Lady Angel

*

Såg på "Bodyguard" för ett par timmar sedan. Den filmen är så söt... Dåliga skådisar men ändå söt. En del av mig avskyr verkligen att jag är sådär tjejigt romantisk av mig att jag gillar sådana filmer, no matter what I might say or deny. Jag försöker ofta förneka att jag gillar romantiska filmer. Det är liksom som om jag inte vill erkänna att jag är så tjejig att jag ryser i hela kroppen i slutet av "Bodyguard" när Whitney Houston stoppar flygplanet och springer fram till Kevin Costner och kysser honom. Men jo, jag ryser faktiskt då. Jag ligger i sängen och vickar förtjust på tårna och ler med hela ansiktet åt den där sista scenen.

Men egentligen vill jag inte erkänna att jag gillar den filmen... Jag vill inte erkänna att jag är sådär tjejigt romantisk av mig att jag mer än gärna vill vara den där hjälplösa lilla damen och bli räddad av den stora starka mannen och sedan sucka lättat över hur ridderlig han är. Och inte att glömma: luta huvudet bakåt och stå på tå med ena foten uppe när han tar mig i sina starka armar och kysser mig.

Har verkligen ingen lust att erkänna det. Det är som om det har blivit något fult nu för tiden att vara romantisk. Speciellt för kvinnor. Det är som om vi är så tvingade att klara allt själva och vara starka för oss själva att det har blivit fel att vara romantisk. Då är man för tjejig verkar det som. Jag började fundera på det där för ett par veckor sedan när M och jag snackade i telefon och jag frågade om han hade några snygga snutkvinnor att titta på medan han håller på med "kursgrejen", och han skrattade och sa att det bara var stenhårda kvinnliga poliser där, och: "Inga sådana där väldigt brudiga tjejer som du.".

Que? Vad är en brudig tjej? Är jag en brudig tjej? En väldigt brudig tjej?

M var tvungen att gå tillbaka till jobbet där på "kursgrejen" så jag fick ingen närmare förklaring från honom då men smsade istället alla kontakter jag har i mobilen och frågade ifall de tyckte jag var en väldigt brudig tjej. Svaren jag fick var vääääldigt olika för tjejerna reagerade ungefär som jag gjorde och fattade ingenting. Piraya skrev att hon också hade blivit kallad det, "en väldigt brudig tjej", men att hon inte heller fattade vad det innebar. "Det är antagligen en komplimang iallafall. Kanske." skrev hon. Min punkkompis och flera andra tjejer skrev bara "Hahaha va?" tillbaka så inte heller de fattade vad M menade. Fail for the girls där alltså.

Men killarna jag smsade och frågade om jag var en väldigt brudig tjej, ja, deras svar var annorlunda. Att kalla en tjej för "väldigt brudig tjej" verkar vara någon hemlig killkod för svaren jag fick från snubbarna gick nästan allihop typ såhär: "Haha ja det är du! Redan märkt det?" och så några blinkande smileys. Det enda riktiga svaret fick jag från min före detta KK som efter påtryckningar och lite hot från min sida förklarade att jag var en väldigt brudig tjej främst för att jag är så mån om mitt utseende (pfft). Så skrev han iallafall först och när jag skrev att han var mer mån om sitt utseende än vad jag någonsin har varit (han fixar ju sitt hår i en kvart varje dag... Jag fixar aldrig mitt hår till vardags, det fixar sig själv eftersom det ser bäst ut om det får leva sitt eget liv, men han fönar och har gelé i sitt hår VARJE DAG) så svarade han att det var mer än så. Efter någon dag av konstanta hot om att få hans tjej, som är min kompis, att sexstrejka så mailade han och förklarade bättre varför han tyckte jag var en väldigt brudig tjej.

Tydligen är jag en väldigt brudig tjej på grund av följande anledningar (enligt exet då):

*främst för att jag har sådan brudig utstrålning (Eeh, okej?)

