Agree to disagree?
Grrr, nu är jag sur alltså!
Ringde nyss pappa. Jag ville inget särskilt, tänkte bara fråga hur han hade det och om han hade fått mitt grattiskort. Han fyllde år nyligen och jag skickade kort, men det har han tydligen inte fått. Konstigt eftersom jag skickade det i tisdags. Är väl jävla posten som fuckat upp igen. Jag beställde lite grejer från cdon.com, också i tisdags, och det skickades från deras lager lika snabbt som alla andra gånger jag har beställt från cdon.com, dem kan man verkligen lita på. Men posten har fuckat upp med mitt paket. Har spårat kollinumret och paketet kom till Göteborg i onsdags men inte fanken har det kommit därifrån sedan dess. Jag borde ju ha fått paketet innan helgen men när jag spårade kollinumret både i torsdags och i fredags så stod det att paketet fortfarande var i Göteborg. Är väl kanske något skit med SJ som gör att mitt paket sitter fast i Göteborg, kan gissa på att grattiskortet till pappa också sitter fast där.
Iallafall...
Ringde pappa och småpratade lite och så sa han att jag skulle gå in på SvtPlay och kolla ett klipp på Benny Anderssons Orkester och någon Helen Sjöholm. Hähähä, det jag har hört av deras musik var inget jag rockade loss av direkt... Det är inte i min smak liksom så jag är inte speciellt intresserad av det. Jag gillar dessutom inte Svt vilket jag också sa till pappa, och som han också borde veta eftersom jag har ogillat Svt i åratal nu, och då verkade det som om pappa typ tog illa upp av att jag tycker som jag tycker. Han sa att jag var som "de där" muslimerna som får för sig att avsky saker till höger och vänster, sådär kunde jag väl inte hålla på och ogilla utan anledning.
Bla, bla, bla...
Det är fan hemskt vilka fördomar han har! Pappa har aldrig haft speciellt normalt empatisk människosyn, men fy fan vad han har utvecklat fördomar på äldre dagar! Han är så himla tjurskallig alltså! Jag ogillar Svt eftersom de är falska. Eller, okej, eftersom JAG tycker de är falska. Det är min åsikt om Svt. De påstår att de är politiskt oberoende, att de inte håller med något parti överhuvudtaget, och jag tycker att de är precis tvärtom. Hela jävla Svt är vänstervridna och det är ibland väldigt tydligt, speciellt i politiska debatter på tv och i typ alla programmen på radio. Därför bojkottar jag Svt. De smyger in vänsterbudskap i varje program och är så fula att de tar betalt av alla som har tv, samtidigt som de skryter om att de är sååååå politiskt neutrala och intressanta för alla människor oavsett ålder, bakgrund, utbildningsnivå, osv. De vill ju dessutom få det som så att alla som har internet och dator ska tvingas betala tv-avgiften också och det för att Svt har gjort vaddå...? Jo, lagt ut sina program på internet och medvetet gjort programmen tillgängliga för alla som har internet och dator, men inte tv... FULT!
Så därför hatar jag Svt, Radiotjänst och Sveriges Radio. Jag betalar inte tv-avgift sedan några år tillbaka, och jag är också så pass ärlig att jag inte heller tittar på Svt. Jag undviker dem medvetet eftersom jag inte vill betala för det.
Så där fick jag höra av pappa att jag inte har någon anledning att ogilla Svt eftersom det "alltid är jättebra" program där. Pfft. Att pappa själv typ tre minuter innan Svt-tjafset sa att han vägrade skaffa Facebook eftersom han inte ville bli "en sådan där" (vad det nu innebär) är tydligen en åsikt han ska få ha ifred men jag får inte ha min åsikt om Svt ifred.
Han är så himla tjurskallig.
Smygrasist också. Han har verkligen fått för sig att alla muslimer är som de där arga flaggbrännande muslimerna på tv-nyheternas rapporter. Pfft. Är ju knappast en bra beskrivande bild av muslimer... Liksom, hur skulle vi svenskar uppfattas ifall folk från andra länder bara såg oss när det är matcher mellan Bajen och AIK...?
