Lady Angel

*

Oavsett humör, oasett hur min dag har varit, oavsett hur kasst eller hur bra jag mår, så är den här låten alltid skön att lyssna på. Den passar att tänka till, oavsett vem eller vad jag tänker på. Ibland får den här låten gå på repeat i flera timmar, bara för att jag ska kunna tänka klart.

It's a thinking song :-)

Just nu tänker jag på dig.

Och jag saknar dig.

Men det visste du nog redan.

*

I juni 2006 sa jag upp kontakten med min manipulerande, psykiskt sjuka, mentalt och fysiskt misshandlande morsa.

Det är alltså sex år sedan och jag har inte hört av mig till henne på hela den tiden.

Hon har dock hört av sig ibland. Skickat kort eller brev vid jul och min födelsedag. Skickat present ibland. Sist hon skickade något var ett grattiskort när jag fyllde år förra året. Jag slängde det direkt utan att ens läsa det, som jag alltid gör när jag ser hennes handstil på kuvertet.

Ibland har hon även ringt, dock hittills bara till min hemtelefon och hon har aldrig sagt något. Bara varit tyst i luren när jag svarat. Totalt har hon kanske ringt kanske 10 gånger sedan jag sa upp kontakten.

Vet inte varför jag inte har försökt dra någon gräns tidigare. Antagligen har jag tänkt att hennes stalkande av mig har varit så sporadiskt att jag inte känt något behov av att på riktigt stänga henne ute från mitt liv.

Nu idag gick hon för fan över en gräns alltså.

Hon smsade mig.

Jag hade körlektion när hon smsade mig så då låg ju mobilen i väskan och jag märkte inte ens att jag fått sms förrän efteråt. Var på Arbetsförmedlingen för att gå på toa. Av vana använder jag den toan eftersom den alltid är fräsch. Jag känner dessutom dem som städar på AF så jag vet hur noga de städar. Iallafall, jag gick dit efter min körlektion för att använda toan men satte mig först vid en dator för att kolla efter jobb. (Who knows, AF kanske kan få in en lyckoträff...) Jag hade mina hörlurar på och lyssnade på musik som vanligt och hörde hur det plingade i lurarna att jag fått mail. Mina mailinställningar på mobilen är som så att om jag inte kollar mailen när det kommit ett så fortsätter det plinga var tionde minut, är rätt störigt men bra för då missar jag ju inga mail. Så inte förrän då tog jag upp mobilen och kollade, och då såg jag att jag även fått ett sms.

Blev lite glad för jag tänkte att det kanske var M eller någon kompis som smsat en alla hjärtans dag-hälsning. Men det var det inte. Det var min mamma som smsat och hon skrev precis detta:

"Hjärtekramar från mamma, kom på nu att det stora kuvertet med 1000: jag skickade igår kan se ut som reklam, kolla posten! Kramar från mamma"

DET ÄR SEX ÅR SEDAN JAG SA UPP KONTAKTEN OCH HON UTTRYCKER SIG SOM OM VI HAR SNACKAT I TELEFON BARA EN STUND TIDIGARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vem fan håller på så?????? Det är för helvete sex år sedan!!!! Hur fan kan hon uttrycka sig så: "kom på nu..." liksom, som om detta var något hon hade sagt till mig i telefon några timmar tidigare.

Jag blev så rädd att jag nästan började gråta. Typ sprang in på AF's toa och låste in mig, tänkte väl kanske stanna där kanske men kom på att hon omöjligen kunde hitta mig. Jag känner henne liksom. Hon är lat som fan, kan mycket väl planera att komma hit men hon skulle aldrig kunna få tummen ur och faktiskt genomföra resan. Hon är så in i helvete lat att hon sällan eller aldrig kan genomföra något överhuvudtaget liksom, hon är all talk and no action så att säga. Dessutom, M gjorde en sak då något år efter att jag sa upp kontakten med henne, han kollade körkortsregistret ifall hon fanns med där för jag mindes att när jag träffade henne sist, 2002 när min mormor dog, så hade hennes körkort gått ut. Redan då, 2002, hade hennes körkort varit ogiltigt i ett par år vet jag, och då 2007 eller 2008 när M kollade så hade hon inte förnyat det ännu.