*jag gråter av sorgliga filmer (Äh vaddå då... "Pans Labyrint" är ju jättesorglig, den som inte gråter av den filmen är fan död inuti.)

*jag har långt hår som hoppar när jag går (Pfft, det hoppar inte, det svävar faktiskt.)

*jag har långa naglar

*jag kan laga mat och baka (Dubbelpfft!)

*jag dansar sexigt

*jag har alltid en massa smycken

*mina ögon glittrar (Bara när jag har satt en ficklampa i örat :P)

*"Du har så gullig röst." (Really? Även när jag pratar skånska?)

*mitt skratt är "...jättekvinnligt och verkligen tjejigt!"

*och "...du går satan så sexigt i högklackat, du vet du går så både brösten och höfterna gungar så man måste titta på dig."

Okej... Hihi, tack. Men jag förstod inte mer av det där dock. Är ju massa kvinnor som gör allt det där liksom och inget av det är något säreget drag för just mig. Igår kom jag att tänka på en av M's kollegor, en kvinna, hon är på "kursgrejen" med honom nu och jag har alltid tyckt att hon är väldigt kvinnlig liksom, hon skulle lätt stämma in på min ex-KK's kriterier ovan. Bortsett från naglarna då kanske. Men iallafall, jag smsade det till M igår, att om jag är en väldigt brudig tjej så är hans kollega också det. Jag tycker åtminstone det. M smsade dock tillbaka "Haha, verkligen inte! Hon är ingen brudig tjej alls." och senare skrev han igen och nämnde precis som exet att jag har en viss utstrålning som i sig är väldigt brudig och som inte många tjejer har och därför inte är sådana där väldigt brudiga tjejer. Ännu lite senare skrev han att jag är "feminint rädd för småsaker" och jag satt stum som ett stort frågetecken efter det.

Jag fattar fortfarande inte. Jag känner mig typ helt nollställd i huvudet av det här. Är det här någon hemlig kod män emellan eller? Alla tjejerna jag har hört av mig till om det här fattar inget men majoriteten av snubbarna hade väldigt roligt åt det och svarade att ja, jag är en väldigt brudig tjej. Nej, jag fattar verkligen inget. Inte ens Diva som brukar kunna avkoda alla mäns knasiga beteenden fattar det. Pfft. Och män påstår att kvinnor är ett mysterium? Jeesh, det är ju män som är det stora mysteriet!

Jag misstänker att alla snubbarna jag frågade, inklusive exet och M, vet att jag är sådär romantisk av mig och därför stämplar mig som en väldigt brudig tjej (vad det nu innebär, jag vet fortfarande inte). Nästan alla är ju faktiskt mina ex också och de har väl någon gång under tiden då vi var ihop listat ut att jag diggar filmer som "Bodyguard" så mycket att jag fånflinar lyckligt och ryser härligt i hela kroppen när hjälten får kvinnan till slut.

Usch. They're on to me!

Jag kommer ALDRIG erkänna att jag är en riktig sucker for romance. Att jag gärna vill få känna mig som den lilla damen som blir räddad av den store starke mannen.

Nej... Jag vill verkligen inte erkänna att romantik funkar på mig och att jag är sådär tjejig. Sådär väldigt brudigt tjejig till och med, för okej jag fattar inte riktigt vad som menas med det men, hmm. Jag tror det stämmer... Men jag har ingen lust att erkänna det.

Det går liksom inte ihop med min inre bitch som jag så ofta får ta hjälp av för att klara mig ur kniviga situationer på egen hand, för ärligt talat, vem har tid att vänta på att den där store starke mannen ska fatta läget och komma till räddning? Gentlemannen är ju död för länge sedan.

Det konstiga är att jag aldrig kommer ihåg vad som händer i mardrömmarna. Ibland kan jag i sekunderna precis efter uppvaknandet komma ihåg ett litet något av mardrömmen, brukar vara mest en känsla eller en tanke jag hade i själva mardrömmen som jag kommer ihåg när jag vaknar, men något mer minns jag aldrig.

