Lady Angel

I fredags mötte jag upp ett par kompisar på Arbetsförmedlingen. Det har typ blivit vår nya mötesplats numera, don't ask me why... Det har bara blivit så att vi möts där nästan varje fredag, sitter och värmer oss och pratar en stund innan vi drar ut på stan för att sedan sätta oss utanför Telenoraffären och rapa så högt att säljarna där inne ser helt förstörda ut. Jag har ju mina psykmöten på fredagar så då är jag ändå i stan och brukar passa på att få en playdate med mina vänner (som brukar vara minst lika uttråkade som jag).

Då i fredags när vi satt där vid Arbetsförmedlingens jobbsökardatorer och hackade dem för att komma in på Facebook så drog det ut på tiden lite. Jag hittade minst ett tiotal jobbannonser med stavfel i vilket jag tyckte var skitkul och funderade på om det inte finns någon som korrläser jobbannonserna innan de publiceras på platsbanken (det vore ju annars ett jobb som passar moi perfekt).

Klockan var någon minut efter 16 när en man i en otroligt ful lila skjorta kom fram till oss och sa att de stängde nu. Jag vet inte om jag typ var extra kaxig i fredags eller kanske bara extra rolig, men jag svarade snabbt "Amen jag är fortfarande arbetslös..." till mina vänners fnissiga förtjusning. Mannen fnissade till lite och sa att jag skulle återkomma på måndag klockan 10 när Arbetsförmedlingen hade öppet igen. Jag svarade snabbt "Men jag sover ju då!" och den där stackars arbetsförmedlaren fnös och gick iväg.

Jag tittade aldrig på den där mannen men det gjorde mina kompisar och de sa efteråt att han såg helt ställd ut när jag sa att jag sov klockan 10 på måndag när han tyckte att jag skulle komma till AF och söka jobb igen. Min vän beskrev hans ansiktsuttryck som ett "Okej... Men så skit i att komma hit då om du hellre sover..."

Nu sitter jag och fnissar hejdlöst åt det där. Är jag så fyndig?

Allvarligt, jag kan inte sluta skratta åt det där... Eftersom jag faktiskt hatar de där arbetsförmedlarna på AF's tredje våning som bara verkar gå runt och hälsa på folk, så har jag lite som ett mål att sätta dit dem varje gång de stör mig när jag sitter och kollar efter jobb i godan ro. Jag brukar ju sitta där och sköta mig själv, det är ingen konst att klicka lite på en dator liksom, och jag kan faktiskt både läsa och skriva rätt bra, så jag behöver inte hjälp när jag sitter vid AF's jobbsökardatorer. Ibland blir jag direkt aggressiv när jag sitter där och lyssnar på min musik och blir störd av någon av de där onödiga hälsarna på AF, och om de då frågar om det går bra så kan jag svara något i stil med "Nej jag har stukat mitt musklickarfinger, hjälp, hjälp!!!" ungefär och sedan ignorera skiten ur dem när de ger svar på tal.

Otrevligt? Ja, som fan. Men de ber ju om det... Vad i hela friden är det som man kan behöva hjälp med när man sitter där och läser jobbannonser liksom? Oups, jag blev just blind... Eller? Mind your own fucking business. Tycker jag. Man tycker ju att AF's små hälsare borde dra nytta av sin slöa arbetsuppgift och istället sno åt sig så många gratispennor och block de kan innan de parkerar sig i fikarummet och gömmer sig för bossen. Just den arbetsuppgiften, att bara hälsa arbetslösa välkommna till Arbetsförmedlingen, är ju ett jobb de kan ge till de arbetslösa som inte har jobberfarenhet och/eller utbildning. Att sätta välutbildade människor, typ socionomer, på posten att hälsa på folk är ju bara slöseri med resurser. Varför inte låta moi få traska runt och håva in 20 lax i månaden så ska jag hälsa skiten ur alla arbetslösa som kommer till AF?

