Lady Angel

Har de senaste dagarna tänkt mycket på relationer. Hur man kan ha en massa olika relationer, hur de börjar, och hur de slutar. Såklart tänker jag på mina egna relationer då, något annat vore lite väl svårt att sätta mig in i.

Ibland blir jag verkligen besviken på mig själv. Jag vet att jag inte ska låta "fel" människor komma mig nära innan jag vet var jag har dem. Men det blir, förr eller senare, alltid samma scenario: jag fäster mig för mycket vid en person och öppnar mig för mycket, släpper in den personen för mycket i mitt liv och låter mig påverkas för mycket av hur den personen behandlar mig.

I go up.

Är verkligen helt kär i min nya mobil alltså. HTC Desire Z kickar arsle med alla andra mobiler... Det finns absolut ingenting med min nya mobil som jag inte gillar! Älskar allt med den! Designen till exempel, den är ju bara så himla häftig med ett hölje i aluminium och något gummiliknande material i olika gråa nyanser.

Fan! Nu är jag riktigt sur på min skolkompis Ella alltså. Hon var ute och festade förra lördagen och sa i måndags att det verkligen inte var något drag då. No shit, ingen är väl ute och festar lördagen INNAN löning heller. Då är ju alla panka och får prioritera nödvändigheter framför festande. Det fattar ju alla att det är lördagen EFTER löning man ska gå ut. Då är det ett jävla drag överallt ju. I måndags då så bestämde Ella och jag lite halvt om halvt att vi skulle gå ut nu på lördag, imorgon alltså, och röja som fan om vi båda hann få pengar i tid. Det är ju alltid så jävla osäkert när man lever på soc ifall man hinner få pengar innan en helg och sådär. Man ska ju få den 25:e med vissa månader får man inte förrän 29:e eller så. Suger totalt. Men okej, vi hade båda två lämnat in ansökan i tid den här månaden så vi räknade med att få pengar innan helgen iallafall så vi började planera litegrann att vi skulle ut nu på lördag. Vi funderade på klädsel, sminkningar och sådant och ville båda två verkligen gå ut och röja.

Jag kan inte sluta lyssna på Rihannas "Te Amo". Den är så bra att det gör ont. Fast jag får för mig att det är en gammal låt som Rihanna gjort remake på. Men det är nog bara för att det är sådant 80-talssound i låten som jag tycker det. Det är så synthigt liksom.

Te Amo.
Te Amo.
Don't it mean "I love you"?

Förresten... Min superkristne Farmville-vän gav mig en rejäl knasvibb för någon timme sedan. Grejen är att han är sådär superromantisk av sig och har typ överöst mig med komplimanger om att jag är så vacker och jag är så smart och så rolig, osv, och igår hade han kommenterat min status på FB som jag hade skrivit på engelska. Blir att jag skriver typ allt på engelska på Facebook nu eftersom jag har 87 Farmville-vänner som alla talar andra språk och de verkar bli nyfikna när jag skriver en statusuppdatering på svenska. Så för enkelhetens skull skriver jag mina statusuppdateringar på engelska numera. Men iallafall, min amerikanske superkristne vän hade kommenterat min status igår. Jag hade lite feber då och skrev att jag önskade jag hade någon som pysslade om mig och då skrev min kristne vän att han skulle gärna pyssla om mig om det inte var ett helt hav mellan oss. Det var ju gulligt skrivet av honom liksom så jag skrev tillbaka något i stil med att oj, oj, det lät jättebra och att jag nog borde gifta mig med honom då. Vilket var helt klart ett skämt men jag vet inte om han fattade det... Hans nästa kommentar var nämligen ordagrant (översatt från engelska då): "Tanken på en sådan ära är överväldigande Lady Angel. Det är en ära jag skulle älska tills den dagen då stjärnorna sluta glittra och solen slutar skina." ehehehe... Jesus liksom. Wow. Bara, helt wow faktiskt. Jag sitter i Sverige och den här mannen sitter i Californien någonstans och han lyckas ändå med att få mig att bli fnittrig och nästan sväva på små moln. Jag har inte för vana att låta mig bli flörtad med av främmande män eftersom jag anser mig vara M's helt och hållet men, alltså han är sjuk och har inte gett mig någon uppmärksamhet alls på nästan två veckor nu. A woman has needs, hallå! Jag skrev tillbaka: "Men oj... Ja jag borde verkligen gifta mig med dig." och det var ju inte heller speciellt seriöst. Det borde väl vem som helst fatta...? Eller? Min superkristne Farmville-vän skrev tillbaka och fråga om jag var seriös för han skulle bara gifta sig en gång och ansåg äktenskapslöftena heliga, och sedan gick det ett par timmar utan att jag svarade för jag var med min punkkompis och fjantade på stan. När jag kom hem till datorn igen så hade min Farmville-vän skrivit en gång till, "Jag vill tillägga att jag tycker du är en en absolut fantastisk kvinna som jag har börjat tycka om mycket. Om bara 18 till 20 timmar skulle du kunna vara i mina armar. Och jag är seriös, mycket seriös." och det där visste jag inte alls hur jag skulle tolka... Eeh? Liksom... Va? Jag har haft honom som Farmville-granne i typ fem månader eller något och vi började snacka för bara tre månader sedan så... Eeeh? Jag tänkte att han nog måste driva med mig men att jag skulle skriva något neutralt och snällt för att inte såra honom ifall han kanske var en knasboll och faktiskt menade allvar, så jag skrev att jag tyckte han var en sällsynt romantiker och att jag inte alls var sådär fantastisk som han trodde.
Fick svar för några minuter sedan och det verkar faktiskt som om han var seriös när han skrev det där med att jag kunde vara i hans armar om bara 18 till 20 timmar för han verkar ha blivit stött nu. Han skrev nu att kvinnor idag bara gillar bad boys som får dem att sluta blåslagna på akuten där de fortfarande säger att de älskar varandra, och att jag borde jobba på mitt självförtroende.

Oookeeeej... Överdriv lagom mycket. Typiskt män att inte kunna ta ett nekande utan att bli sura och påstå att alla kvinnor bara vill ha misshandlande bad boys. Det där har jag hört förut när jag har nekat killar. Varför är män sådana stereotyper? Fan, kan de inte ta ett nej utan att börja gnälla om att kvinnor inte vet vad de vill ha? Vet ni män själva vad ni vill ha då? Eller jo, det vet ni ja: Pamela Anderson fast med äkta bröst och ingen hjärna alls. Lycka till med att hitta den kvinnan, jag slår vad om att ni allihop blir ihop med plattbröstade brunetter som pluggar kvatumfysik när ni äntligen hittar en kvinna som förstår er (dvs, ni inser att den enda kvinnan i era liv är er mamma och då blir ni rädda och blir ihop med första bästa kvinna ni hittar). Min amerikanske knasboll verkar ju vara lite mer än bara till hälften bakom flötet här för om han verkligen trodde att jag skulle sätta mig på ett flyg och vara hos honom om 18 till 20 timmar så, ja jag vet inte vad. Han måste ju vara lite knasig eller hur? Han vet inget om mig liksom, jag kan ju vara en styckmördare som är ute efter att göra en Loreena Bobbit på honom, det kan han ju inte veta. Jo visst jag kanske ser vacker och totalt dörrmatteaktigt timid ut men det gjorde Ted Bundy också.

Funderar på att byta mitt Facebook-foto alltså. Min amerikanske knasboll blev väldigt flörtig och på av sig när jag fyllde år förrea veckan och bytte foto till ett som då var helt nytaget och där jag är väldigt snygg. På det fotot alltså, jag är snyggt sminkad och har dessutom rött läppstift och det brukar ju få de flesta straighta män att bli mer eller mindre kokobäng liksom. För en stund sedan fnissade jag i telefon med M om min amerikanske knasboll och jag undrade om det kanske var mitt nya foto som gjorde det så M gick in och kollade. Han sa bara "Byt foto." så fort han såg det så jag vet inte riktigt. Så jävla vrålsexig är jag ju inte där. Är ett helt vanligt foto som bara visar mitt ansikte, ingen urringning alls men M påstod att jag ser både gullig och jättesexig ut samtidigt som jag har ett mycket vackert leende på det fotot (duktig ponke, ge mig uppmärksamhet nu...) och han sa att det ser ut som om jag bjuder in män till att flörta med mig. Pfft. Vilken hemsk sak att säga. Fast M tog tillbaka det. Men, men. Jag skiter väl i det. Jag tycker jag ser bra ut på det fotot så jag har ingen lust att byta. Är det nyaste fotot på mig också.
Oups. Nu svarade min amerikanske knasboll. Men Gud, jag kommer ju aldrig få gå och lägga mig...

Ibland blir jag bara så himla besviken på min killkompis E. Det är som om han bara vill ha med mig att göra när han mår dåligt. Som nu i somras när hans av/på-flickvän dumpade honom, då ville E ha kontakt med mig. Han ville prata, jag var så välkommen hem till honom för att sitta och snacka och dricka te, han svarade när jag skrev till honom på MSN messenger, han skickade sms, han ville ha en kram osv. Vad jag än gjorde för honom så var han glad åt det och det verkade som om han tyckte om mig som sin vän.
Nu är det liksom ingenting. Han mår bättre nu och då känns det som om han mest tycker jag är i vägen. Åkte hem till honom för några timmar sedan för jag var nere. Kände mig lite ensam och deppig typ för M är iväg på kurs/träning/"hemlig utbildningsgrej" igen, Diva pluggar, Ella från skolan är bortrest, Piraya jobbar typ dygnet runt och någon mer har jag liksom inte. Förutom min familj och de pratar jag inte gärna med. 

Nu ikväll behövde jag en vän, jag behövde prata, jag behövde en kram, jag behövde bara ha någon som ville lyssna på mig och jag försökte liksom få kontakt med honom i flera timmar utan att det gick. Han var så blasé hela tiden och uppförde sig som om han ville att jag skulle gå därifrån. Han pratade knappt med mig utan satt med sitt jävla Wii hela tiden och svarade sådär undvikande på mina frågor så till slut vågade jag inte fråga något mer. Till slut kändes det som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst så jag gick och började gråta så fort jag hade stängt hans dörr. Var på väg att snubbla i trappen för jag såg inte för alla tårar i ögonen vart jag gick. Det är som om han bara vill att jag ska finnas i hans liv när han mår dåligt och behöver en vän. När jag behöver honom så känner det som om han verkligen måste anstränga sig för att behålla intresset.

Såvida jag inte har urringad tröja för då är han helt plötsligt väldigt intresserad av att lyssna på mig bara han får sticka ner händerna där. Okej, det är ett lite skumt vänskapsförhållande vi har jag och min killkompis E men vi är faktiskt bara vänner. Jag vet inte varför men jag brukar klämma lite på honom och han klämmer på mig. Han kan till exempel lägga min hand mellan sina ben och så får den ligga där. Lite skumt beteende, det måste medges, men sådär har vi hållt på i flera år (typ 8 nu) utan att jag riktigt förstått varför. Har knappt ens funderat på det för vi har alltid gjort så. Jag har tagit det som en kul grej liksom, det är en liten lek vi alltid har haft, och han har väl tänkt likadant. Jag har aldrig tyckt det var något skumt eller något som hindrade oss från att vara vänner men nu undrar jag om det är något jag borde fortsätta låta honom göra. Nu de senaste gångerna jag har träffat honom så har det känts som om han inte är det minsta intresserad av att vara MIN vän såvida jag inte tar på honom eller låter honom ta på mig. När han var här och formaterade om min dator så höll vi på med vår lilla lek och då var han på sjukt otrevligt humör ända tills jag tog av mig behån. Då blev han helt plötsligt intresserad av att prata. 

Det där med att låta en man röra vid mig har jag fått svårt för sedan augusti förra året. Det är i stort sett bara en man som får röra vid mig på det där intima sättet och det är M, jag har försökt låta E röra vid mig så som han fått göra förut men det känns inte bra. Han fattar ingenting för när jag har dragit mig undan honom så har han tyckt det varit roligt och tagit det som ett tecken på att han att hetsat upp mig men snarare så har det varit tvärtom. Anledningen till varför jag har dragit mig undan honom menar jag. Det har inte varit att han har hetsat upp mig, som han tror, utan att jag faktiskt har blivit rädd. Det har ilat till av iskyla i hela mig och jag känner mig dum som reagerar så på E's och min lilla lek eftersom jag vet att vi har gjort det förut utan att det har gått längre. Det är ju bara en kul grej vi har hållt på med i flera år helt oskyldigt men nu kan jag liksom inte fortsätta.

