Lady Angel

Att hjälpa min låtsasfarmor med datorn är jobbigt, det är verkligen riktigt jävla jobbigt, för så fort jag går iväg för att gå på toa eller kanske röka en cigg så säger hon alltid något i stil med "Nej men nu måste du hjälpa mig, kom hit nu!" eller om jag har svarat på ett kort samtal på mobilen eller smsar lite snabbt så är det ett "Nu får du sluta nu är du hos mig och ska hjälpa mig!" samt att hon påminner mig om att det är fruktansvärt oartigt att prata i telefon när man är hemma hos någon annan. Hon kräver verkligen att jag ska sitta bredvid henne hela, hela, hela tiden.

Jag tycker att det är fruktansvärt oartigt. Att hela tiden kräva hjälp av någon annan istället för att på allvar lära sig själv. Hon är ju dessutom inte så jävla intresserad av att lära sig heller... Så fort hennes telefon ringer, vilket den gör fucking hela jävla tiden, så svarar hon och går iväg och pratar i 20 minuter till upp mot två timmar. Under tiden som hon sitter i telefon så tar hon för givet att jag ska fortsätta med det vi höll på med på datorn. Sådan är hon verkligen. Jag vet inte hur jävla många gånger jag har försökt säga att hon inte lär sig ett skit om jag ska göra jobbet åt henne, det är ju inte svårt att flytta foton från en mapp till en annan liksom, men hon vill inte lyssna på det örat.

Hon verkar inte vilja lyssna överhuvudtaget nu för tiden.

Vi brukade sitta och prata, kanske titta på tv eller sådär men nu vill hon bara hålla på med datorn (det vill säga: att jag gör allt medan hon tittar på i fem minuter innan hennes jävla telefon ringer och hon går iväg).

Hur hon har ändrat sig går knappt att beskriva alltså. Hon bryr sig inte om att jag har ett liv och saker som jag måste göra liksom. Allt hon vill ha från mig är datorhjälp. Liksom, till exempel i januari när M och jag började pausen i vårt förhållande, då var jag riktigt ledsen och mådde dåligt av det så då var jag hemma hos min låtsasfarmor och började prata lite om M och allt det. Jag tror jag fick prata i några minuter innan hon avbröt mig och sa att det var inget att bry sig om, att jag skulle släppa det bara, och nu skulle vi sätta igång med datorn.

Det är allt hon vill nu för tiden. Hon skiter fullständigt i hur det går i mitt liv och hur jag mår för hon ser mig bara som hennes datorfixare.

Jag har hela tiden avskytt att hjälpa henne med datorn och hennes ändlösa annonser på Tradera eftersom hjälpen hon vill ha är så enkel att jag lätt kan sitta och prata om annat under tiden som jag flyttar hennes bilder till dit hon vill ha dem, men hon kan inte göra så. Hon måste sitta och titta och jag måste göra allt aslångsamt så att hon hinner med (vilket hon ändå inte gör så jag måste upprepa allt femtielva gånger). När jag försöker säga att jag börjar tröttna på att hjälpa henne så svarar hon med att nu får jag vara lite pedagogisk och hjälpa henne. Nej, nej, nej. Jag är inte pedagogisk. Jag har aldrig varit pedagogisk av mig, sådant ligger överhuvudtaget inte i mig! Och det vet hon om dessutom. Men hon brukade vara lärare så hon ser väl annorlunda på pedagogiken där. Visst, hon kan säkert lära ut, men lära sig av någon annan är hon totalkass på.

Jag orkar fan inte med längre! Det är i september tre jävla år sedan jag började hjälpa henne med att ta foton och göra annonser på Tradera och hon klarar det fortfarande inte själv. Varje foto hon tar med sin kamera (som hon inte ens vet hur hon ska hantera) blir suddigt eftersom hon inte fattar principen med tvåvägsknappen: tryck in lite lätt, vänta tills kameran piper till för att bekräfta fokusering, tryck sedan in knappen hela vägen. Det där har jag sagt till henne flera hundra gånger sedan hon skaffade kameran förrförra året. Ändå kan hon inte göra som jag säger utan tror att det bara är att trycka och så är fotot taget. Hon fattar inte ens att hon ska hålla kameran stilla, inte heller att kameran tar fotot sekunden efter att knappen har tryckts in, då hon lägger ner den på bordet. Hennes hantering av sin skräpkamera resulterar i att hälften av fotona är så suddiga att man inte ser vad det föreställer, och den andra hälften är foton av hennes hand eller ett bordsben eller väggen eller annat som kameran har fotat i sekunden då hon riktar den åt fel håll/när hon tror att fotot redan är taget.

