Lady Angel

Jag fegar just nu. Det där personliga brevet som ska skickas med ansökan till folkhögskola blev nog inte så bra som jag först trodde det var, så jag har inte skickat in ansökan ännu. Nalle Puh tyckte mitt personliga brev var jättebra men min kusin hade en del anmärkningar som jag blev helt ställd av. Fick väl skrivkramp eller något av det min kusin sa och jag har inte kunnat ändra det personliga brevet alls. Jag fegar ur hela grejen nu också. Vågar inte skicka in ansökan överhuvudtaget. Förra veckan var jag på möte med Winne, är lagom negativt inställd till henne nu, och en syo som jag ska träffa ensam idag och båda två fick mig att börja fega ur hela folkhögskolegrejen förra veckan. Jag minns inte riktigt nu vad det var de sa som fick mig att fega ur, men det var något om att jag inte kunde sova och det sa båda två att om jag inte kunde sova så skulle jag inte kunna gå i skolan igen. Jag avskyr sådant. Jag avskyr att höra folk som tror att det känner mig göra sådana antaganden om mig. Förra arbetsförmedlaren EB gjorde det ofta och Winnie gör det också ofta. Jag hatar det. Jag blir feg och svag när folk gör sådär. Folk gör det av välmening antagligen men effekten blir helt fel.

Vad folk inte fattar är att jag har tagit beslutet att ansöka till folkhögskola helt själv. Jag har velat fram och tillbaka i ett par år men nu hade jag faktiskt bestämt mig för att ansöka och för de flesta kanske det inte verkar vara så speciellt, men det är det. Jag tog det här beslutet helt själv och står helt ensam här. Jag har ingen som stödjer mig i detta för typ ingen vet om det. Mina systrar vet inget, M vet inte, min pappa vet inget och såklart inte heller min biologiska mamma eftersom jag inte har någon kontakt med henne. Min styvmor vet inget, Diva och Piraya och andra vänner har inte heller fått veta något. Och jag vet inte riktigt varför men det känns oerhört viktigt att de inte får veta något än på länge. De enda närstående som vet är ju min kusin och Nalle Puh. Och att han vet finner jag lite lustigt faktiskt: han är ju min ex-exarbetsförmedlare och min nuvarande arbetsförmedlare känner inte till något. Jag har överhuvudtaget inte hört ett enda litet pip från min nuvarande arbetsförmedlare sedan 29 januari, så hon bryr sig väl knappast om vad jag gör heller.

Men det är det svåra att så få vet om detta, jag har tvunget sett till så att knappt någon vet om det här och i och med det kan jag inte få något stöd heller. Fastän jag verkligen behöver det nu, jag vacklar i det här beslutet att sätta mig i skolbänken igen. Jag fegar. Okej? Jag fegar. Jag klarar inte av det ensam längre. Fan. Någon måste stötta mig i det här för jag fegar som fan. Samtidigt vågar jag inte berätta det för alla heller. Säger jag det till min familj så vet jag hur reaktionen blir ifall jag inte klarar det. Pappa kommer säga att det var väl förväntat att jag inte skulle klara det. Äldsta syrran 71 kommer säga att hur kunde jag inte klara något som är så lätt? Mellansyrran 78 kommer kritisera mig och kalla mig feg i åratal efteråt, hon tjatar fortfarande om när jag hoppade av gymnasiet och det är ju vaddå, åtta år sedan typ. Och jag kommer bli ledsen och arg och säga till syrrorna att de inte ska kritisera mig för de hade det lätt. Det var inte någon av dem som blev lämnade hos en psykotisk barnmisshandlare i nio jävla år. Det var jag som levde med den kvinnan som så felaktigt var kallad mamma. Det var jag som levde med henne och som fick höra hur min pappa aldrig hade velat ha mig och därför hade lämnat mig där, det var jag som fick veta att jag minsann inte kunde något och att jag inte var värd något.

Jag fegar ur det här beslutet, okej. Jag orkar inte stå ensam här trots min skinnömsning tidigare i år. Jag tänkte att jag skulle klara mig själv nu efteråt men det orkar jag inte. Det här är för mycket liksom, jag vågar inte.

Faktiskt. Detta var intressant må jag säga. Klicka här. Fast det står ingenting hur utsikterna för beteendevetare är.

Gick och la mig vid 11 ungefär, satte alarmet på 14 och vaknade för en dryg halvtimme sedan. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bli normal?
Har suttit på Ikeas hemsida och kollat på adventsgrejer. Jag har inte mycket sådant och det jag har är sådant jag fått av vänner och bekanta. Jag måste säga att om jag hade köpt adventsgrejer själv så skulle jag aldrig ha köpt det jag har nu. Inte min stil faktiskt. Jag vill ha dom där klassiska adventsgrejerna: orange pappersstjärna och sjuarmad adventsljusstake i omålat trä. Det är finast faktiskt. Har några grannar här som har satt upp blinkande lila, blå, rosa och vita ljusslingor på sin balkong. Blä vad fult! Har sett att en annan granne har ställt upp en neonrosa plastgran på sin balkong och dekorerat åbäket med blinkande gröna och röda ljusslingor. No comment needed here, men fy fan vad smaklöst! Plastgran överhuvudtaget är asfult och dessutom en rosa?!? Iiisch. Ring miljöförvaltningen och klaga på fulheten. För en del är det ju dock nödvändigt med plastgran pga allergi och det har jag förståelse för: jag var själv allergisk mot gran när jag var liten men inte nu längre. Allra vackrast är det med riktig gran iallafall. Tyvärr är min lägenhet alldeles för liten för att jag ska kunna få plats med någon julgran men M ska köpa en och ha i sin lägenhet även då han inte ska vara där under julhelgen. Han står fast vid julgranstraditionen iallafall och fick mig att lova att jag ska gå dit och vattna den när han är borta.

Om jag har råd detta året så ska jag ta och köpa lite adventsgrejer efter jul. Då är det rea på julgrejer och så har jag till nästa jul. Igår satt jag och kollade upp recept på julmat. Jag skulle så gärna vilja tillaga en julskinka, göra rödbetssallad, massa risgrynsgröt (på mitt hemliga recept...), Janssons frestelse utan ansjovis (är ju allergisk mot fisk), och en massa julgodis som ischoklad, kola och mjuk pepparkaka. Åh alltså, jag vill så gärna göra det den här julen trots att jag blir ensam och det blir mycket mat för 1 person. Men jag vill frysa in resterna och äta dom i ett halvår! Jag vill ha en jul på riktigt fastän jag blir ensam. Men om jag inte får dom där pengarna från FSK som jag ansökte om så blir det inget sådant. Nada jul överhuvudtaget.

Om det inte kommer något besked med posten nästa vecka så vet jag att jag kommer gråta på julafton.