Lady Angel

Ringde nyss pappa. Är dags att betala in till körskolan igen. Upptäckte idag att jag faktiskt har kört på kredit och det är ju inte bra. Så jag ringde pappa och fastän jag var lite hög på den där sköna "Yeyyy, jag regerar"-känslan efter att ha klarat av motorväg, rondeller och citykörning i hård trafik så fick han fan ner mig direkt. Pappa började tjata om att jag skulle lägga på ett kol med körkortet och jag blev omedelbart sur. Hatar när han håller på sådär. Han har ingen jävla aning om hur svårt det är idag att ta körkort, vilket jag också sa och då sa pappa att han inte behövde förstå det för han hade redan körkort.

Ja, där har vi det. Genom att säga sådär så tror pappa att han hjälper till och typ stöttar mig, visar intresse och så vidare, men effekten blir ju snarare den motsatta. Han visar överhuvudtaget inget intresse liksom, han frågar aldrig hur det går, bara "Är du klar snart? Fixa det nu, se till att fixa det nu!" och han är aldrig intresserad av att höra om mina framsteg. Idag till exempel, jag berättade glatt att jag hade klarat både motorväg, rondellkörning och citykörning i hård trafik, och han svarade "Det är inget svårt, jag körde på motorväg igår." och lät helt ointresserad. Jag blev så ledsen att jag ville ta livet av mig direkt alltså.

Och dessutom, som om han ville göra det värre, så blev han även sur på mig för att jag sa att jag är upptagen på fredag mellan 14 och 16. Han ska ju komma till stan då för att fira min födelsedag och har lovat att jag ska få Windows 7 i present. Det har varit bestämt sedan ett par veckor tillbaka. Han har dock inte sagt någon tid och har inte heller hört av sig sedan han kom hem från Kina. Jag har ju mina psykmöten på fredagar, 14.30 till 15.15 och denna fredagen ska jag dessutom bli lite födelsedagsfirad av en kompis som ska möta mig direkt efter mitt psykmöte. Så denna fredagen är jag redan bokad. Jag hade ju kunnat möta min kompis en annan tid och/eller avboka mitt psykmöte ifall pappa hade sagt en tid då han ville möta mig, men han har ju inte sagt någon tid. Ändå blev han sur på mig för att jag var upptagen mellan klockan 14 och 16. Jag sa att vi kan ju träffas efter klockan 16 då men det tyckte han var för sent för då är det tydligen kväll.

Efter mycket tjafs gick han med på att träffas klockan 12 istället men la på luren innan jag hann fråga vart vi ska träffas.

Ibland hatar jag honom verkligen. Min pappa kan verkligen vara en skitunge ibland. Han vill ha allt på sitt sätt och förväntar sig att jag hela tiden ska rätta mig efter honom. Bara för att det passar honom.

Hade det inte varit för att jag så gärna vill ha Windows 7 så hade jag vägrat att ens träffa honom.

JävlaSKIIIIIIT helveteskukensfittaknull!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dagen började rätt bra, jag vaknade av mig själv en bra stund innan 05 och låg och läste lite. I brist på nya böcker att läsa har jag börjat läsa om några böcker, nu är jag mitt i Corinne Hoffmans "Den vita massajen". När klockan sedan blev 07 tänkte jag att jag skulle försöka ta itu med något som jag haft problem med en längre tid, nämligen min högra fot. Jag stukade den riktigt illa för snart två år sedan och sedan dess har jag haft ont lite då och då. Om jag går mycket så brukar högerfoten värka efteråt. Men för cirka tre veckor sedan började foten göra ont hela tiden och det utan att jag hade gått speciellt mycket. Jag har misstänkt att det är någon skada av det allvarligare slaget eftersom det inte går över. Bandage hjälper litegrann men samtidigt har det bara blivit värre och nu gör det så ont att det är svårt att gå. Är en knasig värk också eftersom det är en skärande smärta som börjar i själva fotleden och sedan strålar ut i tårna. Lilltån och tån bredvid gör så ont att jag undviker att röra på dem och när jag försöker så lyder de mig inte helt. Känns liksom som om de är bortdomnade ungefär. Jag ska kunna spreta med tårna, alltså sära på dem så att de inte rör vid varandra, men det kan jag inte nu. Lilltån och den bredvid vill inte sära på sig så mycket som jag vet att jag kan få dem att göra.

Alltså, igår morse bestämde jag mig för att ta itu med foten, ett problem jag har skjutit upp gång på gång eftersom jag HATAR att ta kontakt med vården. Det är rätt krångligt eftersom jag inte har någon läkare för tillfället. Husläkaren jag hade har gått i pension och det verkar ta lång tid att få en ny. Det problemet ihop med min fobiliknande avsky mot vårdcentraler och sjukhus efter flera hemska och jobbiga traumatiska upplevelser har gjort att jag verkligen drar mig för att uppsöka vård. Men igår gjorde jag det iallafall. Jag tog en försiktig promenad till vårdcentralen och fick ångra det så fort jag kom dit.

Jag kom in på vårdcentralen klockan 08 precis när de hade öppnat och fick beskriva mitt problem för receptionisten. Lämnade personnummer och sådär och fick vänta en stund medan receptionisten skrev in något på datorn. Jag stod och tänkte att nu hade jag äntligen tagit itu med min dumma ömma fot som har varit så jävla jobbig ända sedan jag stukade den hösten 2009, nu skulle jag äntligen få bort det problemet liksom.

Typ tre minuter efter 08 gick jag hem igen, ursinnesförbannad efter att fått reda på att jag måste vänta två och en halvtimme på att få träffa en läkare eftersom de inte kunde ta emot patienter nu innan telefontiderna. Jag kokade verkligen av ilska för, let's fucking face the problem: vad kan en läkare på vårdcentralen göra med en stukad fot???

Klämma, böja, titta, känna på den och ta ställning till ifall det är någon skada i muskler eller senor, eller om det kanske är av det allvarligare slaget och det är en skada på ligament eller skelettdelarna.

Är det alternativ ett så är det inte mycket att göra, då kan läkaren bara ordinera fortsatt bandage och vila av foten och eventuellt skriva ut något smärtstillande. Är det alternativ två så är det ju röntgen som behövs och det görs ju på sjukhuset, alltså behöver läkaren bara skriva remiss till röntgen och eventuellt skriva ut något smärtstillande. Allt som allt skulle de slutsatserna med följande åtgärder knappast ta längre än tio minuter för läkaren och mitt fall skulle ha varit avklarat och jag ivägskickad antingen hem eller till sjukhuset långt innan läkarens telefontider började, vilket de gör 08.30 och jag var på vårdcentralen 08.00.

Jag var där i tid men fick ändå sitta och vänta 20 minuter på att få komma in och då fick jag inte ens träffa en läkare utan bara en sköterska. Jag hade lust att börja gråta av ren uppgivenhet men beskrev hur foten kändes, var det gjorde ont, och så vidare, och sköterskan konstaterade att hon inte kunde göra något utan att läkaren fick titta på foten istället. No shit... Really? Det visste jag redan för helvete. Sköterskan bokade en ny tid och dagens enda tur hade jag väl då eftersom läkaren hade en ledig tid tio minuter senare, 11.25. Jag fick sitta i väntrummet igen och fick vänta igen: jag fick inte träffa läkaren förrän 11.40 - nästan en timme efter att jag kommit dit för andra gången och nästan fyra timmar efter att jag hade kommit dit första gången.

Läkaren gjorde iallafall vad jag visste att han skulle göra: han kände, böjde, klämde och tittade på min fot och konstaterade att jag skulle röntgas och det omedelbart. Jag fick lite smärtstillande och några antiinflammatoriska medel utskrivna och en remiss till röntgen. Jag ville helst gå hem och gråta och sova en stund men cyklade till sjukhuset istället. Cykla går bra trots foten, jag måste bara placera trampan längre bak så att jag inte belastar fotens främre del.

