Skunk
Mummel, mummel, tjurigt mummel...
Min pappa har det minsann lätt med den här flytten. Han behövde bara flytta. Jag ska fixa allt annat. Städning och besiktning och ringa folk och själv bli uppringd (och väckt!) på alldeles för tidiga tider.
Pappa drog till Kina i måndags så han slipper krånglet med flytten.
Städfirman gillar jag verkligen inte alltså. Det är något skumt med den chefen... Själva städningen är klar nu, det fick jag reda på klockan 07.44 idag när chefen för städfirman ringde och väckte mig. Grrr... Jag har inte inspekterat lägenheten ännu men ska göra det senare idag. Killen som städade gav mig lite knasiga vibbar alltså. Hela intrycket av städfirman gav mig knasvibbar.
För det första: var det faktiskt himla svårt att Googla firmanamnet: den enda Google-träffen som verkade vara lite småseriös visade att städfirman har kontor någonstans i Östergötland. Och okej, jag suger på geografi men pappas lägenhet ligger då fan inte i Östergötland. Varför skulle en städfirma i Östergötland ta ett uppdrag i ett helt annat län?
För det andra: gav intrycket av personalen ett jäkligt oseriöst intryck: chefen är en äldre kvinna som snackade väldigt mycket om priserna både till mig när jag träffade henne och till pappa i telefon och hon sa hela tiden att det kostade si och så mycket utan moms. Hela tiden: "...med moms." och: "...utan moms." sa hon. Slår vad om att hon ville ha det svart... Tji på henne: pappa vägrade att gå med på det. Varför snackar hon överhuvudtaget med mig om priser och betalning? Pappa har ju sagt till henne att hon ska faxa fakturan till ett faxnummer i Kina, men ändå sa hon till mig klockan 07.44 imorse att hon skulle skicka en pappersfaktura till mig och därför ville ha min adress.
För det tredje: killen som utför själva städningen är utländsk och kan inte ett ord svenska, bara väldigt knagglig engelska. Plus att han började jobba vid niotiden i tisdags och var fortfarande kvar i lägenheten 12 timmar senare. Jag fick ju gå dit och lämna en nyckel på morgonen och sedan på kvällen, strax efter 21, skulle jag hämta de sista terrakottakrukorna och då var städkillen i full gång med att putsa fönster. Jag tror inte en enda sekund på att han får OB eller ens att han är anställd "på riktigt", det vill säga vitt. Tvivlar starkt på att han ens får rättvis lön faktiskt. Han verkade vara trevlig dock, hälsade glatt och ville gärna småprata en stund på bruten engelska, ville lära sig lite svenska också. Han pekade på saker i lägenheten och frågade vad de hette på svenska (hur det kunde vara så stor skillnad på "window" och "fönster" förstod han dock inte och sa att svenska var ett konstigt språk). Såvitt jag förstod så hade han jobbat sedan jag gav honom nyckeln den morgonen och skulle fortsätta jobba några timmar till.
För det fjärde: städfirman har ingen utrustning, kläder eller bil med någon logga på. Det är väl förvisso inte heller nödvändigt men jag tycker att de borde åtminstone ha riktiga arbetskläder.
För det femte (och det här är nästan en bomb): städkillen sa i tisdags att han inte hade körkort men att han kunde köra. I hans hemland var det vanligt att man bara tog körkort mest som en liten formalitet ifall man hade lust och råd, men att de flesta körde bil ändå. Okej, i andra länder är det kanske helt okej att göra så men... Eeeh. Inte i Sverige va? Jag kan inte tänka mig att det är okej att göra så någonstans i Europa ens en gång. Kanske Italien förresten. Men det var inte "bomben": killen berättade att han fick låna sin chefs bil för att ta sig dit han skulle städa. Det där är ju en bomb, eller hur? Vilken arbetsgivare lånar ut sin bil till någon som inte har körkort? Även om han kan köra så låter ju det bara helt jäkla fel. Jag som håller på med mitt körkort har ju en susning om vad det plågsamt noga det är med lagar och regler och internationellt körkort och allt det.
Det luktar skunk det här. Om man ska jobba i ett land så borde man ju kunna göra sig förstådd åtminstone på hela världens andraspråk, engelska, och det är precis att han kan. Att han inte kan ett ord svenska är lite skumt tycker jag. Och det där med att han kör bil utan att ens ha körkort i sitt hemland är ju fan en bomb. Jag vet att det finns någon sida på internet där man kan kolla alla företag, deras omsättning och sådär. Kommer dock inte på vad det var för adress. Men borde kolla upp städfirman. Eller tipsa kvällstidningarna?
Flyttfix
Känner mig minst sagt lite mör alltså.
Hjälpte min pappa att flytta igår. Det kom rätt hastigt och oväntat men, jo nu har pappa flyttat. Helt från civilisationen också eftersom han flyttar till sommarstugan. Shit, han ska bli "året-runtare" där ute i bushen.
Alla möblerna flyttade vi igår och eftersom han nu bor drygt 25 mil bort så är det jag som får fixa allt som kommer nu efteråt. Måste fixa flyttstädning och ringa hyresvärden för besiktning av lägenheten och se till så att några saker lagas, samt slänga några småsaker som pappa lämnade kvar.
Pappas tvättmaskin är lyckligtvis redan hemma hos mig, tjoho, han har redan en i stugan så jag fick den som fanns i lägenheten. Bovärden hjälpte oss flytta hit den för ett par dagar sedan. Undrar vad en tvättmaskin väger egentligen? Vi fick lyfta upp den på en vagn och så tog bovärden och pappa ett trappsteg i taget nerför alla fem trapporna. Den enda trappan upp till min lägenhet klarade jag och pappa själva och nu står tvättmaskinen i mitt badrum och väntar på att min bovärd ska komma och byta den där vattenventilen och koppla in strömmen så jag slipper dra en förlängningssladd. Finns ett uttag för ström till en tvättmaskin i mitt badrum, men det är liksom inga sådana där hål i väggen utan mer som en liten ask på väggen. Är väl meningen att sladden ska kopplas direkt in i den där lådan antar jag. Själva vattenkranen måste bytas, det finns en sådan där ventil under handfatet men den gick inte att öppna och pappa gissade på att den var igenkalkad så jag får ringa min bovärd så får han fixa det där. Lite krångel återstår alltså men holy crap vad glad jag är över att ha MIN ALLDELES EGNA TVÄTTMSKIN!!!! Har dock ingen torktumlare tyvärr men stora saker som lakan och sådant får jag väl traska ner till tvättstugan och torka där så får jag hänga upp kläderna på handdukstorkaren i badrummet. Pappa hade en torktumlare också men den gav han såklart till min syrra 78, pfft. Hon fick också en köksmaskin, en sådan där degknådare av märket "Kenwood", gammal men den funkar felfritt. Den har jag velat ha i åratal och pappa har lovat att jag skulle få den ifall han flyttade och så går han och ger den till henne? Såklart att hon får allt hon pekar på. Hon som har jobb och är gift med en läkare kan ju aldrig ha råd att köpa en ny "Kenwood"... Orättvist så det osar om det. Köksbordet fick hon också. Häxa.
