Lady Angel

Tror jag är mer förberedd mentalt nu på att jag faktiskt kan suga något oerhört på att köra bil.

Låååååga förväntningar är bäst...

Anyways, ska ta en heldag på trafikskolan idag. Ska inte köra förrän i eftermiddag men ska dra in till stan om en stund och sitta och plugga teori på skolan.

Ska medvetet sätta hela min hjärna i köra-bil-mode... Ska enbart tänka på att köra bil. Är förresten jäkligt fascinerad av hur en bil funkar. Pappa har förklarat lite hur bilmotorn funkar, vad som händer när den är igång. Är rätt coolt att tänka på hur det faktiskt är en liten explosion i cylindrarna hela tiden när motorn är igång.

Det fascinerar mig faktiskt. Får typ lust att pilla lite under huven bara för att se hur det ser ut. Ska nog fråga Lillen idag om jag inte kan få titta lite åtminstone.

Ah, just det. Ska lämna in pappas lägenhetsnycklar till bovärdskontoret idag också. Är äntligen dags!

Och nu kom jag av någon anledning ihåg att mina guldsmycken som ligger på pantbanken snart säljs på auktion. Fick brev om det för ett par månader sedan att de ska säljas i oktober om jag inte hämtar ut dem. Vilken faktiskt är omöjligt eftersom jag löste ut hela värdet i december förra året. Hade känt en längre tid att jag verkligen inte ville ha mina guldsmycken. Jag gillar inte guld liksom. Vill bara ha silver! (Suktar efter den här ringen just nu...) Så jag löste ut hela värdet, vilket var 1300:- och sa adios till guldet.

Funderar nu lite på om jag vill ha något av smyckena men jag tror inte det.

*en snurrad tunn kedja + ett droppformat hänge, 18 k

*en jättetunn och kort Veneziakedja + ett litet hjärthänge, 18 k

*ett hänge i form av det kinesiska tecknet för lycka, 14 k

*creolörhängen cirka en cm i diameter, 14 k

*små fyrkantiga örhängen med varsin infattad smaragd, 18 k

och jag är inte intresserad av något av det.

Det enda smycket som det är något större värde i är smaragdörhängena. Pappa köpte dem i Colombia när han jobbade där för några år sedan, men jag har aldrig gillat de örhängena. De är små, knappt en halv cm i diameter, och smaragderna har ingen fin slipning. Knappt någon slipninga alls, såvitt man kan se. De varken glittrar eller ens blänker det minsta och det ser snarare ut som om det är gröna plastbitar... Länge har jag funderat på att lösa ut bara smaragdörhängena för att själv sälja dem på auktion och kanske tjäna en hacka. Trots att de inte är fina så är det ju ändå smaragder, och de finaste smaragderna kommer från just Colombia så därför kanske det är lite värde i dem. Men jag ids inte. Är nu och har alltid varit helt ointresserad av de örhängena. Har aldrig använt dem ens en gång.

Creolörhängena och det kinesiska hänget fick jag av ena syrran när jag fyllde 18. Har inte använt dem heller. Creolerna är sjukt fula... Och hänget gillade jag aldrig eftersom det då, för typ tio år sedan, var superhippt med kinesiska tecken. Alla hade dem. Jag tyckte bara det var fult. Creolerna och hänget är dessutom bara i 14 karats guld vilket gör att de ser smaklöst billiga ut. Guld i 14 karat ser väldigt ljusgult ut och misstas lätt för bijouterier.

Den snurrade kedjan med droppformat hänge till fick jag av morsan när jag fyllde 20 tror jag. Jag avskydde det direkt eftersom det kom från henne. Plus att jag inte gillar sådana där snurrade kedjor, delvis för att de är så opraktiska. Ludd från kläder, hårstrån och annat fastnar hur lätt som helst i just snurrade kedjor. Blir lätt knutar på dem också. Men snurrkedjor är rätt lika Bismarck-länkar, och herrejesus vad jag avskyr Bismarck-smycken! Verkligen skitfult ju. Hade en pojkvän som på min 17-årsdag gav mig ett Bismarck-armband i silver. Jag tyckte redan då att Bismarck var skitfult men gillade armbandet litegrann ändå eftersom det kom från honom. Men när det tog slut några månader senare så slängde jag faktiskt armbandet.

Det enda som jag är lite intresserad av att behålla är halsbandet med det lilla hjärtat. Det har jag nämligen haft sedan jag var liten så det har ett visst affektionsvärde. Är dock inget trevligt affektionsvärde direkt. Blir mest bara påmind om otrevliga saker när jag tänker på det halsbandet.

Så jag skiter faktiskt i mina guldsmycken. Är så trött på att behöva betala för dem, det är ju skatt som ska betalas varje år för det där pantbankslånet och jag har haft mitt guld på pantbanken nästan hela tiden i tio års tid. Jag vill inte ens veta hur mycket jag har fått betala i skatt och omläggning av lånet. Bara nu i år åkte jag på 500:- i restskatt på grund av guldsmyckena.

Ska faktiskt bli skönt att bli av med dem!

Anyways...

Har ju en födelsedag som kommer snart. Gaaah... 28 bast.

The big two-eight.

Dags att få 30-årskris snart kanske?

Äh, orkar inte bry mig.

Fick sms av M igår som undrade vad jag önskade mig och inte förrän då kom jag ihåg att jag snart fyller år, haha. Tråkigt egentligen att jag har slutat bry mig... Är det såhär det är att vara vuxen...?

Önskar mig (förutom ringen från Amazon som jag länkade till):

*prenumeration på "Illustrerad Vetenskap"... Älskar verkligen den tidningen och har velat prenumerera sedan jag var tonåring. Men den är sjukt dyr att prenumerera på tyvärr...

*en ny jättekastrull... Fick en av M i julklapp 2009 och jag är inte riktigt säker på hur det har gått till men den är borta. Jag vet att jag lånade ut den till en kompis som skulle göra storkok och sedan fick jag tillbaka den, men lånade ut den en gång till efter det. En random bekant som bodde ett par trappuppgångar från mig fick låna den nu i julas och jag glömde bort det. Kom inte ihåg det förrän någon gång i februari och då upptäckte jag att den tjejen hade flyttat. Hade dock hennes nummer så jag ringde och hon letade men hittade den inte och trodde att hon hade lämnat tillbaka den några dagar efter nyåret. Jag kan nästan svära på att hon inte gjorde det. Misstänker att hon ljög, men hon lät ärlig så det är ju möjligt att hon kanske har slarvat bort kastrullen i flytten eller själv lånat ut den till någon.

*Trisslotter... Snart händer det, hehehe...

*pengar... I min familj är det ingen som någonsin ger bort pengar i present eller julklapp. VARFÖR??? Hallå, jag skulle bli skitglad ifall jag fick pengar i present!!!

*presentkort på IKEA... Älskade Ikea... Vill ha och behöver en massa grejer till hemmet (ny jättekastrull till exempel) så ett presentkort på Ikea skulle verkligen uppskattas!

*nya vinterskor... Förra vintern fick jag klara mig med gympaskor och det var kallt!

*Windows 7... Och det kommer jag få också! Tralali, tralala!

Efter förra julens klappfiasko då min pappa gav mig datorspel så har jag sett till att i förväg tipsa honom om vad jag verkligen vill ha. Datorspelen har jag inte ens tagit bort plasten från eftersom jag är helt ointresserad av den sortens spel, de jag fick riktar dessutom sig till 12-åriga pojkar... Något av spelen är ett "Star Wars"-spel, funderar på ifall jag kanske kan sälja dem? Iallafall, jag smsade min pappa när han var i Kina att jag önskade mig Windows 7 i födelsedagspresent i år och han fattade hinten. När jag fyller år så ska han komma till stan och så ska vi fika och köpa det jag vill ha! Jippi... Win 7 är ju bara helt underbart. Hade det på skolans datorer förra året och det är verkligen ett bra operativsystem. Lika enkelt som XP (men ännu enklare) och snyggare än Vista (men ännu snyggare). Praktiskt också. Logiskt uppbyggt liksom.

Fast funderar nu på om jag kanske skulle ha önskat mig en symaskin istället. Vill ha en.

Kan ju önska mig det i julklapp kanske.

Måste nu rusa till körskolan! Nu jävlar ska jag lyssna på Lillen idag och kicka rondellhelvetets arsle.