Läkaren på vårdcentralen hade sagt att jag skulle gå till akutmottagningen så skulle de hjälpa mig där. Sagt och gjort. Jag kom till akuten, varm och svettig och vansinnigt törstig fick jag vänta 35 minuter på min tur. Även om det var en remiss om akut röntgen jag hade så fanns det ju ännu mer akuta fall som fick gå före. Ett barn som hade druckit växtnäring, en kille som blivit bistucken i munnen, en man som brutit handen och några andra fick gå före mig. Barnet som druckit växtnäring fnissade jag lite åt medan jag väntade. Jag fnissade inte åt barnet i sig utan mer åt situationen för jag drack också växtnäring när jag var liten. Inget jag minns dock, jag har bara hört av syrrorna att jag någon gång som tvååring tog en klunk ur en flaska med krukväxtnäring och att mamma stoppade fingrarna i halsen på mig så att jag kräktes och sedan tvingade hon mig att dricka mjölk innan hon tog mig och syrrorna till akuten där jag tydligen fick äta någon sorts kol och mina syrror plundrade en godisautomat som någon inte hade låst. Det verkar vara något som många barn gör, dricker växtnäring menar jag. Har flera kompisar som också gjort det när de var små, ena syrran har gjort det, M's barn har också gjort det, båda två till och med, haha. Jag finner det lite lustigt på något sätt, att dricka sådan där krukväxtnäring som barn är typ standard hehehe. Hur jag kunde öppna flaskan med växtnäring vet jag dock inte, äldsta syrran har sagt att hon hade använt flaskan strax innan och då skruvat på korken ordentligt men tjae, jag antar att flaskor med farligt innehåll inte hade barnsäkra korkar på 80-talet?

När det sedan blev min tur på akuten så tittade sköterskorna på mig och såg väldigt frågande ut när de läst min remiss. Efter ett samtal till läkaren på vårdcentralen så sa sköterskorna till mig att jag skulle gå till röntgenavdelningen. Jag surnade till och sket fullständigt i att jag kanske var otrevlig när jag frågade dem varför jag då hade blivit tillsagd att gå till akuten. Svaret jag fick var att de inte visste men att de iallafall inte kunde hjälpa mig där på akuten och de gav en väldigt vag beskrivning av vägen till röntgenavdelningen. Jag var så förbannad att jag inte ens sa något, jag bara ryckte åt min remiss och gick ut. Bestämde mig för att jag fick väl helt enkelt ta mig till sjukhusets huvudentré och fråga receptionisterna där vart röntgenavdelningen låg. Från akutmottagningen till sjukhusets huvudentré är det en bra bit att ta sig om man ska gå på utsidan. Jag cyklade dessutom åt fel håll eftersom jag ville undvika en uppförsbacke på grund av foten. Jag kan cykla med foten men uppförsbackar blir svåra eftersom jag inte kan trampa med samma kraft när jag har ena trampan under hälen. Man får ju mer kraft i trampningen om man sätter fötternas främre del på tramporna, och det kan jag ju inte. Jag irrade bort mig lite men hittade en busshållplats och följde sedan dem tills jag äntligen hittade sjukhusets huvudentré.

Sjukhuset här i stan har ändrat hur patientanmälningen går till. Förut var det så att varje avdelning hade sin egen mottagning med reception man skulle anmäla sig i. Nu är det så att oavsett vilken avdelning man ska till så ska man anmäla sig i huvudentrén. De har liksom slagit ihop det så. Det fattade jag inte. När jag kom in i huvudentrén så var det packat med folk där så jag struntade helt i att fråga i receptionen vart röntgen låg. Jag hittar rätt bra på sjukhuset eftersom jag har varit där ganska mycket. Jag hoppade ju av OP, Omvårdnadsprogrammet, men hann med två veckors APU på just sjukhuset. Jag och en klasskamrat hade turen att dela upp vår APU på massa olika avdelningar, vi var nästan överallt på hela sjukhuset (inklusive bårhuset, brrr...) och gick mellan olika avdelningar flera gånger om dagen varje dag i två veckor.

Det, plus att jag året innan i några veckor hade praktik på sjukhusets postavdelning och delade ut posten när jag hade anpassad studiegång mitt första år på IV eftersom jag var så skoltrött, gör att jag hittar på sjukhuset. Jag hade också terapi på barnpsyk en gång i tiden och då låg BUP i ett hus som nu inte finns längre men jag brukade alltid gå dit från huvudentrén genom alla underjordiska korridorer till några hissar och trappor, vilket egentligen var en omväg men jag föredrog den vägen. Lägger man ihop allt det så hittar jag jävligt bra på sjukhuset. Så igår när jag skulle ta mig till radiologin från huvudentrén så gick jag helt enkelt dit på egen hand. Jag kollade bara vilken färggata jag skulle ta, vilket var röd som jag faktiskt visste sedan tidigare men jag kollade ändå, och så gick jag.

Eller snarare linkade. Med min ömma fot kom jag iallafall fram till röntgenavdelningen. Jag var trött, hungrig, varm, törstig och smärtan i högerfoten hade spridit sig ända upp i höften när jag kom fram. Där märkte jag att den inte fanns någon reception att anmäla sig i. Fick hejda en läkare och fråga vart man anmälde sig och ville helst lägga mig ner och gråta när han svarade att alla anmälningar sker i huvudentrén numera. Det var därför det hade varit så mycket folk i receptionen där.

Jag gick alltså tillbaka till huvudentrén och på vägen dit fick jag bara nog av allt. Jag hade ont i hela högra benet, var trött och varm och törstig som in i helvete. Halvvägs till huvudentrén började jag få panik. Hatar sjukhus. Jag var så ledsen och hade så ont att jag var gråtfärdig och ingenstans fanns det en enda jävla stol jag kunde slå mig ner på för att vila foten en stund. Jag fick linka vidare och kom till huvudentrén där jag gick ut igen. Rökte en cigg och kände hur jag verkligen hatar allt vad vårdcentraler och sjukhus är. Varje gång jag har varit inlagd på sjukhuset, vilket i och för sig inte är många gånger, så har det varit en hemskt jobbig upplevelse. Jag svimmade på Domus 1999, blev påkörd av en bil 2002, ramlade i trappan och skar upp knäet 2003, råkade äta godis med jordnötter i 2007 och nu i år, i mars, hade jag ont i hjärtat i ett dygn. Alla dessa gånger har jag kommit till akuten med ambulans, förutom 2007 då jag råkat få i mig jordnötter, då kom jag till akuten i polisbil eftersom jag var på stan när det hände och M fick syn på mig när han jobbade. Men alla dessa gånger har varit hemskt jobbiga och senaste gången var ju också färsk i minnet när jag linkade runt på sjukhuset igår.

*

Jag har väl inte bloggat om det men i mars hade jag ont i hjärtat i ett helt dygn och fattade inte varför. Ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte det var ett akutfall och skickade en ambulans och så kom jag till akuten där jag fick syrgas och de gjorde ett EKG och tog blodprov och sedan fick jag vänta så länge att jag började känna mig bortglömd och fick panik för att jag trodde jag var på väg att få en hjärtattack när det bara gjorde mer och mer ont i hjärtat. Jag blev rädd för att jag skulle dö där i en korridor på akutmottagningen utan att någon visste att jag var där för jag bor ju ensam och M och min pappa var inte i stan då. Hade dock med mig mobilen och ringde både M och min pappa men fick inte tag på någon av dem. Jag var så jävla rädd för att något skulle hända mig och att ingen skulle veta vart jag var att jag började gråta när jag låg där i en korridor på akuten. Ringde pappa och M igen men de svarade inte, ringde min syrror men de svarade inte heller, så jag smsade en person som jag litade på att han skulle liksom hålla reda på mig så att han visste vart jag var och kunde berätta det ifall något skulle hända mig. Men han svarade inte (inte förrän dagen efter) på mitt sms och jag var så jävla rädd att jag skulle glömmas bort för jag fick ligga länge där i korridoren. Låg där lång tid och väntade, jag kom in till akuten vid 17-tiden och kom inte därifrån förrän vid midnatt. Jag grät jättemycket och var verkligen livrädd för ingen visste vart jag var och om något skulle hända mig, om jag skulle dö vilket jag också trodde jag skulle göra eftersom det gjorde så ont i hjärtat, så skulle ingen veta det.

