The magic # 7
Idag fyller jag halvår!
Om några få minuter äntrar jag mina sista sex månader som 28 år för att sedan mycket ödesdigert fylla 29 massiva år i höst. Jag börjar faktiskt nojja lite nu... Jag har verkligen ingen lust att sluta vara 20-någonting! Det är komfortabelt att vara 20-någonting. Jag är ju van vid att säga "schugi..." och sedan en siffra som svar när folk frågar hur gammal jag är. Att jag om ynka ett år och sex månader tvingas börja säga "trretti..." istället för det gamla välkända "schugi..." känns ju bara... Brr... Uuuhh...
Men jag kommer ju att göra det, även om jag antagligen kommer avsky att aldrig mer få forma det trygga och välbekanta "sch"-ljudet i munnen när jag ska säga min ålder. Jag är ju dessutom långt ifrån att vara så gammal att jag kan börja påstå att jag är en "plusålder", att säga att man är 27 plus eller 29 plus. Sådana tönterier kan de som är medelålders hålla på med.
Trots mina åldersnojjor så ser jag det fortfarande inte som en komplimang att jag måste visa leg när jag köper cigg eller sprit. Det händer för sjutton allt oftare! Och det är sjukt eftersom jag knappast ser ut att vara under 18, eller ens 20. Man ser att jag åtminstone är 25.
Yeah, whatever...
Var inte ålder jag tänkte blogga om egentligen. För ett par veckor sedan la jag upp några nya foton på mig själv på Facebook, och nästan omedelbart kommenterade båda mina systrar ett av fotona och skrev att jag var lik vår mamma. Jag hatar dem djupt för det. De borde båda två veta att jag aldrig vill bli liknad vid den där psykotiska barnmisshandlaren, ens på skoj. Jag är dessutom den av oss tre systrar som är minst lik mamma eftersom jag har fler dominerande drag från pappa som syns mycket mer än de få drag jag har från mamma. Färgen på mina fransar, bryn och ögon kommer från pappa. Likaså det sneda utseendet på mina ögon kommer från pappa, han har det inte själv men min faster, båda farbröderna och min farmor har/hade det. Min mammas färger är mer nordiska: väldigt ljusbruna fransar, brunröda bryn och blåa ögon. Mamma har dessutom väldigt små och runda ögon, så över delen av mitt ansikte liknar inte alls hennes.
Bortsett från kindbenen. Dem har vi tyvärr alla tre från från mamma. Jag och mellansyrran har dessutom mammas raka näsa medan äldsta syrran fick pappas lite krökta näsa. Så fine, det får jag väl gå med på, mellandelen av mitt ansikte liknar väl den där psykotiska barnmisshandlaren då.
Mun, haka och käke, who knows? Jag kan inte se något av föräldrarnas drag där när jag kollar i spegeln. Dock har vi tre systrar samma munnar och amorbågar, vilket är lite knasigt. Typ som om just våra munnar är klonade men att allt annat, förutom klonkindbenen, är olika på oss. Mina systrar påstod dock att jag liknade mamma på munnen men att deras egna munnar inte liknade hennes alls.
Suck. Jävla systrar. Allt eftersom åren går så blir de bara bättre och bättre på det där fula de båda gör: att se någons svagheter, slå ner få dem och hugga oavbrutet tills åtminstone jag är så ledsen att jag vill upphöra att existera. Jag kan ibland verkligen önska att även jag var lika bra på det, bara för att kunna ge igen. Egentligen är jag väl det, förmågan att hitta folks svagheter och hugga ner dem med väl valda ord är nog något som vi alla tre har ärvt från vår pappa, men jag har svårt för att bete mig så mot människor jag bryr mig om. Jag kan göra det i försvar, när till exempel pappa hugger sådär så hugger jag tillbaka direkt eftersom det är det enda sättet att handskas med honom. Man får inte ge honom en chans liksom, han får aldrig inse att man är en människa av kött, blod och känslor för det ser han som en svaghet. Så om min pappa hugger, måste man hugga tillbaka. Sätta honom på plats direkt, markera tydligt att man inte accepterar hans hugg. Det har jag med åren lyckats bli rätt bra på, tyvärr, men det är nog för att jag inte haft något annat val. Jag tar inte skit från min pappa liksom, jag tog för mycket skit från mamma när jag bodde med henne, och henne klarade jag nätt och jämnt av enbart för att jag då var i puberteten och det där ruskiga tonårshumöret gav mig styrka.
Pappa har jag fått klara av på ett annat sätt, genom att ge igen med samma mynt. Det tål han inte. Han tål verkligen inte att jag så snabbt kan kasta tillbaka hans egna ord på honom och hugga honom på samma sätt han själv högg mig på. Tricket är att lyssna på honom, lyssna på allt det hemska han kan kasta ur sig, och sedan vända på det och motbevisa eller använda det mot honom. Och man måste göra det snabbt innan han hinner börjar njuta av att ha tryckt ner mig. Innan hans ögon börjar glittra av triumfen måste man hugga tillbaka, för när han njuter av sin triumf över att ha tryckt ner dig, är han som starkast.
Jag kan numera klara av honom. Jag kan trumfa över honom och ge igen med samma mynt, eller värre. Priset har dock varit alldeles för högt då min pappa och jag har haft en ytterst ytlig relation sedan drygt tio år tillbaka. Vi kommer knappast att komma närmare varandra heller. Om jag måste hugga tillbaka för att han huggit mig så slutar det alltid med att jag gråter så hårt att jag får svårt att andas och jag känner mig död inuti i flera dagar efteråt, medan pappa demonstrativt behandlar mig som luft i några dagar och övertydligt visar att han tycker bättre om mina systrar. Vi talar liksom aldrig med varandra, min pappa och jag. Även om vi sitter instängda i en bil tillsammas är vi som främlingar. Jag känner inget band till honom och jag tvivlar på att han känner ett till mig.
Ibland lockas jag av att tänka på hur, varför och vart det gick fel mellan oss.
Länge har jag tänkt att det hände när jag var cirka 16 år och kuratorn i skolan kritiserade honom som förälder på ett möte i skolan. Kuratorn och min pappa råkade fullkomligt i luven på varandra, jag, en lärare och rektorn satt knäpptysta. Kuratorn tyckte såklart inte om att min pappa lämnade mig ensam hemma så ofta och så länge när han jobbade utomlands i ett halvår eller längre. Om han var i Sverige så var han ändå inte hemma, då drog han till stugan eller till min styvmor, och jag som då var djupt inne i en depression och helt hade slutat gå till skolan, var för mycket ensam. Kuratorn gjorde en anmälan till soc efter det mötet och jag trodde länge att det var just där det började gå fel mellan mig och pappa eftersom han blev totalt diskvalificerad som förälder och nog skyllde det på mig. Jag tyckte länge att det var mitt fel också, att jag som då var 16 år borde ha ljugit mer för rektorn när han krävde möte med min pappa, att jag borde ha klarat skolan trots att jag var ganska mobbad redan från dag ett och senare blev helt utfryst i nionde klass. Jag hade ju ett par vänner ändå, även om de inte gick på samma skola, och pojkvän hade jag också. Ett par stycken till och med, men på min skola var jag ett spöke. Jag trodde väldigt länge att det var just där som det gick fel i relationen mellan mig och pappa, och att det mest var hans fel.
Efter över ett år i terapi har jag dock kommit på att det började drygt tio år tidigare, när min pappa tog ut skilsmässa från mamma och flyttade ut ur huset vi bodde i då. Jag kom på i terapin för ett tag sedan att jag länge har varit arg på pappa för det. Han bara lämnade mig med mamma och senare tog han emot mellansyrran när hon rymde till honom ett halvår senare. Kvar blev jag, ensam med mamma. Äldsta syrran hade ju flyttat hemifrån, och innan mellansyrran rymde så brukade pappa i smyg hälsa på oss när mamma pluggade på Komvux ett tag. Jag har varit, och är väl fortfarande, arg på pappa för att han aldrig kom och hälsade på i smyg när jag var enda barnet kvar hos mamma. Som om han bara ville komma dit innan mellansyrran rymde till honom. Idag är jag vuxen och kan resonera, vrida och vända och diplomatiskt se på situationen ur olika perspektiv, men jag minns ju även hur jag kände och upplevde det då. Sju år gammal, lämnad i sticket av pappa och av båda systrarna. Det är råa känslor och minnen jag har från den tiden. När jag var sju år kunde jag inte resonera eller sätta mig in i situationen på något annat sätt. Jag kände bara att de allihop struntade i mig när de en efter en försvann ur mitt liv för minst två år framöver.
Pappa träffade jag inte igen förrän tre år senare och då var jag blyg inför honom. Någon av de första gångerna jag fick hälsa på honom och mellansyrran, ville pappa en morgon att jag skulle krypa ner i hans säng så att vi kunde gosa lite. Helt normalt gos mellan förälder och barn, men jag var så ovan vid min pappa då att jag kände mig hemskt obekväm och efter en kort stund gick upp och kröp ner i mellansyrrans säng och gosade med henne istället medan pappa gjorde frukost. Det är ett av mina mest smärtsamma minnen.
Med åren har jag nog kunnat komma över den bitterhet mitt inre barn bär med sig emot mina systrar, och jag tror jag helt har förlåtit dem också. Äldsta syrran hade ju flyttat hemifrån strax innan helvetet bröt loss, och mellansyrran var ännu ett barn då och gjorde säkert bara vad hon var tvungen att göra när hon rymde. Jag minns plågsamt väl hur jag hjälpte henne rymma men att jag inte riktigt förstod att hon verkligen inte skulle komma tillbaka. Så liten var jag då att hon faktiskt tvingades lura mig genom att säga att vi lekte. Hon sa att hon skulle cykla till affären och tillbaka och att jag skulle stanna hemma och ta tiden på henne, och om mamma frågade så skulle jag säga att vi lekte. Fram tills den dagen kan jag trots allt minnas rätt mycket av min barndom, men efter den dagen blir det svårt. Det är trasiga minnen här och där blandat med kristallklara minnen huller om buller, fram tills att jag är cirka 11 år. Men efter den där dagen då jag sju år gammal hjälpte mellansyrran rymma, där blir det svart i mitt minne. Svart och kallt, för det jag minns från den tiden är mest vad jag kände och tänkte, och inte vad jag upplevde.
Vad känner en sjuåring som har sett mamma slå övriga familjen och främst pappan i flera år?
Vad tänkte mitt sjuåriga jag när min allra tryggaste punkt i livet hade försvunnit?
Pappa? Var är du?
Jag har nog varit länge och är nog fortfarande arg på honom för att han lämnade mig. Min inre sjuåring kommer ihåg den där koncentrerade ensamheten och den råa känslan av att ha blivit övergiven av pappa, och fastän jag idag är enerverande noga med att försöka se allt ur allas synvinkel, kan jag inte ännu förlåta honom.
Tidvis kan jag fortfarande vara arg på mellansyrran för att hon hade modet att rymma. Det är som en automatisk känsla jag får när jag nu som vuxen upplever hur hon är pappas favorit. En känsla närd av det mamma sa till mig under åren då vårdnadstvisten om mig pågick, och jag frågade henne vart pappa var. Den psykotiska barnmisshandlaren sa till mig att min pappa inte ville vara pappa åt mig, bara åt min fem år äldre syster. Lite då och då kan jag fortfarande, än idag, få den där automatiska känslan av avund, avsky och övergivenhet jag kände då. Men jag resonerar bort den så gott jag kan.
Hur lång tid det tar innan jag kan förlåta pappa för att han lämnade mig då när jag var sju år, det vet jag inte. Jag kan inte resonera där, jag kan inte vara diplomatisk och förstå hans val.
Men det var nog där som det blev fel mellan oss.
Digging up dirt
Huvvaligen vad jag legat av mig vid bloggandet! Antar att det beror mest på att det händer mycket i min vardag nu.
Till exempel ringde ena syrran helt out of the blue en dag och berättade att hon fått tag i något som jag har velat ha i över 15 år. Syrran bor numera i södra Sverige, strax utanför den staden där vi bodde när vi var små och där vårdnadstvisterna om mig hölls på 90-talet. Syrran hade varit på stadsarkivet och där hittat en massa papper om våra föräldrars skilsmässa och om vårdnadstvisterna, allt som allt över 300 sidor varav hon kopierade cirka 30 som var extra intressanta, och hon undrade om jag ville ha kopior jag också.
Halle-fucking-lujah!
Det där är papper jag verkligen har drömt om att läsa alltså. Fick dem idag och det var tung läsning, minst sagt. Mycket tung och ledsam läsning, speciellt eftersom flera socialsekreterare, kuratorer och psykologer flera gånger uttalar sig om att min mamma både var våldsam, oberäknelig, uppfattades som manipulativ och manisk av mina och syrrans lärare i skolan, arbetskamrater till pappa vittnade om att hon ringt dem på dygnets alla timmar och frågat ut dem om pappa, osv, osv, och ÄNDÅ fick mamma vårdanden om mig.
Det allra värsta är dock ett uttalande av en kurator på syrrans skola. Syrran gick och pratade med henne några gånger redan innan våra föräldrar skildes, och fortsatte fram tills strax efter att de skildes. Syrran gick då i sjätte klass, så hon var alltså 12 år när hon anförtrodde sig till skolans kurator. Den kuratorn alltså, fy fan jag skulle kunna strypa henne, hon rekommenderade att jag, som då var sju år, absolut skulle bo med mamma - detta trots att min syrra berättat för kuratorn att mamma slagit både henne, äldsta syrran och vår pappa vid flera tillfällen, samt att mamma sparkade mig så att jag föll nerför en trappa. Har lyckligtvis inte något minne av det, enligt papperna ska det ha hänt 1990 då jag var sju år så jag borde ju komma ihåg det men det gör jag lyckligtvis inte. Allt detta berättade syrran för skolkuratorn och den jävla kärringen ansåg trots den infon att jag skulle bo hos mamma. Säkerligen spelar det stor roll att hon enbart träffade mamma, dumt nog så kom aldrig pappa till inbokade samtal med kuratorn. Varför han inte kom på samtal med kuratorn vet jag anledningen till, han var på den tiden rädd för mamma eftersom hon sparkade och slog honom så fort hon fick tillfälle. Dock kan jag faktiskt inte vara särskilt diplomatisk här: jag tycker verkligen att han borde ha tagit minst ett snack med kuratorn eftersom han visste att mamma gjorde det, och hon har ju aldrig kunnat se någon annan verklighet än sin egen.
Den där skolkuratorn skulle jag verkligen kunna strypa alltså.
Kommer naturligtvis inte att göra det men efter syrrans uppmaning så hittade jag henne på Facebook. Kuratorn har ett ovanligt efternamn nämligen, kollade på SCB och det är bara 22 personer i hela Sverige som har det efternamnet (!), och rent åldersmässigt stämmer det med kvinnan jag hittade på FB. Om kvinnan jag hittade på FB nu är den skolkuratorn jag (och syrran) letar efter så var hon cirka 30 år gammal när syrran pratade med henne. Pfft. Jag är ungefär ettochetthalvt år från att vara 30 och jag skulle aldrig i livet uttala mig så dumt som den där kärringen gjorde, med andra ord så menar jag att hon knappast var gammal nog eller ens hade kompetens nog att göra ett sådant uttalande. Är ju inte särskilt svårt att räkna ut att man är cirka 25 år när man har pluggat klart till socionom/kurator, och att jobba i så kort tid som fem år ger knappast tillräcklig arbetserfarenhet för att kunna göra ett sådant uttalande som hon gjorde i så pass giftig vårdnadstvist.
Överlag så är det rätt genomskinligt att det som genom alla år och trots alla överklaganden höll kvar mig hos min mamma är att tingsrätten trodde att min mamma skulle få vårdnaden just på grund av att hon var mamman. Sista domslutet kom i mars 1994 (jag hade ingen jävla aning om att det pågick så länge!) och på den tiden trodde man tydligen att kvinnor var bättre föräldrar än män. Det framgår tydligt att han som tog beslutet tyckte det.
När jag läste domslutet från 1994 så blev jag fly förbannad. Jag var ju för helvete 11 år då men det var ingen som frågade mig vad jag ville. Man pratar om mig på över 30 sidor men aldrig var det någon som stannade upp och tänkte på vad jag ville. Man bestämde mitt liv utan att ens tänka på mig liksom.
Jag hatar dem allihop.
I domslutet från 1994 står det såhär:
"I målet är klarlagt att mycket starka och djupa motsättningar råder mellan parterna med beskyllningar och motbeskyllningar av varierande slag. Allvaret i konflikten förstärks av att parternas två äldre döttrar inte bara dragits in i stridigheterna utan också klart och tydligt tagit ställning i sak och till uppenbar förmån för fadern, vilket deras utsagor inför rätten ger ett klart stöd för. (den meningen fattar jag inte riktigt...) Deras uttalanden kan därför inte tillmätas särskilt stort bevisvärde. Mannens påstående om att kvinnan är olämplig som vårdnadshavare grundar sig på hans egna uppfattningar i förening med vad främst den äldsta dottern uppgett, påståendet vinner emellertid inte stöd av övrig utredning i målet."
Längre ner på sidan och i slutet av domslutet efter att det har beslutats delad vårdnad står det (och här erätter jag mitt riktiga namn med L.A):
"I den bedömningen ingår också ett visst hänsynstagande till L.A's eget önskemål om vem av föräldrarna hon vill bo hos om ett sådant klart har uttalats eller på annat sätt kommit till uttryck. Fadern och det två äldre döttrarna har därvidlag uppgivit att L.A berättat för dem att hon helst vill bo hos pappa, medan modern uppger att L.A sagt till henne att vill bo hos mamman. Av socialsekreterarnas (två kvinnonamn) vittnesmål framgår att de haft ett samtal med L.A och att L-A varit mycket förtegen och inte velat avslöja vad hon själv tycker. L.A's egen uppfattning i saken kan därför inte anses klarlagd."
Några sidor innan står det om socialsekreterarnas samtal med mig, och också datumet då de träffade mig: 13 juni 1992, och det samtalet la de väldigt stor vikt vid i domslutet som kom 15 mars 1994. Två år för helvete. Var det ingen som tyckte att socialsekreterarnas möte med mig var för långt tillbaka i tiden liksom? 1992 vad jag ju bara nio år, 1994 var jag 11. Är enorm skillnad på barn i de åldrarna ju.
Mest har jag bara blivit rasande arg när jag läst papperna, men samtidigt är det en stor skatt att ha i händerna. I så himla många år ville jag veta vems fel det var, förutom mammas. I de här papperna finns det namn på advokater och socialsekreterarna, kuratorer, psykologer och någon som jag antar var en domare i tingsrätten.
Nu vet jag vad de heter, allihop.
Den där som jag gissar var en domare, han ska jag definitivt försöka få tag på. Jag vill verkligen berätta för honom att han hade så jävla fel.
Kanske socialsekreterarna och advokaterna också, åtminstone mammas advokat, han ska få veta att han slogs på fel sida.
Den där skolkuratorn också. Den kärringen förtjänar att få veta vilket helvete hon dömde mig till.
Lämnad nu
*
I don't eat, I don't sleep, I do nothing but think of you.
I don't eat, I don't sleep, I do nothing but think of you.
You keep me under your spell,
you keep me under your spell,
you keep me under your spell.
*
Då har M åkt.
För gott.
Han sov hos mig nu i helgen. När han kom hit i fredags så kändes det så enormt tydligt att dessa små "återföreningar" vi haft denna veckan, nu är över. Både han och jag blev lite vemodigt desperata typ. Det är ett enormt band mellan oss alltså. Vi har ju känt varandra sedan 2002. Gud, det är ju tio år för helvete. Ganska exakt tio år till och med.
Tio år av minnen. Har dock inte varit tillsammans i tio år, mest har vi faktiskt varit vänner.
Men ändå. Det är tio år.
Förutom att åka hem några timmar igår för att ta en sista koll i lägenheten, var M här hos mig hela helgen.
Dikten jag skrev för cirka 13 månader sedan fick han läsa för första gången igår, han gillade den verkligen också så jag skrev ut den åt honom. Tänker nu på att han vek ihop pappret och la det i plånboken. Undrar om han kommer behålla dikten där? Kanske läsa den i smyg ibland?
*
"Lämnad"
Jag bryr mig inte.
Så känns det i just detta nu, jag bryr mig inte.
Alkoholen har dövat saknaden efter dig.
Alkoholen har dövat allt.
Just nu, och i några få stunder till,
bryr jag mig inte om att du har lämnat mig.
*
Jag är berusad nog att bara fnittra åt mina rödgråtna ögons dimmiga blick i sminkspegeln.
Jag är berusad och allt känns bra.
Jag flyter, svävar, flyger, gungar, naken i min säng.
*
Mina läppar svider efter din skäggstubb.
Jag bryr mig inte.
På insidan av mina lår kan jag fortfarande känna värmen av dina händer.
Jag bryr mig inte.
Min hals brinner av smärta efter dina bett.
Jag bryr mig inte.
På mina bröst torkar din saliv.
Jag bryr mig inte.
Lakanen är solkiga och stinker upphetsande av din svett.
Jag bryr mig inte!
*
Berusningen är övermäktigt stark.
Jag trycks ner, ner, ner, långt ner i lakanen och omges av din svettlukt.
Saknaden anfaller mig.
Alkoholens falska tröst försvinner.
Jag gungar runt i ett hav av saknad efter dig.
Hade jag fått ha dig här, bara lite längre, hade du gungat med mig.
*
Han åkte för knappt 45 minuter sedan. Vi stod länge och kysstes i hallen innan vi kunde säga ett hej då till varandra som faktiskt innebar hej då och inte ännu en kram och kyss. Det där är nog det svåraste avskedet jag någonsin kommer uppleva tror jag. Om det finns svårare avsked än det så vill jag fan inte uppleva dem. Dör hellre.
