Fuck you
Fyyyyyyy faaaaaaaaaan alltså!!!!
Fuck fuck fuck fuck I don't need this shit in my fucking life!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
I juni 2006 sa jag upp kontakten med min manipulerande, psykiskt sjuka, mentalt och fysiskt misshandlande morsa.
Det är alltså sex år sedan och jag har inte hört av mig till henne på hela den tiden.
Hon har dock hört av sig ibland. Skickat kort eller brev vid jul och min födelsedag. Skickat present ibland. Sist hon skickade något var ett grattiskort när jag fyllde år förra året. Jag slängde det direkt utan att ens läsa det, som jag alltid gör när jag ser hennes handstil på kuvertet.
Ibland har hon även ringt, dock hittills bara till min hemtelefon och hon har aldrig sagt något. Bara varit tyst i luren när jag svarat. Totalt har hon kanske ringt kanske 10 gånger sedan jag sa upp kontakten.
Vet inte varför jag inte har försökt dra någon gräns tidigare. Antagligen har jag tänkt att hennes stalkande av mig har varit så sporadiskt att jag inte känt något behov av att på riktigt stänga henne ute från mitt liv.
Nu idag gick hon för fan över en gräns alltså.
Hon smsade mig.
Jag hade körlektion när hon smsade mig så då låg ju mobilen i väskan och jag märkte inte ens att jag fått sms förrän efteråt. Var på Arbetsförmedlingen för att gå på toa. Av vana använder jag den toan eftersom den alltid är fräsch. Jag känner dessutom dem som städar på AF så jag vet hur noga de städar. Iallafall, jag gick dit efter min körlektion för att använda toan men satte mig först vid en dator för att kolla efter jobb. (Who knows, AF kanske kan få in en lyckoträff...) Jag hade mina hörlurar på och lyssnade på musik som vanligt och hörde hur det plingade i lurarna att jag fått mail. Mina mailinställningar på mobilen är som så att om jag inte kollar mailen när det kommit ett så fortsätter det plinga var tionde minut, är rätt störigt men bra för då missar jag ju inga mail. Så inte förrän då tog jag upp mobilen och kollade, och då såg jag att jag även fått ett sms.
Blev lite glad för jag tänkte att det kanske var M eller någon kompis som smsat en alla hjärtans dag-hälsning. Men det var det inte. Det var min mamma som smsat och hon skrev precis detta:
"Hjärtekramar från mamma, kom på nu att det stora kuvertet med 1000: jag skickade igår kan se ut som reklam, kolla posten! Kramar från mamma"
DET ÄR SEX ÅR SEDAN JAG SA UPP KONTAKTEN OCH HON UTTRYCKER SIG SOM OM VI HAR SNACKAT I TELEFON BARA EN STUND TIDIGARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vem fan håller på så?????? Det är för helvete sex år sedan!!!! Hur fan kan hon uttrycka sig så: "kom på nu..." liksom, som om detta var något hon hade sagt till mig i telefon några timmar tidigare.
Jag blev så rädd att jag nästan började gråta. Typ sprang in på AF's toa och låste in mig, tänkte väl kanske stanna där kanske men kom på att hon omöjligen kunde hitta mig. Jag känner henne liksom. Hon är lat som fan, kan mycket väl planera att komma hit men hon skulle aldrig kunna få tummen ur och faktiskt genomföra resan. Hon är så in i helvete lat att hon sällan eller aldrig kan genomföra något överhuvudtaget liksom, hon är all talk and no action så att säga. Dessutom, M gjorde en sak då något år efter att jag sa upp kontakten med henne, han kollade körkortsregistret ifall hon fanns med där för jag mindes att när jag träffade henne sist, 2002 när min mormor dog, så hade hennes körkort gått ut. Redan då, 2002, hade hennes körkort varit ogiltigt i ett par år vet jag, och då 2007 eller 2008 när M kollade så hade hon inte förnyat det ännu.
Jag har faktiskt dålig koll på hur det går till att förnya ett "utgånget" körkort, men jag har för mig att man har några månader på sig efteråt att förnya det utan att behöva göra något förarprov. Tror M sa något sådant också då för fyra-fem år sedan när han kollade. Är någon tidsgräns där iallafall. Förnyar man inte körkortet inom den tiden så förlorar man iallafall behörigheten och måste ansöka om körkortstillstånd för att få tillbaka körkortet, och M kunde inte se att hon hade fått, eller ens begärt, något körkortstillstånd.
Bara det är ett bra exempel på hur jävla plågsamt lat min mamma är. Det är ju inte svårt att förnya ett körkort liksom, är ju bara att fylla i en blankett, ta nytt foto och antagligen betala någon mindre avgift. Precis samma som det är med vanligt id-kort, bara det att det är enklare att förnya körkortet eftersom Transportstyrelsen skickar hem en blankett i god tid som man ska fylla i och skicka tillbaka. Med vanligt id-kort har man ju inte den påminnelsen liksom. Men så jävla LAT är min mamma att hon aldrig fixade det utan lät körkortet bli ogiltigt.
Så därmed vet jag att hon inte kan köra hit och "hälsa på mig". För även om hon planerar det så kan hon inte köra. Dessutom har hon ingen egen bil, och hyra en bil får man ju bara göra om man kan visa körkort. Hon kan knappast låna en bil av sina syskon heller eftersom ingen av dem har kontakt med henne längre.
Alltså, om hon då mot all förmodan skulle få tummen ur arslet och "hälsa på mig", det vill säga våldgästa mig, så skulle hon behöva åka tåg. Buss är billigare men uteslutet eftersom hon - liksom jag - inte kan sitta stilla så länge på ett så litet utrymme. Både jag och min mamma får kryp i benen av det, typ panik i benen, och lustigt nog så blir både hon och jag illamående av att åka buss. Alltså skulle hon tvingas ta tåget ifall hon skulle komma hit, och tåg är äckligt dyrt och min mamma är snål som in i helvete.
Allt detta vet jag ju så egentligen, det finns ingen chans att hon skulle komma hit. Men jag blev rädd ändå när jag såg hennes sms. Vem fan uttrycker sig så...? På sex år har jag varken ringt, smsat, skickat kort, eller något överhuvudtaget, och hon skickat helt plötsligt ett sms till mig där hon uttrycker sig som om vi pratat i telefon bara en stund tidigare.
Sjuk, sjuk sjuk, sjuk.
Jag fick total panik fastän jag vet att hon knappast skulle komma hit. Även om hon skulle komma hit så skulle hon inte kunna hitta mig. Visst, det är skitlätt att se precis vart jag bor när man kollar på Eniros kartor, men jeesh. Min mamma skulle aldrig kunna hantera en dator om så hennes jävla psyksjuka liv hängde på det. Hon är sämre än min låtsasfarmor för helvete.
Jag har egentligen inget att oroa mig för. När jag tänker efter så vet jag ju att hon aldrig skulle komma ens halvvägs till att komma hit, på grund av flera olika anledningar. Men idag när jag låste in mig på AF's toalett och var var på väg att börja gråta av ren skräck så kunde jag inte tänka så logiskt. Gick ut efter en stund, gick till torget och funderade på om jag skulle ta bussen hem. Imorse när jag åkte in till stan så hade jag bara pengar så att jag kunde åka buss enkel resa och jag hade tänkt att jag skulle gå hem. Är inte så långt och min jobbiga högerfot har blivit bättre så jag klarar av att gå litegrann numera. Men jag hade sådan panik att jag bara ville hem typ. Tänkte ta smsbiljett men när jag kollade mitt saldo på mobilen så hade jag redan på grund av tidigare sms-biljetter kommit upp i 170 spänn... Månadsavgiften på mitt abonnemang är ju 300 så det blir en fin räkning jag får snart. 470 spänn, usch. Nollställs dock imorgon lyckligtvis.
En liten stund senare, när jag var på öppenpsykiatriska mottagningen (bara för att låna toan eftersom jag aldrig gick på AF's) kom jag dock på att min punkkompis fick körkort nyligen, så jag smsade och frågade om hon kunde skjutsa hem mig. Älskar henne för att hon utan att ens vilja ha någon förklaring satte sig i sin pappas bil och kom och hämtade mig. Berättade sedan i bilen för henne att min mamma smsat och att jag blivit så rädd att jag bara ville hem. Hon vet liksom, min punkkompis vet hela den psyksjuka historien så hon förstod väl mitt irrationella beteende.
Jag hade mycket riktigt fått 1000:- med posten. Hämtade bara posten och drog sedan ut till köpcentrat med min punkkompis. Vi fikade och snackade lite om graviditetstestet hon hade i sin väska (!), om min mammas vykort, jag impulsköpte en skjorta med min tusenlapp och sedan skjutsade min kompis hem mig.
Så fort jag kom hem ringde jag Telia och tänkte byta nummer. Nu måste jag för fan dra gränsen alltså. Jag kan inte gå med på att bli stalkad längre. Ska säga upp min hemtelefon också, använder den fan aldrig...
Men efter 23 minuters väntetid hos FELIA så fick jag reda på att det kostar 250 spänn att byta nummer. Usch. Så jag gjorde det inte. Glömde fråga hur den avgiften betalas, om det läggs på mobilfakturan eller om det kommer en separat faktura kanske. Förr eller senare måste jag byta nummer liksom. Jag kan inte gå med på det här längre. Tidigare har jag skyllt på att jag gillar mitt mobilnummer och att jag inte tycker att jag ska behöva byta, men jag kan nog inte komma ifrån det längre. Måste verkligen byta nummer även om det kostar obskyra 250 spänn.
Att göra mitt nuvarande mobilnummer hemligt var dock gratis!
Så jag nöjde mig med det, "så länge" liksom. Det funkar omedelbart också, dock kan det ta ett par dagar innan Eniro och Hitta.se har uppdaterat så att mitt mobilnummer inte längre finns kvar där. Men precis efter att jag hade bett Telia göra numret hemligt så testade jag att ringa hem till mig själv, och voila, det stod "dolt nummer" på hemtelefonens display. Lite kul att det var så enkelt att fixa.
Måste väl ringa förr eller senare och faktiskt byta nummer helt. Ett tag kanske det kan räcka med att ha gjort mitt mobilnummer hemligt eftersom min mamma regelbundet ringer nummerupplysningen och kontrollerar folks telefonnummer. Det har hon gjort i flera år alltså. Redan när jag bodde med henne höll hon på sådär, typ varannan vecka ringde hon och kontrollerade att mina systrars och min pappas telefonnummer stämde. Normalt... Så det kan funka ett tag att ha fixat hemligt nummer, även om hon redan vet mitt nummer. Jag har ju också androidmobil och fördelen med dem är att jag kan blockera så att ett visst nummer inte kan kontakta mig. Är väldigt praktiskt, varje gång en telefonförsäljare ringer mig så blockerar jag numret (med appen "Vem Ringde" så behöver man typ aldrig svara i telefon). Fast jag vet inte hur det funkar med sms från blockerade nummer. I vissa androidmobiler levereras sms från blockerade nummer ändå men hamnar i en separat mapp så att man inte ser dem om man inte går in och kollar. Hur det funkar på min android har jag ingen aning om. Får väl lusläsa pdf-manualen som jag aldrig har läst eftersom den är i pdf.
Min mamma har dock samma oregistrerade kontantkortsnummer som hon haft ända sedan Telenor hette Vodafone. Om inte ända sedan de hette Europolitan? Hon har haft det numret aslänge ifallafall. Fast det går ju att blockera numret ändå även om det inte är registrerat. Så i och för sig behöver jag ju inte byta nummer. Duger ju fint med att bara ha gjort det hemligt och blockera hennes nummer. Fast jag vet inte om jag ska nöja mig med det? Min mamma är ju helt borta från verkligheten liksom. Hon skickade också ett vykort där hon skrev att jag skulle smsa eller ringa när jag fått tusenlappen. As if I would. SEX ÅR SEDAN för fan!!!!
Såhär skrev hon på vykortet:
"Du fick inget på födelsedag o jul FÖRLÅT! Men det beror på att jag har varit sjuk länge i celiaki. Skickar i "stort kuvert" för att posten ej ska sno pengarna! Skicka gärna sms eller helst ring om att du har fått pengarna!"
och så skrev hon sitt nummer.
Googlade celiaki, det är glutenintolerans vilket inte är samma som glutenallergi. Celiaki är en autoimmun sjukdom, alltså att kroppens immunförsvar angriper den egna kroppens vävnad. Verkar inte vara speciellt allvarligt så länge man inte äter sådant med gluten i alltså och det är väl inget svårt? Finns ju mycket glutenfritt i mataffärerna nu för tiden. (Jag hade glutenallergi när jag var liten och då på 80-talet var det svårt att hitta glutenfritt bröd. Kommer ihåg att mamma sagt det. Min glutenallergi växte bort, är vanligt att den gör det runt treårsåldern.) Dock står det på Wikipedia att celiaki ofta leder till andra sjukdomar. Typ vitaminbrist, hjärt- kärlsjukdomar, diabetes, sköldkörtelsjukdomar, benskörhet, och cancer.
Alltså, jag blev inte ens orolig när jag läste det på Wikipedia för några timmar sedan.
Tänkte bara att nu får hon. Nu får hon betala för vad hon gjort liksom. Hoppas hon dör.
Så tänker jag iallafall nu. När hon sedan är död, det vet jag ju inte hur jag hanterar. Tror faktiskt att det blir en blandning av en lättnad och en konstig sorg över den förlorade chansen till att jag någonsin kunde ha haft en riktig mamma. För så länge hon lever så kan jag ju åtminstone inbilla mig att en del av min riktiga mamma finns kvar i hennes sjuka hjärna. När hon är död så finns ju inte ens den där delen kvar liksom, så det är nog det jag kommer sörja.
Btw...
Jag råkade ha sex med M i lördags.
o_0
Var i hans lägenhet och skulle hämta grejer. Jag var dösäker på att han var i Göteborg för jag hörde av en gemensam bekant att han körde dit i fredags med ett fullt släp på bilen, så jag brydde mig inte om att smsa honom innan jag kom dit. Hade inte ens planerat att hämta grejer den här helgen men jag hade inget att göra så jag tyckte det var lika bra liksom. Jag kom dit och fick ihop lite grejer, hade min gamla välanvända resväska (en sådan med hjul) med mig som jag packade allt i. Jag hade väl varit där i lite drygt en halvtimme och stod och drack lite vatten innan jag tänkte åka hem igen för jag hade inte lust att vara där någon längre tid. Kändes liksom skumt på något sätt för det fanns fortfarande rätt mycket av M's grejer kvar. Vardagsrummet, lilla sovrummet och hallen var tomma på möbler men det fanns lådor överallt. Rakapparaten var i badrummet, allt porslin fanns kvar i köksskåpen, mat i kylen, och i sovrummet fanns nästan allt kvar inklusive sängen, lilla teven och massa kläder i flyttlådor. M hade lagt mina kläder och prylar, ett par böcker bland annat, i en hög i vardagsrummet precis som han lovat så jag gick inte ens in i de andra rummen förrän efter kanske tio minuter, och när jag gjorde det och såg att lägenheten inte var så tom som den verkade så fick jag en rätt skum instinktiv känsla av att jag borde dra hem. Han var liksom fortfarande där på alla andra sätt än rent fysiskt, precis som jag kände förra gången jag skulle hämta grejer.
Så jag drack bara lite vatten innan jag skulle ta min resväska och gå, nöjd över att jag åtminstone fått med mig nästan hälften av mina saker. Har en lista på grejer jag inte hittar hemma, alltså måste de vara hos M.
Då hör jag hur ytterdörren låses upp och tunga fotsteg går in, nycklar som skramlar, dörren stängs, en duns i golvet följt av klirret av glasflaskor, och M's röst som säger "Äsch, fan också." innan han antagligen såg min handväska och skor i hallen och det blev helt knäpptyst i någon minut innan han ropade på mig.
Jag stod blickstilla i köket och blundade med vattenglaset mot pannan och upplevde ett sådant där kristallklart ögonblick i fucking ultrarapid då man känner med varje cell i hela kroppen att nu, nu, nu kan vad som helst hända. Hur klyshigt det än låter så kändes det så.
Herregud vad mitt hjärta dunkade hårt då. M har ju verkligen inte varit otrevlig eller hotfull mot mig sedan vi började med krånglet att hämta grejer och försöka ha något schema över vår tillgång till lägenheten, men det var ju fucking oväntat att träffas. Jag har verkligen inte haft någon lust att träffa honom liksom. I början var det för att jag var ledsen, hade jag träffat honom då så hade jag börjat storgråta av att bara se honom. Sedan var jag ju fly förbannad och hade jag träffat honom då så hade jag lappat till honom. Men nu liksom, jag är inget av det nu. Jag är varken arg eller ledsen. Eller, jag är väl kanske mitt emellan av att vara arg/ledsen. Jag är ingenting typ. Har kanske pausat mina känslor?