Måste komma ihåg att erbjuda Lillen ett tuggummi. Han har så himla dålig andedräkt...

Jag gillar verkligen min lärare. Han är jättebra på att förklara och sådär fastän han bara är 24 år gammal. Det fann jag nästan lite lustigt i början: min lärare är yngre än jag liksom... Men sedan släppte jag mina fördomar och tänkte att det snarare var bra att min lärare var så ung. Det är ju inte länge sedan han själv tog körkort och även utbildade sig till trafikskolelärare. Han har ju allt det där färskt i huvudet liksom, även om han omöjligen kan ha erfarenheten som min förra lärare hade. Gamlingen jag körde med på förra skolan, han var ju över 60 år och hade varit trafiklärare i mer än 20 år.

Min nya lärare, som jag har kallat för Lillen i tankarna eftersom han är sådär liten och söt liksom, har ju verkligen inte samma erfarenhet men han har kunskapen. Lillen är dessutom snäll och sådär lillgammalt rar av sig så jag gillar honom för det också.

Började köra med Lillen förra veckan och hade fjärde dubbellektionen idag. Förra veckan gick det helt okej, jag var ganska nöjd med mig själv där alltså. Speciellt förra måndagen då jag satt bakom ratten igen för första gången på över ett år men ändå klarade av dragläge och växling närapå perfekt. Jag hade nämligen förväntat mig att jag inte skulle hitta dragläget sådär direkt eftersom det är en annan bil. På förra skolan körde jag underbara Volvo v70 D5 med råsexiga 205 hästkrafter, och som jag nu inser vilken snäll bil det är. Volvon behövde jag aldrig ge grundgas på, det gick utmärkt att köra iväg på dragläget med bara kopplingen. Gamlingen och de andra lärarna lärde dessutom ut den tekniken, att man skulle kunna köra iväg med bara kopplingen. Grundgas skulle jag bara ge om jag behövde komma iväg snabbt. Gamlingen brukade säga att jag inte skulle röra gaspedalen förrän jag hade släppt kopplingen helt.

Nu på nya skolan kör jag en Audi A3 och den bilen är inte snäll alls.

Audi A3 blir sur när jag försöker göra som jag lärt mig: köra iväg med enbart dragläget. Och resultatet blir kärringstopp. Jag får så många kärringstopp nu med Audin att jag skäms över mig själv. Hela tiden för helvete. Jag får kärringstopp hela fucking tiden och jag blir så besviken varje gång att jag blir gråtfärdig. Jag snittar väl på lite drygt tio kärringstopp per dubbellektion. Hatar den bilen. Ibland hoppar växeln i friläge av sig själv också. Är så krångligt att komma igång efter kärringstoppen för på Audi A3 måste man vrida tillbaka nyckeln innan man vrider om den igen, och ibland måste man dessutom vrida lite på ratten för att nyckeln överhuvudtaget ska gå att vrida om. Lillen säger att det är en säkerhetsfunktion. Till vilken nytta, om jag får fråga? Audi A3 är en jobbig bil jämfört med sköna Volvo v70 som man startade med en knapp. Det var fan mycket enklare. Man sticker in brickan i ett litet hål. Klick. Man trycker på START. Vrooom. Volvon hade ju en ens en riktig nyckel, det var bara den där brickan.

Förra veckan gick mina två dubbellektioner iallafall okej, och lektionen nu i måndags gick också ganska okej. Har fattat hur jag ska göra fickparkering nu faktiskt. Kan till och med backa in mellan två bilar, vilket Lillen lärde mig att göra på första lektionen. Han sa att det var enklare att backa in och jag var hur skeptisk som helst när han ritade upp det på ett papper och förklarade hur jag skulle göra. Det var dock väldigt enkelt och smidigt. Är bara att gå efter högerlyktan i bakre fönstret-regeln så går det smidigt att backa in sedan.

Idag gick min lektionen så himla mycket sämre dock.

Lillen tvingade mig att köra i rondell.

Jag hatar rondeller.

Och jag suger på rondeller.

Hela grejen med att välja inkörningsfil, kolla döda vinkeln, ge tecken och byta fil inne i rondellhelvetet innan jag ska styra ut ur rondellen är jag bara helt fantastiskt asdålig på. Trots att Lillen visade en gång idag hur jag skulle göra, och trots att jag på förra skolan fick öva rätt mycket på rondellkörning, så kan jag inte köra i rondell. Jag blir sjukt stressad när folk susar förbi mig i typ 50 km/h och tränger sig före när jag försöker byta fil. Jag fegar dessutom när jag ska köra in för jag vill helst alltid stanna innan jag kör in, men det behöver man ju inte alltid. Och jag vill överhuvudtaget inte byta fil i rondeller, varför måste jag göra det? Kan jag inte bara få välja ytterfilen från början? Och om alla bilar i hela jävla Sverige kunde sluta dyka upp så fort just jag ska köra in så vore det bra.

När jag började köra 2008 så hade jag länge den där känslan av att jag helst ville ha en stor roterande orange varningslykta på taket och en eskortbil som körde framför och banade väg. Tror jag hade den känslan i drygt ett år innan jag blev så pass säker bakom ratten att jag kände att jag nog kunde klara mig utan roterande varningslykta och eskortbil. Nu börjar jag dock få tillbaka den känslan. Vill verkligen ha en stor orange varningslykta på taket och en eskortbil som kör före mig och får alla andra bilar att lämna vägen fri.

Lillen går igenom varje lektion med mig efteråt, snackar om vad vi har övat på och sådär och det är något som han är mycket bättre på än de andra två lärarna jag körde med på förra skolan. De hade också genomgång efter varje lektion, alla körlärare har väl det antar jag, men Lillen är mycket bättre på det. Han förklarar bättre alltså. Till och med bättre än Gamlingen som ändå var jävligt bra och pedagogisk av sig. Men jag känner också att Lillen förstår mig bättre, haha... Han och jag är ju av samma generation liksom, vi snackar samma språk, med Gamlingen kände jag ofta att han inte riktigt förstod mig när jag efter en lektion muttrade att jag "suger på det här". Lillen förstår ju det uttrycket så jag tror jag kan kommunicera lite bättre med honom.

Han förstod mig direkt idag när jag efter lektionen sa just det, och här kommer det enda roliga jag har haft idag:

*

Jag (är tjurig och besviken på mig själv): "Men jag suger fan på det här! Jag suuuuugeeeeer ju på att köra bil!"

Lillen (sitter och skriver ner vad vi gjort på lektionen): "Nej men du ska inte behöva suga... eeh..." (han kommer av sig och blir tyst och tittar förskräckt på mig)

Jag säger ingenting eftersom jag inte noterar hans (freudianska...?) felsägning förrän efter några sekunder när han börjar se generad ut.

Lillen: "Eeeh, nej, ööh, haha, jag menar du ska inte behöva känna att du suger på att köra bil."

Jag börjar fnissa åt att han la extra mycket betoning på de sista orden och Lillen ser väldigt generad ut. Jag får lust att säga något, en dum-dum-dum sak, men tycker synd om honom så jag biter mig i läppen istället och låter honom börja prata om lektionen igen.

*

Det var kul. Var det enda fnisset jag fick idag.

Känner trots fnisset att jag verkligen suger på att köra bil. Även i situationer där jag vet att jag gör rätt, som när jag inom citys gränser kör i 30 eftersom det är 30 där, men får bilister som både tutar och ger mig långfingret, och ser i backspegeln hur de sitter och ser sura ut när de nosar mig i hasorna. Där, i den situationen vet jag att jag faktiskt gör rätt. Det är max 30 km/h som gäller i city, det finns skyltar överallt och så som folk bara går rakt ut i gatan så att bilisterna får bromsa, så tror jag inte att jag skulle våga mig på att köra fortare även om det var tillåtet.

Så där gör jag ju helt rätt, de andra bilisterna som tutar, visar långfingret och glor surt i backspegeln gör fel. Och jag vet ju detta och att jag ska skita i dem. Men jag blir ändå sjukt stressad av dem. Får den där känslan av att jag omedelbart borde trampa gasen i botten och skita i att låta folk gå när de står och väntar vid ett övergångsställe, även fast man som bilist har väjningsplikt där.

