Lady Angel

Suck och stön jag vill hänga mig!

Okej, såhär är det (krångligt i början nu men jag lovar att ni kommer garva åt mig snart...):

Veckan innan jul, typ två dagar innan, ringde en sochandläggare till mig och sa att hon hade fått i uppdrag av ett privat jobbcoachning/bemanningsföretag (eller vad man ska kalla det, typ som "Poolia" iallafall) att hitta folk som ville börja jobba hos det där coachföretaget - som i sin tur hade fått uppdraget att hitta anställda till ett vykortsföretag.

Rörigt?

Sochandläggaren ringde alltså på uppdrag av jobbcoachföretaget och frågade om jag var intresserad av att börja jobba för vykortsföretaget.

Jag tyckte det hela lät döskumt eftersom hon sa att vykortsföretaget erbjöd anställning direkt - UTAN praktik eller provjobbning först. Det existerar ju inte. Kvinnan som ringde var ingen jag hade pratat med förut heller, den enda på soc jag har kontakt med, förutom min ekonomihandläggare, är en syokonsulent, och det var ingen av dem som ringde utan en ny tjej.

*

Efter att ha varit inskriven på jävla Arbetsförmedlingen i drygt fem år och alltid ha blivit avkrävd löfte om praktik eller provjobbning i en månad eller längre innan man sedan får veta att man inte blir anställd, så tyckte jag att det här med vykortsföretaget lät alldeles för bra för att vara sant. Alla ställen man praktiserar eller provjobbar på via Arbetsförmedlingen är ju ställen med chefer som enbart är ute efter gratishjälp. Så länge arbetsförmedlaren ser och hör så är cheferna vänliga och pigga på att lova guld och gröna skogar till den arbetslöse, men sedan när praktiken börjar så blir det övertydligt att man bara är där som gratishjälp och att det aldrig fanns en chans till anställning.

Det är ju allmänt känt bland alla som praktiserat via Arbetsförmedlingen, och trots att jag har försökt få två av mina arbetsförmedlare att förstå detta så har de inte trott mig. Den ena reagerade väldigt mammigt i stil med, ungefär, "Vad tråkigt att du tycker så, lilla vän..." och den andre trodde mig överhuvudtaget inte.

Men så är det, och det vet alla som har fått praktik via jävla AF.

Jag hade själv min otrevliga upplevelse när jag praktiserade en månad som restaurangstädare, och sedan fick vikariat i tre månader samtidigt som min chef lovade mig fast anställning till hösten. Vilket jag inte fick eftersom häxan till chef ville att jag först skulle praktisera en andra gång, i en månad, innan hon möjligtvis kunde ge mig fast jobb. Att praktisera i en månad och vara sommarvikarie i tre månader räckte tydligen inte enligt henne...

*

Men iallafall, efter mina dåliga upplevelser och efter att ha hört vänners liknande och värre berättelser så tyckte jag att det var hur skumt som helst att bli erbjuden jobb med lön från dag ett utan att det ens var tal om praktik. Jag hade dessutom inte hört talas om varken jobbcoachföretaget eller vykortsföretaget förut och båda ställena hade såpass ovanliga namn att jag skulle ha kommit ihåg dem ifall jag hade hört talas om dem. Sochandläggaren sa iallafall att hon skulle ge mina uppgifter till jobbcoachen och sedan la vi på.

Efter samtalet blev jag supermisstänksam och, av någon konstig anledning också, skiträdd och nervös. Var så nervös att jag var darrig. Jag googlade lite och det där jobbcoachföretagets hemsida gav knappast ett seriöst intryck vilket bara gjorde mig mer rädd. För vad vet jag faktiskt inte, men jag var verkligen rädd efter det samtalet. Det var ju så overkligt liksom. Jag pendlade mellan att tro att jag var med i "Blåsningen" till att misstänka att om jag skulle få jobb via jobbcoachen på det där vykortsföretaget så skulle resultatet säkert bli något som skulle sluta i ett skandalliknande avslöjande i "Uppdrag Granskning" eller dylikt program.