Jag vet inte hur orättvis mot E jag är nu men det känns som om han har totalt utnyttjat mig känslomässigt genom att bara ta från mig utan att ge något tillbaka, och det känns verkligen som om han bara vill vara min vän ifall jag låter honom ta på mig. Det svider något oerhört att han inte verkar vilja finnas där för mig när jag behöver en vän. Speciellt eftersom jag fanns där för honom. Jag är så ledsen nu att jag bara sitter och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra. Han finns inte där för mig fastän jag fanns där för honom. Och okej, jag mådde inte asdåligt nu ikväll, jag behövde prata med en vän bara men han fanns liksom inte där. Det gör så jävla ont!

Skönt, nu börjar baksmällan lägga sig lite... M har haft sååå roligt åt mig. Jag stannade i hans säng hela söndagen och åkte inte hem förrän igår då även Piraya verkade vakna till liv. Diva blev tydligen inte mer bakfull än att hon var lite trött på söndagen, men Piraya, åh stackarn! Hon var ännu mer bakis än vad jag var och det gick inte ens att få tag på henne för hon hade dragit ut telefonjacket och stängt av mobilen när hon vaknade i söndags. Hon hade till och med spytt i söndags när hon hade försökt få i sig lite frukost. Man försöker ju kolla upp hur vännerna har det dagen efter man har varit ute och röjt och både jag och Diva började bli lite oroliga för Piraya, men så smsade hon och skrev "Jag har legat i bakfyllekoma och spytt, sorry att jag inte hört av mig men jag mår okej nu. Ska sova nu, jobb imorgon blääää." igårkväll när hon satte på mobilen och fick alla våra sms.
Jag och Diva snackade en del om min syrra 78 igår, för på söndagen när jag var sjukt bakis så smsade jag 78 och frågade om hon hade något tips mot bakfylla. Svaret jag fick var "Ja att inte supa." och det gjorde mig fly förbannad. Var så förbannad på 78 att jag öste ur mig det på Diva när hon ringde en stund efter att jag fått syrrans sms. Fem år äldre syrran 78 har sådan ofantlig dubbelmoral alltså... Sedan hon fick barn har hon blivit riktigt skenhelig av sig och om hon får reda på att jag har varit ute och festat så kommer hon med sitt pekfinger och hytter likt den skolfröken hon är. När jag har skrivit på min Facebook-status att jag är bakis eller något sådant, vilket jag inte gör ofta eftersom jag festar så sällan, så får jag genast en massa dubbelmoralkakor av 78 för det. Hon verkar glömma vad jag vet om henne...

Låt mig berätta vad jag vet om min fem år äldre syster 78's festsynder; 24 år gammal stack hon på "språkresa" till Barcelona. Hon var där i cirka åtta månader och under den tiden snortade hon kokain och rökte hasch regelbundet. Hon festade så mycket att de få gångerna hon faktiskt var på skolan där i Barcelona så var hon antingen full eller bakis som in i helvete. En gång var hon så bakis att hon spydde på sin lärare. Hon festade så hårt och drack så mycket att hon däckade två gånger och hennes rumskompisar fick bära hem henne. Festandet innebar tydligen också att hon låg med killar till vänster och höger: på cirka åtta månader fick hon antingen tio eller 11 nya namn på sin lista, hon är inte riktigt säker på vilket. Hennes dåvarande sambo som väntade hemma i Sverige och som jobbade allt vad han kunde för att hjälpa henne med pengar visste inget om det och inte fick han reda på det heller. När 78 kom hem hade hon klamydia och gonorré. Hur hon förklarade det för dåvarande sambon har jag ingen aning om men antagligen lyckades hon inte så bra för de gjorde slut en kort tid efter hennes hemkomst. Idag kan hon knappt ett enda ord spanska och gissa varför... Hon lärde sig inte mer än att hon kunde beställa drinkar och ragga på killar.
78 festade närapå non-stop i åtta månader och så ger hon mig skit för att jag var ute på första maj med ett par kompisar? Dubbelmoral så det osar om det! Tyvärr har hon blivit sådär sedan hon hittade killen hon nu är gift med för han är väldigt skötsam av sig. Jag undrar ifall han ens vet något om frugans "språkresa"? Min svåger är en riktigt skötsam helyllekille. När 78 träffade honom så ändrade hon sig totalt, hon var blond men färgade genast håret mörkbrunt, hon brukade ha färgglada kläder och inte så sällan en smakfull urringning men började klä sig i långa tantkjolar och blusar som inte visade något, hon sminkade sig gärna men går nu helt osminkad, gick från att vara Folkpartist till att rösta på vänstern. Detta för att han gillar den stilen. Det politiska åsikten, ja han är vänsterpartist så då blev ju hon också det såklart. Jag har ofta tänkt att 78 inte verkar ha något eget JAG utan byter och anpassar JAGET efter vad pojkvännerna har tyckt. Det är lite sorgligt för hon verkar inte ha någon riktig identitet som är HON, men mest är det enerverande då hon tycker att eftersom hon är så otroligt skötsam av sig så ska alla andra också vara det. Lillsyrran till exempel. Jag ska vara skötsam enligt 78. Hon menar torr, tråkig och skenhelig då alltså...? Hon är verkligen torr och tråkig numera! 78 brukade vara så trevlig och man kunde verkligen prata med henne men nu är hon i sin egen lilla värld verkar det som. I mars någon gång pratade jag i telefon med henne och jag berättade något om sex och då sa hon att jag var äcklig som försökte snacka om sex med henne. Är hon totalvrickad? Det undrar jag ofta nu. Jag minns inte vad det var jag sa men det var väl sådant där vanligt snack om sex som är så oskyldigt att man kan sitta och snacka om det på ett café utan att någon bryr sig. Jag blev helt ställd när hon sa att jag var äcklig som snackade om sex med henne. Hur många gånger har inte hon ringt mig och berättat detaljer om hur sexet med ett nytt ragg är? Hon har för fan mailat foton på olika killars kön och frågat mig vilken jag tycker ser bäst ut. Det var visserligen ett tag sedan nu för jag hade inte bredband hemma när hon mailade sådant till mig. Jättekul att öppna ett sådant mail när man sitter på biblioteket förresten... Skitkul, verkligen, jag garvar ihjäl mig.
Dubbelmoral så det osar om det. Till och med Diva som annars är så lugn och sansad av sig blev förbannad när jag berättade det.

Nu ska jag fortsätta skriva om Divas, Pirayas och min festkväll. Började skriva för ett par timmar sedan men började tänka på 78's bakfylletips och blev förbannad. Blir nog en hel jävla massa jag skriver om festkvällen för jag fastande lite i skrivandet och tyckte att jag skulle försöka beskriva så noga som möjligt vad jag tänkte och kände i just den och den stunden. Alla sms som finns i min mobil hjälper minnet en hel del tack och lov. Kanske får dela upp det i två eller till och med tre delar för det verkar bli mycket och jag är fortfarande inne på att skriva om förfesten. Är bra mycket kvar att skriva om vår festkväll för vi kom vi fan inte hem förrän typ 04... Det jag har skrivit hittills låter lite filmiskt skrivet men det är nog för att jag skriver det i "nutidsform" (eller vad det nu kallas... tempus-någonting kanske?). Jag tyckte iallafall att det var enklare att både läsa och skriva det i nutidsform istället för dåtid. Ska fortsätta skriva så och jag ska ta med allt som hände, även om Piraya önskar att hon inte hade gjort sådär. Och sedan så. Det vill hon nog inte att folk ska veta... Ni fattar senare vad jag menar, hrrm. Fast hon vet ju inte att jag har en blogg heller (någon måtta på hur många som vet vem jag är får det vara!) och hon är ju anonym här i bloggen. M har förmanat mig att inte skriva för mycket detaljer om honom heller, haha, men han sitter säkert bakom den enda bokstav jag har gett honom som alias. Det är enklare att lista ut vem Diva är än vad det är att lista ut vem han är. Iallafall om man känner Diva, då vet man direkt att det är hon som jag kallar Diva.

Men ni får väl hålla utkik efter en rubrik som heter något i stil med "del ett" osv ifall jag delar upp det i flera blogginlägg. Vilket jag antagligen gör.

Har precis kommit hem från en liten tripp till Maxi och Systembolaget med M. Han följde med i sann pojkvänsanda och gick snällt på systemet åt mig och köpte vin till tjejmiddagen medan jag stod inne på Maxi och köpte frysta bär till pajen jag ska ha med mig ikväll. Det var packat med folk på hela köpcentrat så vi delade upp oss så det skulle gå snabbare. Jag stod i en evighetslång kö inne på Maxi och M stod i en evighetslång kö inne på systemet och smsade till varandra.
M: "Men vad ska ni göra ikväll? Snacka skit om Pirayas ex eller?"
Jag: "Kanske det. Men det är en tjejmiddag så sluta gnäll om att du vill följa med."
M: "Men jag vill följa med!"
Jag: "Det får du inte."
M: "Men vad ska ni göra hela kvällen då?"
Jag: "Äta, dricka vin och snacka omkrets, längd och track record."
M: "Va? Nej nu vill jag verkligen följa med!"
Jag: "Varför det?"
M: "För att se till så du inte säger något om mig."
Jag: "Hahaha, det fattar du väl att de redan vet allt om dig..."
M: "Men måste du prata om mig med dem!?"
Jag: "Ja. Men du har inget att skämmas för i de kategorierna så du kan vara lugn."
M: "Fjäska lagom. Vad har Pirayas ex för track record?"
Jag: "Nej du! Så funkar det inte... Du får inte veta sådant."
M: "Men! Varför inte?"
Jag: "Det är sämre än ditt iallafall. Sluta tjata nu."
M: "Hur mycket sämre?"
Jag: "Väldigt mycket sämre. Vad hittade du för vin förresten?"
M: "Moselland och Chapel Hill. Tog box av Chapel Hill. Hur kommer du och Diva hem sedan? Ska ni sova där?"
Jag: "Njae, vet inte om vi ska sova där. Vi har inte bestämt det riktigt, får se hur det blir."
M: "Du kan ju ringa mig när du och Diva vill hem så kan jag köra er."
Jag: "Haha gud vad pojkvänsaktig du är nu..."
M: "Vaddå då... Men ta inte bussen hem ikväll, ring mig istället."
Jag: "Du behöver inte skjutsa oss, nattbussarna går ju på lördagar."
M: "Jo men du vet det där som hände på din busslinje för ett tag sedan? Det hände igen förrförra veckan."
Jag: "Va! Samma kille?"
M: "Nej han sitter inne fortfarande tror jag. Det verkar inte vara lika allvarligt och det har bara hänt en gång men ta inte bussen ikväll. Jag hämtar er gärna."
Jag: "Okej. Nu är jag snart klar här."
M: "Jag är nog inte klar förrän om en kvart."
Jag: "Okej, jag väntar vid bilen."

Nu är min paj i ugnen. Det är något av en proffsgrej jag har att göra bärpajer. Är så enkelt också. Man bara trycker ut pajdeg i formen, förgräddar 10 minuter, fyller formen med frysta bär, lägger på ett lock av pajdeg och gräddar i ugnen en kvart till. Det är dögott att äta det med vaniljvisp för pajen är helt osockrad (förutom pajdegen) och vaniljvispen är jättesöt. Bärens syrlighet och vaniljvispens söthet gör sig bra ihop. Har gjort två pajer, M får en egen att sällskapa med ikväll när jag är på tjejmiddag. Diva har redan fnissat åt att han la sig till med pojkvänsmanér och ville hämta oss ikväll, men hon blev tyst när jag framförde M's varning om nattbussarna. För ett tag sedan var det en kille som trakasserade några tjejer på nattbussen, på linjen jag brukar åka dessutom. Jag kommer ihåg att M förbjöd mig att åka buss på kvällarna när jag hade varit på stan, hos honom eller hos min låtsasfarmor. Den busslinjen brukar jag åka när jag har varit hos min låtsasfarmor eller hos M eftersom den går från utanför hennes hus och inte så långt från M's hus, och stannar bara en liten bit från mitt hus. Då när den här killen trakasserade tjejer på nattbussen, vilket han gjorde rätt länge innan de fick tag i honom, tänkte jag först inte så mycket på det fastän M varnade mig för det långt innan det kom ut i tidningarna och tv-nyheterna, för jag brukar få sådana varningar från honom. Typ, om han vet att jag ska ut och festa så kan han varna mig för en viss nattklubb där någon fått sådan där "date-rape-drug" (kommer inte på vad det heter just nu) i drinken, eller om jag bara sitter hemma en sömnlös natt kan han varna mig för att inte cykla till bensinstationen och köpa godis ifall det har varit bråkigt i det här området. Eller som en gång förra sommaren när jag hade varit hos min låtsasfarmor och skulle gå hem på kvällen och M kom och hämtade mig för det hade varit ett våldtäktsöverfall där min låtsasfarmor bor. Jag har nästan vant mig vid att det kommer lite varningar titt som tätt från M men då när det gällde min busslinje för ett tag sedan så tyckte jag det var riktigt obehagligt efter ett tag när de inte fick tag i killen. Det blev så nära på något sätt när det var på busslinjen jag nästan alltid åker. Jag slutade åka buss, vågade bara göra det på dagen, och om jag skulle hem på kvällen eller natten så tog jag istället taxi eller sov hos M.
Och nu verkar det hända igen, på min busslinje igen. Hoppas de får tag i killen snabbare nu. Den förra killen gick ju fri rätt länge innan han åkte fast. Ibland har jag tyckt att det är lite dumt att min hållplats är den näst sista på hela linjen. Det finns inte så många ställen att gå till här liksom och det kan vara rätt folktomt och läskigt på vardagskvällarna även om bensinstationen är öppen hela natten och gör att det blir lite folk ute, men bensinstationen ligger inte åt mitt håll. Efter "det" i augusti förra året har jag lärt mig lite självförsvar av M och han har skaffat en "Bodyguard" åt mig som jag alltid har med mig så jag känner mig i och för sig rätt säker nu, men det blir så nära inpå mig nu när bussen inte är säker längre. Att bussarna finns är inte bara en bekvämlighet, det är ju en säkerhet också. Man kan komma hem både snabbt och säkert.