Jag har faktiskt dålig koll på hur det går till att förnya ett "utgånget" körkort, men jag har för mig att man har några månader på sig efteråt att förnya det utan att behöva göra något förarprov. Tror M sa något sådant också då för fyra-fem år sedan när han kollade. Är någon tidsgräns där iallafall. Förnyar man inte körkortet inom den tiden så förlorar man iallafall behörigheten och måste ansöka om körkortstillstånd för att få tillbaka körkortet, och M kunde inte se att hon hade fått, eller ens begärt, något körkortstillstånd.

Bara det är ett bra exempel på hur jävla plågsamt lat min mamma är. Det är ju inte svårt att förnya ett körkort liksom, är ju bara att fylla i en blankett, ta nytt foto och antagligen betala någon mindre avgift. Precis samma som det är med vanligt id-kort, bara det att det är enklare att förnya körkortet eftersom Transportstyrelsen skickar hem en blankett i god tid som man ska fylla i och skicka tillbaka. Med vanligt id-kort har man ju inte den påminnelsen liksom. Men så jävla LAT är min mamma att hon aldrig fixade det utan lät körkortet bli ogiltigt.

Så därmed vet jag att hon inte kan köra hit och "hälsa på mig". För även om hon planerar det så kan hon inte köra. Dessutom har hon ingen egen bil, och hyra en bil får man ju bara göra om man kan visa körkort. Hon kan knappast låna en bil av sina syskon heller eftersom ingen av dem har kontakt med henne längre.

Alltså, om hon då mot all förmodan skulle få tummen ur arslet och "hälsa på mig", det vill säga våldgästa mig, så skulle hon behöva åka tåg. Buss är billigare men uteslutet eftersom hon - liksom jag - inte kan sitta stilla så länge på ett så litet utrymme. Både jag och min mamma får kryp i benen av det, typ panik i benen, och lustigt nog så blir både hon och jag illamående av att åka buss. Alltså skulle hon tvingas ta tåget ifall hon skulle komma hit, och tåg är äckligt dyrt och min mamma är snål som in i helvete.

Allt detta vet jag ju så egentligen, det finns ingen chans att hon skulle komma hit. Men jag blev rädd ändå när jag såg hennes sms. Vem fan uttrycker sig så...? På sex år har jag varken ringt, smsat, skickat kort, eller något överhuvudtaget, och hon skickat helt plötsligt ett sms till mig där hon uttrycker sig som om vi pratat i telefon bara en stund tidigare.

Sjuk, sjuk sjuk, sjuk.

Jag fick total panik fastän jag vet att hon knappast skulle komma hit. Även om hon skulle komma hit så skulle hon inte kunna hitta mig. Visst, det är skitlätt att se precis vart jag bor när man kollar på Eniros kartor, men jeesh. Min mamma skulle aldrig kunna hantera en dator om så hennes jävla psyksjuka liv hängde på det. Hon är sämre än min låtsasfarmor för helvete.

Jag har egentligen inget att oroa mig för. När jag tänker efter så vet jag ju att hon aldrig skulle komma ens halvvägs till att komma hit, på grund av flera olika anledningar. Men idag när jag låste in mig på AF's toalett och var var på väg att börja gråta av ren skräck så kunde jag inte tänka så logiskt. Gick ut efter en stund, gick till torget och funderade på om jag skulle ta bussen hem. Imorse när jag åkte in till stan så hade jag bara pengar så att jag kunde åka buss enkel resa och jag hade tänkt att jag skulle gå hem. Är inte så långt och min jobbiga högerfot har blivit bättre så jag klarar av att gå litegrann numera. Men jag hade sådan panik att jag bara ville hem typ. Tänkte ta smsbiljett men när jag kollade mitt saldo på mobilen så hade jag redan på grund av tidigare sms-biljetter kommit upp i 170 spänn... Månadsavgiften på mitt abonnemang är ju 300 så det blir en fin räkning jag får snart. 470 spänn, usch. Nollställs dock imorgon lyckligtvis.