Jag fick iallafall kökslampan, hahahahahahahahahaha! Den vet jag att hon vill ha så HA på henne. Pappas kökslampa är en jättefin Tiffany i gult glas och mässing, hur jävla snygg som helst! Gammal också, mina föräldrar köpte den när de var nygifta. Jag har alltid älskat den lampan, ända sedan jag var liten och nu är den miiiiiin! Har förresten sett ett par gånger på Tradera att folk sålt sådana lampor och de har gått för flera tusen spänn så min nya kökslampa verkar vara värd en del. Fast jag säljer den aldrig... Den är min, bara min... Att syrran vill ha den gör ju också att jag vill behålla den ännu mer. Fast jag skulle nog ändå inte sälja min nya kökslampa, den är för jäkla fin alltså.
Jag fick också ett par taklampor som är helt nya, och en gammal bordslampa från Ikea. Bordslampan är egentligen ingen speciell, är bara Ikea, men den är såååå snygg. Himla mycket 80-talsstil på den. Ska fota senare och visa.
Dagarna som kommer nu blir jobbiga för jag har en hel del att ordna nu efter pappas flytt. Städarna kommer på måndag och sedan ska jag fixa besiktning och innan dess måste jag hämta lite småsaker som pappa lämnade kvar. Finns typ 20 dammiga terrakottakrukor på balkongen, lite porslin i skåpen, gardinstänger, duschdraperi, en rullgardin, duschtvål och sådant där. Rullgardinen måste jag slänga om jag inte hittar någon som vill ha den för jag vill inte ha åbäket... Kan kanske låta den sitta kvar i och för sig.
Det jobbigaste är dock över. Själva flytten är ju gjord och det var inte roligt eftersom vi fick bära ner allt från tredje våningen. Utan hiss. Tunga lådor (som pappa hade skrivit "Bra bökers leskicon" på, hahahahahaha borde man inte kunna stava när man är 67 år gammal...? Var han full när han packade lådorna kanske?) och jobbiga möbler fick jag och pappa bära nerför fem trappor. Det jobbigaste var fan hans stora soffbord... Bordsskivan är nämligen av marmor: tung som in i helvete. Snygg men helt vansinnigt tung. Det tog väl två timmar av slit och spring innan flyttbilen var full och lägenheten tom. Sedan körde vi tre timmar och lastade in allt i stugan, körde tillbaka och lämnade flyttbilen och jag hajade till när pappa skulle betala hyran för den där bilen. Hur kan en liten lastbil kosta först 900 i deposition plus 3500 att hyra i mindre än ett dygn??? Är ju helt vansinnigt dyrt. Jag kom hem vid midnatt igår och då skulle pappa köra sin egen bil till stugan. Han var väl framme vid typ tre på natten eller något. Jag somnade vid 04, kunde inte somna förrän då för jag hade så ont efter alla lyft. Idag har jag så ont att jag nog ska undvika att röra mig. Det där jävla marmorbordet var så tungt att bära nerför fem trappor att mina händer gör ont idag.
Tigerbalsam
*
Min ömma fossing är skumt nog väldigt mycket bättre efter att jag smetade på lite Tigerbalsam igår. Gned in hela foten med det igårkväll innan jag la mig. Drog på en platpåse och en strumpa över för att inte klibba ner lakanen och när jag vaknade idag kändes hela foten bättre. Var dock lite svårt att sova med den där brännande hettan Tigerbalsam ger. Och lukten var ju så lagom mysig...
Men satan vilken förbättring! Idag är det första gången på tre långa veckor som jag kan gå utan bandage på högerfoten! Wiiie!!! Lite ont har jag fortfarande men jämfört med hur det var innan så är det en enorm skillnad. Ska göra samma grej ikväll så blir det säkert ännu bättre imorgon.
Lilltån och tån bredvid som förut inte riktigt ville lyda mig när jag försökte spreta med dem verkar vara piggare idag. Jag kan fortfarande inte spreta med lilltån så mycket som jag vet att jag ska kunna men nästan. Tån bredvid lilltån kan jag dock spreta med som vanligt och inte gör det ont heller. Jippi...
Tänk vad lite kajeputolja, kamfer, mentol, kryddnejlikeolja, mintolja, paraffin och vaselin kan gör på bara några timmar.
Hädanefter ska jag hålla mig till huskurer. Tigerbalsam är ju helt jävla fantastiskt! ♥
Funny, funny...
*
Ehehehehehehehehehehehehehe...
Så kan man ju se på det. Ugglan stämde ju hur bra som helst.
Gjorde ett test på Facebook för ett tag sedan, testet skulle visa vilken av karaktärerna i "Nalle Puh" man var mest lik, och jag blev Ior. Även när jag gjorde om testet några månader senare så blev jag Ior igen. Stämmer nog rätt bra alltså. The drug of choice stämmer också bra.
Om jag måste välja någon av drogerna ovan så föredrar jag nog majja faktiskt. Är också det enda jag har testat (loooong time ago) så det stämmer ju också. Majja är rätt sweet alltså... Eller om det kanske var hasch jag föredrog då back in the days? Minns fan inte... Hmm, jag har hört att man förlorar hjärnceller när man knarkar.
Stämmer nog ja...
Hehehehe...
Örrgh!
Har 26 grader i min lägenhet.
Det är så varmt att jag funderar på att börja onanera med en istapp.
Hähähähä...
Kanske inte.
Men jag sitter faktiskt med en isklamp mellan benen.
Det är inte skönt när blygdläpparna blir för varma.
Tvärtom, det är hemskt otrevligt. Är därför jag hatar att ha jeans...
Min stora golvfläkt får snurra dygnet runt numera. Är lite orolig för att den ska bli överhettad men trots att den är från Rusta och bara kostade 300 spänn och är tre år gammal så blir den aldrig mer än halvt fisljummen när den har varit på i en hel dag. Eller natt, för jag sover med den på. Det går knappt att sova eftersom fläkten låter en del men det går ju inte att sova alls om den inte är på så jag har allt fått lära mig att koppla bort det där ljudet. Vaknar av det ibland men lyckas alltid somna om nästan omedelbart. Brukar vakna och tänka "Uuuh vad varmt! Jag dör, jag döööör!" innan fläkten vänds mot mig och jag somnar igen.
Älskar min fläkt!
Bodyguard Me
*
Såg på "Bodyguard" för ett par timmar sedan. Den filmen är så söt... Dåliga skådisar men ändå söt. En del av mig avskyr verkligen att jag är sådär tjejigt romantisk av mig att jag gillar sådana filmer, no matter what I might say or deny. Jag försöker ofta förneka att jag gillar romantiska filmer. Det är liksom som om jag inte vill erkänna att jag är så tjejig att jag ryser i hela kroppen i slutet av "Bodyguard" när Whitney Houston stoppar flygplanet och springer fram till Kevin Costner och kysser honom. Men jo, jag ryser faktiskt då. Jag ligger i sängen och vickar förtjust på tårna och ler med hela ansiktet åt den där sista scenen.