Jag försökte gå igenom samtalet i huvudet och eftersom det var såhär:

- vykortsföretaget gav uppdraget med att att hitta intressenter till

-jobbcoachföretaget, som i sin tur gav uppdraget till

-soc, eller rättare sagt, kommunens avdelning för arbetsmarknad, integration och försörjning,

där sedan en handläggare jag inte kände till ringde mig,

så tyckte jag det lät döskumt.

Det var för många led liksom.

Jag var väldigt nyfiken men ganska så panikslagen och förvirrad, så jag mailade en före detta arbetsförmedlare, för övrigt den enda på AF jag litar på, och bad honom kasta lite ljus över det hela. Och jodå, han hade faktiskt hört talas om båda företagen och kunde verifiera att sochandläggaren inte hade drivit med mig när hon sagt att jobbet gällde jobb med lön direkt. Så då blev jag lugn igen (som alltid förr när jag haft kontakt med honom).

Det gick någon dag och jag väntade på att den där jobbcoachen skulle ringa eftersom sochandläggaren hade sagt att de ville ha folk innan året tog slut.

Men innan jul hann jag inte få något samtal. Julen kom och gick och de vanliga svarta kalenderdagarna innan nyår ringde det inte heller någon från jobbcoachföretaget, så då tänkte jag att de hade väl hittat någon annan istället för mig. Det kändes rätt surt för jag tänkte att jag hade missat min once in a lifetime chance där.

Sedan kom nyåret och jag glömde faktiskt bort det hela.

Ända tills idag, 10 januari.

Idag var det möte på soc med socialens syo. Varje tisdag är det möte där vi träffas och fikar och "bollar idéer", vilket är syons favorituttryck när hon ska förklara varför vi träffas där. Pfft.

På bussen på väg in till mötet imorse så satt jag som vanligt och lyssnade på musik i mobilen. Det var soligt imorse och snökristallerna på bussfönstret glittrade jättevackert i solskenet, och jag satt och tittade på glittret och var långt borta i tankarna (som alltid när jag har Adeles "Set fire to the rain" på repeat...jag blir hög av den låten, på allvar alltså, den låten gör mig HÖG). Då ringde min mobil och jag svarade med svarsknappen på mitt headset utan att kolla vem det var som ringde. Brukar alltid kolla först men imorse var jag så långt borta i tankarna att jag inte gjorde det. Jag tänkte att det antagligen var syon från soc som ringde eftersom jag var lite sen till mötet, så jag svarade automatiskt liksom och var säker på att jag skulle höra syons überpigga röst i hörlurarna när jag sagt "Hallå?".

Det var en mansröst och de första typ två sekunderna tyckte jag att det lät som M så jag hörde inte riktigt vad rösten sa utan tänkte mer "WTF ringer han för!?!?!?". Fast sedan hörde jag att det såklart inte var M. Hade dock suttit och tänkt på M så det var väl därför.

Rösten sa att han sökte mig utan att själv presentera sig först, så då tänkte jag DIREKT att det var en telefonförsäljare. Det är ju bara telefonförsäljare som ringer och säger namnet på den de söker utan att själva presenterna sig först... I tron om att det då var en telefonhelvetesjävlaskithögsförsäljare så blev jag omedelbart på kasst humör och surmumlade därför bara "Mhmm, det är jag." när rösten frågade efter mig. Det var en massa skrammel i bakgrunden på hans sida och en väldigt brusig linje så jag hörde inte hans namn när han sekunden senare presenterade sig. Nu i efterhand har jag kommit på att han säkert pratade i ett sådant där kontorsheadset med (obligatoriskt) kass mikrofon som mindre företag och callcenters brukar ha.