Feel me
Angående M och krånglet med honom ja, jag har inte haft fullt upp med att hämta mina kläder och grejer från hans lägenhet, har däremot haft fullt upp med att bråka med M på sms. Jag har inte fått speciellt mycket tid att hämta mina grejer eftersom M smsade och sa att han behövde mer tid på sig att packa, trots att vår deal var att han skulle hålla sig borta från och med 15:e januari så att jag sedan kunde ta mina grejer i lugn och ro. Men M smsade den 12:e och skrev att han behövde mer tid så nya dealen blev 23:e januari, alltså i måndags. Då smsade han såklart igen och ville ha några dagar till men jag blev förbannad och sa att han skulle hålla sig borta från lägenheten idag, 26:e, för jag vill ha mina grejer. Han skrev tillbaka och sa att jag skulle hinna hämta mina saker ändå för nye hyresgästen (som M sagt skulle flytta in 1:a februari) blev inte godkänd av värden, och näste person på tur kan inte flytta in förrän tidigast i mars, så jag kommer ha gott om tid. Då hade jag dock ingen lust att vänta så jag fick M att lova att hålla sig borta från lägenheten idag så att jag kunde hämta åtminstone en del av mina saker. Så sagt och gjort, M lovade att hålla sig borta mellan klockan 12 och 18 idag.
Så idag har jag äntligen hämtat min laptop!
Jag var där i typ fem minuter enbart för laptopen. Hade tänkt att vara där längre, tills åtminstone klockan 17, och leta fram några smycken och kläder som jag vet ska vara hos M, men när jag kom dit så tyckte jag det var så obehagligt på något sätt. Jag visste ju att M inte var där och att han inte skulle hoppa fram bakom en dörr och börja bråka för innan jag kom dit så ringde jag hans granne, vår medlare, och bad henne kolla ifall han öppnade när hon ringde på dörren och det gjorde han inte. Grannen sa dessutom att hon mött M i trapphuset en stund innan jag ringde och då hade han sagt att han skulle gå runt på stan medan jag var i lägenheten och hämtade grejer, så jag visst ju helt säkert att han inte var i lägenheten när jag kom dit. Men det kändes obehagligt ändå.
Jag kände liksom av honom ändå. Kände att han nyss hade varit där. Hans lukt fanns liksom där, överallt. Kaffebryggaren var avstängd men fortfarande kokhet och det var så tydligt att han alldeles precis nyss hade varit just där. Det kändes som om hans tankar fortfarande fanns kvar där i lägenheten tillsammans med både hans kroppsvärme och lukt.
Så fort jag kom in så kände jag allt det där så jag gick bara en snabb runda i lägenheten och tittade efter mina grejer, såg bara ett par örhängen och laptopen och tänkte att jag skulle leta efter alla andra grejer men stod inte ut med den där obehagliga känslan. Jag försökte verkligen skärpa till mig och strunta i den faktiskt helt obefogade obehagskänslan, men jag kunde fan inte. Så det blev bara örhängena och laptopen jag tog idag. Smsade M på bussen hemåt sedan, skrev att när han hittar något som är mitt medan han packar så ska han bara lägga det i en hög så kommer jag och hämtar det när han är klar. Han verkade förvånad men skrev att det gick bra.
Hela vägen hem och ända sedan dess har jag gått och funderat på varför det kändes så obehagligt när jag var i hans lägenhet idag. Jag vet ju att M inte är "misshandlaochjävlasmedex"-typen, långt ifrån, och på senare tid så har vi kunnat ha en ganska så städad kontakt med varandra utan att störa hans stackars granne som fick leka fredsmäklare i början. Visserligen hörs vi bara av på sms nu men ändå, vi verkar kunnat komma överens rätt okej så det finns absolut ingen anledning till att jag tyckte det var så obehagligt idag.
Är lite skumt.
(Och ja jag inser hur dubbelt det är att i förra inlägget klaga på att en pizzeriachef avfärdar mig på grund av just en dålig känsla, och att jag i nästa inlägg skriver hur jag själv får en känsla som helt går emot mina planer och som jag vet är obefogad men jag litar på den ändå. Men sammanhangen är jävligt olika. Tycker fortfarande pizzeriachefen var knasig som inte ens lät mig provjobba bara för att han inte fick "rätt" känsla av mig.)
Jobb?
Blaaaa. Hur mycket har hänt sedan sist? Ptjae, typ en massa.