Jag stod i mitt köksfönster och började gråta när jag såg hans bil köra iväg.
Gråter fortfarande litegrann.
What's a happy new year?
*
Vid den här tiden.
För precis ett år sedan.
Kom jag hem och var så glad över att jag hade två bra män som brydde sig om mig.
Var och en på sitt sätt.
M älskade mig då och jag trodde att han skulle vara min för resten av åtminstone mitt liv.
Jag smsade med honom hela förra nyårskvällen.
Vi skrev sådana där puttenuttiga saker till varandra.
Saknar dig!
Älskar dig!
Puss älskling!
Jag längtar efter dig!
Flera, flera gånger under de sista timmarna av 2010 och några timmar in på 2011.
Samtidigt hade jag min egen speciella kontakt med den där andre mannen som jag tyckte var helt fantastisk.
Han var speciell för mig och jag var så väldigt stolt över att ha honom i mitt liv.
Intelligent som fan var han och det var bara en av anledningarna till varför jag blev som hans lilla ivriga hundvalp som tiggde och bad om hans uppmärksamhet.
Han brydde sig om mig utan att ens behöva göra det.
En nyårsafton liksom, då hörde han av sig till mig.
Till mig.
Det tyckte jag var helt otroligt fantastisk alltså.
Samtidigt som jag förra nyårskvällen satt och smsade med M på min isblåa LG gw520, så Facebookmailade jag även med han den där andre mannen.
Önskade honom gott nytt år och berättade om min ganska så skumma nyårskväll.
Idag för exakt ett år sedan kom jag hem och var så glad över att ha dem båda två i mitt liv.
Jag älskade att de båda brydde sig.
Jag älskade att tänka på dem och känna att jag alltid kunde vända mig till dem, vad det än gällde.
Jag älskade att de båda två fanns i mitt liv, om än på olika sätt.
Jag älskade att tänka på dem och känna att jag hade dem.
Nu är det exakt ett år senare och jag har ingen av dem kvar i mitt liv.
Fy fan vad mycket som kan slitas itu och förstöras så fullkomligt under bara ett enda litet år.
Fy fan vad det svider och bränner i mig nu av saknad.
Fan fan vad lätt jag kunde slitas itu inuti när de båda gjorde sin sorti från mitt liv.
Bara ett enda litet år senare.
Ett enda jävla år senare satt jag med min varmgråa HTC Desire Z som inte levererade något från någon av dem.
365 dagar senare har jag mascara och silverögonskugga långt nere på kinderna.
Ett fucking jävla skitår senare och jag har ingen av dem kvar i mitt liv.
De fanns båda två i mina tankar hela denna, liksom förra, nyårskvällen.
Barnuppfostran
Visade pappas lägenhet idag. Tror det var den trettonde spekulanten som jag visade lägenheten för. Jeesh, det här börjar gå mig på nerverna alltså. Folk ringer hela tiden! Igår satt jag och kollade i mobilen och såg att jag hade hela 23 telefonnummer i samtalslistan, alla har ringt den här veckan och alla var om lägenheten. Totalt hittade jag 51 nummer. Får jag sluta svara?
Spekulanten som tittade på lägenheten idag var rätt konstig för hon hade sin lilla dotter med sig och den ungen var bara helt vidrig. Hon sprang runt i lägenheten och skrek hela tiden att hon ville gå nu och när jag försökte berätta lite om lägenheten så avbröt ungen mig. Kvinnan som tittade på lägenheten kunde knappt ta en ordentlig titt för att hennes dotter slet och drog i henne hela tiden.
Vidrigt... Vad fanken är det med barn idag egentligen? De verkar vara så ouppfostrade tycker jag. Jag hade förvisso en sjuk barndom men inte fan uppförde jag mig så. Jag kommer ihåg att jag aldrig var sådär. Om jag var enda barnet bland flera andra vuxna och ville säga något till mamma och hon inte hörde så började jag inte skrika. Ifall jag ville säga något så väntade jag på min tur, jag avbröt inte de vuxna även om det var tråkigt att det bara pratade hela tiden.
Hade jag uppfört mig som lägenhetspekulantens unge så hade morsan inte tagit det. Är mycket möjligt att hon hade slagit till mig, dragit mig i örat eller någon sådan lite "mildare" misshandel (om misshandel nu någonsin är mild), men inte säkert. Inte när jag var så liten, typ fyra år, då var hon inte speciellt våldsam mot mig. Visst, ibland kunde hon dra till i armen så det gjorde ont men inte mer än det. Vilket ändå är för mycket naturligtvis, men vad jag menar är att min mamma hade ordning på mig. Hon hade diciplin. Min mamma kunde det där med barnuppfostran liksom. Okej, hon slog mig men det var inte i uppfostringssyfte liksom. Hon slog aldrig för att straffa eller diciplinera mig, om jag behövde straffas så gjorde hon annat. Hon kunde ta ifrån mig mina gosedjur till exempel. Det var något hon körde med ofta faktiskt.
Min terapi har nu verkligen börjat leda till att jag minns mer och mer. Är inga enorma minnen ännu men jag börjar minnas flera småsaker liksom.
Min mamma hade en fix idé om att barn, och speciellt flickor då, inte skulle sova med underkläder. Jag vet faktiskt inte om det stämmer, har inte hört något om det men hon höll fast vid att det var bra om småflickor sov i bara nattlinne eller pyjamas utan trosor. Jag har undrat ibland om det verkligen är så för jag har ju själv suttit barnvakt åt både flickor och pojkar och sett att de sover med underkläder och pyjamas men jag har aldrig sagt till barnen att de ska sova utan. Jag har liksom tyckt att det vore en konstig sak för mig som barnvakt att bestämma.
En gång funderade jag på att fråga föräldrarna till en flicka jag var barnvakt åt under en längre period ifall jag skulle se till så att dottern sov utan trosor, men vågade inte. Har flera gånger varit på väg att fråga M och mina systrar och andra föräldrar jag känner om de har hört talas om den regeln, men jag har aldrig vågat fråga. Är ju en lite skum fråga liksom. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna formulera den frågan för att undvika att låta, eeh, ja äcklig. Fastän jag verkligen vill veta ifall min mamma hade rätt så vågar jag inte ta reda på det. Kanske vågar fråga min psykolog dock, fast jag vet inte om hon har barn. Om jag någonsin vågar fråga någon så blir det nog äldsta syrran.
När jag läser igenom allt det här om barn och underkläder jag har skrivit nu så tycker jag själv att det låter konstigt. Och lite sjukt. Men jag undrar verkligen om det är så som min mamma sa till mig när jag var liten. Är också lite rädd för att någon förälder ska läsa detta och berätta för mig att, Nej du Lady Angel... Barn kan visst sova med underkläder, din mamma är nog sjukare än vad du trodde.
Jag vet liksom inte riktigt hur jag skulle kunna ta den infon ifall någon förälder skulle säga att de aldrig hört talas om att barn ska sova utan underkläder. För om det inte stämmer, varför ville då min mamma att jag skulle sova utan trosor? Det vill jag nog inte veta faktiskt.
Det är iallafall en sak jag minns nu efter terapin. Det är något som lossnat i huvudet nu så jag minns sådana småsaker. Minns det himla tydligt till och med att jag några gånger ville sova med nattlinne och trosor men att mamma sa att jag måste sova utan trosor.
Flera av minnena som lossnat i mitt huvud är lite ovana att ha. En del saker jag minns vet jag inte hur jag ska ställa mig till, som det där med att sova utan trosor.
Minnena av min mamma är svåra att ha överhuvudtaget. Det är svårt att minnas hur hon gjort helt rätt saker ibland och blanda det med minnen av hur hon gjort helt fel saker.
Ett minne av henne är att hon pallade upp min säng när jag var sjuk och hostade så att jag inte skulle hosta så mycket. Hon satte sådana där stora LEGO-klossar under huvuddelen av min säng.
Det är en sak som hon gjorde helt rätt. Det vet jag, det är bra att barn ligger lite med huvudet högre upp när de är hostiga. Är ett bra knep att ta till på både barn och vuxna. Jag brukar själv lägga en soffdyna under bäddmadrassen när jag är sjuk. Då kommer liksom hela bröstkorgen lite högre upp, jag hostar mindre och det är lättare att sova.
Ett annat minne av min mamma är att hon säger till mig att komma in i badrummet och klä av mig framför henne och sedan tar hon på mig. Hon nyper tag lite här och var och säger att hon ska kolla hur tjock jag är. Det gjorde hon i flera år, från att jag var kanske fem år till att jag var runt 12-13. Minns att jag i slutet tyckte det var pinsamt att klä av mig inför henne eftersom jag började få bröst väldigt tidigt. De började så smått komma när jag var 10-11 år och jag minns att när jag började sjunde klass så hade jag redan hunnit få B-storlek i behå. Så de kom rätt snabbt för mig och det är inget konstigt med det. Är fullt normalt att brösten börjar växa i 10-årsåldern men min mamma tog det som ett tecken på att jag var tjock. Jag minns att hon nöp i mina bröst och sa att jag skulle sluta äta.
Det där är så extremt fel.
Även om jag rätt länge trodde att det var något som mammor gjorde. Jag tyckte aldrig egentligen att det var något konstigt även om det kändes obehagligt. Som barn vet man inte vad obehagskänslan betyder antar jag. Man vet väl inte att man ska lita på den. Eller så litar man så mycket på sina föräldrar att man struntar i instinkterna.
Mina minnen av min mamma är svåra att ha. En del saker gjorde hon rätt och hon kunde på flera sätt vara en jättebra mamma. Men en del saker gjorde hon helt fel, så fel att socialen hade tagit mig från henne ifall de hade vetat.
Det är klurigt som fan att minnas hur hon ibland gjorde rätt och ibland fel. Det är så svartvitt liksom för det hon gjorde rätt var verkligen ypperligt rätt, och det hon gjorde fel var ju så otroligt jävla fel.
Det är svårt att hantera, jag vet inte hur jag ska ta det.
Liksom, när jag har barn, då kan jag använda min mamma som exempel på både hur jag ska göra, och hur jag inte ska göra. Det finns saker hon gjorde som jag har svurit på att jag ska göra raka motsatsen till med mina barn, och då menar jag inte sådan enorma fel som att hon ville att jag skulle klä av mig inför henne för det skulle jag ändå aldrig göra, utan "mindre" fel som när jag inte fick sova i hennes säng när jag var sju år gammal och rädd för åskan. Det har jag fan svurit på att mina barn alltid ska få krypa ner i min säng ifall de är rädda på natten. Det är så naturligt tycker jag, alla barn ska få sova hos föräldrarna ifall de vill.
Men sedan finns det sådant som min mamma gjorde rätt och som jag tänker att jag ska göra likadant med mina barn, som att hon alltid var noga med att vara rättvis. Mina systrar och jag fyller ju år i samma vecka och firandet slogs ihop till ett. Min födelsedag är i mitten så vi brukade fira alla tre då och mamma var alltid noga med att alla tre fick lika många presenter då och på julafton. Hon var rättvis liksom, det är viktigt.
Sisters
Kom förresten på nu att eftersom kökslampan fyller 40 år i år så är det ju en annan som också fyller 40 i år... Äldsta syrran!
Hon som var anledningen (eller orsaken...) till varför våra föräldrar gifte sig är ju jämngammal med lampan, haha! Shit, hon blir 40 om några månader. Det har jag inte tänkt på alltså. 40 år liksom, wow...
Fastän hon idag är sådär supervuxen med fästman (för hon är inte gift, ännu) och två barn och bor i villa, och har hunnit bli rätt vuxentråkig av sig, så minns jag henne fortfarande så som hon var en gång i tiden.
Som den där 23 år gamla partybruden som sminkade mig inför skoldiscon så att jag alltid var häftigare än mina kompisar.
Och som den 25 år gamla rumsockupanten som snodde MITT RUM precis när jag hade flyttat till pappa och hon också fick flytta dit när hon blev vräkt från sin lägenhet. Det var MITT RUM och hon bestämde att vi skulle dela på det. Bara för att det passade henne! Vi slogs och bråkade så att pappa stack till vår styvmor och mellansyrran sov hos sin pojkvän. Trots att det då blev två lediga rum så fortsatte äldsta syrran att ockupera MITT RUM och jag blev så arg att jag slängde hennes plånbok i sopnedkastet när hon, bara för att jävlas, slängde ut alla mina kläder och böcker från balkongen. Hon kallade mig för hormonhora och jag kallade henne för klimateriekärring och vi sparkade varandra i magen och ryggen och till och med i huvudet... Hon fick en ny lägenhet efter ett par månader och då kom vi överens igen, konstigt nog.
Vilket var tur eftersom hon också var den 26 år gamla sexexperten som blev den första jag ringde efter att jag hade blivit av med oskulden och var osäker på om jag hade gjort rätt (vilket syrran sa att jag inte hade men att det var okej ändå...)
Eftersom jag har ett foto så kan jag också, om än väldigt vagt, minnas henne som min 17-åriga barnvakt som hade tandställning och permanentat hår och som lekte Pannkaka med mig... Det var min favoritlek när jag var sisådär fem år gammal.
Är lite skumt hur man minns en människa som helt annorlunda än vad de är idag liksom. Jag minns båda mina systrars olika faser/personligeheter genom åren. Mellansyrran är väl den som ändrat sig mest med tanke på hennes "språkresa" till Barcelona, hähä, för sju år sedan och att hon idag är gift och har två barn. När hon var barn så var hon väldigt oansvarig liksom, tappade bort saker hela tiden, smet från allt och kom dessutom undan med det. Typiskt mellanbarn antar jag för hon kom alltid i skymundan eftersom äldsta syrran var så stor och duktig hela tiden och jag var liten och gullig.
Äldsta syrran var som en extraförälder för hon kunde ju allt och tog hand om mig och sådär. Jag har roliga gamla foton på henne när hon gick i gymnasiet och vägrade att le eftersom hon hade tandställning och hon hade jättestora glasögon och sådant där krulligt permanentat hår som var så hippt på den tiden. Det är så roligt att jämföra de fotona med nya foton på henne idag för hon är som en helt annan person! Är oerhört konstigt att tänka på hur jag hatade henne då när hon hade snott mitt rum, men idag tycker att hon är den enda i familjen jag känner band till. Jag gör inte det till mellansyrran nämligen. Vet inte varför men jag känner verkligen inget band till henne nu för tiden. Är ganska tragiskt med tanke på att jag inte känner något band till min pappa heller. Inte mamma heller, men det är ju underförstått. Jag sa ju upp kontakten 2006 liksom.
Pannkaka går för övrigt ut på att man tar ett barn av lämplig storlek och ålder och så rullar man in ungen i en matta eller lakan eller filt och sedan ska man med händerna "skära" upp pannkaksrullen med barnfyllningen, vilket kittlas jättemycket. Det var hysteriskt kul när man var fem. Fanns också en version där pannkakan fortfarande ligger i stekpannan och man ska vända den.
Mindre kul var den där leken som gick ut på att mina systrar satte sig på mig och höll fast mina händer medan de skakade på sina huvuden så att jag fick deras långa hår i ansiktet... Det var väl den leken som lärde mig att jag skulle börja gråta och skrika så att mamma kom och skällde på syrrorna och tvingade dem att diska medan jag fick godis eller ny leksak, moahaha...
Och "Hubba-Bubba"-leken var inte det minsta kul även om alla som känner till historien skrattar åt hur mina syrror stoppade in ett "Hubba-Bubba"-tuggummi i en kassettbandspelare och tryckte på play och så kom det "Hubba Bubba, hubba, hubba, bubba! Hubba Bubba!!" ur högtalarna. Jag som var typ fyra år då förstod inte att det var en bandspelare med dubbla kassettband och att syrrorna, som var nio och 16 år då, i förväg hade spelat in en kassett där de sjöng "Hubba Bubba" hela tiden. Jag trodde ju att ett "Hubba-Bubba"-tuggummi spelade Hubba-Bubba-låten när man stoppade det i en bandspelare och blev jätteledsen när det inte funkade när jag försökte själv...
Jag gick ju på det där flera gånger också och det kan syrrorna garva åt än idag. Jag blir bara sur. Jag blir sur på alla som skrattar åt historien för det var inte roligt! Var ju liten då och kommer ihåg jättetydligt hur jag kände mig urkorkad och skämdes så mycket att jag började gråta.
Sooo not funny!
Om jag berättar detta nu, 22-23 år senare, för folk och de skrattar åt det så blir jag fortfarande arg alltså. Alla som hittills har fått höra det bara skrattar och ingen förstår att jag skämdes och kände mig jättedum då och att jag fortfarande skäms och känner mig jättedum när jag tänker på det. Alla bara skrattar liksom, fastän nästan alla av dem är mina vänner. Jag blir ännu surare om någon, liksom mina syrror, tycker att jag ska se det från deras sida och roas av tanken på att lura en fyraåring. Men det roar mig inte alls! Jag tycker snarare att det gränsar till ett lite sadistiskt beteende att roas så mycket av att driva såpass utstuderat med ett barn.
Elaka syrror...
Gamla syrror...
Men fuck them, jag är fortfarande ung och snygg!
Och ska ge igen genom deras barn...
"-Vill du ha Red Bull, Coca-Cola, godis, glass och se på "Texas Chainsaw Massacre" innan mamma kommer hem? Ja men visst ska du få det..."
The Figurehead
*
*
Älskar mina fredagar.
Har terapi på fredagar och har nog börjat knarka känslan jag har när jag går ut från öppenpsykiatrins hus. Är som en enorm lättnad i hela min kropp. Brukar känna mig så otroligt lättad och avslappnad och harmonisk, allt på samma gång, samtidigt som jag är mycket fundersam över vad vi - jag och min psykolog - har gått igenom. Förra fredagen till exempel, då började jag gråta i terapin. Vi pratade om de få gångerna jag fick träffa pappa när jag var liten och vårdnandstvisten om mig härjade för fullt. De kom till slut fram till delad vårdnad om mig och det bestämdes att jag skulle få träffa pappa varannan helg. Men så blev det ju inte. Min morsa lät mig knappt få träffa pappa varannan månad. Så få och sällsynta var gångerna jag fick träffa pappa att han ställde till med fest varenda gång jag fick hälsa på honom en helg. Det blev tårta och presenter varje gång och alla presenterna jag fick, kläder, böcker, rollerblades, leksaker och en stjärnkikare bland annat, tog jag alltid med mig hem till mamma sedan. Pappa fick aldrig se mig använda allt jag fick av honom. Det har jag länge haft dåligt samvete för. Så själviskt gjort av mig liksom. Det pratade vi om förra fredagen och då började jag gråta. Det där dåliga samvetet är nog något som jag har burit på länge, länge. Tror det har legat och grott hos mig och växt till en stor skuld genom åren. Men jag fick ur mig det då förra fredagen, och började gråta till på köpet.
Undrar hur psykologer tänker om patienter som börjar gråta? Bra eller dåligt? Jag själv har inga problem med att gråta och har nog rätt nära (kanske för nära) till gråten. Behöver jag gråta så gör jag det helt enkelt, men jag är inte så pigg på att börja gråta inför andra människor. Jag föredrar att hålla tillbaka gråten tills jag är ensam. Har väl inget emot att gråta i terapin dock, det var bara lite oväntat liksom. Förra gången jag hade terapi, på BUP när jag var 16, så grät jag aldrig i terapin men däremot efteråt när jag hade kommit hem. Jag tycker inte att jag får gråta inför en annan människa liksom. De flesta jag känner och umgås med blir rädda för gråt. M till exempel, han kan se helt skräckslagen ut om jag gråter. Det kan jag ibland tycka är hysteriskt roligt på något sjukt sätt. Så stereotypt liksom: stora starka megamaskulina HULK-mannen klarar allt, men blir rädd när en kvinna gråter.
Ehehehe...
Nu i fredags fick jag en annan känsloreaktion i terapin. Vi pratade om när jag rymde från mamma till pappa. Vilket är ganska exakt 14 år sedan: 9 juni 1997. Reaktionen jag fick i fredags när jag pratade om hur jag rymde, var skum. Kändes som om det tryckte till i mitt huvud på något sätt. Det tryckte till eller typ skakade till i huvudet. I någon sekund tyckte jag att golvet vändes upp mot mig och det kom som en väldig våg av illamående över mig. Har aldrig upplevt något liknande förut. Det var extraordinärt skumt alltså. Men det var ett jobbigt minne också.
*
9 juni 1997 - det var en måndag enligt kalendern i min dator nu när jag kollade. Jag hade slutat sjunde klass några dagar innan och jag minns att det var soligt. Väldigt varmt och soligt och jag var ensam hemma för mamma jobbade. Jag hade inget planerat så jag cyklade ut till "Obs" som det hette då. Nu heter det Coop, tror inte att det finns något "Obs!" numera, men det var iallafall samma som Coop.
Grejen är att när jag bodde hos mamma så hade jag ingen veckopeng. Pappa brukade skicka veckopeng till mig med syrrans brev, för vi brevväxlade, men mamma öppnade alla brev från min syster och tog pengarna så att jag inte skulle kunna rymma. Så jag kunde ju inte köpa något. Batterier till min freestyle eller lite godis, jag kunde inte köpa sådant utan fick be mamma köpa det (vilket hon sällan gjorde om jag inte gjorde något i utbyte).
Så den här dagen cyklade jag ut till "Obs" för att helt enkelt snatta nya batterier till min cd-freestyle. Jag gick runt på "Obs!" och la ner batterier, tuggummi och nya FRIDA-tidningen i min väska. Snabbt och enkelt gick det att släppa ner mina byten i väskan. Förpackningen med batterierna var larmad så jag gick till klädavdelningen och plockade med mig lite kläder in i provrummet. Bröt upp förpackningen och slängde ner batterierna i min väska. Provade sedan en bikini som passade så jag behöll den på. Tog på mig ett par jeans som också passade och jag tänkte snatta dem också men larmbrickan gick inte att få bort. Bikinins larmbricka gick lätt att få bort men jeansens larm satt hårdare. Jag gick ut ur provrummet och hängde tillbaka jeansen. Tänkte att det var synd för de var snygga. Sedan gick jag mot bakre utgången. Den vägen gick jag alltid när jag hade snattat något för där fanns det inga kassor att gå genom och det var sällan någon personal där. Jag var nära utgångens "larmvakter" eller vad man ska kalla dem, sådana där grejer som känner av larmbrickorna och piper. Jag var bara några meter från dem när jag hör en röst bakom mig.