Men egentligen vill jag inte erkänna att jag gillar den filmen... Jag vill inte erkänna att jag är sådär tjejigt romantisk av mig att jag mer än gärna vill vara den där hjälplösa lilla damen och bli räddad av den stora starka mannen och sedan sucka lättat över hur ridderlig han är. Och inte att glömma: luta huvudet bakåt och stå på tå med ena foten uppe när han tar mig i sina starka armar och kysser mig.
Har verkligen ingen lust att erkänna det. Det är som om det har blivit något fult nu för tiden att vara romantisk. Speciellt för kvinnor. Det är som om vi är så tvingade att klara allt själva och vara starka för oss själva att det har blivit fel att vara romantisk. Då är man för tjejig verkar det som. Jag började fundera på det där för ett par veckor sedan när M och jag snackade i telefon och jag frågade om han hade några snygga snutkvinnor att titta på medan han håller på med "kursgrejen", och han skrattade och sa att det bara var stenhårda kvinnliga poliser där, och: "Inga sådana där väldigt brudiga tjejer som du.".
Que? Vad är en brudig tjej? Är jag en brudig tjej? En väldigt brudig tjej?
M var tvungen att gå tillbaka till jobbet där på "kursgrejen" så jag fick ingen närmare förklaring från honom då men smsade istället alla kontakter jag har i mobilen och frågade ifall de tyckte jag var en väldigt brudig tjej. Svaren jag fick var vääääldigt olika för tjejerna reagerade ungefär som jag gjorde och fattade ingenting. Piraya skrev att hon också hade blivit kallad det, "en väldigt brudig tjej", men att hon inte heller fattade vad det innebar. "Det är antagligen en komplimang iallafall. Kanske." skrev hon. Min punkkompis och flera andra tjejer skrev bara "Hahaha va?" tillbaka så inte heller de fattade vad M menade. Fail for the girls där alltså.
Men killarna jag smsade och frågade om jag var en väldigt brudig tjej, ja, deras svar var annorlunda. Att kalla en tjej för "väldigt brudig tjej" verkar vara någon hemlig killkod för svaren jag fick från snubbarna gick nästan allihop typ såhär: "Haha ja det är du! Redan märkt det?" och så några blinkande smileys. Det enda riktiga svaret fick jag från min före detta KK som efter påtryckningar och lite hot från min sida förklarade att jag var en väldigt brudig tjej främst för att jag är så mån om mitt utseende (pfft). Så skrev han iallafall först och när jag skrev att han var mer mån om sitt utseende än vad jag någonsin har varit (han fixar ju sitt hår i en kvart varje dag... Jag fixar aldrig mitt hår till vardags, det fixar sig själv eftersom det ser bäst ut om det får leva sitt eget liv, men han fönar och har gelé i sitt hår VARJE DAG) så svarade han att det var mer än så. Efter någon dag av konstanta hot om att få hans tjej, som är min kompis, att sexstrejka så mailade han och förklarade bättre varför han tyckte jag var en väldigt brudig tjej.
Tydligen är jag en väldigt brudig tjej på grund av följande anledningar (enligt exet då):
*främst för att jag har sådan brudig utstrålning (Eeh, okej?)
*jag gråter av sorgliga filmer (Äh vaddå då... "Pans Labyrint" är ju jättesorglig, den som inte gråter av den filmen är fan död inuti.)
*jag har långt hår som hoppar när jag går (Pfft, det hoppar inte, det svävar faktiskt.)
*jag har långa naglar
*jag kan laga mat och baka (Dubbelpfft!)
*jag dansar sexigt
*jag har alltid en massa smycken
*mina ögon glittrar (Bara när jag har satt en ficklampa i örat :P)
*"Du har så gullig röst." (Really? Även när jag pratar skånska?)
*mitt skratt är "...jättekvinnligt och verkligen tjejigt!"
*och "...du går satan så sexigt i högklackat, du vet du går så både brösten och höfterna gungar så man måste titta på dig."
Okej... Hihi, tack. Men jag förstod inte mer av det där dock. Är ju massa kvinnor som gör allt det där liksom och inget av det är något säreget drag för just mig. Igår kom jag att tänka på en av M's kollegor, en kvinna, hon är på "kursgrejen" med honom nu och jag har alltid tyckt att hon är väldigt kvinnlig liksom, hon skulle lätt stämma in på min ex-KK's kriterier ovan. Bortsett från naglarna då kanske. Men iallafall, jag smsade det till M igår, att om jag är en väldigt brudig tjej så är hans kollega också det. Jag tycker åtminstone det. M smsade dock tillbaka "Haha, verkligen inte! Hon är ingen brudig tjej alls." och senare skrev han igen och nämnde precis som exet att jag har en viss utstrålning som i sig är väldigt brudig och som inte många tjejer har och därför inte är sådana där väldigt brudiga tjejer. Ännu lite senare skrev han att jag är "feminint rädd för småsaker" och jag satt stum som ett stort frågetecken efter det.
Jag fattar fortfarande inte. Jag känner mig typ helt nollställd i huvudet av det här. Är det här någon hemlig kod män emellan eller? Alla tjejerna jag har hört av mig till om det här fattar inget men majoriteten av snubbarna hade väldigt roligt åt det och svarade att ja, jag är en väldigt brudig tjej. Nej, jag fattar verkligen inget. Inte ens Diva som brukar kunna avkoda alla mäns knasiga beteenden fattar det. Pfft. Och män påstår att kvinnor är ett mysterium? Jeesh, det är ju män som är det stora mysteriet!
Jag misstänker att alla snubbarna jag frågade, inklusive exet och M, vet att jag är sådär romantisk av mig och därför stämplar mig som en väldigt brudig tjej (vad det nu innebär, jag vet fortfarande inte). Nästan alla är ju faktiskt mina ex också och de har väl någon gång under tiden då vi var ihop listat ut att jag diggar filmer som "Bodyguard" så mycket att jag fånflinar lyckligt och ryser härligt i hela kroppen när hjälten får kvinnan till slut.
Usch. They're on to me!
Jag kommer ALDRIG erkänna att jag är en riktig sucker for romance. Att jag gärna vill få känna mig som den lilla damen som blir räddad av den store starke mannen.
Nej... Jag vill verkligen inte erkänna att romantik funkar på mig och att jag är sådär tjejig. Sådär väldigt brudigt tjejig till och med, för okej jag fattar inte riktigt vad som menas med det men, hmm. Jag tror det stämmer... Men jag har ingen lust att erkänna det.
Det går liksom inte ihop med min inre bitch som jag så ofta får ta hjälp av för att klara mig ur kniviga situationer på egen hand, för ärligt talat, vem har tid att vänta på att den där store starke mannen ska fatta läget och komma till räddning? Gentlemannen är ju död för länge sedan.
Always on my mind
Önskar jag kunde sluta ha mardrömmar. Vaknade för en dryg kvart sedan av en mardröm som var så obehaglig att jag började gråta. Är ganska lugn nu dock men känner mig fortfarande lite skakis efter mardrömmen.
Det konstiga är att jag aldrig kommer ihåg vad som händer i mardrömmarna. Ibland kan jag i sekunderna precis efter uppvaknandet komma ihåg ett litet något av mardrömmen, brukar vara mest en känsla eller en tanke jag hade i själva mardrömmen som jag kommer ihåg när jag vaknar, men något mer minns jag aldrig.