Är bara en anledning till varför jag har som regel att vara subbig mot AF's onödiga hälsare. Jag vet ju inte säkert att de tjänar 20 lax i månaden men vad de än tjänar så är det för mycket. Om deras enda arbetsuppgift är att säga "Hej, välkommen! Du behöver hjälp med inskrivning, okej då går du till Lasse där borta så hjälper han dig! Nästa! Hej, välkommen!" och så vidare, och så vidare, om de inte gör mer än det så tjäner de fan för mycket även om de så bara får ut nio lakan efter skatt.

Så det så.

Ångest ångest ångest ånges

Har raderat ett mobilnummer från mina kontakter. Är numret till han som jag har en ny o infekterad relation med numera. Fick för mig att jag skulle mmsa en smårolig bild på mig och mig punkkompis nu tidigare ikväll när vi var/är fuuuullllla. Mmmsade iväg fotot och tänkte att något svar borde jag få även om jag typ aldrig fått det förut. Det var ju inte jag som ville börja smsa, det var han. Okej, jag tog ett lite roligt foto på mig och min punkompis tillsammans o jag mmsade det vid 22-tiden.  Nicht svar. Nicht fucking svar. Iskyla snarare. Nicht svar.

Bara ångest ångest ångest sedan dess. Ett litet "Haha trevligt för er!" vore ett normalt svar men jag fick inte ens det.

Är så himla trött på det här.

Jag skiter i honom nu. Jag behöver en vän.

En V Ä N.

Inte någon som gör mer ledsen, okej.

Inte någon som skapar mer issues hos mig än vad jag redan har.

Sörjer dock att jag inte verkar komma längre i den relationen. Hade faktiskt högre tankar om honom än så. Jag förväntade mig åtminstone att bli behandlad som en människa. Funderar numera allvarligt på att blockera honom på Facebook också. Verkar nödvändigt ungefär, för jag kommer ju ingenvart med honom. Det blir bara "SMACK" rätt i fejset varje gång jag försöker komma nära honom och försöka lära känna honom bättre.

Känner mig typ, inte riktigt men typ, utnyttjad.

I go down.

I go up.

Jag skiftar oerhört mycket i mitt mående nu för tiden. Är rätt glad för det faktiskt, är ju en "biverkning" av terapin. Vissa dagar mår jag så bra att inget, inget, inget kan få mig att må dåligt. Typ. Andra dagar är jag känsligare och tar åt mig så mycket. Igår var en sådan dag. Då behövdes det inte mycket för att jag skulle bli ledsen. Jag är inne i en rätt infekterad och ny relation nu, med en person som jag inte riktigt får grepp om. Han är lite svår att komma inpå livet liksom. Varje gång jag försöker komma närmare honom så känns det ungefär som om jag går rakt in i en vägg, eller som om jag får en smäll i ansiktet. Smack! Och sedan ligger jag platt på marken och undrar vad som hände. Personen ifråga här verkar också ha en ovana att typ avreagera sig på andra när han är på lite dåligt humör, och det är antingen väldigt bra eller väldigt dåligt att han nu har en relation av något slag med just mig eftersom jag har ovanan att tåla att folk avreagerar sig på mig.

*

Den där rollen verkar förfölja mig alltså! Jag har varit den som folk avreagerar sig på i så jävla många år nu. Om någon i min närhet mår dåligt, är tjurig, är trött och grinig etc, så finner jag mig alltid snällt i att vara den som alla avreagerar sig på för att själva må bättre för stunden. Varför? Har jag offermentalitet kanske? När jag märker att folk är tjuriga/trötta så förväntar jag mig att de ska spy galla över mig. Min pappa avreagerar sig på mig, M gör det också, min killkompis E avreagerar sig som fan på mig, båda mina systrar och minst tre andra kompisar gör likadant. Bortsett från min killkompis E så brukar jag har väldigt svårt att ta det där, alla majoriteten av alla jag känner avreagerar sig på mig. När min pappa och M gör det så blir jag alltid hemskt ledsen, när syrrorna gör det så blir jag fly förbannad, men när det gäller min killkompis så är det helt annorlunda. Jag kan honom liksom. Jag kan honom utantill och blir därför varken ledsen eller arg när han smäller av på mig. Det är mer i stil med "Okej, mår du bättre nu så du kan be om ursäkt?" ungefär och jag glömmer fort bort eventuella elakheter han har sagt. Jag vet inte om det där är en jävligt bra eller en jävligt dålig relation i andras ögon men i mina ögon så är det en jävligt bra relation. Faktiskt. Jag tycker det. Jag kan ibland fantisera lite om att jag och personen ovan, han som jag inte får komma nära, kommer att få ett sådant förhållande till varandra i framtiden.

