Lady Angel

Min mobil synkar alla kontaker med mina Facebookvänner så jag ser allas Facebookprofilbild när jag smsar med dem.

Superrolig funktion faktiskt! I början fick den mig dock att vilja ha alla mobilkontakter som Facebookvänner och tvärtom,

just för att jag ville se deras foton (plus att Facebook för just min mobil - kallas HTC Sense - synkar all info om alla kontakter,

statusuppdateringar, foton, och så vidare, i mobilen vilket är superdupermegasmidigt!), och det där ledde till att jag pressade en

smsande vän till att lägga till mig på Facebook fastän han inte ville. Jag ville så gärna testa den funktionen då, första dagen

jag hade mobilen, att jag nästan tvingade mig på honom och blev ledsen när han stod på sig och inte ville lägga till mig som

FB-vän. Något jag skäms för nu faktiskt. Han ville ju inte alls ha mig som vän på Facebook trots att vi mailade där hela tiden

och efter det kände jag mig bara så avvisad och totalt ratad att jag grät hela natten. Efter det har jag inte hört ett enda pip

från den vännen. Jättetråkigt faktiskt, jag vill ju så jättegärna fortsätta smsa och maila med honom men han verkar inte vilja

det. Supertrist att han inte ville vara min vän på Facebook så att jag kunde få ge tillbaka och vara hans vän tillbaka eftersom

han helt villkorslöst har varit min i snart tre år.

*

Fast i och för sig, det där med Facebook ser man ju så olika på från person till person. Jag var stenhård i början och ville

enbart ha IRL-vänner på min Facebook. Sedan kom Farmville och jag fick lägga till främlingar för att kunna avancera där. Nu har

ju nästan alla mina Farmville-vänner också blivit mina vänner som jag snackar med om allt möjligt, vi hjälper varandra med

problem och tar verkligen del i varandras liv och numera ser jag det som en självklarhet att lägga till typ vemsomhelst på

Facebook som jag har någon sorts kontakt med. Känns som det naturliga valet typ, hahahaha! Jag är en av dem som lägger ut

hela mitt liv på internet och inte minst FACEBOOK och det blir som en självklarhet att vara öppen om allt. Jag är öppen i

min blogg, jag berättar naket om mig själv (dock dold bakom ett relativt anonymt alias) och jag är samma på Facebook. Jag

har ingen anledning att dölja något där heller trots att jag skyltar med både ansikte och namn. Är förvisso ganska anonym

på FB om man inte är vän med mig, men mina vänner där vet allt. För mig och andra i min ålder som lägger ut sina liv på internet

är det ju naturligt att fortsätta göra det. Internetlivet är ju rätt enkelt. Men andra ser det inte så alls. Plus att hela grejen

med Facebook-vänner/kontakter har kommit att bli något som bara komplicerar relationer om en viss relation inte har börjat på ett

"normalt" vis.

Min mobil synkar alla kontaker med mina Facebookvänner så jag ser allas Facebookprofilbild när jag smsar med dem. Superrolig funktion faktiskt! I början fick den mig dock att vilja ha alla mobilkontakter som Facebookvänner och tvärtom, just för att jag ville se deras foton (plus att Facebookversionen HTC Sense synkar all info om alla kontakter, statusuppdateringar, foton, födelsedagsinfo och så vidare, i mobilen vilket är superdupermegasmidigt! Och sjukt coolt...).

*

Det där med Facebookfotona som kontaktbilder när man smsar ledde till att jag pressade en smsande vän till att lägga till mig på Facebook fastän han inte ville. Jag ville så gärna testa den funktionen då, första dagen jag hade mobilen, att jag nästan tvingade mig på honom och jag blev ledsen när han stod på sig och inte ville lägga till mig som FB-vän. Något jag skäms för nu faktiskt. Det var ju liksom ingen stor grej även om jag tog det hemskt personligt just då och kände mig totalt ratad. Han ville inte alls ha mig som vän på Facebook trots att vi mailade där hela tiden och efter det kände jag mig bara så avvisad att jag grät hela natten. Fick inget lugn i mig alls då, hade bara sådan hemsk ångest för det där. Efter typ två dagar tog jag mod till mig och skickade iväg ett sms till honom, tänkte både förklara och typ be om ursäkt och be honom glömma allt, men fick inget svar på det smset.

Efter det har jag inte hört ett enda pip från den vännen. Jättetråkigt faktiskt, jag vill ju så jättegärna fortsätta smsa och maila med honom men han verkar inte vilja det. Supertrist att han inte ville vara min vän på Facebook så att jag kunde få ge tillbaka och vara hans vän tillbaka eftersom han helt villkorslöst och troget har varit min i snart tre år.

Efter ännu ett par dagar råkade jag skicka ett sms fel, skulle skicka till Piraya och skrev något väldigt privat i smset, men skickade det till den där vännen som det hade kört ihop sig med på Facebook tidigare. Samma tre siffror i slutet på mobilnummerna, dock i olika ordning, och jag klickade på "skicka" utan att kontrollera hela numret som mobilen föreslog. Gaah, pinsamt. Ville dö ju.