Så när M ropade mitt namn från hallen och jag hade min kristallklara insikt i köket så kunde jag bara svara "Ja." och hoppas att jag lät mer självsäker än vad jag kände mig. Det var så knäpptyst i lägenheten att jag hörde det där frasande ljudet av M's skäggstubb mot hans hand innan han suckade lite. Han stod tyst i hallen och jag stod tyst i köket en bra stund och vi liksom väntade ut varandra. Hörde hur han drog ett djupt andetag innan han sa
"Vill du att jag ska gå?".
Typ där upphörde den där kristallklara insikten och aningen om att vad som helst kunde hända, och allt blev okej liksom. Jag slappnade av. Han hade frågat ifall jag ville att han skulle gå och hela tiden stått kvar i hallen där ingen av oss kunde se den andre. Han hade inte rusat in i köket och börjat bråka, som jag hade nojjat över att han skulle ifall vi skulle råkas på sådär oväntat. Jag var tyst i kanske 20 sekunder och stod typ och argumenterade med mig själv innan jag kunde svara att han inte behövde gå för jag var klar och på väg att gå själv så det gjorde inget.
M stod kvar i hallen en lite för lång och tveksam stund och under tiden blev jag faktiskt rejält fnissnödig. Jag kände extremt tydligt hur han var minst lika överraskad som jag och då tyckte jag att jag fick ett litet övertag där. Mina instinkter minuterna innan han klev in hade ju förberett mig lite liksom.
M vågade sig in i köket så småningom och gav mig en sådan där megauppskattande blick när han såg mig. Den blicken är fan farlig alltså... Jag vet allt vad han tänker när han ser på mig med den blicken. Jag var snyggt sminkad och uppsnofsad i håret då också, har börjat med en ny frisyr och look som jag behöver öva på för att få till det ordentligt, så jag fixade mig innan jag åkte till M's lägenhet. Jag var fan jävligt snygg i lördags. Det tyckte M också, det syntes på honom för den där blicken han gav mig alltså, jeesh... Så som man ser ut när man är riktigt utsvulten och måste se på när andra äter mat: så såg M ut i lördags när han kom in i köket och såg på mig i flera minuter utan att säga något.
Vi började prata lite smått. Sådär ytligt i början innan vi båda två verkade glömma bort att vi skulle hålla oss till kallprat, och började snacka som vi brukade snacka. Han började också! Han sa att jag såg "rått sexig ut som vanligt" medan jag höll mig till att under tystnad kolla in hans rumpa när han vände sig om. M har alltid haft en snygg rumpa alltså... Efter sisådär 40 minuter så tänkte jag gå. Jag började bli hungrig och ville hem till köttfärssåsen som väntade på mig i frysen, men M sa att han skulle beställa pizza så jag kunde väl lika gärna äta med honom...?
Jag var jäkligt tveksam för vid det laget hade jag börjat bli lite sur på mig själv för att jag fortfarande, trots allt som har hänt mellan oss, kollar in hans rumpa så fort han vänder sig om. Dålig vana alltså. M tittade på mig med den där hundvalpsblicken han alltid har haft när han verkligen vill övertyga mig till något. Typ följa med och handla mat eftersom han annars bara köper snabbmakaroner och falukorv, eller se den där hemska "Paranormal Activity" som han tycker är spännande men som jag tycker är så skitläskig att jag får svårt att sova (faktiskt, jag hatar den filmen). Då har M en sådan där tiggande hundvalpsblick som är så gullig och övertygande att jag nästan kan höra det högfrekventa hundgnället.
Så jag gav mig. Stannade kvar och tänkte att okej, jag kan väl äta middag med honom. Det gör väl inget? Bara äta middag går ju bra, eller vad tycker du: den rationella och läskigt övertygande sidan av Lady Angel?
Den sidan av mig sa fan ingenting, så jag stannade kvar och delade på M's gigantiska familjepizza han beställde från pizzerian jag nästan bor granne med.
Men, men, men, han hade varit på systemet också. Två välfyllda systemkassar hade han med sig. Jag tänkte direkt att jag skulle hålla mig till vatten FÖR FUCKING SÄKERHETS SKULL men sedan blev jag så sugen på ett glas vin när jag började äta pizzan. Är väl en skum blandning kanske men ananas, banan och curry-pizza passar bra ihop med ett torrt vin enligt både M och moi.
Så vi åt. Och vi drack. Och jag har fått låg tolerans för jag blev full fort när vi satt där på sängen med pizzan mellan oss. Får påpeka att det inte fanns någon annanstans att sitta än just i sängen, förutom golvet då. Kändes lite skumt i början att sitta i sängen med M eftersom senaste gången vi var i hans säng tillsammans så var vi nakna, men efter ungefär ett och etthalvt glas vin så glömde jag typ bort det. När vi hade ätit så gick jag på toa och då smsade jag till en kompis att jag hade en skön vitvinsfylla, tralala. Skrev inget mer för jag tänkte att hon skulle svara direkt, för det gör hon alltid annars, hon brukar svara så fort att jag aldrig hinner gå ur smskonversationen ens för att titta in på Wordfeud. Det är ingen idé att ens lägga ifrån mig mobilen när jag smsar med henne, hon svarar sjukt snabbt liksom. Men då i lördags svarade hon inte, och det var nog dumt för om hon hade svarat så hade ju jag skrivit i nästa sms att jag var hos M och att jag var full och lite småkåt på honom, och då hade min kompis säkert sms-snackat lite vett i mig.
Tänkte dock då när jag var på toa att jag skulle dra hem innan jag gjorde något dumt. I min sköna vitvinsdimma så tyckte jag att M såg för jävla bra ut alltså, och i och med att jag aldrig slutar tänka efter ordentligt två-tre gånger innan jag gör något (hur full jag än blir) så tyckte jag att det var bäst att jag åkte hem. Den rationella sidan av mig var läskigt övertygande även fast jag var i en skönt fnissig vitvinsdimma. Men när jag la ner mobilen i handväskan och tänkte att jag nu skulle hem, så ropade M inifrån sovrummet att jag skulle ta med mig vinflaskan dit.
När jag kom in med vinflaskan så hade M flyttat pizzakartongen och våra servetter till en flyttlåda och lagt sig raklång i mitten av sängen. Full som jag var då så tyckte jag att det syntes lång väg hur han låg och liksom väntade på mig...
Han tittade sådär utmanande på mig också, sådär "Aah, men kom hit då..." ungefär. När pizzakartongen fortfarande låg på sängen så kunde jag liksom ha den mellan mig och M, typ som en barriär. Pizza är ju lite kladdigt så risken var rätt liten att någon av oss skulle kasta sig över den andre och påbörja ett pizzakletigt grovhångel. Men M hade flyttat kartongen... Det fanns ingen barriär kvar... Jag sträckte ut min arm så mycket jag bara kunde när M höll fram sitt vinglas för att jag skulle fylla på, och jag försökte typ titta på allt annat än just honom. Fyllde långsamt på mitt eget vinglas under djup koncentration och låtsades som om jag spillde lite för att dra ut på tiden så jag skulle hinna bestämma mig för hur jag skulle hantera det här.
Jävla M genomskådade såklart allt. I just den stunden avskydde jag verkligen att han är polis och är tränad i att se detaljer och lägga märke till nervösa beteenden, lista ut vad man tänker och sådär. Hatade verkligen det, hahaha, fy fan vad orättvist alltså! Jag halvsatt på sängen och hade nog fejktorkat upp spillt vin med servetten i minst tre minuter när han sa sådär irriterande självsäkert "Jag tror det är torrt nu du..." i en överlägsen ton. Jag skämdes som in i helvete men ställde mig upp fortsatte fejktorka upp vinet som jag låtsades hade runnit ner på sidan av nattduksbordet. Vågade inte se på M då men såg i ögonvrån att han flinade åt mig.
Blaah.
M zappade lite mellan tv-kanalerna och lät mig stå där en stund och argumentera med mig själv igen. Han vet mycket väl att jag gör det nämligen (han känner mig alltför väl...). Till slut satte jag mig försiktigt bredvid honom, på kanten och drack mitt vin. Försökte låtsas som om jag satt bekvämt fastän jag satt väldigt obekvämt, hade ont i ryggen som jag alltid får när jag sitter utan ryggstöd. Efter en stund la jag mig dock ner, M's säng är en sådan där svindyr historia med ställbar madrass, så jag la mig och ställde in med kontrollen så att jag låg jätteskönt. Typ där slutade jag nog argumentera med mig själv. Jag var full nog att strunta i den rationella sidan av mig själv, vilket händer väldigt sällan. Just då kunde jag göra det bara för att det gällde M och mig och för att vi båda var lite småfulla. Inget är allvarligt då ju. Vi började titta på en b-film på tv6 och i en reklampaus så kom jag på att jag hade M's arm under huvudet. Sneaky! Jag blev stel som en pinne och funderade på hur fanken han fått dit armen. Är det där ett trick som alla män kan eller? Jag har varit med om det tidigare, har flera tjejkompisar som undrar samma sak och jag vet inte hur många tjejer jag hört undra över just detta: hur fan lyckas män alltid få sina armar runt tjejens axlar utan att hon märker det...?
Misstänker att M smög dit sin arm någon av gångerna då jag satte mig upp för att ta en klunk vin, men å andra sidan så tog det mig minst 20 minuter innan jag märkte det. Den där filmen vi såg var rätt dålig men efter en reklampaus blev den lite spännande så jag rörde mig inte ur fläcken förrän i nästa paus. Alltså måste M ha lagt dit sin arm i förra reklampausen, och jag märkte det inte förrän drygt 20 minuter senare, i pausen efter. Och så jäkla full var jag liksom inte att jag var helt bortkopplad från omvärlden. Borde ha märkt det. Mycket konstigt...
Anyway...
Låg där stel som en jäkla pinne av järn och tänkte "Jag ska inte ha sex med honom! Jag ska inte ha sex med honom! Jag ska inte ha sex med honom!" om och om igen och var så djupt inne i mina egna tankar att det tog mig ännu en reklampaus innan jag märkte vart M's hand var. Hans arm var under mitt huvud och liksom runt mina axlar på det där mysiga sättet, men handen? Kan någon gissa vart handen var....??? Suck...
Nej den var inte rätt på mitt bröst, men det var fan farligt nära: på övre delen av högerbröstet. Liksom, hade han sträckt ut fingrarna lite så hade han rört vid bröstvårtan och det är ett farligt område. Dit ska man inte närma sig om man inte menar att fortsätta, haha! Och det visste han! Jag blev akut fnissnödig igen och tyckte jag låg och vibrerade av ansträngningarna att hålla inne fnisset. Efter en stund kom jag på en liten lek som gick ut på att jag låtsades som ingenting, M låtsades som ingenting, jag reste mig för att ta en klunk vin och när jag la mig ner igen så la M tillbaka handen precis där den varit innan. Typ tio klunkar vin tog jag och han la tillbaka handen på samma ställe varje gång jag la mig ner igen. Jag vet inte hur många gånger jag kände mig akut proppfull av hysteriskt fyllefnitter, men ja, det var flera svåra stunder för mig där alltså.
Jag hade precis tagit en klunk vin och börjat lägga mig ner igen, och då kände jag M's arm längre ner under mig. Jag svankade med ryggen så han skulle dra åt sig armen, men då kysste han mig istället. Det gick så jäkla snabbt alltså. Han bara drog tag i mig så att jag låg under honom på typ två sekunder. Resten gick så snabbt att jag nog inte hann uppfatta det: hans händer var fan överallt och det var så jävla skönt att känna honom på mig. Jag gick på rå sexuell instinkt antar jag för det är svårt nu efteråt att komma ihåg hur det gick till. Men mitt linne drogs upp och min behå slet han faktiskt sönder, den gick sönder där mellan kuporna, och eftersom jag gick upp lite för mycket i vikt under julhelgen och vägrar ha på mig något annat än tights tills jag har gått ner i vikt, så var det väl hur lätt som helst för M att få ner handen i mina trosor.
Åååh, fan alltså...
Jag dör fan nu när jag tänker på det. Jag blev så enormt tänd att jag tog hans hand och gned mig mot den och jag skrek nästan när M bet lite i mina bröstvårtor. Älskar när han gör det. Det var verkligen rå sexuell instinkt jag agerade på då. M är jävligt bra på att plocka fram den sidan av mig också, illa...
Jag drog hem med sista nattbussen som var fullpackad. Ångrade mig lite när jag stod vid busshållplatsen som var kusligt öde då vid tvåtiden på natten, hade ju kunnat stanna kvar och sova hos M men det kändes knasigt som fan när jag vaknade alltså. Vaknade vid 01.30 någon gång och tyckte det kändes som om jag gjort något som var hemskt förbjudet, så när jag kom på att nattbussarna fortfarande gick så drog jag. Hade tyvärr inte sinnesnärvaro nog att komma ihåg resväskan, vilket jag har retat mig som fan på. Dumt ju. Men, men, jag ska in till stan på tisdag igen, har socmöte med syon som vanligt så jag kan hämta den då.
M smsade sedan, i söndags morse, och skrev att han hade föredragit att vakna upp med mig i sängen. Jag skrev tillbaka helt ärligt att jag typ hade fått lite panik på natten och dragit hem. Han skrev att det var typiskt mig att nojja sådär, men att han kommer vara kvar i lägenheten tills nästa helg, "Så kom hit när du känner för det gullet." och så en blinkade smiley.
Jeesh.
Rövhål
Kom nyss hem från Maxi. När jag var på väg hemifrån så fick jag en rätt otrevlig överraskning.
Klev ut i trapphuset, stängde min dörr och blev lite halvskrämd av en man som stod precis bakom min dörr. Jag hade ju hörlurar på mig som vanligt så jag var i min egen värld liksom. Mannen stod och hade väl nyss ringt på hos grannen till höger om mig, tur som fan i helvete att han inte hade ringt på hos grannen till vänster om mig...
Den där mannen var nämligen en jävla tv-pejlare och hade han stått till vänster om min ytterdörr så hade han sett rakt in i min lägenhet och sett min tv. Jag har försökt men det går fan inte att möblera så att teven inte syns när ytterdörren är öppen.
Tv-pejlaren såg alltså aldrig något annat än min ytterdörr som jag stängde och låste fort som fan när han hade visat sitt fula id-kort från Radiotjänst. Han sa att han såg i sina papper att jag hade varit kund hos dem tidigare men inte på ett bra tag, och han undrade varför jag inte var kund längre (vilket jävla uttryck, "varit kund" hos dem, ta er arslet jävla slynor!!!!). Jag ljög snabbt som fan att jag hade sagt upp min tv-licens efter att min tv gått sönder, vilket också är vad jag har sagt när Radiotjänst har ringt och snokat. Tv-pejlaren frågade ifall jag hade kvar teven och jag svarade att det hade jag inte för den hade jag slängt då för två år sedan. Tv-pejlaren tittade i sina papper samtidigt som jag pratade så jag tror fan att han hade på papper vad min ursäkt var för att jag hade sagt upp min tv-licens. Mannen nickade sådär lite instämmande också så jag ger mig fan på att han hade min story där på papper. Jävla snokande skithögar. Iallafall, tv-pejlaren frågade om jag inte hade köpt någon ny tv sedan dess och jag ljög ju egentligen inte när jag sa att jag inte kunde köpa någon tv eftersom jag var arbetslös. Det är ju faktiskt inte en lögn, jag skulle aldrig ha råd att köpa ny tv. Möjligtvis skulle jag kunna ta det på avbetalning men jag vill inte göra det. Har i och för sig redan shoppat lite på kredit som jag betalar av på varje månad, men jag har satt en gräns på hur mycket jag får vara skyldig liksom. Aldrig mer än en tusenlapp har jag lovat mig själv, och den gränsen har jag aldrig gått över heller. Tv-pejlaren såg faktiskt rätt förstående ut när jag sa att jag inte hade råd att köpa ny tv så han bara nickade och tackade för sig.
Jag gick ut och drog typ världens djupaste andetag...
Har faktiskt aldrig haft en pejlare förut. Radiotjänst har ju ringt ett par gånger sedan jag sa upp min licens men de har bara ringt på telefonen hittills. Fan vad sneaky att stå där och försöka ta mig på bar gärning. Jag hade ju hörlurar på mig så jag hörde inte att han började prata med mig medan jag letade i jackfickorna efter mina nycklar. Jag bara stod där med dörren halvöppen och rotade i fickorna liksom, men sedan när han höll upp sitt id-kort och jag såg att det stod Radiotjänst på det... Huuu vad snabbt jag fick tag i mina nycklar och smällde igen dörren...