Sent på kvällen fick jag dock sms från en kompis som undrade varför jag var på akuten och då kom jag pinsamt nog ihåg att jag hade uppdaterat min Facebook-status strax innan ambulansen kom. Hade skrivit där att jag hade ont i hjärtat och skulle åkta till akuten. När jag kom ihåg det blev jag mycket lugnare. Någon visste vart jag var. Någon kunde liksom hålla reda på mig och om något skulle hända, om jag skulle dö, så skulle någon få reda på det förr eller senare för jag hade ju skrivit det på Facebook. Sedan visade det sig att det inte var något fel på mitt hjärta alls. Blodprovet var okej, det utsöndras ett visst ämne i blodet när man får en hjärtattack eller har kärlkramp. Även om man har väldigt mild kärlkramp, så mild att det inte ens syns på ett EKG så kommer det där ämnet ut i blodet och det fanns inte i mitt blod, så när jag äntligen fick träffa en läkare runt midnatt där fick jag reda på att det måste ha varit helt vanlig ångest jag hade. Helt ofarligt. Läskigt men ofarligt. Jag skrevs ut och efter lite krångel med taxin som påstod att jag inte hade sagt att jag skulle ha sjuktransport och därför krävde mig på 170 spänn, så kom jag hem. Nu i efterhand låter det ju nästan pinsamt och lustigt att jag åkte till akuten för helt ofarlig ångest och var så rädd att jag trodde jag skulle dö, men jag hade ju inte haft det förut heller. Panikångest har jag haft men det är inte samma som ångest, det är en jädra skillnad och jag föredrar nog panikångest faktiskt. Vanlig ångest yttrar sig ofta som just ett tryck över bröstet eller smärta i hjärtat precis som jag hade, men det visste jag inte. Var ju därför jag blev så rädd där på akuten. Panikångest yttrar sig mer som yrsel, illamående och är mer en mental grej, mer som en hanterbar känsla typ. Panikångest är jag ju dessutom van vid. Kan hantera det också.

Ångest hade jag aldrig haft förut och inte har inte haft sedan dess heller, konstigt nog. Jag vet fortfarande inte varför jag ens fick det bara sådär utan vidare. Min psykolog sa då i mars att bara vetskapen om att det är ångest kan göra att ångesten försvinner. Låter ju hur knasigt som helst men stämmer säkert eftersom jag har inte haft det sedan dess.

*

Den upplevelsen hade jag ju som sagt i färskt minne när jag haltade runt på sjukhuset igår och jag fick lite panik på grund av det. Hatar verkligen sjukhus efter mina jobbiga upplevelser där. Jag brukade konstigt nog gilla sjukhus. När jag gick i högstadiet, i sjuan, låg skolan så nära ett sjukhus att jag brukade gå dit på håltimmarna och bara titta. Jag tyckte om hela grejen med liv och död i samma hus liksom. Idag hatar jag sjukhus och jag dör nog hellre än att jag sätter min fot där igen. Igår mådde jag verkligen jättedåligt av att vara på sjukhuset. Fick panik och började gråta så jag fick gå ut. Jag var nära att bara dra, ville ta cykeln och sticka hem igen men jag lyckades kväva den impulsen. Har jag gjort A så får jag göra B också liksom.

Efter två cigg och lite vatten kunde jag gå in igen och anmäla mig i huvudentrén som jag skulle ha gjort från början, det vill säga när jag trodde jag var smart som gick direkt till röntgenavdelningen. Min fot röntgades iallafall och efter en lång väntan och nästan sex timmar på vårdcentralen och sjukhuset fick jag veta att det inte är någon fraktur eller spricka i foten. Jag blev rätt sur när jag fick veta det. Jag mådde verkligen asdåligt av att vara på sjukhuset och jag hatar att bli röntgad (även det på grund av dåliga minnen sedan hela jag röntgades flera gånger 2002 när jag hade blivit påkörd vilket är min värsta sjukhusupplevelse någonsin) och allt visade sig vara i onödan.

Känns åtminstone som det var i onödan eftersom jag nog borde haft mer ont i foten ifall det var en spricka i någon skelettdel där. Jag har aldrig brutit något ben så jag vet ju inte hur det känns men jag tycker att eftersom jag kan, trots att det gör ont, gå på foten så borde det utesluta fraktur. Men jag vet inte säkert, det kanske är möjligt att man kan gå om frakturen är väldigt liten. Och små frakturer kan ju bli större.

Allt jag kunde göra igår var att hämta ut det som läkaren på vårdcentralen hade skrivit ut, vilket var Alvedon och två olika antiinflammatoriska medel som jag inte kommer ihåg vad de hette. Jag tog bara ut Alvedonen för en farmaceut på apoteket hajade till när jag frågade henne ifall jag kunde ta Alvedon eftersom jag inte tål acetylsalicylsyra (den verksamma substansen i Magnecyl och flera andra värktabletter). Jag brukar bara ta Panodil men det är tydligen samma som Alvedon så det var okej. Farmaceuten sa att eftersom jag inte tål acetylsalisylsyra så skulle jag nog inte ta det antiinflammatoriska medlen heller. De verksamma substanserna i medlen är tydligen lik acetylsalisylsyran så om man inte tål det ena så tål man inte det andra heller. Jag fick cykla hem med en burk Alvedon och vänta på att farmaceuten skulle ringa mig, vilket hon gjorde efter någon timme när hon hade fått tag i läkaren som inte tyckte att jag skulle ta de antiinflammatoriska medlen han skrivit ut. Jag får klara mig med Alvedon tills vidare.

Nu såhär i efterhand känns det ju jävligt lönt att jag igår beslutade mig för att söka vård för min fot. Den gör ju fortfarande ont och jag har fortfarande svårt att gå.

Det var verkligen värt att betala 100 spänn på vårdcentralen och 200 spänn på sjukhuset för att få veta det.

Jag ska aldrig mer uppsöka vård för något.

Hatar sjukhus.

Min pappa smsade för en stund sedan. Klockan var 00.40 och han smsar och undrar om jag har ringt Adecco och frågat om de har något jobb åt mig.

Ibland får jag bara lust att skrika åt honom alltså. Är han helt jävla fucking körd i huvudet eller??? Smsar 20 i 1 på natten och frågar en sådan sak???? Jag hade för helvete precis somnat.

Jävla gubbjävel. Låt mig vara!

Jag smsade tillbaka: "Smsar du mig 20 i 1 på natten för att fråga det? JAG SOVER!!!!" och gissa vad den jävla idioten svarade?

"Javisst men har du ringt Adecco och mailat en lista på alla praktikjobb du haft?"

Som om klockan inte nyss hade slagit 01.

Åååååh han är så JÄVLA jobbig när han håller på sådär! Han har hållt på och tjatat om Adecco i en månad nu efter att han såg något på tv om det, och jag gick in och kollade på hemsidan men hittade inget.

Inget för mig iallafall. Det fanns ju bara jobb för de som har körkort såvitt jag kunde se och det sa jag till pappa också och genast började han tjata om att jag måste fixa körkortet för annars har jag aldrig en chans. Ja han uttrycker det så, jag har inte en chans om jag inte får körkort så jag måste fixa det. Sådana där idiotiska saker slänger han ur sig utan att fatta hur det trycker ner mig och hur negativt det blir att försöka ta körkort. Och samtidigt tjatar han om att jag kan jobba på Adecco, bla, bla, bla.