"Du kan inte gå ut där."
Bakom mig står en kvinna som säger att hon vet att jag har snattat för hon har följt efter mig. Jag får följa med henne till ett litet rum där jag får sitta och vänta en lång stund innan det kommer in två män. Båda har kläder med "Obs!"-loggan på sig. De ser så sura ut att jag blir rädd. Jag får svara på frågor och de tömmer min väska på allt jag hade i den. De tar batterierna, tuggumminen och FRIDA-tidningen jag hade snott. De tar även fyra andra batterier och ett armband som jag redan hade i väskan och som mamma hade köpt åt mig. Jag säger det också, att batterierna och armbandet är mina sedan tidigare, och att batterierna till och med är slutanvända. Den ene sure mannen tittar bara på mig, som om han tycker jag är så uppkäftig att han vill ge mig en örfil. Den andra sure mannen säger att jag ljuger.
Sedan får jag säga mitt telefonnummer och de ringer hem till mamma. Jag är arg för att de snor mitt armband som mamma hade köpt åt mig, och jag är ganska rädd för den ene mannen som hela tiden ser ut som om han vill slå mig, men jag sitter ändå och skrattar på insidan. Mamma är ju inte hemma. Hon är på jobbet och det vet jag. När ingen svarar där hemma så frågar mannen mig om jag har ett annat nummer till mamma. Jag svarar nej fastän jag kan hennes jobbnummer utantill och ljuger snabbt fram att hon antagligen bara är ute i trädgården. De ringer en gång till och låter mig sedan gå. Jag säger en gång till att armbandet faktiskt är mitt men de tror mig inte.
Jag cyklar hem så fort jag kan och jag vet vad jag ska göra. Klockan är lite före 16 när jag ringer till pappas jobb. Jag säger bara att han måste komma och hämta mig nu och han lovar att börja köra direkt utan att kräva någon närmare förklaring. Min syrra rymde också sådär oväntat till honom drygt åtta år tidigare. Jag har snattat i flera år men har bara åkt fast en gång förut. Då slog mamma mig så mycket att jag inte kunde vara med på gymnastiken i skolan för jag hade så många blåmärken. Ett jättestort på låret minns jag. Jag vågar inte säga till mamma att jag har snattat ännu mer sedan dess och nu åkt fast igen, så jag tänker rymma till pappa. Mamma ska komma hem vid 18 och jag vet hur lång tid det tar att köra mellan städerna. Pappa brukar dock alltid köra fort så han borde hinna på mindre än två timmar. Jag packar.
Jag tycker nu att det är så lustigt att tänka på vad jag packade ner, för jag får ihop tre mindre väskor men ingen av dem packar jag kläder i. Jag fyller väskorna med en massa snattade utländska tidningar som har affischer och intervjuer med BacksteetBoys... Böcker. Alla cds jag har. Min cd-freestyle och hörlurar. Lite smink. Skolböcker. Mitt favoritgosedjur "Vovven" får också följa med. Sedan hinner jag precis gömma väskorna bakom dörren till mitt rum när mamma kommer hem. Jag låtsas som ingenting och hjälper henne skala potatis. Mamma gör potatisgratäng och tar sedan en dusch medan gratängen är i ugnen. Jag slänger ut mina väskor genom fönstret och ropar in till mamma i badrummet att jag springer över till en kompis en liten stund. När jag kommer ut låser jag upp min cykel och går med den runt huset till baksidan. Hämtar mina väskor och försöker ducka under mitt fönster ifall mamma har kommit ut ur duschen. Vårt hus var ett sådant där parhus med två våningar. Eller snarare en och en halv våning kanske. Alla rum förutom mammas sovrum låg på bottenvåningen och runtomkring är det en stor gräsmatta, några träd också men inget man kan gömma sig bakom. Grannarna i huset som sitter ihop med vårt sitter på sin uteplats och röker när jag kommer med cykeln och väskorna. De säger ingenting men jag känner hur de tittar på mig när jag springer över gräsmattan. Parhusen ligger nedanför en cykelväg, det är en brant backe upp till cykelvägen och i backen går det egentligen inte att gå. Det är en massa buskar där och marken är väldigt ojämn men jag går den vägen ändå.
Jag tänker att mamma ser mig, hon ser mig och hon har börjat springa ut för att ta mig. Hon kommer komma när som helst och skrika och slå mig och dra in mig i huset igen där hon kommer slå mig mer och kanske sparka mig i ryggen igen. Jag tar sats och lyckas springa uppför den branta backen med cykeln och väskorna och jag kommer rätt lätt upp på cykelvägen. Jag börjar springa med cykeln för jag tror att mamma kommer vilken sekund som helst. Med ryggsäcken på ryggen, en axelväska på styret och en av mammas gamla handväskor på pakethållaren börjar jag cykla. Jag cyklar så fort att jag svettas och får svårt att andas och jag kommer fram till bensinmacken där pappa redan väntar. Jag ser honom på långt håll när jag kommer i backen från min gamla skola ner till macken. Jag parkerar cykeln och låser den ordentligt och sätter mig i pappas bil. Säger direkt till honom att jag åkte fast när jag snattade och att jag nu flyttar till honom.
Sedan somnade jag och vaknade när pappa körde in på parkeringen där han bodde.
Nu idag kan jag verkligen skratta åt att jag inte packade ner några kläder i väskorna. Jag packade ner dyrbara utländska tidningar med BackstreetBoys-affischer i. Massor, två av väskorna fyllde jag med de där tidningarna och affischerna. Tredje väskan packade jag resten i. Pappa fick köpa en hel garderob till mig sedan. Jag tog inte ens med mig en hårborste eller tandborste. Inte ens ett hårband. De enda kläderna jag tog med mig när jag rymde var det jag hade på mig den dagen. Vilket var ett par shorts, en t-shirt och tygskor. Plus bikinin jag hade snattat för den upptäckte "Obs!"-personalen inte att jag hade ens en gång.
Stort frågetecken
Tror kanske att jag börjar närma mig ett genombrott av något slag. Psykologiskt alltså. Jag går ju i terapi numera, älskar det verkligen, och jag tror jag börjar närma mig något genombrott här.
Svårt att förklara men, hmm. Det är en massa som jag inte minns. Många år från min barndom har jag förträngt och jag minns bara lösa fragment här och där. I flera år har jag haft som en massa stängda dörrar i huvudet liksom, och nu börjar det kännas som om någon av dörrarna öppnar sig litegrann. En glipa bara men de öppnar sig iallafall. Jag börjar minnas saker, inga konkreta grejer ännu tyvärr, men jag minns känslor liksom. Jag börjar minnas nya fragment där jag får en känsla av att jag är liten och rädd och gömmer mig under ett bord till exempel. Minns liksom känslor och intryck. Min psykolog sa förra fredagen att luktsinnet är snabbast med att dra igång minnet och jag kom då ihåg att jag har en parfym som verkligen får mig att minnas något. Riktigt vad vet jag inte men uuuuh det är något jag minns alltså. Är den där parfymen "4711" som drar igång mitt minne, till viss del. Det vette fanken om morsan kanske hade den när jag var liten, det är möjligt, men å andra sidan var hon inte parfymtypen. Snarare tvärtom, hon var allergisk mot vissa lukter så hon hade inte parfym på sig. Inte på 90-talet iallfall, och det är från då jag minns henne bäst. Fast hon kanske hade parfym och då "4711" på 80-talet. Har något vagt minne av att den parfymflaskan stod i badrumsskåpet i huset vi bodde i då.
Alla, soctanter, arbetsförmedlare, FSK-handläggar, kuratorer, alla som har hört my life story med misshandlande morsa och känslomässigt frånvarande pappa har allihop sagt till mig att det måste ha varit så hemskt. De har reagerat med fasa verkligen och jag har reagerat värre av deras reaktion än av mina egna minnen. Har typ blivit förvånad och funderat på om det verkligen kan vara så hemskt? Min mamma slog mig, so what? Min mamma älskade att skylla allt på mig, och? Min mamma tyckte jag var fet när jag var sju år gammal och vägrade att laga mat åt mig så jag fick gå hungrig, gjorde inte alla mammor så? Min pappa lämnade mig ensam hemma i ett halvår åt gången när jag var 15 år och var mobbad i skolan, men så vaddå då? Pappor är sådana. Och jag klarade mig själv.
Gud jag kommer ihåg att jag tänkte det då när pappa alltid jobbade utomlands och jag fick sköta mig själv. Jag kommer ihåg att jag på något plan kände på mig att det säkert inte skulle vara så, men att jag klarade ju allt. Jag brukade tänka att jag var min egen förälder och jag var så stolt över mig själv när jag kunde laga mat och göra allt sådant där utan problem. Sedan kom det där med skolan, att jag var mobbad och fick gå ensam till möten med lärare och rektorn där de, som de så fint kallade det, skulle ta itu med problemet Lady Angel. Jag minns alla de där mötena där jag satt och ensam fick tala för min sak, tvinga mig att vara vuxen och lugn och inte gråta när lärarna och rektorn medlidsamt frågade mig om jag inte borde ha pappa med mig. Ibland gick det bra på mötena. Jag lyckades ljuga fram något om att pappa var sjuk eller tillfälligt bortrest i jobbet, inte halvpermanent emigrerad till USA, Colombia, Korea och andra diverse länder. Jag ljög som fan och lyckades oftast klara av de där mötena själv, lova att jag skulle ha bättre närvaro på lektionerna och sedan gick jag hem och tänkte att jag var fan mer än halvvuxen. Andra gånger gick det inte lika bra. Mot slutet där slutade rektorn och lärarna att gå på mina lögner om att pappa "för tillfället" inte kunde komma och jag minns att jag blev så arg på mig själv för att jag inte kunde övertyga dem.
Ändå var jag på den tiden jävligt stolt över mig själv. Jag var väl medveten att jag som 15-åring var halvvuxen och borde klara det mesta själv, men i mina tonårstankar upphöjde jag mig själv till helt vuxen. Jag skulle klara allt ju. Numera tycker jag bara att det minnet är sorgligt. Jag kände mig alltid så utsatt på de där mötena och jag var alltid så ensam och rädd. När skolan till slut lyckades boka in ett möte när min pappa råkade vara hemma så krashade min fina illusion om att jag klarade allt själv. Skolkuratorn blev skitsur på min pappa för att han vägrade inse att han inte var någon vidare förälder och det blev anmälan till socialen och utredning. En utredning som lades ner men som gjorde om igen något år senare med bättre resultat. Men mellan mig och pappa blev det liksom aldrig okej igen. Han var hemma ännu mindre, om han ens var i Sverige så var han antingen i sommarstugan eller hos min styvmor och han var inte hemma med mig i lägenheten en enda helg. Jag brukade tänka att det var för att han avskydde mig och jag försökte alltid göra mig så liten och så osynlig jag kunde de få gångerna han var hemma. Ibland var han elak. Han kunde säga vidriga saker om mig, om mitt utseende bland annat, och jag låste in mig på mitt rum och grät i min kudde så tyst jag kunde. Om han hörde att jag grät, och därmed blev påmind om att det var hans fel, så gjorde han ibland ett patetiskt tafatt försök att lappa ihop vår relation igen. Han kunde ropa att vi skulle fika, vilket innebär att vi drack thé framför teven under tryckande tystnad, och andra gånger gjorde han något ännu mer patetiskt, nämligen att ge mig pengar.
Jag hatar det minnet alltså. Men sådär var det väl i alla familjer?
Lugnet före stormen?
Känner mig lite konstig. Har känt det här sedan minst en vecka tillbaka, att det är någon konstig känsla i mig nu som bara känns mer och mer tycker jag. Det blir lite tydligare för varje dag och jag tror jag har kommit på vad det kan bero på. Nu har jag varit vaken hela natten för Farmville ville inte låta mig sova, hehe, och jag gick och la mig i sängen vid 09 imorse för att sova lite. Jag somnade dock inte, låg istället vaken och kände det där konstiga i mig starkare än förut och för bara någon halvtimme sedan kom jag på vad det förmodligen beror på.
Jag har ju sedan M sa till mig att han ville ta en paus, känt en herrans massa känslor. Mest rädsla inför ensamheten och otryggheten det skulle innebära ifall han flyttade. Han skyddar ju mig liksom, det är väl för många kvinnor en stor trygghet att ha en pojkvän, äkta make eller älskare i sitt liv. Någon snäll som kan skrämma bort de osnälla typ. För mig har M varit min beskyddare sedan jag var drygt 20 år och det är ju väldigt länge. Träffade honom när jag var 19 men det var något år efteråt som han började se efter mig och sådär, även fast vi inte hade något förhållande då. Det har till och med varit så att både han och jag har haft förhållanden med andra men att han ändå har sett till att träffa mig för att kontrollera att jag har haft det bra. Han brukade kolla upp killarna jag hängde med när jag var 20 till drygt 23 år och det gjorde han nog rätt i eftersom jag umgicks med rätt skumma människor då. M har liksom alltid sett efter mig. De första åren visste jag inte om det dock, fick reda på det när jag var typ 22 och var ihop med en kille som hade suttit inne för misshandel, vilket M då berättade för mig. Det visste ju inte jag förrän M sa det och samtidigt avslöjade att han kollade upp vilka jag umgicks med. Inte bara killarna, han kollade mina tjejkompisar också. Det förhållandet jag hade då, med killen som hade suttit inne för misshandel, varade dock inte länge. Typ sex veckor kanske och när det tog slut, vilket slutade med att M i egenskap av polis faktiskt blev inblandad, så höll jag mig till honom ett tag. Var ihop med M i ett par månader innan jag hittade någon ny halvskummis med drag av badboy som jag blev ihop med istället. Jag hade några år då jag drogs till badboys och typ enbart badboys och de förhållandena var ju aldrig långa. Någon eller några månader här och där och efter varje badboy så blev jag ihop med M ett tag tills jag hittade en ny halvkriminell kille som jag trots M's varningar drogs till och lämnade honom för. Det var väl min mest självdestruktiva period tror jag. Sådär var jag i ungefär två år innan jag bytte umgängeskrets helt och tröttnade på badboys.
När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv nu så blir jag både förvånad över mig själv samtidigt som jag faktiskt förstår varför jag var sådan. Jag var väldigt vilsen då, jag visste inte vem jag var eller vem jag ville bli liksom. Jag hade ingen identitet typ, inget eget jag utan jag anpassade mig helt efter vilka jag träffade och jag hoppades väl antagligen på att jag skulle hitta ett jag som jag ville behålla. De olika jagen jag gick igenom på den tiden var dock alla hopplöst vilsna och osäkra vilket knappast blev bättre av att jag nästan enbart var ihop med badboys då. Varje månadslångt förhållande slutade inte i totalt kaos med polisens inblandning, men det hände två gånger och det är ju två gånger för mycket. Jag är verkligen inte särskilt stolt över hur jag var då: provocerande som fan och jag sökte mig mer eller mindre medvetet till killar som nästan allihop utnyttjade mig på både ett och två sätt. Vissa bara moraliskt, andra ekonomiskt och sedan fanns det värre.
Jag var så himla godtrogen då! Jag fattar inte hur jag kunde vara så tanklös alltså. Fast i och för sig... Nu förstår jag ju att jag vågade hålla på så eftersom jag visste att M skulle finnas där och ordna upp all skit jag hade trampat ner mig i. Shit liksom, han var ju till och med sambo med en tjej ett tag men ändå fixade han allt när jag hade fuckat upp. Den tjejen gjorde förresten slut med M just för att hon blev svartsjuk, med all rätta, på hur han brydde sig om mig.
Några år senare, jag jag hade börjat få ett visst lugn i mig, sa jag till M att jag tyckte jag hade utnyttjat honom då under de åren när jag bara hade badboy efter badboy i mitt liv. Det var verkligen: badboy/M/badboy/M/badboy/M och så vidare, och så vidare (hur orkade jag...?) och typ varje gång jag kom till M igen så sa han att jag skulle bestämma mig för hur jag skulle ha det. Fast han sa aldrig att han inte hade tid/lust/ork eller något sådant utan han ställde alltid upp och fixade allt. Han kom alltid och hämtade mig är jag ringde mitt i natten och hade hamnat på någon fest som spårat ur eller hade bråkat med den badboy jag hängde med då.
Om man summerar relationen som M och jag har haft genom åren så har vi faktiskt mest bara varit vänner utan att sex har funnits med i bilden. Det sexuella har såklart alltid funnits i bakgrunden, attraktionen och den sexuellt laddade kemin har alltid funnits mellan oss, vi har alltid flörtat och raggat på varandra, men mest har vi enbart varit vänner. Som typ har råkat ligga med varandra när antingen båda eller bara den ena har haft ett förhållande med någon annan samtidigt. Hrrm... Jag vet inte om jag kan kalla det otrohet i mitt fall: förhållandena jag hade på den tiden var ju knappast seriösa, men M var otrogen som in i helvete. Han hade först ett samboförhållande i drygt ett år då han även låg med mig flera gånger, och sedan var han ihop med en annan tjej i nästan ett år då han också fortsatte ligga med mig. Hrrm... M's mörka hemlighet typ. Är jävligt få som vet det om honom haha... Jag har frågat honom hur han kunde vara otrogen med mig genom två förhållanden eftersom han faktiskt inte är sådan av sig. Snarare tvärtom, han är väldigt trogen och är verkligen en one-woman-man. Men jag var tydligen ett undantag där, M har sagt att jag liksom gick före alla andra och räknades mer än tjejerna han var ihop med. Jag har nästan blivit sur på honom för det, är ju verkligen inte schysst mot tjejerna och jag har skällt lite på honom för det å deras vägnar typ, men då har han bara börjat säga att det var ju jag som höll på och förförde honom hela tiden. Pfft. Tro mig: jag raggade aldrig på M när han var någon annans. Han tänker säkert på att jag alltid hade urringat och kort kjol när jag träffade honom men det hade jag typ hela tiden då. Det var min stil på den tiden: utmanande som fan på alla sätt och vis så det var inte för hans skull.
Han har hela tiden varit min beskyddare. I typ åtta år nu. Det är ju så lång tid att det är svårt att ens förställa mig ett liv utan honom. Är typ det jag försöker göra, försöker förbereda mig på att han kanske flyttar och på att han kanske även blir ihop med sin exflickvän igen.
Känslan jag nu har inom mig sedan en dryg vecka tillbaka är dock en enorm tröst. Jag tror typ jag har hittat en helt ny sida av mig själv för det jag känner inom mig är ett mycket stilla lugn som jag inte har en aning om vart det kommer från. I början hade jag verkligen panik och ångest över enbart tanken på att kanske tvingas vara utan M och lära mig leva utan honom, sedan var jag bara rädd och ledsen och helt fylld av saknad samtidigt som jag mådde enormt jävla dåligt över den där mannen som inte ville lägga till mig som vän på Facebook eftersom jag också har sett på honom som en beskyddare vilket bara gjorde mig ännu räddare. Det är dock inte rättvist mot honom att jag ser på honom som min beskyddare så jag måste lägga av med det. Seriöst, jag måste sluta se honom så. Tror också att jag kommer kunna sluta se på honom så, det här lugnet jag känner inom mig är tröstande nog.
Jag är ju i och för sig tvingad att lära mig skydda mig själv nu men det är väl också rätt bra tror jag. Då finns det liksom inget alternativ, jag måste bli trygg i mig själv för annars är det enbart platt fall som återstår. Antingen lyckas jag med att skydda mig själv och lära mig vara ensam och bara förlita mig på mig själv, eller så misslyckas jag och går under.
Jag funderar på om det kanske är någon omedelbar men kortvarig effekt av att jag har en psykolog nu, typ att jag är så lättad över att ha kommit in till en, eller om det kanske bara är lugnet för stormen. I tanken och teorin tror jag att jag kommer klara av att vara utan M om det blir så, oddsen är väl kanske emot mig men ödet har ju fin timing med psykologkontakten. Inte en minut för tidigt.
Lugn. Det är ett lugn i mig. Bara känslan av att jag har ett visst lugn i mig gör att jag känner mig lite tryggare.
Jag vs. Män
Ibland tänker jag att män har det lättare än kvinnor. Väldigt mycket lättare. Alla män jag känner verkar ju aldrig påverkas av sina känslor. Sedan i torsdags har jag mått så otroligt dåligt att jag gråter nästan hela tiden. När jag inte gråter så mår jag så illa av ångesten att jag i panik får rusa in på toa flera gånger och böja mig över toaletten, utan att det kommer upp något. Det blir bara retningar i svalget som gör så ont att jag börjar gråta igen. Har jag tur så är ångesten så pass lätt att jag bara har ont i magen och har svårt att andas.
Jag mår så dåligt nu att jag knappt äter något. Igår och i förrgår tvingade jag i mig en smörgås på morgonen och en till på kvällen men mer än så verkar jag inte kunna få i mig.
Jag vaknade 05.20 idag och kände mig så tom att jag började gråta innan jag ens hade hunnit lyfta huvudet från kudden och nu sitter jag framför datorn med ångest och ett glas vatten som sällskap.
