Om han och Facebook
Är verkligen helt kär i min nya mobil alltså. HTC Desire Z kickar arsle med alla andra mobiler... Det finns absolut ingenting med min nya mobil som jag inte gillar! Älskar allt med den! Designen till exempel, den är ju bara så himla häftig med ett hölje i aluminium och något gummiliknande material i olika gråa nyanser.
Att Facebooka från min nya mobil är extra roligt för under varje inlägg jag gör står det "via HTC Sense" och "HTC" står i grönt vilket ser tjusigt ut. Tjusigare än när man Facebookar från iPhone till exempel, då står det ju bara "via iPhone" helt trist utan färg... Mina inlägg från HTC Desire Z syns ju på väggen liksom...
Min mobil synkar alla kontaker med mina Facebookvänner så jag ser allas Facebookprofilbild när jag smsar med dem.
Superrolig funktion faktiskt! I början fick den mig dock att vilja ha alla mobilkontakter som Facebookvänner och tvärtom,
just för att jag ville se deras foton (plus att Facebook för just min mobil - kallas HTC Sense - synkar all info om alla kontakter,
statusuppdateringar, foton, och så vidare, i mobilen vilket är superdupermegasmidigt!), och det där ledde till att jag pressade en
smsande vän till att lägga till mig på Facebook fastän han inte ville. Jag ville så gärna testa den funktionen då, första dagen
jag hade mobilen, att jag nästan tvingade mig på honom och blev ledsen när han stod på sig och inte ville lägga till mig som
FB-vän. Något jag skäms för nu faktiskt. Han ville ju inte alls ha mig som vän på Facebook trots att vi mailade där hela tiden
och efter det kände jag mig bara så avvisad och totalt ratad att jag grät hela natten. Efter det har jag inte hört ett enda pip
från den vännen. Jättetråkigt faktiskt, jag vill ju så jättegärna fortsätta smsa och maila med honom men han verkar inte vilja
det. Supertrist att han inte ville vara min vän på Facebook så att jag kunde få ge tillbaka och vara hans vän tillbaka eftersom
han helt villkorslöst har varit min i snart tre år.
*
Fast i och för sig, det där med Facebook ser man ju så olika på från person till person. Jag var stenhård i början och ville
enbart ha IRL-vänner på min Facebook. Sedan kom Farmville och jag fick lägga till främlingar för att kunna avancera där. Nu har
ju nästan alla mina Farmville-vänner också blivit mina vänner som jag snackar med om allt möjligt, vi hjälper varandra med
problem och tar verkligen del i varandras liv och numera ser jag det som en självklarhet att lägga till typ vemsomhelst på
Facebook som jag har någon sorts kontakt med. Känns som det naturliga valet typ, hahahaha! Jag är en av dem som lägger ut
hela mitt liv på internet och inte minst FACEBOOK och det blir som en självklarhet att vara öppen om allt. Jag är öppen i
min blogg, jag berättar naket om mig själv (dock dold bakom ett relativt anonymt alias) och jag är samma på Facebook. Jag
har ingen anledning att dölja något där heller trots att jag skyltar med både ansikte och namn. Är förvisso ganska anonym
på FB om man inte är vän med mig, men mina vänner där vet allt. För mig och andra i min ålder som lägger ut sina liv på internet
är det ju naturligt att fortsätta göra det. Internetlivet är ju rätt enkelt. Men andra ser det inte så alls. Plus att hela grejen
med Facebook-vänner/kontakter har kommit att bli något som bara komplicerar relationer om en viss relation inte har börjat på ett
"normalt" vis.
Min mobil synkar alla kontaker med mina Facebookvänner så jag ser allas Facebookprofilbild när jag smsar med dem. Superrolig funktion faktiskt! I början fick den mig dock att vilja ha alla mobilkontakter som Facebookvänner och tvärtom, just för att jag ville se deras foton (plus att Facebookversionen HTC Sense synkar all info om alla kontakter, statusuppdateringar, foton, födelsedagsinfo och så vidare, i mobilen vilket är superdupermegasmidigt! Och sjukt coolt...).
*
Det där med Facebookfotona som kontaktbilder när man smsar ledde till att jag pressade en smsande vän till att lägga till mig på Facebook fastän han inte ville. Jag ville så gärna testa den funktionen då, första dagen jag hade mobilen, att jag nästan tvingade mig på honom och jag blev ledsen när han stod på sig och inte ville lägga till mig som FB-vän. Något jag skäms för nu faktiskt. Det var ju liksom ingen stor grej även om jag tog det hemskt personligt just då och kände mig totalt ratad. Han ville inte alls ha mig som vän på Facebook trots att vi mailade där hela tiden och efter det kände jag mig bara så avvisad att jag grät hela natten. Fick inget lugn i mig alls då, hade bara sådan hemsk ångest för det där. Efter typ två dagar tog jag mod till mig och skickade iväg ett sms till honom, tänkte både förklara och typ be om ursäkt och be honom glömma allt, men fick inget svar på det smset.
Efter det har jag inte hört ett enda pip från den vännen. Jättetråkigt faktiskt, jag vill ju så jättegärna fortsätta smsa och maila med honom men han verkar inte vilja det. Supertrist att han inte ville vara min vän på Facebook så att jag kunde få ge tillbaka och vara hans vän tillbaka eftersom han helt villkorslöst och troget har varit min i snart tre år.
Efter ännu ett par dagar råkade jag skicka ett sms fel, skulle skicka till Piraya och skrev något väldigt privat i smset, men skickade det till den där vännen som det hade kört ihop sig med på Facebook tidigare. Samma tre siffror i slutet på mobilnummerna, dock i olika ordning, och jag klickade på "skicka" utan att kontrollera hela numret som mobilen föreslog. Gaah, pinsamt. Ville dö ju.
*
Fast sedan sket jag i det där. Shit the same liksom, alla kan klanta till sig med felskickade sms ju och det är knappast det pinsammaste jag har gjort... (i sjunde klass när jag råkade släppa en brakfis som ekade i hela korridoren när jag gick förbi killen i nian jag var kär i, är fortfarande pinsamhet nummer 1...). Och med tanke på vad jag och Piraya annars kan smsa om i väldigt grafiska ordalag så är det ju inte det mest pinsamma jag hade kunnat skicka fel. Dagen efter till exempel, jag smsade Piraya om huruvida man kunde välja att bli lesbisk för om man verkligen var trött på män och hade en stark vilja så borde man väl kunna lära sig att tända på brudar...? Mitt exakta sms var "Tror du att man kan välja att bli lebb? Inte för att jag är heltrött på kuk men lite fitta skulle nog vara en kul omväxling." och hennes svar på det var ännu värre :"Hahaha jag vet inte... Det skulle väl vara mjukare och mysigare kanske? Du får supa ner mig och sedan kolla om du verkligen behöver kuk mer än fitta!" hrrrm... Det där blev en lång smsdiskussion kan jag avslöja... Hårdvara versus mjukvara, vilket är roligast att lattja med? Piraya och jag smsade i flera timmar om det där. Är jävligt glad nu att jag dubbelkollade numret innan jag skickade det första smset...