Känner mig liksom helt kass på det här. Funderar allvarligt på om det ens är lönt att fortsätta. Jag tycker att om det var meningen att jag ska köra bil så borde jag också kunna känna det. Jag borde liksom kunna känna att det är möjligt för mig, att det är inom räckhåll, men jag känner inte det. Jag är kass på att köra bil!

Jag kan förklara hur jävla kass jag är: Idag när jag skulle köra in i en rondell, en sådan stor med fyra "utgångar" och dubbla filer, så sa Lillen att jag skulle till vänster i rondellen.

För det första så tänkte jag i typ en halv sekund att jag då genast skulle svänga vänster och alltså köra mot trafiken, vilket hade varit direkt livsfarligt eftersom det just då kom en fet lastbil i rondellen.

För det andra så fick jag kärringstopp precis när jag skulle köra in i rondellen och blev skitnervös för jag tänkte att nu hade jag fått det så jävla många gånger under den här timmen att Lillen säkert, vilken sekund som helst, skulle börja skälla på mig.

För det tredje, när jag äntligen kom in i rondellen så tog jag inte ut svängen ordentligt och tog då upp båda filerna istället för att byta fil från inre till yttre.

För det fjärde så körde jag rakt igenom och inte till vänster som Lillen hade sagt.

Jag är totalkass på att köra bil.

Är närapå gråtfärdig nu alltså. En kram och några uppmuntrande ord skulle sitta fint.

Önskar att M var hemma nu men han har semester efter "kursgrejen". Han drog till Thailand i förrgår och ska vara där i Phuket i tre jävla veckor vilket jag hatar. Unnar honom dock semester nu efter allt, han behöver verkligen det. Det syns lång väg att M är sliten som fan efter "kursgrejen" då jag vet att han jobbade mycket natt och dubbla pass, faktiskt nästan enbart nattjobb hela tiden. I ett helt år dessutom och det syns på honom. Syns lång, lång väg. Jag sa till och med till honom att boka tre veckor istället för två som han hade tänkt sig, för jag tänkte att han verkligen behövde det. Så det var min tjusiga idé att M skulle lämna mig i tre veckor istället för två. Faktiskt så var det min idé att han överhuvudtaget skulle sticka utomlands. Var fan fick jag den korkade idén från? Suck. Gissa om jag ångrar mig... Tänker hela tiden nu att jag vill ringa honom men det kostar väl asmycket.

Fördel Skype, ha-bittert-ha, jag får be M skaffa det. Hoppas han kan ladda ner det bara, när pappa var i Kina så kunde han ju inte komma åt den svenska versionen av Skype utan blev omdirigerad till kinesiska Skype. Fast det var ju just i Kina också, inte i Thailand. Kina är lite udda.

Jag önskar sååå att jag hade M här hos mig nu. Behöver någon nu alltså.

Behöver en lång skön kram och några uppmuntrande ord.

Några frivilliga?

Seriöst, några frivilliga? Jag sitter här och väntar.

Två av mina relationer kan jag nog helt säkert säga att de är över nu.

Ena relationen är den med min låtsasfarmor. Hon och jag hade en fin vänskap i hela 11 år, även om hon från början inte riktigt var en vän. Det började ju när jag var 16 och socialen tog beslut om att jag skulle ha en kontaktperson eftersom de inte tyckte jag hade tillräcklig kontakt med vuxna. Min pappa jobbade utomlands hela tiden och om han någon gång var i Sverige så drog han till stugan eller till min styvmor. Han var knappt hemma ens när han jobbade i Sverige för han började sju på morgonen och kom sällan hem förrän framåt åtta på kvällen, och så fort det blev helg drog han till stugan eller till min styvmor. Jag minns att jag brukade känna det som att han till varje pris försökte slippa mig, och jag försökte alltid vara så tyst och så osynlig som möjligt när han kom hem på kvällarna. Ibland kunde han komma hem från en jobbresa och bara vara hemma länge nog för att lägga smutstvätten i tvättkorgen och säga till mig att jag skulle tvätta det nu eftersom han skulle utomlands igen några dagar senare, och sedan drog han till stugan.

Hela tiden hoppades jag att han skulle vilja stanna hemma med mig i lägenheten en enda helg, och jag blev lika svidande besviken varje gång han valde att åka till stugan och lämna mig ensam hemma. Jag fick inte följa med till stugan såvida det inte var jul eller födelsedagsfirande.

Sådär höll han på från 1998 tills att jag flyttade hemifrån 2002.

Han lämnade mig i sticket med en handfull pengar och tyckte att jag fick klara mig själv. Ändå hade han mage att säga till socialen att han hade koll på mig. Pfft. Min pappa hade ingen aning om hur många gånger jag gick hem från fester mitt i natten, full och ensam och klädd i extremt utmanande kläder, sådana kläder man alltid hade som tonåring. En sommarnatt gick jag i bara bikini och t-shirt från badplatsen och hem efter en strandfest där min dåvarande pojkvän hade stuckit hem och glömt att han skulle skjutsa hem mig. Jag gick över tre kilometer barfota och kom hem med väldigt ömma fötter framåt morgonen.

Jag kommer ihåg att jag som tonåring hade kompisar som brukade ringa sina föräldrar som kom och hämtade dem när de behövde komma hem, och jag brukade tänka att det skulle vara skönt ifall jag hade kunnat ringa min pappa istället för att gå hem mitt i natten. Ibland fick ju jag också skjuts av kompisarnas föräldrar, ibland hade jag någon random pojkvän som var schysst, ibland hann jag med sista bussen hem, ibland kunde jag ta taxi, men oftast fick jag gå.

Den tiden i mitt liv, mina tankar och känslor då, att tänka på det nu gör mig bara ledsen.

Under de två sista åren jag bodde hemma hade jag dock min låtsasfarmor att gå till. Hon fanns där som en extraförälder vilket var vad socialen hade utsett henne att vara åt mig också. Jag hade egen nyckel till hennes lägenhet och kunde ibland sova hos henne istället för att gå hem mitt i natten. När jag fyllde 18 så slutade hon vara mina kontaktperson, jag var ju myndig då. Men kontakten med henne fortsatte. Hon var i samma ålder som mina föräldrar, men hade barnbarn i min ålder, så hon blev som en farmor för mig. Eftersom jag umgicks mycket med hennes barnbarn, var ihop med en av dem ett tag till och med, var barnvakt i drygt tre år till ett par tvillingflickor som var hennes yngsta barnbarn, och de kallade henne farmor så började jag också kalla henne det. Hon var farmor helt enkelt, det var det hon kallades av nästan alla andra, men av en lite märklig hänsyn till min riktiga farmor så slutade jag efter ett tag att kalla min låtsasfarmor för farmor och började säga hennes namn istället.

Min riktiga farmor dog 1990 och jag träffade henne bara någon enstaka gång när jag var baby så jag har inget minne av henne, även om jag minns vagt att jag pratade med henne i telefon en gång när jag var fem, sex år gammal. Men jag minns inget mer av henne. Jag känner inte ens igen henne på foto, även fast jag har ett av henne som jag ramat in och som står i min fönster. Men jag känner inte igen henne på det fotot. Dock har jag alltid känt ett speciellt band till min riktiga farmor eftersom hon dog på min födelsedag. Så av ren hänsyn till min riktiga farmor ville jag inte fortsätta kalla min låtsasfarmor för farmor utan jag sa hennes namn istället.

Vi var väl ändå mer som vänner.

Något jag verkligen gillade med min låtsasfarmor var att hon kunde mycket mer om män än vad jag kunde. Och kan... Jag har ofta svårt för att hantera män (och tro mig, jag kommer blogga om det senare), såvida de inte har ett sexuellt intresse av mig för då är män enkla. Jag kan direkt bestämma mig för om en man har något sexuellt att hämta hos mig, har de inte det så är jag jävligt bra på att få bort dem från mig. Min låtsasfamor kunde alltid förklara mäns övriga beteenden. Hon kunde avkoda dem liksom. M till exempel, han har rätt lite av det där typiska manliga "buffelbeteendet" som kvinnor ofta blir sårade av, men han har det. Ibland kan han göra eller säga saker som jag blir helt förkrossande ledsen över och jag har svårt att förstå varför han gör så. Varför han reagerar si eller så och så vidare, sådant kunde min låtsasfarmor förklara.