Jag skäms lite för att jag har sådana här mardrömmar som påverkar mig så mycket att jag ibland inte vågar somna. Jag ska ju vara vuxen nu liksom. Mardrömmar är ju bara ett hopkok av ens egna fantasier och ouppklarade upplevelser. Vuxna människor får inte börja gråta av sina mardrömmar. Åtminstone tycker inte jag att jag får gråta när jag har vaknat med ett ryck och är helt kallsvettig och blodet i mina ådror är så utblandat med adrenalin att mitt hjärta dunkar så det gör ont i bröstet. Oftast när jag vaknar sådär av en mardröm så kan jag skrika till litegrann. Brukar hindra mitt skrik när det är halvvägs ute ur min mun för trots att jag är skräckslagen av mardrömmen så tänker jag ändå på att jag inte ska störa mina grannar. Jag är väl kanske lite hämmad där. Vilket är lite konstigt med tanke på hur jag ser på impuls och känslostyrda behov så som att behöva skrika när man är rädd. Jag tycker nämligen inte att det är något konstigt alls: behöver du gråta så gråt, behöver du skrika så skrik. Sådana behov är nog oerhört viktiga att tillgodose tror jag.
Ändå vågar jag inte skrika helt fastän jag är så rädd sekunderna efter uppvaknandet från en mardröm. Dumt nog är jag vuxen och har för lätt för att sätta andras behov framför mina egna.
Tänk så skönt det var när man var liten och hade mardrömmar. Man fick både skrika och gråta och man behövde aldrig göra det särskilt länge innan mamma eller pappa kom inrusandes i rummet och klappade en på huvudet och sa att det inte var farligt. Det var bara en mardröm, allt är bra.
Det där vet jag ju nu som vuxen. Mina mardrömmar, hur jävla läskiga de än är, kan aldrig skada mig. Ibland kan jag ha otäcka drömmar där jag till och med är medveten om att det är en dröm, där jag i drömmen kan tänka att allt det här är bara skapat av min hjärna, det är inte på riktigt, och då lugna ner mig själv. Är ganska häftigt på något sätt att drömma något och samtidigt vara medveten om att det bara är en dröm. Då kan man njuta lite av drömmen liksom. Förra året drömde jag något halvläskigt, minns inte nu vad, men då i drömmen kom jag på att det inte var på riktigt så jag började hoppa jättehögt och kom flera meter över marken. Det var satan så häftigt alltså... Tyvärr har jag inte kunnat göra det igen fastän jag rätt ofta har drömmar där jag i drömmen är fullt medveten om att det är en dröm och att jag egentligen ligger och sover. Jag har till och med drömt att jag i drömmen har drömt något och sedan vaknat - men fortfarande drömt. Invecklat...? Dock rätt häftigt. Det heter false awakening enligt engelska Wikipedia och är riktigt intressant att uppleva.
Har ofta funderat på hur det funkar, hur kan jag I DRÖMMEN vara medveten om att det är en dröm? Har det med mitt riktiga medvetande att göra kanske? Mitt medvetande som just då ska sova menar jag. Den delan av hjärnan som tar emot alla intryck när jag är vaken, den ska ju vila när jag sover för att andra delar av min hjärna ska kunna hantera allt jag upplevt. Helvete, bara tanken på hur hjärnan funkar när jag sover får mig att typ vilja bli hjärnforskare eller något. Det skulle nog vara helt vansinnigt intressant tror jag.
*
Sömnparalysering har jag också varit med om, det är inte det minsta trevligt. Har inte haft det nu på snart ett år men det var riktigt jävla obehagligt de första gångerna, speciellt innan jag visste vad det var. Är svårt att förklara men basicly handlar det om att hjärnan har stängt av viljestyrda muskler när man sover och sedan är lite seg med att komma på att medvetandet faktiskt har slutat sova. Typ, ena delen av hjärnan tror att sömnen fortfarande pågår och den andra delen är fullt vaken. Det kan vara sjukt läskigt att uppleva eftersom man inte kan röra sig, man är helt vaken, kan höra, känna och tänka som vanligt men inte öppna ögonen eller röra sig det minsta. Det är bara att vänta på att den delen av hjärnan som styr sömnen ska komma på att hoppsan hejsan, hela hjärnan ska vara vaken nu. Typ. Finns en bra artikel om det på engelska Wikipedia. Nu har jag inte haft det på snart ett år, tack och lov, men de senaste gångerna jag hade det så lyckades jag faktiskt komma på ett sätt att väcka mig själv, eller snarare en viss del av min hjärna, genom att tvinga fram ett djupt andetag. Jag tänkte helt enkelt att andningen är som en impuls, det är så grundläggande att kunna andas liksom så att det blir som en impuls att dra ett djupt andetag när man ligger där och är helt lam. Det fungerade flera gånger att göra så, tvinga fram andningsimpulsen och därmed få hjärnan att sätta på de viljestyrda musklerna igen (fastän andningen inte nödvändigtvis är viljestyrd).
*
Jag skulle nog vilja bli drömforskare eller något. Sömnforskare typ. Sömnen och hur det funkar är ju så in i helvete intressant.
Skulle ju vara skönt att få reda på vad som händer i mina mardrömmar också. Jag minns dem ju aldrig. Nu när det har gått kanske en halvtimme sedan jag vaknade helt skräckslagen från min senaste mardröm så kan jag inte komma ihåg mer än att jag i drömmen tänkte att jag skulle fly. Tror att jag tänkte så iallafall. Jag undrar verkligen vad jag drömmer om. Vad är det jag upplever i drömmen? Varför drömmer jag det? Det måste ju vara något riktigt läskigt jag drömmer eftersom jag vaknar och vill skrika ut min skräck så högt jag bara kan innan jag börjar gråta och är helt förstörd.
Misstänkte för en stund sedan att det kanske har med terpin att göra. Att det är något av mina många förträngda minnen som börjar sippra fram, men fan, jag vet inte. Tror inte det faktiskt. Jag har haft de här "vakna-med-ett-ryck-skrik-och-börja-gråta"-mardrömmarna rätt länge nu. Tänkte nyss att det kan vara the it som ligger bakom, det sexuella övergreppet jag var med om för snart två år sedan, men njae. Tror inte att det är det heller. Något måste det ju vara men det vette fanken om det är något jag har upplevt som ligger bakom mardrömmarna. Det lilla jag minns, vilket faktiskt bara är väldigt upprörda och virriga känslor och intryck och tankar precis efter att jag vaknat från mardrömmarna, säger mig att det snarare är något som min hjärna har kokat ihop helt på egen hand. Jag har liksom den känslan, att det inte är något verkligt jag upplever i mardrömmarna utan något mer i stil med fantasifoster. Tror faktiskt att jag får dra den slutsatsen, det är nog inget riktigt jag har mardrömmar om utan bara något som jag får kalla världens läskigaste skräckfilm speciellt gjord för mig.
It is the eternal mystery that is my brain.
Den är både orsaken och lösningen till alla mina problem.
