Lady Angel

Jag gillar den här dikten. Det är Kiplings "If".

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don't deal in lies,
Or being hated, don't give way to hating,
And yet don't look too good, nor talk too wise:

If you can dream - and not make dreams your master;
If you can think - and not make thoughts your aim;
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same;
If you can bear to hear the truth you've spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,

Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build 'em up with worn-out tools:

If you can make one heap of all your winnings
And risk it on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breathe a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: 'Hold on!'

If you can talk with crowds and keep your virtue,
' Or walk with Kings - nor lose the common touch,
if neither foes nor loving friends can hurt you,
If all men count with you, but none too much;
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds' worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that's in it,
And - which is more - you'll be a Man, my son!

Vaknade nyss. Låg och sov i M's armar. Det är så skönt att få vara tillbaka hos honom, fullkomligt tillbaka. Det finns något hos M som bara är så rätt på något vis, det är svårt att förklara. Det är en stark känsla av att jag hör hemma hos M liksom. Med den känslan i mig, nu starkare än förut, så fattar jag inte varför jag vandrade iväg på villovägar med Fleppo. Jag vet inte hur mycket ni som läser min blogg kan känna igen er i det här men nu förstår jag verkligen inte varför jag fick intresse för Fleppo. Jag har ju M, bäst av alla män jag har träffat, så varför i hela friden gick jag vilse i relationen med Fleppo? Jag blir som ett stort frågetecken där. Det hade varit rätt så enkelt att bara låta det stanna vid att han var mitt ex som sedan blev den som skulle lära mig köra. Sedan blev jag väl fascinerad av honom, hans charm, hans glittrande ögon. Minnet av oss som ett par hjälpte nog till en hel del, plus hans flörtande. Jag drogs till honom, var helt fokuserad på honom när han var i närheten, som om det bara var han som existerade. När M sedan blev svartsjuk och vi började bråka om Fleppo, och efter ett tag slutade ses så var det som om jag fokuserade ännu mer på Fleppo. Det blev okej att attraheras av honom liksom. Nu har jag sett Fleppos fulaste sida dock, den påminner om den sidan av honom som jag fick se för 6 år sedan. Fast värre.

Märkligt att tänka på det nu för nu är allt som vanligt igen: M är den jag fascineras av, som jag dras till och som får alla andra män att blekna i jämförelse. Igår sa jag till honom att han inspirerar mig. Han skrattade åt det och ja, okej det lät väl kanske töntigt men han inspirerar mig verkligen. Jag får tankar på saker, listar ut grejer, och får idéer när M är i närheten.
Nu ska jag gå och lägga mig hos M igen.