Hon kunde förklara, trösta, och sedan oftast laga exceptionellt god mat och bjuda på vin tills jag var så full att jag glömde varför jag hade varit ledsen på M. Det där är också ett typiskt kvinnobeteende, kvinnor emellan. Jag håller på så med mina tjejkompisar: larmet går om att någons kille har varit dum och tjejerna dyker upp från alla håll beväpnade med onyttig mat, cigg, vin och skapar en väldigt skön kvinnlig air genom att bara samlas.

Fastän min låtsasfarmor ibland var mer som en mamma än en vän, så såg jag henne som en vän.

Trots väldigt olika åsikter inom politik, religion och livets alla val, så kunde vi diskutera sådant som likar. Även om hon ibland blev en irriterande besserwisser och la sig till med en nedlåtande ton mot mig. Hon kunde till och med ibland vara direkt överlägsen, speciellt de senare åren var hon sådan. Om jag kom till henne och hade haft en skitdag och behövde prata så var det knappt att jag fick prata i fem minuter innan hon skickade mig till datorn som efter hennes urbota korkade behandling hade börjat uppföra sig konstigt.

Oftast var det inget allvarligt fel på datorn. Det var mest bara att min låtsasfarmor hade behandlat den fel, stängt av den genom att dra ut strömsladden till exempel. Det där gjorde hon hela tiden utan att avsluta program som var igång, och sedan kunde hon fråga mig varför ett dokument hon hade skrivit i Word inte fanns kvar.

Sedan 2005 när hon köpte sin första dator så har det varit jag som har fått ta hand om den. Lärt henne hantera den, lärt henne varför hon ska ha virusskydd, och framför allt lärt henne att hon inte ska stänga av datorn genom att rycka ut strömsladden. Speciellt inte utan att spara dokument och avsluta program först... Datorn i sig tog ju ingen skada av att stängas av på det viset men en del program kan blir lite tjuriga om de inte avslutas korrekt. I början förstod hon ju inte ens att hon var tvungen att klicka på spara innan dokumentet hon skrivit i Word verkligen fanns i datorn. Samma sak med mail hon skrev: hon förstod inte att hon var tvungen att klicka på skicka för att meddelandet skulle nå mottagaren, utan trodde det räckte med att trycka på enter. Där hade hon blandat ihop chat med mail och det tog mig en dryg vecka innan hon förstod skillnaden. Ibland satte hennes okunskap om datorer och IT min egen kunskap på prov eftersom det jag kan om datorer är sådant som jag aldrig har reflekterat över. Det bara är si och så det funkar. När min låtsasfarmor frågade mig varför hon var tvungen att spara ett dokument så hade jag svårt att ens förstå vad hon menade. Vaddå varför? Efter många timmar insåg jag dock att hon trodde att allt hon skrev i Word var sparat så fort hon skrev det eftersom hon kunde se det på skärmen.

Hur jag gick från att vara hennes vän/adoptivbarnbarn till att vara hennes datorfixare vet jag inte riktigt, men jag började känna mer och mer att jag bara var hennes datorfixare. Samtidigt märkte jag att hon faktiskt inte ville lära sig att klara av datorn själv. Hon var aldrig intresserad av att förstå hur datorn och programmen fungerade, hon ville bara att de skulle funka. Och det var min sak att se till tyckte hon. Hon uttryckte sig ofta som så att eftersom jag faktiskt kunde, så skulle jag automatiskt göra det, och den fina attityden blev bara värre. Trots att jag flera gånger försökte förklara att jag inte hade tid eller att jag inte kunde hålla på såhär dag in och dag ut, så blev hon bara värre. En gång förra året när hon sa att jag var ju så bra på datorer, sa jag att bara eftersom hon hade körkort så begärde ju inte jag att hon skulle skjutsa mig överallt. Hon reagerade ungefär som alla andra gånger då jag vågade mig på att säga att jag inte ville vara IT-support längre; hon blev otrevlig och sa att jag var lat och jag gjorde ju inget på dagarna så då borde jag väl för fanken hjälpa henne.

I maj i år fick jag nog. 25 maj var det för att vara exakt. Den kvällen skildes vi inte som vänner direkt, jag drog därifrån arg och trött och bestämde mig för att inte ha kontakt med min låtsasfarmor på ett bra tag. Jag tänkte att det var bäst ifall jag sa upp kontakten med henne helt och hållet eftersom hon knappast skulle ändra sig, men att vi kanske kunde höras av igen om några månader.

Det är ganska så exakt fyra månader sedan och jag har inte hört ett pip från henne. Jag vet att hon flyttade i juni för hon sålde sin lägenhet (för obskyra 2,4 mille) då i maj. I juli någon gång när jag kollade på Eniro så hade hon flyttat till en adress i city, nästan mitt i city till och med. Men nu, när jag kollade nu, så fanns hon inte ens i stan.

Hon bor numera på en ort cirka tre mil norr om stan.

Jag finner det rätt sorgligt alltså. Hon har flyttat långt utanför stan nu utan att ens säga något till mig.

Jag antar att det enda hon såg i mig var en datorfixare.

Sedan 10 augusti har jag sprungit runt som en nackad höna på grund av att min pappa flyttade. Själva flytten var det lättaste, allt det jobbiga kom efteråt. I lite mer än en månad har jag fått ta emot samtal från städfirma, hyresvärd, besiktningsgubben, bovärdar, och så många lägenhetsspekulanter att jag har tappat räkningen. Jag har fått springa och visa lägenheten för cirka 20 intressenter, svara på alla deras frågor och fått svara på fler frågor från folk som sedan inte ville komma och kolla på lägenheten. Jag har till och med stått och väntat i pappas tomma lägenhet två gånger när två olika spekulanter helt gav blanka fan i att komma.

Det har varit fucking jävla asjobbigt, okej. Det har tagit tid som jag varken har haft lust att ge eller ens borde ha gett. Jag har faktiskt mitt eget att fixa! Jag har mitt eget liv och har inte tid att hålla på att ta hand om resterna av någon annans liv.

Det vette fan varför jag har fortsatt göra det. Förra veckan hade jag allvarliga funderingar på att börja säga till alla jävla lägenhetsspekulanter som ringde med bara minuters mellanrum att avloppet i badrummet hade börjat läcka så att det nu var enorma vattenskador. Är naturligtvis inte sant men så jävla trött var jag på alla som ringde i tid och otid om lägenheten att jag funderade på att säga det. Förra veckan var nämligen helt för jävlig.

Från förra lördagen tills nu i måndags, alltså från 3:e till 12:e september, har jag tagit emot totalt 88 samtal från asjobbiga lägenhetsspekulanter som allihopa frågade samma jävla frågor.

Hur är området? (Chillat som fan bortsett från något mord då och då)

Vilket skick är lägenheten i? (Parkettgolv från 1993 är i mycket fint skick, tapeterna är tyvärr täckta av grafitti)

Har någon tidigare hyresgäst haft hund? (Inte fan vet jag, pappa och jag flyttade dit 1998, innan dess bodde det en tant där, mer vet jag inte)

Hur är utsikten från balkongen? (Är mot innergården till, finns cannabisodlingar där, eeeh, jag menar buskar)

Finns det dagis/skola i närheten? (Ja och ja, plus förskola)

Är det långt till krogen? (Krogen ligger inne i stan. Dumpucko)

Det verkar vara nära till motorvägen här på kartan, hör man trafiken? (Om du lyssnar så ja. Dumpucko)

Är det långt till Ica? (Typ tio minuter om man går, två om du kör, fem om du cyklar, en minut om du väljer kvartersbutiken)

Hur många garderober finns det? (Fyra, plus en stor klädkammare)

Oj finns det klädkammare också! Är det fönster där? (Seriöst, jag fick den frågan...)

Hur är grannarna? (Grinig pensionär under som kommer förpesta tillvaron för tonåringar men han dör nog snart, hemmasnickare till höger som bråkar med sin fru regelbundet, bovärden råkar praktiskt nog bo till vänster och är den enda trevliga grannen)

Får man in en 180-säng i det minsta sovrummet? (Knappast, det minsta sovrummet är mitt gamla och det är väldigt avlångt, blir trångt med en 90-säng)

Är det lyhört? (Ptjae, om man lyssnar så hör man)

Finns det busslinjer i närheten? (Två stycken, varav en går som nattbuss)

Hur stort är källarförrådet? (Vad är det för jävla fråga? Det får plats en massa bråte där)

Jag har dålig koll på hur många mobilsamtal jag snittar på per månad men jag tvivlar starkt på att jag någonsin har fått 88 samtal ens på två månader. I normala fall får jag kanske max fem samtal per vecka till mobilen.