Den där intervjun med jobbcoachen/Eric Saade (hahaha) gick trots mina förvirrade fuckups rätt bra. Jag bestämde mig att helt enkelt bara spela cool och låtsas som ingenting när jag träffade honom, och det gick bra. Mötet med jobbcoachen verkade gå bra, han var trevlig och sådär, fick reda på i efterhand att han har jobbat som handläggare på soc tidigare men nu startat eget, vilket gjorde att jag slappnade av litegrann. Jobbar man på soc så möter man ju en hel del förvirrade människor så jag lyckades nog smita undan med mina vardagsidiotier där utan att han tog illa upp för att jag var otrevlig i telefonen den där tisdagen...
Så mötet med honom gick finfint. Nästan omedelbart fixade han en jobbintervju åt mig och jag var faktiskt inte speciellt nervös när jag kom dit, trots att jag förra och enda gången jag varit på jobbintervju har suttit tryggt med en stor stark arbetsförmedlare bredvid mig som ett skydd mot den läskiga chefen (den chefen var fan läskig...) och inte har några andra referensramar. Men jag klarade mig fint på egen hand. Kändes åtminstone som det.
Jobbet jag intervjuades för var på en pizzeria, men som städare och andra hand åt personalen. Jobbet gick ut på att förutom lite lättare städning, också tvätta och stryka personalens kläder. Låter kanske inte särskilt kul men jag tyckte det lät helt okej. Jag är ju dessutom så pass knasig att jag tycker det är kul att stryka kläder, så det jobbet var nästan perfekt för mig.
Intervjun gick bra, tror jag iallafall. Jag kom dit i tid, såg bra ut förutom otvättat vansinneshår eftersom jobbcoachen inte gav mig mer än fem timmars förvarning, var artig och trevlig och ärlig. Min enda merit för det här jobbet var ju att jag var restaurangstädare i några månader, ett jobb som faktiskt är ganska svårt ur ren hygiensynpunkt. Kraven på hygien är ju fucking enorma i restaurangvärlden, det är mycket städning av utrymmen som man aldrig skulle städa hemma. Baksidan på toaletterna, under borden, taklampornas sladdar, listerna under och runt om kylskåp och bänkar...
Sådan anal städning ägnar man knappast sig åt hemma. Men det är iallafall en jävligt bra merit att ha när det gäller att intervjuas inför andra jobb där städning ingår. Jag var faktiskt ganska så säker på att jag skulle få jobbet enbart på grund av min erfarenhet av att göra ett restaurangkök kliniskt rent. Chefen som intervjuade mig verkade också bli postitivt överraskad när jag berättade om min tidigare städerfarenhet, och mot slutet av intervjun sa han att jag var väldigt välkommen så snart den nuvarande hade slutat, vilket skulle bli i början av februari. Så tralala, jag hade alltså ett provjobb att invänta.
Nix.
Min jobbcoach ringde igår och sa att chefen för pizzerian hade sagt att han inte fick någon bra känsla av mig och att han därför inte ville anställa mig ens på prov.
Coño!
Vad fan betyder det??? Han fick "inte någon bra känsla" av mig. Vad innebär det då? Vad betyder det när en chef säger så? Jag har flera gånger varit på väg att som vanligt maila min före detta arbetsförmedlare och fråga, för han är säkert van vid chefers knasbeteenden och uttryck och kan avkoda det. Men det är out of the question för han verkade vara jävligt irriterad på mig då före jul (var förvisso på mail men ändå, han verkade vara väldigt sur och irriterad på mig) så jag har försökt klura ut det själv.
Ingen bra känsla. Vilket jävla uttryck... Finns ju miljoner saker man kan få mindre bra känslor av. Magont kanske? Nu har jag förvisso kommit över att jag inte ens får provjobba på pizzerian, ävan om jag såg fram emot det, men just det där med att han "inte fick någon bra känsla av mig" har jag fastnat på. Jag stör mig verkligen på det eftersom jag inte fick någon bra känsla av chefen. Han var lite oseriös liksom för han satt och pillade med sin mobil under hela intervjun vilket ju är ganska oartigt. Åtminstone i det sammanhanget. Han var också onödigt skrytsam av sig och det är antagligen en del av hans personlighet så det är egentligen bra att jag inte fick provjobba eftersom jag brukar gå dåligt ihop med sådana människor. Men just det uttrycket liksom, "inte någon bra känsla" pfft. Helt känslostyrd kan man ju inte vara.
Anyways, min jobbcoach har redan fixat en ny intervju på ett annat ställe, ett tvätteri som ligger väldigt nära city och där M bodde/bor - vilket jag tycker är skitskumt eftersom jag har rört mig i det området miljontals gånger och aldrig sett att det ligger ett tvätteri där. Jag gick på den gatan senast idag och såg fan inte något som liknade ett tvätteri. Kan ju i och för sig ligga runt ett hörn så det är svårt att se någon skylt, men jaja.