*

Fast hur bra är det egentligen att jag låter folk avreagera sig på mig? Det blir ju ingen "boing/flip"-grej liksom. Jag menar, när de avreagerar sig och kanske säger dumma saker till mig så rinner det ju inte av mig som smutsigt vatten på en dum gås. Bortsett från min killkompis E för i den relationen är det verkligen "Okej mår du bättre nu så du kan be om ursäkt snart eller vill du skälla på mig lite till?" och sedan är allt frid och fröjd igen. Alla andras elaka ord stannar ju hos mig och jag minns alltid vad de har sagt och kan vara ledsen för det i flera år. Han som jag nu har en ny och smått infekterad relation med till exempel: det finns flera saker som jag känner att jag vill tala ut om där. Vet dock inte om det är någon idé att försöka längre för allt jag gör verkar irritera honom och leder bara till att jag blir ledsen och rädd för att jag kanske har gjort honom arg. Jag känner att jag måste få reda ut några saker innan han och jag kan utveckla relationen vidare för annars kommer jag nog aldrig att våga lita på honom. Han tror säkert att jag litar på honom nu men jesus alltså. Hur ska jag kunna göra det när jag vet typ noll om honom och hans liv? Plus att det blir "Smack" rätt i ansiktet varje gång jag försöker lära känna honom. Jag ger mig fan på att han är livrädd för att låta någon komma nära. Jag brukade också bete mig sådär, smocka till folk som vågade sig nära mig, så jag känner väl igen beteendet faktiskt. Det där funderar jag också på om det är bra eller dåligt?

*

Håhåjaja. Relationer är tveeggade svärd i ens själ. Jag brukade önska i flera år att jag kunde klara mig utan dem men kom på att jag behövde både bra och dåliga relationer. Ensam är för fan inte stark.

Jag vill ha både nya och gamla relationer nu för tiden. En ny har jag på gång.

Samtidigt så har jag två andra relationer som nog tar slut snart. Den ena är den med M, vi har inte haft kontakt på några dagar nu. Aj. Så känns det. Aj, aj, aj. Ibland vill jag bara skrika "Jag älskar dig för fan!". Inte för att det skulle göra någon skillnad, men ja, det är så det känns. Vi smsade jättemycket och flörtade och skämtade och sådär och sedan inget mer. Jag har inte ens fått svar på mina sju senaste sms. Aj.

Den andra relationen som snart tar slut är den med min vän Diva. Hon ska flytta eftersom hon ha kommit in på ett bättre universitet än det här i stan. Jag är glad för hennes skull såklart, hon ville egentligen inte plugga här i stan alls men kom inte in på förstahandsvalet när utbildningen började så då blev hon kvar här. Nu har hon dock kommit in på det andra universitetet så hon flyttar i sommar. Suck och stön. Jag vet hur det kommer bli mellan mig och Diva när hon har flyttat. Vi kommer sporadiskt hålla kontakten i något halvår innan det är dags att sudda bort ett namn på julklappslistan. Sådär blir det alltid ju.

Sådana läser man ju aldrig... Jag läser dem aldrig iallafall. Klickar bara "Acceptera" utan att läsa.

Det är nog inte speciellt smart...

Nu tänkte jag att jag iallafall skulle försöka skumma genom den där låååånga trista texten.