En liten stund senare, när jag var på öppenpsykiatriska mottagningen (bara för att låna toan eftersom jag aldrig gick på AF's) kom jag dock på att min punkkompis fick körkort nyligen, så jag smsade och frågade om hon kunde skjutsa hem mig. Älskar henne för att hon utan att ens vilja ha någon förklaring satte sig i sin pappas bil och kom och hämtade mig. Berättade sedan i bilen för henne att min mamma smsat och att jag blivit så rädd att jag bara ville hem. Hon vet liksom, min punkkompis vet hela den psyksjuka historien så hon förstod väl mitt irrationella beteende.

Jag hade mycket riktigt fått 1000:- med posten. Hämtade bara posten och drog sedan ut till köpcentrat med min punkkompis. Vi fikade och snackade lite om graviditetstestet hon hade i sin väska (!), om min mammas vykort, jag impulsköpte en skjorta med min tusenlapp och sedan skjutsade min kompis hem mig.

Så fort jag kom hem ringde jag Telia och tänkte byta nummer. Nu måste jag för fan dra gränsen alltså. Jag kan inte gå med på att bli stalkad längre. Ska säga upp min hemtelefon också, använder den fan aldrig...

Men efter 23 minuters väntetid hos FELIA så fick jag reda på att det kostar 250 spänn att byta nummer. Usch. Så jag gjorde det inte. Glömde fråga hur den avgiften betalas, om det läggs på mobilfakturan eller om det kommer en separat faktura kanske. Förr eller senare måste jag byta nummer liksom. Jag kan inte gå med på det här längre. Tidigare har jag skyllt på att jag gillar mitt mobilnummer och att jag inte tycker att jag ska behöva byta, men jag kan nog inte komma ifrån det längre. Måste verkligen byta nummer även om det kostar obskyra 250 spänn.

Att göra mitt nuvarande mobilnummer hemligt var dock gratis!

Så jag nöjde mig med det, "så länge" liksom. Det funkar omedelbart också, dock kan det ta ett par dagar innan Eniro och Hitta.se har uppdaterat så att mitt mobilnummer inte längre finns kvar där. Men precis efter att jag hade bett Telia göra numret hemligt så testade jag att ringa hem till mig själv, och voila, det stod "dolt nummer" på hemtelefonens display. Lite kul att det var så enkelt att fixa.

Måste väl ringa förr eller senare och faktiskt byta nummer helt. Ett tag kanske det kan räcka med att ha gjort mitt mobilnummer hemligt eftersom min mamma regelbundet ringer nummerupplysningen och kontrollerar folks telefonnummer. Det har hon gjort i flera år alltså. Redan när jag bodde med henne höll hon på sådär, typ varannan vecka ringde hon och kontrollerade att mina systrars och min pappas telefonnummer stämde. Normalt... Så det kan funka ett tag att ha fixat hemligt nummer, även om hon redan vet mitt nummer. Jag har ju också androidmobil och fördelen med dem är att jag kan blockera så att ett visst nummer inte kan kontakta mig. Är väldigt praktiskt, varje gång en telefonförsäljare ringer mig så blockerar jag numret (med appen "Vem Ringde" så behöver man typ aldrig svara i telefon). Fast jag vet inte hur det funkar med sms från blockerade nummer. I vissa androidmobiler levereras sms från blockerade nummer ändå men hamnar i en separat mapp så att man inte ser dem om man inte går in och kollar. Hur det funkar på min android har jag ingen aning om. Får väl lusläsa pdf-manualen som jag aldrig har läst eftersom den är i pdf.

Min mamma har dock samma oregistrerade kontantkortsnummer som hon haft ända sedan Telenor hette Vodafone. Om inte ända sedan de hette Europolitan? Hon har haft det numret aslänge ifallafall. Fast det går ju att blockera numret ändå även om det inte är registrerat. Så i och för sig behöver jag ju inte byta nummer. Duger ju fint med att bara ha gjort det hemligt och blockera hennes nummer. Fast jag vet inte om jag ska nöja mig med det? Min mamma är ju helt borta från verkligheten liksom. Hon skickade också ett vykort där hon skrev att jag skulle smsa eller ringa när jag fått tusenlappen. As if I would. SEX ÅR SEDAN för fan!!!!