Vilket mysigt supertveeggat ond cirkelliknande moment 22 jag har här då. Suck. Önskar jag slapp sova ensam. När jag sov hos M eller han hos mig som drömde jag sällan något läskigt.
Playatime
*
Playadag idag... Är ju redan 20 grader och det ska bara bli varmare. Ska bara äta lite frukost och sedan tar jag en dag på playan. Måste säga att jag verkligen saknar att bo vid havet. Speciellt på sommaren, då vill jag ha salta vindar på en riktig playa. Det är något speciellt med en havsstrand liksom. Åtminstone tycker jag det, men jag har ju växt upp vid havet också. Eller jag har alltid bott i städer vid havet, menar jag. Det gör jag inte nu och jag saknar det verkligen. Att dra till en dåligt konstgjord strand vid en sjö ger liksom inte samma sommarkänsla som en havsstrand med sanden och allt det där. Bästa stranden är Ribban... Älskar verkligen den stranden.
Men jaja. Om någon timme är det iallafall dags för fejkstranden vid sjön. Där finns det åtminstone båtar och bryggor så man kan inbilla sig att det är vid havet. Även fast stranden egentligen ligger vid en skog. Det området heter till och med något med skog vilket jag alltid stör mig på eftersom jag inte tycker det är en riktig skog. Är ju bara platt mark där det står en massa träd liksom. En riktig skog är ju en sådan som Ronja Rövarrdotter sprang runt i... Det är ju verkligen en skog. Grottor, klippor, stenar, mossa, gamla träd som rasat, rumpnissar och vildvittror... Det är en skog! Skogen vars strand jag ska till snart är mer som en park typ.
Ibland förundras jag över hur höga krav jag kan ha på en del saker, som stränder och skogar, för att de ska få kvalificera sig att bli stränder och skogar i mitt huvud.
Håhåjaja. 21 grader redan, shit. Dags att smörja in baslagret med SPF 40, äta frukost, hälla kaffe i termosen, göra mackor och packa kylväskan. Har inte hunnit bli speciellt brun ännu för jag råkade öppna Word och skriva på boken så jag har mest suttit inne. Får köra dubbla lager med SPF 40 för säkerhets skull.
Playa del playa!
Överraskning
*
Okej... Så jag har Alzheimers?
Öppnade nyss kylen för att börja laga en sen middag. Och tadaa... En påse idealmakaroner stod där och väntade på mig. Varför? Jag har absolut inget minne av att jag har ställt in den där. Men... Hmm. Kan ha gjort det imorse när jag städade upp i köket lite snabbt innan jag skulle med bussen in till stan.
Håhåjaja. Tänk vilket dåligt närminne jag har som inte kan komma på när jag ställt in makaronerna i kylen. Om jag inte visste bättre så skulle jag genast misstänka att det var M som varit här och jäklats lite med mig eftersom han, utan framgång, har försökt ge igen för när jag gömde en massa kaffedoftljus i hans lägenhet. Vilket var 2008 tror jag. Är ju läääänge sedan och han har försökt ge igen utan att lyckas, hehehe... Men, men, nu är det som det är och vi träffas inte. Vi pratar inte ens i telefon utan det är bara sms lite då och då. Jag har sett honom då och då på stan, oftast när han har jobbat och jag har suttit på en buss som kört förbi. Först var det direkt smärtsamt att se honom, en plåga verkligen, men jag vet inte. Så känns det inte nu längre. Känns rätt okej faktiskt. Jag har släppt M nu liksom, han får göra som han vill: flytta eller stanna men för min del så är vårt förhållande över nu. Jag kom på det förra veckan någon gång och det kändes oerhört odramatiskt att inse, att jag är klar med M nu. Visst kan vi hålla kontakten och vara vänner, jag är inte arg på honom eller sådär, men om det blir så att han stannar kvar i stan och också vill fortsätta där vi slutade så får jag nog säga, tack men nej tack. Det känns som, ja jag vet inte vad. Inte för att svartmåla M här men, eeh, jag har nog växt ifrån honom. Eller, jag har växt bort från honom, kanske är ett bättre sätt att beskriva det på. Lite konstig känsla faktiskt, haha.
Jaja, nu ska jag fortsätta laga mat.
:-)
Svulten
I'm in a weird place right now.
Det är konstigt det jag går igenom nu. Jag brukade bli både klappad och pussad och kramad och mer därtill minst varannan dag liksom. Nu har jag knappt blivit rörd vid på en dryg månad och jag minns inte ens när jag sist fick en kram. Ett par månader sedan kanske. Idag har jag egentligen haft en bra dag, hade "dejt" med ett par vänner på Arbetsförmedlingen och vi satt och spanade efter mitt nya arbetsförmedlarheto och vi fnissade och flamsade och sådär. Sedan gick vi på stan och hamnade till sist hemma hos mig. Vi gjorde inget speciellt, bara satt och lyssnade på musik och snackade, men det var väldigt skönt att ha sällskap. Att bara veta att det fanns, inte bara en utan två, andra människor här hemma. Var typ som en lättnad för mig att få ha lite sällskap.
Nu för en liten stund sedan drog de båda härifrån och det gjorde inte mig något förrän efter att det hade gått typ tio minuter eller så. Då slog det mig bara att nu var jag ensam igen efter att jag fått träffa och se och höra andra människor i några timmar, däribland två vänner.
Grejen är att jag tänkte senast igår att om jag någonsin igen skulle få träffa en vän så skulle jag be honom eller henne om en kram, hur konstigt det än skulle låta att be om det, för jag har inte blivit kramad på så jävla länge. Och jag glömde bort det. Jag kom på det nu för en stund sedan. Jag glömde bort att be om en kram. Jag glömde bort att be om det som jag saknar allra mest nu för tiden. Saknar kramar mer än sex faktiskt. Jag kan inte fatta att jag glömde bort det.
Till saken hör det nog också att någon kallade mig för "fetto" idag. Stod och låste upp min cykel och en kille och en tjej gick förbi och killen sa till tjejen "Oj kolla fettot!". Först brydde jag mig inte, jag registrerade det knappt, men när jag cyklade och mina kompisar tog bussen hem till mig så började jag bara tänka på det. Någon hade kallat mig fetto liksom. Hade det varit "förr i tiden" så hade jag bara fnyst åt det, tänkt att den där 25-åriga killen var ett fucking pucko, men det är annorlunda nu. "Förr i tiden" hade jag M och han gav mig bekräftelse hela tiden liksom. Han behövde aldrig ens säga eller göra något, han fanns mest bara där och bevisade för mig att jag dög. Jag var okej att vara med typ. Jag var sexig och fin och rolig och sådär. Den där bekräftelsen får jag inte nu längre. Det är tomt och jag har börjat sukta efter att få en komplimang. M brukade säga rätt ofta att jag gick sexigt, bara att höra en sådan grej gjorde mycket. Jag längtar verkligen efter att få höra att jag är söt eller sexig eller bara att jag har snygg sminkning eller frisyr eller lagar god mat eller sådär. Önskar verkligen att någon kunde höra av sig och säga något sådant eller att jag ser okej ut eller bara fråga vad jag gör eller om jag mår bra.