*
Efter det så började jag också skicka sms, utan att förvänta mig svar, till den där mannen. Skrev om lite allt möjligt och tänkte att jag skulle fortsätta smsa hur svårflörtad den här mannen nu än kunde vara. Inte för att jag raggar på honom men, ja, han uppför sig ju som himla svårflörtad faktiskt så det ändå ett passande ord. Nu har jag dock slutat smsa. Jag kom liksom på att jag var orättvis mot mig själv, och mot honom men mest mot mig själv, som fortsatte dela med mig av mig och mitt liv utan att den här mannen gav något tillbaka av sig och sitt liv. Jag smsade ju dessutom av ren jäkelskap liksom, tänkte typ att om jag inte fanns i hans liv på Facebook så kunde jag åtminstone finnas i hans mobil. Det var ju inte särskilt snällt av mig. Nu i efterhand har jag kommit på att det var därför jag fortsatte smsa och det var nog en usel idé. Gånger tio. Det kan ju aldrig vara något som är bra i längden och det kändes inte bra för mig eftersom jag på sätt och vis inte tycker att jag gjorde något direkt fel när jag frågade om han inte skulle lägga till mig på Facebook. Visst, det var ju klantigt gjort av mig och jag gick väl på lite för hårt utan att se på det noggrant från hans sida, vilket jag gör nu. Men jag tycker inte att jag gjorde fel. Jag ville ju bara vara hans vän tillbaka, det var allt jag var ute efter. Ska vi snacka om direkta fel så är det snarare han som har gjort det från början. Ett stort jävla fel också. Jag har dock aldrig sett det som ett fel. Faktiskt inte. Jag blev aldrig sur eller förbannad på honom, anklagade honom aldrig för att snoka eller något sådant och jag kände mig heller inte utsatt fastän jag på sätt och vis var det. I och med att han gjorde det där felet så kom jag i beroendesituation till honom vilket verkligen ska undvikas i den relationen vi hade då. Fast det blev ju aldrig något sådant, han visade sig snart vara en av de goda. Blev lite rädd första tiden bara, jag visste ju inte vad han var för snubbe då liksom. Fast jag vande mig snabbt vid att han så obemärkt hade smitit in i mitt liv och efter några månader tänkte jag inte ens på hur det hade gått till.
*
Det är inte förrän typ NU som jag har blivit medveten om hur enormt fel det var av honom att göra så och hur mycket han riskerade då för tre år sedan. Hade jag velat så hade jag nog kunnat få honom avskedad faktiskt. Kan jag säkert fortfarande, haha, men det skulle jag aldrig göra. Har dock fnissat lite åt tanken att jag säkerligen skulle kunna tjäna lite pengar på det här om jag nu någonsin skulle våga vara så ful. I början var jag i den där berondesituationen till honom, nu är det snarare tvärtom. Det kan göras till det åtminstone och jag kan ju verkligen förstå ifall han blev lite rädd av sig där. Har verkligen förstått hur mycket han har satt på spel under de här tre åren. Jag förstår dock inte varför han har gjort det. Vad är hans motiv här liksom? Han behöver ju inte ha något lömskt i åtanke men något måste han ju vilja liksom. Varför annars ha kontakt med mig så pass frekvent i tre år, gå över till Facebookmailande, sedan sms och sedan leka isberg och låtsas som ingenting? Oavsett relationen så är det bara att leka med människors känslor, något som sårar.
*
Och hela grejen med Facebook, det ser man ju så olika på från person till person hur allvarligt det är att lägga till någon som vän där. Jag var stenhård i början och ville enbart ha IRL-vänner på min Facebook. Sedan kom Farmville och jag fick lägga till främlingar för att kunna avancera där. Nu har ju nästan alla mina Farmville-vänner också blivit mina vänner som jag snackar med om allt möjligt, vi hjälper varandra med problem och tar verkligen del i varandras liv och numera ser jag det som en självklarhet att lägga till vemsomhelst på Facebook som jag har någon sorts kontakt med. Gamla internetkontakter jag har klickat med i kommenterna på en video på Youtube eller kontakter från Lunarstorm som jag aldrig har träffat IRL. Gamla skolkompisar och deras före dettor. Grannar och kompisars kompisar som jag egentligen inte känner men som jag ändå klickar med. Känns som det naturliga valet typ. Att också visa alla andra Facebookvänner att här, här är en vän/pojkvän/flickvän/syster/bror och så vidare, som jag tycker om, är väl något som spelar in för alla. Vissa vill göra det, andra vill inte alls. M till exempel, han hade Facebook för ett par år sedan och hittade många gamla klasskamrater och sådana kontakter men ville inte lägga till att han hade ett förhållande med mig. Han ansåg det bara vara nödvändigt att berätta för hela världen att vi hade en relation om vi hade varit gifta eller sambos. Efter en rätt kort tid tröttnade han dock på hela Facebookgrejen och raderade sitt konto.
*
Facebooklivet är väl också lite av en generationsfråga. Jag är född 1983 och började leva mitt liv på internet typ i samma stund som datorn och det fantastiska modemet kom in i genomsnittsvenskens hem. Runt 1998 började jag vara på internet och olika communitys varje dag. Mannen som detta inlägget handlar om är född 1965 och vande sig väl inte lika snabbt och lätt vid hela internetgrejen kan jag tro. Jag har faktiskt sett att han mest bara använder pekfingret och långfingret när han ska skriva på tangentbordet, hehehe. Sorry, men jag lägger märke till detaljer...
Men vad jag menar är att jag är en av dem som lägger ut hela mitt liv på internet och inte minst FACEBOOK och det blir som en självklarhet att fortsätta göra det. Jag har ju gjort det sedan jag satt vid en Win95-dator och tyckte att det uppringda internetet var snabbt... Ljudet var ju häftigt också.
*
Jag är öppen i min blogg, jag berättar naket om mig själv (dock halvdold bakom ett relativt anonymt alias) och jag är samma på Facebook. Jag har ingen anledning att mörka något där heller trots att jag skyltar med både ansikte och namn. Är förvisso ganska anonym på FB om man inte är vän med mig, men mina vänner där vet allt. För mig och andra åttiotalister som lägger ut hela sina liv på internet är det ju naturligt att fortsätta göra det. Internetlivet är ju rätt enkelt, det är relationerna i det verkliga livet som är svåra. Men andra ser det inte så alls. Plus att hela grejen med Facebook-vänner/kontakter har kommit att bli något som bara komplicerar relationer om en viss relation inte har börjat på ett "normalt" vis. Jag och mannen ifråga här träffades inte på ett vis som är lätt att gå vidare från. Inte för honom iallafall, är säkerligen lättare för mig att gå vidare och bli vänner än vad det är för honom. Och jag har ju inget att förlora heller, det är ju inte jag som kan få sparken liksom. Jag har ingen anledning att mörka något. I hans fall kan jag dock göra det ändå, för hans skull.
*
PS, jag ser nu hur rörigt det här inlägget kan vara med alla "han" överallt och inget namn på mannen ifråga trots att han faktiskt har ett alias i min blogg, men jag vill visa den här mannen att jag också är en av de goda, så jag låter honom vara anonym. Alltid.
*
PS igen, det här är bara mina tankar, det är inte meningen att trampa ännu mer på någons tår.
BÄST!!!
jag vill festaaaaa
I'm drunker!!!!
Flyllematen som är en gåva till männisakan från både BUddah och jessus och Gud och Allah är potatisgratäng med massa massa massa massa massa massa massa masssa massa massa massa massa massa massa massa massa massa msassa masa massa msaaassa OST!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sköljes med en enorm jävla sjukligt stor fördel ner med VIIIIIIIN för vem fan vill bli nykter eftter fyllematen när man var så himla sköntflamsigt fullis.....
ska typ halsa vin och knapra marabou Polka resten av natten tjiho!