Alla dessa lägenhetsspekulanter har dessutom börjat ringa strax innan åtta på morgonen och sedan har de fortsatt ända fram till klockan varit runt 21. En man ringde ju efter 21.30 en dag och var jävligt obehaglig. Värst är dock att när folk har ringt, och jag ibland inte har svarat för att mobilen har varit avstängd eller haft ljudet avstängt, så har de kollat upp mitt mobilnummer på Eniro och där hittat mitt hemnummer och börjat ringa det.

Jag blev förvånad men gick med på det första gången eftersom mobilen låg på laddning och jag hade inte lust att resa mig från datorn när mobilen ringde två meter bakom mig. Andra gången blev jag irriterad eftersom den spekulanten ringde direkt till min hemtelefon utan att ringa mobilen först. Idioten ringde åtta en lördagsmorgon dessutom och jag låg och sov och blev så vrålförbannad att jag skällde ut snubben. Är ju möjligt att han ringde till mobilen dagen innan men inte fick tag på mig då, men iallafall. Det är fan mitt mobilnummer som visas i lägenhetsannonsen, då är det för helvete inte mitt hemnummer de ska ringa!

Men lyckligtvis, hallelujah, tacka Buddah, Allah, Gud och universums alla goda krafter, nu är det en kille som faktiskt har fått lägenheten. Det fanns två andra som både ville och kunde flytta in på momangen men jag antar att de inte blev godkända av hyresvärden. Det ska väl göras både kreditkoll och bakgrundskoll av en hyresgäst innan de får flytta in kan jag gissa. Killen som nu har fått lägenheten får flytta in 1 oktober och han ringde mig idag och undrade ifall han kunde få nycklarna av mig för att komma och titta på lägenheten i dagsljus så att han kan välja nya tapeter. Han jobbar ända tills 18.30 varje dag så han har aldrig fått se lägenheten i bra ljus, några lampor finns det ju inte kvar heller liksom och när han kom på visning så var det kväll och rätt mörkt ute. Har för mig att klockan var runt 21 när han såg lägenheten. Jag ville verkligen inte gå med på att visa lägenheten så sent, jag fick tips av M att inte gå med på några andra klockslag än just de som passade mig. Jag var dock snäll i början och lät folk komma och kolla lite när som helst som det passade dem, så länge de inte ville komma i ottan. Var faktiskt några som undrade om de fick komma 07.30 innan de skulle till jobbet, men jag ljög och sa att jag jobbade tyvärr natt för tillfället så jag slutade inte förrän 08...

Dålig lögn egentligen även om jag såklart ljög vidare och sa att jag hade jour på sjukhuset (hahaha), vette fanken om de trodde mig men shit the same. Onormala människor som vill kolla lägenheter innan de sticker till jobbet... Vet hut!

Killen som fick lägenheten dock, han lät så jävla charmig i telefonen när han ringde vid sju på kvällen, så jag gick med på en visning någon timme senare. Han lät så himla charmig att jag till och med sminkade mig och bytte till lite snyggare kläder innan jag mötte honom... Och damn alltså, inte konstigt att han lät charmig - har var charmig också! Shit vilken charm och otrolig utstrålning den killen hade. Har fan aldrig varit med om något liknande! Jag blev helt tagen av hans charm, hihihihi! Jag skäms lite för det men, eeeh, jag kom faktiskt på mig själv med att flörta när vi gick runt i lägenheten. Han glittrade med ögonen tillbaka, hahaha, och jag gick till och med och snurrade en hårslinga runt fingret medan vi pratade.

Pinsamt...

Iallafall, han ringde mig idag strax efter 10 när jag var i tvättstugan, och han undrade (charmigt...) ifall han kunde få nyckeln av mig nu. Jag svarade (alldeles för ivrigt, haha) att det gick bra men att jag inte visste vad hyresvärden tyckte om det. Killen sa att hyresvärden var okej med det eftersom han bara ville se lägenheten i dagsljus för att fundera på vilka tapeter han skulle välja. Pappas sovrum, hallen och vardagsrummet har nämligen tapeter som är från 1993 och de är rätt sunkiga liksom. Speciellt vardagsrummet: vita tapeter med fula gråa streck på. Blöörrgh, jag har alltid avskytt de tapeterna! Mitt gamla rum och köket tapetserades dock om i samband med en sådan där stamrenovering, eller vad det heter, för ett par år sedan så de rummen är fräscha.

Så okej, jag sa till killen att det gick bra, han kunde få nyckeln av mig direkt eftersom hyresvärden gick med på det. Sagt och gjort, vi kom överens om att han skulle ringa mig senare idag så skulle vi träffas.

När jag kom upp i min lägenhet igen så ringde jag pappa via Skype och berättade glatt det här. Jag tänkte att nu skulle pappa bli glad eftersom han skulle slippa betala hyra i två månader till. Det är ju något han är gnällt något så oerhört om och jag har hela tiden tyckt att han får för helvete skylla sig själv när han flyttar innan han ens har sagt upp lägenheten. Alla har ju tre månaders uppsägningstid på lägenheterna liksom, så är det! Och det vet han säkert men ändå har han ringt och gnällt på mig om att jag ska hitta någon som kan flytta in på momangen.

Vaddå jag? Det är hyresvärden som väljer vem som får flytta in ju. Jag kan inte göra ett skit åt det.

Flyttar man ut först och säger upp lägenheten efteråt så får man skylla sig själv.

Men pappa har fortsatt att tjura över att han inte vill betala hyra för en lägenhet som han inte ens bor i, och det har satt en massa press på mig. En jävla massa press. Jag har för fan lagt mitt eget liv åt sidan för att kunna ta emot samtal och ha visningar hela tiden, just för att förhoppningsvis råka höra av en spekulant som kan flytta in omedelbart. Jag har sagt till alla som ringt att lägenheten är ledig nu och att de får flytta in nu ifall de så vill. Så enkelt är det ju som sagt inte med hyresvärdens jobbiga poängsystem och alla andras uppsägningstider, men jag har iallafall gjort vad jag har kunnat.

Så när jag sa till pappa att jag skulle lämna nyckeln till nästa hyresgäst idag så trodde jag ju faktiskt att han skulle bli glad. Trodde till och med att jag kunde förvänta mig ett jävligt försenat "Tack!" eller ett "Bra gjort!" från pappa, men inte fan fick jag det. Pappa började istället gnälla om att han då skulle ha halva hyran av den nya hyresgästen och att jag absolut inte fick ge honom nyckeln.

Jag blev skitsur alltså.

För det första: jag hade ju redan lovat killen att han kunde få nyckeln.

För det andra: jag har sprungit runt som en nackad höna sedan 10 augusti och gjort allt min pappa bett mig göra. Ska det vara så jävla svårt att få ett tack för det!?!?!?!? ETT ENDA LITET JÄVLA TACK VILL JAG FÖR HELVETE HA FÖR ATT JAG HAR BLIVIT UPPRINGD AV FLERA GÅNGER OM DAGEN I 35 DAGAR AV IBLAND HELT SJUKT OTREVLIGA FRÄMLINGAR!!!!!!!!!!

Jag var så förbannad att jag inte vågade öppna munnen ens en gång när pappa sa att han nu skulle ringa hyresvärden. Vi la på och jag gick och hämtade tvätten. Jag tvättar fortfarande i tvättstugan eftersom jag varken har haft tid eller ork att ringa min bovärd för att få min tvättmaskin inkopplad. Har ju upptäckt att vattenventilen är igenkalkad och att hela avloppsröret under mitt handfat sitter löst och dessutom läcker eftersom de där gummipackningarna har blivit torra och hårda. Alltså måste jag få dem utbytta och jag har inte orkat ta den kampen med min hyresvärd. Han knappt ens tänkt på det för jag har varit upptagen med pappas lägenhet.