Jag skäms lite för att jag har sådana här mardrömmar som påverkar mig så mycket att jag ibland inte vågar somna. Jag ska ju vara vuxen nu liksom. Mardrömmar är ju bara ett hopkok av ens egna fantasier och ouppklarade upplevelser. Vuxna människor får inte börja gråta av sina mardrömmar. Åtminstone tycker inte jag att jag får gråta när jag har vaknat med ett ryck och är helt kallsvettig och blodet i mina ådror är så utblandat med adrenalin att mitt hjärta dunkar så det gör ont i bröstet. Oftast när jag vaknar sådär av en mardröm så kan jag skrika till litegrann. Brukar hindra mitt skrik när det är halvvägs ute ur min mun för trots att jag är skräckslagen av mardrömmen så tänker jag ändå på att jag inte ska störa mina grannar. Jag är väl kanske lite hämmad där. Vilket är lite konstigt med tanke på hur jag ser på impuls och känslostyrda behov så som att behöva skrika när man är rädd. Jag tycker nämligen inte att det är något konstigt alls: behöver du gråta så gråt, behöver du skrika så skrik. Sådana behov är nog oerhört viktiga att tillgodose tror jag.

Ändå vågar jag inte skrika helt fastän jag är så rädd sekunderna efter uppvaknandet från en mardröm. Dumt nog är jag vuxen och har för lätt för att sätta andras behov framför mina egna.

Tänk så skönt det var när man var liten och hade mardrömmar. Man fick både skrika och gråta och man behövde aldrig göra det särskilt länge innan mamma eller pappa kom inrusandes i rummet och klappade en på huvudet och sa att det inte var farligt. Det var bara en mardröm, allt är bra.

Det där vet jag ju nu som vuxen. Mina mardrömmar, hur jävla läskiga de än är, kan aldrig skada mig. Ibland kan jag ha otäcka drömmar där jag till och med är medveten om att det är en dröm, där jag i drömmen kan tänka att allt det här är bara skapat av min hjärna, det är inte på riktigt, och då lugna ner mig själv. Är ganska häftigt på något sätt att drömma något och samtidigt vara medveten om att det bara är en dröm. Då kan man njuta lite av drömmen liksom. Förra året drömde jag något halvläskigt, minns inte nu vad, men då i drömmen kom jag på att det inte var på riktigt så jag började hoppa jättehögt och kom flera meter över marken. Det var satan så häftigt alltså... Tyvärr har jag inte kunnat göra det igen fastän jag rätt ofta har drömmar där jag i drömmen är fullt medveten om att det är en dröm och att jag egentligen ligger och sover. Jag har till och med drömt att jag i drömmen har drömt något och sedan vaknat - men fortfarande drömt. Invecklat...? Dock rätt häftigt. Det heter false awakening enligt engelska Wikipedia och är riktigt intressant att uppleva.

Har ofta funderat på hur det funkar, hur kan jag I DRÖMMEN vara medveten om att det är en dröm? Har det med mitt riktiga medvetande att göra kanske? Mitt medvetande som just då ska sova menar jag. Den delan av hjärnan som tar emot alla intryck när jag är vaken, den ska ju vila när jag sover för att andra delar av min hjärna ska kunna hantera allt jag upplevt. Helvete, bara tanken på hur hjärnan funkar när jag sover får mig att typ vilja bli hjärnforskare eller något. Det skulle nog vara helt vansinnigt intressant tror jag.