Min pappa är så jävla jobbig ibland! Han får en fix idé och tror att det ska funka och att allt ska bli bra bara för att han har kommit på något som kanske funkar. "Herr fixar allt" är han verkligen, dock skiter han i om det inte funkar i praktiken.

Och han tjatar och tjatar och tjatar och bara för att han hela tiden säger att jag "måste fixa körkortet" eller att jag "ska se till att ta körkortet" så tror han att det hjälper mig.

Snarare har det motsatt effekt. Det blir negativt betingat att försöka ta körkort när han bara tjatar utan att visa något intresse i övrigt. Jag menar, han kunde ju i all vänlighet någon gång fråga hur det går eller om jag behöver hjälp, men det gör han inte. Allt han säger är att jag måste FIXA det.

Jag har börjat hata honom för det där. Det är som om det skulle göra ont i honom om han visade mig någon som helst vänlighet eller respekt. Bara att han smsade ett på natten igen efter att jag hade skrivit att jag sov visar att han verkligen har NOLL respekt för mig. Vem fan beter sig så mot en annan människa liksom? Vem fan gör det???? Jag skulle aldrig någonsin få för mig att vara så respektlös mot någon!

"Titta!!!! Bebisen kan sitta nu!!!!"

så fort vi träffas (vilket lyckligtvis är sällan) är ju bara... Gud, jag har inte ens ord nog för att försöka beskriva hur ointressant det är.

Visst, det är ju gulligt att bebisen kan sitta, men eeh... Det räcker ju med att titta på ett sådant foto i två sekunder för att sedan minnas att den där bebisen satt upp. Sedan var det inget mer med det. Mina systrar nöjer sig dock inte med en tvåsekundersblick. Jag ska väl helst pipa "ÅÅåååååh vad söööööööt!" i en IQ-befriad ton och pussa på fotot innan jag äter upp det och tigger och ber om att få kopior som jag kan tapetsera min lägenhet med.

Min äldsta syrra är dock rätt lugn av sig när det gäller visa bebisfoton, den jobbiga är istället mellansyrran som nu ikväll tog priset.

Jag smsade mellansyrran 78 tidigare och frågade ifall hon hade några av mina skolfoton från första klass för själv har jag inga. Har inte heller skolkatalogen från när jag gick i ettan för mellansyrran 78 är ju fem år äldre än jag och gick i sexan på samma skola då. Våra föräldrar tyckte det räckte att bara köpa en skolkatalog eftersom vi fanns med i samma och sa att jag och 78 skulle samsas om katalogen.

Nu är det hela 21 år senare och jag har inte sett röken av den skolkatalogen eftersom 78 la beslag på den så fort den kom. Jag kommer inte ens ihåg hur jag ser ut på klassfotot där och jag har bönat och bett och hotat 78 i drygt 10 år nu utan att ens få titta i katalogen. Sist försökte jag få henne att låna mig katalogen i några dagar så att jag kunde scanna in mitt klassfoto och sedan kunde jag skicka tillbaka den. Trots att jag sa att jag skulle lägga katalogen i en plastpåse mellan två tjocka kartonger i ett vadderat kuvert och inte ha den längre än ett par dagar så sa hon nej och gömde katalogen, och några andra foton på mig som jag ville låna för att scanna in, så att jag inte kunde ta dem.

Det där hatar jag henne verkligen för. Jag menar, vår morsa har ju alla skolfoton från klass 1 till 7 på mig, jag har några skolkataloger från de åren men 78 har den första skolkatalogen jag är med i och hon har haft den i 21 år nu och låter mig inte ens få titta på mitt klassfoto.

Det är så orättvist att jag verkligen hatar henne för det. Vi bor numera lååångt ifrån varandra men om jag någonsin får chansen när jag hälsar på henne så ska jag SNOOOOO katalogen och ha den i minst 20 år.

Iallafall, 78 svarade att hon inte hade några av mina skolfoton från första klass och skickade istället en video på sin yngsta son och två foton på sin äldste son. Jag tänkte genast "Ööörsh, då var det dags igen..." eftersom det verkar vara omöjligt att föra en normal konversation med henne sedan hon ynglade av sig, och tittade därför pliktskyldigt på fotona hon hade mmsat på sin äldste son som är 3,5 år gammal. Första fotot var helt normalt, pojken börjar blir mer lik sin pappa nu. Andra fotot hade bildtexten "Han har ÄNTLIGEN lärt sig att gå på pottan!!!!" och gissa hundra gånger vad fotot föreställde?

Jag är fan redo att för all framtid säga upp kontakten med 78 nu. Hon måste vara sjuk i huvudet. En jävla idiot alltså. Vem fan skickar foton på bajs? Vem fan fotar bajs? Det kan ju knappast vara pojkens studentplakat hon tänkte på när hon tog fotot. Videon hon skickade vågade jag inte titta på och kommer inte att göra det heller. Hon är ju knäpp i huvudet för helvete. Jävla äckliga kärring.

Jag har naturligtvis raderat både hennes meddelanden och henne som kontakt. Det var nödvändigt, tro mig...

När jag var liten var jag helt skräckslagen när det åskade. När jag var riktigt liten, innan mina föräldrar skildes, så sprang jag alltid ut och satte mig i bilen när det åskade. Jag var alltid först ut till bilen för jag väl väl mest rädd. Så först kom jag. Sedan kom mina syrror. Och sist mamma. Pappa brukade stanna inne i huset, han brydde sig inte om åskan det minsta, hahaha. Jag har något vagt minne av en gång då det började åska på natten och jag smet in i mina föräldrars rum och smög ner mellan dem i sängen. Mamma kunde vara rätt strikt med att låta oss barn sova med henne och pappa, om jag försökte så blev det oftast nej. Om jag var rädd för mörkermonster eller åska på nätterna så blev det oftast äldsta syrran jag sov hos. Mellansyrran kunde också bli rädd på nätterna, speciellt om det åskade, så det kunde bli rätt trångt i äldsta syrrans säng.

Senare när jag bodde ensam med mamma, efter skilsmässan, fick jag aldrig krypa ner hos henne om jag var rädd på nätterna. Jag minns ganska tydligt en natt då vi var nyinflyttade i första lägenheten vi bodde i efter skilsmässan. Det var en åsknatt på våren 1991 där, och jag väcktes av åskan. Minns att jag var livrädd och började gråta och sprang in till mamma och ville krypa ner i hennes säng, men hon motade bort mig och sa att jag måste sova i min egen säng. Då var jag sju år.

Ibland kan jag börja tänka på det och verkligen hata henne för det. Jag var för fan sju år, rädd för åskan och hela min värld hade försvunnit i och med mina föräldrars skilsmässa, bara låt mig få sova i sängen med dig för helvete.

Jävla satkärring.

Herregud säger jag bara.

Varför får den jävla tidningen fortfarande finnas??

Att hjälpa min låtsasfarmor med datorn är jobbigt, det är verkligen riktigt jävla jobbigt, för så fort jag går iväg för att gå på toa eller kanske röka en cigg så säger hon alltid något i stil med "Nej men nu måste du hjälpa mig, kom hit nu!" eller om jag har svarat på ett kort samtal på mobilen eller smsar lite snabbt så är det ett "Nu får du sluta nu är du hos mig och ska hjälpa mig!" samt att hon påminner mig om att det är fruktansvärt oartigt att prata i telefon när man är hemma hos någon annan. Hon kräver verkligen att jag ska sitta bredvid henne hela, hela, hela tiden.