När jag var nere i tvättstugan så tänkte jag att hela grejen var så orättvis mot killen som ska flytta in i pappas lägenhet. Jag tyckte det var orättvist åtminstone. Jag hade ju mindre än en timme tidigare kommit överens med killen om att han kunde få nyckeln för att i lugn och ro och när det passade honom kunna välja nya tapeter, och kanske så smått börja flytta de första sakerna. Han har nämligen två barn och är dessutom ensamstående singelpappa som jobbar heltid, så han har ju mycket att stå i. Då tyckte jag att det skulle vara skönt för honom att börja redan nu med flytten. Bara en sådan sak som alla vinterkläder, sådant skulle han ju kunna lägga i sin nya lägenhet redan nu, även om han inte får flytta in formellt förrän 1 oktober. Det spelar ju ingen roll för min pappa: lägenheten är helt tom och han är för sjutton i Kina nu.

Jag blev bara så sur på min pappa för det. Var lite schysst för helvete liksom.

Så när jag kom tillbaka från tvättstugan ringde pappa igen och sa att hyresvärden ville att jag skulle behålla nyckeln till sista september då jag kunde lämna den till bovärdskontoret i stan.

Jag sa okej och så la pappa på, och då ringde jag genast upp nye hyresgästen, som en stund tidigare hade blivit uppringd av min pappa som ville kräva honom på halva hyran ifall han tänkte flytta in nu. Killen lät lite sur men jag sa till honom att jag tyckte min pappa var orättvis och att hyresvärden var onödigt jobbig som inte ville låta honom halvt om halvt börja flytta in nu. Det är ju trots allt bara 16 dagar kvar och jag har ingen lust att ha nyckeln ända tills sista september bara för att vara otrevlig å någon annans vägnar. Jag är trött på att göra min pappas skitgöra, så att säga. Jag sa som jag tyckte helt enkelt, att jag inte ser poängen med det hela. Charmtrollshyresgästen sa också att han bara ville fundera på nya tapeter, hur han ska placera möblerna, och om han hinner, också börjar flytta sådant som han nu hade i sitt förråd. Han poängterade flera gånger att han överhuvudtaget inte kunde flytta in helt förrän just 1 oktober eftersom han jobbar heltid och hade kommit överens med sin chef om att vara ledig då för att flytta in.

Så för andra gången kom vi överens om att han ska få en av nycklarna idag så att han kan fixa lite och bestämma tapeter i lugn och ro.

Jag vet inte vad hyresvärden tycker om det här, min pappa skulle bli rejält förbannad och kräva halva hyran ifall han visste, men hyresvärdar brukar väl inte bry sig? Antar att det rent formellt ogillas men nu är det som så att jag representerar nuvarande hyresgästen och fattar besluten och har ansvaret, och då tar jag mig faktiskt friheten att göra en överenskommelse med nästa hyresgäst. Jag hade en liknande deal med tjejen som bodde i min lägenhet före mig och ung och ovetandes som jag var då så ringde jag min hyresvärd och frågade ifall det var okej. Svaret jag fick var att de som hyresvärd sällan blandade sig in i överenskommelser mellan ny och gammal hyresgäst, men att det rent juridiskt inte gick till så. De hade dock inget att säga och tyckte att det bara var bra ifall jag och tjejen skötte det sinsemellan. Jag minns att jag tolkade det som att det då inte var förbjudet.

Och så gör jag nu också, även då det är en annan hyresvärd. Men ärligt talat så tror jag att hyresvärden struntar i det så länge inte min pappa invänder mot det. Och det gör han inte, han är fan i Kina nu. Kommer visserligen hem på lördag men då kommer han ju till stugan, inte hit, och stugan ligger typ tre timmar bort.

Jag är visserligen lite bortkollrad av nye hyresgästens oerhörda charm, hihi, men jag tycker verkligen att han borde kunna få välja nya tapeter i lugn och ro. Jag har dessutom ingen lust att leka dörrvakt åt honom när han vill kolla lägenheten. Jag har varit både dörrvakt och mäklare och drivit telefonväkteri alldeles för länge.

Så det så.

Charmtrollet är nye hyresgästen och jag representerar gamla hyresgästen. Svårare än så är det inte.

Dumma är dock att jag - som representant - ändå måste lämna in alla tre nycklarna till hyresvärden om 16 dagar så att nye hyresgästen kan kvittera ut dem från hyresvärden om 17 dagar. Det var charmtrollet själv som påpekade det.

Jävlar vilka anala regler.

Spekulanten som tittade på lägenheten idag var rätt konstig för hon hade sin lilla dotter med sig och den ungen var bara helt vidrig. Hon sprang runt i lägenheten och skrek hela tiden att hon ville gå nu och när jag försökte berätta lite om lägenheten så avbröt ungen mig. Kvinnan som tittade på lägenheten kunde knappt ta en ordentlig titt för att hennes dotter slet och drog i henne hela tiden.

Vidrigt... Vad fanken är det med barn idag egentligen? De verkar vara så ouppfostrade tycker jag. Jag hade förvisso en sjuk barndom men inte fan uppförde jag mig så. Jag kommer ihåg att jag aldrig var sådär. Om jag var enda barnet bland flera andra vuxna och ville säga något till mamma och hon inte hörde så började jag inte skrika. Ifall jag ville säga något så väntade jag på min tur, jag avbröt inte de vuxna även om det var tråkigt att det bara pratade hela tiden.

Hade jag uppfört mig som lägenhetspekulantens unge så hade morsan inte tagit det. Är mycket möjligt att hon hade slagit till mig, dragit mig i örat eller någon sådan lite "mildare" misshandel (om misshandel nu någonsin är mild), men inte säkert. Inte när jag var så liten, typ fyra år, då var hon inte speciellt våldsam mot mig. Visst, ibland kunde hon dra till i armen så det gjorde ont men inte mer än det. Vilket ändå är för mycket naturligtvis, men vad jag menar är att min mamma hade ordning på mig. Hon hade diciplin. Min mamma kunde det där med barnuppfostran liksom. Okej, hon slog mig men det var inte i uppfostringssyfte liksom. Hon slog aldrig för att straffa eller diciplinera mig, om jag behövde straffas så gjorde hon annat. Hon kunde ta ifrån mig mina gosedjur till exempel. Det var något hon körde med ofta faktiskt.

Min terapi har nu verkligen börjat leda till att jag minns mer och mer. Är inga enorma minnen ännu men jag börjar minnas flera småsaker liksom.

Min mamma hade en fix idé om att barn, och speciellt flickor då, inte skulle sova med underkläder. Jag vet faktiskt inte om det stämmer, har inte hört något om det men hon höll fast vid att det var bra om småflickor sov i bara nattlinne eller pyjamas utan trosor. Jag har undrat ibland om det verkligen är så för jag har ju själv suttit barnvakt åt både flickor och pojkar och sett att de sover med underkläder och pyjamas men jag har aldrig sagt till barnen att de ska sova utan. Jag har liksom tyckt att det vore en konstig sak för mig som barnvakt att bestämma.

En gång funderade jag på att fråga föräldrarna till en flicka jag var barnvakt åt under en längre period ifall jag skulle se till så att dottern sov utan trosor, men vågade inte. Har flera gånger varit på väg att fråga M och mina systrar och andra föräldrar jag känner om de har hört talas om den regeln, men jag har aldrig vågat fråga. Är ju en lite skum fråga liksom. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna formulera den frågan för att undvika att låta, eeh, ja äcklig. Fastän jag verkligen vill veta ifall min mamma hade rätt så vågar jag inte ta reda på det. Kanske vågar fråga min psykolog dock, fast jag vet inte om hon har barn. Om jag någonsin vågar fråga någon så blir det nog äldsta syrran.

När jag läser igenom allt det här om barn och underkläder jag har skrivit nu så tycker jag själv att det låter konstigt. Och lite sjukt. Men jag undrar verkligen om det är så som min mamma sa till mig när jag var liten. Är också lite rädd för att någon förälder ska läsa detta och berätta för mig att, Nej du Lady Angel... Barn kan visst sova med underkläder, din mamma är nog sjukare än vad du trodde.

Jag vet liksom inte riktigt hur jag skulle kunna ta den infon ifall någon förälder skulle säga att de aldrig hört talas om att barn ska sova utan underkläder. För om det inte stämmer, varför ville då min mamma att jag skulle sova utan trosor? Det vill jag nog inte veta faktiskt.