Mår män aldrig så dåligt av sina känslor? Blir de aldrig sårade? Känner de sig aldrig så avvisade att de ber till högre makter, som kanske inte ens finns, om styrka och inre lugn? En del av männen i mitt liv verkar inte ha några problem med att uppföra sig som totala svin mot mig och sedan gå vidare med sin dag, tralala. Ett par män påverkas inte alls av att använda mig som tidsfördriv utan hänsyn till mig. Andra män i mitt liv har inga problem med att ignorera mig. De anar säkert att jag går och pillar till min nya mobil oräkneliga gånger om dagen för att se om jag har fått något svar på mitt sms jag skickade för snart ett dygn sedan. Ändå svarar de inte. De går bara vidare med sin dag, tralala, utan att bry sig om eller låta sig påverkas av sina känslor eller vetskapen om att jag mår dåligt.
Det måste vara skönt att vara hård som sten inuti.
Slippa att må illa av ångesten hela dagen och gråta när kvällen kommer.
När jag uppför mig illa mot någon, man eller kvinna, så svider det i mig. Jag ångrar mig och blir påverkad av min ånger. Blir inte män påverkade på det viset? Inte alls? De två männen i mitt liv som nås av mina tankar varje minut av varje timme hela dagen och natten, känner de ingenting? Okej att det var helt mitt fel, okej att jag var jobbig, okej att jag försökte sticka min näsa där den inte hörde hemma, okej att jag förtjänar att må såhär, okej, okej, jag mår som jag borde må, men bär jag ensam detta ok? Mår inte de två männen dåligt alls? Ångrar inte de sitt beteende mot mig? Nås inte jag av deras tankar åtminstone en gång lite då och då? Pillar de inte till sina mobiler åtminstone tio gånger om dagen för att se ifall jag har hört av mig igen? Jag kan ju dock säga nu att nej, jag kommer inte att höra av mig igen. Det gör alltför ont i mig för att jag ska orka och jag är redan tillräckligt rädd för att bli avvisad igen. Bollen ligger på deras planhalva nu. Jag vågar inte göra mer.
Tänk om de inte känner något alls. Vad skönt det måste vara.
Om det är så män fungerar, helt känslolöst och iskallt, då avundas jag män.
Jag mår så dåligt nu att jag knappt äter något. Igår och i förrgår tvingade jag i mig en smörgås på morgonen och en till på kvällen men mer än så verkar jag inte kunna få i mig.
Jag vaknade 05.20 idag och kände mig så tom att jag började gråta innan jag ens hade hunnit lyfta huvudet från kudden och nu sitter jag framför datorn med ångest och ett glas vatten som sällskap.
Mår män aldrig så dåligt av sina känslor? Blir de aldrig sårade? Känner de sig aldrig så avvisade att de ber till högre makter, som kanske inte ens finns, om styrka och inre lugn? En del av männen i mitt liv verkar inte ha några problem med att uppföra sig som totala svin mot mig och sedan gå vidare med sin dag, tralala. Ett par män påverkas inte alls av att använda mig som tidsfördriv utan hänsyn till mig. Andra män i mitt liv har inga problem med att ignorera mig. De anar säkert att jag går och pillar till min nya mobil oräkneliga gånger om dagen för att se om jag har fått något svar på mitt sms jag skickade för snart ett dygn sedan. Ändå svarar de inte. De går bara vidare med sin dag, tralala, utan att bry sig om eller låta sig påverkas av sina känslor eller vetskapen om att jag mår dåligt.
Det måste vara skönt att vara hård som sten inuti.
Slippa att må illa av ångesten hela dagen och gråta när kvällen kommer.
När jag uppför mig illa mot någon, man eller kvinna, så svider det i mig. Jag ångrar mig och blir påverkad av min ånger. Blir inte män påverkade på det viset? Inte alls? De två männen i mitt liv som nås av mina tankar varje minut av varje timme hela dagen och natten, känner de ingenting? Okej att det var helt mitt fel, okej att jag var jobbig, okej att jag försökte sticka min näsa där den inte hörde hemma, okej att jag förtjänar att må såhär, okej, okej, jag mår som jag borde må, men bär jag ensam detta ok? Mår inte de två männen dåligt alls? Ångrar inte de sitt beteende mot mig? Nås inte jag av deras tankar åtminstone en gång lite då och då? Pillar de inte till sina mobiler åtminstone tio gånger om dagen för att se ifall jag har hört av mig igen? Jag kan ju dock säga nu att nej, jag kommer inte att höra av mig igen. Det gör alltför ont i mig för att jag ska orka och jag är redan tillräckligt rädd för att bli avvisad igen. Bollen ligger på deras planhalva nu. Jag vågar inte göra mer.
Tänk om de inte känner något alls. Vad skönt det måste vara.
Om det är så män fungerar, helt känslolöst och iskallt, då avundas jag män.
Min hemlighet
Känner du dig ensam? Jag känner mig ensam. Särskilt på nätterna när jag inte kan sova. Natten har en sällsam effekt på mig: jag blir aktiv, pysslig och vaken. Även om jag är trött. Även om jag är in i helvete trött.
Kan ibland känna hur mina sinnen både öppnas och vaknar när det är natt. Mina tankar går igång och jag både älskar och hatar att grubblerierna blir djupare och djupare för varje nattimme. Detta betyder inte nödvändigtvis att det är melankoliska tankar och grubblerier som försiggår i Lady Angels lilla huvud så fort det blir mörkt. Dock brukar jag dras till de tankarna. Det är liksom lite mer lockande att tänka på det mörka, det sorgliga, och det cyniska när nattens mörker matchar med sin stillhet. Allt oftare de senaste dagarna tänker jag på M. Ibland är det direkt plågsamt att tänka på honom och grubblerierna leder enbart till att jag blir ledsen. Så har nätternas tankar varit sedan en hel månad tillbaka men speciellt den senaste tiden. Jag misstänker att M's "kursgrej" har innehållit mer eller mindre hemska saker, sådant han egentligen inte har velat se men tvingats se ändå. Jag vet faktiskt inte, han vill inte berätta för mig vad det är. Fastän jag så mjukt och försiktigt som möjligt har bett honom berätta för mig vad det är som tynger honom så har han inte sagt något. Hans röst har bara blivit tvär och irriterad i telefonen och sedan har han avslutat samtalet innan jag har hunnit be om ursäkt för att jag lägger mig i.
När jag nu tänker tillbaka så har M's otrevliga humör inte kommit särskilt plötsligt alls. Jag läste lite i min dagbok för några dagar sedan, bläddrade tillbaka ett femtiotal sidor för att försöka hitta en låttitel jag klottrade ner någonstans där i dagboken när jag inte hade något annat att skriva på, och såg då en kort dagboksanteckning från september förra året som jag hade glömt bort. Det jag hade skrivit där handlade om att M hade snäst av mig i telefonen och jag hade blivit så förvirrad och upprörd att jag började gråta när han slängde på luren. Varför han gjorde så förstod jag inte förrän någon dag efter när han ringde och förklarade, det var då han hade fått reda på att han skulle bli så pass inblandad i "kursgrejen" att han skulle tvingas vara borta hela veckorna och bara komma hem på helgerna. Han ville ju inte bli inblandad i "kursgrejen" mer än att han var med de två veckorna som var bestämda från början. När han fick reda på att han skulle vara med mycket längre började han bli både stressad och irriterad, han kunde snäsa av mig i både samtal, sms och mail bara för att någon timme senare ringa och låta så ångerfull att jag veknade totalt och förlät honom. Lite ljuva ord i mitt öra var allt som behövdes för att jag skulle smälta och börja spinna av längtan efter honom igen.
Sådär har M betett sig sedan dess och nu när jag har tänkt tillbaka ordentligt så minns jag att det bara har blivit värre och värre. Vad som verkligen förvånar mig nu är att jag har hela tiden slätat över och bortförklarat det med att han har jobbat så mycket. Han har varit stressad. Han har inte sovit bra. Han har pendlat fram och tillbaka i ett halvår och typ levt i en resväska under lika lång tid. Så har jag tänkt och jag har, vad jag kan minnas, inte ens skrivit här i bloggen om hur M's beteende mot mig har förvärrats. Ännu mindre har jag berättat det för någon av mina vänner, Ella på skolan, Diva, Piraya, min punkkompis: de som alltid får veta hur det egentligen är med mig - på riktigt - har inte fått veta alls. Det har varit svårt faktiskt men jag inser ju också varför jag har hållt det för mig själv. Jag får ofta höra från mina vänner att jag har det ultimata förhållandet. Att M och jag är perfekta ihop. Att jag är ascool som har ett så stadigt och långvarigt förhållande med en så bra man som M. Jag gillar den bilden av mig själv, nej, jag älskar den. Jag älskar att människor i min närhet, min allra närmaste krets, ser på mig så. Som idealkvinnan: hon som klarar allt. Hon: fucking wonder woman som alla kvinnor vill vara. Då är det inte särskilt svårt att förstå varför jag har hållit tyst om M's allt mer nedlåtande beteende mot mig. Jag fick just den insikten för en knappt timme sedan. Satt framför datorn och kände mig totaltchockad av min egen insikt, mådde nästan illa, men kände ju också att det inte bara var något jag har inbillat mig. Det har inte bara varit en dum känsla som förföljt mig i ett halvår, det är så det är.
Jag kommer väl att chocka alla nu när jag avslöjar hur det har varit mellan M och mig, men jag känner att jag inte orkar mörka längre. Så jag säger det rakt ut bara. Det är inte så bra mellan M och mig. Senaste gången vi träffades märkte jag att det var något helt annorlunda med honom. Han var liksom tyst och rörde knappt vid mig när vi inte hade sex. Vilket vi bara hade en gång på typ fyra dagar, och då för att jag inledde det. Han verkade inte vara särskilt intresserad av att vara nära mig överhuvudtaget och när han åkte till "kursgrejen" igen så sa han bara hej då och kramade mig helt löst. Jag fick inte ens en puss på kinden innan han halvsprang ner i trappen och ut. Jag var så jävla ledsen men tänkte att jag bara inbillade mig och höll det för mig själv. Jag bortförklarade det med att det var hela grejen med "kursgrejen" som gjorde honom lite borta i huvudet liksom. Jag smsade och ringde honom som vanligt men fick kanske svar på var tredje sms och han svarade bara någon enstaka gång när jag ringde. När jag sedan blev utkickad från skolan ringde jag honom i gråtpanik och ville bara ha någon att prata med men han svarade inte ens på mitt sms jag skickade istället för att lämna ett meddelande på hans mobilsvarare. Efter julfiaskot och inställt firande så fick jag upptagetton i örat varje gång jag ringde honom och sedan slutade han svara på sms helt och hållet ända tills han ringde och sa att han tänkte spendera hela sin ledighet hos exfrun och barnen. M lät rätt konstig på rösten då och jag fattade ingenting förrän exfrun ringde förra veckan. Hon och jag har jättebra kontakt, jag pratar mer med henne än med någon annan faktiskt. Exfrun och jag har en väldigt avslappnad relation, vi är mer som systrar än vad jag är med mina riktiga systrar och vi kan både skämta och prata fullkomligt allvar liksom. Hon ringde förra veckan och sa först på skämt att hon hade sett M med hans exflickvän, en tjej han var ihop med strax efter att de skilde sig, men hon sa det helt på skämt liksom och vi skrattade bara åt det. Jag tänkte inte så mycket på det då heller. M har ju friheten att träffa andra kvinnor, liksom jag har friheten att träffa andra män, men det har bara blivit så att vi har valt bort det. Bortsett från att jag hade ett litet snedsteg förrförra året. Jag har dåligt omdöme antar jag, det är vad M har kallat det också och det stämmer väl.
Iallafall, exfrun ringde igen dagen efter, i lördags, och sa igen att hon hade sett M med hans exflickvän men lät nu helt allvarlig och sa dessutom att hon verkligen hade sett hur de var intresserade av varandra. Hennes exakta uttryck var att det hade slagit gnistor om dem. Vi pratade länge om hur hon hade märkt hur M var annorlunda, att han fick samtal på mobilen som han tryckte bort och sms som han inte svarade på och att han bara inte var sig själv. Jag ville typ dö när hon sa det. Exfrun ville väl nästan dö hon också när jag sa att det antagligen var mina samtal och sms som M avvisade. Jag får ju knappt tag på honom längre så det är nog mina samtal som han har avvisat. Jag blev så ledsen att jag började gråta i telefonen och frågade M's exfru varför hennes före detta inte ville ha mig längre, vilket nästan kändes lustigt att fråga henne. Men det är ju så det känns nu när jag vet vem M har träffat och antagligen haft kontakt med under "kursgrejen" om exfruns misstanke stämmer. Jag orkade inte just då försöka ta itu med M och fråga vad det är han vill så exfrun gjorde det åt mig. Hon har lite bättre hand med honom har jag märkt. Jag hörde hur hon sa till honom att han måste prata med mig för annars skulle hon ge honom ett helvete och han kom till telefonen utan att ens försöka tjafsa emot, något han annars har varit rätt pigg på den senaste tiden.
När vi hade pratat i typ fyra timmar sa M till slut att han inte visste vad han ville. Han erkände att han inte mår bra efter "kursgrejen" men han ville fortfarande inte säga exakt vad som hade hänt. Exfrun har inte heller kunnat luska ut vad det handlar om men hon sa att M går till en kurator flera gånger i veckan så något är det ju. Hela jävla samtalet med M är dimmigt i mitt minne nu för jag var så upprörd men han sa mot slutet att han ville ta en paus för han behövde tänka. Och jag vågar knappt säga det till någon. Både Diva och Piraya skulle gå i taket och ge M ett fullkomligt helvete ifall de visste ens hälften av vad som pågått sedan "kursgrejens" start, och de skulle väl smälla av helt om jag avslöjade för dem vad jag nu skriver här: M funderar på att flytta dit exfrun bor och han erkände att han är intresserad av exflickvännen som exfrun hade sett honom med. Jag har känt till det här sedan i lördags morse och jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga liksom. Allt jag tänker på är att jag blir så ensam om M flyttar. Jag kommer bli så utelämnad och ensam och oskyddad att jag inte ens vågar tänka på hur det kanske kan bli. De senaste dagarna har jag desperat tagit kontakt med alla jag känner, småpratat lite utan att säga något om allt som har hänt men samtidigt hela tiden försökt hålla liv i kontakten. Alla mail, sms och telefonsamtal med alla jag har hört av mig till försöker jag allt vad jag kan att hålla igång. Jag vill inte bli ensam. Varje gång jag ringer någon och jag hör att jag kanske ringer lite olägligt så försöker jag låta glad och trevlig och komma på något kul att säga så att samtalet inte ska avslutas med ett "Jag ringer tillbaka senare." som de sedan glömmer bort. I varje mail och sms som jag desperat försöker hålla igång till både IRL-vänner och Farmville-vänner vill jag bara skriva "Snälla lämna mig inte, sluta inte tycka om mig, sluta inte svara fastän vi inte skriver något intressant, sluta inte bry dig, ignorera mig inte, snälla stanna kvar." trots att jag märker att personen i andra änden av konversationen för länge sedan har tappat intresset för att svara. Jag har fått slut på ämnen att skriva och snacka om med dessa personer och orkar snart inte försöka mer. Känner mig tom liksom. Jag vågar inte säga att M kanske ska flytta och bli ihop med sin exflickvän igen. Jag vågar inte tänka på det. Allt jag kan tänka på är hur jag inte vill bli ensam.
Lucifers katt
Åh vad slö jag är idag alltså. M och jag bakade lussekatter igår och degen jäste utav bara helvete så vi var inte klara med utbakningen förrän efter midnatt. I receptet vi gick efter stod det att det skulle bli 40-50 lussekatter men när vi var klara med utbakningen så hade vi 102 stycken! Shit. Vi gjorde dem inte små heller, vi gjorde dem stora just för att bli av med degen liksom men det blev ändå 102 stycken varav de sista 15 var "prästens hår". Både min och M's frysar är fulla med lussekatter nu haha. Min mage är rätt full av lussekatter också... Jag somnade i soffan så M fick passa den sista plåten igår och han glömde såklart pensla med ägg. Läste på Wikipedia igår att namnet lussekatter faktiskt hänvisar till Lucifer, alltså djävulen. Knasigt.
På tal om Lucifer förresten: jävlar vad jag skrattar åt den där reklamen...
"Han heter Lucifer! Tillsammans ska vi krossa patriarkatet!!!" Word, sister. Word!
Mmm, saffran är gott. När jag var liten tålde jag inte saffran så mamma gjorde lussekatter av vanlig vetedeg till mig. Det var ju inte lika gott... Min systrar brukade reta mig för att jag inte fick äta riktiga lussekatter och de åt alltid upp min vetedegslussekatter så att jag fick vara utan tills mamma hade bakat nya till mig. Elaka bitches... Minns en jul så åt jag vanliga lussekatter när syrrorna hade ätit upp mina och jag tålde ju verkligen inte saffran så jag spydde såklart. Kommer ihåg att jag kände att jag var på väg att spy och då sprang jag in i ena syrrans rum och spydde i hennes säng, moahahaha! Lyfte upp täcket också... La det över spyan sedan... Kommer dock inte ihåg vilken av syrrorna det var som fick som fick se den där illgula spyan sedan när det var läggdags. Tror det var mellansyrran 78 för hon var alltid mest elak mot mig. Äldsta syrran var väl elakare mot henne än vad hon var mot mig just för att jag var yngst. För några år sedan sa äldsta syrran 71 att hon avskydde 78 när hon föddes för då fick ju 71 helt plötsligt mindre uppmärksamhet efter att ha fått all uppmärksamhet som enda barnet i sju år. När jag föddes så avskydde 78 mig för då var det ju jag som var liten och söt istället för henne. Att äldsta syrran 71 sa till henne att jag var en sötare syster än hon hjälpte säkert till... Hehehe, 78 har sagt nu som vuxen att hon alltid blev jätteledsen när 71 gick runt och sa att hon äntligen hade fått en söt syster. Uuuh vad elakt egentligen... Fast jag var ju söt när jag var baby. Inte som nyfödd för jag var helt illrosa och hade konstiga sneda ögon och var dessutom väldigt avlång för att vara så liten, men när jag var typ ett år gammal så blev jag jättesöt. Har ett foto på mig där jag är kanske ett år gammal och ligger på rygg med ena foten i munnen. Om man ändå var så vig nu. Äldsta syrran har sagt att hon tyckte det var kul att säga till 78 att hon hade varit en så ful bebis att hon inte ville ta hem kompisar men när jag föddes så brukade hon visa mig för alla och gick runt med mig i barnvagn. Kanske var därför 78 lyfte mig i huvudet när jag var liten...? Hon påstår nu att jag tyckte det var jättekul men, njae... Måste ju ha gjort ont att bli lyft i huvudet?
Plötsligt slår det mig nu att vi särbehandlade varandra jättemycket... Jag och äldsta syrran kunde gadda ihop oss mot mellansyrran rätt mycket, kunde mobba henne hur mycket som helst för att hon fyllde år sist och sådant där dumt. De två kunde såklart gadda ihop sig mot mig men det funkade i och för sig aldrig lika bra eftersom jag då skrek på mamma och pappa som kom och skällde på dem. Jag och mellansyrran gaddade ihop oss mot äldsta syrran och gömde oss i hennes rum när hon hade kompisar hemma och sedan tjuvlyssnade vi på 71 när hon och kompisarna pratade om vilka pojkar i klassen som var sötast. När jag sedan började i första klass så gick ju 78 i sexan på samma skola och en populär lek som jag och mina kompisar kom på var att vi skulle jaga henne på rasterna. Stackars 78... Hon stod ju med sina kompisar på rasterna och skulle vara cool och så kommer lillsyrran med 15 klasskompisar och skriker att hon fortfarande lekte med dockor. 78 sprang iväg och vi sprang efter och skrek att hon lekte med dockor... Det där kan hon fortfarande ta upp ibland och se riktigt sur ut när hon börjar snacka om det. Var väl kanske lite elakt men alltså se det från min synvinkel: det var ju skitkul! Såvitt jag minns var det ju faktiskt hon som kom på leken också för det började väl med att jag ville prata med henne på rasten men så gick hon iväg. Om hon bara hade stannat kvar och sagt hej så skulle vi ju aldrig ha kommit på den där leken som gick ut på att jaga henne runt hela skolgården tills det ringde in. Om hon började springa så följde ju vi efter... Det måste hon väl ha förstått? Jaja, det var iallafall en populär lek bland mina klasskamrater. Även om jag inte ville vara med så sprang de runt och jagade 78.
Undrar hur mycket 78 hatade att ha en lillasyster då...?
Nojjor
Blir en lång dag för mig idag. Kände mig nästan akut ensam inatt och med den känslan kom också känslan av otrygghet. Känner mig utelämnad liksom. Tycker verkligen inte om att inte ha M i stan. Han är ju min beskyddare, den jag klänger mig fast vid när jag blir rädd för mörkermonster. Riktiga från förr i tiden, såväl som frammanade av enbart min fantasi efter att jag har sett en läskig film. Såg "Mirrors" för en dryg månad sedan och kan fortfarande blir barnsligt rädd för att det bor onda andar i alla speglar i min lägenhet... Detta trots att det var andra gången jag såg filmen och första gången blev jag inte det minst rädd, bara äcklad. Ibland skenar min fantasi verkligen iväg och jag kan börja tänka på det som händer i "Paranormal Activity" fastän det var flera månader sedan jag såg den filmen. Tror jag såg den i typ juli någon gång. Speciellt när jag ligger i sängen och precis är på väg att somna, då kan jag helt plötsligt börja tänka på hur man i en scen i "Paranormal Activity" kan se hur täcket liksom blåser upp när de ligger där och sover och i nästa sekund tar en poltergeist tag i tjejens ben och drar henne ur sängen och ut i korridoren. Om jag väl börjar tänka på den scenen när jag ligger i sängen och ska sova så vågar jag inte ens blunda. Brukar gå upp och tända alla lampor i hela lägenheten och sätta på teven och sedan somnar jag framåt morgontimmarna av ren utmattning. I sådana där stunder är det jävligt illa att bo ensam alltså... Det hjälper ju inte att försöka tänka att det bara är en film eller försöka hålla fantasin i schack och verkligen tänka att jag är vuxen och borde bete mig som vuxen: jag blir lika jävla rädd ändå och det tar fan inte lång tid innan jag tycker jag hör skumma ljud i lägenheten. I sådana stunder hatar jag verkligen att inte ha någon som kan distrahera min fantasi. När M är hos mig eller jag hos honom så brukar jag inte skrämma upp mig själv sådär. Den delen av min fantasi blir totalt distraherad av honom då och jag struntar till och med i att bli rädd, eller ens registrera, oförklarliga ljud i min lägenhet när det är natt.