*

Sömnparalysering har jag också varit med om, det är inte det minsta trevligt. Har inte haft det nu på snart ett år men det var riktigt jävla obehagligt de första gångerna, speciellt innan jag visste vad det var. Är svårt att förklara men basicly handlar det om att hjärnan har stängt av viljestyrda muskler när man sover och sedan är lite seg med att komma på att medvetandet faktiskt har slutat sova. Typ, ena delen av hjärnan tror att sömnen fortfarande pågår och den andra delen är fullt vaken. Det kan vara sjukt läskigt att uppleva eftersom man inte kan röra sig, man är helt vaken, kan höra, känna och tänka som vanligt men inte öppna ögonen eller röra sig det minsta. Det är bara att vänta på att den delen av hjärnan som styr sömnen ska komma på att hoppsan hejsan, hela hjärnan ska vara vaken nu. Typ. Finns en bra artikel om det på engelska Wikipedia. Nu har jag inte haft det på snart ett år, tack och lov, men de senaste gångerna jag hade det så lyckades jag faktiskt komma på ett sätt att väcka mig själv, eller snarare en viss del av min hjärna, genom att tvinga fram ett djupt andetag. Jag tänkte helt enkelt att andningen är som en impuls, det är så grundläggande att kunna andas liksom så att det blir som en impuls att dra ett djupt andetag när man ligger där och är helt lam. Det fungerade flera gånger att göra så, tvinga fram andningsimpulsen och därmed få hjärnan att sätta på de viljestyrda musklerna igen (fastän andningen inte nödvändigtvis är viljestyrd).

*

Jag skulle nog vilja bli drömforskare eller något. Sömnforskare typ. Sömnen och hur det funkar är ju så in i helvete intressant.

Skulle ju vara skönt att få reda på vad som händer i mina mardrömmar också. Jag minns dem ju aldrig. Nu när det har gått kanske en halvtimme sedan jag vaknade helt skräckslagen från min senaste mardröm så kan jag inte komma ihåg mer än att jag i drömmen tänkte att jag skulle fly. Tror att jag tänkte så iallafall. Jag undrar verkligen vad jag drömmer om. Vad är det jag upplever i drömmen? Varför drömmer jag det? Det måste ju vara något riktigt läskigt jag drömmer eftersom jag vaknar och vill skrika ut min skräck så högt jag bara kan innan jag börjar gråta och är helt förstörd.

Misstänkte för en stund sedan att det kanske har med terpin att göra. Att det är något av mina många förträngda minnen som börjar sippra fram, men fan, jag vet inte. Tror inte det faktiskt. Jag har haft de här "vakna-med-ett-ryck-skrik-och-börja-gråta"-mardrömmarna rätt länge nu. Tänkte nyss att det kan vara the it som ligger bakom, det sexuella övergreppet jag var med om för snart två år sedan, men njae. Tror inte att det är det heller. Något måste det ju vara men det vette fanken om det är något jag har upplevt som ligger bakom mardrömmarna. Det lilla jag minns, vilket faktiskt bara är väldigt upprörda och virriga känslor och intryck och tankar precis efter att jag vaknat från mardrömmarna, säger mig att det snarare är något som min hjärna har kokat ihop helt på egen hand. Jag har liksom den känslan, att det inte är något verkligt jag upplever i mardrömmarna utan något mer i stil med fantasifoster. Tror faktiskt att jag får dra den slutsatsen, det är nog inget riktigt jag har mardrömmar om utan bara något som jag får kalla världens läskigaste skräckfilm speciellt gjord för mig.

Den är både orsaken och lösningen till alla mina problem.

Vilket mysigt supertveeggat ond cirkelliknande moment 22 jag har här då. Suck. Önskar jag slapp sova ensam. När jag sov hos M eller han hos mig som drömde jag sällan något läskigt.

*

*

Älskar mina fredagar.

När jag var liten var jag helt skräckslagen när det åskade. När jag var riktigt liten, innan mina föräldrar skildes, så sprang jag alltid ut och satte mig i bilen när det åskade. Jag var alltid först ut till bilen för jag väl väl mest rädd. Så först kom jag. Sedan kom mina syrror. Och sist mamma. Pappa brukade stanna inne i huset, han brydde sig inte om åskan det minsta, hahaha. Jag har något vagt minne av en gång då det började åska på natten och jag smet in i mina föräldrars rum och smög ner mellan dem i sängen. Mamma kunde vara rätt strikt med att låta oss barn sova med henne och pappa, om jag försökte så blev det oftast nej. Om jag var rädd för mörkermonster eller åska på nätterna så blev det oftast äldsta syrran jag sov hos. Mellansyrran kunde också bli rädd på nätterna, speciellt om det åskade, så det kunde bli rätt trångt i äldsta syrrans säng.