Det där har jag avskytt rätt länge nu. Men det som blev droppen igår var när jag satt vid hennes nya dator och gjorde genvägar på skrivbordet till olika sidor på internet (onödigt eftersom jag redan hade lagt till alla sidorna som favoriter i webläsaren, men hon tyckte det var för krångligt...) och sedan ville hon att jag skulle placera genvägarna snyggt på skrivbordet. Jag började flytta dem så som jag tyckte var okej, la dem snyggt och prydligt i en rad efter varandra och hon ropade "Nej inte så, inte för nära fattar du väl?".

Jag reste mig upp och sa att hon kunde placera genvägarna där hon ville ha dem för jag kan ju inte veta hur hon vill ha det liksom. Då sa hon något om att jag begärde för mycket av andra människor (!!!) och betedde mig som om det var jättejobbigt att fixa hennes dator, och då blev jag bara så jävla sur. Jag begär för mycket??? Är det jag som begär för mycket av andra människor??? Herregud vad jag ville skrika åt henne alltså. Sa åt henne att jag hade stått till tjänst nu typ en gång i veckan i snart tre år och trots det klarade hon fortfarande inte att göra något själv, och sedan gick jag. Blev bara så jävla förbannad alltså. Hur många gånger har inte hon ringt och krävt att jag ska komma på direkten och så har jag fått kasta mig på bussen eller cykeln för att komma till henne? Och så är det tydligen jag som begär för mycket...?

Hon kan fan klara sig sjäv nu! Vi får väl se hur hon klarar av Windows 7's väldigt praktiska flikfunktion på öppna fönster... Hon fattade noll igår iallafall. Jag fattade det dock, hade Windows 7 på skolans datorer och jag lärde mig det snabbt på de månaderna jag var där. Nemas problemas, Win 7 är mycket enkelt. Men vi får väl se hur min låtsasfarmor klarar det: igår hade hon typ 10 öppna fönster i webläsaren, vilket jag såg på flikarna vid Chromes ikon, men hon trodde att datorn hade raderat fönstren. Ja hon uttrycker sig så, datorn har gjort si, datorn har gjort så, men själv har hon inte gjort någonting fel alls, det är datorn det är fel på. Pfft. Är ju som om jag skulle säga på en körlektion att det är bilen som inte kan köra.

Idiot. Jag säger fan upp kontakten med min låtsasfarmor nu. Orkar inte med henne längre. Hon har dessutom blåst mig på pengar. När jag började hjälpa henne med annonserna på Tradera, för snart tre år sedan, så sa hon att jag skulle få 10 % på allt hon sålde första året eftersom det var jag som fotade med min kamera och jag skrev alla annonserna. Och hon sålde mycket det första året hon höll på med Tradera, inte så mycket nu men första året sålde hon för närmare 25.000. Jag suger på matte men 10 % av 25.000 är väl 2500?

Jag fick 200. Delat på två gånger.

Min låtsasfarmor ringde och väckte mig för en stund sedan. Hon verkar se på mig som sin lilla datorfixare, och okej, det är väl det jag är också. Nu börjar jag dock bli rejält förbannad efter att jag i fucking två och ett halvt år hela tiden har förklarat hur hon ska göra en annons på Tradera, FORTFARANDE går in i jävla utforskaren när hon ska ladda upp en bild till sin annons. Blurrgh. Förra gången jag hjälpte henne så fick jag för tusende gången gå igenom varje steg och satt och tänkte att det borde bli olagligt för pensionärer att skaffa sig datorer och tekniska prylar som de inte kan hantera. Nu har hon dessutom gått och köpt sig en laptop eftersom hon har fått för sig att hennes stationära dator är "slutanvänd"...