Men ikväll kommer jag iallafall hem säkert efter tjejmiddagen. M säger att han ska sitta hemma hos mig och äta paj och vänta på att jag och Diva vill hem. Vi har råkat klanta oss lite kom vi på nu: Diva, Piraya och jag har köpt vin alla tre... Diva köpte tre flaskor vin, Piraya fyra flaskor och M köpte ju en bag-in-box åt mig. Uups... Jaja, det går väl åt... Vi ska ju äta mycket så det är väl bara bra att vi har något att skölja ner det med, haha! Diva kommer iallafall att ta med förrätten, kantarellstuvning som ska läggas på rostat bröd, Piraya (som vi ska vara hos) ska göra älgstek med potatismos, rödvinssås och svartvinbärsgelé, och jag kommer med en stor blåbär/hallon paj och vaniljvisp. Diva fnissade nyss i telefon (trepartssamtal genom högtalarfunktionen): "Aah så då går det tre flaskor vin till kantarelltoasten, typ fyra flaskor till älgsteken och så tar vi boxen till pajen! Fan det blir ju lagom och bra!". M som hörde henne, fnös och sa: "Seriöst...ring mig ikväll om ni ska bli så packade..." och Piraya svarade: "Åh M älskling...menar du att jag får låna dig ikväll när jag har blivit full och kåt?". Vi tjejer skrattade men M såg generad ut och mumlade "Näe..." och gick in i badrummet för att komma undan tjejsnacket. Stackars M, han har inte en chans mot tre tjejer. Han brukar bli rätt generad när Piraya snackar om att "låna honom" för de har haft ett one-night för några år sedan, typ tio, och M är inte speciellt förtjust i att Diva brukar nypa honom i baken och säga att av oss tre tjejer så är det bara henne som han inte har satt på ännu. Tjejsnacket på högtalartelefonen fortsätter nog en stund till (är rätt svårt att skriva och prata samtidigt) för nu kom vi in på Pest eller Kolera och Piraya frågade nyss M vad han föredrog: en natt med mig, henne och Diva eller vara ensam på en öde ö med åtta blondiner. Han ropade från badrummet "INGET!" och gestikulerade åt mig att lägga på. Näää, varför det...?

Igår hade jag en lång dag. Sådana dagar har jag förvisso haft förut men då har jag vetat i förväg att det skulle bli en lång dag, och det visste jag inte igår. Min låtsasfarmor ringde vid 11 igår förmiddag och praktiskt taget bordrade mig att komma dit och fixa hennes dator. När barnbarnet I var på besök över påsklovet förra veckan så installerade hon alla möjliga program på sin farmors dator. Den datorn är fem år gammal och inte sådär jättebra. Min dator är bara ett år yngre än min låtsasfarmors men jag har också "byggt ut" (eller på) min dator en del. Har till exempel fyrdubblat RAM-minnet och har en extern hårddisk som gör att själva datorn inte är full av en massa filer (alla tunga filer ligger ju på den externa hårddisken). Min låtsasfarmor har inget sådant och har dessutom aldrig formaterat om den (fattar inte hur den datorn ens fortfarande fungerar efter fem år, tusentals filer och ingen omformatering). Jag skulle aldrig palla en så seeeeg dator som hennes men hon är ju 70 år snart och har inte lika höga krav som jag.

Jag hade tvättid igår men fick boka om den tills idag för min låtsasfarmor krävde att jag skulle fixa datorn direkt. Jag cyklade in till stan och var hos henne inom tio minuter (nytt personligt rekord!) och när jag kom dit så fick jag lust att typ strypa både min låtsasfarmor och hennes tonåriga barnbarn I. Datorn hade nämligen fått totalfnatt av 21 öppna Word-dokument, flera webläsarfönster och WLM hade öppnats nio gånger om när min låtsasfarmor hade försökt starta programmet utan att tänka på att det skulle ta ett tag med maxad processorkraft. Jag var nära att fråga henne om hon var dum i huvudet... Man tycker ju att vem som helst borde fatta att när datorn står och knarrar varnande, fläktarna går för fullt och man ser på skärmen att 21 tomma Word-dokument, nio likadana processer av WLM och ett tiotal webläsare är i gång: ja då borde man kunna dra slutsatsen att det kommer ta ett bra tag innan datorn svarar... Och som om det inte var nog för att få hennes skräpdator att nästan bryta ihop: barnbarnet hade ju laddat ner en massa, fullkomligt onödiga, program och webläsartillägg som låg i autostarten. De var dessutom dolda, jag såg dem inte förrän jag gjorde CTRL+ALT+DEL och fick se alla processerna där. Det tog 40 minuter innan jag ens hade avslutat alla processerna med Word, WLM, internet och typ 15 bakgrundprogram. Ytterligare en timme innan alla onödiga program var avinstallerade och ungefär en halvtimme till av diskrensning och omstarter.

Efter lite mer än två timmar var datorn lugn igen. Fläktarna gick ner på normalt varv när jag var mitt i att avsluta alla processer och knarrandet försvann strax efteråt. Det var rätt uttröttande faktiskt, var helt seg i huvudet när datorn spann som den skulle igen. Jag ville cykla hem igen men då ville min låtsasfarmor att jag skulle hjälpa henne städa. Hon sa att hon hade så ont i ryggen så jag kunde väl dammsuga och våttorka golven åt henne? Okej då... Jag var rätt sur på henne redan då pga datorn för om hon bara kunde ta och LYSSNA på mig när jag förklarar för henne hur datorn vill bli behandlad så skulle sådant där trassel inte hända. Men hon är väl dum i huvudet eller så skiter hon i det och tänker att jag kan fixa hennes klanterier. Men okej, jag gick med på att städa åt henne för hon såg verkligen ut att ha grymt ont i ryggen. Hennes hälsa har dessutom varit lite si och så den senaste tiden så jag hjälpte henne i säng och såg till att hennes ryggrad var rak så att det inte skulle bli värre med ryggsmärtan (en del grejer från OP har jag lagt på minnet). Satte igång med städningen och började med att dammsuga överallt. När jag sedan kom upp i lägenheten igen efter en rökpaus, hörde jag hur hon låg och pratade i telefon. När jag kom in i hallen trodde jag att hon sov så jag både öppnade och stängde dörren så tyst jag kunde för att inte väcka henne. Hon hade sett ut att ha väldigt ont i ryggen och hon nämnde tidigare på dagen att hon inte hade sovit alls på natten. Men jag hörde att hon pratade i telefon och det blev jag lite sur på henne för. Jag hade fått hjälpa henne i säng men hon hade tydligen inte mer ont än att hon kunde gå upp och hämta telefonen, som jag vet låg i köket för jag hade lagt den där efter att jag hade ringt M mitt i dammsugningen. Jag stod i hallen och blev riktigt sur först men tänkte sedan att hennes rygg hade väl blivit bättre helt enkelt. Men sedan hörde jag henne säga till den hon pratade med i telefonen: "Ja jag har en liten piga här idag! (skratt) Ja hon blev så tjänstvillig när jag sa att jag hade ont i ryggen. Nja, jo lite ont har jag men det är inte så farligt...". Jag blev så sur att jag fick hämndfantasi om att jag gick in i sovrummet och tömde dammsugarpåsen över henne. Hon sa det nämligen inte på det sättet så att det var ett skämt, hon hade verkligen inte någon skämtsam ton i rösten utan hon lät helt seriös, och hennes skratt var inte speciellt vänligt.
Jag blev både ledsen och arg men mest ledsen. Så mycket som jag har hjälp henne genom åren! Auktioner på Tradera, datorn, färga och klippa håret, betala saker över Internet, och nu allt oftare den senaste tiden så har jag hjälpt henne städa och handla mat. Och så pratar hon så om mig inför andra? Det är ju inte roligt ens om hon hade gjort det som ett skämt. Jag satte igång med våttorkningen av golven utan att visa henne att jag hade kommit upp från min rökpaus igen. Låtsades som ingenting... Gissa varför? Jo, jag kan vara rätt lömsk av mig (något jag tyvärr har lärt mig av kvinnan som födde mig) och jag tänkte att om jag städade hela lägenheten skinande ren så skulle hon få dåligt samvete. Slet som fan med att våttorka alla golven, damma av alla möbler, putsade några fruktfat i silver, torkade rent i köket. Jag gick dessutom in med te och smörgås till henne efter någon timme och frågade om jag kunde göra något mer för henne. Det funkade också, lömska knep brukar ju göra det. Min låtsasfarmor hoppade nästan upp ur sängen och sa att jag hade gjort tillräckligt nu och när hon såg hur rent och dammfritt det var överallt så sa hon "Oj, oj, oj" hela tiden.

Men sedan kom hon på något mer som jag kunde hjälpa henne med. Fuck... Hon ville gå in på Icabanken och kolla ifall hon hade fått betalt för en grej som hon hade sålt på Tradera och det visste hon ju inte hur hon skulle göra. Icabanken, och många andra banker, har ju börjat med sådana där jobbiga säkerhetdosor till inloggning och köp över internet. Sådana funktioner är ju bra om man fattar hur man ska göra men om man är som min låtsasfarmor (typ dum i huvudet när det gäller sådant som är mer tekniskt avancerat än en kaffebryggare) så är det inte lätt alls. Jag vet inte hur många gånger jag har fått göra den där säkerhetsdosgrejen åt henne men det är väl X antal gånger genom åren. När jag satt där framför datorn igen och loggade in på henne Icabankkonto med hennes kortkod och skrev ut kontohistoriken som hon ville, så kom jag på hur lätt det skulle vara för mig att sno från henne. Eftersom hon inte klarar av att logga in med den där säkerhetsdosan på egen hand så skulle hon nog aldrig märka ifall jag snodde en hundring från henne. Och inte bara från hennes Icabankkonto, jag vet koderna till alla hennes kort: Nordea, SEB, Länsförsäkringar, Handelsbanken. Hos Länsförsäkringar har hon kreditgräns på 15.000, Icabanken 10.000, Nordea 20.000, SEB 10.000 och Handelsbanken 30.000. Det där har hon sagt till mig så många gånger (undrar varför?) så jag har lärt mig det samtidigt som jag började komma ihåg koderna. Vilket inte var svårt eftersom hon har skickat mig att handla eller ta ut pengar åt henne så himla många gånger.