Skrev för någon timme sen "im drunk!" i min facebook status och typ genast fick jag mail av en megasuperkristen Farmvillevän (en amerkian) om att inga goda kristna dricker alkohol. Jag kan alltså inte sluta skratta åt det....... Eftersom jag typ aldrig slutar tänka både en och två gånger innan jag gör nåt hur full jag är bli r (jag slutar liksom aldrig att tänka rationellt och ansvarfulltt, eller; allsstå jag sluta fan aldrig tänka "vuxet" jag släpper aldrig loss på de t viset)så kommer jag inte svara henne nu men min tanke nu är typ: Alla höga makter i alla religioner vet mycket vä l att jag BEHÖÖÖÖÖVER vara full nu!!!! Så det så! Om nu gud påstår sig vilja mitt bästa så ska han/ hon låta mig bli packad i fred! jag behöver fnittra och fnissa just nu! Alllt skit med M och att han kanske flyttar och dessutom kanske är fucking kär i sin extjej är inte nåt som jag mår bra av direktr. jag behöver dimma och fnitter nu!
I'm druuuunk and i', gonna bloody hell STAY drunk and then get wasted.... Så det så.
Fsast det dumma med och vara full 'r att jag vill smsa folk... har typ lust att smsa m och be honom sticka och brinna för nu är jag arg vilket är en välkommenn omväxlingför jag har annars vari t ledsen hela tiden typ. Att vara arg på honom nu känns bara skönt liksom ,blir stark inne i mig. Iallafall för en stund o den stunden behöver jag. Jag har ju varit döledsen i över tre över nu liksom, känns bara finfint att fnissa och fnittra och flyta iväg på vinvågorna!
Lalalalala!"!!!!!! åh helvete vad stavfel jag gjorde härdå. Bllahhhh orkar inte bry mig!!!!!!!!! Jag är så skönt full har skön musik i öronen (tears for fear- Everybode wants to rule the world på repeaaaat=) för jag älskar den låten) och röker sköna level 100 och dricker skönt viiiin!!!!!!!!!
Kommer vä l dock att skämmsa imorgon hehehehe
Men shit the same......... mår prefekt nu hihihi oups. vad är en prefekt?? menade perfekt! Sitter och är så skön hela tiden lalalaalalalala
I'm druuuuunk
*
Börjar bli iallafall. Tänker dock inte gå ut och festa, ska bara sitta hemma och bli fuuuull! Och leka lite med allt mitt smink. Fixade porrläpparna ovan förut, hehe. Tänk om jag skulle börja köra med sådana till vardags...?
Tänk vad tråkigt att vara man alltså... Män får ju inte leka med smink liksom. Vad trist det måste vara. Samma sak med det där att män ska stå upp och kissa bara för att de kan. Hallå, det kan fan jag också men det är ju obekvämt! Sitt ner, filosofera lite och vila medan ni gör era behov istället... Upptäck vilken njutning det är att sitta ner och kissa!
*
*
Gud vad full jag börjar bli. Lalala, skön känsla.
*
*
Tre liter för 129 spänn. Billig fylla, är ju 13 % hahahaha!
*
Shoppade lite igår förresten. Hittade två scarfs på Lindex och det var två för en så de kostade bara 30 spänn!
*
*
Rosa och aprikos... Är mycket 80-talspasteller nu.
*
*
Ännu mer 80-talspasteller...
*
*
Och så hittade jag nya örhängen!
*
*
69 spänn på H&M. Himla tjusiga alltså, lite kitschiga men ändå himla fina!
*
Hittade nu en gammal bild på när jag provade en behå någon vecka innan jul tror jag det var. Var helknasig storlek på den behån, jag drar alltid D-kupa, ibland DD men oftast funkar D lika bra. Behån nedan var storlek D90... Jag dubbelkollade lapparna och frågade ett biträde på Kappahl om det verkligen skulle vara en D och biträdet påstod det. Måste fan ha varit en felsydd behå alltså. Typ halva mina bröst fick ju plas i den knasbehån!
*
*
Ser ju snarare ut att vara en B-kupa liksom. Synd att behån inte passade. Röd och fin ju, ville gärna ha en till röd behå också. "XLNT" my ass...
*
*
Nu ska jag återgå till mitt vinglas och min nya mobiltelefon som spelar Dj Bobos låt "You belong to me" på repeat. Är för tillfället min "nya" favoritlåt fastän den är rätt gammal. Tror den kom typ 1994 eller något, kommer ihåg att den spelades på skoldiscona i mellanstadiet.
Älskar att ha android alltså... JAG BEHÖVER ALDRIG LÄMNA FACEBOOK!!! Jippiiiiii! Mycket skönt, jag dör ju faktiskt om jag är borta från Facebook för länge... Efter bara en timme börjar det klia i mig att kolla hur det står till med mina vänner, och efter två timmar börjar jag tugga på naglarna vilket jag aldrig brukar göra annars. Det är väl något som är ett så kallat I(T)-landsproblem...
*
*
Ååååh HTC Desire Z, det där är en riktigt sexig mobil alltså... Efter min förra mobil, LG GW520, så var jag helsåld på att ha tangentbordsmobil. Är enormt praktiskt, man kan smsa sjukt fort och skriva långa mail och sådär och det gjorde jag på min gamla mobil. Använde alltid tangentbordet då för touchskärmen på GW520 var sååå enormt jobbig. Var en sådan där tryckkänslig skärm på min förra mobil vilket egentligen inte är "äkta" touchskäm om man ska vara petig. Äkta touchskärmar känner av den (myyyyycket) svaga elektriciteten i ens finger och är ju därför mycket mer precisa. Det går till exempel att klicka med fingret på något som bara är 1 x 1 millimeter stort. Tryckkänslig skärm å andra sidan... En sådan reagerar just på tryck och för att få precision där så får man ju använda en Stylus eller trycka med naglarna som jag gjorde på min LG. Annars blir ju trycket lika stort som ens fingertopp liksom. Äkta touchskärmar reagerar dock inte alls på tryck med naglar. Är ett enkelt sätt att testa vilken sorts skärm man har på sin touchmobil om man inte är tekniknörd som Lady Angel. Man behöver inte ens trycka på äkta touchskärmar för att de ska reagera, räcker med att smeka den lite lätt typ. Har dock kommit på nu att jag faktiskt aldrig använder tangentbordet på min nya mobil... Touchskärmens tangenter är så enkla att smsa på att jag aldrig flippar upp det riktiga tangentbordet. Hehehe, det kanske inte var så lönt att skaffa en mobil som kostar typ fem lax just för att den hade tangentbord...? Känner mig dock inte blåst på konfekten alls, är alltför kär i min mobil för det. Kan ju också vara bra att ha fysiska knappar ifall man ska smsa på resande fot när tåget/bussen/bilen skakar. Eller när man är full... Nuvarande mobilens tangentbord har ju ÅÄÖ också, stort plus! Det hade inte min förra mobil.
*
Just det... Min mobil är sjukt cool... Jag kan fjärrstyra den! Om den till exempel blir stulen eller om jag tappar bort den så kan jag genom att logga in på mitt HTC Sense-konto både låsa den, radera allt innehåll och all känslig info i mobilen eller få den att ringa på högsta volym även om ljudet är avstängt. Har lekt lite med det där via mitt HTC Sense-konto där jag också kan se vart den befinner sig på en karta. Har testat och det går verkligen att se vart den är! Satt hemma och såg att den fanns precis där jag bor. Satt hemma hos Diva och då fanns mobilen också där. Satt på bibblan och då var den där, hahahahahaha! Oerhört häftigt alltså. Om jag fjärrlåser mobilen så visar skärmen ett meddelande om att den är låst samt att det visas ett meddelande som jag har bestämt: "Har du hittat min fina mobil? Du har en vän för livet om du lämnar tillbaka den! Ring numret nedan!" och så visas mitt hemnummer under rubriken "Ring min ägare" vilket också är det enda numret man kan ringa med mobilen när den är låst, förutom 112. Underbar mobil!