-.-

Jesus. Jag har kollat lite på laptopen och det tog mig inte lång stund innan jag kunde konstatera att hon blev blåst. Hon betalade nämligen närmare 8000:- för laptopen och när jag kollade upp samma modell på pricerunner.se så låg den på drygt 5400:- men, men. Det är hennes förlust. Jag har sagt åt henne fem hundra gånger att hon ska ge blanka fan i att köpa något tekniskt utan att jag är med för hon blir bara blåst. Hennes digitalkamera till exempel. Det är en Olympus på 5 mp som hon köpte förra året för 3000. Pfft. Hon kunde ha fått en mycket bättre och mycket enklare kamera av bättre märke för halva priset ju...

Men okej. Är hon så dum så får hon väl bli blåst då och kasta pengarna i sjön. Det jävla är dock att det blir jag som får fixa allt, lära mig manualerna och förklara om och om och om och om och om och om igen till fucking LEDA hur hon ska hanera prylarna.

Ibland frågar hon mig rejält blåsta frågor om datorer och internet. En gång ringde hon mig i panik och fråga om hon hade fel på datorn eftersom det bara blev stjärnor när hon skulle skriva in lösenordet till sin mail... Då skrattade jag verkligen åt henne. Idiotfråga ju. Jag har vant mig vid att hon ringer mig och frågar sådant där eftersom jag vet att hon nog är korkad när det gäller datorer och IT, som när hon blev rädd för att hennes Norton IS skulle få reda på hennes bankinfo och därför AVINSTALLERADE Norton innan hon loggade in på sin bank, men dagens idiotfråga tar nog ändå priset...

"Lady Angel, du som är så bra på sådant här... Hur många gånger kan jag använda kamerans minneskort innan det tar slut?"

Suck...

Alltså, vissa av hennes frågor vet jag inte ens något svar på. Hon kan undra helt genomidiotiskt över fullkomligt triviala saker och vilja att jag ska förklara allt i detalj liksom. Som varför det blir stjärnor när hon skriver in ett lösenord. När hon frågade det så fick jag verkligen tänka efter. Och okej, ibland har hon på sätt och vis tänkt rätt, som när hon avinstallerade Norton, men ändå inte... Man fattar ju hennes tankar där, hon ville skydda sin bankinfo bara och tänkte att Norton inte skulle få reda på det, men jag kan inte hjälpa att tänka: "HALLÅÅÅÅÅÅÅ för helveteeeeeeeeeee!!!!" när hon gör sådant där. Likadant när hon undrar om datorn drar mer ström när hon har flera program igång...

Dagens fråga var faktiskt svår att svara på. Min reaktion blev typ, eftersom hon ringde och väckte mig, "Va? Vad fan snackar du om???" och jag fattade knappt vad hon menade. Vaddå hur många gånger liksom?? Jag har aldrig någonsin funderat på hur många gånger man kan använda ett minneskort, men, eeh? Det finns väl ingen gräns. I have no idea. Jag har liksom aldrig haft samma minneskort tillräckligt längre för att ta reda på max antal användningar.

Jag kommer fan inte att kunna sova nu ju. Fuck. Varför bytte jag inte kanal? Eller, varför tittade jag överhuvudtaget på tv3? Är ju bara skit där och jag kollar aldrig på tv3 nu för tiden.

"Quarantine" fyyyyy faaaaaan säger jag bara. GUD vad obehaglig den var!!! Om jag ska få någon sömn inatt vette fanken. Är helt spänd fortfarande efter äckelfilmen. Kanske hjälper att titta på tecknat i och för sig. Det brukar åtminstone jag bli lugn av.

Eller någon snäll film. Typ något med nyfödda kattungar som sover sött ihop med nyfödda kaninungar på en bädd av nyfödda hundvalpar. Eller nej, inte något med hundar förresten. Inte efter "Quarantine" där det var med en galen hund. Typ 50 gånger mer galen än Cujo.

Det där var verkligen en sjuuuukt obehaglig film! Satt med min nallebjörn framför ansiktet typ hela tiden.