Jag tänker ju inte sno något från henne men jag jag fick faktiskt den tanken igår när jag var sur för att hon hade kallat mig för piga i en mycket nedlåtande ton. Det är väl samma sak om man jobbar med att fylla på bankomaterna: klart som fan att man tänker tanken att sno alla pengarna. Något annat vore nästan omänskligt. Har man tillgång så har man tanken helt enkelt. Det är som att smygläsa lite i någons dagbok när man ser den. När jag äntligen kom hem igår strax efter klockan 21 var M här och när jag berättade om min dag för honom så sa han att jag skulle testa att sno en hundring från min låtsasfarmor. Han, trots sitt yrke som lagens långa arm, tyckte att jag hade all moralisk rätt i världen till det när hon hade utnyttjat mig så. Till viss del kan jag också tycka det men som princip vill jag inte sno. Jag stal väldigt mycket när jag var tonåring, från kompisar, mina systrar, affärer, (Kusin: det var jag som försökte sno din My Little Pony-kam men jag la tillbaka den när du inte såg...) osv, och det kan jag få lite dåligt samvete för ibland. Inget jag är stolt över direkt. Det vill jag inte göra igen liksom och fastän jag fick tanken igår så skulle jag aldrig sno från min låtsasfarmor. Jag ger hellre igen på annat sätt, det känns mer effektivt så. En hundralapp skulle hon nog inte ens märka. Jag gav igen ännu mer igår. Efter att jag hade hjälp henne med Icabanken gick vi till Ica och handlade och jag var noga med att jag skulle bära kassarna eftersom hon hade ju så ont i ryggen... När hon sedan sa att hon skulle laga oss något gott att äta så sa jag att jag inte var hungrig och efter en stund cyklade jag hem. Jag är väldigt noga med att inte låta henne bjuda mig på mat när jag har gjort något för henne för hon ska inte kunna se det som någon sorts betalning som hon gjorde förra året med Traderagrejerna. Jag är fortfarande lite sur på henne för det. Jag kan vara rätt långsint ibland, är tjurig på Nalle Puh för en grej som hände för lite drygt två månader sedan, är sur på M för att han inte hjälpte mig med maten på julafton, till exempel. Det tar väl onödig energi från mig men är man sur så är man. Det kan vara rätt lätt att glömma bort att man faktiskt får vara sur.

Inatt var jag sådär fylld av oro igen som natten före Pirayas kris. Det kändes nästan likadant. Inatt kunde jag verkligen inte sova fastän jag var jättetrött. Jag låg vaken och vred mig med tusen tankar i huvudet. Blev rätt nojjig för att Piraya hade ännu en kommande kris och att jag på något sätt kände av det som jag gjorde förra gången (för det tror jag att jag gjorde, det var något där alltså...Diva är övertygad om att det var Pirayas döda farmor som spelade en roll där) så jag kände mig till slut tvungen att smsa Piraya och fråga hur hon hade det. Klockan var typ 03 men hon var vaken ändå och skrev tillbaka att hon kände sig rätt bra, inte helt bra men långt ifrån någon ny kris. Efter några sms fick jag reda på att hon tänker stanna hos sin mamma minst en vecka till, vilket är så länge som hon fick ledigt från jobbet. Om hon sedan är hemma här i stan nästa vecka då hon enligt sitt jobbschema har en veckas ledighet vet hon inte ännu. Schemat säger att hon ska jobba 10 till 14 april, sedan några dagars ledighet innan hon ska jobbar hela vecka 16, men hennes chef hade full förståelse för om Piraya behöver vara borta längre än så (finns det verkligen så snälla chefer...?).

Jag tror att det är bra att Piraya stannar där hos sin mamma. Där växte hon ju upp och hennes pappa och syskon bor i samma stad också så det kan nog vara en mycket bra medicin för Piraya att vara i sina hemtrakter nu. Tyvärr är hon också närmare expojkvännen, numera officiellt kallad Svinet av mig, Diva och Piraya. Svinet pluggar i en stad som bara ligger någon halvtimmes bilresa från Pirayas hemstad där hon nu återhämtar sig. Man får ju hoppas att Svinet är vettig nog att inte åka och hälsa på henne och komma med idiotförslaget att de ska försöka bli ihop igen. Diva har hört från honom igen och hon sa till mig att hon hade sagt till honom att lämna Piraya ifred nu, så man får hoppas på att han tar hennes råd och inte ringer Piraya som han hade sagt till Diva att han ville. Diva berättade att Svinet hade gnällt flera gånger om att han och Piraya måste prata. Pfft. Skitsnack. Det enda han ska göra är att lämna henne ifred. Piraya har klart och tydligt meddelat i ett mail till honom (som jag skrev från hennes mail och hade henne i telefon, jag skrev det hon sa till mig att skriva) att hon inte tänker varken förlåta otroheten eller ta tillbaka honom. Svinet har ändå ringt till Diva (Piraya svarar ju såklart inte) och börjat säga att han vill ha sina grejer han hade hos Piraya. De bodde ihop i ett halvår innan han började plugga på annan ort och då lämnade han kvar sina grejer hos henne för enkelhetens skull. Stundetlägenheterna är ju knappast stora, jag har för mig att Piraya har sagt att han bor på 20 kvadrat nu och det är ju ingenting. Min första lägenhet var på 18 kvadrat och det var inte stort... Nu försöker Svinet lirka med Diva för att få henne på sin sida, men det är hon för smart för.
Diva är enormt divig av sig alltså, det är ju därför jag kallar henne för Diva här i bloggen. Hon är en diva helt enkelt, dock är hennes divighet så elegant och äkta att hon får vara divig. Hon kommer undan med det så att säga. Hade det varit en fejkad divighet så hade det varit en annan sak men hon fejkar det inte alls. Hon är stil rakt igenom liksom. Hennes bakgrund är sådan att hon inte kunde bli något annat än en diva som vuxen. Hon kommer från en fin familj, båda föräldrarna har pengar och Diva har själv pengar för hon fick ärva någon av föräldrarnas föräldrar (hennes morfar tror jag det var). Eller egentligen fick ju Divas föräldrar de pengarna men de gav dem till Diva när hon blev myndig (jag har förresten baserat en av huvudkaraktärerna i min bok på henne, fast det vet hon inte... hon bara kom upp i huvudet när jag började skriva storyn). Jag försöker alltid förstå så mycket jag kan av en människa jag lär känna. Jag vill veta hennes bakgrund och liksom analysera så mycket jag kan. Har den här människan syskon, hur var föräldrarna, hur var barndomen, osv. Antar att det är min lilla hobby att försöka förstå en person så mycket som möjligt. Diva är sådär divig eftersom hon kommer från en fin familj och har fått stil och divighet inpräntat i sig redan som barn. Hennes mamma är enormt divig och jag har bara hört hennes röst i telefon... Med den där divigheten (som är smakfull då den är äkta) så har Diva också en viss attityd mot folk. Hon kan vara en enorm subba. Naturligtvis är hon inte sådan mot sina vänner, bara mot de som hon inte gillar vilket ger henne ännu ett divadrag. De som hon inte gillar har inte en chans att försöka få henne att gilla dem, och så är det nu med Pirayas expojkvän. Han har försökt några gånger att smickra in sig hos henne så att han kan få sina saker från Pirayas lägenhet, han bad t.o.m. Diva rakt ut att släppa in honom i lägenheten så att han kunde hämta dem, men där gick han bet. Jag var hemma hos Diva då och hörde hur hon blev en sådan där ultradivig subba mot Svinet i telefon. Hon sa sådär "Vem fan tror du att du är?" i en snobbig ton och kallade honom för pack. I och för sig är det lika gott åt honom men jag skulle nog inte kunna vara så. Jag skulle snarare låta honom prata av sig eftersom han säkerligen inte mår speciellt bra nu. Han måste ju känna en jävla massa skuld nu liksom. Jag skulle inte klara av att vara sådär avståndstagande fastän jag är Pirayas vän och inte hans. Jag försöker alltid se bådas sidor av en konflikt och kan känna mig rätt kluven när jag ofta kan hålla med båda parter även om jag vet att jag bara borde hålla med den ena. Det är nog tur att Svinet ringer Diva och inte mig, jag hade säkert veknat förr eller senare och låtit honom hämta sina saker från lägenheten trots att jag bara är Pirayas vän.

Jag är kanske för diplomatisk? Jag är ju likadan när det kommer till min pappas avslutade relation till min styvmor: jag förstår dem båda två och vägrar att ta någons sida fastän min pappa ibland söker tröst och stöd så genomskinligt att det gör ont i mig. Men det är också typiskt honom. Han ser på sina tre döttrar som enbart sina och tar ingen hänsyn till att 71, 78 och jag också har fått en relation till vår styvmor genom åren. Iallafall jag och 71 (som är skrämmande lika varandra...), 78 bjöd inte vår styvmor på bröllopet eftersom hon inte ansåg att hon kände henne. Det tycker jag var hemskt elakt gjort. Vår styvmor har varit hundra gånger mer vår mamma än vad kvinnan som födde oss har varit. Äldsta syrran 71 har väl inte haft vår styvmor som någon mammafigur så mycket eftersom 71 är äldst, men jag och 78 har verkligen haft det. Då tycker jag det är riktigt dålig stil av 78 att inte bjuda vår styvmor på bröllopet. Jag har gått så långt som att tycka att min styvmor är min riktiga mamma även fast jag kallar henne för hennes namn och inte för mamma när vi pratar. Men det är ju av vana liksom, samtidigt har jag vant mig av vid att kalla kvinnan som födde mig för "mamma" när hon kommer upp i ett samtal mellan mig och mina systrar. Jag kallar henne för hennes förnamn istället. Och ibland, kommer jag på nu, så säger jag faktiskt mamma till min styvmor. Det började nog med att vi båda, av någon okänd anledning, brukar köra med franska hälsningsfraser i mail och när vi pratar i telefon. Hon sa alltid "Bon soir ma fille" (God kväll min flicka) och jag sa "Bonne nuit et au revoir mama" (God natt och hej då mamma). Sedan har det väl blivit så att jag har kallat henne både för mamma och för hennes förnamn. Jag tänker liksom att när jag får barn så är det min styvmor som blir deras mormor.

Hur fanken kom jag in på det ämnet? Är alldeles för trött...