Andra stunder då jag hatar att bo ensam och inte ha M att distrahera min fantasi med, och på ett allvarligare sätt blir rädd eller orolig är när jag börjar tänka på "det". Händelsen, eller vad jag ska kalla det, för drygt ett år och fyra månader sedan är verkligen inte borta från mina tankar. Allra oftast kan jag faktiskt börja tänka på det och sedan klara av att också sluta tänka på det och det är lite av en seger för mig. Jag kan ibland lockas av att med vilje börja tänka på "det" och gå igenom allt så noggrant jag minns för att typ kontrollera att jag kan göra så utan att omedelbart vilja tända alla lampor och hålla mig vaken fastän jag är trött. Jag övar mig på att vinna över just det mörkermonstret och är rätt duktig på att klara av det också. Just eftersom jag har klarat det så många gånger så pressar jag mig själv till att tänka på det längre och noggrannare än gången innan. Knäpp hobby kanske men på lång sikt tror jag att det är nyttigt att göra så när jag ligger i min säng och ska sova. Jag har ju knappast någon hjälp av psykolog att hämta än på ett tag liksom. Ibland har det dock spårat ur och blivit för mycket. Det har hänt flera gånger att jag har smsat M mitt i hans nattpass och bett honom komma hit så fort han slutat jobba fastän vi har smsat några timmar innan och sagt att vi ska träffas dagen efter. Har hänt att jag liksom ljuger litegrann och låtsas att jag enbart vill ha hit honom för sex fastän jag snarare har velat ha hit honom mest för att han ska göra mig trygg igen. Han har ingen aning om att jag håller på såhär och typ utmanar mig själv att tänka på "det" om och om igen tills det blir för mycket för jag vet mycket väl vad han tycker om att jag gör så. Jag gjorde så för cirka ett år sedan (när jag inte alls var redo för det) och det slutade med att jag självdestruktivt nog började vägra att låta honom finnas där för mig. Fast sådär är jag ju inte nu för nu fattar jag ju att jag både får och måste ta hjälp av honom när jag blir rädd för något. Jag ville ju inte tillåta mig själv att ta stöd av honom.
Det är lite tveeggat det här med att bo ensam alltså. Pest eller kolera, verkligen. Nu inatt skrämde jag upp mig själv med att börja tänka på läskiga scener från skräckfilmer, sedan på spöken och onda andar i mina speglar och till sist började jag tänka på mördare och våltäktsmän och då vågade jag inte längre ligga i min säng när det var helt mörkt i lägenheten. Gick upp och tände adventsbelyningen i köket vilket gjorde det alldeles lagom ljust och jag var på väg att somna när jag började tänka på jävla "Paranormal Activity" igen. Önskar verkligen att jag aldrig hade sett den filmen för fan vad många sömntimmar jag har förlorat just på grund av nojjor. Jävla film. Saknar verkligen att ha M hos mig, om så bara i samma stad liksom. Allt känns mindre tryggt utan honom här i stan, när jag var ute i lördags till exempel, då var jag riktigt rädd när jag gick från bussen till nattklubben och senare från bussen och hem. Bara så korta promenader kändes väldigt otryggt fastän M knappast skulle ha varit just på de ställena även om han hade varit här i stan då. När jag är ute på stan efter skolan liksom, då vet jag ju att jag inte kommer kunna få syn på honom i en polisbil i city någonstans hur noggrant jag än tittar in i alla vit/blå/gula bilar som kör omkring. Utelämnad, det är verkligen så jag känner mig när M nu har den där "kursgrejen" i en stad som ligger typ fyra timmars bilkörning bort. Är kanske till och med närmare fem timmar nu när det är så halt på vägarna. När M inte är här så är det ju bara jag. Då är jag helt själv och min trygghet och säkerhet beror helt och hållet på just mig. Det är så naket liksom och såhär "i slutet" av tiden då jag är ensam i stan utan honom är det värst. Minuterna blir verkligen till timmar och jag blev nästan arg på honom igår kväll när han ringde och sa att han inte kommer förrän på onsdag. Suck. Fick liksom lust att säga "Skydda MIG och skit i de andra!" men det gjorde jag ju såklart inte. Jag vet ju hur viktig den här "kursgrejen" är och jag förstår helt att han måste göra det. Är en riktigt stor grej faktiskt. Sexig också, hihi, det kan inte understrykas nog även om jag har börjat hata den jävla "kursgrejen".
Men han kommer iallafall på onsdag och stannar då tills på söndag. Usch, känner mig om möjligt ännu mer otrygg när jag tänker på att det kommer vara bara jag i två dagar till. Hur fan hindrar man sina nojjor från att sätta igång fantasin som frammanar alla möjliga mörkermonster?
Aldrig
Jag mår bra. Jag känner mig aldrig ensam. Jag känner det aldrig som om jag håller på att drunkna fastän jag är omgiven av luft. Jag gråter aldrig. Jag önskar aldrig att jag aldrig hade blivit född. Jag undrar aldrig varför jag föddes trots att min mamma gjorde aborter både innan jag föddes och efteråt. Jag sitter aldrig i mörkret med gråtklump i halsen och önskar att jag hade någon att prata med. Jag tycker aldrig att jag är ful. Jag tycker aldrig att jag borde dö. Jag tycker aldrig att jag är oälskad. Jag ångrar aldrig något.
Jag mår bra. Allt är jättebra. Jag sitter inte och ser tangenterna som suddiga fläckar nu när jag skriver. Jag har inte mascara och kajal utsmetat i halva ansiktet blandat med mina tårar. Jag sväljer min smärta. Den ska aldrig komma ut. Jag ska aldrig skrika efter hjälp och hjälp ska aldrig komma. Jag är aldrig så ledsen att jag piper fram ett "Pappa" med min gråtkvävda röst. Jag ligger aldrig i sängen och försöker vagga mig till sömns. Jag klappar aldrig mitt eget huvud och låtsas att det är en vänlig hand. Jag lutar mig aldrig mot väggen och önskar att den kunde krama mig. Jag hör aldrig en ekande röst i mitt huvud som säger "Älskar du mig?" och tycker att det låter som min egen röst.
Jul i Indien-grejen - IGEN
Om ni inte minns det får ni kolla här. Iallafall så har typ samma sak hänt igen bara att det inte är jul och det handlar om Kina istället för Indien. Det är så att pappa är i Kina nu, han har varit där i drygt en månad och under tiden har jag tagit hand om hans post. Strax innan han åkte till Kina så hade han beställt mobilt bredband som han inte skulle hinna hämta ut innan resan så då skulle jag göra det istället. Det där bredbandet kunde jag hämta ut från Ica typ två dagar efter att pappa hade åkt så inga problem med det. Problemet har varit att han går och väntar på en faktura för bredbandet så jag har gått och kollat hans post varje vardag för att jag sedan ska kunna maila OCR-nummer och sådant till honom. Än så länge har det inte kommit någon faktura och jag började undra ifall det kanske låg en i paketet med bredbandet jag hämtade ut, så jag öppnade paketet men det låg ingen faktura där i. Däremot låg det ett USB-modem i paket och och ett papper med info och jag läste ju det och fick reda på att han verkar ha beställt ett mobilt bredband som nog inte kommer fungera i sommarstugan där han har tänkt använda det. Är förvisso en 3G-mast där ute men jag tror inte att ett mobilbredband kommer funka där ute ändå... Är ju mitt ute på vischan liksom.
Men shit the same. Det är hans eget fel och jag orkar inte vara dadda åt honom. Pappa har hela tiden varit övertygad om att han ska få en månadsfaktura för det där mobila bredbandet så jag har ju fått gå och kolla hans post hela tiden. Änsålänge har det inte kommit någon faktura. I söndags kväll så smsade jag lite med pappa och kom just då på att hans postfack är rätt fullt. Han har fått nya Gula Sidorna och flera kataloger så det blev rätt fullt i det lilla postfacket. I söndags kväll frågade jag då pappa ifall jag skulle tömma hans postfack och han sa att det kunde jag göra. Så jag gick och tömde facket och gick upp i hans lägenhet och la all post på skohyllan utan att ta ett steg in i hans lägenhet. Han är otroligt kinkig med sin lägenhet: en annan gång när han var utomlands och jag hade hand om hans post så hade jag också då tömt facket, men, lagt posten på hans köksbord och dessutom sorterat den åt honom (räkningar, tidningar, viktigt och oviktigt i högar var för sig) eftersom det var så jäkla mycket post. Det där gjorde jag ju självklart av ren omtänksamhet och för att han skulle slippa sortera ut all reklampost själv. Jag slängde såklart inget men jag la det snyggt och prydligt i högar på köksbordet. Det där fick jag skit för senare när han kom hem, han blev döförbannad för att jag hade gått in i hans lägenhet istället för att bara lämna posten på hallgolvet. Suck och stön. Så nu i söndags kväll la jag bara högen med post på skohyllan utan att ens snudda vid något annat än handtaget på ytterdörren. Smsade sedan till pappa att jag hade lagt hans post på skohyllan och sa sedan godnatt eftersom klockan var ett på natten hans tid (19.00 svensk tid).
Sedan igår, måndag, fick jag mail på Facebook (kom ihåg att det var ett mail på FACEBOOK) från min syster 78. Jag har inte hört ett enda pip från henne sedan i somras typ. Alla sms, mail och telefonsamtal jag har skickat/ringt till henne har förblivit obesvarade, fråga mig inte varför. Iallafall, i Facebook-mailet skrev hon precis såhär:
"Vet du att pappa ligger på sjukhus i Peking? Han har fått bältros. Det är inte farligt. Jag har pratat med honom idag och han är väl omhändertagen. Det går bra att ringa på hand vanliga mobilnr."
Jag låter mina läsare tänka på det en stund medan jag kan berätta hur jag skulle meddela någon sådana nyheter. GENOM ATT RINGA. Aldrig genom ett sjukt opersonligt mail på FACEBOOK. Eller egentligen så skulle jag faktiskt allra helst meddela någon sådana nyheter ansikte mot ansikte men okej, vi bor långt ifrån varandra så jag skulle ha ringt istället. Det skulle jag själv ha tyckt är ett okej sätt att meddela någon sådana nyheter. Jag hade aldrig i helvete mailat det på Facebook. Om jag mot all förmodan hade blivit tvungen att maila för att meddela någon dåliga nyheter så hade jag ändå inte skrivit det i mailet. Hade snarare bett personen ringa mig så fort som möjligt för jag hade något viktigt att säga.
Så hade jag gjort.
Min syster 78 valde att helt slött och opersonligt maila mig på Facebook. Jag ringde genast upp henne och frågade vad fan som hade hänt för jag hade verkligen ingen aning om att pappa låg på sjukhus för han hade ju inte sagt något till mig, men jag tänkte att det kanske hade hänt efter att jag smsade med honom i söndags kväll. Det hade det inte. 78 sa att pappa hade gått i flera dagar med både feber och yrsel innan han gick till en läkare i fredags och fick veta att det var bältros. Okej, jag vet att bältros inte är speciellt farligt, det är väl typ vad det blir ifall man får vattkoppor som vuxen och är mest bara jobbigt - inte livshotande direkt. Jag hade aldrig vattkoppor när jag var liten så jag har tänkt vaccinera mig så jag slipper få det nu som vuxen, det är därför jag vet vad bältros är. (Minns dock att jag när jag var liten lekte med en kompis när hon hade vattkoppor, men jag blev aldrig smittad så det är lite konstigt. Har läst att en del människor kan vara immuna mot vattkoppor utan att ha haft det fast jag vet inte om det stämmer.) Samtalet igår med 78 slutade med att jag slängde på luren för hon verkade inte vilja förstå att jag verkligen hade föredragit ett annat sätt att få veta att pappa låg på sjukhus än genom ett mail. Jag blev sur på både pappa och 78 för att de skitit i att meddela mig om det här. Jag smsade faktiskt med pappa nästan varje dag hela förra veckan fram tills i söndags. 78 påstod att pappa inte hade sagt något till just mig bara för att jag alltid oroar mig i onödan. Precis så sa hon, att jag alltid oroar mig i onödan. Även om det vore sant så rättfärdigar inte det varken henne eller pappa att skita i att informera mig. Så jag blev ledsen och la på. Fick direkt efteråt sms av 78 där hon skällde ut mig för att jag la på och skrev något om att jag alltid överreagerar. Jag blev ännu mer ledsen och lite arg och skrev att hon kunde dra åt helvete. Jag blev bara så trött på att hon alltid ska ha allt på sitt sätt, allt ska alltid passa henne och hon får alltid uppföra sig som hon vill och samtidigt klaga på alla andra. Det var mest därför jag la på luren.
Jag började gråta och var så ledsen och orolig liksom. Ringde efter en stund till min andra syrra 71 som hade mer att berätta. 71 hade fått reda på det här i fredags och trodde att jag redan visste. Men det gjorde jag ju inte. 71 sa iallafall att pappa är väldigt väl omhändertagen för först hade han gått till en läkare där i den lilla kinesiska byn där han jobbade, men den läkaren kunde knappt någon engelska. Pappas företag här i Sverige och företaget där i Kina fixade dock så att han flögs med det kinesiska företagets privatjet till Peking några timmar senare och la in honom på ett privatsjukhus och fixade dessutom en tolk åt honom. Pappa verkar ha en jävla bra försäkring via jobbet! Jag är inte så orolig nu, jag är mest sur på 78 för att hon väntade i tre dagar innan hon meddelade mig det här (när hon meddelade 71 i fredags...) och dessutom gjorde det så sjukt opersonligt via ett mail på Facebook. Jag är så sur på henne att jag har tagit bort henne som syster på relationsfliken på min FB-profil. Är rätt sur på pappa också för jag smsade ju för fan med honom hela förra veckan och helgen om det där med fakturan han gick och väntade på och jag skrev att hösten hade verkligen kommit till Sverige, undrade när han kom hem, vad han önskade sig i Fars dag-present, och så vidare. Lite allt möjligt, och han skiter i att meddela mig, hans lilla springflicka som sköter hans post och hämtar paket åt honom, att han ligger på sjukhus. Liksom, hur svårt hade det varit för honom att skriva ett sms "Hej jag ligger på sjukhus i Peking för jag har fått bältros, men jag mår bra och är väl omhändertagen så du behöver inte oroa dig." istället för att skriva och fråga hur vädret i Sverige var, ifall någon faktura hade kommit ännu, hur det gick med körkortet, osv. Hade han varit väldigt sjuk och inte orkat hålla på och smsa så hade jag förstått det men han kunde ju svara på alla mina sms och dessutom skriva att han saknade de svenska höststormarna.
Det är hela jävla jul i Indien-grejen igen då 78 och pappa bestämde att 78 skulle flyga till Indien och vara med honom medan jag gick och funderade på vad jag skulle packa ner för att fira jul hos 78 så som hon och jag hade planerat. Det är alltid 78 och pappa som typ håller ihop. Och jag är fan inte den enda som tycker det för 71 håller med mig. Hon fick ju veta det här i fredags av 78 och då hade 78 sagt att hon skulle ringa mig och berätta det här så 71 trodde att jag redan visste.
Usch vad sur jag är. Men å andra sidan, que sera sera. Jag är fan van vid att pappa utesluter mig, att mellansyrran 78 är en jävla egoist och att det i stort sett bara är äldsta syrran 71 och jag som har folkvett. Även om jag faktiskt funderar på att gå in i pappas lägenhet och ta mina gamla skolböcker och sådant som jag har kvar där. Han har slängt det mesta, utan att fråga mig - thankyouveryfuckingmuch, men en del grejer finns kvar. Hämtade en gammal skolväska från pappas källarförråd för ett par veckor sedan. Den är min ju. Har letat överallt efter den nu när jag kånkar skolböcker igen.
Ömsat skinn???
Det är något med mig nu. Igår kväll kom jag hem från Maxi och packade upp maten. Gick in i badrummet med schampo och balsam som jag hade köpt och skulle sedan tvätta händerna. Jag blev ståendes framför handfatet och tittade på mig själv i spegeln, nästan helt betagen av min egen spegelbild. Jag såg inte bara bra ut på grund av ett bra jobb med sminket eller för att jag har en riktigt good hair week just nu (seriöst, mitt hår har varit riktigt tjusigt i flera dagar nu utan att jag har gjort något mer än att borsta och tvätta det), utan det var något mer. Jag stod en stund framför spegeln i badrummet och tittade på mig själv ur olika vinklar utan att komma på vad det var. Slet mig från min vackra spegelbild och gick och städade lite. M var på väg hit, äntligen frisk tjoho, och jag som inte fått någon uppmärksamhet av honom på drygt två veckor kände mig lika nervös som om jag skulle ha en första date med ett vrålsnyggo. Var lite charmigt vimsig igår kväll som sprang runt och försökte göra mitt hem, och mig själv också för den delen, redo för herrbesök.
Jag städade, plockade undan, diskade lite och svängde ihop en skomakarlåda à la Lady Angel (grytbitar av gris, cremé fraiche, matlagningsgrädde, rödlök, spenat och riven potatis istället för mosad, M's favoriträtt), och när den stod i ugnen gick jag raka vägen till duschen för att fixa mig själv. Mitt otroligt självupptagna beundrande av min egen spegelbild tidigare hade jag glömt bort i min väldiga iver över att det nu var mindre än en timme tills M skulle komma hit.
Jag vet, töntigt men... Har knappt träffat honom ju för först var vi båda sjuka och sedan var han sjuk dubbelt så lång tid som jag och ville inte låta mig komma och pyssla om honom för han ville inte smitta mig igen med det där knasiga koncentratet av förkylningsviruset han åkte på men som bara gav mig en vanlig förkylning. Han lät mig bara handla mat och springa till Apoteket åt honom och till och med då tvingade han mig att lämna kassarna utanför hans dörr. Så grymt att jag inte fick sköta om min älskade älskare när han behövde mig! Men han var riktigt sjuk ett tag så det var nog i och för sig bäst så.
När jag kom ut ur duschen igår kväll och stod framför spegeln och torkade mig så såg jag det igen. Det var något annorlunda med mig, mitt ansikte hade typ fått något strålande vackert drag som antingen var helt nytt eller som kanske alltid funnits där men som jag inte sett förut. Jag blev helt förhäxad av det där nya/gamla strålande draget som var speciellt tydligt i mina ögon. Jag hade ju smink på mig men inte särskilt mycket, bara vardagsfix med kajal, ögonskugga och mascara och det där vackra jag såg i min spegelbild kom helt klart från under sminket. Det fanns där och syntes liksom genom sminket. Jag stod där naken och stirrade på mig själv igen från olika vinklar utan att komma på vad eller vem det var som jag helt plötsligt såg i mig själv. Funderade på om det kanske var min glädje över att jag skulle få gosa in mig i M's armar snart eller om jag kanske blivit solbränd såhär på höstkanten eller något. Var det mitt hår kanske...? Har haft en riktigt good hair week med glansigt och fluffigt hår och det kan ju göra en hel del för utseendet men det syntes att det var något mer än bara min tjusiga kalufs. Jag funderade i flera långa minuter på ifall jag nu med åldern kanske så smått börjat likna någon i min familj och okej, jag och mellansyrran 78 får ofta höra att vi ser typ tvåäggstvillinglika ut men det har varken hon eller jag kunnat se. Mina två systrar och jag har samma höga kindben som vi verkligen har fått från vår mamma, dock fick äldsta syrran vår pappas bulldoggkinder och höknäsa (som verkligen inte får henne att se ful ut, snarare tvärtom: hon är snyggsyrran), och våra färger är helt olika! Äldsta syrran har blå ögon och rött hår, mellansyrran har gröna ögon och ljusbrunt hår och lillsyrran - jag - har mörkbruna ögon och mörkblont hår (som jag bleker platinablont). Vi har såklart samma drag här och där men är samtidigt väldigt olika i och med våra väldigt skilda färgsättningar. Och olika pigment: mina systrar har det där nordiska pigmentet med känslig ljus hy som blir röd i solen (samma pigment som vår mamma) och så kommer jag där igen och skiljer mig från systramängden med att brås på vår pappa och hans tydliga påbrå från södra Europa, som syns lite mer på mig plus att jag har mina konstiga sneda ögon med nästan svarta ögonfransar. Jag funderade en mycket skräckfylld stund igår kväll på om jag kanske börjar likna min mamma, VE OCH FUCKING PSYKBRYTFASA, men nej det gör jag faktiskt inte. Är mer lik min pappa och det blir tydligare för varje år, suck och stön. Fast min pappa ser bra ut så det är väl inte hela världen. Det syns verkligen inte på honom att han snart är 67 år liksom. Tack, bra gener har jag där iallafall!
Lite lustigt är det att på foton av min pappa när han var barn, tio år gammal ungefär, så syns det läskigt tydligt att mellansyrran 78 är hans dotter... Shit vad lika de är! Men nu ser 78 faktiskt ut att vara det hon är: en perfekt mix av våra föräldrar. Det är bara äldsta syrran 71 som är konstigt lik vår mamma till färgerna och ännu konstigare lik vår pappa i ansiktsdragen. Och jag menar att hon är konstigt lik dem på ett bra sätt, hon är som sagt snyggsyrran, men hon är konstigt lik våra föräldrar... Och så igen, jag, som fram tills typ nu inte har liknat någon av föräldrarna speciellt mycket förutom att jag har pappas färger, fast mörkare ögon, och mammas knasklonade kindben som alla tre syrrorna har. Men, men...