Svårt att förklara men, hmm. Det är en massa som jag inte minns. Många år från min barndom har jag förträngt och jag minns bara lösa fragment här och där. I flera år har jag haft som en massa stängda dörrar i huvudet liksom, och nu börjar det kännas som om någon av dörrarna öppnar sig litegrann. En glipa bara men de öppnar sig iallafall. Jag börjar minnas saker, inga konkreta grejer ännu tyvärr, men jag minns känslor liksom. Jag börjar minnas nya fragment där jag får en känsla av att jag är liten och rädd och gömmer mig under ett bord till exempel. Minns liksom känslor och intryck. Min psykolog sa förra fredagen att luktsinnet är snabbast med att dra igång minnet och jag kom då ihåg att jag har en parfym som verkligen får mig att minnas något. Riktigt vad vet jag inte men uuuuh det är något jag minns alltså. Är den där parfymen "4711" som drar igång mitt minne, till viss del. Det vette fanken om morsan kanske hade den när jag var liten, det är möjligt, men å andra sidan var hon inte parfymtypen. Snarare tvärtom, hon var allergisk mot vissa lukter så hon hade inte parfym på sig. Inte på 90-talet iallfall, och det är från då jag minns henne bäst. Fast hon kanske hade parfym och då "4711" på 80-talet. Har något vagt minne av att den parfymflaskan stod i badrumsskåpet i huset vi bodde i då.

Alla, soctanter, arbetsförmedlare, FSK-handläggar, kuratorer, alla som har hört my life story med misshandlande morsa och känslomässigt frånvarande pappa har allihop sagt till mig att det måste ha varit så hemskt. De har reagerat med fasa verkligen och jag har reagerat värre av deras reaktion än av mina egna minnen. Har typ blivit förvånad och funderat på om det verkligen kan vara så hemskt? Min mamma slog mig, so what? Min mamma älskade att skylla allt på mig, och? Min mamma tyckte jag var fet när jag var sju år gammal och vägrade att laga mat åt mig så jag fick gå hungrig, gjorde inte alla mammor så? Min pappa lämnade mig ensam hemma i ett halvår åt gången när jag var 15 år och var mobbad i skolan, men så vaddå då? Pappor är sådana. Och jag klarade mig själv.

Gud jag kommer ihåg att jag tänkte det då när pappa alltid jobbade utomlands och jag fick sköta mig själv. Jag kommer ihåg att jag på något plan kände på mig att det säkert inte skulle vara så, men att jag klarade ju allt. Jag brukade tänka att jag var min egen förälder och jag var så stolt över mig själv när jag kunde laga mat och göra allt sådant där utan problem. Sedan kom det där med skolan, att jag var mobbad och fick gå ensam till möten med lärare och rektorn där de, som de så fint kallade det, skulle ta itu med problemet Lady Angel. Jag minns alla de där mötena där jag satt och ensam fick tala för min sak, tvinga mig att vara vuxen och lugn och inte gråta när lärarna och rektorn medlidsamt frågade mig om jag inte borde ha pappa med mig. Ibland gick det bra på mötena. Jag lyckades ljuga fram något om att pappa var sjuk eller tillfälligt bortrest i jobbet, inte halvpermanent emigrerad till USA, Colombia, Korea och andra diverse länder. Jag ljög som fan och lyckades oftast klara av de där mötena själv, lova att jag skulle ha bättre närvaro på lektionerna och sedan gick jag hem och tänkte att jag var fan mer än halvvuxen. Andra gånger gick det inte lika bra. Mot slutet där slutade rektorn och lärarna att gå på mina lögner om att pappa "för tillfället" inte kunde komma och jag minns att jag blev så arg på mig själv för att jag inte kunde övertyga dem.