Har haft en jobbig natt igen. Jobbigaste någonsin, det har minst sagt varit en dramatisk natt. Eller rättare sagt gårkvällen var dramatisk men det höll i sig hela natten. Vände helt på dygnet när jag inte kunde sova natten till igår. Jag vet fortfarande inte vad det var men något var det som gjorde att jag kände mig hotad. Jag slocknade runt 08 någon gång: lättad av att morgonen kom och jagade bort både mörkermonster och tankespöken. Sov till klockan 16 och då hann jag bara börja göra kaffe innan Piraya ringde. Hon hade varit inne på Facebook och tittat på sin profil. Hon bryr sig inte om Facebook egentligen, jag tvingade henne att skaffa det för jag ville ha grannar i Farmville, Petville och Fishville, men igår eftermiddag hade hon loggat på Facebook för att ha något att göra förutom att tänka på den otrogne expojkvännen. När Piraya då kollade på sin profil där så såg hon att det stod förlovad som hennes relationsstatus och då bröt hon ihop. De var ju förlovade, hon och exet, men de hade inte ringar vilket jag har undrat över. Det ska man ju ha ifall man är förlovad tycker jag (åtminstone tjejen, traditionellt sett) men Piraya har förklarat det med att eftersom de hade långdistansförhållande så blev det aldrig av att de gick in i en affär tillsammans och valde ut ringar efter att de förlovade sig i juli förra året. Varken hon eller exet hade speciellt mycket pengar heller och de ville inte ha vanliga ringar av det billigare slaget utan en finare och dyrare variant, så de tänkte att de skulle vänta med ringköpet tills han blev klar med studierna och fått jobb. Och det får han nu i sommar för han hade redan fått jobberbjudande.
Så Piraya ändrade sin relationsstatus från förlovad till singel och då kom det, den där svarta sorgen över att ha blivit sviken. Hon ringde och var alldeles, ja vad ska man säga? Jag vet inte hur jag ska beskriva hennes tillstånd. Hon var bara helt jävla förstörd alltså. Hon snackade om att ta 100 Stillnoct med Absolut Vodka och jag blev alldeles skakig när hon sa det. Stillnoct känner jag till för min låtsasfarmor har haft dem och jag har testat dem ett par gånger. De är förfärliga! De är insomningstabletter som får en att göra en hel del knasiga grejer när de har börjat verka. Min låtsasfarmor tog dem i tio år innan hon lyckades sluta och jag har i insomnians desperation snott ett par av henne. Det är länge sedan nu men jag minns hur jag blev. När de tar effekt så är det som om man jättesnabbt blir aspackad och jag minns att jag tyckte det kändes som om någon satt på mig och tryckte ner mig i sömnen. En fullkomligt onaturlig sömnighet helt klart, det kändes som om sömnen pressades in i mig typ. Jag blev törstig och skulle dricka vatten från kranen men fick för mig att jag var tvungen att lapa i mig vattnet från diskhon istället för att sörpla i mig det från strålen. Min låtsasfarmor brukade ringa och säga underliga saker när hon hade tagit Stillnoct och dagen efter mindes hon inte att hon hade ringt. Så Stillnoct är farliga grejer, har läst att det är lätt att bli beroende av dem också. Piraya fick dem utskrivna för ett par år sedan när hon inte kunde sova efter att ha rest mellan olika tidzoner och sedan blev de liggandes i hennes badrumsskåp när hon fick rätt på sömnmönstret igen.
Men jag visste inte att hon hade Stillnoct. Hade jag vetat det så hade jag slängt dem för jag är nästan rädd för de tabletterna. Jag blev helt jävla skakig när Piraya sa att hon satt och tittade på tabletterna och försökte komma på en anledning till att inte svälja alla 100 med vodka. Min första tanke var skuld, att jag skulle försöka få henne att tänka på hur det skulle bli för mig ifall jag misslyckades med att tala henne tillrätta. Jag tänkte att om jag får henne att känna lite skuld för hur jag då skulle må ifall hon tog livet av sig nog skulle hjälpa. Den idén kom nog från när jag var 16 år och ville ta livet av mig men ångrade mig när jag tänkte på hur ledsna mina systrar skulle bli ifall jag dog. Kommer ihåg att enbart tanken på att jag skulle orsaka mina systrar sorg var tillräckligt för att få mig att släppa självmordstanken då. Det funkade på Piraya också. Hon försökte först att säga att jag inte hade något ansvar för henne men jag sa att det hade jag ju visst, hon hade ju ringt mig och lagt ansvaret för hennes välmående i mina händer. Tack o lov för att jag är snabbtänkt. Piraya såg situationen ur min synvinkel och började hysterigråta och säga förlåt istället. I den stunden, den exakta stunden då hon började gråta, så vet jag hur hon kände det. Jag kände samma sak för tio år sedan när jag började gråta för att jag hade varit så nära att ta livet av mig och ge mina systrar sorg. Även om du inte älskar dig själv det minsta så finns det någon som älskar dig och den personen vill du inte skada.
Jag smsade M under tiden som jag pratade med Piraya och när hon höll på och sa att hon skulle ta 100 Stillnoct så skrev jag det i smsen. Pirayas hemtelefon pep och behövde laddas när vi hade pratat i två timmar och hon lovade att hon var lugn igen så vi la på, men jag var fortfarande sjukt orolig. Ringde M som jobbade då och han tyckte det var bäst att vi åkte hem till henne. Han sa att självmordsbenägna personer kan säga att de mår bra bara för att "räddaren i nöden" ska lämna henne eller honom ifred att göra vad de vill: ta livet av sig. Jag blev ännu oroligare för Piraya hade sagt "hej då" med en ton i rösten som lät konstig. Jag sprang ner till bensinstationen på M's order och han och hämtade mig med polisbilen och körde sedan med blåljusen på hem till Piraya. Hon levde när vi kom dit och hon hade inte tagit de där hemska Stillnoct men hon sa att hon hade fortsatt fundera på att göra det när hon och jag la på. Hon bara grät och sa att hon kände sig dum och att hon skämdes för att jag hade kommit dit med M och hans kollega. A feeling I recognize well. Jag har orsakat M en "mindre" utryckning jag också. Till och med två och jag skämdes vid båda. Tre stycken är det förresten, den första var när vi nyss hade lärt känna varandra och han blev inblandad av en slump. M och den andre polisen åkte efter en stund och jag stannade kvar och tog hand om Piraya. Gjorde en smörgås åt henne och borstade hennes hår, satt och höll om henne och fick henne att somna efter ett tag. Jag la Stillnocttabletterna i handväskan och ringde Pirayas mamma som inte hade någon aning om vad som hänt de senaste dagarna. Mamman blev naturligtvis jätteorolig men jag sa att allt var lugnt för stunden och att jag hade tagit hand om tabletterna och att Piraya hade somnat. Då var klockan runt 19 och mamman satte sig i bilen så fort hon och jag hade lagt på. M slutade jobba en timme senare och kom till Pirayas lägenhet igen. Piraya sov lugnt och jag somnade så fort M kom dit. Vi tittade på tv och jag hade ju sovit hela dagen men jag somnade ändå, det där timmarna tärde verkligen på krafterna (jag fattar inte hur M klarar sådant där). Pirayas mamma kom vid 22-tiden och vi pratade en stund innan M och jag åkte hem till mig. Då sov Piraya fortfarande men hon vaknade för ett par timmar sedan. Fick sms av henne där hon skrev att mamman ska ta med henne hem till sig tills hon mår bättre.
Jag tackar Gud/Buddah/Allah/universums rådande krafter för att jag igår vaknade drygt tio minuter efter klockan 16 och satte på min hemtelefon det första jag gjorde. Jag har vanan att stänga av den när jag sover och ibland kan jag glömma bort att sätta på den igen. Ibland har jag inte satt på telefonen igen förrän jag har börjat undra varför ingen ringer och då upptäckt att hemtelefonen har varit avstängd i flera timmar. Mobilen är också i regel avstängd när jag sover och det var den igår, och samma sak med den: det kan gå många timmar innan jag kommer på att den inte är på. Det händer ofta att det tar åtminstone en halvtimme eller en timme innan jag kommer på att telefonerna är avstängda, men igår satte jag på dem båda två så fort jag tänkte på dem. Jag var på väg in i badrummet för jag behövde verkligen kissa men så gick jag tillbaka och satte på telefonerna först. Jag fick leta lite efter hemtelefonen innan jag hittade den och fastän det tog ett par minuter så struntade jag inte i det. Varför?

Det kan man nog fundera länge på. Jag menar: jag behövde verkligen kissa men jag fortsatte leta efter telefonen fastän det nästan gjorde ont att hålla mig. Diva, som har fått höra vad som hände igår, är sådan att hon är bergsäker på att alla har en skyddsängel, och hon säger att det säkert var Pirayas döda farmor som fick mig att vända om och sätta på telefonerna innan jag gick på toa. Hade jag gått på toa först så hade jag säkert glömt bort telefonerna och sedan börjat göra kaffe istället. M har "hmm":at över det här för han håller med Diva litegrann om det där med skyddsänglar. Det gör nog jag också faktiskt. Både Diva, M och jag själv är lite förbluffade över hur jag natten till igår var astrött men inte kunde sova alls och därmed vände på dygnet: hade jag inte gjort det så hade jag nog inte varit hemma när Piraya ringde då strax efter klockan 16 för jag hade tänkt gå ut till köpcentrat och handla mat för min hundralapp och samtidigt "gå bort" smärtan i lårmuskeln, och vem vet ifall Piraya hade ringt min mobil om jag inte hade svarat på hemtelefonen? När hon ringde var hon typ i upplösningstillstånd, hon var inte riktigt klar i huvudet så att säga. Hennes första tanke hade ju gått till mig och om jag inte hade svarat så är jag inte säker på ifall hon hade tänkt så långt att ringa min mobil istället. 
 
Shit, jag är fortfarande skakig sedan igår. Jag fattar verkligen inte hur M klarar det, han har ju sådana adrenalinförhöjande grejer ofta när han jobbar men han var kolugn hela tiden igår och är fortfarande lugn idag. Han sov inatt men jag satt vaken och tänkte på Piraya och på det där jobbiga om. OM jag inte hade satt på telefonen, OM jag inte hade tagit det på allvar, OM jag hade gått på toa och sedan duschat och inte hört telefonen, OM jag hade trott på Piraya när hon sa att hon mådde okej igen, OM jag inte hade smsat M när jag inte visste vad jag skulle göra, OM jag hade sovit en kvart längre, OM jag inte hade tagit tabletterna från henne, OM jag inte hade hört ringsignalen...vad hade hänt då? 
Hur kan han vara så lugn? Jag var närapå ett nervvrak igår när vi satt i polisbilen på väg hem till Piraya men M var hur cool som helt. Han sa nyss "Nja, jag blev ofta skakig när jag var ny men man vänjer sig snabbt. Man har nytta av den där adrenalinrushen när det handlar om minuter som det gjorde igår." när jag frågade hur fan han kunde vara så filbunksaktig igår. Vilken jävla sak att vänja sig vid då...  Snutar måste vara adrenalinjunkies ju. Seriöst, jag förstår inte hur i hela friden han klarar det. Jag är ju fan fortfarande nervig och liksom uppe i varv. Känner mig helt speedad och tycker nästan att M är knäpp i huvudet när han säger att jag ska försöka sova en stund eller ta en dusch för att slappna av. Jag skulle aldrig klara av att vara polis, den saken är klar.

Huuu vilken jobbig natt jag har haft. Piraya ringde vid 22-tiden igår och det tog en stund innan jag kunde höra vad hon sa för hon grät så hysteriskt att jag först inte ens hörde att det var hon. Pirayas pojkvän som studerar på en annan ort har varit otrogen. Flera gånger också. En kompis till killen har kommit på Pirayas pojkvän med att vara otrogen flera gånger och igår ville inte den här killen hålla tyst om det längre och avslöjade allt för Piraya. Pojkvännen erkände allt när Piraya ringde och konfronterade honom och sedan ringde hon mig. Håhåjaja vilken jobbig natt jag har haft! Jag satt uppe hela natten med Piraya i telefon och sedan när morgon kom, runt 08, så tog Diva över. Jag smsade henne på natten och förvarnade henne om Pirayas pojkvänsfail så hon ringde och tog över så fort hon vaknade. Man får jobba i skift som medsyster när en tjejkompis krisar. Väldigt organiserat gjort när man tänker efter. Det gick så lugnt och fint att lämna över en mindre hysterisk Piraya till en väldigt nyvaken, men ändå förberedd, Diva så jag fick sova en stund och några timmar senare hade Diva åkt hem till Piraya och fått henne att sova lite. Nu är allt lugnt för stunden, jag och Diva har varit hemma hos Piraya några timmar och tagit hand om henne. Vi fixade mat och drack lite vin (är lite full nu) och pratade med Piraya som var ungefär som vanligt igen. Hon brukar lugna sig snabbt.

Vi kom såklart in på samtalsämnet otrogna pojkvänner vilket råkar vara något som vi alla har varit med om. Diva blev bedragen för några år sedan och hon blev så sur att hon sparkade in blinkerglasen och lyktorna på killens bil. Det flinade vi lite åt... Kunde låta bli för det var ju lite filmiskt gjort även om skadegörelse inte är så smart att dra till med. Jag blev bedragen i ett förhållande som jag hade när jag var 18-19 år och jag var otrogen tillbaka som hämnd. Jag låg med killens brorsa som var lite småkär i mig. Det garvade både Piraya och Diva åt, liksom alla andra som får höra det. Jag förstår inte riktigt varför alla tycker det är så lustigt. Okej, jag tycker själv att det var lite kul på ett småelakt sätt, och jag är lite stolt över det hehe, men folk som får höra det brukar börja garva. Antagligen för att det är så giftigt gjort att vara otrogen tillbaka och dessutom med brodern. M har flinat lite åt det också så det är inte bara tjejer som finner det lustigt. Det är ju annars vanligt att kvinnor finner en sak otroligt lustig men att män inte tycker det är roligt alls. Som när kvinnor jämför män med hundar, hehe. Det är ju bara roligt för kvinnor, män finner det inte det minsta roligt. Ikväll gick tjejsnacket något oerhört! Det var nödvändigt att för några timmar hata alla män, bara ta upp mäns negativa sidor och kalla dem allihop för svin. Man bashing på hög nivå. Piraya behöver det justnu, det hjälper för stunden innan hon börjar den där plågsamma processen med att fråga sig varför.

"Varför gjorde han så?
Varför hände det mig?
Varför älskade han mig inte tillräckligt för att inte sätta på andra tjejer?"

Alla de frågor som flyger genom den bedragnas huvud. Hur många har inte varit där? Sedan kommer är.

"Är det något fel på mig?
Är jag ful?
Är jag inte tillräckligt sexig för honom?
Är mina bröst för små?
Är jag för tjock?"

Sedan kommer äntligen vad.

"Vad fan är det med honom egentligen? Han är ju för fan sjuk i huvudet..."

Ungefär så. Jag och Diva har väl ett par veckor av skiftjobb framför oss när Piraya ska gå igenom det. Diva ska plugga inför något prov som hon ska tenta av snart så jag har jour inatt ifall Piraya behöver mig. Passar mig bra för jag vände på dygnet så jag kommer ändå inte kunna sova.