*
♥♥♥HTC Desire Z♥♥♥
*
Ååååh, nu är jag skööööönt full!!! Har lust att smsa folk nu. Får inte. Hmm, ska det inte finnas någon app till androidmobilen som funkar som ett alkolås???
Aj...
Hur lätt är det att få hjärnskakning egentligen? Jag var ute och gick för ett par timmar sedan och halkade. Är ju is överallt nu och jag ramlade som fan. Tog emot med högerhanden och det liksom knakade till i handleden då kände jag. Har rätt ont i högra handleden nu, sitter med bandage dock så det fixar sig väl. Är lite orolig för att min högra handled är typ permanent skadad nu för jag råkade stuka den i somras, även då knakade det till i den, och sedan dess har jag haft ont i den lite då och då. Kan ju inte vara särskilt bra att stuka den igen nu liksom. Fastän jag tog emot fallet med högerhanden och lyckades väl bromsa lite där så slog jag i pannan. Det kändes ungefär som om mitt huvud typ studsade mot isen. Oerhört äcklig känsla, bläää. Jag började inte blöda men var tvungen att sitta kvar på marken en stund innan jag kunde resa mig upp. Kände mig helt oorienterad och lite yr. Jag gick hem så fort jag kunde stå upp igen och nu när jag har varit hemma en stund så mår jag lite bättre. Är inte yr längre men känner mig fortfarande oorienterad och har ett rött märke i pannan. Har typ overklighetskänsla i huvudet, det är lite svårt att förklara. Är lite rädd för att jag har fått hjärnskakning för jag är så himla trött nu och den tröttheten känner jag igen från en gång när jag var liten.
Var väl kanske fem år och hade en egen gungställning i trädgården där vi bodde då. Mina syrror brukade göra konster i gungorna där, typ hänga uppochner när de hade full fart på gungan och jag ville också göra det så jag övade hela tiden på att hänga uppochner och så vidare. En gång råkade jag ramla baklänges när jag gungade och försökte få upp benen så att jag skulle hänga uppochner i gungan, och då höll jag väl inte i mig tillräckligt så jag ramlade bakåt och slog i bakhuvudet så det krasade i hela skallen och ner i nacken. Hemskt äcklig känsla minns jag. Minns dock inte så mycket mer efter det, kommer ihåg några fragment här och där bara. Minns att mamma kom och lyfte upp mig och nästa minnesfragment är att vi var på akuten och en läkare höll på och lyste mig i ögonen flera gånger. Sedan minns jag att jag låg i baksätet i bilen och min äldsta syrra satt bredvid och klappade mig i ansiktet och mamma sa att hon (jag alltså) inte fick somna. Fast det där i bilen kan också ha varit på väg in till akuten, är svårt att komma ihåg för det är så diffust. Men den där trötthetskänslan jag har nu känner jag igen sedan då, där i bilen kommer jag ihåg att jag var jättetrött men att syrran klappade mig i ansiktet hela tiden så jag inte skulle somna.
Jag har fått höra senare att vi var på akuten i flera timmar och att jag hade fått hjärnskakning och att läkaren först ville att jag skulle ligga kvar på sjukhuset för observation men sedan ändrade sig. Jag är lite rädd för att jag har fått hjärnskakning nu också, fast inte lika svår. Känner mig dock lite piggare nu. När jag började skriva det här så hade jag lite svårt att hitta tangenterna men det har jag inte nu så det är väl kanske en minihjärnskakning bara. Är fortfarande sådär trött dock. Är väl bäst att jag håller mig vaken tror jag.
Märker nu att det dunkar av smärta i handleden och högerbenet. Det var lite avdomnat där förut men nu gör det skitont. Jävla is. Måste den vara så himla hal? Ska det vara nödvändigt liksom...?
:-s
Jag fattar inte min nya mobil... Har nollställt den två gånger nu men fortfarande är det flera kontakter som inte försvinner. Misstänker dock att det är cacheminnet det hänger på. Hur fan raderar man cachen på en androidmobil egentligen??? Att nolla hela mobilen till fabriksinställningarna verkar radera precis allt utom just cacheminnet. Glörrgh! Om jag inte var lite full nu så skulle jag nog slänga mobilen i toaletten eller något... Upptäckte nämligen att jag hade råkat skickat ett sms fel idag. Fyyyy vad pinsamt, bläää! Skulle skicka till Piraya som har samma tre siffror i slutet av sitt mobilnummer, bara i en annan ordning, som en HEEEELT annan person. Helt fucking fel person också. Visste inte ens att jag hade kvar den personens nummer i mobilen eftersom jag har nollställt mobilen två gånger nu. Är därför jag misstänker cacheminnet. Fast cache har väl mer med webläsare att göra kanske...? Blörrgh, jag fattar inget av androidmobiler!!! Jag är inte tekniknördig nog hehehehe...
Skäms något oerhört för att jag skickade det där smset fel. Uuusch, mår nästan illa faktiskt. Hade inte lagt in Pirayas nummer på nytt efter nollställningen av mobilen så jag skrev in det när jag skulle skicka smset och då kom det upp ett nummer som förslag. Verkade lite konstigt eftersom jag hade nollställt mobilen en knapp timme innan, och då ska ju alla sparade nummer och sådant försvinna, men jag tänkte inte så mycket på det då. Jag tittade just bara på de tre sista siffrorna för Pirayas tre sista mobilsiffror är så lätta att minnas och tänkte ju direkt att det var hennes nummer som mobilen föreslog. Typ en och en halvtimme senare började jag undra varför hon inte svarade och kollade i mobilen och såg då att det var ju fan inte ens hennes nummer jag hade skickat till. Helvete... Fy fan vad pinsamt alltså! Fick kolla numret på eniro.se och var nära att börja gråta av skam när jag såg vems nummer det var. Hade jag inte redan tagit en långsittare idag så hade jag nog skitit på mig tror jag. Det var so not funny at all att se den personens namn där på eniro. Pinsamt, pinsamt, pinsamt! Blev så jäääävla nervös när jag upptäckte vem jag hade skickat till att jag gick och öppnade en vinflaska och hällde i mig ett fullt glas på typ två minuter... Visste väl att jag skulle behöva den flaskan... Snodde den från M's lägenhet igår när jag var där och hämtade lite kläder och sådant. Funny, funny. Den där helt fucking feeeel person som fick Pirayas sms har iallafall inte svarat på det smset, det gör saken nästan värre tycker jag nu. Tyckte det var bra först men nu vill jag nog dö eller något tror jag. Är typ skitnervös för att jag ska få ett svar nu liksom, gaaah, jag spyr snart nästan. Ångest, ångest, en kniv mot min strupe hahahahahaha! Uuuh, jag är så skönt full nu alltså...
Jag vs. Män
Ibland tänker jag att män har det lättare än kvinnor. Väldigt mycket lättare. Alla män jag känner verkar ju aldrig påverkas av sina känslor. Sedan i torsdags har jag mått så otroligt dåligt att jag gråter nästan hela tiden. När jag inte gråter så mår jag så illa av ångesten att jag i panik får rusa in på toa flera gånger och böja mig över toaletten, utan att det kommer upp något. Det blir bara retningar i svalget som gör så ont att jag börjar gråta igen. Har jag tur så är ångesten så pass lätt att jag bara har ont i magen och har svårt att andas.
Jag mår så dåligt nu att jag knappt äter något. Igår och i förrgår tvingade jag i mig en smörgås på morgonen och en till på kvällen men mer än så verkar jag inte kunna få i mig.
Jag vaknade 05.20 idag och kände mig så tom att jag började gråta innan jag ens hade hunnit lyfta huvudet från kudden och nu sitter jag framför datorn med ångest och ett glas vatten som sällskap.