Såhär skrev hon på vykortet:

"Du fick inget på födelsedag o jul FÖRLÅT! Men det beror på att jag har varit sjuk länge i celiaki. Skickar i "stort kuvert" för att posten ej ska sno pengarna! Skicka gärna sms eller helst ring om att du har fått pengarna!"

och så skrev hon sitt nummer.

Googlade celiaki, det är glutenintolerans vilket inte är samma som glutenallergi. Celiaki är en autoimmun sjukdom, alltså att kroppens immunförsvar angriper den egna kroppens vävnad. Verkar inte vara speciellt allvarligt så länge man inte äter sådant med gluten i alltså och det är väl inget svårt? Finns ju mycket glutenfritt i mataffärerna nu för tiden. (Jag hade glutenallergi när jag var liten och då på 80-talet var det svårt att hitta glutenfritt bröd. Kommer ihåg att mamma sagt det. Min glutenallergi växte bort, är vanligt att den gör det runt treårsåldern.) Dock står det på Wikipedia att celiaki ofta leder till andra sjukdomar. Typ vitaminbrist, hjärt- kärlsjukdomar, diabetes, sköldkörtelsjukdomar, benskörhet, och cancer.

Alltså, jag blev inte ens orolig när jag läste det på Wikipedia för några timmar sedan.

Tänkte bara att nu får hon. Nu får hon betala för vad hon gjort liksom. Hoppas hon dör.

Så tänker jag iallafall nu. När hon sedan är död, det vet jag ju inte hur jag hanterar. Tror faktiskt att det blir en blandning av en lättnad och en konstig sorg över den förlorade chansen till att jag någonsin kunde ha haft en riktig mamma. För så länge hon lever så kan jag ju åtminstone inbilla mig att en del av min riktiga mamma finns kvar i hennes sjuka hjärna. När hon är död så finns ju inte ens den där delen kvar liksom, så det är nog det jag kommer sörja.

*

*

Då har M åkt.

Han sov hos mig nu i helgen. När han kom hit i fredags så kändes det så enormt tydligt att dessa små "återföreningar" vi haft denna veckan, nu är över. Både han och jag blev lite vemodigt desperata typ. Det är ett enormt band mellan oss alltså. Vi har ju känt varandra sedan 2002. Gud, det är ju tio år för helvete. Ganska exakt tio år till och med.

Tio år av minnen. Har dock inte varit tillsammans i tio år, mest har vi faktiskt varit vänner.

Men ändå. Det är tio år.

Förutom att åka hem några timmar igår för att ta en sista koll i lägenheten, var M här hos mig hela helgen.

*

Åkte hem direkt efter mitt psykmöte. Snackade om lite tyngre grejer i terapin idag, orkar inte ens gå in på vad, så efteråt ville jag faktiskt bara hem. Hade tänkt ta upp mitt lilla "missbruk" i terapin idag och få min psykologs åsikt på varför M och jag inte kan sluta ligga med varandra. Speciellt varför jag har sex med honom istället för att hata honom. Men jag svävade in på ett tyngre ämne så efter terapin ville jag bara hem.

Smsade M och skrev precis som det var, att jag hade mycket att tänka på efter terapin, och att det var så kallt och jag var trött. Han ringde upp mig när jag satt på bussen och försökte övertala mig att komma till honom ändå men jag höll fast vid mitt argument. Var trött och alldeles för tankfull efter terapin för att orka träffa någon.

Precis när jag kom hem så kände jag mig rätt nöjd över det, att jag nu verkligen inte skulle ha sex med M idag igen. Har ju typ gått runt och varit rädd för att helt förslavas av mina egna lustar liksom...

Jag hade väl varit hemma kanske 20 minuter när M ringde igen. Han har hittat lite mer saker som är mina och undrade om jag ville att han skulle komma hit med det.

Min hjärna sa nej.

Den rationella och läskigt övertygande sidan av mig sa "Fan heller, du ger blanka fan i att bjuda hit honom igen!!!".