Önskan
Ibland önskar jag att någon kunde höra av sig och bara säga "Hej! Jag tänker på dig." och inget mer. Känns som om jag håller på att försvinna liksom. Vet folk att jag finns?
Ensam
Kände mig för en stund sedan så otroligt ensam att jag började gråta. Jag är så himla ensam. Förut brukade mina telefoner ringa minst ett par gånger om dagen och det var alltid vänliga själar som hörde av sig regelbundet via sms eller mail. Nu sedan februari ungefär så ringer det nästan aldrig någon till mig, jag får knappt några sms och bara skräpmail. Inga vänner hör av sig längre liksom. Och jag kom nyss på varför. Nästan alla mina vänner, alla som brukade höra av sig, är sådana som jag känner genom M och de ringde alltid för att bjuda in mig på middagar, små knytkalas, någon fest eller bara för att prata en stund. Alla de vännerna är egentligen M's vänner från början och de ringer aldrig till mig längre. En av dem, en som jag verkligen tyckte om också, har till och med tagit bort mig som vän på Facebook. En av M's kollegor till exempel, en kvinna som jag verkligen klickade med, hon brukade antingen ringa eller smsa varje dag. Varje dag. Jag kom nyss på att jag inte hört av henne sedan årsskiftet någon gång. M's granne brukade maila mig sådana där jobbiga men ändå roliga kedjemail där man skulle svara på knasiga frågor och sedan skicka vidare. Och jag kommer bara på fler och fler som jag inte hört av på månader och alla är de från början M's vänner och kollegor som jag började träffa och ha kontakt med. En annan av M's kollegor till exempel, han jobbar alltid nattpassen och brukade smsa mig för att få sällskap när det var lugna nätter. Den mannen har jag inte hört ett pip från på över två månader nu. Diva och Piraya, som typ är de enda av M's vänner som är i min ålder, har jag inte heller hört något från. Tror det är två veckor sedan jag hörde av Piraya sist och då var hon mitt uppe i att flyttstäda sin gamla lägenhet så jag har inte funderat särskilt mycket på varför det har varit tyst från hennes håll. Flyttar man från en lägenhet i stan för att bli sambo i ett hus utanför stan så är det väl mycket att fixa liksom, så tänkte jag. Diva är för tillfället i Norge och gör någon praktik där som ingår i hennes utbildning och sist jag hörde av henne så var det i ett mail där hon ville ha mitt mobilnummer eftersom hennes mobiltelefon blivit stulen. Det är snart en månad sedan.
Tror jag har skickat sms eller mail till alla sedan M och jag bröt upp i januari, kanske 20 personer, men bara fått svar från fem eller sex av dem och ingen hör av sig som förut.
Det känns bara så jävla tomt. Patetiskt. Jag är så patetisk. Har nästan inga egna vänner bortsett från på Facebook där jag har runt 70 Farmville-vänner. Det är så patetiskt.
Det känns som om ensamheten attackerar mig liksom. Den överfaller mig och jag har ingenstans att fly för att få hjälp. Det är liksom ingen som vet vart jag är. Ingen har koll på mig. Om jag skulle försvinna så skulle ingen märka det på minst en vecka. Eller om jag skulle dö här hemma så skulle jag nog få ligga död rätt länge innan någon började undra.
Det känns som om ensamheten är farlig liksom. Känns som om den är elak och vill mig illa. Känns som om alla försvinner. De slutar höra av sig och sluta svara på sms och mail och jag vet inte hur jag ska hantera det. De är ju från början M's vänner och han är typ onormalt social av sig så han har en massa vänner, cirka 20 av dem brukade umgås med mig utan att han var med och jag tänkte att de var mina vänner. Jag tänkte på dem som vänner liksom. Jag gav och tog och det gjorde de också så jag trodde verkligen att de var mina vänner. Men att jag inte har hört av dem sedan M och jag bröt i januari liksom, fan vad tyder det på?
Jag måste vara en patetisk jävel alltså. Tråkig ful och korkad så ingen vill ha kontakt med mig. Tänk om de alla tänker "Åh nej hon igen!" när jag skickar sms? Fy fan jag känner mig helt övergiven. Ingen har rört vid mig på länge. Ingen kram ingen klapp på kinden ens en gång. Ingen hör av sig bara för att säga hej. Ingen säger hej till mig längre, såg en av M's kollegor på Ica igår och han tittade bort när jag tittade på honom. Ingen smsar och säger att de har tråkigt och undrar ifall jag vill komma och dela tråkigheten med dem, eller följa med ut på promenad.
Ingen vill krama mig längre och jag brukade bli kramad ofta, länge och hårt. Jag kommer inte ihåg när jag blev kramad sist.Jag vill bli kramad snälla. Kan inte någon krama mig bara en gång? Det känns som om jag aldrig mer kommer få bli kramad igen. Känns som om jag aldrig mer kommer få känna hur jag trycks sådär skönt mot en annan människa och andas in lukten av den personen, och känner armarna runt mig och känner hur någon tycker om mig tillräckligt mycket för att krama mig och låta mig få känna och uppleva allt det sköna och underbara med en kram igen.
Ååååh...
Jävlar i helvete alltså...
Satt på Arbetsförmedlingen en stund idag och fick en ordentlig titt på min nye arbetsförmedlare som jag ännu inte har fått träffa. Satan säger jag bara. Mums... Satan vad snygg han är... Åååååh vad snygg! Damn! Snygg blå tröja hade han på sig också. Verkligen ett sexheto alltså.
Just när jag satt och kollade in honom som bäst så tittade han tillbaka på mig och log lite sådär artigt, "Hej, hej" typ. Fy sjuttsingen vad generad jag blev då... Jag fick ducka bakom datorn för att han inte skulle se hur jag var på väg att bryta ihop av fnitter. Den killen är typ lika gammal som jag också vilket känns helknasigt. Arbetsförmedlare är ju inte unga liksom... Eller? Jag kommer ihåg att när jag hade Nalle Puh som arbetsförmedlare så tyckte jag att han var för ung för att ha det jobbet, och han var ändå 43 då. Man tycker liksom att arbetsförmedlare ska vara minst 60 bast, gråhåriga och klä sig otroligt stelt, typ i pressade byxor/kjol med illa matchad kavaj och gärna ha grälla slipsar eller fula smycken.
*
De kan liksom inte vara 28-29 år, ha geléfixad frilla, snygg blå tröja och så in i helvete syndigt tighta jeans som avslöjar alldeles för mycket (men ändå för lite...) på framsidan och visar upp en välformad baksida som typ bara tigger om att bli nypt...
*
Min nye arbetsförmedlare kommer nog att få problem med mig om det blir så att han kallar mig till möte någon gång. Jag menar ju såklart inte att jag kommer motarbeta honom, men alltså... Eeeh. Jag känner liksom på mig att om jag får vara ensam med honom så kommer det bli svårt att hålla tillbaka mitt flörtiga jag. Vad som är ännu värre är att jag känner på mig att jag kommer missköta mig med flit, typ utebli från möten eller planerade praktikplatsträffar bara för att kunna säga:
"Oj förlåt... Jag har varit en stygg arbetslös, mycket, mycket stygg, nu måste du straffa mig riktigt ordentligt..."
eller något liknande, och samtidigt ge honom min allra flörtigaste blick.