Det är iallafall en sak jag minns nu efter terapin. Det är något som lossnat i huvudet nu så jag minns sådana småsaker. Minns det himla tydligt till och med att jag några gånger ville sova med nattlinne och trosor men att mamma sa att jag måste sova utan trosor.

Flera av minnena som lossnat i mitt huvud är lite ovana att ha. En del saker jag minns vet jag inte hur jag ska ställa mig till, som det där med att sova utan trosor.

Minnena av min mamma är svåra att ha överhuvudtaget. Det är svårt att minnas hur hon gjort helt rätt saker ibland och blanda det med minnen av hur hon gjort helt fel saker.

Ett minne av henne är att hon pallade upp min säng när jag var sjuk och hostade så att jag inte skulle hosta så mycket. Hon satte sådana där stora LEGO-klossar under huvuddelen av min säng.

Det är en sak som hon gjorde helt rätt. Det vet jag, det är bra att barn ligger lite med huvudet högre upp när de är hostiga. Är ett bra knep att ta till på både barn och vuxna. Jag brukar själv lägga en soffdyna under bäddmadrassen när jag är sjuk. Då kommer liksom hela bröstkorgen lite högre upp, jag hostar mindre och det är lättare att sova.

Ett annat minne av min mamma är att hon säger till mig att komma in i badrummet och klä av mig framför henne och sedan tar hon på mig. Hon nyper tag lite här och var och säger att hon ska kolla hur tjock jag är. Det gjorde hon i flera år, från att jag var kanske fem år till att jag var runt 12-13. Minns att jag i slutet tyckte det var pinsamt att klä av mig inför henne eftersom jag började få bröst väldigt tidigt. De började så smått komma när jag var 10-11 år och jag minns att när jag började sjunde klass så hade jag redan hunnit få B-storlek i behå. Så de kom rätt snabbt för mig och det är inget konstigt med det. Är fullt normalt att brösten börjar växa i 10-årsåldern men min mamma tog det som ett tecken på att jag var tjock. Jag minns att hon nöp i mina bröst och sa att jag skulle sluta äta.

Det där är så extremt fel.

Även om jag rätt länge trodde att det var något som mammor gjorde. Jag tyckte aldrig egentligen att det var något konstigt även om det kändes obehagligt. Som barn vet man inte vad obehagskänslan betyder antar jag. Man vet väl inte att man ska lita på den. Eller så litar man så mycket på sina föräldrar att man struntar i instinkterna.

Mina minnen av min mamma är svåra att ha. En del saker gjorde hon rätt och hon kunde på flera sätt vara en jättebra mamma. Men en del saker gjorde hon helt fel, så fel att socialen hade tagit mig från henne ifall de hade vetat.

Det är klurigt som fan att minnas hur hon ibland gjorde rätt och ibland fel. Det är så svartvitt liksom för det hon gjorde rätt var verkligen ypperligt rätt, och det hon gjorde fel var ju så otroligt jävla fel.

Det är svårt att hantera, jag vet inte hur jag ska ta det.

Liksom, när jag har barn, då kan jag använda min mamma som exempel på både hur jag ska göra, och hur jag inte ska göra. Det finns saker hon gjorde som jag har svurit på att jag ska göra raka motsatsen till med mina barn, och då menar jag inte sådan enorma fel som att hon ville att jag skulle klä av mig inför henne för det skulle jag ändå aldrig göra, utan "mindre" fel som när jag inte fick sova i hennes säng när jag var sju år gammal och rädd för åskan. Det har jag fan svurit på att mina barn alltid ska få krypa ner i min säng ifall de är rädda på natten. Det är så naturligt tycker jag, alla barn ska få sova hos föräldrarna ifall de vill.

Men sedan finns det sådant som min mamma gjorde rätt och som jag tänker att jag ska göra likadant med mina barn, som att hon alltid var noga med att vara rättvis. Mina systrar och jag fyller ju år i samma vecka och firandet slogs ihop till ett. Min födelsedag är i mitten så vi brukade fira alla tre då och mamma var alltid noga med att alla tre fick lika många presenter då och på julafton. Hon var rättvis liksom, det är viktigt.

JävlaSKIIIIIIT helveteskukensfittaknull!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kom förresten på nu att eftersom kökslampan fyller 40 år i år så är det ju en annan som också fyller 40 i år... Äldsta syrran!

Hon som var anledningen (eller orsaken...) till varför våra föräldrar gifte sig är ju jämngammal med lampan, haha! Shit, hon blir 40 om några månader. Det har jag inte tänkt på alltså. 40 år liksom, wow...

Fastän hon idag är sådär supervuxen med fästman (för hon är inte gift, ännu) och två barn och bor i villa, och har hunnit bli rätt vuxentråkig av sig, så minns jag henne fortfarande så som hon var en gång i tiden.

Som den där 23 år gamla partybruden som sminkade mig inför skoldiscon så att jag alltid var häftigare än mina kompisar.

Och som den 25 år gamla rumsockupanten som snodde MITT RUM precis när jag hade flyttat till pappa och hon också fick flytta dit när hon blev vräkt från sin lägenhet. Det var MITT RUM och hon bestämde att vi skulle dela på det. Bara för att det passade henne! Vi slogs och bråkade så att pappa stack till vår styvmor och mellansyrran sov hos sin pojkvän. Trots att det då blev två lediga rum så fortsatte äldsta syrran att ockupera MITT RUM och jag blev så arg att jag slängde hennes plånbok i sopnedkastet när hon, bara för att jävlas, slängde ut alla mina kläder och böcker från balkongen. Hon kallade mig för hormonhora och jag kallade henne för klimateriekärring och vi sparkade varandra i magen och ryggen och till och med i huvudet... Hon fick en ny lägenhet efter ett par månader och då kom vi överens igen, konstigt nog.

Vilket var tur eftersom hon också var den 26 år gamla sexexperten som blev den första jag ringde efter att jag hade blivit av med oskulden och var osäker på om jag hade gjort rätt (vilket syrran sa att jag inte hade men att det var okej ändå...)

Eftersom jag har ett foto så kan jag också, om än väldigt vagt, minnas henne som min 17-åriga barnvakt som hade tandställning och permanentat hår och som lekte Pannkaka med mig... Det var min favoritlek när jag var sisådär fem år gammal.

Är lite skumt hur man minns en människa som helt annorlunda än vad de är idag liksom. Jag minns båda mina systrars olika faser/personligeheter genom åren. Mellansyrran är väl den som ändrat sig mest med tanke på hennes "språkresa" till Barcelona, hähä, för sju år sedan och att hon idag är gift och har två barn. När hon var barn så var hon väldigt oansvarig liksom, tappade bort saker hela tiden, smet från allt och kom dessutom undan med det. Typiskt mellanbarn antar jag för hon kom alltid i skymundan eftersom äldsta syrran var så stor och duktig hela tiden och jag var liten och gullig.

Äldsta syrran var som en extraförälder för hon kunde ju allt och tog hand om mig och sådär. Jag har roliga gamla foton på henne när hon gick i gymnasiet och vägrade att le eftersom hon hade tandställning och hon hade jättestora glasögon och sådant där krulligt permanentat hår som var så hippt på den tiden. Det är så roligt att jämföra de fotona med nya foton på henne idag för hon är som en helt annan person! Är oerhört konstigt att tänka på hur jag hatade henne då när hon hade snott mitt rum, men idag tycker att hon är den enda i familjen jag känner band till. Jag gör inte det till mellansyrran nämligen. Vet inte varför men jag känner verkligen inget band till henne nu för tiden. Är ganska tragiskt med tanke på att jag inte känner något band till min pappa heller. Inte mamma heller, men det är ju underförstått. Jag sa ju upp kontakten 2006 liksom.

Pannkaka går för övrigt ut på att man tar ett barn av lämplig storlek och ålder och så rullar man in ungen i en matta eller lakan eller filt och sedan ska man med händerna "skära" upp pannkaksrullen med barnfyllningen, vilket kittlas jättemycket. Det var hysteriskt kul när man var fem. Fanns också en version där pannkakan fortfarande ligger i stekpannan och man ska vända den.

Mindre kul var den där leken som gick ut på att mina systrar satte sig på mig och höll fast mina händer medan de skakade på sina huvuden så att jag fick deras långa hår i ansiktet... Det var väl den leken som lärde mig att jag skulle börja gråta och skrika så att mamma kom och skällde på syrrorna och tvingade dem att diska medan jag fick godis eller ny leksak, moahaha...