Särskilt ledsen över att jag inte ens fick provjobba på pizzerian är jag egentligen inte. Igår var jag det eftersom jag verkligen sett fram emot att jobba där. Hade planerat vilken tid på morgonen jag skulle ta bussen, vad jag skulle ha med mig till lunch, hur jag skulle lägga upp mina arbetsuppgifter och sådant där tönteri, men shit the same. Tvätteriet verkar vara ett trevligare ställe!
Skriver om M-situationen i nästa inlägg, blir så långt här annars.
Döden tack!
Varför kan jag inte sluta råka ut för pinsamheter?
Suck och stön jag vill hänga mig!
Okej, såhär är det (krångligt i början nu men jag lovar att ni kommer garva åt mig snart...):
Veckan innan jul, typ två dagar innan, ringde en sochandläggare till mig och sa att hon hade fått i uppdrag av ett privat jobbcoachning/bemanningsföretag (eller vad man ska kalla det, typ som "Poolia" iallafall) att hitta folk som ville börja jobba hos det där coachföretaget - som i sin tur hade fått uppdraget att hitta anställda till ett vykortsföretag.
Rörigt?
Sochandläggaren ringde alltså på uppdrag av jobbcoachföretaget och frågade om jag var intresserad av att börja jobba för vykortsföretaget.
Jag tyckte det hela lät döskumt eftersom hon sa att vykortsföretaget erbjöd anställning direkt - UTAN praktik eller provjobbning först. Det existerar ju inte. Kvinnan som ringde var ingen jag hade pratat med förut heller, den enda på soc jag har kontakt med, förutom min ekonomihandläggare, är en syokonsulent, och det var ingen av dem som ringde utan en ny tjej.
*
Efter att ha varit inskriven på jävla Arbetsförmedlingen i drygt fem år och alltid ha blivit avkrävd löfte om praktik eller provjobbning i en månad eller längre innan man sedan får veta att man inte blir anställd, så tyckte jag att det här med vykortsföretaget lät alldeles för bra för att vara sant. Alla ställen man praktiserar eller provjobbar på via Arbetsförmedlingen är ju ställen med chefer som enbart är ute efter gratishjälp. Så länge arbetsförmedlaren ser och hör så är cheferna vänliga och pigga på att lova guld och gröna skogar till den arbetslöse, men sedan när praktiken börjar så blir det övertydligt att man bara är där som gratishjälp och att det aldrig fanns en chans till anställning.
Det är ju allmänt känt bland alla som praktiserat via Arbetsförmedlingen, och trots att jag har försökt få två av mina arbetsförmedlare att förstå detta så har de inte trott mig. Den ena reagerade väldigt mammigt i stil med, ungefär, "Vad tråkigt att du tycker så, lilla vän..." och den andre trodde mig överhuvudtaget inte.
Men så är det, och det vet alla som har fått praktik via jävla AF.
Jag hade själv min otrevliga upplevelse när jag praktiserade en månad som restaurangstädare, och sedan fick vikariat i tre månader samtidigt som min chef lovade mig fast anställning till hösten. Vilket jag inte fick eftersom häxan till chef ville att jag först skulle praktisera en andra gång, i en månad, innan hon möjligtvis kunde ge mig fast jobb. Att praktisera i en månad och vara sommarvikarie i tre månader räckte tydligen inte enligt henne...
*
Det där var en parentes.
Men iallafall, efter mina dåliga upplevelser och efter att ha hört vänners liknande och värre berättelser så tyckte jag att det var hur skumt som helst att bli erbjuden jobb med lön från dag ett utan att det ens var tal om praktik. Jag hade dessutom inte hört talas om varken jobbcoachföretaget eller vykortsföretaget förut och båda ställena hade såpass ovanliga namn att jag skulle ha kommit ihåg dem ifall jag hade hört talas om dem. Sochandläggaren sa iallafall att hon skulle ge mina uppgifter till jobbcoachen och sedan la vi på.