Jag kunde iallafall lugna ner mig igår kväll med att jag faktiskt inte liknar min mamma alls (igen, förutom kindbenen men det är det enda), och tur är väl det. Vem fan vill vara lik en halvt psykotisk barnmisshandlare liksom...
Men jag kom på, efter typ 45 minuters egostärkande råstirrande på min egen spegelbild ur olika vinklar, att det där vackra jag såg i mig själv är ett drag som jag känner igen från någon i min släkt. Inte familj utan släkt. Jag vet inte ifall det har funnits där hela tiden, i sådana fall har jag inte sett det förut, och jag vet FÖRLÅT JANTELAGEN OCH EN AV DE SJU DÖDSSYNDERNA men det är verkligen något vackert jag har hittat i mitt utseende. Jag låter väl som världens största diva men fan, det är verkligen jättevackert! Jag kom av mig totalt igår kväll när jag kom ur duschen så jag stod naken i badrummet när M kom hit. Han ville ju såklart dra mig till sängen direkt efter vårt ofrivilliga celibat, hehe, men jag tvingade honom att ta en ordentlig titt på mig först. Jag fick låsa in mig i badrummet så jag kunde klä på mig ifred och sedan tvinga honom att titta på mitt ansikte och inget annat och han såg det också! Jag har fått något nytt (?) och vackert drag i ansiktet som börjat synas väldigt tydligt helt plötsligt nu, av någon anledning, typ prick nio dagar efter min 27-årsdag. Det är skumt... Jag känner igen det där draget också, tror jag iallafall. M och jag har varit vakna hela natten, vi har haft mycket att prata om och mycket att, eeh, göra men han är också fascinerad av mitt nya (?) vackra utseende. Nu när jag var mitt i att skriva det här så började jag faktiskt misstänka just vem det kan vara i min släkt som jag börjar bli lik. Det var M som sa att det är ett strålande vackert drag jag har fått och just det ordet fick ett vagt barndomsminne att lossna i mitt huvud. Jag minns när jag var liten och min mamma och jag träffade min mormor, mina sex morbröder och två mostrar (och en herrans massa kusiner) och då brukade de rätt ofta börja prata om min tredje moster som jag faktiskt inte har något minne av. Hon dog när jag fortfarande var rätt liten, tror hon dog -87 eller -88 och vad jag kan minnas så har jag aldrig ens träffat henne. Innan mina föräldrar skildes bodde vi långt bort från min mammas barndomstrakter där hela hennes släkt fanns kvar så jag träffade sällan någon av dem förrän efter mina föräldrars skilsmässa när mamma flyttade med mig till sina hemtrakter. Med det där har jag flera minnen av, att de alla brukade prata om sin syster och tycka att hon var alltid så vacker och mina morbröder sa alltid att hon hade varit just strålande vacker. Jag har ju sett foton på henne och det är väl där igenom jag känner igen mitt nya utseende men jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur hon såg ut. Jag har inga foton av henne, tror varken 71 eller 78 har några de heller, men sjukt turligt nog är min kusin och hälsar på sina föräldrar den här helgen (om jag inte missuppfattade hennes Facebook-status igår, hehe) så jag ska be henne be sin mamma att rota fram några foton på sin syster och maila dem till mig.
Hoppas de har scanner bara, det borde väl alla ha nu för tiden men annars får jag väl nöja mig med ett mms-foto av ett foto. Jag bara måste få reda på om jag mitt nya utseende verkligen kommer från min mammas sida! Hittills har jag ju inte liknat någon speciellt mycket. När jag var tonåring och fram till jag var drygt 23 år fick jag höra hela tiden att jag var kopialik min farmor när hon var ung och efter vad jag har sett på foton så, jo jag är ganska lik henne. Den likheten har dock försvunnit lite mer och mer för varje år som gått tycker jag. Mellansyrran 78 har i ett sällsynt anfall av intresse för någon annan än sig själv, fnissat åt mig för ett par år sedan och sagt att jag faktiskt är adopterad från Norge precis som hon och 71 retade mig med när vi var små. Oj så funny. Äldsta syrran 71 hängde såklart på det igen och började kackla om att vår mamma säkert hade någon älskare i början av 1983, tsss... När mina systrar börjar härja med mig så slutar de inte förrän jag hotar med stryk. (Lustigt vanemönster: vi var likadana när vi var små...)
Men hittills har jag aldrig sett någon större likhet med någon på min mammas sida så det här är lite läskigt spännande. Fast kul också såklart. Bara jag slipper se ut som min morsa så.
Nu sitter både jag och M och bara väntar på att timmen ska bli anständig så att jag kan smsa min kusin och be henne fixa fram foton. Jag var på väg att göra det för ett par timmar sedan men jag kom på att min kusin antagligen inte stänger av mobilen när hon sover så vi väntar snällt på att det ska bli morgon.
Det här blev antagligen rätt okul läsning för alla som har för vana att mildra baksmällan med att läsa min blogg på de trista söndagsförmiddagarna (vem känner sig träffad...? =P) men, fan alltså. Det här var riktigt coolt faktiskt! Igår när jag stod och stirrade på mig själv i spegeln så tänkte jag först att jag bara inbillade mig, gick till och med och hämtade min termometer för jag trodde att jag kanske hade feber och genom det, delerium, men M ser det ju han också! Jag ser inte ut som jag brukade göra liksom. Jag ser inte ens ut som jag gör på mitt nytagna FB-profilfoto som jag tog på min födelsedag! Jag tycker väl de flesta dagar att jag ser helt okej ut, ibland tycker jag efter noggrann sminkning att jag ser skitsnygg ut, vid sällsynta tillfällen kan jag titta på mig själv och tycka att jag är vacker, och ibland tycker jag såklart att jag ser ut som ett jädra miffo korsat med Dame Edna, självförtroendet skiftar från dag till dag och så är det väl för alla. Men jag har aldrig tittat mig i spegeln och tyckt att jag har sett strålande vacker ut och det är det jag ser nu. M säger att jag typ glöder lite (pregnancy glow is out of the question, har fan levt i celibat i två veckor och dessutom haft mens under tiden) och det vet jag inte om jag gör men jag tycker att jag faktiskt strålar. Det är rätt häftigt alltså. Och vad är en blogg om inte enda enda stort långfinger till Jantelagen och en av de sju dödssynderna?
Då och nu
Jag fyller år på torsdag, 27 långa år och den här nya åldern ser jag faktiskt fram emot lite mer än vad jag såg fram emot att bli 26 förra året. Hela det här året då jag har varit 26 bast har faktiskt varit mitt sämsta år. Allt har varit jobbigt och det har bara varit motgångar och ledsamheter så det ska bli skönt att lämna det. Det har liksom inte hänt någonting bra sedan jag fyllde 26. Hoppas mitt 27:de levnadsår blir lättare och trevligare och att det händer mig trevligare saker. Fast helst skulle jag vilja ha tillbaka året då jag var 24. Livet var så mycket lättare då. För en tid sedan tänkte jag på tonårstiden och hur jag upplevde allt då. På flera sätt var livet sååååå väldigt enkelt då när man var tonåring men det var ju inte det. Som vuxen går man igenom sjukt svåra grejer, man har en massa ansvar och skit, man måste alltid göra si eller så och alla motgångar är allvarligare än de man hade som tonåring, men ändå är livet lättare när man är vuxen. Man har helt andra förutsättningar när man är vuxen och det gör det väldigt mycket lättare att ta motgångarna trots att de är svåra. Man har sitt inre lugn när man är vuxen, som tonåring har man inget lugnt i sig överhuvudtaget. Det hade iallafall inte jag... Tonåren är twilight zone, det är en gråzon där man inte hör hemma någonstans. För ung för att kunna något och för gammal för att slippa undan krav samtidigt som man har de längsta och jävligaste skoldagarna någonsin (08 till 16.30...) och är som mest oskyddad. Som barn skyddas man av föräldrarna, som vuxen ser man till att skydda sig själv men ingen skyddar tonåringar.
När jag var tonåring var min största och starkaste önskan att få vara fri. Skolan var ett fängelse. Hemmet var ett fängelse. Allt var ett fängelse som hindrade mig från att få bli fri. Jag skrev sida efter sida i min dagbok om min längtan efter att få vara fri och jag dagdrömde mig bort till min fantasivärld där jag fick vara fri. Om någon störde mig i min längtan efter frihet blev jag förbannad, snudd på aggressiv, och jag skrek åt dem. Håhå, jaja... De där gångerna man vara skrek rakt ut åt lärare och föräldrar "LÅT MIG VA!!!!" och gick upp i falsett, slängde igen dörren och bara skrek, skrek, skrek ut den där förbannade plågan man hade i sig. Det gick inte att kontrollera, ibland blev allt bara för mycket och man var tvungen att skrika och slänga igen dörrar så det dånade i hela huset. Tonåren är en enda lång plågotid för alla och jag tror det blir jobbigare för varje generation. Jag hade det svårare än mina föräldrar. De som är tonåringar idag har det svårare än vad jag hade det. Dagens tonåringar avundas jag verkligen inte! Fy fan... Att vara tonåring nu? Idag? Nej fy fan. Det var plågsamt nog att vara tonåring på 90-talet. Och i början på 2000-talet... Jag lämnade tonåren 7 oktober 2003 och det var inte en minut för tidigt. Jag skulle aldrig vilja gå genom den tiden igen faktiskt. Eller, mjae, kanske... Om jag får behålla allt jag vet nu och samtidigt göra om tonårstiden, då skulle jag kunna göra det. Men helst inte. En gång räcker faktiskt.
Livet blir lättare för varje år. Man får in vanan. För tio år sedan var jag 16 år. Millennieskiftet var fortfarande sjukt hypat och påverkade modet med silver överallt. Som poptjej var BackstreetBoys fortfarande störst, bakom Michael Jackson som såklart var allra störst. Jag hade för länge sedan blivit av med oskulden och hade haft tre pojkvänner, det längsta förhållandet hade dittills varat i fyra månader vilket var långt för ett tonårsförhållande. Jag hade mitt första one-night-stand som sextonåring och jag tyckte att det var så spännande för nu fattade jag vad mina två äldre systrar hade fnittrat om i flera år.
Jag kom in på en nattklubb för första gången och började sedan gå dit varje helg. Jag tröttnade på små och osäkra högstadiepojkar och började hänga med lite större och lite mindre osäkra gymnasiekillar istället. Jag blev mer vuxen både i mig själv och i utseendet. Fjortissminkningen med silverögonskugga och kopparfärgat läppstift försvann och jag började med rött läppstift och eyeliner till vardags. Stimorol hade tuggummin som blev turkosblåa i munnen och det blev min lilla grej att ha rött läppstift och blått tuggummi. Mitt fjärde förhållande blev med en kille som var 22 år och jag minns att jag tyckte han var såååå vuxen... Han var äldre bror till en av gymnasiekillarna jag hängde med och han sa redan första gången han träffade mig att han tyckte jag var söt. Första gången jag träffade honom så ljög jag och sa att jag var 18 och när han väl fick reda på att jag faktiskt bara var 16 och precis laglig så var det för sent, han hade redan blivit kär i mig och var tvungen att strunta i att jag var hela sex år och åtta månader yngre. Han brukade hämta mig efter skolan och de få tjejkompisar jag hade blev så avundsjuka när jag hoppade in i hans bil istället för att sätta mig bakpå en töntig moppe som de gjorde när de hängde med sina pojkvänner. Han blev lite som en frihetssymbol för mig i och med att han fick mig att känna mig säker.
Nu är det tio år senare och nu tänker jag att mina tonår då jag längtade så hett efter att vara fri faktiskt var den enda tiden i livet som jag var fri på riktigt. Men jag såg väl inte det då, jag var nog för upptagen med min längtan. Jag har nog inte ändrat mig så mycket på de här tio åren. Jag är fortfarande blond, kör gärna med eyeliner och rött läppstift, säger fortfarande "typ" och "liksom" i varannan mening, lyssnar fortfarande på musik hela tiden och jag är fortfarande ihop med en äldre man som får mig att känna mig säker. Näe, jag har nog inte ändrat på mig alls förutom att jag har bytt beskyddare.
Eller jo, jag har gått upp i vikt.
Ett år sedan
Jag hade helt glömt bort det. Igår var det ett år sedan. Varför glömde jag bort det? Kom inte på det förrän nu. Jag vet att jag tänkte i början av augusti att det snart var ett år sedan och sedan tänkte jag på det någon mer gång efter det. Men igår var det precis ett år sedan och jag tänkte inte alls på det. Är inte det väldigt konstigt och typ lite fel av mig? Hela dagen igår var jag med M, undrar ifall han tänkte på att det var ett år sedan precis? Jag tänkte inte på det iallafall. Fastän jag såg datumet i kalendern när jag skulle boka ny tvättid eftersom jag inte hann med all tvätt i lördags. Tänkte inte på det. Ett år sedan liksom och jag tänkte inte på det alls.
Det är lite konstigt eller hur? Fast det är väl bra att jag inte tänkte på det för det betyder väl helt enkelt att jag har kommit över det. Fick närapå ångest nu för någon halvtimme sedan när jag kom på det men det är väl bra att jag glömde bort det liksom. Borde väl tyda på något bra. Eller? Borde jag kanske ha kommit ihåg det? Igår vid 21.30-tiden liksom, skulle jag ha suttit och tänkt på det då? Det gjorde jag verkligen inte, gjorde något annat vid den tiden igår nämligen hade sex. Finner det lite lustigt på något sätt... På årsdagen, typ på samma klockslag, så hade jag sex. Definitivt en seger. Det är det faktiskt. Det är absolut en seger att jag exakt ett år efter att en man tvingade in sina fingrar i mig, hade sex helt frivilligt med min älskare. Kanske är lite töntigt men jag sitter nu och är rätt stolt över mig själv för att jag "firade" årsdagen med att ha sex. Även om det kanske var mest en slump att jag hade sex på rätt så exakt samma klockslag. Känns faktiskt som en seger.
Var fantastiskt bra sex också hehe.
Den här låten kom upp i WMP för drygt en kvart sedan. Så otroligt bra och passande att det känns som ett omen. Enda låten som skulle ha känts mer som ett omen är "Overcome" - Better than Ezra.
Skolkar
Dum jävla skitskola!!! Idag var det dag sju i skolan där jag ska läsa svenska A som en förberedande kurs. Dag sju, vecka två. Och jag har fortfarande inte fått någon kursbok!!!!!!!! Hur fan sköts den där jävla skolan egentligen? Blev så förbannad idag att jag skyllde på mensvärk och gick hem. Hade i och för sig mensvärk på riktigt men det gick ju över snabbt så fort jag fick röra på mig lite. Mensvärk går ju över om man rör på sig liksom. Nu funderar jag på varför jag ska åka in till stan varenda dag utan att jag har något att göra mellan 9 och 14. Varför ska jag slösa busspengar på att ta mig till skolan varje dag när jag bara sitter där och kollar min Facebook? Jag har kollat ifall det är någon uppgift jag kan göra utan att ha kursboken och det finns ett par grejer men de gör jag på ett par timmar.
Kursen i sig verkar ju okej, tyckte först att det verkade vara dösvårt och jag kände mig helt tillplattad när min handledare i svenska A gick igenom kursen med mig. Hon snackade om stilistik, epos, patos och en massa annat som jag inte har en aning om vad det är... Jag tyckte verkligen att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Satt och tänkte på att jag har ju alltid fått höra att jag är så bra på att skriva, Nalle Puh, alla lärare i skolan, min styvmor, vänner, M och båda syrrorna (och typ ALLA jag någonsin har träffat) har sagt många gånger att jag är så bra på att skriva och uttrycka mig. Innan jag fick reda på vad svenska A-kursen innehöll var jag rätt kaxig av mig. Hade alla komplimanger över mitt skrivande i bakhuvudet och tänkte att det här skulle ju vara rena barnleken.
Språk är lätt, det tycker iallafall jag för jag har aldrig haft några svårigheter bortsett från engelskan i fjärde klass då jag hade lite svårt för att lära mig att det heter I am, you are, he/she/it is, we/you/they are. Det fick jag problem med att komma ihåg men det var ju också typ det första man fick lära sig av engelskan i skolan. Det är också det enda jag har haft svårt för när det har kommit till att lära mig språk.
Franskan jag började läsa i sjätte klass och sedan slutade med i åttan när jag slutade gå till skolan, den kommer jag ju knappt ihåg något av idag men jag hade aldrig svårt för det. Det svåraste med franskan för mig var stavningen men uttalet och böjningarna av orden hade jag lätt för och då var det rätt enkelt att också stava rätt med alla apostrofer, circumflex accenter, och krumelurer på exempelvis c:et i "Ca va?". Ska vara ett vågigt streck under c:et där som inte går att göra på ett svenskt tangentbord. Inte vad jag kan se iallafall. Franska, som så många andra tyckte var svårt, hade jag faktiskt lätt för att lära mig.
Så lätt har jag haft det med olika språk. Svenska hade jag så lätt för att jag inte ens läste läxorna. Det var för jävla enkelt och av ren trots slutade jag att läsa läxorna min svenskalärare delade ut. Ibland när jag var uttråkad kunde jag titta lite i svenskaboken men tappade intresset så fort jag hade läst några stycken. Det var för lätt och då var det ju inte ens småkul att läsa om det. Jag klarade mig på proven ändå. Avstavning, skiljetecken och sådant lätt man lär sig i mellanstadiet på svenskalektionerna var något jag kunde ändå. Jag tyckte faktiskt att svenska var dötrist ända tills jag började sjuan. Då blev det roligt för då började vi med dikter och författare. Karin Boye, Pär Lagerkvist, och jag skulle vandra ensam utan spår tills våren slutade tveka och alla knopparna brast, det var roligt. Men fortfarande inte svårt. Definitivt inte en utmaning.
Mitt VG i svenska på högstadienivå (som jag fick på gymnasiet när jag gick IV) hade lätt kunnat bli ett MVG men jag hade inte lust att göra mer. Svenskalektionerna på IV var nämligen så ofantligt tråkiga att jag inte gick på dem och till slut hotade CSN med att sluta betala ut studiebidraget eftersom jag hade så mycket frånvaro, och subban till mentor jag hade hotade med att underkänna mig i både svenska och engelska. Det var väl typ en månad kvar på läsåret då och jag blev lite kreativ när jag hade så kort tid på mig att försöka rädda både betygen i svenska och engelska och mitt studiebidrag. Jag skrev en novell som var drygt 40 sidor lång, halva på engelska, halva på svenska, och fick därmed VG i båda språken. Lätt som en plätt, jag hade betyget och fick studiebidrag den månaden också. Fast nu förstår jag inte hur jag kunde få VG... Jag har nämligen kvar Word-filen och språket jag hade då var ju verkligen inte bra. Undrar om jag hade fått MVG ifall jag hade skrivit den novellen idag...?
I never had any problems with any of the three languages I wanted to learn. It was always easy and I was never challenged with anything that was even remotely interesting, so therefore it got boring. It sucked big time sitting there, in class, day after day, hearing the dumb ass teacher talking about stuff I already knew and had known for years since I used to steal my sisters school books and learn what she was taught. She is five years older so that's how many years ahead of my classmates I was, five years. The only language I wanted to know everything about was english beacause I thought it sounded so cool in my head when I said something in english. I quickly abandoned swedish for english. Bye, bye to the small and boring native language, hello to the new and exciting cool language spoken by so many people all over the world. Years and years later I discovered how I was truly interested in the swedish language, I just never got challenged enough to awaken my interest.
Men det kändes som en hink med iskallt vatten när handledaren och jag kollade genom svenskakursen förra veckan. De första delarna är bara enkla saker som skiljetecken och grammatik (gäsp) och det har jag ju aldrig haft svårt för, men jag fattade noll av kursens senare delar. Vad i helvete är logos, patos och epos? Vad betyder stilistik? Varför ska jag läsa om Platon och filosofin i svenska A-kursens näst sista del? Vad har danska, norska och isländska böcker att göra på listan över kurslitteratur???
Jag har verkligen ingen jävla aning men det är jag ju också glad för. Tjoho... Äntligen får jag lära mig något i svenskan som jag inte redan kan. Ungefär så känns det ju, jag har aldrig fått någon utmaning i svenskan förut.
Svenska A-kursens olika delar (och vad jag tycker om dem efter att ha läst om alla delarna):
1. Språkriktighet och språkkunskap. (Snark. Här ingår att kunna skiljetecken, suffix och prefix, megagäspning, men också att läsa texter på norska och danska. Varför?)
2. Skriva och texttyper. (Minimalt med intresse men det finns litegrann. En uppgift är att jag ska skriva en dikt. Gud vad lätt, kan ju skriva en haiku då. Klart på fem minuter om jag går efter 575-regeln... Men jag ska skriva en vanlig dikt istället, har redan börjat på den i huvudet.)
3. Textförståelse. (JESUS vad tråkigt! Har alltid hatat textförståelser för det är alltid en dötrist text man ska läsa, typ manualen till en robot eller något som lika gärna kunde vara taget direkt från innehållsförteckningen på en konservburk. Den enda uppgiften som verkar vara lite rolig är att jag ska analysera en reklamfilm. Funderar på om jag ska ta reklamen till Alvedon eller försäkringsbolaget If's gamla reklam. Eller kanske H&M's gamla reklam för "Bad Idea Jeans" hehe. Eller den tyska reklamen för IKEA som det svenska huvudkontoret inte godkände. Får se vilken jag tar.)
4. Fler texttyper, referat och recension. (Öööörgh, bläää... Trist. Måste läsa en bok som jag sedan ska skriva recension av och dessutom hitta en annan recension till samma bok som jag sedan ska skriva ett referat av. Verkar onödigt tråkigt.)