Sedan när jag satt på bussen på väg ut till Maxi så funderade jag lite på det där. Jag hade faktiskt föredragit att säga sanningen, att jag helt enkelt inte har råd att betala tv-licensen eftersom jag bara brukar ha drygt 1500:- kvar efter alla räkningar. Att åka på ännu en räkning på någon femhundring var tredje månad skulle jag faktiskt ha svårt att klara, även om det "bara" är var tredje månad. Att jag helt ärligt inte har råd att betala tycker jag borde funka som ursäkt men det gör ju inte det. Har hört om någons kompis, kusins, grannes, före detta som sa att ha inte hade råd och också slapp betala men det är antagligen en skröna.
Och att jag ogillar Radiotjänst på grund av andra anledningar spelar egentligen inte så stor roll i varför jag smiter undan tv-licensen. Faktiskt, om jag hade råd så skulle jag väl betala. Om de tar mig... När jag var sjukskriven hade jag cirka 9600:- i månaden och det är ju rätt bra liksom. Jag hade typ aldrig slut på pengar då, brukade bara vara ungefär var tredje månad då jag hade den där fakturan från Radiotjänst som det blev lite fattigt i slutet av månaden. Nu är det fattigare, om jag får 6500:- att leva på en månad så har jag tur. Brukar snitta på drygt 6000:- faktiskt och hyran är ju på 3500:- så... Jag smiter från Radiotjänst med gott samvete.
Men ptjae, i framtiden när jag drar in 25 lax efter skatt per månad så kan jag väl betala.
Om de tar mig.
Men, fortfarande... Innerst inne så känner jag att jag måste låta något komma fram...
TA ER I ARSLET JÄVLA RADIOTJÄNST!!!!
Agree to disagree?
Grrr, nu är jag sur alltså!
Ringde nyss pappa. Jag ville inget särskilt, tänkte bara fråga hur han hade det och om han hade fått mitt grattiskort. Han fyllde år nyligen och jag skickade kort, men det har han tydligen inte fått. Konstigt eftersom jag skickade det i tisdags. Är väl jävla posten som fuckat upp igen. Jag beställde lite grejer från cdon.com, också i tisdags, och det skickades från deras lager lika snabbt som alla andra gånger jag har beställt från cdon.com, dem kan man verkligen lita på. Men posten har fuckat upp med mitt paket. Har spårat kollinumret och paketet kom till Göteborg i onsdags men inte fanken har det kommit därifrån sedan dess. Jag borde ju ha fått paketet innan helgen men när jag spårade kollinumret både i torsdags och i fredags så stod det att paketet fortfarande var i Göteborg. Är väl kanske något skit med SJ som gör att mitt paket sitter fast i Göteborg, kan gissa på att grattiskortet till pappa också sitter fast där.
Iallafall...
Ringde pappa och småpratade lite och så sa han att jag skulle gå in på SvtPlay och kolla ett klipp på Benny Anderssons Orkester och någon Helen Sjöholm. Hähähä, det jag har hört av deras musik var inget jag rockade loss av direkt... Det är inte i min smak liksom så jag är inte speciellt intresserad av det. Jag gillar dessutom inte Svt vilket jag också sa till pappa, och som han också borde veta eftersom jag har ogillat Svt i åratal nu, och då verkade det som om pappa typ tog illa upp av att jag tycker som jag tycker. Han sa att jag var som "de där" muslimerna som får för sig att avsky saker till höger och vänster, sådär kunde jag väl inte hålla på och ogilla utan anledning.
Bla, bla, bla...
Det är fan hemskt vilka fördomar han har! Pappa har aldrig haft speciellt normalt empatisk människosyn, men fy fan vad han har utvecklat fördomar på äldre dagar! Han är så himla tjurskallig alltså! Jag ogillar Svt eftersom de är falska. Eller, okej, eftersom JAG tycker de är falska. Det är min åsikt om Svt. De påstår att de är politiskt oberoende, att de inte håller med något parti överhuvudtaget, och jag tycker att de är precis tvärtom. Hela jävla Svt är vänstervridna och det är ibland väldigt tydligt, speciellt i politiska debatter på tv och i typ alla programmen på radio. Därför bojkottar jag Svt. De smyger in vänsterbudskap i varje program och är så fula att de tar betalt av alla som har tv, samtidigt som de skryter om att de är sååååå politiskt neutrala och intressanta för alla människor oavsett ålder, bakgrund, utbildningsnivå, osv. De vill ju dessutom få det som så att alla som har internet och dator ska tvingas betala tv-avgiften också och det för att Svt har gjort vaddå...? Jo, lagt ut sina program på internet och medvetet gjort programmen tillgängliga för alla som har internet och dator, men inte tv... FULT!
Så därför hatar jag Svt, Radiotjänst och Sveriges Radio. Jag betalar inte tv-avgift sedan några år tillbaka, och jag är också så pass ärlig att jag inte heller tittar på Svt. Jag undviker dem medvetet eftersom jag inte vill betala för det.
Så där fick jag höra av pappa att jag inte har någon anledning att ogilla Svt eftersom det "alltid är jättebra" program där. Pfft. Att pappa själv typ tre minuter innan Svt-tjafset sa att han vägrade skaffa Facebook eftersom han inte ville bli "en sådan där" (vad det nu innebär) är tydligen en åsikt han ska få ha ifred men jag får inte ha min åsikt om Svt ifred.
Han är så himla tjurskallig.
Smygrasist också. Han har verkligen fått för sig att alla muslimer är som de där arga flaggbrännande muslimerna på tv-nyheternas rapporter. Pfft. Är ju knappast en bra beskrivande bild av muslimer... Liksom, hur skulle vi svenskar uppfattas ifall folk från andra länder bara såg oss när det är matcher mellan Bajen och AIK...?
Feel me
Angående M och krånglet med honom ja, jag har inte haft fullt upp med att hämta mina kläder och grejer från hans lägenhet, har däremot haft fullt upp med att bråka med M på sms. Jag har inte fått speciellt mycket tid att hämta mina grejer eftersom M smsade och sa att han behövde mer tid på sig att packa, trots att vår deal var att han skulle hålla sig borta från och med 15:e januari så att jag sedan kunde ta mina grejer i lugn och ro. Men M smsade den 12:e och skrev att han behövde mer tid så nya dealen blev 23:e januari, alltså i måndags. Då smsade han såklart igen och ville ha några dagar till men jag blev förbannad och sa att han skulle hålla sig borta från lägenheten idag, 26:e, för jag vill ha mina grejer. Han skrev tillbaka och sa att jag skulle hinna hämta mina saker ändå för nye hyresgästen (som M sagt skulle flytta in 1:a februari) blev inte godkänd av värden, och näste person på tur kan inte flytta in förrän tidigast i mars, så jag kommer ha gott om tid. Då hade jag dock ingen lust att vänta så jag fick M att lova att hålla sig borta från lägenheten idag så att jag kunde hämta åtminstone en del av mina saker. Så sagt och gjort, M lovade att hålla sig borta mellan klockan 12 och 18 idag.
Så idag har jag äntligen hämtat min laptop!
Jag var där i typ fem minuter enbart för laptopen. Hade tänkt att vara där längre, tills åtminstone klockan 17, och leta fram några smycken och kläder som jag vet ska vara hos M, men när jag kom dit så tyckte jag det var så obehagligt på något sätt. Jag visste ju att M inte var där och att han inte skulle hoppa fram bakom en dörr och börja bråka för innan jag kom dit så ringde jag hans granne, vår medlare, och bad henne kolla ifall han öppnade när hon ringde på dörren och det gjorde han inte. Grannen sa dessutom att hon mött M i trapphuset en stund innan jag ringde och då hade han sagt att han skulle gå runt på stan medan jag var i lägenheten och hämtade grejer, så jag visst ju helt säkert att han inte var i lägenheten när jag kom dit. Men det kändes obehagligt ändå.
Jag kände liksom av honom ändå. Kände att han nyss hade varit där. Hans lukt fanns liksom där, överallt. Kaffebryggaren var avstängd men fortfarande kokhet och det var så tydligt att han alldeles precis nyss hade varit just där. Det kändes som om hans tankar fortfarande fanns kvar där i lägenheten tillsammans med både hans kroppsvärme och lukt.
Så fort jag kom in så kände jag allt det där så jag gick bara en snabb runda i lägenheten och tittade efter mina grejer, såg bara ett par örhängen och laptopen och tänkte att jag skulle leta efter alla andra grejer men stod inte ut med den där obehagliga känslan. Jag försökte verkligen skärpa till mig och strunta i den faktiskt helt obefogade obehagskänslan, men jag kunde fan inte. Så det blev bara örhängena och laptopen jag tog idag. Smsade M på bussen hemåt sedan, skrev att när han hittar något som är mitt medan han packar så ska han bara lägga det i en hög så kommer jag och hämtar det när han är klar. Han verkade förvånad men skrev att det gick bra.
Hela vägen hem och ända sedan dess har jag gått och funderat på varför det kändes så obehagligt när jag var i hans lägenhet idag. Jag vet ju att M inte är "misshandlaochjävlasmedex"-typen, långt ifrån, och på senare tid så har vi kunnat ha en ganska så städad kontakt med varandra utan att störa hans stackars granne som fick leka fredsmäklare i början. Visserligen hörs vi bara av på sms nu men ändå, vi verkar kunnat komma överens rätt okej så det finns absolut ingen anledning till att jag tyckte det var så obehagligt idag.
Är lite skumt.
(Och ja jag inser hur dubbelt det är att i förra inlägget klaga på att en pizzeriachef avfärdar mig på grund av just en dålig känsla, och att jag i nästa inlägg skriver hur jag själv får en känsla som helt går emot mina planer och som jag vet är obefogad men jag litar på den ändå. Men sammanhangen är jävligt olika. Tycker fortfarande pizzeriachefen var knasig som inte ens lät mig provjobba bara för att han inte fick "rätt" känsla av mig.)
Jobb?
Blaaaa. Hur mycket har hänt sedan sist? Ptjae, typ en massa.
Den där intervjun med jobbcoachen/Eric Saade (hahaha) gick trots mina förvirrade fuckups rätt bra. Jag bestämde mig att helt enkelt bara spela cool och låtsas som ingenting när jag träffade honom, och det gick bra. Mötet med jobbcoachen verkade gå bra, han var trevlig och sådär, fick reda på i efterhand att han har jobbat som handläggare på soc tidigare men nu startat eget, vilket gjorde att jag slappnade av litegrann. Jobbar man på soc så möter man ju en hel del förvirrade människor så jag lyckades nog smita undan med mina vardagsidiotier där utan att han tog illa upp för att jag var otrevlig i telefonen den där tisdagen...
Så mötet med honom gick finfint. Nästan omedelbart fixade han en jobbintervju åt mig och jag var faktiskt inte speciellt nervös när jag kom dit, trots att jag förra och enda gången jag varit på jobbintervju har suttit tryggt med en stor stark arbetsförmedlare bredvid mig som ett skydd mot den läskiga chefen (den chefen var fan läskig...) och inte har några andra referensramar. Men jag klarade mig fint på egen hand. Kändes åtminstone som det.
Jobbet jag intervjuades för var på en pizzeria, men som städare och andra hand åt personalen. Jobbet gick ut på att förutom lite lättare städning, också tvätta och stryka personalens kläder. Låter kanske inte särskilt kul men jag tyckte det lät helt okej. Jag är ju dessutom så pass knasig att jag tycker det är kul att stryka kläder, så det jobbet var nästan perfekt för mig.
Intervjun gick bra, tror jag iallafall. Jag kom dit i tid, såg bra ut förutom otvättat vansinneshår eftersom jobbcoachen inte gav mig mer än fem timmars förvarning, var artig och trevlig och ärlig. Min enda merit för det här jobbet var ju att jag var restaurangstädare i några månader, ett jobb som faktiskt är ganska svårt ur ren hygiensynpunkt. Kraven på hygien är ju fucking enorma i restaurangvärlden, det är mycket städning av utrymmen som man aldrig skulle städa hemma. Baksidan på toaletterna, under borden, taklampornas sladdar, listerna under och runt om kylskåp och bänkar...
Sådan anal städning ägnar man knappast sig åt hemma. Men det är iallafall en jävligt bra merit att ha när det gäller att intervjuas inför andra jobb där städning ingår. Jag var faktiskt ganska så säker på att jag skulle få jobbet enbart på grund av min erfarenhet av att göra ett restaurangkök kliniskt rent. Chefen som intervjuade mig verkade också bli postitivt överraskad när jag berättade om min tidigare städerfarenhet, och mot slutet av intervjun sa han att jag var väldigt välkommen så snart den nuvarande hade slutat, vilket skulle bli i början av februari. Så tralala, jag hade alltså ett provjobb att invänta.
Nix.
Min jobbcoach ringde igår och sa att chefen för pizzerian hade sagt att han inte fick någon bra känsla av mig och att han därför inte ville anställa mig ens på prov.
Coño!
Vad fan betyder det??? Han fick "inte någon bra känsla" av mig. Vad innebär det då? Vad betyder det när en chef säger så? Jag har flera gånger varit på väg att som vanligt maila min före detta arbetsförmedlare och fråga, för han är säkert van vid chefers knasbeteenden och uttryck och kan avkoda det. Men det är out of the question för han verkade vara jävligt irriterad på mig då före jul (var förvisso på mail men ändå, han verkade vara väldigt sur och irriterad på mig) så jag har försökt klura ut det själv.
Ingen bra känsla. Vilket jävla uttryck... Finns ju miljoner saker man kan få mindre bra känslor av. Magont kanske? Nu har jag förvisso kommit över att jag inte ens får provjobba på pizzerian, ävan om jag såg fram emot det, men just det där med att han "inte fick någon bra känsla av mig" har jag fastnat på. Jag stör mig verkligen på det eftersom jag inte fick någon bra känsla av chefen. Han var lite oseriös liksom för han satt och pillade med sin mobil under hela intervjun vilket ju är ganska oartigt. Åtminstone i det sammanhanget. Han var också onödigt skrytsam av sig och det är antagligen en del av hans personlighet så det är egentligen bra att jag inte fick provjobba eftersom jag brukar gå dåligt ihop med sådana människor. Men just det uttrycket liksom, "inte någon bra känsla" pfft. Helt känslostyrd kan man ju inte vara.
Anyways, min jobbcoach har redan fixat en ny intervju på ett annat ställe, ett tvätteri som ligger väldigt nära city och där M bodde/bor - vilket jag tycker är skitskumt eftersom jag har rört mig i det området miljontals gånger och aldrig sett att det ligger ett tvätteri där. Jag gick på den gatan senast idag och såg fan inte något som liknade ett tvätteri. Kan ju i och för sig ligga runt ett hörn så det är svårt att se någon skylt, men jaja.
Särskilt ledsen över att jag inte ens fick provjobba på pizzerian är jag egentligen inte. Igår var jag det eftersom jag verkligen sett fram emot att jobba där. Hade planerat vilken tid på morgonen jag skulle ta bussen, vad jag skulle ha med mig till lunch, hur jag skulle lägga upp mina arbetsuppgifter och sådant där tönteri, men shit the same. Tvätteriet verkar vara ett trevligare ställe!
Skriver om M-situationen i nästa inlägg, blir så långt här annars.
Döden tack!
Varför kan jag inte sluta råka ut för pinsamheter?
Suck och stön jag vill hänga mig!
Okej, såhär är det (krångligt i början nu men jag lovar att ni kommer garva åt mig snart...):
Veckan innan jul, typ två dagar innan, ringde en sochandläggare till mig och sa att hon hade fått i uppdrag av ett privat jobbcoachning/bemanningsföretag (eller vad man ska kalla det, typ som "Poolia" iallafall) att hitta folk som ville börja jobba hos det där coachföretaget - som i sin tur hade fått uppdraget att hitta anställda till ett vykortsföretag.
Rörigt?
Sochandläggaren ringde alltså på uppdrag av jobbcoachföretaget och frågade om jag var intresserad av att börja jobba för vykortsföretaget.
Jag tyckte det hela lät döskumt eftersom hon sa att vykortsföretaget erbjöd anställning direkt - UTAN praktik eller provjobbning först. Det existerar ju inte. Kvinnan som ringde var ingen jag hade pratat med förut heller, den enda på soc jag har kontakt med, förutom min ekonomihandläggare, är en syokonsulent, och det var ingen av dem som ringde utan en ny tjej.