Ångrar mig faktiskt.

Usch.

Ju mer jag läser, ju mer vill jag radera mitt konto för fan.

Då ringde det på dörren. Jag fick för mig att det kanske var M som kom för vi har smsat så mycket om att kanske träffas snart. Det blev inte av förra gången för jag fick mens senare samma dag (kul...) men sedan dess har vi smsat typ hela tiden om att träffas och knulla skiten ur varandra.

Så jag sprang till dörren och öppnade i tron om att det var M som plingat på.

Det var det inte.

Det var fan min pappa som stod utanför.

Holy fucking shit. Nej. Nej. Nej!!!

Varför?

Där stod jag och såg ut som en porrfilmsskådis och log flörtigt med vulgär urringning och porrig sminkning, och min stackars pappa tittade på mig och blinkade lite förskräckt.

Shiiiit. Stackars pappa. Vad tänkte han när han såg sin yngsta dotter stå där med tuttarna till hälften ute ur behån och en cigg mellan läpparna?

Åh nej...

Snälla, jesus? Varför?

Stackars min pappa! Fan, vad tänkte han när han såg sin yngsta dotter se ut sådär???

*

Tog en promenad till Ica för någon timme sedan.

Jag hade kommit knappt 100 meter från min lägenhet när jag upptäcker på ett mycket oangenämt sätt att de slitna skateskorna jag använder som vinterskor, inte håller ute snöslasket och smältvattnet på vägen.

Blev osäker på om jag skulle vända om och gå hem igen och försöka leta fram några andra skor eller om jag skulle fortsätta till Ica.

Bestämde mig för att strunta i den lilla mängden iskallt vatten som sögs upp av mina strumpor och fortsatte gå. Är ju bara lite vatten... Friskt vågat, hälften vunnet heter det ju! Dessutom råkade jag "bada" i en isvak för några år sedan, då var det 15 minusgrader ute. Nu ikväll var det fyra plus. Nästan sommar ju... Klarar jag av att "bada" (förvisso väldigt ofrivilligt) i en isvak så klarar jag väl för sjutton av lite nollgradigt vatten i skorna? Har dessutom lite ont om tid eftersom Ica stänger klockan 21.

Efter några meter förvandlas vägen plötsligt till ett helt jävla hav av snöslask och smutsigt smältvatten som jag inte ser förrän det är för sent eftersom jag går och tittar ner i marken för att slippa få snöblandat regn i ögonen.

PLASSSSSK!

Åh vad mysigt... Glömde bort att det är en djup grop i asfalten på den cykelvägen. Blev dyngsur ända upp på halva vaden. Skojigt. Jag står och svär och skakar på vänsterfoten och hoppar runt för att försöka skaka bort det mesta av vattnet. Det rinner vatten från min vänstra sko när jag lyfter på foten.

Hade då kommit kanske 200 meter från min lägenhet och funderade allvarligt på att vända om. Mina tår är redan bortdomnade av kylan och jag kommer på typ då att mina gamla Buffalos och ett par rejäla yllesockar var vad jag egentligen borde ha satt på fötterna innan jag gick ut. Buffalos har ju en sju centimeter hög platåsula: det krävs rätt djupa vattenpölar för att man ska få blöta fossingar när man traskar runt i dem.

Jag velar en stund. Ska jag gå tillbaka hem och leta fram mina älskade Buffalos och ett par yllesockar eller ska jag fortsätta gå till Ica? Jag velar fram och tillbaka en stund och börjar sedan gå.

Till Ica. Det är ju bara lite svinkallt vatten som klafsar mellan mina bortdomnade tår och jag har ju redan hunnit gå en fjärdedel av vägen till Ica som stänger snart. Lika bra att fortsätta då ju...