Mår män aldrig så dåligt av sina känslor? Blir de aldrig sårade? Känner de sig aldrig så avvisade att de ber till högre makter, som kanske inte ens finns, om styrka och inre lugn? En del av männen i mitt liv verkar inte ha några problem med att uppföra sig som totala svin mot mig och sedan gå vidare med sin dag, tralala. Ett par män påverkas inte alls av att använda mig som tidsfördriv utan hänsyn till mig. Andra män i mitt liv har inga problem med att ignorera mig. De anar säkert att jag går och pillar till min nya mobil oräkneliga gånger om dagen för att se om jag har fått något svar på mitt sms jag skickade för snart ett dygn sedan. Ändå svarar de inte. De går bara vidare med sin dag, tralala, utan att bry sig om eller låta sig påverkas av sina känslor eller vetskapen om att jag mår dåligt.
Det måste vara skönt att vara hård som sten inuti.
Slippa att må illa av ångesten hela dagen och gråta när kvällen kommer.
När jag uppför mig illa mot någon, man eller kvinna, så svider det i mig. Jag ångrar mig och blir påverkad av min ånger. Blir inte män påverkade på det viset? Inte alls? De två männen i mitt liv som nås av mina tankar varje minut av varje timme hela dagen och natten, känner de ingenting? Okej att det var helt mitt fel, okej att jag var jobbig, okej att jag försökte sticka min näsa där den inte hörde hemma, okej att jag förtjänar att må såhär, okej, okej, jag mår som jag borde må, men bär jag ensam detta ok? Mår inte de två männen dåligt alls? Ångrar inte de sitt beteende mot mig? Nås inte jag av deras tankar åtminstone en gång lite då och då? Pillar de inte till sina mobiler åtminstone tio gånger om dagen för att se ifall jag har hört av mig igen? Jag kan ju dock säga nu att nej, jag kommer inte att höra av mig igen. Det gör alltför ont i mig för att jag ska orka och jag är redan tillräckligt rädd för att bli avvisad igen. Bollen ligger på deras planhalva nu. Jag vågar inte göra mer.
Tänk om de inte känner något alls. Vad skönt det måste vara.
Om det är så män fungerar, helt känslolöst och iskallt, då avundas jag män.
Jag mår så dåligt nu att jag knappt äter något. Igår och i förrgår tvingade jag i mig en smörgås på morgonen och en till på kvällen men mer än så verkar jag inte kunna få i mig.
Jag vaknade 05.20 idag och kände mig så tom att jag började gråta innan jag ens hade hunnit lyfta huvudet från kudden och nu sitter jag framför datorn med ångest och ett glas vatten som sällskap.
Mår män aldrig så dåligt av sina känslor? Blir de aldrig sårade? Känner de sig aldrig så avvisade att de ber till högre makter, som kanske inte ens finns, om styrka och inre lugn? En del av männen i mitt liv verkar inte ha några problem med att uppföra sig som totala svin mot mig och sedan gå vidare med sin dag, tralala. Ett par män påverkas inte alls av att använda mig som tidsfördriv utan hänsyn till mig. Andra män i mitt liv har inga problem med att ignorera mig. De anar säkert att jag går och pillar till min nya mobil oräkneliga gånger om dagen för att se om jag har fått något svar på mitt sms jag skickade för snart ett dygn sedan. Ändå svarar de inte. De går bara vidare med sin dag, tralala, utan att bry sig om eller låta sig påverkas av sina känslor eller vetskapen om att jag mår dåligt.
Det måste vara skönt att vara hård som sten inuti.
Slippa att må illa av ångesten hela dagen och gråta när kvällen kommer.
När jag uppför mig illa mot någon, man eller kvinna, så svider det i mig. Jag ångrar mig och blir påverkad av min ånger. Blir inte män påverkade på det viset? Inte alls? De två männen i mitt liv som nås av mina tankar varje minut av varje timme hela dagen och natten, känner de ingenting? Okej att det var helt mitt fel, okej att jag var jobbig, okej att jag försökte sticka min näsa där den inte hörde hemma, okej att jag förtjänar att må såhär, okej, okej, jag mår som jag borde må, men bär jag ensam detta ok? Mår inte de två männen dåligt alls? Ångrar inte de sitt beteende mot mig? Nås inte jag av deras tankar åtminstone en gång lite då och då? Pillar de inte till sina mobiler åtminstone tio gånger om dagen för att se ifall jag har hört av mig igen? Jag kan ju dock säga nu att nej, jag kommer inte att höra av mig igen. Det gör alltför ont i mig för att jag ska orka och jag är redan tillräckligt rädd för att bli avvisad igen. Bollen ligger på deras planhalva nu. Jag vågar inte göra mer.
Tänk om de inte känner något alls. Vad skönt det måste vara.
Om det är så män fungerar, helt känslolöst och iskallt, då avundas jag män.
Ensam
Känner mig så jävla ensam. Känns som om ingen vill ha mig i sitt liv.
Min hemlighet
Känner du dig ensam? Jag känner mig ensam. Särskilt på nätterna när jag inte kan sova. Natten har en sällsam effekt på mig: jag blir aktiv, pysslig och vaken. Även om jag är trött. Även om jag är in i helvete trött.
Kan ibland känna hur mina sinnen både öppnas och vaknar när det är natt. Mina tankar går igång och jag både älskar och hatar att grubblerierna blir djupare och djupare för varje nattimme. Detta betyder inte nödvändigtvis att det är melankoliska tankar och grubblerier som försiggår i Lady Angels lilla huvud så fort det blir mörkt. Dock brukar jag dras till de tankarna. Det är liksom lite mer lockande att tänka på det mörka, det sorgliga, och det cyniska när nattens mörker matchar med sin stillhet. Allt oftare de senaste dagarna tänker jag på M. Ibland är det direkt plågsamt att tänka på honom och grubblerierna leder enbart till att jag blir ledsen. Så har nätternas tankar varit sedan en hel månad tillbaka men speciellt den senaste tiden. Jag misstänker att M's "kursgrej" har innehållit mer eller mindre hemska saker, sådant han egentligen inte har velat se men tvingats se ändå. Jag vet faktiskt inte, han vill inte berätta för mig vad det är. Fastän jag så mjukt och försiktigt som möjligt har bett honom berätta för mig vad det är som tynger honom så har han inte sagt något. Hans röst har bara blivit tvär och irriterad i telefonen och sedan har han avslutat samtalet innan jag har hunnit be om ursäkt för att jag lägger mig i.
När jag nu tänker tillbaka så har M's otrevliga humör inte kommit särskilt plötsligt alls. Jag läste lite i min dagbok för några dagar sedan, bläddrade tillbaka ett femtiotal sidor för att försöka hitta en låttitel jag klottrade ner någonstans där i dagboken när jag inte hade något annat att skriva på, och såg då en kort dagboksanteckning från september förra året som jag hade glömt bort. Det jag hade skrivit där handlade om att M hade snäst av mig i telefonen och jag hade blivit så förvirrad och upprörd att jag började gråta när han slängde på luren. Varför han gjorde så förstod jag inte förrän någon dag efter när han ringde och förklarade, det var då han hade fått reda på att han skulle bli så pass inblandad i "kursgrejen" att han skulle tvingas vara borta hela veckorna och bara komma hem på helgerna. Han ville ju inte bli inblandad i "kursgrejen" mer än att han var med de två veckorna som var bestämda från början. När han fick reda på att han skulle vara med mycket längre började han bli både stressad och irriterad, han kunde snäsa av mig i både samtal, sms och mail bara för att någon timme senare ringa och låta så ångerfull att jag veknade totalt och förlät honom. Lite ljuva ord i mitt öra var allt som behövdes för att jag skulle smälta och börja spinna av längtan efter honom igen.