Senare när jag bodde ensam med mamma, efter skilsmässan, fick jag aldrig krypa ner hos henne om jag var rädd på nätterna. Jag minns ganska tydligt en natt då vi var nyinflyttade i första lägenheten vi bodde i efter skilsmässan. Det var en åsknatt på våren 1991 där, och jag väcktes av åskan. Minns att jag var livrädd och började gråta och sprang in till mamma och ville krypa ner i hennes säng, men hon motade bort mig och sa att jag måste sova i min egen säng. Då var jag sju år.

Ibland kan jag börja tänka på det och verkligen hata henne för det. Jag var för fan sju år, rädd för åskan och hela min värld hade försvunnit i och med mina föräldrars skilsmässa, bara låt mig få sova i sängen med dig för helvete.

Jävla satkärring.

Har jag något sjukt behov att att bli sårad av dessa personer?

Är jag lite bipolär av mig kanske?

Måste jag bli sårad och må som ett as så fort någon jag tycker om beter sig illa?

Knarkar jag dåliga relationer?

Konstigt nog har det varje gång varit en man som jag har låtit påverka mig för mycket. Varenda gång, en man i någon slags relation med mig, vän, pojkvän, KK, random bekant, flört, eller whatever. Alltid en man. Alltid en han.

Varenda gång jag har fäst mig för mycket, och kanske även för snabbt, vid denna han så har det varit en turbulent tid i början när jag har låtit honom påverka mig för mycket. Jag låter alltid denna han komma åt mig för lätt.

Varje gång tänker jag att den där han antagligen är expert på att få det att svida i mig.

Han är världsbäst på att såra och han måste fan njuta av det eftersom han gång på gång tar alla chanser att såra mig.

Han trycker till mig lite extra, som om han vill övertyga mig om att jag inte ens är värd luften jag andas. Han gör allt för att få mig att känna mig ovälkommen i hans liv.

Han kan göra och säga vad som helst enbart för att såra.

Enbart för att få mig att må som ett jävla as.

Enbart för att göra mig så ledsen som det bara går. Och jag, ja jag talar ofta rakt ut. Säger till honom rakt ut vad jag känner. Öppnar mig ännu mer för honom. Efter en lite extra turbulent tid kan jag i perioder bli vass mot honom. Ställa honom mot väggen medan jag själv ser till att så sakteliga skaffa distans till både honom och vad det nu är för relation vi har.

Genom åren har det varit många olika han och många olika relationer.

En flyktig flört. En KK. En vän. En pojkvän. En före detta pojkvän. En före detta KK. En random whatever.

Han har haft många olika ansikten. Han har betett sig väldigt olika mot mig.

Men resultatet är alltid samma i början, den första turbulenta tiden.

Jag gråter. Jag hatar honom. Jag vill aldrig mer se honom.

Jag ber till högre makter, som kanske inte ens finns, att han ska förstå.

Jag blir så ledsen att jag får ont i magen och mår illa. Jag mår så dåligt att jag slutar äta.

Sedan...

Jag saknar honom. Jag ångrar allt jag sa. Jag accepterar alla hans fel.

Jag lovar dyrt och heligt att aldrig mer ställa krav på honom. Jag vill ändra på mig så att han kanske kan tycka om mig.

Upprepa om och om och om och om igen.

Tills det slutar med en normal relation, med lika givande och tagande...

Vilket det inte gör förrän jag känner honom och vet hur jag ska hantera relationen. Och senaste gången, vilket var med min killkompis, så tog det typ fyra år.