Ändå var jag på den tiden jävligt stolt över mig själv. Jag var väl medveten att jag som 15-åring var halvvuxen och borde klara det mesta själv, men i mina tonårstankar upphöjde jag mig själv till helt vuxen. Jag skulle klara allt ju. Numera tycker jag bara att det minnet är sorgligt. Jag kände mig alltid så utsatt på de där mötena och jag var alltid så ensam och rädd. När skolan till slut lyckades boka in ett möte när min pappa råkade vara hemma så krashade min fina illusion om att jag klarade allt själv. Skolkuratorn blev skitsur på min pappa för att han vägrade inse att han inte var någon vidare förälder och det blev anmälan till socialen och utredning. En utredning som lades ner men som gjorde om igen något år senare med bättre resultat. Men mellan mig och pappa blev det liksom aldrig okej igen. Han var hemma ännu mindre, om han ens var i Sverige så var han antingen i sommarstugan eller hos min styvmor och han var inte hemma med mig i lägenheten en enda helg. Jag brukade tänka att det var för att han avskydde mig och jag försökte alltid göra mig så liten och så osynlig jag kunde de få gångerna han var hemma. Ibland var han elak. Han kunde säga vidriga saker om mig, om mitt utseende bland annat, och jag låste in mig på mitt rum och grät i min kudde så tyst jag kunde. Om han hörde att jag grät, och därmed blev påmind om att det var hans fel, så gjorde han ibland ett patetiskt tafatt försök att lappa ihop vår relation igen. Han kunde ropa att vi skulle fika, vilket innebär att vi drack thé framför teven under tryckande tystnad, och andra gånger gjorde han något ännu mer patetiskt, nämligen att ge mig pengar.

Jag hatar det minnet alltså. Men sådär var det väl i alla familjer?

Snackade med en tjejkompis igår och vi började fundera på det här med bröst. Såsmåningom kom vi in på våra egna bröst och jämförde dem. Vi snackade om vad vi gillade och inte gillade med våra bröst, och kom fram till en hel del...

*

*

Bröst. Varför är de så laddade? Bara ordet bröst är ju laddat. Men shit the same...

Jag gillar mina bröst. Jag gillar att ha bröst. De är mjuka och lena. Ibland kan jag bli lite besatt av mina bröst, om jag till exempel har en snygg behå på mig så kan jag få den fixa idén att gå på ett visst sätt så att jag känner hur mina bröst rör sig i behån. Tyngden av dem när de kämpar mot behåns grepp, de trycker mot men behån är starkare och håller dem säkert där jag vill ha dem.

Vissa behås kan vara hur slappa som helst i sitt jobb med att hålla brösten på plats, sådana behås har jag massor av. Varför? Ingen aning alltså, sådana behås är värdelösa. En behå ska krama brösten lite försiktigt, hålla dem stilla men ändå låta dem gunga lite. Bara lite, bara tillräckligt för att man ska känna gunget när man går. Värdelösa behås klarar inte av det jobbet, de låter brösten hoppa och studsa och slängas runt lite som brösten vill. Och man får inte låta brösten göra som de vill... Aja baja.

Brösten måste kontrolleras! De är så eftertraktade och så åtråvärda att man måste vakta dem.

Mina bröst är viktiga för mig. Jag gillar verkligen mina bröst, även när de är ganska platta som de är när jag ligger på rygg - som på bilden ovan. Jag skulle inte kunna tänka mig att förlora det ena i bröstcancer. Tänk om jag bara hade ett bröst liksom, då skulle jag vara halv på något sätt. Eller åtminstone känna mig halv. De kommer ju i par. Bröst ska vara i par. Ändå finns det kvinnor som bara har ett bröst och säkert finns det också kvinnor som inte har ens det. För mig är det verkligen ett skräckscenario.

Fastän jag inte skulle kunna tänka mig att förlora något av mina bröst så har jag ett som jag gillar lite mer.

*

*

Det högra. Det är mitt favoritbröst. Det har en finare form, är liiiite större och bröstvårtan är lite känsligare än den vänstra. Don't ask me why... Men den högra bröstvårtan är känsligare för beröring och blir oftare hård jämfört med den vänstra. Den högra bröstvårtan är den roliga, hahaha, för den är liksom mer aktiv. Den reagerar mer. Min vänstra bröstvårta gillar jag inte alls lika mycket faktiskt. Den är typ lite slö av sig, blir inte särskilt hård i särskilt lång tid och den verkar faktiskt föredra (om man nu ska våga påstå att någon av mina bröstvårtor har en egen vilja...) att vändas lite inåt. Och det gillar jag inte. Det är fult med inåtbröstvårtor... De ska peka ut ju.

Men, men... Min högra bröstvårta, med tillhörande bröst, är iallafall favoriten.