Sådär har M betett sig sedan dess och nu när jag har tänkt tillbaka ordentligt så minns jag att det bara har blivit värre och värre. Vad som verkligen förvånar mig nu är att jag har hela tiden slätat över och bortförklarat det med att han har jobbat så mycket. Han har varit stressad. Han har inte sovit bra. Han har pendlat fram och tillbaka i ett halvår och typ levt i en resväska under lika lång tid. Så har jag tänkt och jag har, vad jag kan minnas, inte ens skrivit här i bloggen om hur M's beteende mot mig har förvärrats. Ännu mindre har jag berättat det för någon av mina vänner, Ella på skolan, Diva, Piraya, min punkkompis: de som alltid får veta hur det egentligen är med mig - på riktigt - har inte fått veta alls. Det har varit svårt faktiskt men jag inser ju också varför jag har hållt det för mig själv. Jag får ofta höra från mina vänner att jag har det ultimata förhållandet. Att M och jag är perfekta ihop. Att jag är ascool som har ett så stadigt och långvarigt förhållande med en så bra man som M. Jag gillar den bilden av mig själv, nej, jag älskar den. Jag älskar att människor i min närhet, min allra närmaste krets, ser på mig så. Som idealkvinnan: hon som klarar allt. Hon: fucking wonder woman som alla kvinnor vill vara. Då är det inte särskilt svårt att förstå varför jag har hållit tyst om M's allt mer nedlåtande beteende mot mig. Jag fick just den insikten för en knappt timme sedan. Satt framför datorn och kände mig totaltchockad av min egen insikt, mådde nästan illa, men kände ju också att det inte bara var något jag har inbillat mig. Det har inte bara varit en dum känsla som förföljt mig i ett halvår, det är så det är.
Jag kommer väl att chocka alla nu när jag avslöjar hur det har varit mellan M och mig, men jag känner att jag inte orkar mörka längre. Så jag säger det rakt ut bara. Det är inte så bra mellan M och mig. Senaste gången vi träffades märkte jag att det var något helt annorlunda med honom. Han var liksom tyst och rörde knappt vid mig när vi inte hade sex. Vilket vi bara hade en gång på typ fyra dagar, och då för att jag inledde det. Han verkade inte vara särskilt intresserad av att vara nära mig överhuvudtaget och när han åkte till "kursgrejen" igen så sa han bara hej då och kramade mig helt löst. Jag fick inte ens en puss på kinden innan han halvsprang ner i trappen och ut. Jag var så jävla ledsen men tänkte att jag bara inbillade mig och höll det för mig själv. Jag bortförklarade det med att det var hela grejen med "kursgrejen" som gjorde honom lite borta i huvudet liksom. Jag smsade och ringde honom som vanligt men fick kanske svar på var tredje sms och han svarade bara någon enstaka gång när jag ringde. När jag sedan blev utkickad från skolan ringde jag honom i gråtpanik och ville bara ha någon att prata med men han svarade inte ens på mitt sms jag skickade istället för att lämna ett meddelande på hans mobilsvarare. Efter julfiaskot och inställt firande så fick jag upptagetton i örat varje gång jag ringde honom och sedan slutade han svara på sms helt och hållet ända tills han ringde och sa att han tänkte spendera hela sin ledighet hos exfrun och barnen. M lät rätt konstig på rösten då och jag fattade ingenting förrän exfrun ringde förra veckan. Hon och jag har jättebra kontakt, jag pratar mer med henne än med någon annan faktiskt. Exfrun och jag har en väldigt avslappnad relation, vi är mer som systrar än vad jag är med mina riktiga systrar och vi kan både skämta och prata fullkomligt allvar liksom. Hon ringde förra veckan och sa först på skämt att hon hade sett M med hans exflickvän, en tjej han var ihop med strax efter att de skilde sig, men hon sa det helt på skämt liksom och vi skrattade bara åt det. Jag tänkte inte så mycket på det då heller. M har ju friheten att träffa andra kvinnor, liksom jag har friheten att träffa andra män, men det har bara blivit så att vi har valt bort det. Bortsett från att jag hade ett litet snedsteg förrförra året. Jag har dåligt omdöme antar jag, det är vad M har kallat det också och det stämmer väl.
Iallafall, exfrun ringde igen dagen efter, i lördags, och sa igen att hon hade sett M med hans exflickvän men lät nu helt allvarlig och sa dessutom att hon verkligen hade sett hur de var intresserade av varandra. Hennes exakta uttryck var att det hade slagit gnistor om dem. Vi pratade länge om hur hon hade märkt hur M var annorlunda, att han fick samtal på mobilen som han tryckte bort och sms som han inte svarade på och att han bara inte var sig själv. Jag ville typ dö när hon sa det. Exfrun ville väl nästan dö hon också när jag sa att det antagligen var mina samtal och sms som M avvisade. Jag får ju knappt tag på honom längre så det är nog mina samtal som han har avvisat. Jag blev så ledsen att jag började gråta i telefonen och frågade M's exfru varför hennes före detta inte ville ha mig längre, vilket nästan kändes lustigt att fråga henne. Men det är ju så det känns nu när jag vet vem M har träffat och antagligen haft kontakt med under "kursgrejen" om exfruns misstanke stämmer. Jag orkade inte just då försöka ta itu med M och fråga vad det är han vill så exfrun gjorde det åt mig. Hon har lite bättre hand med honom har jag märkt. Jag hörde hur hon sa till honom att han måste prata med mig för annars skulle hon ge honom ett helvete och han kom till telefonen utan att ens försöka tjafsa emot, något han annars har varit rätt pigg på den senaste tiden.
När vi hade pratat i typ fyra timmar sa M till slut att han inte visste vad han ville. Han erkände att han inte mår bra efter "kursgrejen" men han ville fortfarande inte säga exakt vad som hade hänt. Exfrun har inte heller kunnat luska ut vad det handlar om men hon sa att M går till en kurator flera gånger i veckan så något är det ju. Hela jävla samtalet med M är dimmigt i mitt minne nu för jag var så upprörd men han sa mot slutet att han ville ta en paus för han behövde tänka. Och jag vågar knappt säga det till någon. Både Diva och Piraya skulle gå i taket och ge M ett fullkomligt helvete ifall de visste ens hälften av vad som pågått sedan "kursgrejens" start, och de skulle väl smälla av helt om jag avslöjade för dem vad jag nu skriver här: M funderar på att flytta dit exfrun bor och han erkände att han är intresserad av exflickvännen som exfrun hade sett honom med. Jag har känt till det här sedan i lördags morse och jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga liksom. Allt jag tänker på är att jag blir så ensam om M flyttar. Jag kommer bli så utelämnad och ensam och oskyddad att jag inte ens vågar tänka på hur det kanske kan bli. De senaste dagarna har jag desperat tagit kontakt med alla jag känner, småpratat lite utan att säga något om allt som har hänt men samtidigt hela tiden försökt hålla liv i kontakten. Alla mail, sms och telefonsamtal med alla jag har hört av mig till försöker jag allt vad jag kan att hålla igång. Jag vill inte bli ensam. Varje gång jag ringer någon och jag hör att jag kanske ringer lite olägligt så försöker jag låta glad och trevlig och komma på något kul att säga så att samtalet inte ska avslutas med ett "Jag ringer tillbaka senare." som de sedan glömmer bort. I varje mail och sms som jag desperat försöker hålla igång till både IRL-vänner och Farmville-vänner vill jag bara skriva "Snälla lämna mig inte, sluta inte tycka om mig, sluta inte svara fastän vi inte skriver något intressant, sluta inte bry dig, ignorera mig inte, snälla stanna kvar." trots att jag märker att personen i andra änden av konversationen för länge sedan har tappat intresset för att svara. Jag har fått slut på ämnen att skriva och snacka om med dessa personer och orkar snart inte försöka mer. Känner mig tom liksom. Jag vågar inte säga att M kanske ska flytta och bli ihop med sin exflickvän igen. Jag vågar inte tänka på det. Allt jag kan tänka på är hur jag inte vill bli ensam.