Jag tycker att det är fruktansvärt oartigt. Att hela tiden kräva hjälp av någon annan istället för att på allvar lära sig själv. Hon är ju dessutom inte så jävla intresserad av att lära sig heller... Så fort hennes telefon ringer, vilket den gör fucking hela jävla tiden, så svarar hon och går iväg och pratar i 20 minuter till upp mot två timmar. Under tiden som hon sitter i telefon så tar hon för givet att jag ska fortsätta med det vi höll på med på datorn. Sådan är hon verkligen. Jag vet inte hur jävla många gånger jag har försökt säga att hon inte lär sig ett skit om jag ska göra jobbet åt henne, det är ju inte svårt att flytta foton från en mapp till en annan liksom, men hon vill inte lyssna på det örat.

Hon verkar inte vilja lyssna överhuvudtaget nu för tiden.

Vi brukade sitta och prata, kanske titta på tv eller sådär men nu vill hon bara hålla på med datorn (det vill säga: att jag gör allt medan hon tittar på i fem minuter innan hennes jävla telefon ringer och hon går iväg).

Hur hon har ändrat sig går knappt att beskriva alltså. Hon bryr sig inte om att jag har ett liv och saker som jag måste göra liksom. Allt hon vill ha från mig är datorhjälp. Liksom, till exempel i januari när M och jag började pausen i vårt förhållande, då var jag riktigt ledsen och mådde dåligt av det så då var jag hemma hos min låtsasfarmor och började prata lite om M och allt det. Jag tror jag fick prata i några minuter innan hon avbröt mig och sa att det var inget att bry sig om, att jag skulle släppa det bara, och nu skulle vi sätta igång med datorn.

Det är allt hon vill nu för tiden. Hon skiter fullständigt i hur det går i mitt liv och hur jag mår för hon ser mig bara som hennes datorfixare.

Jag har hela tiden avskytt att hjälpa henne med datorn och hennes ändlösa annonser på Tradera eftersom hjälpen hon vill ha är så enkel att jag lätt kan sitta och prata om annat under tiden som jag flyttar hennes bilder till dit hon vill ha dem, men hon kan inte göra så. Hon måste sitta och titta och jag måste göra allt aslångsamt så att hon hinner med (vilket hon ändå inte gör så jag måste upprepa allt femtielva gånger). När jag försöker säga att jag börjar tröttna på att hjälpa henne så svarar hon med att nu får jag vara lite pedagogisk och hjälpa henne. Nej, nej, nej. Jag är inte pedagogisk. Jag har aldrig varit pedagogisk av mig, sådant ligger överhuvudtaget inte i mig! Och det vet hon om dessutom. Men hon brukade vara lärare så hon ser väl annorlunda på pedagogiken där. Visst, hon kan säkert lära ut, men lära sig av någon annan är hon totalkass på.

Jag orkar fan inte med längre! Det är i september tre jävla år sedan jag började hjälpa henne med att ta foton och göra annonser på Tradera och hon klarar det fortfarande inte själv. Varje foto hon tar med sin kamera (som hon inte ens vet hur hon ska hantera) blir suddigt eftersom hon inte fattar principen med tvåvägsknappen: tryck in lite lätt, vänta tills kameran piper till för att bekräfta fokusering, tryck sedan in knappen hela vägen. Det där har jag sagt till henne flera hundra gånger sedan hon skaffade kameran förrförra året. Ändå kan hon inte göra som jag säger utan tror att det bara är att trycka och så är fotot taget. Hon fattar inte ens att hon ska hålla kameran stilla, inte heller att kameran tar fotot sekunden efter att knappen har tryckts in, då hon lägger ner den på bordet. Hennes hantering av sin skräpkamera resulterar i att hälften av fotona är så suddiga att man inte ser vad det föreställer, och den andra hälften är foton av hennes hand eller ett bordsben eller väggen eller annat som kameran har fotat i sekunden då hon riktar den åt fel håll/när hon tror att fotot redan är taget.

Det där har jag avskytt rätt länge nu. Men det som blev droppen igår var när jag satt vid hennes nya dator och gjorde genvägar på skrivbordet till olika sidor på internet (onödigt eftersom jag redan hade lagt till alla sidorna som favoriter i webläsaren, men hon tyckte det var för krångligt...) och sedan ville hon att jag skulle placera genvägarna snyggt på skrivbordet. Jag började flytta dem så som jag tyckte var okej, la dem snyggt och prydligt i en rad efter varandra och hon ropade "Nej inte så, inte för nära fattar du väl?".

Jag reste mig upp och sa att hon kunde placera genvägarna där hon ville ha dem för jag kan ju inte veta hur hon vill ha det liksom. Då sa hon något om att jag begärde för mycket av andra människor (!!!) och betedde mig som om det var jättejobbigt att fixa hennes dator, och då blev jag bara så jävla sur. Jag begär för mycket??? Är det jag som begär för mycket av andra människor??? Herregud vad jag ville skrika åt henne alltså. Sa åt henne att jag hade stått till tjänst nu typ en gång i veckan i snart tre år och trots det klarade hon fortfarande inte att göra något själv, och sedan gick jag. Blev bara så jävla förbannad alltså. Hur många gånger har inte hon ringt och krävt att jag ska komma på direkten och så har jag fått kasta mig på bussen eller cykeln för att komma till henne? Och så är det tydligen jag som begär för mycket...?

Hon kan fan klara sig sjäv nu! Vi får väl se hur hon klarar av Windows 7's väldigt praktiska flikfunktion på öppna fönster... Hon fattade noll igår iallafall. Jag fattade det dock, hade Windows 7 på skolans datorer och jag lärde mig det snabbt på de månaderna jag var där. Nemas problemas, Win 7 är mycket enkelt. Men vi får väl se hur min låtsasfarmor klarar det: igår hade hon typ 10 öppna fönster i webläsaren, vilket jag såg på flikarna vid Chromes ikon, men hon trodde att datorn hade raderat fönstren. Ja hon uttrycker sig så, datorn har gjort si, datorn har gjort så, men själv har hon inte gjort någonting fel alls, det är datorn det är fel på. Pfft. Är ju som om jag skulle säga på en körlektion att det är bilen som inte kan köra.

Idiot. Jag säger fan upp kontakten med min låtsasfarmor nu. Orkar inte med henne längre. Hon har dessutom blåst mig på pengar. När jag började hjälpa henne med annonserna på Tradera, för snart tre år sedan, så sa hon att jag skulle få 10 % på allt hon sålde första året eftersom det var jag som fotade med min kamera och jag skrev alla annonserna. Och hon sålde mycket det första året hon höll på med Tradera, inte så mycket nu men första året sålde hon för närmare 25.000. Jag suger på matte men 10 % av 25.000 är väl 2500?

Jag fick 200. Delat på två gånger.

Min låtsasfarmor ringde och väckte mig för en stund sedan. Hon verkar se på mig som sin lilla datorfixare, och okej, det är väl det jag är också. Nu börjar jag dock bli rejält förbannad efter att jag i fucking två och ett halvt år hela tiden har förklarat hur hon ska göra en annons på Tradera, FORTFARANDE går in i jävla utforskaren när hon ska ladda upp en bild till sin annons. Blurrgh. Förra gången jag hjälpte henne så fick jag för tusende gången gå igenom varje steg och satt och tänkte att det borde bli olagligt för pensionärer att skaffa sig datorer och tekniska prylar som de inte kan hantera. Nu har hon dessutom gått och köpt sig en laptop eftersom hon har fått för sig att hennes stationära dator är "slutanvänd"...

-.-

Jesus. Jag har kollat lite på laptopen och det tog mig inte lång stund innan jag kunde konstatera att hon blev blåst. Hon betalade nämligen närmare 8000:- för laptopen och när jag kollade upp samma modell på pricerunner.se så låg den på drygt 5400:- men, men. Det är hennes förlust. Jag har sagt åt henne fem hundra gånger att hon ska ge blanka fan i att köpa något tekniskt utan att jag är med för hon blir bara blåst. Hennes digitalkamera till exempel. Det är en Olympus på 5 mp som hon köpte förra året för 3000. Pfft. Hon kunde ha fått en mycket bättre och mycket enklare kamera av bättre märke för halva priset ju...