*

Fast sedan sket jag i det där. Shit the same liksom, alla kan klanta till sig med felskickade sms ju och det är knappast det pinsammaste jag har gjort... (i sjunde klass när jag råkade släppa en brakfis som ekade i hela korridoren när jag gick förbi killen i nian jag var kär i, är fortfarande pinsamhet nummer 1...). Och med tanke på vad jag och Piraya annars kan smsa om i väldigt grafiska ordalag så är det ju inte det mest pinsamma jag hade kunnat skicka fel. Dagen efter till exempel, jag smsade Piraya om huruvida man kunde välja att bli lesbisk för om man verkligen var trött på män och hade en stark vilja så borde man väl kunna lära sig att tända på brudar...? Mitt exakta sms var "Tror du att man kan välja att bli lebb? Inte för att jag är heltrött på kuk men lite fitta skulle nog vara en kul omväxling." och hennes svar på det var ännu värre :"Hahaha jag vet inte... Det skulle väl vara mjukare och mysigare kanske? Du får supa ner mig och sedan kolla om du verkligen behöver kuk mer än fitta!" hrrrm... Det där blev en lång smsdiskussion kan jag avslöja... Hårdvara versus mjukvara, vilket är roligast att lattja med? Piraya och jag smsade i flera timmar om det där. Är jävligt glad nu att jag dubbelkollade numret innan jag skickade det första smset...

*

Efter det så började jag också skicka sms, utan att förvänta mig svar, till den där mannen. Skrev om lite allt möjligt och tänkte att jag skulle fortsätta smsa hur svårflörtad den här mannen nu än kunde vara. Inte för att jag raggar på honom men, ja, han uppför sig ju som himla svårflörtad faktiskt så det ändå ett passande ord. Nu har jag dock slutat smsa. Jag kom liksom på att jag var orättvis mot mig själv, och mot honom men mest mot mig själv, som fortsatte dela med mig av mig och mitt liv utan att den här mannen gav något tillbaka av sig och sitt liv. Jag smsade ju dessutom av ren jäkelskap liksom, tänkte typ att om jag inte fanns i hans liv på Facebook så kunde jag åtminstone finnas i hans mobil. Det var ju inte särskilt snällt av mig. Nu i efterhand har jag kommit på att det var därför jag fortsatte smsa och det var nog en usel idé. Gånger tio. Det kan ju aldrig vara något som är bra i längden och det kändes inte bra för mig eftersom jag på sätt och vis inte tycker att jag gjorde något direkt fel när jag frågade om han inte skulle lägga till mig på Facebook. Visst, det var ju klantigt gjort av mig och jag gick väl på lite för hårt utan att se på det noggrant från hans sida, vilket jag gör nu. Men jag tycker inte att jag gjorde fel. Jag ville ju bara vara hans vän tillbaka, det var allt jag var ute efter. Ska vi snacka om direkta fel så är det snarare han som har gjort det från början. Ett stort jävla fel också. Jag har dock aldrig sett det som ett fel. Faktiskt inte. Jag blev aldrig sur eller förbannad på honom, anklagade honom aldrig för att snoka eller något sådant och jag kände mig heller inte utsatt fastän jag på sätt och vis var det. I och med att han gjorde det där felet så kom jag i beroendesituation till honom vilket verkligen ska undvikas i den relationen vi hade då. Fast det blev ju aldrig något sådant, han visade sig snart vara en av de goda. Blev lite rädd första tiden bara, jag visste ju inte vad han var för snubbe då liksom. Fast jag vande mig snabbt vid att han så obemärkt hade smitit in i mitt liv och efter några månader tänkte jag inte ens på hur det hade gått till.

*

Det är inte förrän typ NU som jag har blivit medveten om hur enormt fel det var av honom att göra så och hur mycket han riskerade då för tre år sedan. Hade jag velat så hade jag nog kunnat få honom avskedad faktiskt. Kan jag säkert fortfarande, haha, men det skulle jag aldrig göra. Har dock fnissat lite åt tanken att jag säkerligen skulle kunna tjäna lite pengar på det här om jag nu någonsin skulle våga vara så ful. I början var jag i den där berondesituationen till honom, nu är det snarare tvärtom. Det kan göras till det åtminstone och jag kan ju verkligen förstå ifall han blev lite rädd av sig där. Har verkligen förstått hur mycket han har satt på spel under de här tre åren. Jag förstår dock inte varför han har gjort det. Vad är hans motiv här liksom? Han behöver ju inte ha något lömskt i åtanke men något måste han ju vilja liksom. Varför annars ha kontakt med mig så pass frekvent i tre år, gå över till Facebookmailande, sedan sms och sedan leka isberg och låtsas som ingenting? Oavsett relationen så är det bara att leka med människors känslor, något som sårar.