*
Efter att ha varit inskriven på jävla Arbetsförmedlingen i drygt fem år och alltid ha blivit avkrävd löfte om praktik eller provjobbning i en månad eller längre innan man sedan får veta att man inte blir anställd, så tyckte jag att det här med vykortsföretaget lät alldeles för bra för att vara sant. Alla ställen man praktiserar eller provjobbar på via Arbetsförmedlingen är ju ställen med chefer som enbart är ute efter gratishjälp. Så länge arbetsförmedlaren ser och hör så är cheferna vänliga och pigga på att lova guld och gröna skogar till den arbetslöse, men sedan när praktiken börjar så blir det övertydligt att man bara är där som gratishjälp och att det aldrig fanns en chans till anställning.
Det är ju allmänt känt bland alla som praktiserat via Arbetsförmedlingen, och trots att jag har försökt få två av mina arbetsförmedlare att förstå detta så har de inte trott mig. Den ena reagerade väldigt mammigt i stil med, ungefär, "Vad tråkigt att du tycker så, lilla vän..." och den andre trodde mig överhuvudtaget inte.
Men så är det, och det vet alla som har fått praktik via jävla AF.
Jag hade själv min otrevliga upplevelse när jag praktiserade en månad som restaurangstädare, och sedan fick vikariat i tre månader samtidigt som min chef lovade mig fast anställning till hösten. Vilket jag inte fick eftersom häxan till chef ville att jag först skulle praktisera en andra gång, i en månad, innan hon möjligtvis kunde ge mig fast jobb. Att praktisera i en månad och vara sommarvikarie i tre månader räckte tydligen inte enligt henne...
*
Det där var en parentes.
Men iallafall, efter mina dåliga upplevelser och efter att ha hört vänners liknande och värre berättelser så tyckte jag att det var hur skumt som helst att bli erbjuden jobb med lön från dag ett utan att det ens var tal om praktik. Jag hade dessutom inte hört talas om varken jobbcoachföretaget eller vykortsföretaget förut och båda ställena hade såpass ovanliga namn att jag skulle ha kommit ihåg dem ifall jag hade hört talas om dem. Sochandläggaren sa iallafall att hon skulle ge mina uppgifter till jobbcoachen och sedan la vi på.
Efter samtalet blev jag supermisstänksam och, av någon konstig anledning också, skiträdd och nervös. Var så nervös att jag var darrig. Jag googlade lite och det där jobbcoachföretagets hemsida gav knappast ett seriöst intryck vilket bara gjorde mig mer rädd. För vad vet jag faktiskt inte, men jag var verkligen rädd efter det samtalet. Det var ju så overkligt liksom. Jag pendlade mellan att tro att jag var med i "Blåsningen" till att misstänka att om jag skulle få jobb via jobbcoachen på det där vykortsföretaget så skulle resultatet säkert bli något som skulle sluta i ett skandalliknande avslöjande i "Uppdrag Granskning" eller dylikt program.
Jag försökte gå igenom samtalet i huvudet och eftersom det var såhär:
- vykortsföretaget gav uppdraget med att att hitta intressenter till
-jobbcoachföretaget, som i sin tur gav uppdraget till
-soc, eller rättare sagt, kommunens avdelning för arbetsmarknad, integration och försörjning,
där sedan en handläggare jag inte kände till ringde mig,
så tyckte jag det lät döskumt.
Det var för många led liksom.
Jag var väldigt nyfiken men ganska så panikslagen och förvirrad, så jag mailade en före detta arbetsförmedlare, för övrigt den enda på AF jag litar på, och bad honom kasta lite ljus över det hela. Och jodå, han hade faktiskt hört talas om båda företagen och kunde verifiera att sochandläggaren inte hade drivit med mig när hon sagt att jobbet gällde jobb med lön direkt. Så då blev jag lugn igen (som alltid förr när jag haft kontakt med honom).
Det gick någon dag och jag väntade på att den där jobbcoachen skulle ringa eftersom sochandläggaren hade sagt att de ville ha folk innan året tog slut.
Men innan jul hann jag inte få något samtal. Julen kom och gick och de vanliga svarta kalenderdagarna innan nyår ringde det inte heller någon från jobbcoachföretaget, så då tänkte jag att de hade väl hittat någon annan istället för mig. Det kändes rätt surt för jag tänkte att jag hade missat min once in a lifetime chance där.
Sedan kom nyåret och jag glömde faktiskt bort det hela.
Ända tills idag, 10 januari.
Idag var det möte på soc med socialens syo. Varje tisdag är det möte där vi träffas och fikar och "bollar idéer", vilket är syons favorituttryck när hon ska förklara varför vi träffas där. Pfft.
På bussen på väg in till mötet imorse så satt jag som vanligt och lyssnade på musik i mobilen. Det var soligt imorse och snökristallerna på bussfönstret glittrade jättevackert i solskenet, och jag satt och tittade på glittret och var långt borta i tankarna (som alltid när jag har Adeles "Set fire to the rain" på repeat...jag blir hög av den låten, på allvar alltså, den låten gör mig HÖG). Då ringde min mobil och jag svarade med svarsknappen på mitt headset utan att kolla vem det var som ringde. Brukar alltid kolla först men imorse var jag så långt borta i tankarna att jag inte gjorde det. Jag tänkte att det antagligen var syon från soc som ringde eftersom jag var lite sen till mötet, så jag svarade automatiskt liksom och var säker på att jag skulle höra syons überpigga röst i hörlurarna när jag sagt "Hallå?".
Nope.
Det var en mansröst och de första typ två sekunderna tyckte jag att det lät som M så jag hörde inte riktigt vad rösten sa utan tänkte mer "WTF ringer han för!?!?!?". Fast sedan hörde jag att det såklart inte var M. Hade dock suttit och tänkt på M så det var väl därför.
Rösten sa att han sökte mig utan att själv presentera sig först, så då tänkte jag DIREKT att det var en telefonförsäljare. Det är ju bara telefonförsäljare som ringer och säger namnet på den de söker utan att själva presenterna sig först... I tron om att det då var en telefonhelvetesjävlaskithögsförsäljare så blev jag omedelbart på kasst humör och surmumlade därför bara "Mhmm, det är jag." när rösten frågade efter mig. Det var en massa skrammel i bakgrunden på hans sida och en väldigt brusig linje så jag hörde inte hans namn när han sekunden senare presenterade sig. Nu i efterhand har jag kommit på att han säkert pratade i ett sådant där kontorsheadset med (obligatoriskt) kass mikrofon som mindre företag och callcenters brukar ha.
Så jag hörde knappt hans namn när han sa det, men det jag hörde tyckte jag lät som "Saade" med just extra betoning på a, och jag kände mig helt nollställd i huvudet... Jag tänkte typ:
"Saade? Hmmm, Saade, vart har jag hört det namnet...? Erik Saade är det väl någon som heter...? Känner jag en Erik Saade? Njae? Fast det låter ju jävligt bekant... Hmm, vänta... M känner väl någon som heter Erik? Han den där med farfarsskägget, heter han Erik? Kanske? Men heter han Saade i efternamn...? Och förresten, varför ringer han mig!?"
medan rösten pratade vidare. Någon sekund senare kom jag på att snubben med farfarsskägget som M känner inte ens heter något som är likt Erik Saade, (vette fanken vart jag fick det ifrån, jag har bara hört namnet och gissar nu på att det är någon avdankad "Idol"-vinnare), men jag gick iallafall tillbaka till att anta att det var en telefonförsäljare som nu pratade vidare på en väldigt bakgrundsskramlig och brusig linje. Jag hörde inte ens en tredjedel av vad rösten sa och brydde mig inte om att meddela honom det heller eftersom jag aldrig är intresserad av vad telefonförsäljare säger.
Om jag vill byta bredbands/telefonileverantör så gör jag för fan det på egen hand på internet som alla andra människor. Jag skulle aldrig i livet sluta ett avtal på telefon sådär utan att först själv researcha priser och bindningstider, osv. I söndags var det en telefonförsäljare som ringde 08.30 och ville erbjuda mig trådlöst bredband och en massa tv-kanaler i 12 månader på köpet om jag flyttade mitt mobilabonnemang till Telia (vilket fick mig att börja hånskratta i luren eftersom jag redan har mitt mobilabonnemang hos Telia och har haft det i ett år nu, alltså är Telia skyldiga mig ett år av gratis skräp på kabel-tv...). Och telefonförsäljare brukar alltid ringa rätt tätt efter varandra i perioder, det börjar med ett samtal ena dagen och sedan är det femtielva samtal i sträck dagarna efter innan de ger upp och lämnar en ifred tills nästa gång några månader senare.
Alltså blev jag ännu mer säker på att det var en sådan där callcenterterrorist, så jag lyssnade med ett halvt öra och blev bara irriterad för att han avbrutit min sköna morgonstund på stadsbussen med underbara "Set fire to the rain" på repeat i lurarna. Jag satt och stirrade på iskristallerna på bussfönstret och försvann i tankarna liksom.
The next thing I know är att rösten säger att han vill träffa mig imorgon och undrar ifall det går bra klockan 11.
Ääähm... Va?
Typ då kommer jag på att en av mina grannar hade sagt till mig dagen innan nyårsafton att han skulle fixa ihop mig med sin polare, men jag är inte intresserad av att bli ihopfixad med någon överhuvudtaget vilket jag också sa till honom, men dagen efter nyårsafton sa min granne att han hade gett mitt mobilnummer till sin kompis ändå och att han säkert skulle ringa mig snart.
Så alltså, sisådär tre minuter in i samtalet när jag satt på bussen imorse så ändrade jag min gissning igen.
Det var inte en telefonförsäljare eller M eller Erik Saade som ringde utan det var min grannes kompis.
Och oh no, lägg av jag hatar att bli uppraggad av främlingar.
Jag hatar också att främlingar försöker ragga upp mig via telefon. Jag hade en stalkerliknande upplevelse med en kompis' pojkväns kompis när jag var 20 år och den jävla idioten ringde mig varje helg i ett halvår fastän jag bad honom dra åt helvete och hotade med polisanmälan. Vilket bara fick honom att ringa ännu mer och skrika att "ingen jävla hora skulle skicka snuten på honom för då jävlar skulle han slå ihjäl mig". Den idioten slutade dock ringa helt plötsligt, det blev knäpptyst från honom, och det var inte förrän förrförra året som jag fick reda på att det var för att han åkt in i fängelse för en rad bilstölder och inbrott. Tror han satt inne i ett år eller så och jag antar att när han sedan blev fri igen så hade han glömt mig. Lyckligtvis.
Efter det har jag lite telefonskräck, speciellt när det ringer män som försöker låta flörtiga i luren och bara fortsätter låta sliskigt trevliga fastän jag säger "Nej tack, hej då" om och om igen.
(Med andra ord: 99% av alla telefonförsäljare...)
Så nu trodde jag alltså att det var min grannes kompis som ringde. Trots att rösten i mina lurar lät helt normalt trevlig när han sa att han ville träffa mig imorgon klockan 11 så vände jag alla mina taggar utåt och sa så bestämt jag bara kunde att jag var upptagen. Rösten föreslog då istället att jag skulle stå utanför "Sibylla"-köket i city på fredag klockan 13 så skulle han möta upp mig där.
Jag tror jag typ smällde av litegrann...
Liksom, en snubbe som jag aldrig har pratat med förut ringer och föreslår en dejt utanför "Sibylla"????????
WHAT THE FUUUUUUCK!??
Okej, jag är ingen high maintenance-brud direkt men, hallå, SIBYLLA!?
SIBYLLA!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!? Nej. Bara nej. Dröm och glöm!
Aldrig i liiiiiiiiivet att jag dejtar någon som vill träffas på Sibylla!!!!!!
Let's face it guys: om ni bjuder på en grillad med mos på urinstinkande Sibylla på första dejten med en tjej så kan ni knappast bli förvånade över att ni sedan får sova ensamma...
Jag var vid det här laget helt chockad av att snubben föreslog Sibylla som stället att ha första dejten på, samtidigt som jag var på väg att explodera av gapskratt åt hela grejen. Jag kunde liksom inte riktigt svälja ner skrattexplosionen tillräckligt mycket för att artigt förklara att jag nyss avslutat ett långt förhållande och inte var intresserad alls, men jag tyckte också lite synd om killen så jag kände att jag inte heller kunde snäsa av honom eller bara lägga på luren.
Så när rösten frågade igen om vi kunde träffas utanför Sibylla på fredag klockan 13 så kunde jag faktiskt bara svara "Ja visst, okej..." i en ointresserad ton.
Sedan bröts samtalet innan han hann säga något tillbaka. Och tur var väl det för jag garvade så jag fick tårar i ögonen resten av bussresan in till stan och mitt möte.
Men...
När jag hade klivit av bussen och hunnit gå halva vägen till soc så får jag sms. Jag gick fortfarande och skrattade då och hade skrattårar i ögonen så jag väntade med att öppna smset tills jag kom fram.
Väl framme vid soc går jag först in på toaletten och räddar min sminkning från skrattårarna och sedan öppnar jag smset.
Och vill typ gå och hänga mig direkt.
För i smset står det:
"Ursäkta att det bröts, det är min telefon som krånglar. Men du har en tid hos mig fredagen den 13 januari klockan 13.00, och jag möter dig utanför Arbetsförmedlingen. / Med vänlig hälsning, Salem"
Och så stod det en webadress under hans meddelande.
Och jag ville DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ eftersom jag direkt kände igen internetadressen jag hade googlat fram och även fått mailad till mig av min före detta arbetsförmedlare strax innan jul.
Japp: ladies and gentlemen, mannen som ringde mig när jag satt på bussen var chefen för det där jobbcoachföretaget.
När jag hämtat mig från dödsångestattackerna gick jag in till syon där mötet hade börjat och berättade hela historien. Alla som var på mötet gapskrattade åt mig som hade tänkt "Vaddå Erik Saade...?" och senare trott att jag skulle på dejt på Sibylla. Syokonsulenten sa dock att hon kände den där Salem och tyckte att jag skulle ringa honom, berätta allt och ge honom ett gott skratt. Hon var säker på att han skulle skratta åt det också.
Men då, så snart efter samtalet som på min sida var väldigt invecklat och förvirrat, så vågade jag faktiskt inte.
Så sjukt jävla pinsamt! Jag trodde att jag skulle våga ringa nu när jag kom hem men näe... Jag sitter fan och dör av skam för helvete! Är också rätt konfunderad över hur fanken den där jobbcoachen ska veta vem jag är på fredag? Han vet väl inte hur jag ser ut och det brukar stå folk utanför AF typ hela tiden, så hur ska han ens hitta mig? Och också, varför ska jag möta honom där...?? Har kollat på hemsidan och coachföretaget ligger inte ens i AF-huset.
Måste maila syon och tigga och be henne att ringa jobbcoachen och förklara allt.
Annars vågar jag inte stå utanför Arbetsförmedlingen på fredag. Kommer skämmas ihjäl med tanke på hur jävla otrevlig jag var mot snubben när jag trodde han var en telefonförsäljare. Har dessutom körlektion på fredag kom jag på nu! Helvete. Ska köra 12.30 till 13.30 ju. Jävla skiiiiiiiiiiiiiiiit.
Döden tack!!!!!!!
Gnugga mina grå
Imorgon är
idag -
igår.
*
Igår är
idag -
imorgon.
*
Fuck. Jag fattar inte... Försöker verkligen förstå den gåtan... Har suttit i typ en timme nu och grubblat. Hur fan kan morgondagen bli gårdagen IDAG????
Och hur fan kan gårdagen bli idag IMORGON?
Okej...
Om vi gör det såhär då:
Framtiden är idag dåtiden.
Dåtiden är idag framtiden.
Hmmm...
What the freaking fuck...
Framtiden kan aldrig bli nutiden, framtiden är ju hela tiden framför NUET, så där kan ju inte framtiden bli dåtiden heller. Eller hur? Man befinner sig aldrig i framtiden liksom, aldrig i dåtiden heller, man är hela tiden i NUET.
DÅTIDEN är det som har varit och kan inte heller vara NUTIDEN (för hallå: nutiden varar ju bara i cirkus en millisekund eftersom vi hela tiden går vidare in i det som tidigare var framtiden...typ) alltså kan inte dåtiden vara framtiden.
Så vad i hela helvete är svaret på den fucking gåtan då???
Gaaaah jag har aldrig känt mig så korkad förut!
Vad är det med mig och gåtor egentligen? Typ halva julaftonen satt jag och grubblade på en annan gåta:
Min bror är dubbelt så gammal som jag, om tio år är han 13 år äldre. Hur gammal är han nu?
Och jag kunde inte lista ut den ens en gång. Jag höll på att bli totalknäpp på den gåtan... Spammade några kontakter i min mobil med just den gåtan och förstörde nog flera människors julaftnar innan någon hörde av sig med ett svar. Som jag nu naturligtvis har glömt...
Men jag brukade ju faktiskt vara bra på gåtlösning.
Nu känner jag mig bara helt nollställd i huvudet.
Imorgon är idag igår...
Igår är idag imorgon...