Fan. Är jag extremt ambivalent bipolär i början av en relation eller knarkar jag känslor?

Det skumma är att det alltid är män. Varför? Varför?

Herregud säger jag bara.

Varför får den jävla tidningen fortfarande finnas??

*

Playadag idag... Är ju redan 20 grader och det ska bara bli varmare. Ska bara äta lite frukost och sedan tar jag en dag på playan. Måste säga att jag verkligen saknar att bo vid havet. Speciellt på sommaren, då vill jag ha salta vindar på en riktig playa. Det är något speciellt med en havsstrand liksom. Åtminstone tycker jag det, men jag har ju växt upp vid havet också. Eller jag har alltid bott i städer vid havet, menar jag. Det gör jag inte nu och jag saknar det verkligen. Att dra till en dåligt konstgjord strand vid en sjö ger liksom inte samma sommarkänsla som en havsstrand med sanden och allt det där. Bästa stranden är Ribban... Älskar verkligen den stranden.

Men jaja. Om någon timme är det iallafall dags för fejkstranden vid sjön. Där finns det åtminstone båtar och bryggor så man kan inbilla sig att det är vid havet. Även fast stranden egentligen ligger vid en skog. Det området heter till och med något med skog vilket jag alltid stör mig på eftersom jag inte tycker det är en riktig skog. Är ju bara platt mark där det står en massa träd liksom. En riktig skog är ju en sådan som Ronja Rövarrdotter sprang runt i... Det är ju verkligen en skog. Grottor, klippor, stenar, mossa, gamla träd som rasat, rumpnissar och vildvittror... Det är en skog! Skogen vars strand jag ska till snart är mer som en park typ.

Ibland förundras jag över hur höga krav jag kan ha på en del saker, som stränder och skogar, för att de ska få kvalificera sig att bli stränder och skogar i mitt huvud.

Håhåjaja. 21 grader redan, shit. Dags att smörja in baslagret med SPF 40, äta frukost, hälla kaffe i termosen, göra mackor och packa kylväskan. Har inte hunnit bli speciellt brun ännu för jag råkade öppna Word och skriva på boken så jag har mest suttit inne. Får köra dubbla lager med SPF 40 för säkerhets skull.

Playa del playa!

Bra video också.

Jau halloi dä häer ä Eava fronn Arbejtsförmeidlingen Kultuir... Ja jau ville baura saija dä att dä finns jui ingen kultuir på Arbejtsförmeidlingen å nåra arbeiten förmeidlar vi ju inte hellor så vi får fain legga nejr häle skeiten! Okej, haj mi maj!"

Hahahahaha jävlar vad dryg jag lät! Jag funderade på att ringa till Nalle Puh och säga så för just då, liksom just då, med allt vin i mig tyckte jag att det skulle vara hysteriskt kul att ringa till honom sent en fredagskväll och spela överdrivet dryg skåning - och hans nummer hade jag ju redan i mobilen (dock utan namn för det har han inte förtjänat ännu...). Men jag vågade inte... Nalle Puh skulle säkert ha hört direkt att det var jag även om jag låter helt annorlunda när jag pratar skånska, men om han hade hört att det var jag... Uuuh, det hade ju varit mindre kul att förklara efteråt, hahaha. Det är egentligen lite tråkigt att jag aldrig slutar tänka efter ens när jag är packad. Är onödigt stelt av mig att aldrig kunna släppa loss helt liksom.