Så jag hörde knappt hans namn när han sa det, men det jag hörde tyckte jag lät som "Saade" med just extra betoning på a, och jag kände mig helt nollställd i huvudet... Jag tänkte typ:

"Saade? Hmmm, Saade, vart har jag hört det namnet...? Erik Saade är det väl någon som heter...? Känner jag en Erik Saade? Njae? Fast det låter ju jävligt bekant... Hmm, vänta... M känner väl någon som heter Erik? Han den där med farfarsskägget, heter han Erik? Kanske? Men heter han Saade i efternamn...? Och förresten, varför ringer han mig!?"

medan rösten pratade vidare. Någon sekund senare kom jag på att snubben med farfarsskägget som M känner inte ens heter något som är likt Erik Saade, (vette fanken vart jag fick det ifrån, jag har bara hört namnet och gissar nu på att det är någon avdankad "Idol"-vinnare), men jag gick iallafall tillbaka till att anta att det var en telefonförsäljare som nu pratade vidare på en väldigt bakgrundsskramlig och brusig linje. Jag hörde inte ens en tredjedel av vad rösten sa och brydde mig inte om att meddela honom det heller eftersom jag aldrig är intresserad av vad telefonförsäljare säger.

Om jag vill byta bredbands/telefonileverantör så gör jag för fan det på egen hand på internet som alla andra människor. Jag skulle aldrig i livet sluta ett avtal på telefon sådär utan att först själv researcha priser och bindningstider, osv. I söndags var det en telefonförsäljare som ringde 08.30 och ville erbjuda mig trådlöst bredband och en massa tv-kanaler i 12 månader på köpet om jag flyttade mitt mobilabonnemang till Telia (vilket fick mig att börja hånskratta i luren eftersom jag redan har mitt mobilabonnemang hos Telia och har haft det i ett år nu, alltså är Telia skyldiga mig ett år av gratis skräp på kabel-tv...). Och telefonförsäljare brukar alltid ringa rätt tätt efter varandra i perioder, det börjar med ett samtal ena dagen och sedan är det femtielva samtal i sträck dagarna efter innan de ger upp och lämnar en ifred tills nästa gång några månader senare.

Alltså blev jag ännu mer säker på att det var en sådan där callcenterterrorist, så jag lyssnade med ett halvt öra och blev bara irriterad för att han avbrutit min sköna morgonstund på stadsbussen med underbara "Set fire to the rain" på repeat i lurarna. Jag satt och stirrade på iskristallerna på bussfönstret och försvann i tankarna liksom.

The next thing I know är att rösten säger att han vill träffa mig imorgon och undrar ifall det går bra klockan 11.

Typ då kommer jag på att en av mina grannar hade sagt till mig dagen innan nyårsafton att han skulle fixa ihop mig med sin polare, men jag är inte intresserad av att bli ihopfixad med någon överhuvudtaget vilket jag också sa till honom, men dagen efter nyårsafton sa min granne att han hade gett mitt mobilnummer till sin kompis ändå och att han säkert skulle ringa mig snart.

Så alltså, sisådär tre minuter in i samtalet när jag satt på bussen imorse så ändrade jag min gissning igen.

Det var inte en telefonförsäljare eller M eller Erik Saade som ringde utan det var min grannes kompis.

Jag hatar också att främlingar försöker ragga upp mig via telefon. Jag hade en stalkerliknande upplevelse med en kompis' pojkväns kompis när jag var 20 år och den jävla idioten ringde mig varje helg i ett halvår fastän jag bad honom dra åt helvete och hotade med polisanmälan. Vilket bara fick honom att ringa ännu mer och skrika att "ingen jävla hora skulle skicka snuten på honom för då jävlar skulle han slå ihjäl mig". Den idioten slutade dock ringa helt plötsligt, det blev knäpptyst från honom, och det var inte förrän förrförra året som jag fick reda på att det var för att han åkt in i fängelse för en rad bilstölder och inbrott. Tror han satt inne i ett år eller så och jag antar att när han sedan blev fri igen så hade han glömt mig. Lyckligtvis.

Efter det har jag lite telefonskräck, speciellt när det ringer män som försöker låta flörtiga i luren och bara fortsätter låta sliskigt trevliga fastän jag säger "Nej tack, hej då" om och om igen.

(Med andra ord: 99% av alla telefonförsäljare...)

Så nu trodde jag alltså att det var min grannes kompis som ringde. Trots att rösten i mina lurar lät helt normalt trevlig när han sa att han ville träffa mig imorgon klockan 11 så vände jag alla mina taggar utåt och sa så bestämt jag bara kunde att jag var upptagen. Rösten föreslog då istället att jag skulle stå utanför "Sibylla"-köket i city på fredag klockan 13 så skulle han möta upp mig där.