Men okej. Är hon så dum så får hon väl bli blåst då och kasta pengarna i sjön. Det jävla är dock att det blir jag som får fixa allt, lära mig manualerna och förklara om och om och om och om och om och om igen till fucking LEDA hur hon ska hanera prylarna.

Ibland frågar hon mig rejält blåsta frågor om datorer och internet. En gång ringde hon mig i panik och fråga om hon hade fel på datorn eftersom det bara blev stjärnor när hon skulle skriva in lösenordet till sin mail... Då skrattade jag verkligen åt henne. Idiotfråga ju. Jag har vant mig vid att hon ringer mig och frågar sådant där eftersom jag vet att hon nog är korkad när det gäller datorer och IT, som när hon blev rädd för att hennes Norton IS skulle få reda på hennes bankinfo och därför AVINSTALLERADE Norton innan hon loggade in på sin bank, men dagens idiotfråga tar nog ändå priset...

"Lady Angel, du som är så bra på sådant här... Hur många gånger kan jag använda kamerans minneskort innan det tar slut?"

Suck...

Alltså, vissa av hennes frågor vet jag inte ens något svar på. Hon kan undra helt genomidiotiskt över fullkomligt triviala saker och vilja att jag ska förklara allt i detalj liksom. Som varför det blir stjärnor när hon skriver in ett lösenord. När hon frågade det så fick jag verkligen tänka efter. Och okej, ibland har hon på sätt och vis tänkt rätt, som när hon avinstallerade Norton, men ändå inte... Man fattar ju hennes tankar där, hon ville skydda sin bankinfo bara och tänkte att Norton inte skulle få reda på det, men jag kan inte hjälpa att tänka: "HALLÅÅÅÅÅÅÅ för helveteeeeeeeeeee!!!!" när hon gör sådant där. Likadant när hon undrar om datorn drar mer ström när hon har flera program igång...

Dagens fråga var faktiskt svår att svara på. Min reaktion blev typ, eftersom hon ringde och väckte mig, "Va? Vad fan snackar du om???" och jag fattade knappt vad hon menade. Vaddå hur många gånger liksom?? Jag har aldrig någonsin funderat på hur många gånger man kan använda ett minneskort, men, eeh? Det finns väl ingen gräns. I have no idea. Jag har liksom aldrig haft samma minneskort tillräckligt längre för att ta reda på max antal användningar.

Igår byttes ytterdörrarna i min trappuppgång. Det har jag gått och väntat på för de gamla dörrarna var inte ljudisolerade alls. Jag kunde höra hur mina grannar pratade i trapphuset ibland och det var riktigt jävla störigt. Speciellt om jag låg och sov. Men igår fick jag ny dörr, har en sådan där tjock dörr nu som ska vara både inbrottssäker och ljudisolerande. Är än så länge nöjd med dörren. Nu har jag postbox också, tack o lov! Är så jävla glad att slippa brevinkast! "Min" brevbärare har ovanan att smälla med brevinkastet vilket alltid får mig att hoppa till om jag är vaken (även om jag hör den jäveln smälla i grannens brevinkast först och hinner förbereda mig) och om jag sover så brukar jag vakna. Har varit samme brevbärare i ett par år nu och jag skällde faktiskt ut honom en gång när han "av misstag" smällde i brevinkastet tre gånger. Skällde ut den jäveln som fan och efter det var han tystare ett tag men efter något halvår började han smälla igen. Men nu har jag alltså ny dörr, utan det där helvetiska brevinkastet, skönt!

Igår gick de in med huvudnyckel vilket jag hatar att de gör ibland, men, men, de informerar alltid i förväg också så jag var ju förberedd igår. Var inte ens hemma då men jag kom nog hem precis när de hade börjat arbetet med att byta dörr och dörrkarm. Ett arbete som för övrigt tog två och en halv jävla timme och under hela den tiden så hade jag ingen dörr alls. När det kom folk i trapphuset så kunde de glo rätt in i min lägenhet och se vad jag gjorde, vilket de flesta också tog sig friheten att göra. Usch.

Iallafall, nu idag för typ ett par timmar sedan så låg jag och sov i soffan. Hade tvättstugan imorse och efter det tog jag en dusch och var sedan så trött att jag somnade naken i soffan när jag kollade på tv. Vaknade en gång av teveljudet men drog bara över mig täcket som redan låg i soffan, och somnade sedan om. Var ju trött efter tvätten och avslappnad efter duschen liksom. Vaknade kanske 20 minuter senare av att det ringde på dörren flera gånger, knackade och sedan ringde igen. Jag var ju både naken och yrvaken så jag tänkte att jag öppnar inte. Är det något viktigt så får de ju återkomma senare liksom.

Då låstes dörren upp, öppnades, stängdes, och låstes igen.

Ingen klev in och allt hände på säkert mindre än 10 sekunder.

Jag var så nyvaken att jag inte riktigt fattade om det var en dröm eller verklighet under de där sekunderna, men efteråt förstod jag ju att det inte var en dröm. Jag gick upp och klädde på mig så fort jag kunde och smög sedan fram till dörren. Den var låst så jag kollade i titthålet och såg någon stå nere vid de nya postboxarna som sattes upp igår. Då låste jag upp dörren och gick ut och såg att det var en kille från firman som hade hade om dörrbytet igår. Jag fattade först ingenting, var ju fortfarande nyvaken och tänkte att jag kanske hade råkat lämna mina nycklar i låset och att killen där hade jäklats lite med mig. Såg dock att min nyckelknippa hängde där den ska hänga så jag frågade helt förvirrat killen ifall det var han som hade låst upp min dörr. Killen svarade otroligt nonchalant och verkligen spydigt att han hade bara slängt in nyckeln till postboxen eftersom han hade glömt ge mig den igår. Jag blev helt paff men sa att det var igår som de fick använda huvudnyckeln, inte idag, och att han lika gärna hade kunnat lämna postboxnyckeln till bovärden, och sedan stängde jag och låste min nya dörr. Gick och satte mig i soffan och trädde på nyckeln på min nyckelknippa och kände mig bara helt jävla paff.

Fy fan vad fräckt att bara låsa upp min dörr sådär och sedan vara så himla spydig när jag frågar varför! Det här är mitt hem för helvete och även om den där killen från dörrfirman har huvudnyckel så kan han ju inte gå och göra så utan tillåtelse! Det var igår som de hade anledning och tillåtelse att använda huvudnyckeln, inte idag!!! Fy fan alltså, jag kände mig så kränkt och utsatt när jag satt där i soffan med nycklarna att jag började gråta. Blev först arg men ilskan gick över i tårar, och sedan ilska och lite beslutsamhet.

Jag är väl allt som oftast rätt mjäkig av mig när det gäller sådant där, speciellt om jag är ensam, och i och med att jag hela tiden tror att jag överreagerar så brukar jag aldrig klaga när jag känner mig orättvist eller sådär felaktigt behandlad. Högljudda och festsugna människor vill säkert bo granne med mig för jag klagar typ aldrig. Har bara klagat vid ett enda tillfälle och då var det för att en granne spelade trashdeathmetalmusik så det dånade och festandet pågick nonstop i ett dygn. Då klagade jag så att den grannen till slut blev vräkt (eftersom han festade varje helg i samma stil), men annars klagar jag aldrig på något överhuvudtaget.