Och "Hubba-Bubba"-leken var inte det minsta kul även om alla som känner till historien skrattar åt hur mina syrror stoppade in ett "Hubba-Bubba"-tuggummi i en kassettbandspelare och tryckte på play och så kom det "Hubba Bubba, hubba, hubba, bubba! Hubba Bubba!!" ur högtalarna. Jag som var typ fyra år då förstod inte att det var en bandspelare med dubbla kassettband och att syrrorna, som var nio och 16 år då, i förväg hade spelat in en kassett där de sjöng "Hubba Bubba" hela tiden. Jag trodde ju att ett "Hubba-Bubba"-tuggummi spelade Hubba-Bubba-låten när man stoppade det i en bandspelare och blev jätteledsen när det inte funkade när jag försökte själv...

Jag gick ju på det där flera gånger också och det kan syrrorna garva åt än idag. Jag blir bara sur. Jag blir sur på alla som skrattar åt historien för det var inte roligt! Var ju liten då och kommer ihåg jättetydligt hur jag kände mig urkorkad och skämdes så mycket att jag började gråta.

Om jag berättar detta nu, 22-23 år senare, för folk och de skrattar åt det så blir jag fortfarande arg alltså. Alla som hittills har fått höra det bara skrattar och ingen förstår att jag skämdes och kände mig jättedum då och att jag fortfarande skäms och känner mig jättedum när jag tänker på det. Alla bara skrattar liksom, fastän nästan alla av dem är mina vänner. Jag blir ännu surare om någon, liksom mina syrror, tycker att jag ska se det från deras sida och roas av tanken på att lura en fyraåring. Men det roar mig inte alls! Jag tycker snarare att det gränsar till ett lite sadistiskt beteende att roas så mycket av att driva såpass utstuderat med ett barn.

Gamla syrror...

Men fuck them, jag är fortfarande ung och snygg!

Och ska ge igen genom deras barn...

"-Vill du ha Red Bull, Coca-Cola, godis, glass och se på "Texas Chainsaw Massacre" innan mamma kommer hem? Ja men visst ska du få det..."

Satt just och skulle skriva in i mobilens kalender att jag ska till tandläkaren nu på lördag.

Började skriva "Tandl" och kolla bara vilket ord som mobilens ordlista föreslog...

*

*

Det där känns ju bara sååå rätt... Vem det än är som har programmerat mobilens ordlista: tack! Att "rånförsök" är grönmarkerat betyder ju dessutom att mobilen tror det var just det ordet jag ville skriva, ordförslag nummer ett alltså. Ordförslag nummer två är "tandläkare" hahahahahahaha!

Episkt, helt klart episkt.

*

Utlovade för rätt länge sedan att posta bilder på lamporna min pappa gav till mig när han flyttade, men glömde bort att fota dem. Det har varit så mycket krångel med pappas lägenhet, visningar, folk som ringer, städfirman och samtidigt har jag mitt eget att fixa med teorilektioner och dåliga lärare. Har liksom haft några fullbokade veckor men det börjar lugna ner sig nu, tack och lov.

Här kommer iallafall foton:

*

*

En av de två likadana taklamporna jag fick ta över från pappa. Tycker de är himla fina! Är dock nervös för att de ska ramla ner för hela den där plafonden, eller vad det heter, är i glas och väger rätt mycket och vilar helt på den där lilla guldfärgade knoppen. Har en i vardagsrummet/sovrummet och en i hallen. Är dock ovan vid att ha lampa i hallen: har bott i min lägenhet sedan 2003 och har sedan dess vant mig vid att öppna badrumsdörren och tända där inne när jag ska leta efter något i hallen... Men det var väl dags nu, efter åtta år, att sätta upp en taklampa i hallen. Blev samtidigt av med min taklampa i vardagsrummet/sovrummet som M alltid slog huvudet i och som jag tyckte tog så stor plats där den hängde. Den tog upp luftutrymme liksom så rummet såg mindre ut än vad det är.

*

*

*

Pappas, eller numera MIN, kökslampa som mina föräldrar köpte när de var nygifta. Kamerablixten gjorde den vitare än vad den är: glaset är egentligen väldigt varmgult.

Jag är såååå sjukt glad över att jag fick den! Tyckte om den lampan när jag var liten och jag har sådana starka minnen från att jag brukade sitta och titta på den när jag var kanske fem år gammal och jag tyckte redan då att den var så fin. Minns till exempel en gång när pappa skulle förkorta kedjan så att lampan hängde högre upp och då tog av hela den övre delen av lampan så att den inte skulle gå sönder. Övre delen går nämligen att ta av, antar att den har fått en liten smäll någon gång under åren, i en flytt kanske, för det finns ett par trasiga lödfogar på insidan. Den där övre delen snodde jag åt mig den gången då pappa skulle förkorta kedjan, och jag satte den på huvudet och låtsades att jag var en prinsessa! Det såg ju ut som en fin krona liksom... Pappa upptäckte dock stölden och tog ifrån mig min fina prinsesskrona så att jag inte skulle ta sönder den och sedan när lampan var upphängd igen tyckte jag alltid att det där var min krona. Har himla starka minnen av att jag tänkte just så som barn.

Är så in i helvete glad att kökslampan numera är MIN och att någon av mina (jävla) syrror inte fick den. Den är ju så fin... För mig har den ju ett affektionsvärde också, ett enormt affektionsvärde, så trots att jag har sett sådana här "Tiffany"-lampor säljas på Tradera för flera tusen spänn så säljer jag den aaaaaaldrig!

Gamla grejer är liksom lite extra roliga ibland. Att lampan är från när mina föräldrar var nygifta, alltså 1971, gör att den känns lite som en familjeklenod typ. Det känns lite kul för mig att tänka på att mina föräldrar var nygifta och förälskade en gång i tiden och då köpte lampan till sitt första hem medan min äldsta syster fortfarande låg i morsans mage. De enda minnen jag har av mina föräldrar tillsammans, som gifta, är ju att de bråkade och slogs men just den här lampan bevisar att de inte alltid var så. En gång i tiden var de lyckliga, de var nygifta och förälskade och skulle inreda sitt första hem innan första barnet kom och sådär.

Lampan är lite symbolisk på det viset antar jag.

:-)

Det är likadant med min farmors kaffekoppar, som är ännu äldre än lampan. Jag har använt dem kanske en gång sedan min faster gav dem till mig för drygt sex år sedan och jag kommer knappast att använda dem inom den närmsta framtiden heller. Har sex kaffekoppar med fat till som bara står i ett av mina köksskåp och samlar damm typ. Jag tycker inte om att dricka kaffe ur kopp, vill ju ha mugg, men ändå vill jag inte slänga eller ens sälja dem.

*

*

De var ju min farmors kaffekoppar som hon bjöd mina föräldrar på kaffe i när de fortfarande dejtade.

De är lite symboliska på det sättet precis som kökslampan. Mina föräldrar var inte alltid så som jag minns dem. Det fanns faktiskt en tid då de var jättekära, även om jag bara minns att de slogs och skrek åt varandra.

Jag antar att det är viktigt för mig att få bevis på att de inte alltid var sådana sjuka/känslokalla människor som de är idag. Liksom, 1968 när mina föräldrar började dejta var min mamma 19 år och min pappa 24 och då blev de hembjudna till mina farföräldrar på kaffe. Jag kan nästan föreställa mig hur de båda sitter där och är nyförälskat blyga inför varandra. Har också hört av mamma, för en massa år sedan, om när hon fick träffa mina farföräldrar för första gången och sedan när jag fick kopparna och sa det till mamma så kom hon ihåg dem från när hon blev hembjuden till min pappas föräldrar.

Det är en skön tanke att ha liksom, min mamma och pappa har använt de där fyrkantiga kopparna i brunt glas när de var unga och kära.

När min faster erbjöd mig kopparna så tyckte jag de var asfula men tog emot dem ändå eftersom de var farmors. Men jag har aldrig riktigt tyckt om dem. Har nog behållt dem enbart för att de är från en tid då mina föräldrar var lyckliga. Jag har länge tyckt att kopparna är asfula men nu måste jag nog medge att de faktiskt är rätt hippa, även om de är sådär typiskt 60-talsfula...

De är ju faktiskt det, lite retro liksom.