Lady Angel

Alla gångbanor som inte är blockerade av plogvallar är istället isbelagda och så dåligt grusade att man känner döden närma sig när man går där. Glöm att ha högklackat... Jag promenerar numera runt i ett par välanvända vita skateskor som är de enda skorna jag får något fäste med. Hade tänkt slänga de skorna eftersom jag köpte dem när jag var 21 och helsåld på just skateskor, och sedan dess har de gått sönder lite här och där inuti. Varma är de verkligen inte.

Varför måste allt bli statiskt på vintern? Varför? Varför? Jag har för fan 50 centimeter hår på huvudet: FATTA vilken vidrig känsla det är att ha så långa hårstrån som klistrar sig mot huden! Jag är inte speciellt förtjust i att ha håret flätat eller uppsatt hela tiden för att slippa vidrokänslan. Att ha håret i fläta gör att det får ett så fult vågigt utseende när jag har det löst och när jag har håret uppsatt så ser jag ut att vara tio år äldre. Minst. Och det är inte nog med att håret blir statiskt, ibland lyckas jag faktiskt få bort den där "laddningen" med hjälp av hårspray som funkar allra bäst av allt jag har provat. Gillar dock inte hårspray, det luktar fjortis och får det att klia så mycket i hårbotten att folk måste tro jag har löss eller något. Iallafall den hårsprayen jag har, får köpa ny så fort jag får pengar. Måste väl finnas hårsprayer som inte luktar fjortis liksom.

Men vintern får också mitt hår att bli platt. Jag har vanligtvis en väldig volym på mitt hår i och med att det är lockigt, men nu på vintern ser det bara helt dött ut. Är samma stil på mitt hår nu som det var på mina systrars efter att de hade fått barn. Dötrist. Den enda frisyren jag kan ha och som också passar mig är hästsvans. En stram hästsvans med en massa hårspray. Gillar dock inte att ha hästsvans, jag ser så barnslig ut då och med hårsprayens jävla fjortislukt så är det inte konstigt att jag fick visa leg när jag köpte cigg igår.

Bläää. Jävla vinterhelvete. Gå och dö.

Jag blev faktiskt väldigt förvånad. Hur fan kan det stämma...?

Någon som kan tyska och spanska som kan förklara det för mig kanske...?

:O

Åh Facebook! Min älskade... Sluta aldrig underhålla mig i min tålmodiga väntan på att någon ska leka med mig!

Har förresten upptäckt att TV4 Play börjar suga skit. Typ alla klipp är premium numera. "Kvällsöppet" är dock fortfarande gratis. Bra! Jag pallar sällan att titta på det live, brukar vara så mycket annat på tv vid den tiden liksom, så jag föredrar att kolla det på Play istället. Senaste "Kvällsöppet" handlade tydligen om kvinnor i min ålder som har valt att bli hemmafruar och tycker det är ett bra val som de försvarar fullt ut.

Jag skulle hellre slita på ett skitjobb för en slavlön resten av livet än att bli hemmafru! Min mamma var hemmafru i nästan 20 år och henne ser jag knappast upp till. Visst, okej, jag är helt för fritt val och allt sådant där men att kvinnor i min generation promotar hemmafrulivet som om det vore det enda rätta...? De påstår att de gör det för sina barn och det kan man ju förvisso förstå, särskilt om man själv växte upp i en hemmafrufamilj, men fan alltså. Vad ska hemmafruarna göra när barnen är stora? Jag kan inte på något annat sätt försvara och ännu mindre känna igen mig i dessa kvinnors val. Att de väljer att bli hemmafruar är att direkt motarbeta feminismen på alla sätt. Dessutom: jag såg och upplevde vad en skilsmässa kan göra med en hemmafru. Min mamma är ju störd bortom all förståelse, ett jävla barnmisshandlarsvin är vad hon är, men när hennes och min pappas skilsmässa var klar så hade min mamma noll inkomst. Hon hade dock kreditkort, tre stycken minns jag, som pappa inte spärrade förrän flera år efter skilsmässan. Han visste ju att min mamma inte hade utbildning nog att få något värdo jobb för att kunna försörja mig, så han lät henne spendera hans pengar ända fram till -95 eller -96. Jag tror det är rätt få män som skulle vara så snälla mot sina exfruar faktiskt. Är iallafall inget man som hemmafru "by choice" kan räkna med, den saken är klar.

De här kvinnorna är bara fega! Det är vad det handlar om. De är fega och lata som inte vågar/orkar ge sig ut och chansa på utbildningar och jobbsökande. Jag kan dock förstå den fegheten, haha. När det gäller studier så är jag minst lika feg för jag är rädd för att jag inte ska klara det, och när det gäller jobbsökande...