Eeh. Visst, jag håller med. Absolut!
(hjääääääälp...)
Hej alla
Jag har verkligen varit borta länge. Förlåt, jag förstår att ni måste ha undrat. En bloggläsare mailade mig för ett par dagar sedan och undrade om jag levde, och jo då det gör jag. Har varit upptagen med mig själv bara. Men jag tänkte faktiskt inte på att det var någon i bloggosfären som saknade mig förrän jag fick det mailet. Fick lite dåligt samvete över att jag har försvunnit dock så okej, jag ska försöka förklara vad som hänt sedan jag bloggade sist.
Det som har hänt är fan inte lätt att förklara, jag har inte ens lust att förklara det egentligen. Känner inte heller något direkt behov av att blogga om det eftersom jag har gått igenom det här så flitigt med min psykolog, men jag känner att mina läsare förtjänar en förklaring, så here we go.
Sist jag bloggade var 6 oktober, dagen innan min födelsedag då M smsade och undrade vad jag lagade till middag. Då var han på semester i Thailand med flera kollegor från "kursgrejen" (som numera är avslutad) där en bekant till någons bror, eller hur det nu var, hade ett hus de fick låna/hyra. M och hans kollegor var där i cirka tre veckor, en del skulle stanna kvar längre, men M's hemkomst var planerad till 10 oktober.
Något jag aldrig avslöjade här i bloggen var att det inte var så bra mellan mig och M sedan han kom hem från "kursgrejen". Det var okej mellan oss bara, varken mer eller mindre, och jag tyckte hela tiden att det var något som fattades mellan oss eller något som inte riktigt stämde liksom. Det var en känsla av att något var fel bara. När jag var med M så var han liksom inte närvarande. Han var någon annanstans i tankarna typ. Till och med när vi hade sex så var han inte där. Och rent sexuellt hade han ändrat sig också. Han var liksom hårdare. M och jag kunde ofta köra med lite hårda tag, lite "rough" så att säga, men inte mer än så. Han var aldrig hänsynslös liksom, men när han kom hem så var han verkligen kall, hänsynslös, och rätt så egoistisk. Snudd på brutal.
Jag tänkte att jag säkert bara inbillade mig eller att den där känslan bara kom av att M och jag varit ifrån varandra så länge att vi hade hunnit bli ovana vid varandra. Typ.
Jag höll det iallafall för mig själv och när M nämnde att flera kollegor från gruppen som varit inblandade i "kursgrejen" skulle semestra i Phuket där någons bror hade hus de fick låna, så tänkte jag faktiskt helt ärligt att det säkert var en bra idé. M uppförde sig lite skumt tiden efter att han kommit hem, han blev aggressiv för ingenting, sur och tjurig och inte sig själv helt enkelt. Hans attityd var skum liksom. Så när nämnde att det var flera kollegor som skulle semestra i Thailand och att han var inbjuden, var det jag som fick honom att hoppa på. M verkade inte vara mer än halvt intresserad av att åka dit, det var faktiskt jag som övertalade honom. Jag var mer intresserad av att han skulle åka än vad han själv var. Så han åkte dit och under tiden hade vi bara kontakt på sms och några gånger via Skype.
Vår kontakt blev allt mer sporadisk ju längre han var där, och jag började känna att han liksom försvann från mig. Den där känslan jag haft tidigare av att det var något som var fel blev bara starkare för varje dag som gick, men så fort han hörde av sig så tänkte jag att jag bara inbillade mig.
Sedan kom min födelsedag och jag åkte i sista stund hem till en kompis för att festa. Hade tänkt vara ensam hemma på min födelsedag men ångrade mig och hann in på systemet faktiskt bara fem minuter innan de stängde. Sedan drog jag hem till min enda IRL-vän som hade grattat mig på hela dagen och blev packad.
Först hade jag det helt underbart kul, hoppade i soffan och skrek med i David Hasselhoffs "Looking for freedom" hahahaha, och hade lite allmänt knasiga grejer för mig. Stod ute på balkongen och skrek "Jag är 28 år nu!!!!" tills grannen under kom ut och skrek "Grattis. Håll käft nu." bland annat...
Jag tror klockan var runt 21 och jag var helt råpackad när jag kom på att jag skulle kolla mobilen eftersom jag smsat M tidigare att jag skulle festa. Dagen innan hade han frågat ifall jag skulle ut och röja på min födelsedag och jag hade svarat att jag inte skulle det. Men när jag var på väg till min kompis så smsade jag M och skrev att det blev lite födelsedagsröj ändå och att jag var på väg hem till min kompis med en kasse vin. Jag tänkte att M säkert hade svarat på det smset och ville att jag skulle höra av mig i fyllan. Han brukar vilja det, att jag hör av mig då och då när jag är ute och är full. Men när jag kollade mobilen så hade jag inget sms från M. Jag blev förvånad eftersom han alltid brukar vilja hålla lite koll på mig när jag är full, även om han är trött och ligger och sover så vill han att jag smsar lite då och då. Speciellt att jag har kommit hem säkert, det brukar han vilja att jag smsar även om han ligger och sover eller jobbar eller är sjuk. Han vill alltid att jag hör av mig när jag är ute och är full. Först tänkte jag väl bara att han glömt bort att svara så jag skickade ett sms till honom där jag skrev typ "Nu är jag 28 och fullare än vad jag någonsin var när jag var 27!" och sedan la jag mobilen i behån för att inte missa när han svarade.
Men han svarade aldrig. Det gick någon timme och jag fick inget svar och full som jag var blev jag jätteledsen för det. Hade jag varit nykter så hade jag kanske inte tagit det så hårt, men nu var jag ju bra packad. Han hade inte gratulerat mig på min 28:e födelsedag och när det bara var ett par timmar kvar av min födelsedag började jag gråta. Känslan av att något var fel mellan oss blev ju liksom bekräftad när han inte svarade på något av mina sju sms jag hade skickat den dagen. Jag var så ledsen att jag låste in mig på toaletten och låg på golvet och grät. M hade inte hört av sig alls på hela dagen liksom. Det gjorde så ont att känna att det verkligen var fel mellan oss. Jag kände mig så bortglömd och ratad och var så otroligt ledsen att jag i ren desperation vände mig till en annan person. Jag ville bara ha lite bekräftelse liksom. Jag ville veta ifall jag var någon som var värd att gratta på födelsedagen, så jag smsade en annan person och bad honom om en gratulation. Vem denna personen är låter jag vara osagt, men det är någon som alltid annars har funnits där för mig och gett diamantglittrande tröst i mina mörka stunder. Åtminstonde de senaste tre åren. Han har liksom alltid funnits till hands och tröstat och stöttat så mycket att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna tacka honom för det.
Men han svarade inte heller. Låg väl antagligen och sov men det tänkte inte jag på, och kvällen började lida mot sitt slut utan att jag fick något svar från varken honom eller M.
Jag grät så jag inte kunde andas. Kände mig så ensam och ratad liksom. Min kompis försökte trösta mig men jag var helt förstörd och otröstlig, och till slut sa min kompis åt mig att åka hem. Festen var ändå över eftersom hon råkade dränka sin laptop i öl och utan den kunde vi inte spela musik.
Jag gick ut och i min fylleförvirring råkade jag kliva på fel buss. Jag åkte nästan ända till unversitetet innan jag kom på mitt misstag och hoppade av. Jag fick stå och vänta ett tag på nästa buss men kom så småningom till centrum där jag fick vänta på min buss hemåt. Satt ensam på torget och började gråta när en kille och en tjej började kyssas mitt framför mig. Jag kände mig som världens ensammaste människa och var närapå desperat efter någon form av tröst från vem som helst.
Så jag smsade honom igen. Den där personen som alltid funnits där förut. Då var det bara ett par minuter kvar av min födelsedag och jag kände mig totalt bortglömd och oälskad. Den där personen svarade inte på mitt andra sms heller och jag kände mig så ensam att jag bara ville dö.
Ångest, ilska, sorg och saknad, jag kände allt på samma gång när jag satt på bussen hemåt och grät helt öppet. Jag kom hem och duschade innan jag grät mig till sömns.
Dagarna efteråt var jag helt apatisk, minns inte mycket av vad jag gjorde då så jag satt väl mest bara och stirrade. M hörde inte av sig förrän på kvällen den 10:e oktober, när han hade kommit hem. Då smsade han att vi måste prata, och jag var konstigt nog inte särskilt förvånad över vad han sedan sa.
*
I stora drag:
M blev kär i en kollega när han jobbade med henne på kursgrejen.
När de var i Thailand blev de tillsammans.
Han var med henne på min födelsedag.
Han kom bara hem för att hämta grejer innan han stack till henne.
De flyttar ihop i januari.
*
Jag vet inte varför jag inte blev förvånad. Jag kände visserligen på mig att något var fel mellan oss men något sådant kunde jag knappast ana. Eller så kunde jag det och det är därför jag inte grät en enda tår till efteråt. Har fortfarande inte gråtit sedan min födelsedag. Inte över M iallafall. Nu innan jul började jag gråta när det var 22 december och jag fortfarande inte hade fått pengar, men annars har jag inte gråtit.
Men jag har också en psykolog som jag har stött och blött det här med. Annars hade jag inte klarat det. Jag tror inte att jag hade klarat det utan terapin. Jag har nog inte överlevt det här utan terapin.
Nu kan jag tänka på det här utan att bli ledsen, jag har kunnat skriva ner allt här utan att ens bli fuktig i ögonen. Har snarare fått mig ett fniss när jag tänkte på hur jag stod på min kompis' balkong och skrek tills grannen kom ut, hehehe...
Arg har jag dock blivit. Det är jag ju nu, jag är väldigt arg på M. Så arg att jag skulle kunna slå honom faktiskt. Jag är så himla arg på honom. Besviken också minst sagt, speciellt eftersom han känner den där kvinnan sedan flera år tillbaka och allt jag har hört honom säga om henne i över fyra år är att hon är jobbig, hon är påträngande, hon är tillgjord, hon är dålig på att samarbeta, hon har ett irriterande skratt, osv, osv, och nu är han helt plötsligt kär i och ska flytta ihop med henne. Är ju så att min hjärna exploderar.
Vill slå honom.
M och jag har bråkat om detta, mest för att jag tycker jag förtjänar en ordentlig förklaring till varför han ska flytta ihop med henne såhär pang bom, och speciellt varför han ska flytta till henne i Göteborg trots att han alltid har sagt att han hatar Göteborg. Jag fattar inte varför, själv tycker jag att Göteborg är en förvånansvärt mysig stad, med tanke på att den är så stor liksom, och jag skulle gärna bo där. Men M har alltid avskytt Göteborg. Jag vet att han jobbade där på 90-talet när hans och exfruns äktenskap knakade i fogarna så jag kan gissa att han har dåliga minnen av staden på grund av det, men varför han hatar staden har jag aldrig förstått.
Men shit the same.
Vi har också bråkat om grejer som jag har hos honom. Bland annat fick han låna min laptop när han var i Thailand och den försökte han lura i mig att den fått virus och kraschat, vilket jag inte gick på eftersom jag har Norton 360 på laptopen (krävs ju för fan en idiot till datoranvändare för att en dator med Norton 360 ska få virus och M må vara kass på datorer men helt jävla blåst är han inte). Till slut erkände han att han hade foton på laptopen som han inte ville att jag skulle se. Pfft. Jag har fortfarande inte fått tillbaka den men han lovade att jag ska få den så fort han har fört över fotona till sin dator (lär väl ta ett år eller så med tanke på hur jävla kass han är på datorer). Jag har också kläder och sådant hos M som jag vill ha tillbaka. Smink och parfymer och sådana småsaker har jag massor av hos honom och eftersom jag inte längre har nyckel till hans lägenhet så kan jag inte heller hämta dem. Till en början verkade det som om jag skulle behöva skicka hans kollegor på honom, vilket jag också hotade med, men nu för två veckor sedan lyckades vi via en medlare komma överens någotsånär.
Dealen är att han ska ha tömt lägenheten på sina grejer tills 15:e januari (nästa hyresgäst flyttar in 1:a februari) och då får jag nyckeln och kan hämta mina grejer, förutom laptopen som jag har krävt att få tillbaka nu. Min laptop är det enda värdefulla jag har liksom och jag vill ha tillbaka den nu. Verkar som om jag får den snart också, M's granne som har medlat mellan oss sa till mig igår att hon ska hjälpa M med fotona så att jag får laptopen snart.
Hon, grannen, har hållit sig väldigt neutral alltså, kudos till henne för det minst sagt. Hade det inte varit för henne så hade jag nog kontaktat en advokat och stämt M.
Så ja, vad ska man säga.
Det är syrligt mellan M och mig.
Och jävligt slut.
Men jag överlever! Jag känner mig trots allt ganska stark och det är tack vare terapin. Är övertygad om det! Jag hade fan inte klarat det här om jag inte hade haft min psykolog att prata med.
Spion...
Lagar mat nu. Hade alldeles nyss gjort klart korv stroganoffen och hade precis satt pastakastrullen på plattan när jag fick sms. Var från M som skrev "Vad blir det för gott till middag ikväll?".
Hur fan visste han att jag lagade mat? Han är ju i en annan tidzon nu för fanken! Det där händer ju fan hela tiden också och det har varit så i flera år. Har ibland tyckt att han måste ha ett sjätte sinne för det där, att han typ känner på sig när jag lagar mat. Och speciellt när jag lagar något som han gillar, som stroganoff.
Men hallå, han är i en annan tidzon nu! Det är ju natt hos honom nu liksom.
Nu var han ju verkligen mitt i prick: hade precis gjort klart stroganoffen liksom.
Funderar ibland på om M har installerat en webkamera i mitt kök. Det skulle liksom förklara varför han så himla ofta vet när jag lagar mat. Eller han kanske typ har en mikrofon i mina blomkrukor...?
Fast å andra sidan är han inte så teknisk av sig. Han är inte speciellt haj på datorgrejen liksom, jag är hundra gånger vassare, haha. Så egentligen, det finns inte en chans att han skulle ha satt upp en webkamera i mitt kök.
Men jag undrar verkligen hur han alltid vet att jag lagar mat. Speciellt när jag gör hans favoriträtter så är han misstänksamt mitt i prick med att alltid smsa eller ringa när jag är nästan klar. Fattar fan inte hur han lyckas...
Ska nog undersöka mina blomkrukor...
Har redan kollat bakom gardinerna, hehe...
Jag har fördomar om...
Inspirerad av Visselpajs underhållande lista över fördomar...
Kommer här min egen lista över sådant som jag har förutfattade meningar, eller till och med fördomar, om...
Beteenden hos andra som sätter igång mina varningsklockor, moralkakor och misstankar...
Seriöst blandat hej vilt med flamsåsikter...
Here we go.
*
*folk som aldrig blir myggbitna... Det är något fel på sådana människor, jag är säker på det... Myggorna vet något om dessa personer som vi andra inte vet...
*folk som avslutar varje vecka med att ta några öl... Att dricka alkohol, oavsett mängd, varje vecka är det faktiskt lite alkoholistvarning på...
*folk som envist håller fast vid sitt politiska parti utan att ens vilja lyssna på andra sidans argument/åsikter... Jag själv är moderat men kan hålla med både sossar och vänsterpartister i en del frågor, och jag blir väldigt misstänksam mot en del personer som enbart håller med ett parti och det på alla punkter fullt ut. Att omedelbart avfärda motståndarpartiets argument utan att ens vilja lyssna är bara korkat...
*folk som kan dricka hinkvis med nattsvart kaffe på tom mage... Omänskligt...
*så kallade felfria människor som inte har några laster, det vill säga; ett oskyldigt missbruk av mat, godis, cigg, eller liknande, samt inga komplex överhuvudtaget. Igen; omänskligt...
*vuxna män som har Playstation, Wii OCH Xbox hemma... En vuxen man som har alla tre är det "eternal boy"-varning på...
*folk som tycker "No Country For Old Men" är en bra film... Kom igen för helvete: det handlar om en mördare som går runt och avrättar människor helt random med en bultpistol: ett verktyg som för övrigt användes på slakterier för att döda djur... Trevligt sätt att dö på: en bit av skallen trycks in och man blöder ihjäl. Kan inte fatta att han fick en Oscar för den rollen...
*folk som tror att alla muslimer är självmordsbombare... Kan man vara mer korkad? Islam är en fredlig religion, det skulle alla fatta om de bara klickade sig in på Wikipedia. Eller ännu bättre, lånade Koranen på närmaste bibliotek. Självmordsbombare är extremister som har valt att tolka islam på ett vridet sätt, typ som de kristna "Pro Life" i USA som bombar abortkliniker. Uuuh, det är ju verkligen kristet beteende det... Islam är för övrigt en väldigt bred religion med många olika "underreligioner", eller vad man ska kalla det. Finns ju också folk som tror att alla muslimer ser ut som dem man ser på nyheterna, det vill säga att alla kvinnorna har slöja. Den uppfattningen är ju bara så fel. Åk till Marocko.