Nu har jag dock klagat på att killen från dörrfirman använde huvudnyckeln idag trots att arbetet var klart igår. Försökte först ringa till hyresvärden men kom bara till växeln som sedan kopplade bort mig, och då var klockan redan 17 så då var det väl ingen som skulle svara någonstans. Jag mailade istället! Mailade både hyresvärden och dörrfirman och skrev precis vad som hänt: att jag hade somnat naken i soffan efter en dusch och därför inte öppnat, och så vidare, och så vidare. Skrev sedan att jag inte visste hur allvarligt respektive parter, hyresvärd och dörrfirma, såg på incidenten men att jag tyckte det var hemskt obehagligt och helt onödigt eftersom det knappast kunde ha varit akut viktigt att jag fick nyckeln till postboxen just idag.

Skrev samma mail till både min hyresvärd och till firman som den där killen jobbade för och jag skickade mailen direkt, innan jag hann börja tänka i mina gamla invanda mjäkiga tankebanor.

"Grrr!", så ska jag tänka mer! Jag ska vara mer "Grrrr!" av mig alltså. Och nu när det snart har gått två timmar sedan det hände så tycker jag faktiskt inte att jag överreagerade heller. Det här är mitt hem och jag ska för fan kunna vara naken här och strunta i att öppna utan att behöva oroa mig för att någon låser upp min dörr.

Grrr. Nu har jag suttit och eldat upp mig här men det är nog bara bra. Jag har ju rätt, eller hur???

Sådana läser man ju aldrig... Jag läser dem aldrig iallafall. Klickar bara "Acceptera" utan att läsa.

Det är nog inte speciellt smart...

Nu tänkte jag att jag iallafall skulle försöka skumma genom den där låååånga trista texten.

Ångrar mig faktiskt.

Usch.

Ju mer jag läser, ju mer vill jag radera mitt konto för fan.

Då ringde det på dörren. Jag fick för mig att det kanske var M som kom för vi har smsat så mycket om att kanske träffas snart. Det blev inte av förra gången för jag fick mens senare samma dag (kul...) men sedan dess har vi smsat typ hela tiden om att träffas och knulla skiten ur varandra.

Så jag sprang till dörren och öppnade i tron om att det var M som plingat på.

Det var det inte.

Det var fan min pappa som stod utanför.

Holy fucking shit. Nej. Nej. Nej!!!

Varför?

Där stod jag och såg ut som en porrfilmsskådis och log flörtigt med vulgär urringning och porrig sminkning, och min stackars pappa tittade på mig och blinkade lite förskräckt.

Shiiiit. Stackars pappa. Vad tänkte han när han såg sin yngsta dotter stå där med tuttarna till hälften ute ur behån och en cigg mellan läpparna?

Åh nej...

Snälla, jesus? Varför?

Stackars min pappa! Fan, vad tänkte han när han såg sin yngsta dotter se ut sådär???

Har någon kvinna någonsin upplevt att de kan snacka på riktigt med en man?

Ibland tänker jag att män måste typ vara skitkorkade allihop. Det går ju inte att prata med dem.

Männen jag tänker på nu, tre stycken, jesus alltså. Kontakten med dem får mig att önska jag var lesbisk.

Alla gångbanor som inte är blockerade av plogvallar är istället isbelagda och så dåligt grusade att man känner döden närma sig när man går där. Glöm att ha högklackat... Jag promenerar numera runt i ett par välanvända vita skateskor som är de enda skorna jag får något fäste med. Hade tänkt slänga de skorna eftersom jag köpte dem när jag var 21 och helsåld på just skateskor, och sedan dess har de gått sönder lite här och där inuti. Varma är de verkligen inte.

Varför måste allt bli statiskt på vintern? Varför? Varför? Jag har för fan 50 centimeter hår på huvudet: FATTA vilken vidrig känsla det är att ha så långa hårstrån som klistrar sig mot huden! Jag är inte speciellt förtjust i att ha håret flätat eller uppsatt hela tiden för att slippa vidrokänslan. Att ha håret i fläta gör att det får ett så fult vågigt utseende när jag har det löst och när jag har håret uppsatt så ser jag ut att vara tio år äldre. Minst. Och det är inte nog med att håret blir statiskt, ibland lyckas jag faktiskt få bort den där "laddningen" med hjälp av hårspray som funkar allra bäst av allt jag har provat. Gillar dock inte hårspray, det luktar fjortis och får det att klia så mycket i hårbotten att folk måste tro jag har löss eller något. Iallafall den hårsprayen jag har, får köpa ny så fort jag får pengar. Måste väl finnas hårsprayer som inte luktar fjortis liksom.

Men vintern får också mitt hår att bli platt. Jag har vanligtvis en väldig volym på mitt hår i och med att det är lockigt, men nu på vintern ser det bara helt dött ut. Är samma stil på mitt hår nu som det var på mina systrars efter att de hade fått barn. Dötrist. Den enda frisyren jag kan ha och som också passar mig är hästsvans. En stram hästsvans med en massa hårspray. Gillar dock inte att ha hästsvans, jag ser så barnslig ut då och med hårsprayens jävla fjortislukt så är det inte konstigt att jag fick visa leg när jag köpte cigg igår.

Bläää. Jävla vinterhelvete. Gå och dö.

Jag blev faktiskt väldigt förvånad. Hur fan kan det stämma...?

Någon som kan tyska och spanska som kan förklara det för mig kanske...?

:O

Åh Facebook! Min älskade... Sluta aldrig underhålla mig i min tålmodiga väntan på att någon ska leka med mig!

Har förresten upptäckt att TV4 Play börjar suga skit. Typ alla klipp är premium numera. "Kvällsöppet" är dock fortfarande gratis. Bra! Jag pallar sällan att titta på det live, brukar vara så mycket annat på tv vid den tiden liksom, så jag föredrar att kolla det på Play istället. Senaste "Kvällsöppet" handlade tydligen om kvinnor i min ålder som har valt att bli hemmafruar och tycker det är ett bra val som de försvarar fullt ut.

Jag skulle hellre slita på ett skitjobb för en slavlön resten av livet än att bli hemmafru! Min mamma var hemmafru i nästan 20 år och henne ser jag knappast upp till. Visst, okej, jag är helt för fritt val och allt sådant där men att kvinnor i min generation promotar hemmafrulivet som om det vore det enda rätta...? De påstår att de gör det för sina barn och det kan man ju förvisso förstå, särskilt om man själv växte upp i en hemmafrufamilj, men fan alltså. Vad ska hemmafruarna göra när barnen är stora? Jag kan inte på något annat sätt försvara och ännu mindre känna igen mig i dessa kvinnors val. Att de väljer att bli hemmafruar är att direkt motarbeta feminismen på alla sätt. Dessutom: jag såg och upplevde vad en skilsmässa kan göra med en hemmafru. Min mamma är ju störd bortom all förståelse, ett jävla barnmisshandlarsvin är vad hon är, men när hennes och min pappas skilsmässa var klar så hade min mamma noll inkomst. Hon hade dock kreditkort, tre stycken minns jag, som pappa inte spärrade förrän flera år efter skilsmässan. Han visste ju att min mamma inte hade utbildning nog att få något värdo jobb för att kunna försörja mig, så han lät henne spendera hans pengar ända fram till -95 eller -96. Jag tror det är rätt få män som skulle vara så snälla mot sina exfruar faktiskt. Är iallafall inget man som hemmafru "by choice" kan räkna med, den saken är klar.

De här kvinnorna är bara fega! Det är vad det handlar om. De är fega och lata som inte vågar/orkar ge sig ut och chansa på utbildningar och jobbsökande. Jag kan dock förstå den fegheten, haha. När det gäller studier så är jag minst lika feg för jag är rädd för att jag inte ska klara det, och när det gäller jobbsökande...

Ja.

Jeesh. Arbetsförmedlingen är ju typ lika nyttig och effektiv som en diet bestående av genmanipulerade grönsaker som friteras och sköljs ner med ren matolja. Jag känner ingen som fått jobb via Arbetsförmedlingen, trots att alla antingen har varit eller är inskrivna som arbetslösa. Kontakter och bekanta. Det är så man får jobb nu för tiden. Det är enklare att få svartjobb än något jobb via AF.