Jag tror jag typ smällde av litegrann...

Liksom, en snubbe som jag aldrig har pratat med förut ringer och föreslår en dejt utanför "Sibylla"????????

Okej, jag är ingen high maintenance-brud direkt men, hallå, SIBYLLA!?

SIBYLLA!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!? Nej. Bara nej. Dröm och glöm!

Aldrig i liiiiiiiiivet att jag dejtar någon som vill träffas på Sibylla!!!!!!

Let's face it guys: om ni bjuder på en grillad med mos på urinstinkande Sibylla på första dejten med en tjej så kan ni knappast bli förvånade över att ni sedan får sova ensamma...

Jag var vid det här laget helt chockad av att snubben föreslog Sibylla som stället att ha första dejten på, samtidigt som jag var på väg att explodera av gapskratt åt hela grejen. Jag kunde liksom inte riktigt svälja ner skrattexplosionen tillräckligt mycket för att artigt förklara att jag nyss avslutat ett långt förhållande och inte var intresserad alls, men jag tyckte också lite synd om killen så jag kände att jag inte heller kunde snäsa av honom eller bara lägga på luren.

Så när rösten frågade igen om vi kunde träffas utanför Sibylla på fredag klockan 13 så kunde jag faktiskt bara svara "Ja visst, okej..." i en ointresserad ton.

Sedan bröts samtalet innan han hann säga något tillbaka. Och tur var väl det för jag garvade så jag fick tårar i ögonen resten av bussresan in till stan och mitt möte.

Men...

När jag hade klivit av bussen och hunnit gå halva vägen till soc så får jag sms. Jag gick fortfarande och skrattade då och hade skrattårar i ögonen så jag väntade med att öppna smset tills jag kom fram.

Väl framme vid soc går jag först in på toaletten och räddar min sminkning från skrattårarna och sedan öppnar jag smset.

Och vill typ gå och hänga mig direkt.

För i smset står det:

"Ursäkta att det bröts, det är min telefon som krånglar. Men du har en tid hos mig fredagen den 13 januari klockan 13.00, och jag möter dig utanför Arbetsförmedlingen. / Med vänlig hälsning, Salem"

Och så stod det en webadress under hans meddelande.

Och jag ville DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ eftersom jag direkt kände igen internetadressen jag hade googlat fram och även fått mailad till mig av min före detta arbetsförmedlare strax innan jul.

Japp: ladies and gentlemen, mannen som ringde mig när jag satt på bussen var chefen för det där jobbcoachföretaget.

När jag hämtat mig från dödsångestattackerna gick jag in till syon där mötet hade börjat och berättade hela historien. Alla som var på mötet gapskrattade åt mig som hade tänkt "Vaddå Erik Saade...?" och senare trott att jag skulle på dejt på Sibylla. Syokonsulenten sa dock att hon kände den där Salem och tyckte att jag skulle ringa honom, berätta allt och ge honom ett gott skratt. Hon var säker på att han skulle skratta åt det också.

Men då, så snart efter samtalet som på min sida var väldigt invecklat och förvirrat, så vågade jag faktiskt inte.

Så sjukt jävla pinsamt! Jag trodde att jag skulle våga ringa nu när jag kom hem men näe... Jag sitter fan och dör av skam för helvete! Är också rätt konfunderad över hur fanken den där jobbcoachen ska veta vem jag är på fredag? Han vet väl inte hur jag ser ut och det brukar stå folk utanför AF typ hela tiden, så hur ska han ens hitta mig? Och också, varför ska jag möta honom där...?? Har kollat på hemsidan och coachföretaget ligger inte ens i AF-huset.

Måste maila syon och tigga och be henne att ringa jobbcoachen och förklara allt.

Annars vågar jag inte stå utanför Arbetsförmedlingen på fredag. Kommer skämmas ihjäl med tanke på hur jävla otrevlig jag var mot snubben när jag trodde han var en telefonförsäljare. Har dessutom körlektion på fredag kom jag på nu! Helvete. Ska köra 12.30 till 13.30 ju. Jävla skiiiiiiiiiiiiiiiit.