Eller typ, om han hälsar genom att räcka fram handen så kommer jag kanske att ta den och börja gnida mig mot hela honom som en kelsjuk katt. Mjauu...
Han är ju så in i helvete snygg att jag nog kommer ha svårt att ta honom på allvar.
Jag vet ju noll om hans attityd och la inte märkte till någon speciell utstrålning förutom sexigheten, så who knows? Han kan ju vara otrevlig som fan eller vara skitbra/dålig på sitt jobb, det har jag faktiskt ingen aning om, men av enbart hans utseende att döma så...
Ja, min första tanke var "Ååååh..." faktiskt. Nu när jag tänker på honom så får jag lust att maila och kräva ett möte akut bara för att få honom ensam, på tu man hand...
Idag när jag satt och tittade lite på honom så la jag märke till tre andra tjejer/kvinnor som kollade in honom minst lika mycket som jag, och en av dem var en kollega till honom. Den kvinnan hade jag roligt åt alltså: hon gick förbi honom flera gånger och det syntes lång väg hur hon verkligen struttade förbi honom. Så jävla snygg är han! Men ack så ung. Knappt torr bakom öronen ju.
Men, men...
Jag är egentligen inte så pigg på att döma hunden efter hans hår. Jag kan dock tänka mig att han nog har svårigheter med att bli tagen på allvar av sina kvinnliga (och säkert några manliga) arbetslösa just för att han är så himla snygg. Men jag är faktiskt inte snabb med att döma sådär. Om det visar sig att den här snyggingen är otrevlig, komplett korkad eller opersonlig som fan så blir han ju också mindre attraktiv och då kan jag säkerligen se honom som en enbart en arbetsförmedlare. Första intrycket stämmer ju sällan liksom: mitt första intryck av Nalle Puh var att han var blyg och barnslig och antagligen skulle vara väldigt "slö" och oseriös av sig i jobbjagandet (eller "styrandet av flöden" som han så fint kallar det, hahaha). Plus att jag den första tiden starkt misstänkte att han flörtade med mig samtidigt som jag fick för mig att han var bög. Jag kände mig något förvirrad då minns jag... Men jag kom på senare att det bara var hans utstrålning som var sådan liksom. Har hört från flera andra att de fick samma intryck av honom, en tjej kallade honom till och med för "Flörtaren", tsss, och tyckte han var obehaglig. Jag fick ett sisådär korrekt första intryck av Nalle Puh. Är dock lite svårt att komma på vart jag ska sätta gränsen i funderingarna där eftersom han nog (och jag säger nog för jag är fortfarande inte säker...), men han var nog lite extra personlig mot mig.
Andra arbetsförmedlaren jag hade, EB, fick jag ett ganska korrekt första intryck av faktiskt. Jag dömde henne direkt som väldigt mammig vilket hon också visade sig vara och som jag verkligen hatade i början men sedan älskade. Just då när jag hade EB så behövde jag nog bli lite "mammad" liksom så jag tyckte om henne extra mycket just för hennes mammiga sätt mot mig.
Tredje arbetsförmedlaren dömde jag omedelbart som komplett opersonlig och onödigt försiktig av sig och sedan när det visade sig stämma så avskydde jag henne. Hon var helt profillös liksom, gjorde inget intryck alls och var så mycket som en grå mus att jag hela tiden glömde bort hur hon såg ut och förvånat sa "Jaså är det dig jag ska träffa?" varje gång hon hade kallat till möte och kom för att hämta mig där på tredje våningen. Otroligt oschysst av mig alltså... Det skäms jag faktiskt lite för. Nu kommer jag faktiskt inte ens ihåg vad hon hette. Illa.
Fjärde arbetsförmedlaren, som var så himla söt... Påminde mest om en hundvalp faktiskt. Hade honom bara en kort tid och träffade honom aldrig ordentligt. Bytte några ord med honom på stan bara när han gick förbi och Nalle Puh outade honom, haha. Det kan jag fnissa lite åt nu för han var nog på lunchrast då när han råkade gå förbi mig och Nalle Puh och Puhbjörnen presenterade mig för sin kollega som såg helt ställd ut. Typ "Okej... Eeeh, vem är du...?" och samtidigt gav Nalle Puh den där "Tacksåjävlamycketjagharförfanlunchnu"-blicken.
Och nu har jag alltså arbetsförmedlare nummer fem. Hetot som nästan måste vara för ung för att kunna hjälpa någon. Dock himmelskt snygg. Grrr. Han är så snygg och sexig att jag blir blyg alltså. Hoppas jag har honom länge, länge... Hmm. Han kan inte vara mer än något enstaka år äldre än jag. Undrar om han finns med i någon av mina gamla skolkataloger...?
:P
~April, april!
Jag är naturligtvis inte gravid, hehe. Det var mitt lilla aprilskämt. Vore nästan omöjligt att bli gravid nu, lever typ i celibat ju. Jag lurade M igår också, ehehehe... Smsade honom att jag väntade hans barn och var i tredje månaden och han svarade nästan omedelbart: "Va!?!?!" och sedan, innan jag hann svara, skickade han ett sms till: "Åh haha. Skitkul. Det är fyra månader sedan vi hade sex sist. Det där var inte ens lite roligt." hahahaha!
Dumt att jag räknade fel på månaderna där. Syyynd... Hade varit kul om han hade gått på det ehehehe. Fast det gjorde han ju också, i någon minut åtminstone. Fick sms från hans exfru igår också, M hade beklagat sig inför henne att jag "aprillade" honom hehe. Exfrun tyckte dock det var roligt. Mina Farmville-vänner tyckte också det var kul, hahaha! Ooh, jag är så elak...
Ikväll ska jag njuta av att inte vara på smällen, hehe, och dricka min vikt i vin! Tralala! Ska tillsammans med en kompis vara hundvakt åt två kelsjuka vovvsar. En sådan där sheepdog eller vad de heter, och en vääääldigt ouppfostrad St Bernard som inte gillar män. Det där älskar jag alltså, att St Berharden jag ska passa ikväll inte gillar män. Är ju roligt ju. Lite svårt dock. En gång när jag var ute och gick med henne så satte hon kurs på en man och morrade och hade sig och det var himla svårt att hålla henne och den där stackars mannen såg helt livrädd ut. St Bernhards är alldeles för starka... En ouppfostrad St Bernhard är ännu värre. Vovven ifråga här drog omkull mig förra året och jag ramlade platt på marken så luften gick ur mig. Kunde knappt andas på en halvtimme men annars gick det bra. Det roliga med den vovven är dock att hon inte gillar män. När jag och min kompis har varit ute och gått med henne så kan hon morra och ha sig när det går förbi en man, men vifta på svansen när det går förbi en kvinna, hehe. Jag älskar den vovven alltså.
*
*
Fast i början morrade hon också åt mig men inte nu längre. Jag fjäskade genom att klappa henne på magen i en halvtimme så då slutade hon vara misstänksam mot mig.