Mitt Facebookande når hela tiden nya höjder. Min före detta jobbkompis Ormbunken finns numera på min MSN messenger. Jag fick dock fixa ett mailkonto åt honom eftersom han inte hade live eller hotmail och inte verkade förstå hur man skulle göra ett sådant konto heller. Ormbunken är en otroligt oteknisk man, det säger han själv också. En av våra diskussioner ledde till att vi snackade om att om jag gifte mig med honom så skulle han bli min lille hemmamake eftersom han föredrog att städa och sköta hemmet istället för att jobba och vara sådär stereotypiskt manlig. Det tyckte han var ett roligt förslag och vi kom överens om att jag skulle dra hem pengarna innan det där med bilmekning kom på fråga. Ormbunken kan inte sådant trots att han är karl, alltså skulle jag få göra det. Jag? Meka med bilen? Då bryter jag ju naglarna, så no deal. Är förvisso rätt intressant att pilla med hjärtat på vad jag fortfarande anser vara en stor läskig bil, även om min rädsla är lite mindre nu när jag börjat förstå hur monstren funkar. Tänk vilka följder en bilolycka kan ha fastän det är typ 8 år sedan. Men jag är inte så pigg på att få oljesvarta nagelband, sådant kan män roa sig med och samtidigt vara sådär sexigt manliga till allmän beundran. Jag föreställer mig en ung Brad Pitt, såsom han såg ut i "Thelma & Louise", som står med bar överkropp och mekar under min huv.

Idag har Ormbunken bloggat om mig. Jag har kanske glömt bort att nämna att han gav mig adressen till sin blogg för ett tag sedan? Minns inte ifall jag har skrivit det förut men han avslöjade iallafall sin blogg för mig. Han skräder verkligen inte orden när han bloggar. Igår skickade han meddelande på MSN att jag nu skulle förekomma i hans blogg under ett fiktivt namn som han tyckte passade mig (det namnet råkar för övrigt vara min äldsta syrras andranamn, lustigt sammanträffande alltså). Så som jag framställs i hans blogg så, ja jag vet inte. Jag får lust att dra in Nalle Puh faktiskt. Vill höra hans åsikt och se ifall han delar den synen på mig som Ormbunken har. Men jag avslöjar ju å andra sidan inte någons hemlisar bara sådär. Hemligheter stannar hos mig. Ormbunkens blogg får allt stanna hos mig även om jag väldigt gärna skulle vilja ha Nalle Puhs synpunkt på saken. Skulle vara intressant att veta ifall jag verkligen uppfattas så liksom. Det mesta Ormbunken bloggar om är rena "hittepå:et", det framgår väldigt tydligt att han oftast bara bloggar för att chockera. Man får reda på väldigt lite om honom som person om man inte tittar bakom texterna, läser mellan raderna så att säga. Det jag har lärt mig om Ormbunken som person sedan jag fick adressen till hans blogg är något jag misstänkte när vi jobbade ihop. Han är en förpubertal liten pojke i en 45-årig mans kropp som till varje pris vill skapa uppror och trycka på folks knappar. Omogen som få och stolt över det. Jag tänkte till en början att jag kanske skulle ge honom adressen till min blogg. Vi verkade vara så lika på något sätt, jag tyckte ofta att vi måste ha känt varandra i ett annat liv för så mycket med honom var bekant, som om jag redan kände honom. Sedan jag har läst hans blogg så tänker jag snarare att om jag skulle ge honom adressen till min blogg så skulle det sluta med att jag drar mig undan från bloggvärlden. Att jag lägger ner min blogg, tar bort den och kanske efter en längre tid vågar mig på att skapa ett annat alias i bloggosfären.

Jag har så smått börjat fundera på det redan nu för att vara förberedd på ifall Ormbunken skulle luska reda på min blogg. Jag har redan skapat mig en mailadress för att få mitt framtida eventuella bloggalias. Men i och med att jag kan vara rätt lat av mig så kommer det nog aldrig att hända för om jag skapade en ny blogg under ett nytt alias så skulle ju ingen veta vem jag var. Ingen av de trogna läsare jag har idag skulle veta vad som hände med mig, min kusin och Nalle Puh och de få andra som vet vem jag är skulle inte kunna läsa om mitt liv svart på vitt längre. Så småningom skulle jag sakna dem som läsare och avslöja för dem att Lady Angel har bytt namn till, ja vad avslöjar jag ju inte nu. Men jag skulle ju göra det ifall jag skulle lämna mitt nuvarande alias. Även Petra, Sopkvasten och Visselpaj skulle få veta. Och Lapush och Second Lady även om de verkar ha försvunnit från bloggvärlden nu. Efter en tid skulle jag även sakna Linn, C, Tess, Norrmannen och de andra som rätt regelbundet kommenterar min blogg utan att lämna någon mer info om sig själva än ett alias. Jennie heter väl en som har kommenterat och lämnat så mycket genuin värme, henne skulle jag vilja ha kvar som bloggläsare. Tess var den som var först att kommentera mitt blogginlägg när F hade varit här och jag satt och liksom väntade på att någon skulle säga till mig vad jag skulle göra. Norrmannen är väl en av de få bloggläsarna som inte är tjej, åtminstone tror jag att Norrmannen är kille. Är inte riktigt säker faktiskt. M har sagt att han sett några kollegor sitta med min bloggsida uppe på stationen när det är ett händelselöst nattskift. Det syns ju på lång väg om min färgglada bloggsida är uppe. Förrförra året kom det ut lite halvt om halvt att någon på den polisstationen hade en tjej som bloggade och ryktet spred sig lite. Inte mycket men tillräckligt för att M skulle bli nervös när jag hade bloggat om honom då en av hans kollegor faktiskt vet vem jag är. Jag har fått order av M att inte blogga så detaljerat om honom. Numera säger M att han ser min bloggsida på stationens datorer varje gång han har nattskiftet. Det tycker ju jag är lite roligt även om de läser mest för att bara få reda på vem den där M är. Fast jag har också funderat på hur det är för honom när hans kollegor går runt och kanske misstänker vem han är så jag försöker oftast att inte blogga om honom alls, men det är svårt. Han finns ju i mitt liv nästan hela tiden. Om vi inte träffas så smsar vi eller pratar i telefon och när vi inte gör det så tänker vi på varandra. Ibland när jag har varit ifrån M en längre tid utan någon som helst fysisk kontakt så känns saknaden efter honom så primitiv. Jag vill bara krypa ihop hos honom, luta mig in i hans armar och känna att jag är hans. Andra gånger är saknaden så mäktig att jag vill dra på mig stilettklackar, kort kjol, urringat linne, Wonderbra och en fjäderboa och sedan promenera in på stationen, reta alla hans sinnen och känna hur han är min, min, min, bara min. Och sedan kanske ha ännu ett "möte" i en polisbil.

Jag funderar fortfarande på att ge Ormbunken min bloggadress. Mest för att det skulle vara kul att få ännu en bloggkompis men också pga förtroendet. Han gav mig ju sin bloggadress i förhoppning om att få min och jag vill vara rättvis. Å andra sidan bloggar jag ibland om sådant som jag inte är redo att avslöja för Ormbunken. Den som från början var mest utomstående och nu vet allt om mig är ju Nalle Puh och jag försöker jämföra hur det skulle bli att avslöja mig för Ormbunken med hur det var att råka avslöja det för Nalle Puh. Vilket i och för sig var ett klavertramp från början, haha, men som blev bra ändå. Nalle Puh smet innanför mina höga murar i ett obevakat ögonblick så att säga. Ut kommer han inte för om jag skulle skaffa ny blogg så skulle jag avslöja det för honom nästan omedelbart. Men jag vette fan om jag kan avslöja mig för Ormbunken. Jag är tillfreds med att Nalle Puh, som var mest utomstående från början, vet allt men jag vet inte om jag skulle vara det med Ormbunken. Nalle Puh är en vuxen man och trots att Ormbunken är i samma ålder så är han i jämförelse med Nalle Puh en liten pojke. En otroligt omogen liten pojke och jag finner det lustigt att de två ändå är rätt lika i sättet. Fast det var väl lite elakt mot Nalle Puh då han faktiskt är ljusår från att vara som Ormbunken. Såvitt jag vet eftersom jag inte vet ifall Nalle Puh har en blogg. Den skulle jag i sådana fall vilja läsa.

Jag älskar det ljudet. Jag har just skickat iväg ett par mail och ett av dem fick jag svar på efter bara några minuter. Det sjunger i min dators högtalare när svaret kommer. "PLI-HING" Två väldigt tröstande toner att höra några gånger per dag när man sitter vid datorn. "PLI-HING" Världen finns kvar därute. Någon finns och har tagit sig några minuter att svara på mitt mail. "PLI-HING" Min tjejkompis N skriver att hon fyllehånglade med F för några år sedan. Hon har just kommit ihåg detta och skriver till mig att hon blir alldeles iskall inuti när hon tänker på vad jag råkade ut för. Jag skriver tillbaka att jag fortfarande, efter fyra månader, blir iskall inuti när jag tänker på det. Samtidigt är jag säker på att F inte är en sådan man som har för vana att gå emot kvinnors vilja. Jag känner ju honom. N skriver att hon också tror det om F, men ställer sedan en fråga som jag inte kan svara på utan att börja försvara honom på ett sätt som han inte längre förtjänar. N undrar varför F då gjorde så mot mig. Det kan jag verkligen inte svara på. Jag har själv ställt mig den frågan säkert varje dag sedan det hände. "PLI-HING" Reklammail från Yves Rocher. Inte det mailet jag väntar på...
Jag funderar vidare på varför F gjorde som han gjorde. En enkel förklaring som jag väljer att tro mest på är att hans liv började gå åt helvete och han vände sig då till mig. Vi var vänner ett bra tag efter att den intima delen av vårt förhållande var slut. Vi pratade ofta i telefon om allt möjligt. När hans liv då började gå åt helvete för fyra månader sedan så tänkte han på mig och trodde säkert att jag skulle förstå honom. Det har jag gjort andra gånger, för flera år sedan när vi hade en sådan kontakt. Jag har väl inte alltid haft rollen som problemlösare och lekmannapsykolog bland mina vänner men jag har haft den länge iallafall. Han tänkte säkert att jag skulle lyssna på honom, kanske komma med lite tröst och råd, och sedan skulle han åka hem med lättat hjärta. Hem till sin flickvän som han var förlovad med. Hem och äta middag med sina två barn som jag inte visste att han hade. Jag fick reda på det i somras någon gång. Kommer ihåg att jag tänkte att det var tur att inget hände mellan oss då när jag körde med honom. F tänkte säkert att det nog var lite fel att åka till mig när han hade en familj som väntade där hemma, men han gjorde det ändå. Jag är den som löser problemen och om jag inte kan lösa dem helt så kan jag åtminstone mildra dem. Jag kan göra så att det inte känns lika tungt längre. "PLI-HING" Ännu ett mail. Denna gången skräpmail om att köpa Viagra över nätet. Suck. Definitivt inte det mailet jag väntar på...

Jag fortsätter fundera på N's fråga om F. Okej, så han tänkte säkert bara prata en stund med mig och sedan åka hem till sin familj. Det är jag övertygad om, fram till denna punkten i tankegången är jag helt säker på att det var F's ursprungliga mening med besöket hos mig. Vad kan det sedan ha varit som gjorde att han kysste mig? Han var väl ledsen kanske. Han verkade ledsen, som om något tyngde honom. Min första tanke efter "Stäng dörren och ring M!" var att F säkert hade bråkat med sin tjej och ville gråta ut på min axel. Jag visste ju att de hade haft lite problem. Vi säger att F kysste mig för att han var ledsen och ville ha tröst. Inte för att jag vill försvara honom här nu men, kyssar och gos funkar finfint när man är ledsen. En liten kyss och några vänliga ord hade jag kunnat bjuda på, om än bara för att få iväg honom från min lägenhet. Vart gick det sedan fel? De kvinnliga läsarna jag har kan säkert känna igen sig i följande scenario: 
Du ligger och halvhånglar med någon kille. Han är inte den du vill ha men han verkar schysst och kysser rätt bra så du går med på att han tar dig på brösten. Det är ju lite mysigt att någon faktiskt vill ha dig. Sedan går det lite för långt och han blir för ivrig. Något i dig, kanske en instinkt som har slumrat i flera år, vaknar till liv och berättar klart och tydligt för dig att du inte vill längre. Instinkten får dig hellre att vilja åka hem och slötitta på tv i pyjamas med en påse lördagsgodis som enda sällskap. Du motar vänligt men bestämt bort killen från dig men han märker det inte tillräckligt fort. Du måste putta lite på honom, daska till honom på axeln litegrann. Det märker han och han lugnar sig lite. Killen mumlar att du är så vacker att han inte kan hålla sig ifrån dig och du fnissar lite. Okej då. Lite till. Ni börjar halvhångla igen men den där instinkten i dig vill inte ge sig. Den talar fortfarande om klart och tydligt att du inte vill vara med längre. Du vill bara åka hem och sova och du får daska till killen på axeln flera gånger utan att han märker något. Instinkten som talar om för dig att du absolut inte vill vara med längre har nu satt igång varningsklockorna och väckt några fler instinkter som slumrat fram till nu. Kylan sprider sig i din kropp när instinkterna vaknar till liv en efter en och du hoppas att det är en okej kille du har råkat hångla med. Han är nog bara så otroligt betagen av din skönhet att han glömmer bort att han måste respektera dig. Varningsklockorna ringer och du slår honom lagom hårt på ryggen. Alla dina instinkter varnar dig att du måste iväg nu, nu, nu, åk hem och kryp ner i sängen med din kelsjuka katt i famnen. Åk hem nu och låt kattens sövande spinnande göra dig lugn igen. Varningsklockorna ringer i ditt huvud. Få bort honom från dig nu då för fan. Skit i att han kanske blir sur, bara du kommer därifrån. Du slår till honom på ryggen igen, hårdare den här gånger, och sedan börjar du försöka putta bort honom. Killen verkar komma till sans och frågar om du är okej. Du puttar bort honom ännu mer och reser dig upp utan att svara på killens frågor om vad det är med dig. Du mumlar generat att du vill hem och att du kanske ringer honom någon gång. Sedan går du och rättar till kläderna på vägen ut. När du kommer hem funderar du på varför du reagerade som du gjorde. Han var ju rätt gullig den där killen. Det var inget fel på honom alls. Han var trevlig och fick dig att skratta flera gånger. Det var bara den där jäkla instinkten som vaknade till liv och sa till dig att du inte ville mer. Du känner dig lite dum när du nu är i trygghet i ditt hem med din kelsjuka katt som spinner och tigger om uppmärksamhet.