Efter samtalet blev jag supermisstänksam och, av någon konstig anledning också, skiträdd och nervös. Var så nervös att jag var darrig. Jag googlade lite och det där jobbcoachföretagets hemsida gav knappast ett seriöst intryck vilket bara gjorde mig mer rädd. För vad vet jag faktiskt inte, men jag var verkligen rädd efter det samtalet. Det var ju så overkligt liksom. Jag pendlade mellan att tro att jag var med i "Blåsningen" till att misstänka att om jag skulle få jobb via jobbcoachen på det där vykortsföretaget så skulle resultatet säkert bli något som skulle sluta i ett skandalliknande avslöjande i "Uppdrag Granskning" eller dylikt program.
Jag försökte gå igenom samtalet i huvudet och eftersom det var såhär:
- vykortsföretaget gav uppdraget med att att hitta intressenter till
-jobbcoachföretaget, som i sin tur gav uppdraget till
-soc, eller rättare sagt, kommunens avdelning för arbetsmarknad, integration och försörjning,
där sedan en handläggare jag inte kände till ringde mig,
så tyckte jag det lät döskumt.
Det var för många led liksom.
Jag var väldigt nyfiken men ganska så panikslagen och förvirrad, så jag mailade en före detta arbetsförmedlare, för övrigt den enda på AF jag litar på, och bad honom kasta lite ljus över det hela. Och jodå, han hade faktiskt hört talas om båda företagen och kunde verifiera att sochandläggaren inte hade drivit med mig när hon sagt att jobbet gällde jobb med lön direkt. Så då blev jag lugn igen (som alltid förr när jag haft kontakt med honom).
Det gick någon dag och jag väntade på att den där jobbcoachen skulle ringa eftersom sochandläggaren hade sagt att de ville ha folk innan året tog slut.
Men innan jul hann jag inte få något samtal. Julen kom och gick och de vanliga svarta kalenderdagarna innan nyår ringde det inte heller någon från jobbcoachföretaget, så då tänkte jag att de hade väl hittat någon annan istället för mig. Det kändes rätt surt för jag tänkte att jag hade missat min once in a lifetime chance där.
Sedan kom nyåret och jag glömde faktiskt bort det hela.
Ända tills idag, 10 januari.
Idag var det möte på soc med socialens syo. Varje tisdag är det möte där vi träffas och fikar och "bollar idéer", vilket är syons favorituttryck när hon ska förklara varför vi träffas där. Pfft.
På bussen på väg in till mötet imorse så satt jag som vanligt och lyssnade på musik i mobilen. Det var soligt imorse och snökristallerna på bussfönstret glittrade jättevackert i solskenet, och jag satt och tittade på glittret och var långt borta i tankarna (som alltid när jag har Adeles "Set fire to the rain" på repeat...jag blir hög av den låten, på allvar alltså, den låten gör mig HÖG). Då ringde min mobil och jag svarade med svarsknappen på mitt headset utan att kolla vem det var som ringde. Brukar alltid kolla först men imorse var jag så långt borta i tankarna att jag inte gjorde det. Jag tänkte att det antagligen var syon från soc som ringde eftersom jag var lite sen till mötet, så jag svarade automatiskt liksom och var säker på att jag skulle höra syons überpigga röst i hörlurarna när jag sagt "Hallå?".
Nope.
Det var en mansröst och de första typ två sekunderna tyckte jag att det lät som M så jag hörde inte riktigt vad rösten sa utan tänkte mer "WTF ringer han för!?!?!?". Fast sedan hörde jag att det såklart inte var M. Hade dock suttit och tänkt på M så det var väl därför.
Rösten sa att han sökte mig utan att själv presentera sig först, så då tänkte jag DIREKT att det var en telefonförsäljare. Det är ju bara telefonförsäljare som ringer och säger namnet på den de söker utan att själva presenterna sig först... I tron om att det då var en telefonhelvetesjävlaskithögsförsäljare så blev jag omedelbart på kasst humör och surmumlade därför bara "Mhmm, det är jag." när rösten frågade efter mig. Det var en massa skrammel i bakgrunden på hans sida och en väldigt brusig linje så jag hörde inte hans namn när han sekunden senare presenterade sig. Nu i efterhand har jag kommit på att han säkert pratade i ett sådant där kontorsheadset med (obligatoriskt) kass mikrofon som mindre företag och callcenters brukar ha.