*folk som inte har några foton i sitt hem... Vad döljer du...?
*folk som biter på naglarna... Uuuh, äckligt!
*vuxna människor som särskriver och stavar fel trots att de vet bättre... I min värld är sådana människor dumma i huvudet. En del stavar så dåligt att jag tycker de borde avlivas...
*folk som alltid, alltid, alltid, alltid, alltid har perfekt städade hem... Inte en enda dammråtta under sängen... Aldrig någon bortglömd strumpa under soffkuddarna... Aldrig ens en odiskad gaffel i diskhon... ONATURLIGT!
*folk som är pigga direkt när de vaknar och står och gnolar en glad trudelutt medan de gör kaffe... M är sådan. Han är sjuk. Jag tycker att man måste nog vara någon slags übermänniska ifall man överhuvudtaget klarar av att gå rakt innan man har fått sin kaffefix...
*amerikaner... Har flera amerikaner som vänner på Facebook och grannar i Farmville. Amerikaner är fan ett konstigt folk! De är verkligen sjukligt patriotiska, otroligt naiva i sin världsbild, och helt galet religiösa. De har till och med "In God we trust" på pengarna. Jag har ju efter nästan två år med Farmville blivit vän med flera amerikaner, vi snackar varje dag faktiskt, och de slutar fanimej ALDRIG att säga "Have a blessed day!" och liknande som hälsningsfras. Samtidigt som jag kan tycka att det är fantastiska och fina egenskaper som amerikanarna besitter, så kan jag inte hjälpa att i hemlighet idiotförklara dem lite när de postar gulliga animationer med kristna budskap, det uttjatade "Support our troops! They fight for our freedom!!!", bilder på World Trade Center med texten "9-11-01 Never forget!!!", eller uppdaterar sina statusar med budskapet om att de är så stolta över att bo i världens bästa land. De två sista sakerna är dessutom korkade och helt ologiska: vaddå "Never forget"??? Hallå, alla barn i alla skolor kommer för all framtid att läsa i alla skolböcker om World Trade Center, precis som vi andra läste om första och andra världskriget i skolan. INGEN kommer någonsin att glömma bort vad som hände. Och vaddå "världens bästa land"? Hur vet de det? Har de gjort undersökningar? Har de testat att bo i alla andra länder i världen? Det är ologiskt. Och dessutom fel, för rent sjukförsäkringsmässigt så är USA snarare världens sämsta land (i västvärlden åtminstone). Kanada och en hel hög med europeiska länder med Frankrike i topp, är bättre. Monaco till exempel, jag har hört att all sjukvård betalas av kasinot. Tycker också att det är närapå sjukligt att amerikanarna sätter en sådan enorm stolthet i att kriga. Dör man i krig så har man dött med ära och som en hjälte. Vrickat... Det är mer ärofyllt att klara konflikter utan krig.
*folk som avvaktande iakttar utan att göra något väsen av sig... Jag är sådan och när jag träffar någon som är likadan så blir jag omedelbart misstänksam...
*folk med låg inkomst/socbidrag som ändå kan äta ute och shoppa kläder sista veckan innan nästa "löning" kommer... Känner två som liksom jag har socialbidrag och bostadsbidrag som enda inkomst och de går båda på bio sista veckan innan nästa "löning". Hur fan lyckas de?
*alla människor som har sagt till mig att jag är intelligent... Que? Hur märks det och hur kan dessa människor vara så säkra på det?
*i princip alla som ger mig en komplimang som inte gäller något ytligt som frisyr eller klädsel... Min körlärare Lillen till exempel, strax innan lektionen i tisdags sa han att jag hade vackra kindben, och senare under lektionens gång sa han två gånger att jag hade ett fint skratt... Varför? Är säker på att han ljög för jag har INTE ett fint skratt... Låter snarare som en whiskeyhes och gnällig sagohäxa när jag skrattar. Och kindben? Vem tänker på kindben??? När har man någonsin tittat på en människa och tänkt "Ååååhåhåhåhå, jäääävlarrrr vilka... kindben..."??? Är i och för sig inte första gången jag sådär oväntat får höra att jag har fina kindben, min psykolog har också sagt det och hon är ju den sista jag förväntar mig komplimanger av. Minns förresten också att en lärare i lågstadiet brukade säga att jag hade fina kindben (visste dock inte vad hon menade, haha) så visst, jag har hört det förut. Men hu vad oväntat det var att höra det av Lillen... Att få komplimanger för annat än mitt allra ytligaste gör mig direkt misstänksam. Jag kan själv ge sådana komplimanger ibland, men när jag får dem så tänker jag bara "Vad fan är du ute efter?"...
*folk som gärna tar en joggingtur eller tränar på gymmet innan de sticker till jobbet... M är sådan. Han är sjuk. Har känt honom i typ nio år nu och han har alltid, i alla år, joggat eller gymmat i någon timme innan han drar till jobbet. Knäppis...
*vuxna män som använder y-frontkalsonger... Först det första: bläää eftersom min pappa har sådana, men också: är du åtta år gammal eller??? Jag är stolt över att jag för många år sedan lyckades där M's exfru misslyckades, och tvingade M att slänga sina y-fronts och använda boxers istället. Det är sååå mycket sexigare...
*folk som inte lägger in ett mobilnummer under ett namn i sin egen mobil... Respektlöst och kyligt som fan. Varför överhuvudtaget bara ha en kontakt som ett anonymt nummer? Är det svårt att skriva in ett namn? Fingerkramp kanske? Har själv råkat ut för detta, en jag smsade med la aldrig in mitt nummer under mitt namn och jag blev ordentligt sårad av det. Jag tycker det är riktigt oschysst att inte vilja ge en kontakt ett namn sådär. Alla mina kontakter heter något i min mobil, dock heter inte alla sina riktiga namn eftersom jag föredrar att göra mobilens telefonbok personlig genom att hitta på smeknamn åt så många som möjligt. När jag fick veta att jag bara var ett nummer i den andra personens mobil kändes det som om den personen typ ville säga "Psst! Jag anser inte att du är värd den tiden det skulle ta mig att skriva in ditt namn i min mobil, men visst kan vi smsa". Jag tyckte det var så himla respektlöst och kyligt gjort att jag började gråta.
*
Sådär... Tror jag fick med alla mina fördomar.
Maxi nästa!
Vill ha/Vill inte ha
Ska köra igen idag. Känns bättre...
Tror jag är mer förberedd mentalt nu på att jag faktiskt kan suga något oerhört på att köra bil.
Låååååga förväntningar är bäst...
Anyways, ska ta en heldag på trafikskolan idag. Ska inte köra förrän i eftermiddag men ska dra in till stan om en stund och sitta och plugga teori på skolan.
Ska medvetet sätta hela min hjärna i köra-bil-mode... Ska enbart tänka på att köra bil. Är förresten jäkligt fascinerad av hur en bil funkar. Pappa har förklarat lite hur bilmotorn funkar, vad som händer när den är igång. Är rätt coolt att tänka på hur det faktiskt är en liten explosion i cylindrarna hela tiden när motorn är igång.
Det fascinerar mig faktiskt. Får typ lust att pilla lite under huven bara för att se hur det ser ut. Ska nog fråga Lillen idag om jag inte kan få titta lite åtminstone.
Ah, just det. Ska lämna in pappas lägenhetsnycklar till bovärdskontoret idag också. Är äntligen dags!
Och nu kom jag av någon anledning ihåg att mina guldsmycken som ligger på pantbanken snart säljs på auktion. Fick brev om det för ett par månader sedan att de ska säljas i oktober om jag inte hämtar ut dem. Vilken faktiskt är omöjligt eftersom jag löste ut hela värdet i december förra året. Hade känt en längre tid att jag verkligen inte ville ha mina guldsmycken. Jag gillar inte guld liksom. Vill bara ha silver! (Suktar efter den här ringen just nu...) Så jag löste ut hela värdet, vilket var 1300:- och sa adios till guldet.
Funderar nu lite på om jag vill ha något av smyckena men jag tror inte det.
Guldsmyckena jag har är:
*en snurrad tunn kedja + ett droppformat hänge, 18 k
*en jättetunn och kort Veneziakedja + ett litet hjärthänge, 18 k
*ett hänge i form av det kinesiska tecknet för lycka, 14 k
*creolörhängen cirka en cm i diameter, 14 k
*små fyrkantiga örhängen med varsin infattad smaragd, 18 k
och jag är inte intresserad av något av det.
Det enda smycket som det är något större värde i är smaragdörhängena. Pappa köpte dem i Colombia när han jobbade där för några år sedan, men jag har aldrig gillat de örhängena. De är små, knappt en halv cm i diameter, och smaragderna har ingen fin slipning. Knappt någon slipninga alls, såvitt man kan se. De varken glittrar eller ens blänker det minsta och det ser snarare ut som om det är gröna plastbitar... Länge har jag funderat på att lösa ut bara smaragdörhängena för att själv sälja dem på auktion och kanske tjäna en hacka. Trots att de inte är fina så är det ju ändå smaragder, och de finaste smaragderna kommer från just Colombia så därför kanske det är lite värde i dem. Men jag ids inte. Är nu och har alltid varit helt ointresserad av de örhängena. Har aldrig använt dem ens en gång.
Creolörhängena och det kinesiska hänget fick jag av ena syrran när jag fyllde 18. Har inte använt dem heller. Creolerna är sjukt fula... Och hänget gillade jag aldrig eftersom det då, för typ tio år sedan, var superhippt med kinesiska tecken. Alla hade dem. Jag tyckte bara det var fult. Creolerna och hänget är dessutom bara i 14 karats guld vilket gör att de ser smaklöst billiga ut. Guld i 14 karat ser väldigt ljusgult ut och misstas lätt för bijouterier.
Den snurrade kedjan med droppformat hänge till fick jag av morsan när jag fyllde 20 tror jag. Jag avskydde det direkt eftersom det kom från henne. Plus att jag inte gillar sådana där snurrade kedjor, delvis för att de är så opraktiska. Ludd från kläder, hårstrån och annat fastnar hur lätt som helst i just snurrade kedjor. Blir lätt knutar på dem också. Men snurrkedjor är rätt lika Bismarck-länkar, och herrejesus vad jag avskyr Bismarck-smycken! Verkligen skitfult ju. Hade en pojkvän som på min 17-årsdag gav mig ett Bismarck-armband i silver. Jag tyckte redan då att Bismarck var skitfult men gillade armbandet litegrann ändå eftersom det kom från honom. Men när det tog slut några månader senare så slängde jag faktiskt armbandet.
Det enda som jag är lite intresserad av att behålla är halsbandet med det lilla hjärtat. Det har jag nämligen haft sedan jag var liten så det har ett visst affektionsvärde. Är dock inget trevligt affektionsvärde direkt. Blir mest bara påmind om otrevliga saker när jag tänker på det halsbandet.
Så jag skiter faktiskt i mina guldsmycken. Är så trött på att behöva betala för dem, det är ju skatt som ska betalas varje år för det där pantbankslånet och jag har haft mitt guld på pantbanken nästan hela tiden i tio års tid. Jag vill inte ens veta hur mycket jag har fått betala i skatt och omläggning av lånet. Bara nu i år åkte jag på 500:- i restskatt på grund av guldsmyckena.
Så pantbanken kan gärna sälja dem.
Ska faktiskt bli skönt att bli av med dem!
Anyways...
Har ju en födelsedag som kommer snart. Gaaah... 28 bast.
The big two-eight.
Dags att få 30-årskris snart kanske?
Äh, orkar inte bry mig.
Fick sms av M igår som undrade vad jag önskade mig och inte förrän då kom jag ihåg att jag snart fyller år, haha. Tråkigt egentligen att jag har slutat bry mig... Är det såhär det är att vara vuxen...?
Önskar mig (förutom ringen från Amazon som jag länkade till):
*prenumeration på "Illustrerad Vetenskap"... Älskar verkligen den tidningen och har velat prenumerera sedan jag var tonåring. Men den är sjukt dyr att prenumerera på tyvärr...
*en ny jättekastrull... Fick en av M i julklapp 2009 och jag är inte riktigt säker på hur det har gått till men den är borta. Jag vet att jag lånade ut den till en kompis som skulle göra storkok och sedan fick jag tillbaka den, men lånade ut den en gång till efter det. En random bekant som bodde ett par trappuppgångar från mig fick låna den nu i julas och jag glömde bort det. Kom inte ihåg det förrän någon gång i februari och då upptäckte jag att den tjejen hade flyttat. Hade dock hennes nummer så jag ringde och hon letade men hittade den inte och trodde att hon hade lämnat tillbaka den några dagar efter nyåret. Jag kan nästan svära på att hon inte gjorde det. Misstänker att hon ljög, men hon lät ärlig så det är ju möjligt att hon kanske har slarvat bort kastrullen i flytten eller själv lånat ut den till någon.
*Trisslotter... Snart händer det, hehehe...
*pengar... I min familj är det ingen som någonsin ger bort pengar i present eller julklapp. VARFÖR??? Hallå, jag skulle bli skitglad ifall jag fick pengar i present!!!
*presentkort på IKEA... Älskade Ikea... Vill ha och behöver en massa grejer till hemmet (ny jättekastrull till exempel) så ett presentkort på Ikea skulle verkligen uppskattas!
*nya vinterskor... Förra vintern fick jag klara mig med gympaskor och det var kallt!
*Windows 7... Och det kommer jag få också! Tralali, tralala!
Efter förra julens klappfiasko då min pappa gav mig datorspel så har jag sett till att i förväg tipsa honom om vad jag verkligen vill ha. Datorspelen har jag inte ens tagit bort plasten från eftersom jag är helt ointresserad av den sortens spel, de jag fick riktar dessutom sig till 12-åriga pojkar... Något av spelen är ett "Star Wars"-spel, funderar på ifall jag kanske kan sälja dem? Iallafall, jag smsade min pappa när han var i Kina att jag önskade mig Windows 7 i födelsedagspresent i år och han fattade hinten. När jag fyller år så ska han komma till stan och så ska vi fika och köpa det jag vill ha! Jippi... Win 7 är ju bara helt underbart. Hade det på skolans datorer förra året och det är verkligen ett bra operativsystem. Lika enkelt som XP (men ännu enklare) och snyggare än Vista (men ännu snyggare). Praktiskt också. Logiskt uppbyggt liksom.
Fast funderar nu på om jag kanske skulle ha önskat mig en symaskin istället. Vill ha en.
Kan ju önska mig det i julklapp kanske.
Måste nu rusa till körskolan! Nu jävlar ska jag lyssna på Lillen idag och kicka rondellhelvetets arsle.
Måste komma ihåg att erbjuda Lillen ett tuggummi. Han har så himla dålig andedräkt...
I make the deals
Är på riktigt pissigt humör nu alltså.
Sedan 10 augusti har jag sprungit runt som en nackad höna på grund av att min pappa flyttade. Själva flytten var det lättaste, allt det jobbiga kom efteråt. I lite mer än en månad har jag fått ta emot samtal från städfirma, hyresvärd, besiktningsgubben, bovärdar, och så många lägenhetsspekulanter att jag har tappat räkningen. Jag har fått springa och visa lägenheten för cirka 20 intressenter, svara på alla deras frågor och fått svara på fler frågor från folk som sedan inte ville komma och kolla på lägenheten. Jag har till och med stått och väntat i pappas tomma lägenhet två gånger när två olika spekulanter helt gav blanka fan i att komma.
Det har varit fucking jävla asjobbigt, okej. Det har tagit tid som jag varken har haft lust att ge eller ens borde ha gett. Jag har faktiskt mitt eget att fixa! Jag har mitt eget liv och har inte tid att hålla på att ta hand om resterna av någon annans liv.
Det vette fan varför jag har fortsatt göra det. Förra veckan hade jag allvarliga funderingar på att börja säga till alla jävla lägenhetsspekulanter som ringde med bara minuters mellanrum att avloppet i badrummet hade börjat läcka så att det nu var enorma vattenskador. Är naturligtvis inte sant men så jävla trött var jag på alla som ringde i tid och otid om lägenheten att jag funderade på att säga det. Förra veckan var nämligen helt för jävlig.
Från förra lördagen tills nu i måndags, alltså från 3:e till 12:e september, har jag tagit emot totalt 88 samtal från asjobbiga lägenhetsspekulanter som allihopa frågade samma jävla frågor.