Såhär långt i tankegången som skapades efter N's mail har jag kommit. Och jag har inte lust att gå längre. Har helt tappat tråden också. Nu läser jag istället igenom hångelscenariot jag skrev ovan. Jag inser nu att det är förbannat bra skrivet. Det är jävligt bra så det får bli mitt svar till N. Jag har verkligen inte lust att fundera vidare över varför F gjorde som han gjorde. Jag blir rädd när mina tankar tar mig dit. I jakten på annat att ockupera mina tankar med har jag istället börjat tänka på hur många gånger jag har varit tjejen i scenariot ovan. Det är rätt många. Är säker på att jag inte är den enda som har varit med om en sådan situation då en instinkt plötsligt har vaknat till och sagt att man inte vill vara med längre. Fastän killen är trevlig. Det finns säkert många tjejer som har ignorerat den där instinkten och gått vidare ändå. De har kvävt alla instinkter och ignorerat varningsklockorna och gått i säng med den där killen iallafall. Man vill ju inte känna sig dum och tvingas förklara för killen varför man helt plötsligt inte vill längre.
Jag kan ju erkänna att jag har gjort det. Flera gånger, alltför många gånger.
"PLI-HING" Jag har försvunnit i mina tankar, har suttit och tänkt i en dryg kvart och N har hunnit svara på mitt mail. Hon skriver tillbaka att hon känner igen sig och hon nämner namnen på några killar som jag känner. Hmm? Det var som fan: N har hånglat med en kille som är nybliven polis på M's station. No shit!? Jävlar vad världen kan vara liten. Är förvisso inte förvånad, den killen hånglar med en jädra massa tjejer.
Har fått flera "PLI-HING" sedan jag började skriva detta men inget av mailen var det jag väntade på. Får väl vänta lite till då. Mailskrivaren får mig alltid att bli så lugn inuti och jag värdesätter varenda ord jag får i mailen från denna otroligt fina människa. Speciellt sedan det där med F: mailskrivaren vars svar jag väntar på har haft en mycket lugnande effekt på mig sedan "det där" hände. Allt kaos stillas och jag kan för ett ögonblick se klart.
Det "PLI-HING"et väntar jag gärna på...

Urrrgh. Vaknade 05.50 på det där sköna sättet. Vaknade lite lagom långsamt och låg kvar en stund innan jag kom på att jag hade "dejt" med Ormbunken idag. I somras när jag var vaken tidigt så brukade jag ta en promenad ner till restaurangen ibland och kunde då träffa Ormbunken och ett par andra före detta kollegor från mitt förra sommarjobb. Så gjorde jag imorse. Tog en promenad ner till restaurangen och fick underbart kaffe och en trevlig pratstund med Ormbunken. Han började med det där igen, det där anförtroendet. Undrar varför han lägger sig till med den där privata, anförtroende attityden mot mig? Han avslöjar saker som jag inte skulle ha lust att berätta för en präst på min dödsbädd ens en gång. Det är knappast något nytt det här med att folk anförtror sig till mig men ändå, varför? Det som Ormbunken säger till mig är verkligen synder alltså. Det hade jag aldrig kunnat ana förra sommaren, att han hade gjort sådana saker. Flöh, att han av alla människor har gjort sådant? Det är förvisso inte sådär jätteovanligt men däremot är det jätteolagligt. Faktiskt enormt jävla olagligt är det. Kollade Wikipedia nu och fick reda på att det är olagligare än vad jag trodde. Jeezez, om jag skulle ha gissat vem som gör sådant så skulle jag ha gissat på honom sist av alla. Skulle faktiskt ha gissat på att M gör det innan jag gissade på Ormbunken. Jag är så förvånad över att han har gjort sådana saker att jag har lust att berätta det vidare. Men jag gör ju aldrig det. Allt stannar hos mig, så är det bara. Men det skulle vara skönt att ventilera det faktiskt. Får väl skriva i dagboken, det är ju ingen som läser den utom jag ändå så. Inte nu när jag bor själv iallafall. När jag bodde hemma och syrran 78 också bodde hemma så läste hon min dagbok hela tiden. Det konstiga i situationen var att jag inte skällde ut henne eller slog henne (slagsmål var annars vanligt: två tonårstjejer och ett badrum...(där har vi underlag till nästa stora dokusåpa, tsss)) utan jag struntade i att hon läste. Jag gav igen i tysthet istället, gick och tog hennes kläder och smycken och lämnade inte tillbaka dem förrän kläderna var jättesmutsiga och smyckena har gått ur modet. Fast 78 hade sin första pojkvän då så hon var sällan hemma. När hon var hemma så märkte hon bara att hälften av hennes kläder var borta utan att hon tänkte mer på det. Hon frågade mig ett par gånger ifall jag hade sett en viss tröja, kjol, osv, men jag bara blånekade och så fort hon hade stuckit till pojkvännen så snodde jag mer kläder. Några gånger tog jag en massa kondomer som 78 hade i sin skrivbordslåda. Det märkte hon konstigt nog omedelbart. Men hon fick inte tillbaka dem för jag och min kompis hade fyllt dem med en massa vatten och slängt ut dem från balkongen.

Nuuuu har jag varit vaken läääänge. Satt och spelade Sims hela jävla dagen. När man väl har fastnat i Simsberoendet så är det väldigt farligt att bli uttråkad, om ens bara för en minut. Om jag så bara ha en enda minut av tristess så är det för mycket. Jag hinner tänka den där tanken: "Hmmm, jag kanske skulle ta och spela lite Sims? Bara ett par timmar..." och så tjottahejti! Nio timmar flyger förbi och helt plötsligt är det mörkt ute och min mage har desperat börjat äta upp sig själv. Jag hade ju faktiskt saker att göra idag. Riktiga saker. Sådant som måste göras. Hade tänkt att diska och dammsuga innan jag hade tänkt ta en promenad in till stan och M. Jag hade tänkt sova hos honom inatt nämligen för ibland längtar jag otroligt mycket efter honom. Det behöver inte ens ha gått lång tid sedan jag såg honom sist, jag längtar jättemycket efter honom ändå. Det är en sådan där enormt stark längtan efter honom, efter att få vara nära honom och somna till ljudet av hans hjärtslag. Det är nästan något primitivt i den saknaden efter M. Känns som om jag saknar honom på grottmänniskanivå liksom.

Men min primitiva längtan efter M får vänta till imorgon natt istället. Nu gäspar jag käken ur led och min sänger ropar mitt namn. Nu ångrar jag att jag inte bytte lakanen istället för att spela Sims. Jag hatar att byta lakan när jag är sömnig. Det är lika hemskt som att laga mat när man är vrålhungrig.

Tröööött. M skrattade så han nästan grät åt vad jag skrev igår. Han satte sig framför datorn när jag hade bloggat klart och så började han bara skratta. Först lite, sedan lite mer och till slut fick han svårt att andas för att han skrattade så mycket. Jag blev skitsur och skrek åt honom att sluta garva. Jag tyckte verkligen inte att det var det minsta roligt. Var på väg att gå härifrån när M försökte ställa sig upp men föll ihop av skratt. Han stoppade mig och försökte desperat sluta skratta samtidigt som han sa att han skrattade ju bara för att jag hade beskrivit det så bra. "Sådär känner alla när de tar körkort." sa han när jag slog honom med en tidning. Hans exfru ringde efter en stund och då skulle M bevisa för mig att alla känner den där enorma frustrationen när de tar körkort så han läste upp det jag hade skrivit. Han sa inte att han läste upp det från bloggen utan att jag hade mailat det till honom istället. Det tog inte lång tid innan jag hörde hur M's exfru flabbade i telefonen. Jag stod i köket och mässade voodoobesvärjelser över dem båda två. Jag var skitsur. Kände mig inte det minsta tröstad av att nu ännu en människa gapskrattade åt mig. Fast sedan fick jag prata med exfrun och hon berättade om när hon tog körkort vilket hon gjorde när hon var 30 år. Så jag är inte den äldsta i världen som försöker sig på körkortstagandet tydligen. Exfrun sa att när hon hann fylla 31 under tiden det tog för henne att ta körkort och då var hon inte alls glad. Hennes tankar under den tiden är exakt samma som jag tänker nu.
Vi pratade länge och det blev så att jag berättade om F och "det där" och då märkte jag en grej: Jag tycker om M's exfru väldigt mycket. Jag har alltid gillat henne för hon påminner om min syrra 71, de är nästan lika gamla också. Men det var inte förrän igår som jag märkte att jag tycker om henne jätte-jättemycket. Hon var så systerlig när jag berättade om F, och den där förstående samhörigheten kvinnor emellan blev så enormt tydlig. Jag är nästan lite svältfödd på den för jag har rätt få tjejkompisar. Umgås mest med män faktiskt. Jag berättade till och med att det hade gått en månad innan jag kunde ha sex med M igen efter F och "det där". Jag har aldrig varit pryd men M's exfru och jag brukar inte prata om sex i nutid. Hon vet ju att jag då pratar om M och då kommer vi in på helt andra saker. Vi har råkat göra det några gånger och M blir inte alls glad. Det råkade vi faktiskt göra igår också. M har en grej, ett läte typ, som han alltid gör precis innan han kommer och jag råkade nämna det för hans exfru igår. Hon började asgarva för tydligen gjorde han samma sak när de var ihop (vilket är väldigt många år sedan). När vi hade kommit in på det ämnet och skrattade så vi fick svårt att andas, var det M's tur att bli sur och slå mig med en tidning. Exfrun sa något om att M alltså inte hade förnyat sig på över 10 år och då skrattade jag så jag dog lite. Det var ju bara hysteriskt kul men M tyckte inte det. Han började muttra att han skulle dra ut telefonjacket och jag hann precis säga adjö till den gapskrattande kvinnan i telefonen innan han gjorde det.

Det jämnar ut sig.

Har inget virusskydd just nu så jag försöker surfa så lite jag kan. Fast det är förvisso ingen fara, bara jag håller mig till ickeskumma platser. Ska få nytt virusskydd idag. Fick köpa för mina sista pengar igår. Skoj.

Vaknade tidigt idag. Somnade extremt jävla tidigt igår, slocknade faktiskt redan vid 19 ungefär. Vaknade av hagel som smattrade mot fönsterblecket. Det där är en jävligt bra väckarklocka alltså, varför kan det inte hagla varje dag, sådär runt 7 eller 7.30? Vaknar och läser Lyxmammans blogg det första jag gör. Försöker hjälpa en medsyster i deppigheten. För mig hjälper det alltid att lyssna på lugn och vacker musik när jag mår dåligt. Har letat fram några stycken som Petra kan lyssna på. De här hjälper alltid mig.


1

2

3

Och om de tre inte hjälper, lyssna på den här.


Den har jag gråtit till många gånger. Tårar hjälper, det lättar.

Den här hjälper också fast jag kan inte titta på videon. Stör mig på att hon är en sådan enorm jädra teatralisk diva.