Så jag hörde knappt hans namn när han sa det, men det jag hörde tyckte jag lät som "Saade" med just extra betoning på a, och jag kände mig helt nollställd i huvudet... Jag tänkte typ:
"Saade? Hmmm, Saade, vart har jag hört det namnet...? Erik Saade är det väl någon som heter...? Känner jag en Erik Saade? Njae? Fast det låter ju jävligt bekant... Hmm, vänta... M känner väl någon som heter Erik? Han den där med farfarsskägget, heter han Erik? Kanske? Men heter han Saade i efternamn...? Och förresten, varför ringer han mig!?"
medan rösten pratade vidare. Någon sekund senare kom jag på att snubben med farfarsskägget som M känner inte ens heter något som är likt Erik Saade, (vette fanken vart jag fick det ifrån, jag har bara hört namnet och gissar nu på att det är någon avdankad "Idol"-vinnare), men jag gick iallafall tillbaka till att anta att det var en telefonförsäljare som nu pratade vidare på en väldigt bakgrundsskramlig och brusig linje. Jag hörde inte ens en tredjedel av vad rösten sa och brydde mig inte om att meddela honom det heller eftersom jag aldrig är intresserad av vad telefonförsäljare säger.
Om jag vill byta bredbands/telefonileverantör så gör jag för fan det på egen hand på internet som alla andra människor. Jag skulle aldrig i livet sluta ett avtal på telefon sådär utan att först själv researcha priser och bindningstider, osv. I söndags var det en telefonförsäljare som ringde 08.30 och ville erbjuda mig trådlöst bredband och en massa tv-kanaler i 12 månader på köpet om jag flyttade mitt mobilabonnemang till Telia (vilket fick mig att börja hånskratta i luren eftersom jag redan har mitt mobilabonnemang hos Telia och har haft det i ett år nu, alltså är Telia skyldiga mig ett år av gratis skräp på kabel-tv...). Och telefonförsäljare brukar alltid ringa rätt tätt efter varandra i perioder, det börjar med ett samtal ena dagen och sedan är det femtielva samtal i sträck dagarna efter innan de ger upp och lämnar en ifred tills nästa gång några månader senare.
Alltså blev jag ännu mer säker på att det var en sådan där callcenterterrorist, så jag lyssnade med ett halvt öra och blev bara irriterad för att han avbrutit min sköna morgonstund på stadsbussen med underbara "Set fire to the rain" på repeat i lurarna. Jag satt och stirrade på iskristallerna på bussfönstret och försvann i tankarna liksom.
The next thing I know är att rösten säger att han vill träffa mig imorgon och undrar ifall det går bra klockan 11.
Ääähm... Va?
Typ då kommer jag på att en av mina grannar hade sagt till mig dagen innan nyårsafton att han skulle fixa ihop mig med sin polare, men jag är inte intresserad av att bli ihopfixad med någon överhuvudtaget vilket jag också sa till honom, men dagen efter nyårsafton sa min granne att han hade gett mitt mobilnummer till sin kompis ändå och att han säkert skulle ringa mig snart.
Så alltså, sisådär tre minuter in i samtalet när jag satt på bussen imorse så ändrade jag min gissning igen.
Det var inte en telefonförsäljare eller M eller Erik Saade som ringde utan det var min grannes kompis.
Och oh no, lägg av jag hatar att bli uppraggad av främlingar.
Jag hatar också att främlingar försöker ragga upp mig via telefon. Jag hade en stalkerliknande upplevelse med en kompis' pojkväns kompis när jag var 20 år och den jävla idioten ringde mig varje helg i ett halvår fastän jag bad honom dra åt helvete och hotade med polisanmälan. Vilket bara fick honom att ringa ännu mer och skrika att "ingen jävla hora skulle skicka snuten på honom för då jävlar skulle han slå ihjäl mig". Den idioten slutade dock ringa helt plötsligt, det blev knäpptyst från honom, och det var inte förrän förrförra året som jag fick reda på att det var för att han åkt in i fängelse för en rad bilstölder och inbrott. Tror han satt inne i ett år eller så och jag antar att när han sedan blev fri igen så hade han glömt mig. Lyckligtvis.
Efter det har jag lite telefonskräck, speciellt när det ringer män som försöker låta flörtiga i luren och bara fortsätter låta sliskigt trevliga fastän jag säger "Nej tack, hej då" om och om igen.
(Med andra ord: 99% av alla telefonförsäljare...)
Så nu trodde jag alltså att det var min grannes kompis som ringde. Trots att rösten i mina lurar lät helt normalt trevlig när han sa att han ville träffa mig imorgon klockan 11 så vände jag alla mina taggar utåt och sa så bestämt jag bara kunde att jag var upptagen. Rösten föreslog då istället att jag skulle stå utanför "Sibylla"-köket i city på fredag klockan 13 så skulle han möta upp mig där.