5. Tala och argumentera. (Okej, nu är jag faktiskt genuint intresserad för här ingår retorik...)
6. Antiken. (Genuint intresse igen, verkar vara sjukt kul! Här ingår det att skriva en skönlitterär uppsats, tralala! Den kan jag fuska som fan på för genom åren har jag ju skrivit några hundra sidor i olika Word-filer, men jag skriver nog hellre ett nytt verk.)
7. Tema mod och hjältar. (Verkar vara helt meningslöst men det kanske blir intressant ändå. Här ingår det att läsa och känna till isländsk litteratur, varför?)
Så ser kursen ut. Jag har läst vad som står om alla delarna och det verkar faktiskt inte bli något som jag inte redan kan eller gjort tidigare förrän i del fem och sex. Men de delarna är också de som verkar roligast!
Medan jag har skrivit det här har jag fått tag på min mentor på skolan och sagt vad jag tycker till henne. Vilket var att det inte finns någon poäng med att åka till skolan varje dag när jag inte har något att göra där. Min kurslitteratur beställdes förra måndagen och skulle ha kommit allra senast i torsdags. Så sa min mentor iallafall. Nu är det fan tisdag och fortfarande ingen kurslitteratur. Min mentor på skolan höll faktiskt med mig så jag behöver inte åka till skolan förrän hon har fått reda på vart mina kursböcker har tagit vägen. Jippi. Det finns ett par grejer i de första delarna på kursen som jag kan göra utan att ha böckerna men de grejerna kan jag lika gärna göra hemma och därmed spara busspengar. Allt jag behöver för att göra dem är ett användarkonto på skolans nätverk och jag har fortfarande inte fått en egen (fastän jag blev lovad en redan förra måndagen) men jag har än så länge tillgång till en av lärarnas användarkonto. Det är lite kul för den läraren undervisar i engelska A och B och svenska B också så jag kan kolla alla kurserna där.
Hon har marknadsföring A och matte A och B också såg jag nu. Fy fan.
Kursen i sig verkar ju okej, tyckte först att det verkade vara dösvårt och jag kände mig helt tillplattad när min handledare i svenska A gick igenom kursen med mig. Hon snackade om stilistik, epos, patos och en massa annat som jag inte har en aning om vad det är... Jag tyckte verkligen att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Satt och tänkte på att jag har ju alltid fått höra att jag är så bra på att skriva, Nalle Puh, alla lärare i skolan, min styvmor, vänner, M och båda syrrorna (och typ ALLA jag någonsin har träffat) har sagt många gånger att jag är så bra på att skriva och uttrycka mig. Innan jag fick reda på vad svenska A-kursen innehöll var jag rätt kaxig av mig. Hade alla komplimanger över mitt skrivande i bakhuvudet och tänkte att det här skulle ju vara rena barnleken.
Språk är lätt, det tycker iallafall jag för jag har aldrig haft några svårigheter bortsett från engelskan i fjärde klass då jag hade lite svårt för att lära mig att det heter I am, you are, he/she/it is, we/you/they are. Det fick jag problem med att komma ihåg men det var ju också typ det första man fick lära sig av engelskan i skolan. Det är också det enda jag har haft svårt för när det har kommit till att lära mig språk.
Franskan jag började läsa i sjätte klass och sedan slutade med i åttan när jag slutade gå till skolan, den kommer jag ju knappt ihåg något av idag men jag hade aldrig svårt för det. Det svåraste med franskan för mig var stavningen men uttalet och böjningarna av orden hade jag lätt för och då var det rätt enkelt att också stava rätt med alla apostrofer, circumflex accenter, och krumelurer på exempelvis c:et i "Ca va?". Ska vara ett vågigt streck under c:et där som inte går att göra på ett svenskt tangentbord. Inte vad jag kan se iallafall. Franska, som så många andra tyckte var svårt, hade jag faktiskt lätt för att lära mig.
Så lätt har jag haft det med olika språk. Svenska hade jag så lätt för att jag inte ens läste läxorna. Det var för jävla enkelt och av ren trots slutade jag att läsa läxorna min svenskalärare delade ut. Ibland när jag var uttråkad kunde jag titta lite i svenskaboken men tappade intresset så fort jag hade läst några stycken. Det var för lätt och då var det ju inte ens småkul att läsa om det. Jag klarade mig på proven ändå. Avstavning, skiljetecken och sådant lätt man lär sig i mellanstadiet på svenskalektionerna var något jag kunde ändå. Jag tyckte faktiskt att svenska var dötrist ända tills jag började sjuan. Då blev det roligt för då började vi med dikter och författare. Karin Boye, Pär Lagerkvist, och jag skulle vandra ensam utan spår tills våren slutade tveka och alla knopparna brast, det var roligt. Men fortfarande inte svårt. Definitivt inte en utmaning.
Mitt VG i svenska på högstadienivå (som jag fick på gymnasiet när jag gick IV) hade lätt kunnat bli ett MVG men jag hade inte lust att göra mer. Svenskalektionerna på IV var nämligen så ofantligt tråkiga att jag inte gick på dem och till slut hotade CSN med att sluta betala ut studiebidraget eftersom jag hade så mycket frånvaro, och subban till mentor jag hade hotade med att underkänna mig i både svenska och engelska. Det var väl typ en månad kvar på läsåret då och jag blev lite kreativ när jag hade så kort tid på mig att försöka rädda både betygen i svenska och engelska och mitt studiebidrag. Jag skrev en novell som var drygt 40 sidor lång, halva på engelska, halva på svenska, och fick därmed VG i båda språken. Lätt som en plätt, jag hade betyget och fick studiebidrag den månaden också. Fast nu förstår jag inte hur jag kunde få VG... Jag har nämligen kvar Word-filen och språket jag hade då var ju verkligen inte bra. Undrar om jag hade fått MVG ifall jag hade skrivit den novellen idag...?
I never had any problems with any of the three languages I wanted to learn. It was always easy and I was never challenged with anything that was even remotely interesting, so therefore it got boring. It sucked big time sitting there, in class, day after day, hearing the dumb ass teacher talking about stuff I already knew and had known for years since I used to steal my sisters school books and learn what she was taught. She is five years older so that's how many years ahead of my classmates I was, five years. The only language I wanted to know everything about was english beacause I thought it sounded so cool in my head when I said something in english. I quickly abandoned swedish for english. Bye, bye to the small and boring native language, hello to the new and exciting cool language spoken by so many people all over the world. Years and years later I discovered how I was truly interested in the swedish language, I just never got challenged enough to awaken my interest.
Men det kändes som en hink med iskallt vatten när handledaren och jag kollade genom svenskakursen förra veckan. De första delarna är bara enkla saker som skiljetecken och grammatik (gäsp) och det har jag ju aldrig haft svårt för, men jag fattade noll av kursens senare delar. Vad i helvete är logos, patos och epos? Vad betyder stilistik? Varför ska jag läsa om Platon och filosofin i svenska A-kursens näst sista del? Vad har danska, norska och isländska böcker att göra på listan över kurslitteratur???
Jag har verkligen ingen jävla aning men det är jag ju också glad för. Tjoho... Äntligen får jag lära mig något i svenskan som jag inte redan kan. Ungefär så känns det ju, jag har aldrig fått någon utmaning i svenskan förut.
Svenska A-kursens olika delar (och vad jag tycker om dem efter att ha läst om alla delarna):
1. Språkriktighet och språkkunskap. (Snark. Här ingår att kunna skiljetecken, suffix och prefix, megagäspning, men också att läsa texter på norska och danska. Varför?)
2. Skriva och texttyper. (Minimalt med intresse men det finns litegrann. En uppgift är att jag ska skriva en dikt. Gud vad lätt, kan ju skriva en haiku då. Klart på fem minuter om jag går efter 575-regeln... Men jag ska skriva en vanlig dikt istället, har redan börjat på den i huvudet.)
3. Textförståelse. (JESUS vad tråkigt! Har alltid hatat textförståelser för det är alltid en dötrist text man ska läsa, typ manualen till en robot eller något som lika gärna kunde vara taget direkt från innehållsförteckningen på en konservburk. Den enda uppgiften som verkar vara lite rolig är att jag ska analysera en reklamfilm. Funderar på om jag ska ta reklamen till Alvedon eller försäkringsbolaget If's gamla reklam. Eller kanske H&M's gamla reklam för "Bad Idea Jeans" hehe. Eller den tyska reklamen för IKEA som det svenska huvudkontoret inte godkände. Får se vilken jag tar.)
4. Fler texttyper, referat och recension. (Öööörgh, bläää... Trist. Måste läsa en bok som jag sedan ska skriva recension av och dessutom hitta en annan recension till samma bok som jag sedan ska skriva ett referat av. Verkar onödigt tråkigt.)
5. Tala och argumentera. (Okej, nu är jag faktiskt genuint intresserad för här ingår retorik...)
6. Antiken. (Genuint intresse igen, verkar vara sjukt kul! Här ingår det att skriva en skönlitterär uppsats, tralala! Den kan jag fuska som fan på för genom åren har jag ju skrivit några hundra sidor i olika Word-filer, men jag skriver nog hellre ett nytt verk.)
7. Tema mod och hjältar. (Verkar vara helt meningslöst men det kanske blir intressant ändå. Här ingår det att läsa och känna till isländsk litteratur, varför?)
Så ser kursen ut. Jag har läst vad som står om alla delarna och det verkar faktiskt inte bli något som jag inte redan kan eller gjort tidigare förrän i del fem och sex. Men de delarna är också de som verkar roligast!
Medan jag har skrivit det här har jag fått tag på min mentor på skolan och sagt vad jag tycker till henne. Vilket var att det inte finns någon poäng med att åka till skolan varje dag när jag inte har något att göra där. Min kurslitteratur beställdes förra måndagen och skulle ha kommit allra senast i torsdags. Så sa min mentor iallafall. Nu är det fan tisdag och fortfarande ingen kurslitteratur. Min mentor på skolan höll faktiskt med mig så jag behöver inte åka till skolan förrän hon har fått reda på vart mina kursböcker har tagit vägen. Jippi. Det finns ett par grejer i de första delarna på kursen som jag kan göra utan att ha böckerna men de grejerna kan jag lika gärna göra hemma och därmed spara busspengar. Allt jag behöver för att göra dem är ett användarkonto på skolans nätverk och jag har fortfarande inte fått en egen (fastän jag blev lovad en redan förra måndagen) men jag har än så länge tillgång till en av lärarnas användarkonto. Det är lite kul för den läraren undervisar i engelska A och B och svenska B också så jag kan kolla alla kurserna där.
Hon har marknadsföring A och matte A och B också såg jag nu. Fy fan.
"Hitta din familj!"
Sitter och irriterar mig på ett mail jag fick från StayFriends för några dagar sedan. Rubriken är "Hitta din familj på StayFriends!" och det stör jag mig på. Jag finner det enormt irriterande fastän jag också tycker att det bara är onödigt av mig att slösa energi på det. Hitta din familj... Jojo, jag tackar jag! Pfft. Vad fan har jag för familj liksom?
Min pappa: en mycket svag människa som är livrädd för att få sin svaghet bevisad för sig. Gör man det så kastar han ur sig en massa elakheter tills man är nertryckt i skorna för det är det enda sättet han kan känna sig stark på. Vidare så har min pappa en hemsk förmåga att sålla mellan sina barn. Han väljer en favorit, nästan alltid mellandottern 78, och ger henne all uppmärksamhet och kärlek. Ibland är det äldsta dottern 71 som är favoriten men hon släpper inte honom inpå sig längre så pappa väljer numera 78 som favorit och den enda värdefulla dottern. Jag har inte varit pappas favorit sedan jag var drygt 14 år men under de nio åren (ungefär) som jag var det så valde han bort mina systrar på samma sätt som han nu alltid väljer bort mig.
Min syster 78: hon är fem år äldre än jag och tycker att hon är helt felfri. Det där en fan ett drag hon har fått av vår morsa för hon var alltid sådan (och är väl det fortfarande). Jag ringde 78 för typ två månader sedan och bad henne om hjälp att fylla in en ansökan till folkhögskola och först blev hon jätteglad och tyckte det var bra att jag inte längre skulle "...gå på soc som en lodis." Sedan blev hon irriterad när hon märkte att jag är så osäker när det gäller hela folkhögskolegrejen och då ville hon inte stötta mig alls. Hon började snarare skälla på mig och kallade mig feg, sa att jag inte skulle vara så gnällig hela tiden, och la på luren i örat på mig när jag sa att jag inte vågade skicka in ansökan och nog skulle strunta i det helt. Jag har inte pratat med henne sedan dess för jag tyckte det var hemskt elakt sagt och gjort av henne. Nu är jag väl inte speciellt arg på henne längre men fan liksom, hon kan ju åtminstone försöka tänka lite längre än vad näsan räcker. Plus att hon kan ta och sopa rent framför sin egen dörr först... Jag? Gnällig? Pfft. 78 är den mest gnälliga människa jag någonsin har träffat. Hon klarar säkert av en hel del på egen hand men hon verkar inte vilja försöka. Jag vet inte hur många gånger hon har ringt till mig genom åren och gnällt att hon är så fattig/uttråkad/inte har något förhållande/eller "Jag kan inte hitta internetikonen på datorns skrivbord, hur startar jag då internet?" (de teknikrelaterade frågorna jag har fått genom åren från 78 slår för fan min låtsasfarmors dummaste fråga någonsin, hon undrade om datorn drog mer ström ifall hon hade flera program igång... Jag garvade som fan när hon frågade det. Kunde inte låta bli...). Eller som senast: 78's mp3-spelare behövde formateras om och då skickade hon den till mig så att jag skulle fixa det (fastän jag året innan hade renskrivit manualen åt henne och där tydligt skrivit hur hela mp3-spelaren fungerade, inklusive hur en omformatering gjordes). Tog väl två knapptryckningar så var det klart. Det stod ju för fan "re format" i huvudmenyn... Jag är gnällig? Pfft. Jag kan åtminstone klara av min vardag utan att be folk om hjälp med minsta lilla grej.
Min biologiska mamma: halvt psykotisk barnmisshandlare som alltid har rätt, vad det än gäller, och du har alltid fel. Hon är helt felfri och älskar att hitta och peka ut andras fel. På sätt och vis väldigt lik min pappa men min pappa är inte psykiskt sjuk och inte heller barnmisshandlare så det var egentligen onödigt orättvist av mig att jämföra honom med kvinnan han skaffade barn med. Min biologiska mammas favorithobby verkade/verkar vara att övertyga sina barn om att de inte är något värda och att hon aldrig ville ha dem. Jag har inte sagt ett ord till den kvinnan sedan juni 2006 och jag har absolut inga planer på att ta upp kontakten med henne igen. Hon är död för mig och förhoppningsvis dör hon på riktigt inom en snar framtid så jag slipper vara rädd för henne.
Min äldsta syster 71: ja, hon är väl egentligen den enda som jag har blodsband till som jag vill ha kontakt med. 71 och jag har mer gemensamt än vad jag har med någon annan i min så kallade familj. Lite lustigt för jag tyckte i flera år att hon och jag var hemskt olika men jag insåg för ett par år sedan att vi faktiskt är otroligt lika...
Min styvmor har jag gärna kontakt med men huruvida jag ska räkna in henne i familjen eller ej vet jag inte. Det är lite tveeggat. Min pappa är väldigt pigg på att snacka skit om henne nu när deras relation är över och mellansyrran 78 har börjat göra likadant, och det där skapar både en och flera slitningar mellan oss alla. Jag och 71 har ställt oss neutrala och tycker liksom vår styvmor att det överhuvudtaget inte behöver finnas några "sidor" att stå på i detta lilla kriget, men pappa har sett till så att det finns ett krig mellan dem och han skapade "sidor" som han krävde att vi skulle välja mellan. Antingen skulle vi ställa oss på hans sida och snacka skit om kvinnan har var ihop med i nästan 15 år, eller så skulle vi ställa oss på vår styvmors sida och därmed vara emot honom. Pappa är både dum och hänsynslös när han kräver att vi ska vara enbart hans barn och inte vår styvmors. Min äldsta syster 71 har för länge sedan tröttnat på pappas beteende och hon släpper inte honom inpå sig igen. Det där en en process som tog henne flera år att klara. Jag är på gång med att göra likadant för jag pallar inte med pappa längre.
Jag sa till min låtsasfarmor för ett tag sedan att man verkligen inte väljer sina föräldrar och hon kontrade genast med att man faktiskt inte väljer sina barn heller. Men på sätt och vis gör man det. Sina barn kan man uppfostra och forma precis som man vill. Man kan välja att inte uppfostra dem alls (ungefär som min pappa) eller att låta någon annan göra allt jobb de första 15 åren och sedan bli förvånad när barnet som 26-åring inte respekterar dig som förälder (precis som min pappa). Man kan uppfostra sina barn till att bli rasister och homohatare, eller jojobantare som hatar sina kroppar, eller högfärdiga skitstövlar som ser ner på allt och alla, eller så kan man uppfostra sina barn till lugna och säkra människor som respekterar andra. Det är ett val man får göra som förälder och tyvärr finns det hemskt många som gör totalt fel och inte inser det förrän barnet är vuxet och har tappat all respekt för föräldern. Som barn till föräldrar som valde helt fel uppfostran så kan jag numera bara säga: que sera, sera. Det enda jag kan göra är att acceptera faktum och sedan göra precis tvärtom med mina framtida barn. Det har jag tänkt många gånger faktiskt: om jag bara tar vad mina föräldrar gjorde med mig och sedan gör precis tvärtom med mina barn så kommer jag att bli en fantastisk mamma när det är min tur.
Så därför irriterar jag mig på StayFriends mailrubrik "Hitta din familj!". De satte för fan ett utropstecken där också. Jesus... Hitta min familj? Nej tack, bortsett från äldsta syrran 71 och min styvmor så är jag fullt upptagen med att undvika min familj.
Min pappa: en mycket svag människa som är livrädd för att få sin svaghet bevisad för sig. Gör man det så kastar han ur sig en massa elakheter tills man är nertryckt i skorna för det är det enda sättet han kan känna sig stark på. Vidare så har min pappa en hemsk förmåga att sålla mellan sina barn. Han väljer en favorit, nästan alltid mellandottern 78, och ger henne all uppmärksamhet och kärlek. Ibland är det äldsta dottern 71 som är favoriten men hon släpper inte honom inpå sig längre så pappa väljer numera 78 som favorit och den enda värdefulla dottern. Jag har inte varit pappas favorit sedan jag var drygt 14 år men under de nio åren (ungefär) som jag var det så valde han bort mina systrar på samma sätt som han nu alltid väljer bort mig.
Min syster 78: hon är fem år äldre än jag och tycker att hon är helt felfri. Det där en fan ett drag hon har fått av vår morsa för hon var alltid sådan (och är väl det fortfarande). Jag ringde 78 för typ två månader sedan och bad henne om hjälp att fylla in en ansökan till folkhögskola och först blev hon jätteglad och tyckte det var bra att jag inte längre skulle "...gå på soc som en lodis." Sedan blev hon irriterad när hon märkte att jag är så osäker när det gäller hela folkhögskolegrejen och då ville hon inte stötta mig alls. Hon började snarare skälla på mig och kallade mig feg, sa att jag inte skulle vara så gnällig hela tiden, och la på luren i örat på mig när jag sa att jag inte vågade skicka in ansökan och nog skulle strunta i det helt. Jag har inte pratat med henne sedan dess för jag tyckte det var hemskt elakt sagt och gjort av henne. Nu är jag väl inte speciellt arg på henne längre men fan liksom, hon kan ju åtminstone försöka tänka lite längre än vad näsan räcker. Plus att hon kan ta och sopa rent framför sin egen dörr först... Jag? Gnällig? Pfft. 78 är den mest gnälliga människa jag någonsin har träffat. Hon klarar säkert av en hel del på egen hand men hon verkar inte vilja försöka. Jag vet inte hur många gånger hon har ringt till mig genom åren och gnällt att hon är så fattig/uttråkad/inte har något förhållande/eller "Jag kan inte hitta internetikonen på datorns skrivbord, hur startar jag då internet?" (de teknikrelaterade frågorna jag har fått genom åren från 78 slår för fan min låtsasfarmors dummaste fråga någonsin, hon undrade om datorn drog mer ström ifall hon hade flera program igång... Jag garvade som fan när hon frågade det. Kunde inte låta bli...). Eller som senast: 78's mp3-spelare behövde formateras om och då skickade hon den till mig så att jag skulle fixa det (fastän jag året innan hade renskrivit manualen åt henne och där tydligt skrivit hur hela mp3-spelaren fungerade, inklusive hur en omformatering gjordes). Tog väl två knapptryckningar så var det klart. Det stod ju för fan "re format" i huvudmenyn... Jag är gnällig? Pfft. Jag kan åtminstone klara av min vardag utan att be folk om hjälp med minsta lilla grej.
Min biologiska mamma: halvt psykotisk barnmisshandlare som alltid har rätt, vad det än gäller, och du har alltid fel. Hon är helt felfri och älskar att hitta och peka ut andras fel. På sätt och vis väldigt lik min pappa men min pappa är inte psykiskt sjuk och inte heller barnmisshandlare så det var egentligen onödigt orättvist av mig att jämföra honom med kvinnan han skaffade barn med. Min biologiska mammas favorithobby verkade/verkar vara att övertyga sina barn om att de inte är något värda och att hon aldrig ville ha dem. Jag har inte sagt ett ord till den kvinnan sedan juni 2006 och jag har absolut inga planer på att ta upp kontakten med henne igen. Hon är död för mig och förhoppningsvis dör hon på riktigt inom en snar framtid så jag slipper vara rädd för henne.