Nu är det en vecka sedan. Känns oerhört konstigt att det bara har gått en enda vecka sedan F var här för det känns som om jag har levt flera år sedan dess. Jag börjar känna mig mer och mer som vanligt nu. Tänker på andra saker än överfallet och det känns väldigt skönt och normalt att få slippa tänka på F och "det där". Känner mig såpass mycket som mitt gamla jag igen att jag nu postar en låt i detta inlägget. Den här passar mina tankar justnu. Tänker till och med välja kategori nu för det känns inte så ytligt längre.
Inatt satt jag och flabbade åt "American Pie 2" och sedan åt msnloggen mellan mig och min killkompis E. Han och jag har pratat på msn i flera år och jag har logg över nästan varenda konversation. Är kul att läsa igenom när jag är uttråkad. Nu börjar jag bli så "lättsinnad" att jag skrattar åt grejer igen. Skrattade jättemycket åt vad jag och min killkompis E hade skrivit till varandra. Det roligaste var en grej jag skrev förra året när jag var sur på min dåvarande chef och skrev om detta till E. Skrev att hon hade syra i ådrorna precis som de där monstren i "Alien"-filmerna. E skrev: "Men hon är kanske inte så hemskt på riktigt? Hon kanske bara hade en dålig dag." och jag svarade: "Tro inte för ett ögonblick att hon är en människa! Hon har för fan syra i ådrorna precis som en sådan där alien!!! Sigourney Weaver är för fan inte 'the monsters mother' det är min jävla chef som är det!". Kommer inte ihåg nu vad som hade hänt då men jag kommer ihåg att jag var fly förbannad på min chef när jag skrev det. Skrattade skitmycket nu när jag läste det. Och då hade jag bara haft henne som chef i en knapp månad när jag skrev det där. Usch ja, min före detta chef. Vilken jävla översittare. Hon var en sådan människa som absolut inte ska ha ett ledarjobb där hon bestämmer över andra människor. Hon kunde inte ens fixa ett fungerande schema för fan. 
Igår fick jag Facebook-mail från min gamla jobbarkompis Ormbunken som är platschef och chefens högra hand (eller chefens springpojke som han själv uttrycker det). Han skrev att han hade fått i uppdrag av chefen att maila ut särskilda förhållningsregler nu när det är så hypat med svininfluensan. Så där "Tvätta händer med sprit, behållare finns utplacerade." osv. Det där mailutskicket skulle gå till alla platschefer. Ormbunken tyckte det var så enormt tråkigt att sitta och skriva de där reglerna att han la till en "regel" som chefen inte hade skrivit på pappret han skrev av från. Han skrev: "Anus ska baddas med asolsprit 3 ggr dagligen." och skickade mailet till alla platschefer. Jag skrattade så jag inte fick luft när jag läste Ormbunkens Facebook-mail. Alltså, om man känner chefen som jag och Ormbunken gör så är det hysteriskt jävla kul. Så fort Ormbunken hade skickat mailet så ångrade han sig. Till mig skrev han att det har gått ett par veckor sedan dess nu och han har inte hört något, och nu är chefen på semester så han tog sig in i hennes dator och raderade mailet från skickatmappen. Så han tror att han har klarat sig. Jag skrev tillbaka att jag inte var speciellt förvånad över att alla platscheferna hade knipit käft om mailet: chefen är ogillad av i stort sett alla sina undersåtar. Men om jag hade jobbat där och fått det mailet så hade jag fått jävligt svårt att hålla god min inför chefen. Jag hade nog gapflabbat varenda gång jag sett henne.

Har fått lite funderingar nu också. Ormbunken skrev att de måste anställa ett par till som kan städa där på restaurangen, men att chefen inte riktigt vill anställa någon mer. Det är ju samma restaurang jag jobbade på förra sommaren och jag är ju redan upplärd i hur man ska städa stället. (Är faktiskt en enormt noggrann process att städa en restaurang, det är inte ens i närheten av städningen man gör hemma.) Ur chefens perspektiv vore det ju smartast att anställa mig istället för någon nybörjare som inte har en aning om hur det ska gå till. Dessutom: Pedanten lärde ju upp mig och hon var verkligen städpedant. Det var bara jag och hon själv som fick städa toaletterna för hon godkände ingen annans städning. Jag kanske kan få insideinfo om ett eventuellt jobb. Ormbunken klagade aldrig på min städning och han tyckte aldrig att jag var svår att jobba med eller något sådant. Snarare tvärtom, han gillade ju mig jättemycket och pratade och anförtrodde mig personliga grejer varje dag. Och han är ju platschef ju. Mäktig bundsförvant.

Jag undrar vad som hände mellan M och hans exfru som fick honom att åka hem tidigare. Han vill inte prata om det, har bara sagt att de har bråkat men mer vill han inte säga. Något har hänt mellan dem alltså, det slår jag vad om. Han ringde mig för en liten stund sedan och frågade om det var okej ifall han sover hos mig i några nätter. Det är lite konstigt tycker jag: M brukar aldrig ringa och fråga sådär, han brukar bara dyka upp och så blir det så att han sover över hos mig. Han lät så konstig på rösten också. Sådär tonlös röst som om han var ledsen och inte ville vara ensam. Han och jag har inte bråkat eller tjafsat så det är inte jag som gjort honom ledsen eller vad han nu är. Han var ju inte såhär imorse. Då var han glad och lugn och som vanligt.
Äh jag vet inte. Men jag tycker att det är något som inte stämmer. Att M åkte hem över 1 vecka för tidigt och inte vill prata om vad som hände och nu ringde mig och lät ledsen, det oroar mig lite. Jag gissar på att M och exfrun har bråkat som fan om något och att han stack därifrån direkt efter det utan att bråket hann lugna ner sig. Jag får väl ta hand om honom då, det har jag naturligtvis inget emot och det gör inte mig något ifall han bor hos mig i några dagar om han inte vill vara ensam. Han är ju min kära lille M som jag älskar alldeles för mycket för att vara kär i honom. Det där kom vi på igår när vi degade framför teven: vi älskar varandra för mycket för att vara ihop. Visst är det fint? Det kan låta jävligt konstigt också men vi fattar vad vi menar och det är ju huvudsaken. Vi har såklart vetat om det här länge, vi har bara inte hittat de rätta orden förrän nu. Orden kom igår när vi slötittade på "Batman & Robin" och pratade samtidigt. Det var nog mitt livs mest romantiska ögonblick, om jag får visa mig totalt ocynisk och stereotypiskt tjejig nu, jag låg med huvudet i M's knä och han lekte med mitt hår och vi var så nära varandra. Den stenhårda cynikern i mig skäms för att jag nyss skrev så...men det var så det kändes. Vi var bara så himla nära varandra.
Min tjejkompis N kommer att fnysa åt mig när hon får reda på det här, haha. Hon är cyniker och jag brukar hålla ihop med henne, cyniker emellan liksom. Om jag berättar för N att jag nu ska gå och laga mat åt min M så det är klart när han kommer hit, så smäller nog N av för hon påstår att hon hatar allt sådant: "...kvinnor ska inte stå vid spisen och passa upp på sina män som om de vore någon jädra hemmfru från 50-talet! " brukar hon säga. I en sur och gnällig ton för hon hatar sådant.
Om jag säger till N att jag ska gå och laga mat åt min karl så smälter nog hennes hjärna. Ha-ha-ha. Det ska jag smsa till henne!

Jag sitter på golvet i badrummet med laptopen och bloggar nu. Vill inte väcka M med tangentknackande. Låg och sov och vaknade av att jag fick sms. Redan innan jag gått upp och hämtat mobilen så visste jag vem som smsat. Först tänkte jag skita i att kolla smset nu eftersom jag lämnat mobilen på hatthyllan men sedan kom jag på vem det var som smsat. Min pappa är hemma från Kina nu så det kunde ju inte vara han. Pappa brukar annars smsa alla möjliga tider på dygnet när han är utomlands och i en annan tidzon. Så jag gick och kollade mobilen. Japp, det var från Fleppo.

"Du var så vacker igår och i förrgår. Igår såg du fantastisk ut! Jag vet att du inte kommer svara men jag kommer fortsätta tills du svarar. Jag saknar dig." skrev han.

Vad trött jag blev nu. Om inte M låg där ute och sov nu så skulle jag nog tycka att det här var väldigt obehagligt, men nu blev jag bara trött. Riktigt, enormt trött. Varför håller han på så? Bara sluta nu okej?

Shiiiiit. Blev helt nostalgisk för en stund sedan när radion spelade den här låten och sedan dess har låten gått på repeat i WMP. Påminner mig om min kompis Den Bästa när vi var "unga och fria" (yngre och friare än vad vi är nu iallafall...). När vi rökte hasch och spelade den här låten på varje förfest. Minns att jag dansade runt lagom pårökt och full till den här låten och tyckte att livet bara var så underbart.
Så är det minsann inte längre... Undrar om det var haschet som gjorde mig cynisk? Eller var det just det som gjorde mig lycklig? Jag rökte ju inte på sådär jätteofta direkt men visst, det hände. Tål att tänkas på... Synd att jag inte har de kontakterna längre. Fast det kan ju vara bra också. Om jag kände någon idag som hade hasch att sälja så skulle köpa. Definitivt, ingen tvekan. (Japp, M har skakat på huvudet åt detta...han spände ögonen i mig också för att kolla om jag såg stenad ut.) Så det kan ju vara bra att jag inte känner någon som säljer. Lite trist dock. Jag vill vara ung och fri igen tillsammans med Den Bästa!

Jag tänker på Den Bästa väldigt ofta. Nu när hon sitter på behandlingshem en bra bit utanför stan så hör jag inte av henne. Det känns så sorgligt att vara separerad från henne. Det har vi varit förut, vår kontakt har varit lite si och så de senaste åren men vi har alltid hörts av igen. Alltid liksom. Nu är det så länge sedan jag såg eller hörde av henne sist. Fan alltså, hade jag bil så skulle jag köra till behandlingshemmet och hälsa på henne! Förra sommaren satt hon ju på psyket i stan och då hälsade jag på henne. Tyckte hon såg underbar ut, helt fantastisk liksom. Hon har alltid varit fantastisk i mina ögon. Fullkomlig och fulländad ut i fingertopparna. Jävligt cool också. Jag saknar henne så! Tänker på henne säkert varje dag och undrar om hon har det bra och hur hon mår på riktigt. Jag oroar mig för henne och blir jätteledsen när jag tänker för mycket på henne. Det är lustigt på något sätt för vi har lite som kopplar ihop oss förutom att vi gick samma 2 gymnasielinjer tillsammans. Våra pappor jobbar på samma jobb. Det är bara 1 månad mellan oss i ålder, precis 1 månad. I våra födelsetider, alltså tid på dygnet, så har vi båda 7. Hon är förvisso född på dagen och jag på kvällen men ändå, det blir ju Really? No shit! i huvudet när man tänker på det. Iallafall i mitt huvud. Undrar varför jag slänger mig med så många engelska uttryck?
Men jag skrattar också åt minnena av Den Bästa. Brukar skratta mest åt det när min killkompis E strippade för oss i webcamen. Den Bästa satt och dreglade ner datorskärmen och sa "Ojoj, jävlar kolla asså...jag vill ha..." haha. E höll på som om han var vår alldeles egna Chippendale och strippade för oss över webcam flera gånger. Både Den Bästa och jag skrek högt när E till slut visade allt en lycklig fyllekväll på hösten 2003. Tror det var 03 eller 04 som E strippade för oss.
Det där som Den Bästa sa när hon blev uppringd av Radiotjänst skrattar jag också åt för det är ju bara så himla häftigt. Hon sa ju "Nej jag har ingen tv, jag fildelar istället.". Iskallt. Det är är så coolt! När jag, klavertramparen nummer 1, blev uppringd av samma "tjänst" så fegade jag totalt och sa att min pappa betalade min avgift. Jag fick väl hjärnsläpp eller något. Då kollade dom ju narturligtvis upp min pappa och såg att han bara hade en tv-licens och så åkte jag på flera feta fakturor. Nu har jag faktiskt sagt upp min tv-licens. Droppen kom nu för ett par veckor sedan när en faktura kom och körde mitt tidigare goda humör den dagen totalt i botten. Jag tog hjälp av min låtsasfarmor och skrev en uppsägning på hennes dator som jag sedan skickade upp till Kiruna. Så nu kan Radiotjänst gå och fucka sig själva. Dom kan se sig om i stjärnorna efter mina pengar. Fuck off Radiotjänst.

Nu ska jag lyssna en stund på den här låten, på repeat, och minnas Den Bästa "...we were young and wild and free..."
Sedan blir det nog "1990 nånting" med Afasi & Filthy och Snook. "...det var back in the days!"
Säkert kommer jag att spela Kjell Höglunds "Genesarets sjö" som avslutning också. "Rötterna blir starka när det blåser...luften blir friskare när åskan går..."