Arbetsförmedlingen är värdelös. Tanken är säkert god men det funkar inte i praktiken. Majoriteten av arbetsförmedlarna är ju sjukt opersonliga också. Ringer man och ska fråga något så beter de sig som om man stör.

Men visst, jag förstår på sätt och vis hemmafruarna "by choice" som fegar och väljer den enkla vägen ut. Vem fan vill tampas med Arbetsförmedlingen? Vem vågar chansa på sina ambitioner? Vem förstår CSN? Vem fan vågar drömma överhuvudtaget?

Men aldrig, aldrig i helvete att jag blir hemmafru. Jag ser det enbart som kvinnoförtryck, och förr eller senare, förfall. Vad är det? Tre av fem äktenskap som slutar i skilsmässa?

Jag som är singel nu, är ju det även om det kanske bara är tillfälligt, jag skulle fan i helvete aldrig någonsin ens gå på en första dejt med en man som sa sig vilja ha en fru/sambo som skötte hemmet utan högre ambitioner i livet än att fortsätta göra det i 20, 30, 40, 50 år.

Jävla sochelvete... Hade jag fått pengar i fredags så hade jag åtminstone varit packad nu!!!

Jag skulle träffa min punkkompis på AF igår och fick vänta en hel jäkla timme på henne för det var så mycket snö att hon inte kunde skynda sig, och när jag väntade så kom jag på en sak. Tre män i mitt liv kör med riktiga arselfasoner mot mig. Den ena mannen är min pappa och det är förvisso något som jag har vant mig vid men det är också något som påverkar mig extra mycket. Min pappa liksom, hans fasoner mot mig påverkar ju för fan alla relationer jag har med män överhuvudtaget. Den andra mannen är M och att han gör det svider något enormt. M ska ju vara en snäll man: anledningen till varför jag föll för honom var ju att han inte var arselaktig överhuvudtaget. Men att han inte ens ger mig ett enkelt "Hej jag är tillbaka i stan." när han har smsat med Diva är ju enbart arselfasoner. Den tredje mannen är Nalle Puh. Han har på senare tid fått dra ett extra tungt ok, medveten om skiten mellan mig och M när han har haft kontakt med mig. En kontakt som har utvecklats fort men nu helt plötsligt står stilla på grund av mitt blockerade mobilnummer och en imponerande kylig attityd från hans sida, följt av tysta leken.

Det är bara arselfasoner, jag vet. Det är manlig idioti i sin sämsta form och jag som kvinna vet att jag inte ska ta åt mig. Alla kvinnor vet det. När män blir arsel vet kvinnor att vi ska fly, vi ska omge oss med kvinnor och gråta ut en stund på en väninnas axel om det så behövs. När män blir arsel och beter sig som de enda tupparna i en kvinnas hönshus, ska kvinnor fly in i hönshuset och kackla sönder varandras öron. Män verkar inte fatta bättre och verkar inte kunna hjälpa att de blir arsel förr eller senare. Även de män som är av den bättre sorten blir arsel då och då. Vette fan vad det beror på. Det superkänsliga manliga egot kanske? Testosteron? Nalle Puh till exempel, honom har jag dömt som helt klart en av de bättre männen. Tills typ nu. Arselfasonerna från honom hade jag inte förväntat mig alls eftersom jag typ har sett på honom som någon som skulle kunna vara den positiva motpolen till de negativa arselpolerna. Jag är inte alls säker på vilken typ han är numera. När det gäller M så vill jag absolut inte tro att han har gått och blivit arsel helt plötsligt men fan, det verkar ju som det. Att han inte hör av sig till mig men till Diva!? Vad fan är det för arselfasoner? Min pappas arselfasoner orkar jag inte ens tänka på. Han har kört med dem mot mig i typ tio år nu och resultatet är att han har förlorat mig. Han har förlorat mig på alla sätt och vis. Jag respekterar honom knappt ens som en människa längre och jag vill inte ha något med honom att göra. Har tillochmed tagit bort mitt efternamn från Facebook. Det är ju hans namn, jag vill inte ha det. När jag har råd, när det nu blir, ska jag byta efternamn.

Arselfasoner har den effekten. Männen som ger sig i kast med arselfasoner i tron om att de gör det rätta, bromsar där det behöver bromsas i någon relation, förlorar kvinnorna som utsätts för det. Vi kvinnor orkar inte med arselfasoner även när vi vet att det bara är tillfälligt. En annan effekt är att arselfasoner framtvingar bitchfasoner. Jag har mängder av hämndplaner ifall jag behöver dem. Jag känner nu hur jag blir både arg och besviken samtidigt som jag är fast besluten att inte låta mig påverkas mer av arselfasonerna. Jag kommer aldrig ens medge att jag är arg. Det är en speciell sorts ilska jag känner. Det är en ilska närd av min besvikelse och min förlorade tro på att det finns bra män, för tillfället blandad med mina tårar fastän jag vet att ingen av de tre männen förtjänar fler av mina bittra tårar. Jag har gråtit tillräckligt över dessa tre männen och de får inte fler tårar än de få som svider i mina ögon just nu.

Till de försvinnande få män som läser det här: behandla kvinnor som människor för det är vad vi är. Ni är inte coola när ni håller på och leker tysta leken och låtsas som om ni inte gillar oss "på riktigt". Hur gamla är ni egentligen? Fan, hade vi alla gått i lågstadiet så hade ni väl dragit oss i håret och sprungit iväg.

Bestäm er nu, är ni arsel eller män?

Jag kände mig så populär för ett par timmar sedan... Nio nya vänförfrågningar. Åhå?

Två av dem var dock från folk som ville ha mig som Farmvillegranne och de andra var män som hade skrivit "Hi cutie, wanna cam?" och liknande i förfrågningen. Suck... Jävla creeps.

Tre av mailen var från äcklen, en av dem verkade dock ändå något sånär som på normal. Han skrev "bara" att han tyckte jag var sexig och att han gärna ville ha foton på mig. Sådana är oftast enkla att handskas med på FB, är bara att ignorera för de hör sällan av sig igen.

De andra två som mailade var sjuka i huvudet. Hela jävla sjuka vidriga äckel var de båda två! Fy fan alltså, seriöst: hur fucking jävla sjuk i huvudet är man inte om man mailar foton på sitt könsorgan till en främmande kvinna??? Hur vrickat är inte det??? Även om man nu skulle vara sexmissbrukare och beyond all help typ så borde man ju ändå på någon fucking nivå av medvetande förstå att man inte gör sådant.

Blockera, blockera, blockera.

Radera, radera, radera.

Har faktiskt märkt en skillnad i antalet creeps som mailar mig och lägger till mig som vän på FB. De har blivit fler den senaste tiden, typ bara den senaste månaden. Tror det kan bero på att jag ändrade min relationsstatus till "singel" då. Funderar på att ändra till typ "gift" eller något för då kanske de lämnar mig ifred. Önskar att Facebook hade "FUCK OFF" som relationsstatus, är typ det jag är nu. Är inte singel även om jag och M har en paus. Måste man vara något överhuvudtaget? Jag känner mer för att ha "Låt mig va" som relationsstatus nu. Det kunde man ha på gamla hederliga Lunarstorm. Facebook är dock inte så individanpassat...

Ska nog ändra tillbaka till "I ett förhållande" som jag hade förut. I princip så har jag ju det: med mig själv hehehe... Är nog viktigare att först skaffa sig ett bra förhållande till sig själv innan man kan ha något annat förhållande. Hmm.

Ska gå och lägga mig och krama mina gosedjur extra hårt och försöka drömma om en trevligare värld.

Vräker ner snö idag också. Så kul att orka sig ut då. Jag som hade tänkt stanna inne och färga håret idag. Får väl vara ful ett tag till då. Om jag inte kommer på socmötet så får jag väl ett helvete sedan. Grrr.