Och någonstans i bakhuvudet upprepades tanken: "Jag ska inte ha sex med honom, jag ska inte ha sex med honom, jag ska inte ha sex med honom..." om och om igen.

M väntade tyst och tålmodigt i telefonluren, han vet ju mycket väl att jag allt som oftast för ett inre verbalt krig mot mig själv och pedantiskt noga måste väga för och nackdelar mot varandra innan jag kan fatta ett beslut (är det för att jag är född i stjärntecknet vågen kanske??).

Efter kanske två, tre minuters argumenterade med mig själv så sa jag "Aah... Okej..." och blev i huvudet genast utskälld av den rationella sidan av mig själv.

Suck.

Skämdes omedelbart och skämdes ännu mer när jag, i ett tafatt försök att låta avslappnad och cool, sa till M att han skulle ta med kondomer eftersom vi gjorde slut på mina igår. Glöööörrrgh. Jag kunde för helvete höra hur M log sådär irriterande självsäkert när han sa "Okej gullet, jag kommer vid nio." och sedan la vi på.

Och jag skällde ut mig själv igen.

Funderade nyss på om jag kanske skulle ta och försöka göra mig själv så hiskeligt ful jag bara kan så att M blir helt avtänd så fort han ser mig, men det funkar väl knappast. M och jag har flera gånger haft sex när jag sett för jävlig ut, har till och med varit helt indränkt i öl en gång. Var på en grillfest för några år sedan. Det blev ölsprayningsutmaning (när man skakar ölburkar/flaskor så mycket man kan och öppnar dem riktade mot varandra, den som blir dyngsur i ansiktet först förlorar och då hälls all öl över förloraren) och jag förlorade, efter några timmar i solen stank hela jag av surt öl trots att jag hade badat men M brydde sig inte. Vi har också haft sex efter att jag vid ett tillfälle hade gråtit jättemycket så att jag var grisrosa och svullen av tårarna och hade smink i halva ansiktet och håret såg för jävligt ut, men M brydde sig inte det minsta.

Han är ju verkligen inte särskilt kräsen kommer jag på nu när jag tänker tillbaka.

Synd. Om han inte ville ha mig så skulle det ju vara enklare för mig att inte ligga med honom.

Blaah!

Jag kom därifrån vid 21-tiden, och då hade vi sexat två gånger.

Och jag glömde såklart resväskan med kläderna igen! Kom på det på bussen hem och skämdes som in i helvete. Om jag hade tagit med mig väskan som jag hade tänkt göra så hade jag ju åtminstone kunnat övertyga M om att det bara var på grund av den som jag hade kommit dit. Att glömma bort den två gånger är ju fan skamligt dåligt av mig. Jag slår vad om att M går runt och tror att jag gjorde det med mening...

Nu idag så smsade M och undrade om han skulle komma förbi med väskan, "Du vill väl ha den va...?" skrev han. Blää vad jag skämdes. Jag fick sitta och fundera (argumentera med mig själv) i några långa minuter innan jag skrev tillbaka att det vore snällt av honom om han kunde göra det. Försökte formulera det smset så opersonligt och formellt jag bara kunde så att han inte skulle missuppfatta något och typ ta det som ännu en invit till sex.

Men, såklart... När han kom hit så kysste han mig så fort jag öppnade dörren och trots att jag liksom försökte säga att det här nog inte var någon bra idé så hade vi sex ändå.

Suck.

Han hade åtminstone med sig väskan.

Alltså, både i lördags, tisdags och nu idag så hade jag bestämt att jag inte skulle ha sex med honom. Speciellt i tisdags och nu idag, i lördags var det ju rätt oväntat liksom, men i tisdags och idag så tyckte jag att jag hade förberett mig tillräckligt med att bestämt tänka att vi inte skulle ha sex igen. Bara för att vi hade det då i lördags så behöver vi ju inte ha det igen liksom. En gång är ingen gång. Typ. Men så fort jag såg M både i tisdags och idag så var det som om jag blev helt viljelös och inte kunde göra något annat än att kyssa honom tillbaka när han kysste mig. Det är liksom inte bara kåthet, det är något mer än ren fysisk attraktion mellan oss.