Min äldsta syster 71: ja, hon är väl egentligen den enda som jag har blodsband till som jag vill ha kontakt med. 71 och jag har mer gemensamt än vad jag har med någon annan i min så kallade familj. Lite lustigt för jag tyckte i flera år att hon och jag var hemskt olika men jag insåg för ett par år sedan att vi faktiskt är otroligt lika...
Min styvmor har jag gärna kontakt med men huruvida jag ska räkna in henne i familjen eller ej vet jag inte. Det är lite tveeggat. Min pappa är väldigt pigg på att snacka skit om henne nu när deras relation är över och mellansyrran 78 har börjat göra likadant, och det där skapar både en och flera slitningar mellan oss alla. Jag och 71 har ställt oss neutrala och tycker liksom vår styvmor att det överhuvudtaget inte behöver finnas några "sidor" att stå på i detta lilla kriget, men pappa har sett till så att det finns ett krig mellan dem och han skapade "sidor" som han krävde att vi skulle välja mellan. Antingen skulle vi ställa oss på hans sida och snacka skit om kvinnan har var ihop med i nästan 15 år, eller så skulle vi ställa oss på vår styvmors sida och därmed vara emot honom. Pappa är både dum och hänsynslös när han kräver att vi ska vara enbart hans barn och inte vår styvmors. Min äldsta syster 71 har för länge sedan tröttnat på pappas beteende och hon släpper inte honom inpå sig igen. Det där en en process som tog henne flera år att klara. Jag är på gång med att göra likadant för jag pallar inte med pappa längre.
Jag sa till min låtsasfarmor för ett tag sedan att man verkligen inte väljer sina föräldrar och hon kontrade genast med att man faktiskt inte väljer sina barn heller. Men på sätt och vis gör man det. Sina barn kan man uppfostra och forma precis som man vill. Man kan välja att inte uppfostra dem alls (ungefär som min pappa) eller att låta någon annan göra allt jobb de första 15 åren och sedan bli förvånad när barnet som 26-åring inte respekterar dig som förälder (precis som min pappa). Man kan uppfostra sina barn till att bli rasister och homohatare, eller jojobantare som hatar sina kroppar, eller högfärdiga skitstövlar som ser ner på allt och alla, eller så kan man uppfostra sina barn till lugna och säkra människor som respekterar andra. Det är ett val man får göra som förälder och tyvärr finns det hemskt många som gör totalt fel och inte inser det förrän barnet är vuxet och har tappat all respekt för föräldern. Som barn till föräldrar som valde helt fel uppfostran så kan jag numera bara säga: que sera, sera. Det enda jag kan göra är att acceptera faktum och sedan göra precis tvärtom med mina framtida barn. Det har jag tänkt många gånger faktiskt: om jag bara tar vad mina föräldrar gjorde med mig och sedan gör precis tvärtom med mina barn så kommer jag att bli en fantastisk mamma när det är min tur.
Så därför irriterar jag mig på StayFriends mailrubrik "Hitta din familj!". De satte för fan ett utropstecken där också. Jesus... Hitta min familj? Nej tack, bortsett från äldsta syrran 71 och min styvmor så är jag fullt upptagen med att undvika min familj.
Rise to the occasion
Jag mår riktigt bra nu för tiden. Jag är så stabil av mig, bortsett från en mindre krasch i förrgår efter ett möte med Winnie på soc men jag hämtade mig ändå väldigt snabbt. Gick runt på stan ett tag och stirrade ner i marken för att jag inte kunde hindra tårarna från att komma men jag reste mig ur den lilla kraschen. Winnie sa något om att jag var dum som inte tog den ångestdämpande medicinen jag har fått utskriven och hon resonerade som så att jag inte verkade vara lämpad att bestämma vad som är bäst för mig pga att jag inte vill ta medicinen. En del hade kanske blivit rosenrasande på någon som uttrycker sig så men jag blev ledsen. Hade grym sömnbrist och då blir allt värre så jag blev riktigt ledsen. Winnie har jag nämligen alltid tyckt om och det gjorde riktigt ont att få höra så hårda ord från henne. Jag satt där med gråten i halsen och var fullt upptagen med att tygla impulsen att springa iväg, långt bort från allt vad soc är, när hon också sa att jag verkade vara lite feg som inte vet vad jag ska skriva i mitt personliga brev till folkhögskolan när jag ansöker dit. Dagen innan hade jag bett Nalle Puh om hjälp med det där för jag kan inte alls komma på vad fanken jag ska skriva om mig själv och det gör mig nervös. Blir jag nervös så blir jag stressad, blir jag stressad så kan jag inte skriva, speciellt inte när det gäller viktiga grejer. Nalle Puh hade en idé, att jag ska utgå från min bloggbeskrivning men den är dock sorgligt ouppdaterad så det tyckte jag inte var en speciellt bra idé... Vilket jag också skrev till honom och då verkade han bli lite sur. Han börjar väl tröttna på mig nu antar jag. Winnie hade ingen idé om vad jag skulle skriva heller så jag får försöka klara mig på egen hand här.
Problemet är att mitt personliga brev måste vara absolut LYSANDE eftersom jag bara har ett åtta år gammalt betyg att visa upp och ingen referens. Har dessutom bara betyg i futtiga tre gymnasieämnen (vilket inte räcker till att komma in på universitetet); VG i svenska och engelska och enbart ett G i matte. Men jag kan fan sätta mitt liv på att jag fick MVG i svenska och engelska. Jag kan svära på det! Fast förresten, det måste ha varit i högstadiet som jag fick MVG i svenska och engelska. Och det måste ha varit i åttan för i nian fick jag inget betyg alls. Kommer ihåg att jag tyckte det var märkligt att jag fick MVG då i åttan för jag pluggade aldrig haha. Jag läste nog aldrig en enda läxa i svenska och engelska i högstadiet... Och i gymnasiet, då jag fick VG, så gick jag så sällan på de lektionerna att CSN hotade dra in mitt studiebidrag men jag räddade det genom att ett par veckor innan skolans slut skriva en novell på cirka 40 sidor, hälften på engelska och hälften på svenska, som gjorde att jag fick VG i båda ämnena i slutbetyg. Lätt som en plätt. Novellen blev rätt poppis bland lärarna också, jag blev lite kändis där på skolan ett tag.
Jag finner det sjukt irriterande att folkhögskolan även vill ha en motivering till varför man söker linjen. Jag ska söka allmän linje för att få behörighet till universitetet (det är det enda jag är ute efter liksom) och så vill de veta varför??? Tjae, ska jag vara ärlig där eller?
Kära personer som bestämmer vilka som får gå på folkhögskolan: Jag söker allmän linje för att jag efter nära tio år har tröttnat på mig själv och nu längtar till att få plugga på universitet och vägen dit kan tyvärr bara gå genom Eder folkhögskola eftersom jag var dum när jag var 19 år och skrev ut mig från gymnasiet pga mobbande snorungar, så nu har jag inget annat val än att plugga in tre års gymnasiestudier på en majaluktande folkhögskola.
Njae... Skulle nog inte funka så bra... Fan, kan det inte räcka med att jag skriver att jag vill plugga?
Ugglor hoar
Utanför mina fönster är det en dimma av regn som lättar mer och mer. Varje gång jag tittar ut genom fönstren blir jag förvånad över att det är så grönt ute. Gräsmattor, träd, buskar: allt har på något samstämt vis exploderat som om de är ute efter att imponera på oss människor. För bara ett par veckor sedan var gräsmattorna fortfarande ganska dassiga till färgen, nu lyser de sommaraktigt gröna så starkt att man stannar upp och blir lite förvånad. Buskarna har helt plötsligt fått blad som blir större och större för varje dag som går. Trädens kronor blir allt tätare när bladen tittar fram och skriker "Tjena sommar!!!". Naturen har exploderat, som om alla växter visste sedan länge att det var just nu som de ska börja växa. Mystiskt...
Jag vet inte hur ni andra reagerar på Moder Naturs förskräckligt förvånansvärda fenomen men Lady Angel sitter ofta och titta ut genom fönstret och tänker "Var fanken kom allt ifrån!?". Det är lite imponerande när man tänker på det för efter cirka tre dagar med en allt mer stekande sol hade naturen för länge sedan slagit ut som om den hade legat och lurpassat på rätt tillfälle. Efter de nästan olidligt heta dagarna har det nu varit fyra dagar med regn, regn, regn, regn men ändå rätt varmt med dryga 18 grader på nätterna. Dagarna har varit lite varmare trots regnet och kombinationen värme + regn verkar få naturen att explodera likt en förtrollande tropisk regnskog.
Även de vilda djuren beter sig som om de länge har vetat om när värmen skulle komma. När jag gick ut med soporna i förrgår såg jag inte mindre än fyra igelkottar som vaggade omkring på gräsmattan. Fåglarna kvittrar öronbedövande högt långt innan morgonstunden ger guld i mun, och när jag skulle stänga persiennerna i köksfönstret igårkväll såg jag t.o.m. en räv som genade över cykelvägen. Rävar är ju annars skygga av sig men den här räven traskade så avslappat över cykelbanan innan den gick under en bil och sedan försvann in i mörkret. Jag trodde först att det var en väldigt stor katt men den där svansen gick inte att ta fel på. Något annat jag har märkt med naturens förändring är ugglorna. Jag har inte sett dem men de hörs ju lång väg. Deras hoande på morgonen och kvällen påminner mig om två saker; det ena är att jag kommer på hur mycket jag har saknat det ljudet, det andra är minnen från min barndom som vaknar i mig.
När jag var liten, innan mina föräldrar skildes, bodde vi nära naturen i en liten by. Vår väldiga tomt gränsade till en tallskog och där satt naturligvis en herrans massa ugglor och hoade till varandra. På sommarkvällarna brukade jag springa ut så fort jag hörde dem och svara på deras hoande. Ibland smet jag från mina föräldrar när de hade gått för att leta efter min Barbapappapyjamas mitt i nattningen och jag sprang ut i bara mässingen för att hoa till ugglorna. Ibland hade mina föräldrar precis hunnit bada mig och jag sprang ut i min rosa badrock med Minnie Mouse på ryggen. Ibland låtsades jag att jag gick med på att nattas och väntade tills teven i gillestugan slogs på innan jag smög ut ur mitt rum, nerför trappan, ut genom köket och ut i trädgården. Jag har t.o.m. ett vagt minne av att jag åtminstone en gång vaknade på natten och smet ut för att lyssna på ugglorna och hoa tillbaka så tyst jag kunde för att inte mina föräldrar skulle vakna. Jag sprang alltid långt ut på gräsmattan och härmade ugglorna så väl jag kunde, och ibland fick jag svar. Eller om de kanska bara pratade med varandra om den där dumma lilla människan som störde dem... Några gånger gick jag in självmant och lät mina föräldrar fortsätta natta mig men de allra flesta gånger fick de springa efter mig. På sommarkvällarna var jag bara tvungen att få stå omsluten av mörkret på gräsmattan, stirra in i tallskogen och höra det där hoandet från ugglorna. Det kändes mystiskt och spännande... När jag tänker på det nu och hör ugglorna idag tänker jag att deras hoande väckte något i mig som liten. Någon primitiv känsla vaknade när jag hörde dem och att stå där i sommarnattens svaga mörker så nära det absolut svarta mörkret inne i tallskogen gjorde det säkert ännu mer spännande. Det känner jag nu när jag hör ugglor: det är något primitivt med deras läte, någon instinkt från tiden då vi var grottmänniskor som väcks av det ljudet. Ugglornas hoande på sena sommarkvällar väcker något ursprungligt i mig.
Det känns nästan precis likadant idag. Jag vill svara ugglorna med ett "Ho-oh-oh" och lyssna efter svar. Fast nu springer jag inte ut på kvällarna och jag skulle aldrig våga stå och stirra in i en svart tallskog... Jag har blivit alltför vuxen och paranoid för sådant beteende. Numera när jag är ute på kvällen och hör ugglor så nöjer jag mig med att stå stilla en stund och lyssna på hoandet. Jag njuter av att känna hur det där primitiva i mig vaknar litegrann och allt känns så härligt mystiskt...
Jag vet inte hur ni andra reagerar på Moder Naturs förskräckligt förvånansvärda fenomen men Lady Angel sitter ofta och titta ut genom fönstret och tänker "Var fanken kom allt ifrån!?". Det är lite imponerande när man tänker på det för efter cirka tre dagar med en allt mer stekande sol hade naturen för länge sedan slagit ut som om den hade legat och lurpassat på rätt tillfälle. Efter de nästan olidligt heta dagarna har det nu varit fyra dagar med regn, regn, regn, regn men ändå rätt varmt med dryga 18 grader på nätterna. Dagarna har varit lite varmare trots regnet och kombinationen värme + regn verkar få naturen att explodera likt en förtrollande tropisk regnskog.
Även de vilda djuren beter sig som om de länge har vetat om när värmen skulle komma. När jag gick ut med soporna i förrgår såg jag inte mindre än fyra igelkottar som vaggade omkring på gräsmattan. Fåglarna kvittrar öronbedövande högt långt innan morgonstunden ger guld i mun, och när jag skulle stänga persiennerna i köksfönstret igårkväll såg jag t.o.m. en räv som genade över cykelvägen. Rävar är ju annars skygga av sig men den här räven traskade så avslappat över cykelbanan innan den gick under en bil och sedan försvann in i mörkret. Jag trodde först att det var en väldigt stor katt men den där svansen gick inte att ta fel på. Något annat jag har märkt med naturens förändring är ugglorna. Jag har inte sett dem men de hörs ju lång väg. Deras hoande på morgonen och kvällen påminner mig om två saker; det ena är att jag kommer på hur mycket jag har saknat det ljudet, det andra är minnen från min barndom som vaknar i mig.
När jag var liten, innan mina föräldrar skildes, bodde vi nära naturen i en liten by. Vår väldiga tomt gränsade till en tallskog och där satt naturligvis en herrans massa ugglor och hoade till varandra. På sommarkvällarna brukade jag springa ut så fort jag hörde dem och svara på deras hoande. Ibland smet jag från mina föräldrar när de hade gått för att leta efter min Barbapappapyjamas mitt i nattningen och jag sprang ut i bara mässingen för att hoa till ugglorna. Ibland hade mina föräldrar precis hunnit bada mig och jag sprang ut i min rosa badrock med Minnie Mouse på ryggen. Ibland låtsades jag att jag gick med på att nattas och väntade tills teven i gillestugan slogs på innan jag smög ut ur mitt rum, nerför trappan, ut genom köket och ut i trädgården. Jag har t.o.m. ett vagt minne av att jag åtminstone en gång vaknade på natten och smet ut för att lyssna på ugglorna och hoa tillbaka så tyst jag kunde för att inte mina föräldrar skulle vakna. Jag sprang alltid långt ut på gräsmattan och härmade ugglorna så väl jag kunde, och ibland fick jag svar. Eller om de kanska bara pratade med varandra om den där dumma lilla människan som störde dem... Några gånger gick jag in självmant och lät mina föräldrar fortsätta natta mig men de allra flesta gånger fick de springa efter mig. På sommarkvällarna var jag bara tvungen att få stå omsluten av mörkret på gräsmattan, stirra in i tallskogen och höra det där hoandet från ugglorna. Det kändes mystiskt och spännande... När jag tänker på det nu och hör ugglorna idag tänker jag att deras hoande väckte något i mig som liten. Någon primitiv känsla vaknade när jag hörde dem och att stå där i sommarnattens svaga mörker så nära det absolut svarta mörkret inne i tallskogen gjorde det säkert ännu mer spännande. Det känner jag nu när jag hör ugglor: det är något primitivt med deras läte, någon instinkt från tiden då vi var grottmänniskor som väcks av det ljudet. Ugglornas hoande på sena sommarkvällar väcker något ursprungligt i mig.
Det känns nästan precis likadant idag. Jag vill svara ugglorna med ett "Ho-oh-oh" och lyssna efter svar. Fast nu springer jag inte ut på kvällarna och jag skulle aldrig våga stå och stirra in i en svart tallskog... Jag har blivit alltför vuxen och paranoid för sådant beteende. Numera när jag är ute på kvällen och hör ugglor så nöjer jag mig med att stå stilla en stund och lyssna på hoandet. Jag njuter av att känna hur det där primitiva i mig vaknar litegrann och allt känns så härligt mystiskt...
Allt har sin tid
Vaken hela natten igen. Såklart. Att vända dygnet rätt igen är inte så enkelt som man kan tro. Det tar ungefär tre dagar att vända rätt på dygnet när man har gjort natten till sin dag och dagen till sin natt. Jag verkar bara kunna hålla dygnet rätt och Svenssonaktigt i max två veckor, sedan är det alltid något som gör att jag stannar uppe till ungefär 03. Nästa natt är jag vaken till 05. Nästa natt igen, till 08. Vid det laget har jag oftast utnyttjat den otämjda kreativa ådran i mig och öppnat Word-filen som är min bok. Natten är den mest kreativa tiden och därför älskar jag natten. Jag vaknar då. När mörkret faller vaknar jag.
Men det har funnits tider då jag inte tyckt om natten. När jag var liten, fyra år eller så, avskydde jag tiden då jag skulle nattas. Inget barn vill somna till ljudet av föräldrarnas bråk. När jag var lite äldre och bodde ensam med kvinnan som födde mig avskydde jag natten mer än vad jag någonsin hade avskytt den förut. Många barn är rädda för monster, jag var rädd för kvinnan som kunde komma in i mitt rum och tvinga mig att sova med henne när hon kände sig ensam och saknade en varm kropp bredvid sig. Efter det gick det lång tid innan jag avskydde natten nästa gång. Det var förra året, från augusti till runt jul någon gång. Då var jag på nytt rädd för mörkret men av helt andra anledningar som var mer skrämmande än något annat. Varje litet ljud fick mig att hoppa till. Jag minns en gång då jag tillfälligt hade flyttat ihop med M för att jag inte klarade att vara ensam just på natten. En av de nätterna hos honom var några timmar efter att vi hade försökt ha sex igen efter "det" utan att jag klarade av det. M somnade efter en liten stund men jag var vaken och gick runt i hans lägenhet i mörkret. Just i hans lägenhet klarade jag av mörkret men i mitt eget hem växte varje liten skugga till mannen som gjort "det". Jag gick runt där i M's vardagsrum och tittade ut genom fönstren, tvingade mig själv att tänka på varför jag var mörkrädd ännu en gång i mitt liv. Jag visste ju att jag egentligen gillade natten för jag har alltid varit nattmänniska, faktiskt redan som ettåring enligt vad jag har hört. Jag minns att jag fann det lite lustigt att jag klarade mörker i M's lägenhet men inte i min egen där jag kände till varje vrå, och att jag såg på M som min fristad i det inre kaos jag levde i då. M skulle aldrig göra mig illa. M skulle aldrig ens försöka tvinga sig på mig. Så tänkte jag. Och omedelbart efter kom tanken om att mannen som gjort "det" mot mig en gång hade varit en sådan man. En man som aldrig skulle göra mig illa. En man som aldrig ens skulle försöka tvinga sig på mig. Varför gick den mannen då helt plötsligt över den lilla linjen?
Det är en fundering jag inte ens tänker försöka hitta något svar på nu. Jag har blivit trygg i mörkret igen och kan på nytt njuta av den otämjda kreativiteten som väcks i mig när natten kommer utan att bli rädd när jag hör ett oförklarligt ljud i mörkret. Det vill jag inte förstöra med min envisa vilja att hitta svar på alla frågor jag har.
Allt har sin tid.
Men det har funnits tider då jag inte tyckt om natten. När jag var liten, fyra år eller så, avskydde jag tiden då jag skulle nattas. Inget barn vill somna till ljudet av föräldrarnas bråk. När jag var lite äldre och bodde ensam med kvinnan som födde mig avskydde jag natten mer än vad jag någonsin hade avskytt den förut. Många barn är rädda för monster, jag var rädd för kvinnan som kunde komma in i mitt rum och tvinga mig att sova med henne när hon kände sig ensam och saknade en varm kropp bredvid sig. Efter det gick det lång tid innan jag avskydde natten nästa gång. Det var förra året, från augusti till runt jul någon gång. Då var jag på nytt rädd för mörkret men av helt andra anledningar som var mer skrämmande än något annat. Varje litet ljud fick mig att hoppa till. Jag minns en gång då jag tillfälligt hade flyttat ihop med M för att jag inte klarade att vara ensam just på natten. En av de nätterna hos honom var några timmar efter att vi hade försökt ha sex igen efter "det" utan att jag klarade av det. M somnade efter en liten stund men jag var vaken och gick runt i hans lägenhet i mörkret. Just i hans lägenhet klarade jag av mörkret men i mitt eget hem växte varje liten skugga till mannen som gjort "det". Jag gick runt där i M's vardagsrum och tittade ut genom fönstren, tvingade mig själv att tänka på varför jag var mörkrädd ännu en gång i mitt liv. Jag visste ju att jag egentligen gillade natten för jag har alltid varit nattmänniska, faktiskt redan som ettåring enligt vad jag har hört. Jag minns att jag fann det lite lustigt att jag klarade mörker i M's lägenhet men inte i min egen där jag kände till varje vrå, och att jag såg på M som min fristad i det inre kaos jag levde i då. M skulle aldrig göra mig illa. M skulle aldrig ens försöka tvinga sig på mig. Så tänkte jag. Och omedelbart efter kom tanken om att mannen som gjort "det" mot mig en gång hade varit en sådan man. En man som aldrig skulle göra mig illa. En man som aldrig ens skulle försöka tvinga sig på mig. Varför gick den mannen då helt plötsligt över den lilla linjen?
Det är en fundering jag inte ens tänker försöka hitta något svar på nu. Jag har blivit trygg i mörkret igen och kan på nytt njuta av den otämjda kreativiteten som väcks i mig när natten kommer utan att bli rädd när jag hör ett oförklarligt ljud i mörkret. Det vill jag inte förstöra med min envisa vilja att hitta svar på alla frågor jag har.
Allt har sin tid.