Hmm. Får sätta lite fart nu om jag ska hinna till systemet innan de stänger.
!
Jag är gravid.
Fyndig 1.0
Sitter och småfnissar åt en rolig grej jag gjorde i fredags. Jag vet att det är måndag idag men, eeh, jag kan fnissa åt en del grejer i flera månader efter att det har hänt.
I fredags mötte jag upp ett par kompisar på Arbetsförmedlingen. Det har typ blivit vår nya mötesplats numera, don't ask me why... Det har bara blivit så att vi möts där nästan varje fredag, sitter och värmer oss och pratar en stund innan vi drar ut på stan för att sedan sätta oss utanför Telenoraffären och rapa så högt att säljarna där inne ser helt förstörda ut. Jag har ju mina psykmöten på fredagar så då är jag ändå i stan och brukar passa på att få en playdate med mina vänner (som brukar vara minst lika uttråkade som jag).
Då i fredags när vi satt där vid Arbetsförmedlingens jobbsökardatorer och hackade dem för att komma in på Facebook så drog det ut på tiden lite. Jag hittade minst ett tiotal jobbannonser med stavfel i vilket jag tyckte var skitkul och funderade på om det inte finns någon som korrläser jobbannonserna innan de publiceras på platsbanken (det vore ju annars ett jobb som passar moi perfekt).
Klockan var någon minut efter 16 när en man i en otroligt ful lila skjorta kom fram till oss och sa att de stängde nu. Jag vet inte om jag typ var extra kaxig i fredags eller kanske bara extra rolig, men jag svarade snabbt "Amen jag är fortfarande arbetslös..." till mina vänners fnissiga förtjusning. Mannen fnissade till lite och sa att jag skulle återkomma på måndag klockan 10 när Arbetsförmedlingen hade öppet igen. Jag svarade snabbt "Men jag sover ju då!" och den där stackars arbetsförmedlaren fnös och gick iväg.
Jag tittade aldrig på den där mannen men det gjorde mina kompisar och de sa efteråt att han såg helt ställd ut när jag sa att jag sov klockan 10 på måndag när han tyckte att jag skulle komma till AF och söka jobb igen. Min vän beskrev hans ansiktsuttryck som ett "Okej... Men så skit i att komma hit då om du hellre sover..."
Nu sitter jag och fnissar hejdlöst åt det där. Är jag så fyndig?
Allvarligt, jag kan inte sluta skratta åt det där... Eftersom jag faktiskt hatar de där arbetsförmedlarna på AF's tredje våning som bara verkar gå runt och hälsa på folk, så har jag lite som ett mål att sätta dit dem varje gång de stör mig när jag sitter och kollar efter jobb i godan ro. Jag brukar ju sitta där och sköta mig själv, det är ingen konst att klicka lite på en dator liksom, och jag kan faktiskt både läsa och skriva rätt bra, så jag behöver inte hjälp när jag sitter vid AF's jobbsökardatorer. Ibland blir jag direkt aggressiv när jag sitter där och lyssnar på min musik och blir störd av någon av de där onödiga hälsarna på AF, och om de då frågar om det går bra så kan jag svara något i stil med "Nej jag har stukat mitt musklickarfinger, hjälp, hjälp!!!" ungefär och sedan ignorera skiten ur dem när de ger svar på tal.
Otrevligt? Ja, som fan. Men de ber ju om det... Vad i hela friden är det som man kan behöva hjälp med när man sitter där och läser jobbannonser liksom? Oups, jag blev just blind... Eller? Mind your own fucking business. Tycker jag. Man tycker ju att AF's små hälsare borde dra nytta av sin slöa arbetsuppgift och istället sno åt sig så många gratispennor och block de kan innan de parkerar sig i fikarummet och gömmer sig för bossen. Just den arbetsuppgiften, att bara hälsa arbetslösa välkommna till Arbetsförmedlingen, är ju ett jobb de kan ge till de arbetslösa som inte har jobberfarenhet och/eller utbildning. Att sätta välutbildade människor, typ socionomer, på posten att hälsa på folk är ju bara slöseri med resurser. Varför inte låta moi få traska runt och håva in 20 lax i månaden så ska jag hälsa skiten ur alla arbetslösa som kommer till AF?
Är bara en anledning till varför jag har som regel att vara subbig mot AF's onödiga hälsare. Jag vet ju inte säkert att de tjänar 20 lax i månaden men vad de än tjänar så är det för mycket. Om deras enda arbetsuppgift är att säga "Hej, välkommen! Du behöver hjälp med inskrivning, okej då går du till Lasse där borta så hjälper han dig! Nästa! Hej, välkommen!" och så vidare, och så vidare, om de inte gör mer än det så tjäner de fan för mycket även om de så bara får ut nio lakan efter skatt.
Så det så.
...
Ska man kanske orka sig ut till Maxi nu då...? Är liiiite bakis. Har dock sovit genom det värsta. Gick och la mig vid sjutiden imorse och vaknade för en dryg timme sedan. Gäsp. Är så seeeeg. Vill helst ligga i soffan i några timmar nu men jag måste fixa mat förr eller senare. Nog lika bra jag gör det nu då. Måste bara sminka mig lite. Ser helt för jävlig ut.
Neeeeej
Ångest ångest ångest ånges
Har raderat ett mobilnummer från mina kontakter. Är numret till han som jag har en ny o infekterad relation med numera. Fick för mig att jag skulle mmsa en smårolig bild på mig och mig punkkompis nu tidigare ikväll när vi var/är fuuuullllla. Mmmsade iväg fotot och tänkte att något svar borde jag få även om jag typ aldrig fått det förut. Det var ju inte jag som ville börja smsa, det var han. Okej, jag tog ett lite roligt foto på mig och min punkompis tillsammans o jag mmsade det vid 22-tiden. Nicht svar. Nicht fucking svar. Iskyla snarare. Nicht svar.
Bara ångest ångest ångest sedan dess. Ett litet "Haha trevligt för er!" vore ett normalt svar men jag fick inte ens det.
Är så himla trött på det här.
Jag skiter i honom nu. Jag behöver en vän.
En V Ä N.
Inte någon som gör mer ledsen, okej.
Inte någon som skapar mer issues hos mig än vad jag redan har.
Sörjer dock att jag inte verkar komma längre i den relationen. Hade faktiskt högre tankar om honom än så. Jag förväntade mig åtminstone att bli behandlad som en människa. Funderar numera allvarligt på att blockera honom på Facebook också. Verkar nödvändigt ungefär, för jag kommer ju ingenvart med honom. Det blir bara "SMACK" rätt i fejset varje gång jag försöker komma nära honom och försöka lära känna honom bättre.
Känner mig typ, inte riktigt men typ, utnyttjad.
Sad
Känner mig så ensam. Önskar någon kunde krama mig.
Usch
Vaknade för någon halvtimme sedan från en sjukt obehaglig dröm. Kommer inte ens ihåg vad drömmen handlade om men fy fan vad obehagligt det var. Vaknade och var helt darrig i hela kroppen. Var något hemskt läskigt jag drömde alltså. Usch. Är fortfarande darrig. Har sådan där otrevlig känsla i hela kroppen. Usch.