Jag tror jag typ smällde av litegrann...
Liksom, en snubbe som jag aldrig har pratat med förut ringer och föreslår en dejt utanför "Sibylla"????????
WHAT THE FUUUUUUCK!??
Okej, jag är ingen high maintenance-brud direkt men, hallå, SIBYLLA!?
SIBYLLA!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!? Nej. Bara nej. Dröm och glöm!
Aldrig i liiiiiiiiivet att jag dejtar någon som vill träffas på Sibylla!!!!!!
Let's face it guys: om ni bjuder på en grillad med mos på urinstinkande Sibylla på första dejten med en tjej så kan ni knappast bli förvånade över att ni sedan får sova ensamma...
Jag var vid det här laget helt chockad av att snubben föreslog Sibylla som stället att ha första dejten på, samtidigt som jag var på väg att explodera av gapskratt åt hela grejen. Jag kunde liksom inte riktigt svälja ner skrattexplosionen tillräckligt mycket för att artigt förklara att jag nyss avslutat ett långt förhållande och inte var intresserad alls, men jag tyckte också lite synd om killen så jag kände att jag inte heller kunde snäsa av honom eller bara lägga på luren.
Så när rösten frågade igen om vi kunde träffas utanför Sibylla på fredag klockan 13 så kunde jag faktiskt bara svara "Ja visst, okej..." i en ointresserad ton.
Sedan bröts samtalet innan han hann säga något tillbaka. Och tur var väl det för jag garvade så jag fick tårar i ögonen resten av bussresan in till stan och mitt möte.
Men...
När jag hade klivit av bussen och hunnit gå halva vägen till soc så får jag sms. Jag gick fortfarande och skrattade då och hade skrattårar i ögonen så jag väntade med att öppna smset tills jag kom fram.
Väl framme vid soc går jag först in på toaletten och räddar min sminkning från skrattårarna och sedan öppnar jag smset.
Och vill typ gå och hänga mig direkt.
För i smset står det:
"Ursäkta att det bröts, det är min telefon som krånglar. Men du har en tid hos mig fredagen den 13 januari klockan 13.00, och jag möter dig utanför Arbetsförmedlingen. / Med vänlig hälsning, Salem"
Och så stod det en webadress under hans meddelande.
Och jag ville DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ eftersom jag direkt kände igen internetadressen jag hade googlat fram och även fått mailad till mig av min före detta arbetsförmedlare strax innan jul.
Japp: ladies and gentlemen, mannen som ringde mig när jag satt på bussen var chefen för det där jobbcoachföretaget.
När jag hämtat mig från dödsångestattackerna gick jag in till syon där mötet hade börjat och berättade hela historien. Alla som var på mötet gapskrattade åt mig som hade tänkt "Vaddå Erik Saade...?" och senare trott att jag skulle på dejt på Sibylla. Syokonsulenten sa dock att hon kände den där Salem och tyckte att jag skulle ringa honom, berätta allt och ge honom ett gott skratt. Hon var säker på att han skulle skratta åt det också.
Men då, så snart efter samtalet som på min sida var väldigt invecklat och förvirrat, så vågade jag faktiskt inte.
Så sjukt jävla pinsamt! Jag trodde att jag skulle våga ringa nu när jag kom hem men näe... Jag sitter fan och dör av skam för helvete! Är också rätt konfunderad över hur fanken den där jobbcoachen ska veta vem jag är på fredag? Han vet väl inte hur jag ser ut och det brukar stå folk utanför AF typ hela tiden, så hur ska han ens hitta mig? Och också, varför ska jag möta honom där...?? Har kollat på hemsidan och coachföretaget ligger inte ens i AF-huset.
Måste maila syon och tigga och be henne att ringa jobbcoachen och förklara allt.
Annars vågar jag inte stå utanför Arbetsförmedlingen på fredag. Kommer skämmas ihjäl med tanke på hur jävla otrevlig jag var mot snubben när jag trodde han var en telefonförsäljare. Har dessutom körlektion på fredag kom jag på nu! Helvete. Ska köra 12.30 till 13.30 ju. Jävla skiiiiiiiiiiiiiiiit.
Döden tack!!!!!!!
Gnugga mina grå
Imorgon är
idag -
igår.
*
Igår är
idag -
imorgon.