Hur är området? (Chillat som fan bortsett från något mord då och då)
Vilket skick är lägenheten i? (Parkettgolv från 1993 är i mycket fint skick, tapeterna är tyvärr täckta av grafitti)
Har någon tidigare hyresgäst haft hund? (Inte fan vet jag, pappa och jag flyttade dit 1998, innan dess bodde det en tant där, mer vet jag inte)
Hur är utsikten från balkongen? (Är mot innergården till, finns cannabisodlingar där, eeeh, jag menar buskar)
Finns det dagis/skola i närheten? (Ja och ja, plus förskola)
Är det långt till krogen? (Krogen ligger inne i stan. Dumpucko)
Det verkar vara nära till motorvägen här på kartan, hör man trafiken? (Om du lyssnar så ja. Dumpucko)
Är det långt till Ica? (Typ tio minuter om man går, två om du kör, fem om du cyklar, en minut om du väljer kvartersbutiken)
Hur många garderober finns det? (Fyra, plus en stor klädkammare)
Oj finns det klädkammare också! Är det fönster där? (Seriöst, jag fick den frågan...)
Hur är grannarna? (Grinig pensionär under som kommer förpesta tillvaron för tonåringar men han dör nog snart, hemmasnickare till höger som bråkar med sin fru regelbundet, bovärden råkar praktiskt nog bo till vänster och är den enda trevliga grannen)
Får man in en 180-säng i det minsta sovrummet? (Knappast, det minsta sovrummet är mitt gamla och det är väldigt avlångt, blir trångt med en 90-säng)
Är det lyhört? (Ptjae, om man lyssnar så hör man)
Finns det busslinjer i närheten? (Två stycken, varav en går som nattbuss)
Hur stort är källarförrådet? (Vad är det för jävla fråga? Det får plats en massa bråte där)
Fatta, 88 samtal till min mobil på tio dagar!
Jag har dålig koll på hur många mobilsamtal jag snittar på per månad men jag tvivlar starkt på att jag någonsin har fått 88 samtal ens på två månader. I normala fall får jag kanske max fem samtal per vecka till mobilen.
Alla dessa lägenhetsspekulanter har dessutom börjat ringa strax innan åtta på morgonen och sedan har de fortsatt ända fram till klockan varit runt 21. En man ringde ju efter 21.30 en dag och var jävligt obehaglig. Värst är dock att när folk har ringt, och jag ibland inte har svarat för att mobilen har varit avstängd eller haft ljudet avstängt, så har de kollat upp mitt mobilnummer på Eniro och där hittat mitt hemnummer och börjat ringa det.
Jag blev förvånad men gick med på det första gången eftersom mobilen låg på laddning och jag hade inte lust att resa mig från datorn när mobilen ringde två meter bakom mig. Andra gången blev jag irriterad eftersom den spekulanten ringde direkt till min hemtelefon utan att ringa mobilen först. Idioten ringde åtta en lördagsmorgon dessutom och jag låg och sov och blev så vrålförbannad att jag skällde ut snubben. Är ju möjligt att han ringde till mobilen dagen innan men inte fick tag på mig då, men iallafall. Det är fan mitt mobilnummer som visas i lägenhetsannonsen, då är det för helvete inte mitt hemnummer de ska ringa!
Men lyckligtvis, hallelujah, tacka Buddah, Allah, Gud och universums alla goda krafter, nu är det en kille som faktiskt har fått lägenheten. Det fanns två andra som både ville och kunde flytta in på momangen men jag antar att de inte blev godkända av hyresvärden. Det ska väl göras både kreditkoll och bakgrundskoll av en hyresgäst innan de får flytta in kan jag gissa. Killen som nu har fått lägenheten får flytta in 1 oktober och han ringde mig idag och undrade ifall han kunde få nycklarna av mig för att komma och titta på lägenheten i dagsljus så att han kan välja nya tapeter. Han jobbar ända tills 18.30 varje dag så han har aldrig fått se lägenheten i bra ljus, några lampor finns det ju inte kvar heller liksom och när han kom på visning så var det kväll och rätt mörkt ute. Har för mig att klockan var runt 21 när han såg lägenheten. Jag ville verkligen inte gå med på att visa lägenheten så sent, jag fick tips av M att inte gå med på några andra klockslag än just de som passade mig. Jag var dock snäll i början och lät folk komma och kolla lite när som helst som det passade dem, så länge de inte ville komma i ottan. Var faktiskt några som undrade om de fick komma 07.30 innan de skulle till jobbet, men jag ljög och sa att jag jobbade tyvärr natt för tillfället så jag slutade inte förrän 08...
Dålig lögn egentligen även om jag såklart ljög vidare och sa att jag hade jour på sjukhuset (hahaha), vette fanken om de trodde mig men shit the same. Onormala människor som vill kolla lägenheter innan de sticker till jobbet... Vet hut!
Killen som fick lägenheten dock, han lät så jävla charmig i telefonen när han ringde vid sju på kvällen, så jag gick med på en visning någon timme senare. Han lät så himla charmig att jag till och med sminkade mig och bytte till lite snyggare kläder innan jag mötte honom... Och damn alltså, inte konstigt att han lät charmig - har var charmig också! Shit vilken charm och otrolig utstrålning den killen hade. Har fan aldrig varit med om något liknande! Jag blev helt tagen av hans charm, hihihihi! Jag skäms lite för det men, eeeh, jag kom faktiskt på mig själv med att flörta när vi gick runt i lägenheten. Han glittrade med ögonen tillbaka, hahaha, och jag gick till och med och snurrade en hårslinga runt fingret medan vi pratade.
Pinsamt...
Iallafall, han ringde mig idag strax efter 10 när jag var i tvättstugan, och han undrade (charmigt...) ifall han kunde få nyckeln av mig nu. Jag svarade (alldeles för ivrigt, haha) att det gick bra men att jag inte visste vad hyresvärden tyckte om det. Killen sa att hyresvärden var okej med det eftersom han bara ville se lägenheten i dagsljus för att fundera på vilka tapeter han skulle välja. Pappas sovrum, hallen och vardagsrummet har nämligen tapeter som är från 1993 och de är rätt sunkiga liksom. Speciellt vardagsrummet: vita tapeter med fula gråa streck på. Blöörrgh, jag har alltid avskytt de tapeterna! Mitt gamla rum och köket tapetserades dock om i samband med en sådan där stamrenovering, eller vad det heter, för ett par år sedan så de rummen är fräscha.
Så okej, jag sa till killen att det gick bra, han kunde få nyckeln av mig direkt eftersom hyresvärden gick med på det. Sagt och gjort, vi kom överens om att han skulle ringa mig senare idag så skulle vi träffas.
När jag kom upp i min lägenhet igen så ringde jag pappa via Skype och berättade glatt det här. Jag tänkte att nu skulle pappa bli glad eftersom han skulle slippa betala hyra i två månader till. Det är ju något han är gnällt något så oerhört om och jag har hela tiden tyckt att han får för helvete skylla sig själv när han flyttar innan han ens har sagt upp lägenheten. Alla har ju tre månaders uppsägningstid på lägenheterna liksom, så är det! Och det vet han säkert men ändå har han ringt och gnällt på mig om att jag ska hitta någon som kan flytta in på momangen.
Vaddå jag? Det är hyresvärden som väljer vem som får flytta in ju. Jag kan inte göra ett skit åt det.
Så är det bara, palla läget.
Flyttar man ut först och säger upp lägenheten efteråt så får man skylla sig själv.
Men pappa har fortsatt att tjura över att han inte vill betala hyra för en lägenhet som han inte ens bor i, och det har satt en massa press på mig. En jävla massa press. Jag har för fan lagt mitt eget liv åt sidan för att kunna ta emot samtal och ha visningar hela tiden, just för att förhoppningsvis råka höra av en spekulant som kan flytta in omedelbart. Jag har sagt till alla som ringt att lägenheten är ledig nu och att de får flytta in nu ifall de så vill. Så enkelt är det ju som sagt inte med hyresvärdens jobbiga poängsystem och alla andras uppsägningstider, men jag har iallafall gjort vad jag har kunnat.
Så när jag sa till pappa att jag skulle lämna nyckeln till nästa hyresgäst idag så trodde jag ju faktiskt att han skulle bli glad. Trodde till och med att jag kunde förvänta mig ett jävligt försenat "Tack!" eller ett "Bra gjort!" från pappa, men inte fan fick jag det. Pappa började istället gnälla om att han då skulle ha halva hyran av den nya hyresgästen och att jag absolut inte fick ge honom nyckeln.
Jag blev skitsur alltså.
För det första: jag hade ju redan lovat killen att han kunde få nyckeln.
För det andra: jag har sprungit runt som en nackad höna sedan 10 augusti och gjort allt min pappa bett mig göra. Ska det vara så jävla svårt att få ett tack för det!?!?!?!? ETT ENDA LITET JÄVLA TACK VILL JAG FÖR HELVETE HA FÖR ATT JAG HAR BLIVIT UPPRINGD AV FLERA GÅNGER OM DAGEN I 35 DAGAR AV IBLAND HELT SJUKT OTREVLIGA FRÄMLINGAR!!!!!!!!!!
Jag var så förbannad att jag inte vågade öppna munnen ens en gång när pappa sa att han nu skulle ringa hyresvärden. Vi la på och jag gick och hämtade tvätten. Jag tvättar fortfarande i tvättstugan eftersom jag varken har haft tid eller ork att ringa min bovärd för att få min tvättmaskin inkopplad. Har ju upptäckt att vattenventilen är igenkalkad och att hela avloppsröret under mitt handfat sitter löst och dessutom läcker eftersom de där gummipackningarna har blivit torra och hårda. Alltså måste jag få dem utbytta och jag har inte orkat ta den kampen med min hyresvärd. Han knappt ens tänkt på det för jag har varit upptagen med pappas lägenhet.
När jag var nere i tvättstugan så tänkte jag att hela grejen var så orättvis mot killen som ska flytta in i pappas lägenhet. Jag tyckte det var orättvist åtminstone. Jag hade ju mindre än en timme tidigare kommit överens med killen om att han kunde få nyckeln för att i lugn och ro och när det passade honom kunna välja nya tapeter, och kanske så smått börja flytta de första sakerna. Han har nämligen två barn och är dessutom ensamstående singelpappa som jobbar heltid, så han har ju mycket att stå i. Då tyckte jag att det skulle vara skönt för honom att börja redan nu med flytten. Bara en sådan sak som alla vinterkläder, sådant skulle han ju kunna lägga i sin nya lägenhet redan nu, även om han inte får flytta in formellt förrän 1 oktober. Det spelar ju ingen roll för min pappa: lägenheten är helt tom och han är för sjutton i Kina nu.
Jag blev bara så sur på min pappa för det. Var lite schysst för helvete liksom.
Så när jag kom tillbaka från tvättstugan ringde pappa igen och sa att hyresvärden ville att jag skulle behålla nyckeln till sista september då jag kunde lämna den till bovärdskontoret i stan.
Pfft. Fan vad analt det ska vara då.
Jag sa okej och så la pappa på, och då ringde jag genast upp nye hyresgästen, som en stund tidigare hade blivit uppringd av min pappa som ville kräva honom på halva hyran ifall han tänkte flytta in nu. Killen lät lite sur men jag sa till honom att jag tyckte min pappa var orättvis och att hyresvärden var onödigt jobbig som inte ville låta honom halvt om halvt börja flytta in nu. Det är ju trots allt bara 16 dagar kvar och jag har ingen lust att ha nyckeln ända tills sista september bara för att vara otrevlig å någon annans vägnar. Jag är trött på att göra min pappas skitgöra, så att säga. Jag sa som jag tyckte helt enkelt, att jag inte ser poängen med det hela. Charmtrollshyresgästen sa också att han bara ville fundera på nya tapeter, hur han ska placera möblerna, och om han hinner, också börjar flytta sådant som han nu hade i sitt förråd. Han poängterade flera gånger att han överhuvudtaget inte kunde flytta in helt förrän just 1 oktober eftersom han jobbar heltid och hade kommit överens med sin chef om att vara ledig då för att flytta in.
Så för andra gången kom vi överens om att han ska få en av nycklarna idag så att han kan fixa lite och bestämma tapeter i lugn och ro.
Jag vet inte vad hyresvärden tycker om det här, min pappa skulle bli rejält förbannad och kräva halva hyran ifall han visste, men hyresvärdar brukar väl inte bry sig? Antar att det rent formellt ogillas men nu är det som så att jag representerar nuvarande hyresgästen och fattar besluten och har ansvaret, och då tar jag mig faktiskt friheten att göra en överenskommelse med nästa hyresgäst. Jag hade en liknande deal med tjejen som bodde i min lägenhet före mig och ung och ovetandes som jag var då så ringde jag min hyresvärd och frågade ifall det var okej. Svaret jag fick var att de som hyresvärd sällan blandade sig in i överenskommelser mellan ny och gammal hyresgäst, men att det rent juridiskt inte gick till så. De hade dock inget att säga och tyckte att det bara var bra ifall jag och tjejen skötte det sinsemellan. Jag minns att jag tolkade det som att det då inte var förbjudet.
Och så gör jag nu också, även då det är en annan hyresvärd. Men ärligt talat så tror jag att hyresvärden struntar i det så länge inte min pappa invänder mot det. Och det gör han inte, han är fan i Kina nu. Kommer visserligen hem på lördag men då kommer han ju till stugan, inte hit, och stugan ligger typ tre timmar bort.
Jag är visserligen lite bortkollrad av nye hyresgästens oerhörda charm, hihi, men jag tycker verkligen att han borde kunna få välja nya tapeter i lugn och ro. Jag har dessutom ingen lust att leka dörrvakt åt honom när han vill kolla lägenheten. Jag har varit både dörrvakt och mäklare och drivit telefonväkteri alldeles för länge.
Så det så.
Charmtrollet är nye hyresgästen och jag representerar gamla hyresgästen. Svårare än så är det inte.
Dumma är dock att jag - som representant - ändå måste lämna in alla tre nycklarna till hyresvärden om 16 dagar så att nye hyresgästen kan kvittera ut dem från hyresvärden om 17 dagar. Det var charmtrollet själv som påpekade det.
Jävlar vilka anala regler.
HA-HA-HA!
Satt just och skulle skriva in i mobilens kalender att jag ska till tandläkaren nu på lördag.
Började skriva "Tandl" och kolla bara vilket ord som mobilens ordlista föreslog...
*
*
Det där känns ju bara sååå rätt... Vem det än är som har programmerat mobilens ordlista: tack! Att "rånförsök" är grönmarkerat betyder ju dessutom att mobilen tror det var just det ordet jag ville skriva, ordförslag nummer ett alltså. Ordförslag nummer två är "tandläkare" hahahahahahaha!
Episkt, helt klart episkt.
*
Utlovade för rätt länge sedan att posta bilder på lamporna min pappa gav till mig när han flyttade, men glömde bort att fota dem. Det har varit så mycket krångel med pappas lägenhet, visningar, folk som ringer, städfirman och samtidigt har jag mitt eget att fixa med teorilektioner och dåliga lärare. Har liksom haft några fullbokade veckor men det börjar lugna ner sig nu, tack och lov.
Här kommer iallafall foton:
*
*
En av de två likadana taklamporna jag fick ta över från pappa. Tycker de är himla fina! Är dock nervös för att de ska ramla ner för hela den där plafonden, eller vad det heter, är i glas och väger rätt mycket och vilar helt på den där lilla guldfärgade knoppen. Har en i vardagsrummet/sovrummet och en i hallen. Är dock ovan vid att ha lampa i hallen: har bott i min lägenhet sedan 2003 och har sedan dess vant mig vid att öppna badrumsdörren och tända där inne när jag ska leta efter något i hallen... Men det var väl dags nu, efter åtta år, att sätta upp en taklampa i hallen. Blev samtidigt av med min taklampa i vardagsrummet/sovrummet som M alltid slog huvudet i och som jag tyckte tog så stor plats där den hängde. Den tog upp luftutrymme liksom så rummet såg mindre ut än vad det är.
*
*
Bordslampan! Är kanske lite svårt att se på grund av min kameras vansinnigt starka blixt, men lampfoten är ljusgrå med vita, ljusrosa, och mörkrosa stänk. Den lampan kommer jag faktiskt ihåg när den köptes, jag var ju med när mamma köpte den på Ikea. Tror det var typ -88 eller -89 någon gång och jag minns att det var på sommaren. Den här lampan har jag börjat gilla jättemycket på senare år just på grund av 80-talsstilen. Diggar den stenhårt alltså! Lampskärmen är tyvärr tråkigt vit och dessutom lite fläckig efter att jag (när jag var typ 16 år) öppnade en burk Coca-Cola som exploderade över typ hela vardagsrummet, men jag funderar på att pimpa upp den lite. Är en plastskärm med vitt tyg på ytan så man skulle kunna måla den kanske? Fläckarna efter Coca-Colan är inte jättetydliga men de syns och går tyvärr inte att få bort, så det ser ju lite ofräscht ut. Borde ju gå att måla skärmen fastän det är tyg på. Funderar också på att klistra fast gråa eller rosa fransband eller paljettband nertill så att skärmen matchar foten. En annan grej jag funderat på är om man kanske kan klista på något passade tyg, alltså klä om lampskärmen, men jag vet inte om det blir bra. Får se hur jag gör... Enklast är väl att måla skärmen vit. Eller väldigt ljust grå kanske.