Efter tisdagens "dejt" så hade jag verkligen dåligt samvete för det här. M är ju för helvete ihop med den där kollegan nu liksom. Vilket jag också sa till honom idag när vi låg i min säng och rökte, och då sa han typ bara:

"Ja, jo jag vet, men det är ju du.".

Han resonerar på samma sätt som alla andra gånger då han har haft ett förhållande men ändå legat med mig ibland: att det är jag och att jag är så speciell för honom att han inte kan sluta vara med mig.

Det där resonemanget låter ju hur sliskigt som helst tycker jag nu när jag ser det i ord, men ändå förstår jag honom. Jag känner ju faktiskt samma sak. M och jag har alltid haft en speciell kontakt liksom, vi har alltid haft en speciell kemi mellan oss som jag aldrig känt med någon annan överhuvudtaget. Har väl varit nära någon gång, jag brukade maila och smsa med en man förra året. Honom kände jag en speciell kemi med, inte samma som med M men det var inte helt olikt.

"Förr i tiden" när jag hade rätt många och helt oseriösa förhållanden med olika killar, varav de flesta var svin på minst ett sätt, så kom jag ju alltid tillbaka till M. Jag kunde till exempel ha hamnat på en fest där min dåvarande kille raggade på andra tjejer och jag ringde M som kom och hämtade mig och körde hem mig där vi hade sex, och sedan åkte han hem till sambon han hade ett tag, eller till flickvännen som tillfälligt flyttade in hos honom när det var fuktskador i hennes lägenhet. Sedan kunde det gå någon månad och jag hade ett nytt förhållande med en snubbe som gjorde typ samma sak och jag ringde M igen och samma sak hände igen.

Typ, vi hade ju båda två förhållanden med andra men ändå kunde vi inte hålla oss borta från varandra, och minst tre av hans förhållanden tog slut för att tjejerna inte gillade att han hade så mycket kontakt med mig. Speciellt sambon han hade, hon var otrevlig som fan mot mig när vi träffades några gånger och när hon sedan gjorde slut så ringde hon upp mig och sa att det var mitt fel. Såvitt jag vet så visste ingen av hans tjejer helt säkert att M låg med mig samtidigt, men de hade väl sina aningar och misstankar. Det hade jag också fått ifall jag hade en pojkvän som spenderade så mycket tid med en annan tjej. Man vet ju, innerst inne vet man.

M var väl inte heller världsbäst på att komma på förklaringar till varför han så ofta kom hem tre timmar efter att han slutat jobba för dagen, eller varför han jobbade nattpasset 25 gånger i månaden. När han kom hem till sambon tre timmar efter att han slutat jobba så hade han ju varit på bio med mig, och han har väl aldrig fått 25 nattpass på en månad - någonsin. Man får väl inte ens jobba så mycket natt har jag för mig. Finns nog regler för det som för allt annat. Men han kunde säga det till tjejerna han var ihop med, att han jobbade natt, när han i själva verket kanske hade max fem nattpass i månaden. De andra 20 nätterna var han ju hos mig. Min första lägenhet låg bara ett par hundra meter ifrån en kvarterskrog och pizzeria där M's dåvarande flickvän jobbade sensommaren 2002. När M då "jobbade nattpass" så fick han smyga hem till mig, köra en omväg så att hon inte skulle se hans bil och sådär.

Då.

Nu tycker jag snarare att det liknar ett slags missbruk. Ett missbruk som vi båda har tagit del i. Jag är ju inte heller oskyldig bara för att killarna jag dejtade på den tiden var svin som behandlade mig som skräp. Dock var ju mina förhållanden aldrig seriösa. En månad eller två, längre varade det aldrig, och varje gång det tog slut så var det M jag kom till. Så oseriösa var mina förhållanden med svinen då att jag inte ens behövde säga till dem att det var slut. Det räckte liksom med att man slutade träffas för man hade ju bara "hängt" lite med varandra, och om jag träffade på samma kille igen så brydde de sig inte. Det var bara "Hej, hej, är du här?" typ. No hard feelings at all. Men ändå, jag har ju lika stor del i det här missbruket som M.