Lonely...
Är så sur på M. Han har en massa ledighet nu efter "kursgrejen", det tog en massa övertid och han jobbade natt och så vidare då så nu får han vara ledig till slutet av januari. Han förtjänar ju den ledigheten helt klart. Det tycker jag verkligen, jag vet ju hur jävla mycket han slet liksom, men det är bara det att han väljer att spendera den ledigheten hos exfrun och barnen. M åkte ju dit dagen före julafton, kom typ direkt från "kursgrejen" och vi hann inte träffas då eftersom jag åkte till stugan samma dag. Vi planerade lite att först fira nyår ihop men sedan blev det inte så för M skulle träffa gamla vänner som bor där exfrun bor och jag var på fest med min punkkompis. Då blev planeringen att M skulle komma hem i början av januari, tredje har jag för mig, men sedan blev det inte så heller. Nu är det sjätte januari och sedan ett par dagar tillbaka har M bestämt sig för att spendera hela sin ledighet hos exfrun och barnen.
Jag blir så kluven. Å ena sidan tänker jag att han självklart måste få träffa sina barn och jag vill absolut inte hindra honom från det. Vilken sorts människa skulle jag vara som blir så självisk och tjurar bara för att min älskare vill träffa sina barn liksom. När jag var barn så hade jag inte min pappa när jag var mellan typ 6 och 13 år gammal så jag vill ju inte beröva M's barn på sin pappa. De är förvisso mitt i tonåren båda två nu men ändå.
Å andra sidan... Jag vill bara skrika och stampa foten i golvet. Jag minns knappt ens när jag träffade M sist. Tror det är så länge sedan som i början av december. Vi bakade lussekatter och degen jäste så mycket att vi inte blev klara med utbakningen förrän efter midnatt. Det är nog senaste gången jag träffade M. Kanske hann träffas någon gång till efter det förresten. Men det är över en månad sedan och jag blir rejält tjurig när jag tänker på det. Varför vill han inte träffa mig? Han säger ju att han kommer hem från exfrun och barnen i slutet av januari, då är det nästan två månader som han har fått vara utan mig. Påverkar inte det honom lika mycket som det påverkar mig? Ligger inte han i sängen på kvällen och känner sig ensam? Jag tänker ibland att han nog betyder mer för mig än vad jag gör för honom men sedan så händer något eller han säger något som får mig att tänka att jag måste betyda minst lika mycket för honom.
Jag vet inte om jag ska bli sur eller bara ledsen liksom. Läste min dikt för en stund sedan. Det sista arbetet jag gjorde klart på svenska A-kursen var ju att skriva en dikt som skulle beskriva en plats och en känsla i stil med Pär Lagerkvists "Ångest" (vilket jag tyckte var ett oerhört fattigt exempel av läraren att ge). Jag klurade länge på vad jag skulle skriva om för känsla som skulle passa ihop med platsen. Kom till slut fram till vad jag sedan tyckte var perfekt. Kom på dikten när jag vaknade en morgon innan skolan och kände mig så otroligt ensam när jag insåg att M inte låg bredvid mig fastän han hade gjort det i en dröm jag haft. Dikten tog tid att göra klar, främst för att jag ville att den skulle bli perfekt, men också för att jag velade och tyckte att den inte var stark nog. Jag tänkte ju att M skulle läsa den sedan. Det har han dock inte gjort. Har funderat på att maila den till honom men jag ville se honom när han läste den så jag väntade på att få träffa honom igen. Nu vet jag dock inte om jag har lust att vänta längre. Speciellt inte när han är så nonchalant mot mig liksom. Pratade med honom igår och han lät så konstig på rösten. Helt ointresserad typ. Så som jag tänker nu så får han inte läsa dikten överhuvudtaget. Såvida han inte läser min blogg då för här kommer den. Jag är alltför stolt över min dikt för att inte vilja dela med mig av den. Om någon läsare tycker om min dikt så lämna gärna en kommentar.
*
"Lämnad"
Jag bryr mig inte.
Så känns det i just detta nu, jag bryr mig inte.
Alkoholen har dövat saknaden efter dig.
Alkoholen har dövat allt.
Just nu, och i några få stunder till,
bryr jag mig inte om att du har lämnat mig.
*
Jag är berusad nog att bara fnittra åt mina rödgråtna ögons dimmiga blick i sminkspegeln.
Jag är berusad och allt känns bra.
Jag flyter, svävar, flyger, gungar, naken i min säng.
*
Mina läppar svider efter din skäggstubb.
Jag bryr mig inte.
På insidan av mina lår kan jag fortfarande känna värmen av dina händer.
Jag bryr mig inte.
Min hals brinner av smärta efter dina bett.
Jag bryr mig inte.
På mina bröst torkar din saliv.
Jag bryr mig inte.
Lakanen är solkiga och stinker upphetsande av din svett.
Jag bryr mig inte!
*
Berusningen är övermäktigt stark.
Jag trycks ner, ner, ner, långt ner i lakanen och omges av din svettlukt.
Saknaden anfaller mig.
Alkoholens falska tröst försvinner.
Jag gungar runt i ett hav av saknad efter dig.
Hade jag fått ha dig här, bara lite längre, hade du gungat med mig.
Blurka
Blääää. Såg nyss i kalendern att jag har socmöte idag. Ska träffa syon. Usch. Jag gillar inte henne. Sedan mötet på skolan så känner jag mig helt anti den där jävla syon.
Vräker ner snö idag också. Så kul att orka sig ut då. Jag som hade tänkt stanna inne och färga håret idag. Får väl vara ful ett tag till då. Om jag inte kommer på socmötet så får jag väl ett helvete sedan. Grrr.
Sch! Hemligt...
Jag tänkte för skojs skulle avslöja lite hemlisar om mig själv. Jag tänkte att jag gör väl inte annat i bloggen än att avslöja mina hemlisar men det har pekats ut för mig att jag inte avslöjar tillräckligt. Så okej då... Here we go...
Hemlis # 1
Jag hatar verkligen när folk inte kan stava... Okej, om du har dyslexi eller inte är född i Sverige så har du en ursäkt men alla andra vuxna människor...? Folk som skriver "mej, dej, sej" eller stavar fel med vilje för att det ska verka puttenuttigt, åååh vad jag hatar det! Jag blir fan äcklad av det. Ännu värre är det med människor som inte bryr sig om att stava rätt. Om man försöker stava rätt så tycker jag att då har man åtminstone gjort sitt bästa, men om man bara skiter i det och tycker att det spelar ingen roll att man stavar fel 58 gånger i en text med 10 meningar, ja då är det faktiskt äckligt. Något som också är äckligt är försvenskningen av engelska ord som "mail" till "mejl". Det är vidrigt. Jag kan inte förstå hur "mejl" har kommit in i SAOB. Usch.
Hemlis # 2
Är egentligen en pinsamhet som hände igår och som jag egentligen tycker är för pinsam för att ens våga tänka på än på några år. Jag var på Ica igår och hade precis ställt mig i kön till kassan när jag fick syn på min killkompis E vid godishyllan. Det var ett tag sedan jag såg honom och jag blev extra glad över att råka springa på honom där så jag gick ur kassakön för att hälsa. Jag tänkte att nu skulle jag minsann hälsa ordentligt också så jag gick fram till honom och smällde till honom hårt i baken och sa "Åh vad kul att se dig och din söta rumpa här!!!". Sekunden efter insåg jag att det inte alls var min killkompis utan en helt främmande och mycket förvirrad man. Jag skämdes så mycket att jag bara lämnade min korg med varor och gick hem. Började nästan gråta av skam på vägen hem.