Halvvägs till Ica och en kvart innan de stänger inser jag att jag verkligen borde ha gått hem och bytt skor för nu märker jag att det nog måste vara ett hål i högersulan på skateskorna. Det har blivit en hård knöl som petar mig väldigt smärtsamt upp i fotsulan och jag kommer på att det måste vara hårdpackad snö som har letat sig in i, den från början, pyttelilla och smala sprickan i skosulan. Grrr. Jag biter ihop och traskar vidare och kan strax se den väldigt tröstande synen av Icas skyltar. Jag stampar ilsket när jag kommer in på Ica och lyckas få ut lite av snön. Handlar snabbt mjölk, cigg och Marabou Polka. Börjar den mödosamma promenaden hem igen.

När jag har kommit till stället på cykelvägen där det är ett hav av snöslask och smältvatten så tänker jag att nu ska jag minsann undvika den där gropen i asfalten. Jag vet preciiiiis var den är någonstans... Jag går ju den vägen minst tre gånger i veckan och har gjort det i typ 10 år nu. Har till och med sett hur gropen har blivit djupare och djupare för varje år.

Jag trippar försiktigt framåt i havet av snöslask och smältvatten och hinner precis tänka "Här är den nog... Här någonstans... Hääär... Typ... Hääääääär..." när jag plumsar ner i gropen igen. Denna gången med högerfoten. Jag blir så sur att jag gallskriker "Helvetes jävla fittgropjävel!!!!" och några andra vackra ord innan jag tjurigt stampar vidare. Jag struntar i att försöka gå lugnt och försiktigt, jag är ju redan så blöt och så frusen som man kan bli, så jag klafsar trotsigt förbi ett par unga tjejer som trippar försiktigt i sörjan på sina galet höga klackar. Går ner i en liten tunnel för att komma in på min gård där jag hoppar några gånger i en stor vattenpöl. Är väl lika bra att återuppleva barndomens favoritlek eftersom jag varken kan känna tår, fötter eller vader längre. Mina väldigt opraktiska men supersköna mjukisbyxor har villigt sugit upp vattnet så att jag nu när jag kom hem var dyngsur ända upp till skrevet och upp på rumpan.

Fotade sulorna på mina gamla skateskor nu när jag hade hällt ut det mesta av vattnet. Inte konstigt att mina sockar blev blöta så fort. De vita skårorna mitt i det mörkblå där, det är vad som innan promenaden till Ica bara var några smala sprickor som knappt syntes. Innanför den där tunna yttersulan så är det bara en supertunn innersula av två-tre lager tyg som har varit mellan mina fötter och snöslasket.

Är verkligen dags att slänga skateskorna... Hej då mina kära gamla skateskor som kramar mina fotleder så skönt. You will be missed! Men hädanefter är det nog mina Buffalos som gäller. Där har vi bra skor: har haft dem sedan jag var 16 år och Buffalos var sjukt hippa pjuck för alla tonårsbrudar. Riktiga kängor är det ju. Får använda dem. Annars har jag hört bra grejer om galoscher. Vad är det för något? Vart köper man galoscher någonstans egentligen???

Ska nog gå och duscha kokhett i några timmar nu tror jag. Är så iskall att det gör ont i benen liksom. Är iskall ända upp till blygdläpparna faktiskt.

Tvivlar dock på att jag kommer försöka mig på att "på riktigt" ragga upp någon random snubbe. Rent sexuellt så har jag fortfarande några issues sedan augusti 2009. Dumt nog. Är nog inte så allvarliga issues men jag vågar liksom inte tänka på att ha sex med någon annan man än M. Jag är lite osäker på om det överhuvudtaget skulle funka faktiskt. Skulle nog ha svårt att ha ett one night stand iallafall, är rätt säker på det, men det skulle nog funka med någon jag känner. Har funderingar på min killkompis E... Honom känner jag ju utan och innan liksom så det skulle säkert funka med honom. Har ju till och med känt honom lite längre än M, haha! Fast det är ett par månaders skillnad bara.