Men åååh, min punkkompis alltså! Hon kan hålla masken när hon busringer! Guuud jag fattar inte hur hon kan hålla sig så cool när jag sitter bredvid henne och har kört in hela handen i munnen för att inte skratta. I fredags gjorde hon en helt spektakulärt EPISK busringning till sexhetot som jag har som arbetsförmedlare nu. Ååååh det var så bra! Lång busringning också, hon höll kvar honom i typ 10 minuter och var helt supercoolt seriös hela tiden medan jag låg på golvet och skrattade mig hes. Man måste älska högtalartelefonen alltså... Sexhetot vi ringde till svarade helt blåögt på alla våra frågor och trodde min punkkompis var seriös när hon påstod att hon hade haft ett fantastiskt one-night-stand med honom för två år sedan. Det blev nästan en fail dock för han sa att han hade familj sedan en tid tillbaka så han kunde ju inte ha haft ett one-night för två år sedan. Oups... Nästan en fail. Jag hade ingen aning om det. Han är ju typ lika gammal som jag och ser liksom inte ut som familjekillen direkt. Han ser snarare ut som om han tigger om att bli klappad i baken, ungefär. Speciellt när han alltid har så tighta jeans, jeesh, det är ju syndigt! Jag vill fan fortsätta vara arbetslös ju. Jag hade iallafall aldrig gissat på att han hade barn för han ser så omogen ut. Dock het som fan. Jag blev så förvånad då i fredags att jag satt som en :O men min punkkompis pratade coolt vidare: "Är du säker på att det inte var dig jag låg med?? Du var så fantastiskt underbart skön, åååh jag måste få det igen!" hahaha jag höll på att dö när jag hörde hur han fnissade och han lät sååå generad när han sa att det inte kunde ha varit han. Jag fattar inte hur hon kunde hålla masken men min kompis svängde in på en helt annan gata och sa att det nog var Nalle Puh som hon hade haft ett one-night med, för visste kände de två varandra...?

Jag var nära att explodera av skratt alltså... Sexhetot lät väldigt förvånad men berättade glatt att jodå, han kände Nalle Puh nu men absolut inte för två år sedan så det var ju märkligt att hon hade blandat ihop dem. Busringningen avslutades med ett "Tack för hjälpen!" från min punkkompis och ett "Ja visst, inga problem!" från sexhetot och sedan skrattade jag så jag inte kunde andas. Epic win!

Den busringningen spårade helt klart ur men uuuh vad kul det var! Jag skrattar fortfarande ju... Direkt efteråt kände jag dock att jag var tvungen att inviga samt förvarna stackars Nalle Puh om att han kanske skulle få några konstiga blickar från sin kollega när han kom till jobbet på måndag, så jag skickade ett sms. Skrev typ "OM du får höra något om ett konstigt telefonsamtal och OM du kanske direkt misstänker att jag ligger bakom, så säg inget!!!" och tänkte att han nog skulle fatta förr eller senare vad jag menade. Men han blev nog rätt förvirrad när han läste det smset. Strax efter blev jag jättenojjig för att Nalle Puh kanske skulle avslöja allt för sexhetot bara för att jävlas med mig, och jag blev så nervös att jag senare gjorde en grej som jag vet att M skulle bli ordentligt sur på mig för ifall han visste. Shit vad han skulle skälla ut mig om han fick reda på det. Jag tänker inte ens erkänna här i bloggen vad jag gjorde. Är inte stolt över det direkt. Men, men...

Sedan drog vi ner på stan och in på en nattklubb där vakterna ville se mitt leg trots att det var 18-årsgräns. Pfft. Vi blev ännu fullare och sjöng med i några låtar från "Grease" och fick sedan en snubbe efter oss när vi skulle gå hem. Vi gick förbi ett par poliser som stannade oss för att kolla leg på min punkkompis, och jag blev så ledsen när jag såg dem. Det sved liksom till i hjärtat när jag såg redan innan de stannade oss att ingen av dem var M. Var förvisso full men ändå, jag kom direkt att tänka på M och kände hur jag saknade honom jättemycket. Smsade honom sedan när vi kom hem (med snubben från nattklubben...) och undrade ifall han inte ville träffa mig snart. Usch, jag var ju så full och fyllesentimental att jag började gråta när M skrev tillbaka helt kliniskt och sådär ointresserat att han inte ens var i stan men att han skulle försöka ringa senare i veckan. Liksom, "försöka ringa senare i veckan"? Fy vad jag blev ledsen alltså. Fast han skrev senare på lördagen att han var på "kursgrejen" igen och hade mycket att göra där så då fattade jag att hans kyliga sms på natten inte var menat att vara kyligt. Jag vet ju vad han gör på den där jävla "kursgrejen" och jag fattar bara inte varför han går med på att vara kvar när han mådde så dåligt efter förra gången. Antar att han inte kan vägra men jag tycker han han borde försöka med tanke på förra gången. Men jaja.