Det är typ vad jag gillar med att ha bröst. Det, och känslan av att jag själv eller någon annan tar på dem. Allra helst att någon annan tar på dem såklart. Igår kände jag och min kompis på varandras bröst vilket var en upplevelse! Inte så mycket att hon tog på mina, fast det var ju väldigt skönt såklart... Det måste jag erkänna, det var ju länge sedan någon annan än jag tog på mina bröst. Men att ta på hennes var riktigt roligt. Min tjejkompis har nämligen implantat. Det är lite extra spännande att ta på fejkbröst! Känslan är annorlunda, inte jättemycket annorlunda, men helt klart annorlunda. Lite mer, hmm, studsigt typ. Hon tyckte mina kändes bättre att ta på men jag föredrog hennes bröst. Det var lite roligare att ta på hennes för hennes bröstvårtor blev helt stenhårda och kittlade i mina handflator, hihihi! Det var roligt!

Något som varken jag eller min tjejkompis gillar är när huden på brösten blir knottrig så man ser alla små, små minihår. Bläää... Det tycker jag verkligen är bläää. Tycker inte heller om att jag har så tydliga blodådror precis vid vårtgårdarna. Det ogillar jag så mycket att jag faktiskt skäms för det. Vill helst inte visa någon att jag har så tydliga blodådror där, det är äckligt på något sätt. Är inte heller speciellt förtjust i att jag har fräknar på brösten. Har till och med fräknar på bröstvårtorna. Bläää.

Men, jaja. På det stora hela så gillar jag mina bröst. De är fina även om de inte är perfekta i annat än storleken. Jag är lycklig nog att vara en perfekt D-kupa i behåstorlek, något som verkar vara få förunnat. Jag vet massor av tjejer som är mellan två kupstorlekar, som ibland kan ha C men andra gånger får ta D och ibland inte hittar någon behå alls att ha. Båda mina syrror är sådana. Ena syrran verkar dock ha blivit en perfekt B efter att ha ammat klart sina två barn.

Hmm. Undrar vilken storlek jag får när/om jag får barn och har ammat klart? Med min vanliga tur så hamnar jag säkert mellan D och DD då kan jag tro. Jeje. Whatever... Jag gillar ju mina bröst nu så varför skulle jag inte göra det sedan?

:-)

*

Okej... Så jag har Alzheimers?

Öppnade nyss kylen för att börja laga en sen middag. Och tadaa... En påse idealmakaroner stod där och väntade på mig. Varför? Jag har absolut inget minne av att jag har ställt in den där. Men... Hmm. Kan ha gjort det imorse när jag städade upp i köket lite snabbt innan jag skulle med bussen in till stan.

Håhåjaja. Tänk vilket dåligt närminne jag har som inte kan komma på när jag ställt in makaronerna i kylen. Om jag inte visste bättre så skulle jag genast misstänka att det var M som varit här och jäklats lite med mig eftersom han, utan framgång, har försökt ge igen för när jag gömde en massa kaffedoftljus i hans lägenhet. Vilket var 2008 tror jag. Är ju läääänge sedan och han har försökt ge igen utan att lyckas, hehehe... Men, men, nu är det som det är och vi träffas inte. Vi pratar inte ens i telefon utan det är bara sms lite då och då. Jag har sett honom då och då på stan, oftast när han har jobbat och jag har suttit på en buss som kört förbi. Först var det direkt smärtsamt att se honom, en plåga verkligen, men jag vet inte. Så känns det inte nu längre. Känns rätt okej faktiskt. Jag har släppt M nu liksom, han får göra som han vill: flytta eller stanna men för min del så är vårt förhållande över nu. Jag kom på det förra veckan någon gång och det kändes oerhört odramatiskt att inse, att jag är klar med M nu. Visst kan vi hålla kontakten och vara vänner, jag är inte arg på honom eller sådär, men om det blir så att han stannar kvar i stan och också vill fortsätta där vi slutade så får jag nog säga, tack men nej tack. Det känns som, ja jag vet inte vad. Inte för att svartmåla M här men, eeh, jag har nog växt ifrån honom. Eller, jag har växt bort från honom, kanske är ett bättre sätt att beskriva det på. Lite konstig känsla faktiskt, haha.

Jaja, nu ska jag fortsätta laga mat.

:-)