*
Fuck. Jag fattar inte... Försöker verkligen förstå den gåtan... Har suttit i typ en timme nu och grubblat. Hur fan kan morgondagen bli gårdagen IDAG????
Och hur fan kan gårdagen bli idag IMORGON?
Okej...
Om vi gör det såhär då:
Framtiden är idag dåtiden.
Dåtiden är idag framtiden.
Hmmm...
What the freaking fuck...
Framtiden kan aldrig bli nutiden, framtiden är ju hela tiden framför NUET, så där kan ju inte framtiden bli dåtiden heller. Eller hur? Man befinner sig aldrig i framtiden liksom, aldrig i dåtiden heller, man är hela tiden i NUET.
DÅTIDEN är det som har varit och kan inte heller vara NUTIDEN (för hallå: nutiden varar ju bara i cirkus en millisekund eftersom vi hela tiden går vidare in i det som tidigare var framtiden...typ) alltså kan inte dåtiden vara framtiden.
Så vad i hela helvete är svaret på den fucking gåtan då???
Gaaaah jag har aldrig känt mig så korkad förut!
Vad är det med mig och gåtor egentligen? Typ halva julaftonen satt jag och grubblade på en annan gåta:
Min bror är dubbelt så gammal som jag, om tio år är han 13 år äldre. Hur gammal är han nu?
Och jag kunde inte lista ut den ens en gång. Jag höll på att bli totalknäpp på den gåtan... Spammade några kontakter i min mobil med just den gåtan och förstörde nog flera människors julaftnar innan någon hörde av sig med ett svar. Som jag nu naturligtvis har glömt...
Men jag brukade ju faktiskt vara bra på gåtlösning.
Nu känner jag mig bara helt nollställd i huvudet.
Imorgon är idag igår...
Igår är idag imorgon...
Eeh. Visst, jag håller med. Absolut!
(hjääääääälp...)
What's a happy new year?
*
Vid den här tiden.
För precis ett år sedan.
Kom jag hem och var så glad över att jag hade två bra män som brydde sig om mig.
Var och en på sitt sätt.
M älskade mig då och jag trodde att han skulle vara min för resten av åtminstone mitt liv.
Jag smsade med honom hela förra nyårskvällen.
Vi skrev sådana där puttenuttiga saker till varandra.
Saknar dig!
Älskar dig!
Puss älskling!
Jag längtar efter dig!
Flera, flera gånger under de sista timmarna av 2010 och några timmar in på 2011.
Samtidigt hade jag min egen speciella kontakt med den där andre mannen som jag tyckte var helt fantastisk.
Han var speciell för mig och jag var så väldigt stolt över att ha honom i mitt liv.
Intelligent som fan var han och det var bara en av anledningarna till varför jag blev som hans lilla ivriga hundvalp som tiggde och bad om hans uppmärksamhet.
Han brydde sig om mig utan att ens behöva göra det.
En nyårsafton liksom, då hörde han av sig till mig.
Till mig.
Det tyckte jag var helt otroligt fantastisk alltså.
Samtidigt som jag förra nyårskvällen satt och smsade med M på min isblåa LG gw520, så Facebookmailade jag även med han den där andre mannen.
Önskade honom gott nytt år och berättade om min ganska så skumma nyårskväll.
Idag för exakt ett år sedan kom jag hem och var så glad över att ha dem båda två i mitt liv.
Jag älskade att de båda brydde sig.
Jag älskade att tänka på dem och känna att jag alltid kunde vända mig till dem, vad det än gällde.
Jag älskade att de båda två fanns i mitt liv, om än på olika sätt.
Jag älskade att tänka på dem och känna att jag hade dem.
Nu är det exakt ett år senare och jag har ingen av dem kvar i mitt liv.
Fy fan vad mycket som kan slitas itu och förstöras så fullkomligt under bara ett enda litet år.
Fy fan vad det svider och bränner i mig nu av saknad.
Fan fan vad lätt jag kunde slitas itu inuti när de båda gjorde sin sorti från mitt liv.
Bara ett enda litet år senare.
Ett enda jävla år senare satt jag med min varmgråa HTC Desire Z som inte levererade något från någon av dem.
365 dagar senare har jag mascara och silverögonskugga långt nere på kinderna.
Ett fucking jävla skitår senare och jag har ingen av dem kvar i mitt liv.
De fanns båda två i mina tankar hela denna, liksom förra, nyårskvällen.