Jag borde ju inte ligga med honom nu. Jag borde ju snarare hata honom. Liksom, han var ju otrogen mot mig. Okej, från början var vi bara KK, senare kom vi att kalla vårt förhållande för ett seriöst KK-förhållande, sedan kom vi överens om att inte ligga med andra, och sedan var det bara vi liksom. Utan något behov av att svara på gemensamma bekantas frågor om vad vi var, vilket förhållande vi hade. Det var vi helt enkelt. Sedan går han och blir kär i en kollega som han fram tills dess bara har haft negativa saker att säga om. M har i flera år sagt att hon är irriterande, påträngande, hon är jobbig att jobba ihop med, hon passar inte tider, hon är en dålig polis för hon bryr sig inte, när de var på skjutbanan samtidigt vid sådana där regelbundna övningar så prickade hon så kasst att hon bara precis blev godkänd, osv, osv. Och henne blir han kär i? Henne ligger han med på min födelsedag? Jag borde allra minst hata M för det. Min 28:e födelsedag blev katastrofalt dålig när han inte ens grattade mig via sms, jag blev ju så ledsen att jag fick ett mindre psykbryt när mannen jag älskade inte svarade på mina sms för att han var med henne då. På min jävla födelsedag.

Jag borde hata honom för att han fick mig att må så dåligt att jag säkert framstod som helknäpp i andras ögon, speciellt då på min födelsedag. Till exempel när jag började gråta hemma hos en kompis, och inte minst när jag smsade en man (samme man som jag ovan skrev att jag hade känt en speciell kemi med) och desperat efter bekräftelse bad honom om en gratulation, och sedan grät mig fördärvad när han inte svarade. M har ju fått mig att bete mig så totalt idiotiskt att alla chanser till fortsatt kontakt med den där mannen jag vände mig till är så in i helvete förstörda. Vänner jag hade hör inte av sig längre ens en gång, Diva och Piraya till exempel, dem har jag inte hört något från på snart ett halvår. Alla som läser min blogg tycker väl att jag borde sitta inspärrad på psyket för länge sedan. Jag var ju knappast schysst mot er läsare när jag låtsades som om allt var bra mellan M och mig. Ibland kan jag komma ihåg att jag skrivit något om M och mig, typ att allt var så fint mellan oss tralala fastän det inte alls var det, och skäms något oerhört för att jag mörkat hur det egentligen låg till.

Vänner jag lärt känna genom M hör inte av sig längre, majoriteten av dem har försvunnit från mitt liv på rekordtid. Jag hade några stycken av dem på Facebook och märkte för några dagar sedan att de har tagit bort mig. Strax för jul hade jag 95 vänner på Facebook, nu har jag 81. Tre av de som försvunnit är dock inaktiva Farmville-grannar som jag själv tagit bort, men de andra var sådana människor som jag fick kontakt med genom M. Ett par kollegor till honom, hans dotter, hans bror och broderns flickvän. De har tagit bort mig. Dottern tog bort mig i början av januari vet jag, men de andra har nog gjort det nyligen. Antagligen förra veckan någon gång. Jag blev konstigt nog inte särskilt upprörd när jag märkte det dock. Jag kan faktiskt inte klandra dem för att de tog bort mig, jag tycker själv att jag har betett mig idiotiskt. Labilt, minst sagt. Och det är på grund av M.

Har för fan redan lovat M att jag ska komma hem till honom imorgon efter mitt psykologmöte.

Han sa att han behövde hjälp med att rensa ut källarförrådet, men det kan jag ju gissa hur det blir med.

o_0

Klev ut i trapphuset, stängde min dörr och blev lite halvskrämd av en man som stod precis bakom min dörr. Jag hade ju hörlurar på mig som vanligt så jag var i min egen värld liksom. Mannen stod och hade väl nyss ringt på hos grannen till höger om mig, tur som fan i helvete att han inte hade ringt på hos grannen till vänster om mig...

Den där mannen var nämligen en jävla tv-pejlare och hade han stått till vänster om min ytterdörr så hade han sett rakt in i min lägenhet och sett min tv. Jag har försökt men det går fan inte att möblera så att teven inte syns när ytterdörren är öppen.