*
*
Pappas, eller numera MIN, kökslampa som mina föräldrar köpte när de var nygifta. Kamerablixten gjorde den vitare än vad den är: glaset är egentligen väldigt varmgult.
Jag är såååå sjukt glad över att jag fick den! Tyckte om den lampan när jag var liten och jag har sådana starka minnen från att jag brukade sitta och titta på den när jag var kanske fem år gammal och jag tyckte redan då att den var så fin. Minns till exempel en gång när pappa skulle förkorta kedjan så att lampan hängde högre upp och då tog av hela den övre delen av lampan så att den inte skulle gå sönder. Övre delen går nämligen att ta av, antar att den har fått en liten smäll någon gång under åren, i en flytt kanske, för det finns ett par trasiga lödfogar på insidan. Den där övre delen snodde jag åt mig den gången då pappa skulle förkorta kedjan, och jag satte den på huvudet och låtsades att jag var en prinsessa! Det såg ju ut som en fin krona liksom... Pappa upptäckte dock stölden och tog ifrån mig min fina prinsesskrona så att jag inte skulle ta sönder den och sedan när lampan var upphängd igen tyckte jag alltid att det där var min krona. Har himla starka minnen av att jag tänkte just så som barn.
Är så in i helvete glad att kökslampan numera är MIN och att någon av mina (jävla) syrror inte fick den. Den är ju så fin... För mig har den ju ett affektionsvärde också, ett enormt affektionsvärde, så trots att jag har sett sådana här "Tiffany"-lampor säljas på Tradera för flera tusen spänn så säljer jag den aaaaaaldrig!
Gamla grejer är liksom lite extra roliga ibland. Att lampan är från när mina föräldrar var nygifta, alltså 1971, gör att den känns lite som en familjeklenod typ. Det känns lite kul för mig att tänka på att mina föräldrar var nygifta och förälskade en gång i tiden och då köpte lampan till sitt första hem medan min äldsta syster fortfarande låg i morsans mage. De enda minnen jag har av mina föräldrar tillsammans, som gifta, är ju att de bråkade och slogs men just den här lampan bevisar att de inte alltid var så. En gång i tiden var de lyckliga, de var nygifta och förälskade och skulle inreda sitt första hem innan första barnet kom och sådär.
Lampan är lite symbolisk på det viset antar jag.
:-)
Det är likadant med min farmors kaffekoppar, som är ännu äldre än lampan. Jag har använt dem kanske en gång sedan min faster gav dem till mig för drygt sex år sedan och jag kommer knappast att använda dem inom den närmsta framtiden heller. Har sex kaffekoppar med fat till som bara står i ett av mina köksskåp och samlar damm typ. Jag tycker inte om att dricka kaffe ur kopp, vill ju ha mugg, men ändå vill jag inte slänga eller ens sälja dem.
*
*
De var ju min farmors kaffekoppar som hon bjöd mina föräldrar på kaffe i när de fortfarande dejtade.
De är lite symboliska på det sättet precis som kökslampan. Mina föräldrar var inte alltid så som jag minns dem. Det fanns faktiskt en tid då de var jättekära, även om jag bara minns att de slogs och skrek åt varandra.
Jag antar att det är viktigt för mig att få bevis på att de inte alltid var sådana sjuka/känslokalla människor som de är idag. Liksom, 1968 när mina föräldrar började dejta var min mamma 19 år och min pappa 24 och då blev de hembjudna till mina farföräldrar på kaffe. Jag kan nästan föreställa mig hur de båda sitter där och är nyförälskat blyga inför varandra. Har också hört av mamma, för en massa år sedan, om när hon fick träffa mina farföräldrar för första gången och sedan när jag fick kopparna och sa det till mamma så kom hon ihåg dem från när hon blev hembjuden till min pappas föräldrar.
Det är en skön tanke att ha liksom, min mamma och pappa har använt de där fyrkantiga kopparna i brunt glas när de var unga och kära.
När min faster erbjöd mig kopparna så tyckte jag de var asfula men tog emot dem ändå eftersom de var farmors. Men jag har aldrig riktigt tyckt om dem. Har nog behållt dem enbart för att de är från en tid då mina föräldrar var lyckliga. Jag har länge tyckt att kopparna är asfula men nu måste jag nog medge att de faktiskt är rätt hippa, även om de är sådär typiskt 60-talsfula...
De är ju faktiskt det, lite retro liksom.
Jobbigt som fan
Tack så jättemycket pappa för att du flyttade från lägenheten till sommarstugan och dessutom drog till Kina så att det blir till mig som folk ringer när de vill titta på lägenheten. Tack!
Min mobil ringer hela tiden för helvete. Gaah, är så trött på att behöva springa och visa lägenheten för alla spekulanter. Okej, jag bor bara lite drygt 100 meter från pappas lägenhet så jag behöver ju inte springa långt, men ändå. Pappa flyttade ju ut innan uppsägningstiden var slut. Till och med innan han ens sa till hyresvärden att han skulle flytta. Pucko... Uppsägningstiden är ju tre månader men i och med att han redan är utflyttad så måste han, det vill säga jag, visa lägenheten för alla som vill komma och glo.
Visade lägenheten för ett ungt par igår men jag tvivlar på att de tar lägenheten eftersom de båda är studenter och knappast har råd med en hyra på nästan 5500. Men de var lite gulliga för de var bara 20 år gamla och skulle flytta ihop. De bodde båda två i små studentkyffen nu så de gillade verkligen att titta på en lägenhet på 76,5 kvadrat, det var lite gulligt faktiskt.
Imorgon ska jag visa lägenheten igen så hittills är det bara två visningar, men desto fler samtal. Folk ringer hela tiden och frågar om lägenheten, hur området är och sådär. Jag fattar inte var alla dessa spekulanter hittar annonsen om lägenheten??? Har själv försökt hitta den på Bovision och massa andra sidor utan att lyckas. Hyresvärdens hemsida gav bara två träffar på detta bostadsområdet och ingen av dem var rätt så jag fattar inte var alla spekulanter hittar annonsen med pappas lägenhet. Fast förresten, man måste nog vara inloggad på hyresvärdens hemsida för att se alla lediga lägenheter. Måste vara så eftersom jag inte kan se det. Men det är lite konstigt att jag inte kan hitta pappas lägenhet ens när jag googlar. Känns lite extra konstigt eftersom det är MITT nummer som visas i annonsen liksom.
Suck och stön. Så jävla jobbig vecka med folk som ringer om lägenheten, teorikursstart på nya trafikskolan (med en asdålig lärare), socmöte, psykmöte (igen efter psykologens semester) och massa fix. Har dessutom fått rätt otrevliga samtal från städfirman som städade pappas lägenhet. Pappa sa till dem att de skulle faxa fakturan till hans hotell i Kina och det gick de med på men sedan visade det sig att städfirman inte har någon fax och då mailade de honom fakturan istället. Sedan fick jag reda på i förrgår att pappas jobbdator, en laptop alltså, har gått sönder och att Kina har en brandvägg som kan göra det jäkligt svårt/omöjligt att komma åt utländska adresser och att han därför inte kan kolla sin mail alls eller ens komma in på Skype och välja svenska sidan för att ringa "hem" till jobbet och be om hjälp från dem. Varför pappa inte kunde ringa jobbet i Sverige från sin jobbmobil eller en hotelltelefon vet jag inte men jag kan gissa att det är för dyrt. Han har sagt förut att han måste använda Skype för att ringa hem när han var utomlands. Men istället fick pappa smsa mig och be mig ringa hans chef och berätta läget, och jag fick ringa (det vill säga jaga) chefen för städfirman och be dem förlänga sista betalningsdagen på fakturan, samt ge fakturan till mig så skulle jag smsa fakturan till pappa.
Att få tag i chefen för städfirman verkar vara enormt svårt eftersom hon inte svarar i telefon (seriöst företag det där... deras mailadress är en HOTMAIL...). Jag ringde nonstop från klockan nio igår morse fram till fem på eftermiddagen utan att få tag på henne. Det finns ingen svarare att lämna meddelande på ens en gång. Idag väcktes jag klockan 08.11 av att chefen för städfirman ringde och hotade med att skicka fakturan till inkasso om min pappa inte betalade den nu. Det var ett rätt otrevligt samtal alltså. Hon lät så jävla otrevlig och rätt så hotfull. Jag blev dock förbannad eftersom hon väckte mig, mitt morgonhumör är inte att leka med haha, så jag förklarade (skrek åt henne...) att jag hade ringt henne hela dagen igår utan att hon svarat och att pappas dator gått sönder. Jag plattade nog till henne rätt bra för hon lät ganska tam när hon sa att hon gärna kunde flytta fram sista betalningsdag och ge fakturan till mig sålänge. Subban önskade mig till och med en trevlig dag. Pfft.
Pappas chef fick jag tag på direkt eftersom pappa gav mig hemnumret. Jag kände mig rätt påträngande men pappa skrev i smset att jag skulle ringa hans chef på direkten, trots att klockan då var lite efter 22 här i Sverige men fyra på eftermiddagen där i Kina. Pappas chef verkade dock vara van vid att folk ringde honom hemma när det gällde jobbgrejer. Han fattade snabbt läget och skulle skicka någon till Kina med en ny jobbdator och bad mig hälsa pappa att han skulle ta en whiskey och vila medan han väntade. Det där sista var nog ett skämt mellan pappa och hans chef för han lät rätt munter när han sa det. Trevlig snubbe iallafall, pappas chef.
Jag fick nyss mail från pappa som skrev att hans chef hade fått tag på en anställd som jobbade i Korea och som nu skulle hem och då först flög till Shanghai där pappa mötte honom och tog hans jobbdator. Smart! Jävlar vad effektivt fixat alltså.
Började nyss fundera på varför pappa inte själv kunde smsa sin chef om den trasiga datorn. Jag menar, om han kan smsa mig så borde han väl kunna smsa sin chef? Är så typiskt min pappa att be mig fixa allt åt honom. Hela tiden i drygt 13 år har han jobbat utomlands och jag har fått hämta bilreservdelar, paket, och allt möjligt grejs åt honom. Var i och för sig inte chefens mobilnummer jag fick utan hans hemnummer. Kan ju vara så att pappa smsat sin chefs mobil men att han stängt av den. Hmm?
Men det är ändå typiskt pappa. Igår när jag hade fått fyra samtal i rad från lägenhetsspekulanter så blev jag bara så trött på allt. Var trött i övrigt också, plus att jag hade en allmänt dålig dag igår med teorilektion nummer två som leddes av en skitdålig lärare, det regnade, jag var pank och hade slut på cigg, och så vidare, och så vidare. Hade liksom en pissig dag igår och började gråta på kvällen när jag tänkte på hur pappa allt mer behandlar mig som sin assistent och allt mindre som sin dotter. Allt jag har fått fixa nu med lägenheten och ringa folk och själv bli uppringd och sådär på minner mig om hur det var i julas. Då fixade jag precis allt, mathandling och matlagning, bakning och allt, allt, allt, och pappa sa inte ens tack. Han sa liksom inte ens ett "Mmm..." när han åt all mat och alla kakor jag gjort, och det är likadant nu. Jag fixar allt med lägenheten och ringer hans chef och blir hotad av städfirman och pappa kan inte ens säga tack eller "Bra att du fixade det.".
Jag tycker att han åtminstone borde säga tack.
:-P
Jag har knappt vågat tänka på det...
Jag har inte vågat hoppas...
Har knappt vågat säga det till någon...
Har inte vågat skriva det i bloggen, inte ens tidigare idag, men...
Nu är det på gång här...
Efter att ha sett fram emot det flera gånger men sedan blivit grymt besviken när det varje gång har ställts in bara några timmar innan, så kommer M äntligen till stan igen! Och nu ska han stanna också för den där helvetes "kursgrejen" är slut, för hans del. Jag vet inte hur många gånger förut i år som M har sagt att han kommer till stan det och det datumet och sedan ringt och sagt att han måste stanna kvar, men shit, det är väl fem-sex gånger. Minst. Det har varit så jobbigt alltså. Så jävla jobbigt för varje gång har jag naturligtvis blivit superglad och jätteförväntansfull och börjat planera lite liksom. Vad jag ska laga för mat, vad jag ska ha på mig när jag träffar honom och så vidare, och jag har även ställt in grejer som jag hade tänkt göra med vänner, avbokat socmöten och psykologmöten. Allt för att jag har längtat så sjukt jävla mycket efter M... Visst okej, vi har officiellt en paus i förhållandet men. Eeeh. Det blev rätt tydligt i våras någon gång, typ i slutet av april, att det bara var avståndet mellan oss som gjorde att pausen fortsatte. Det var liksom enbart för att det var en fyra timmar lång bilresa mellan oss som vi fortsatte säga, både till vänner och till varandra, att vi hade en paus. Men, eeh... Helt off the record så blev det M och jag igen då i slutet av april för då började vi ha telefonsex hahahaha! Varje söndagskväll, like clockwork! Började med att jag mmsade två foton på mina bröst i två olika behås när jag var på Kappahl och skulle välja ny behå, och så frågade jag vilken behå han tyckte var finast. M svarade "Ingen. SKITFULA båda två. Ta av dem..." och så gjorde jag det och mmsade ett nytt foto, haha! Och sedan ringde han på kvällen och så hade vi telefonsex. Sedan dess har vi liksom varit ihop igen. Det känns verkligen så igen. Det är han och jag liksom...
:-)
Men åh vad jobbigt det har varit alltså... Varje gång har jag blivit så jävla besviken när M ringt och sagt att han måste ställa in. En gång till exempel, strax före midsommar, då skulle han komma till stan över midsommarhelgen och jag blev superglad och började fixa och planera och greja och förbereda, och sedan ringde han och sa att han var tvungen att stanna kvar. Jag blev så grymt jävla besviken att jag började gråta så fort han sa det.
Jag har ju bloggat flera gånger om att M ska komma men sedan blev det inte så och jag slutade skriva om det. Vågade liksom inte fortsätta hoppas antar jag. Jag slutade säga det till kompisar också, när någon ville ha med mig på bio eller fest eller sådär, så sa jag aldrig att M hade sagt att han skulle komma. Istället sa jag att jag hade tvättid eller inte hade råd, eller liknande. M har förvisso varit i stan några gånger men jag har inte träffat honom och han har inte heller sagt till mig förrän efteråt att han varit i stan. Jag blev först megasur på honom när jag fick reda på det men sedan sa han att han bara hade varit hemma och hämtat kläder och post och sedan kört tillbaka. Jag tyckte det lät sjukt jobbigt att köra fyra timmar hit och fyra timmar tillbaka bara för att hämta lite saker så jag började skicka sådant han ville ha istället. Kände mig lite som en assistent typ men det blev enklare för honom när han bara behövde säga till mig ifall han behövde något. Fast det var inte med posten som jag skickade det han ville ha utan det är som så att några poliser i stan åker mellan stan och "kursgrejen" en gång i veckan så jag lämnade M's grejer till dem. Det blev nästan lite roligt ett tag för jag mötte M's kollegor och de gav mig en tom resväska och en lista som M skrivit, jag gick till M's lägenhet och packade ner allt på listan (tacka gudarna för att han är lite pedantisk när det gäller att lägga saker på sin plats), och mötte upp M's kollegor igen och lämnade över väskan. Poliserna som åker fram och tillbaka och jag började skämta om det där, de sa "Här kommer vår kurir med grejerna..." och "Här kommer smuggelgodset!" och jag ropade "30 kilo av Colombias finaste kokain!" när jag kom med väskan, och sådär. Det var rätt skojigt faktiskt!
Men nu kommer M till stan själv. Hans del i "kursgrejen" är snart över helt, han behöver bara jobba augusti ut, så nu kommer han till stan över helgen för att forsla tillbaka allt han fick när jag lekte kurir åt honom. Tjolahopp tjolahej...
Maten är lagad, korvstroganoff som M ville ha.
Jag är nyduschad och fiiin.
Har ny behå med matchande stringtrosor.
Och M ringde nyss och sa att han är lite mer än halvvägs...
Wohohohoho! Har aldrig varit så kåt i hela mitt liv. Dör snart.
Att se på kvällens avsnitt av "The Killing" med ultraheta Joel Kinnaman blir väl rena förspelet...
:-P
