Lady Angel

I go down.

I go up.

Jag skiftar oerhört mycket i mitt mående nu för tiden. Är rätt glad för det faktiskt, är ju en "biverkning" av terapin. Vissa dagar mår jag så bra att inget, inget, inget kan få mig att må dåligt. Typ. Andra dagar är jag känsligare och tar åt mig så mycket. Igår var en sådan dag. Då behövdes det inte mycket för att jag skulle bli ledsen. Jag är inne i en rätt infekterad och ny relation nu, med en person som jag inte riktigt får grepp om. Han är lite svår att komma inpå livet liksom. Varje gång jag försöker komma närmare honom så känns det ungefär som om jag går rakt in i en vägg, eller som om jag får en smäll i ansiktet. Smack! Och sedan ligger jag platt på marken och undrar vad som hände. Personen ifråga här verkar också ha en ovana att typ avreagera sig på andra när han är på lite dåligt humör, och det är antingen väldigt bra eller väldigt dåligt att han nu har en relation av något slag med just mig eftersom jag har ovanan att tåla att folk avreagerar sig på mig.

*

Den där rollen verkar förfölja mig alltså! Jag har varit den som folk avreagerar sig på i så jävla många år nu. Om någon i min närhet mår dåligt, är tjurig, är trött och grinig etc, så finner jag mig alltid snällt i att vara den som alla avreagerar sig på för att själva må bättre för stunden. Varför? Har jag offermentalitet kanske? När jag märker att folk är tjuriga/trötta så förväntar jag mig att de ska spy galla över mig. Min pappa avreagerar sig på mig, M gör det också, min killkompis E avreagerar sig som fan på mig, båda mina systrar och minst tre andra kompisar gör likadant. Bortsett från min killkompis E så brukar jag har väldigt svårt att ta det där, alla majoriteten av alla jag känner avreagerar sig på mig. När min pappa och M gör det så blir jag alltid hemskt ledsen, när syrrorna gör det så blir jag fly förbannad, men när det gäller min killkompis så är det helt annorlunda. Jag kan honom liksom. Jag kan honom utantill och blir därför varken ledsen eller arg när han smäller av på mig. Det är mer i stil med "Okej, mår du bättre nu så du kan be om ursäkt?" ungefär och jag glömmer fort bort eventuella elakheter han har sagt. Jag vet inte om det där är en jävligt bra eller en jävligt dålig relation i andras ögon men i mina ögon så är det en jävligt bra relation. Faktiskt. Jag tycker det. Jag kan ibland fantisera lite om att jag och personen ovan, han som jag inte får komma nära, kommer att få ett sådant förhållande till varandra i framtiden.

*

Fast hur bra är det egentligen att jag låter folk avreagera sig på mig? Det blir ju ingen "boing/flip"-grej liksom. Jag menar, när de avreagerar sig och kanske säger dumma saker till mig så rinner det ju inte av mig som smutsigt vatten på en dum gås. Bortsett från min killkompis E för i den relationen är det verkligen "Okej mår du bättre nu så du kan be om ursäkt snart eller vill du skälla på mig lite till?" och sedan är allt frid och fröjd igen. Alla andras elaka ord stannar ju hos mig och jag minns alltid vad de har sagt och kan vara ledsen för det i flera år. Han som jag nu har en ny och smått infekterad relation med till exempel: det finns flera saker som jag känner att jag vill tala ut om där. Vet dock inte om det är någon idé att försöka längre för allt jag gör verkar irritera honom och leder bara till att jag blir ledsen och rädd för att jag kanske har gjort honom arg. Jag känner att jag måste få reda ut några saker innan han och jag kan utveckla relationen vidare för annars kommer jag nog aldrig att våga lita på honom. Han tror säkert att jag litar på honom nu men jesus alltså. Hur ska jag kunna göra det när jag vet typ noll om honom och hans liv? Plus att det blir "Smack" rätt i ansiktet varje gång jag försöker lära känna honom. Jag ger mig fan på att han är livrädd för att låta någon komma nära. Jag brukade också bete mig sådär, smocka till folk som vågade sig nära mig, så jag känner väl igen beteendet faktiskt. Det där funderar jag också på om det är bra eller dåligt?

*

Håhåjaja. Relationer är tveeggade svärd i ens själ. Jag brukade önska i flera år att jag kunde klara mig utan dem men kom på att jag behövde både bra och dåliga relationer. Ensam är för fan inte stark.

Jag vill ha både nya och gamla relationer nu för tiden. En ny har jag på gång.

Samtidigt så har jag två andra relationer som nog tar slut snart. Den ena är den med M, vi har inte haft kontakt på några dagar nu. Aj. Så känns det. Aj, aj, aj. Ibland vill jag bara skrika "Jag älskar dig för fan!". Inte för att det skulle göra någon skillnad, men ja, det är så det känns. Vi smsade jättemycket och flörtade och skämtade och sådär och sedan inget mer. Jag har inte ens fått svar på mina sju senaste sms. Aj.

Den andra relationen som snart tar slut är den med min vän Diva. Hon ska flytta eftersom hon ha kommit in på ett bättre universitet än det här i stan. Jag är glad för hennes skull såklart, hon ville egentligen inte plugga här i stan alls men kom inte in på förstahandsvalet när utbildningen började så då blev hon kvar här. Nu har hon dock kommit in på det andra universitetet så hon flyttar i sommar. Suck och stön. Jag vet hur det kommer bli mellan mig och Diva när hon har flyttat. Vi kommer sporadiskt hålla kontakten i något halvår innan det är dags att sudda bort ett namn på julklappslistan. Sådär blir det alltid ju.