Hemlis # 3
Jag avskyr verkligen Arbetsförmedlingen. Är en totalt meningslös myndighet som nog bara finns mest för syns skull eller för att slussa runt, samt plåga, arbetslösa. Jag känner inte en enda kotte som har fått jobb genom Arbetsförmedlingen. Jag avskyr också alla som jobbar på Arbetsförmedlingen, bortsett från EB och Nalle Puh som jag har fäst mig vid samtidigt som jag avskyr det faktum att de jobbar för en ond myndighet. Jag avskyr Arbetsförmedlingen så mycket att varje gång jag är där så klottrar jag lite i hissen eller sätter fast tuggummin på skylten på entréplanet. Har även funderingar på att klottra "I som här inträda, låten hoppet fara!" bredvid skylten i hissen...
Hemlis # 4
Rätt elakt men jag tycker det är lite småkul att göra M svartsjuk. Han kan bli svartsjuk på hur jag kan maila och maila och maila och maila lite till med Nalle Puh flera dagar i rad och frågar mig allt oftare vad jag ser i Nalle Puh egentligen. Jag brukar vägra att svara just för att jag tycker M är både rolig och gullig när han är svartsjuk. Plus att mitt mailande med Nalle Puh faktiskt inte är M's ensak. En annan man i mitt liv som M inte är speciellt förtjust i är min killkompis E och hur vi kan gå runt och klappa varandra i baken lite då och då. Den svartsjukan förstår jag i och för sig men E och jag göra sådär utan att mena mer och det tycker jag att M ska lita på. Därför kan jag ibland börja prata om E när jag är med M bara för att han ska veta sin plats eller för att hämnas när han har glott på andra kvinnor. Men också för att han blir så gullig när han är svartsjuk. Sexet blir grymt också.
Hemlis # 5
Ibland kan jag gå runt med väldigt djup urringning bara för att jag tycker det är kul att se hur män inte kan hålla sig från att titta. De måste verkligen titta ner i en urringning verkar det som och jag tycker det är otroligt roligt att ta reda på hur långt de är villiga att gå för att få sig en titt. De tror säkert att de är jättediskreta men det är de ju inte... Det kan ju alla kvinnor intyga. Som kvinna kan jag avslöja att man faktiskt märker när män glor på brösten men för det mesta låter man männen komma undan med det och fnissar efteråt med tjejkompisarna över hur tuttfixerade män är. En populär lek jag ofta kör med Diva och Piraya är att vi kan gå och handla eller fika tillsammans och alla tre ha megaurringningar. En av oss kan gå fram till ett manligt biträde och fråga något och de andra två står en bit bort och räknar hur många gånger hans blick glider neråt. Ibland kan det urarta till vadslagning: "Okej jag slår vad om att jag kan få honom att titta så mycket att han blir nervös och börjar stamma... 20 spänn, är ni med?" och liknande. Det är en kul kvinnohobby som nog har fler anhängare än vad någon man kan förstå för jag upplever ofta ett fnittrigt samförstånd med främmande kvinnor när vi båda ser en man glo ner i någons urringning.
Hemlis # 6
Jag är sjukt bra på att minnas detaljer. Onödiga småsaker som exakta händelser, ordningen på dem, vad någon sa eller gjorde och så vidare, fastän det kanske har gått flera år sedan det hände. Mitt korttidsminne är åt helvete dåligt men långtidsminnet är kristallklart och mycket detaljerat. Det har jag ofta nytta av när jag vill sätta dit någon som jag kanske är lite småtjurig på eller när jag av olika anledningar vill skämma ut någon. Lite maliciöst av mig kanske men det är jävligt kul. Användbart också.
Hemlis # 7
Jag är väldigt pigg på att döma folk efter deras musiksmak. Det innebär dock inte att jag sållar bort dem från mitt liv bara för att de på fullaste allvar tycker att Elvis är kung och Madonna fortfarande är cool och nyskapande, men jag tror att en persons musiksmak verkligen kan avslöja vem de är. Och det är mycket intressant! Man kan verkligen komma in i någons huvud genom att ta reda på vilken musik de lyssnar på. Jag idiotförklarar dock aldrig någon enbart på grund av deras musiksmak, såvida de inte lyssnar på Eddie Meduza varje dag och älskar varje sekund för då är de idioter. Samma sak med "vit makt"-musik av förklarliga skäl.
Hemlis # 8
Jag hatar min näsa. Är förvisso ett komplex men också en hemlis för ingen vet hur mycket jag verkligen hatar min näsa! Den är för rund och trubbig och för stor nertill för att överhuvudtaget passa in i mitt ansikte och jag tycker att min näsa totalförstör varenda foto av mig. Jag kan tycka att mitt leende blev fint, håret ligger tjusigt, sminkningen var felfri, mina ögon ser bra ut och så vidare, men min jävla näsa förstör allt, allt, allt, allt! Ibland kan jag sitta och stirra rakt ut och irritera mig som in i helvete på att jag ser min näsa vart jag än tittar.
Medan jag ändå är inne på hemliga komplex så kan jag avslöja att jag hatar en sak till i mitt ansikte minst lika mycket som min näsa: min skrattgrop. Jag har bara en och det gör hela mitt ansikte osymmetriskt när jag ler. Skrattgropen sitter i min högra kind och om jag ler och samtidigt lutar huvudet lite åt höger så ser jag genast ut att vara smällfet. Nästan varje dag när jag ska någonstans så kan jag tänka att jag inte får le för då ser jag bara dum och fet ut och varje gång jag ler så försöker jag alltid att inte luta ansiktet åt höger för då blir skrattgropen tydligare och kan lätt se ut som ett hudveck vilket bara gör att jag ser äckligt fet ut.
Hemlis # 9
En hemlig favorithobby är att bara sitta och studera människor. Ibland kan jag följa efter någon om de verkar extra intressanta, har dock bara gjort det ett par gånger. Om jag sitter på ett café och har en god latte i handen kan jag sitta kvar länge och bara titta. Jag är bra på att lägga märke till detaljer, sådant smått som sockludd på golvet till exempel, och liknande småsaker kan jag leta efter när jag studerar någon. Jag läser människor bra, kanske väldigt bra till och med. Om jag fastnar för en människa som verkar intressant så kan jag lägga ner en förmögenhet i tid på att ta reda på mer om honom eller henne.
Hemlis # 10
Jag är läskigt bra på att argumentera och det får jag väl tacka mina syrror för. Jag är snabbtänkt, får aldrig slut på ord, tappar inte tråden och jag tar till alla knep jag kan, vilket är många, för att få fram infon jag är ute efter eller bara för att jag tycker det är kul att kaxa. Min puls går upp litegrann när jag är inne i en riktigt hetsig argumentation, då njuter jag verkligen.
Hemlis # 11
Jag tycker Foo Fighters låt "My Hero" är så bra att jag blir sexuellt upphetsad av att höra den. Faktiskt. Har tyckt det i flera år. Jag vet inte vad det är med den låten men jag blir totalhet av att höra den. Jag kan ibland spela den på repeat som förspel medan jag väntar på M och sedan överfalla honom när han kommer hit, eller så lyssnar jag på den i mobilen med hörlurarna på medan han tittar på dötrista "Rapport" och sedan grenslar jag honom så fort meteorologerna har snackat klart om vädret. Han har ingen aning om varför jag ibland helt plötsligt blir så himla angelägen om sex.
Hemlisar... Fast nu är det ju inte så hemligt längre.