Den där snubben som jag och min punkkompis drog hem var rätt trevlig att prata med, dock lite jobbig eftersom han började tafsa på mig när jag stod i köket och gjorde fyllemacka. Varför kan inte män fatta att när man puttar bort dem och tar bort deras händer så ska de hålla sig borta? En bortputtning och ett vänligt men bestämt "Lägg av, sluta nu" kan väl inte betyda "Kom hit och ta på mina bröst igen och fortsätt försöka dra av mig tröjan" i någons huvud hur fulla de än är? Usch, jag blev så arg att jag ville slänga ut honom direkt. Jag har liksom inget tålamod med klantarslen som inte bryr sig om att ens försöka använda lite finess eller ens ge mig en komplimang innan de börjar ragga på mig. Jag är inte speciellt svårraggad, tycker åtminstone inte det själv, men jag har verkligen noll tålamod med fulla snubbar eftersom de alltid går direkt på brösten. Fet fail, pucko. Jag har faktiskt en massa andra ställen på kroppen som går att röra vid i någon sekund innan tvillingarna vill vara med och leka. Män verkar inte fatta det, åtminstone inte fulla män, men fulla män är ju sällan lika sofistikerade som de känner sig. Snubben i fredags verkade fatta efter ett par bortputtningar till för han gav plötsligt upp och gick in i vardagsrummet där min punkkompis röjde till underbara CCR på stereon. Jag gick dit några gånger för att kontrollera så att Herr Tafsig inte försökte något med min 18 år unga och mycket oskyldiga punkkompis, men hmm.

Första gången jag kollade så låg de i soffan och kysstes, andra gången var han under hennes tröja med hela huvudet, och någonstans mellan tredje och fjärde gången jag kollade så började min kompis gnida Herr Tafsig mellan benen. Jag satte mig i köket med hundarna och åt min fyllemacka. Kom sedan på att jag borde fota dem för att visa unga fröken senare när hon var nykter, men när jag kom in i vardagsrummet så låg Herr Tafsig och sov och min kompis hade hämtat en rakhyvel och ett rosa läppstift som hon kletade in i hela hans ansikte.

Elakt. Men kul... Det fotade jag.

Då var väl klockan 05.30 och jag tyckte det var lika bra att ta första bussen hem och sova mig nykter i min egen säng. Jag städade lite och lämnade sedan min kompis och Herr Tafsig i sängen att göra vad de ville, hmmm... Själv gjorde jag mödosamt och fortfarande vääääldigt full min lilla walk of shame med skoskav in till stan och kom till torget strax innan första bussen kom. Tog av mig skorna på bussen och fick gå i strumporna från busshållplatsen och hem för min vänstra lilltå blödde så det gick genom strumpan, det gjorde så ont att jag haltade hem. Duschade, plåstrade om min tå och somnade fortfarande full när klockan var lite efter 07.

Senare när jag vaknade fick jag världens jävla chock när jag av en slump fick se att en av mina vänner på Facebook, en kompis till en kompis egentligen, är vän med Herr Tafsig. Gaaaah!? Världen har blivit för liten. Herr Tafsig har nog slarvat lite med sekretessinställningarna på Facebook, antagligen har han satt dem på "vänners vänner"-läget för jag kan se både hans logg och alla hans foton. Fail. FB's inställningar för vem som kan se vad är dock lite krångliga. Det tog ett tag innan jag fick mina som jag vill ha dem. Men jag kan alltså se Herr Tafsigs foton...

Han såg rätt bra ut när han hade ögonbryn.