Men, men... Jag håller nog på mig ett tag till. M och jag har kontakt varje dag nu (jippiii) och han har sagt att han inte har haft sex med den där exflickvännen. Var typ det första han sa faktiskt. Det kändes riktigt skönt att höra alltså. I och för sig, M är ju fri att bonka på andra brudar men det skulle jag inte vara speciellt förtjust i... Är väldigt svartsjuk av mig, jag skulle hata honom ifall han hade legat med exflickvännen. Piraya tror att han ljuger men det tror inte jag. Det märktes på M att han inte ljög liksom.

Idag frågade jag M rakt ut om han inte hade lust att komma hit och sätta på mig litegrann, skrev precis så i smset hahaha, och han skrev tillbaka att om han inte hade varit på jobbet så hade han gjort det. Men han kanske kommer hit efter jobbet... Eller imorgon. Vi får se...

*

Håller på med storkok nu. Hade 1,6 kilo blandfärs och var ju tvungen att göra något med det... Visade sig vara lite krångligt eftersom det ville rinna över i stekpannorna. Fick steka färsen och löken i omgångar haha, och sedan flytta över det till två kastruller när tomatkrosset och svampen skulle i. Blanda, blanda, blanda. I med svartpeppar, vitpappar, salt, vitlökspulver, curry och socker. Använder man curry är det ett måste att också ha i socker, blir en mumsig brytning av smakerna då. Jag har i och för sig curry i typ allt jag lagar. Blir bra zing då.

Ena kastrullen behöver lite mer tid att puttra ihop smakerna, den andra kastrullen är redan urdiskad och ska snart koka spaghetti åt mig.

*

*

Effekterna av storkoket tror jag att jag tar itu med imorgon... Ikväll orkar jag bara äta. Massa spaghetti och köttfärssås är snart i min mage.

Har någon kvinna någonsin upplevt att de kan snacka på riktigt med en man?

Ibland tänker jag att män måste typ vara skitkorkade allihop. Det går ju inte att prata med dem.

Männen jag tänker på nu, tre stycken, jesus alltså. Kontakten med dem får mig att önska jag var lesbisk.

Skall jag tigga och be dig stanna?

Borde jag?

*

Skall jag ändra mig så att du ej längre irriteras av mina fel?

Skall jag sluta ifrågasätta dig?

Vill du det?

Blir du min då?

*

Min älskade!

Om jag ändå vore säker

på om du är den rätte,

på om jag skall stanna hos dig,

då skulle jag ej tveka en enda sekund.

*

Min älskade!

Om jag bara visste vad jag kände.

Då skulle jag genast tigga och be dig att stanna.

Jag skulle lova dig att aldrig mer vara pigg när du är trött.

Jag skulle aldrig mer vara sällskapssjuk när du vill vara ensam.

Jag skulle aldrig mer vara sarkastisk eller frän mot dig,

och aldrig mer skulle jag be dig om svar på alla mina frågor.

Jag skulle aldrig mer oroa dig genom att behöva gråta ut på din axel.

Jag skulle aldrig mer bli svartsjuk när du tittar efter andra kvinnor.

Jag skulle aldrig mer göra dig svartsjuk och ha urringat när jag inte är med dig.

*

Jag lovar att jag skulle färga håret brunt, och alltid ha kjol och högklackat.

Jag lovar att jag bara skulle ha rött läppstift när du ber mig ha det.

Jag lovar att jag aldrig mer skulle be dig att ta det lugnt när vi har sex.

Jag lovar att jag aldrig mer skulle be dig att att vänta lite,

- när du har särat på mina ben och vill in, in, in - nu, nu, nu.

Jag lovar att jag aldrig mer skulle bli iskall inuti

- och dra mig undan dig i helt fel ögonblick.

Jag skulle lova att aldrig mer få för mig att du är han.

Jag skulle lova att aldrig mer börja gråta när vi har sex.

*

Allt detta, min älskade, allt skulle jag dyrt och heligt lova dig.

Utan att tveka, skulle jag göra allt du ville och bad mig om.

Jag skulle ändra mig och bli precis som du önskade.