Tv-pejlaren såg alltså aldrig något annat än min ytterdörr som jag stängde och låste fort som fan när han hade visat sitt fula id-kort från Radiotjänst. Han sa att han såg i sina papper att jag hade varit kund hos dem tidigare men inte på ett bra tag, och han undrade varför jag inte var kund längre (vilket jävla uttryck, "varit kund" hos dem, ta er arslet jävla slynor!!!!). Jag ljög snabbt som fan att jag hade sagt upp min tv-licens efter att min tv gått sönder, vilket också är vad jag har sagt när Radiotjänst har ringt och snokat. Tv-pejlaren frågade ifall jag hade kvar teven och jag svarade att det hade jag inte för den hade jag slängt då för två år sedan. Tv-pejlaren tittade i sina papper samtidigt som jag pratade så jag tror fan att han hade på papper vad min ursäkt var för att jag hade sagt upp min tv-licens. Mannen nickade sådär lite instämmande också så jag ger mig fan på att han hade min story där på papper. Jävla snokande skithögar. Iallafall, tv-pejlaren frågade om jag inte hade köpt någon ny tv sedan dess och jag ljög ju egentligen inte när jag sa att jag inte kunde köpa någon tv eftersom jag var arbetslös. Det är ju faktiskt inte en lögn, jag skulle aldrig ha råd att köpa ny tv. Möjligtvis skulle jag kunna ta det på avbetalning men jag vill inte göra det. Har i och för sig redan shoppat lite på kredit som jag betalar av på varje månad, men jag har satt en gräns på hur mycket jag får vara skyldig liksom. Aldrig mer än en tusenlapp har jag lovat mig själv, och den gränsen har jag aldrig gått över heller. Tv-pejlaren såg faktiskt rätt förstående ut när jag sa att jag inte hade råd att köpa ny tv så han bara nickade och tackade för sig.

Jag gick ut och drog typ världens djupaste andetag...

Har faktiskt aldrig haft en pejlare förut. Radiotjänst har ju ringt ett par gånger sedan jag sa upp min licens men de har bara ringt på telefonen hittills. Fan vad sneaky att stå där och försöka ta mig på bar gärning. Jag hade ju hörlurar på mig så jag hörde inte att han började prata med mig medan jag letade i jackfickorna efter mina nycklar. Jag bara stod där med dörren halvöppen och rotade i fickorna liksom, men sedan när han höll upp sitt id-kort och jag såg att det stod Radiotjänst på det... Huuu vad snabbt jag fick tag i mina nycklar och smällde igen dörren...

Sedan när jag satt på bussen på väg ut till Maxi så funderade jag lite på det där. Jag hade faktiskt föredragit att säga sanningen, att jag helt enkelt inte har råd att betala tv-licensen eftersom jag bara brukar ha drygt 1500:- kvar efter alla räkningar. Att åka på ännu en räkning på någon femhundring var tredje månad skulle jag faktiskt ha svårt att klara, även om det "bara" är var tredje månad. Att jag helt ärligt inte har råd att betala tycker jag borde funka som ursäkt men det gör ju inte det. Har hört om någons kompis, kusins, grannes, före detta som sa att ha inte hade råd och också slapp betala men det är antagligen en skröna.

Och att jag ogillar Radiotjänst på grund av andra anledningar spelar egentligen inte så stor roll i varför jag smiter undan tv-licensen. Faktiskt, om jag hade råd så skulle jag väl betala. Om de tar mig... När jag var sjukskriven hade jag cirka 9600:- i månaden och det är ju rätt bra liksom. Jag hade typ aldrig slut på pengar då, brukade bara vara ungefär var tredje månad då jag hade den där fakturan från Radiotjänst som det blev lite fattigt i slutet av månaden. Nu är det fattigare, om jag får 6500:- att leva på en månad så har jag tur. Brukar snitta på drygt 6000:- faktiskt och hyran är ju på 3500:- så... Jag smiter från Radiotjänst med gott samvete.

Men ptjae, i framtiden när jag drar in 25 lax efter skatt per månad så kan jag väl betala.

Om de tar mig.

Men, fortfarande... Innerst inne så känner jag att jag måste låta något komma fram...