Ja.

Jeesh. Arbetsförmedlingen är ju typ lika nyttig och effektiv som en diet bestående av genmanipulerade grönsaker som friteras och sköljs ner med ren matolja. Jag känner ingen som fått jobb via Arbetsförmedlingen, trots att alla antingen har varit eller är inskrivna som arbetslösa. Kontakter och bekanta. Det är så man får jobb nu för tiden. Det är enklare att få svartjobb än något jobb via AF.

Arbetsförmedlingen är värdelös. Tanken är säkert god men det funkar inte i praktiken. Majoriteten av arbetsförmedlarna är ju sjukt opersonliga också. Ringer man och ska fråga något så beter de sig som om man stör.

Men visst, jag förstår på sätt och vis hemmafruarna "by choice" som fegar och väljer den enkla vägen ut. Vem fan vill tampas med Arbetsförmedlingen? Vem vågar chansa på sina ambitioner? Vem förstår CSN? Vem fan vågar drömma överhuvudtaget?

Men aldrig, aldrig i helvete att jag blir hemmafru. Jag ser det enbart som kvinnoförtryck, och förr eller senare, förfall. Vad är det? Tre av fem äktenskap som slutar i skilsmässa?

Jag som är singel nu, är ju det även om det kanske bara är tillfälligt, jag skulle fan i helvete aldrig någonsin ens gå på en första dejt med en man som sa sig vilja ha en fru/sambo som skötte hemmet utan högre ambitioner i livet än att fortsätta göra det i 20, 30, 40, 50 år.

Jävla sochelvete... Hade jag fått pengar i fredags så hade jag åtminstone varit packad nu!!!

Var förvisso en bra start på dagen att kunna få en efterlängtad orgasm utan att behöva röra mig mer än att jag knep lite, hehe, men drömmen handlade om fel person. När jag äntligen fick drömma något sexigt så var det inte om M utan om helt fel person!!! Gaah...

Mannen jag drömde om har jag inte ens sett på som en sexuell människa liksom.

Kändes ju lagom skumt att ha den drömmen om honom då... Lite pinsamt också.

Oerhört irriterande.

Och nu så väcker min hjärna mig när jag drömmer en skön dröm om ett råhett hångel. Har hänt tre gånger nu den senaste veckan.

Jag hatar min hjärna. Hur fan ska jag kunna slappna av och sova gott nu när jag är såhär otillfredsställd och edgy hela tiden??? Går ju runt och längtar efter män hela tiden för fan...

Satt på bussen igår och var sjukt trött efter en vinfylld natt, så jag blundade i några minuter. Jag satt där det var två dubbelsäten vända mot varandra och någon råkade stöta till mina knän så jag öppnade ögonen. Och såg en snyggoman sitta och titta nyfiket på mig. Jeez, helvete vad snygg han var. Så oerhört manlig alltså... Han hade sådana där stora sexiga händer, gaaah... Han fingrar såg fan inte dåliga ut, shiiit! Jag blev blyg för han tittade så gulligt på mig och log innan han tittade ut genom fönstret. Jag tittade ner resten av resan, vågade inte möta hans blick för jag tyckte det kändes som om han skulle veta direkt vad jag satt och tänkte på, med blicken på hans skrev, hrrrm, ifall våra blickar möttes. Det här är sjukt jävla pinsamt men jag kunde inte sluta titta... Han satt ju med benen så himla brett isär också, gick för fan inte att INTE titta typ. Var ju som om han bad om det... Jag satt och stirrade på hans skrev hela resan hemåt och fick flera gånger kväva mitt generade fnitter i halsduken. De sista minuterna satt jag och tuggade på halsduken för att inte explodera av fnitter och jag blev rädd för att jag skulle råka flytta blicken uppåt och därmed missa något, ööh, kul att titta på. När jag sedan skulle gå av så tvärbromsade bussen i en kurva och jag höll på att ramla rakt på den där snyggomannen men han tog emot mig. Ihihihi... Jävlar vad hans händer kändes sköna genom min jacka. Han log så gulligt och frågade om det gick bra. Jag var på väg att svara "Ja visst, gör vad du vill med mig!" men kom på att han menade ifall jag hade slagit mig. Mumlade generat fram ett "Det gick bra, tack..." och gick till dörrarna i mitten. När jag skulle gå av så tittade jag åt snyggomannens håll och såg att han satt och tittade på mig och log sådär gulligt.

Jag kände ju mig som en fjortis men det var rätt skönt också.

För några dagar sedan kom jag dock på mig själv med att längta mindre efter just M och mer efter män i allmänhet. M är såklart högst upp på listan, haha, men vilken man som helst skulle sitta fint i väntan på honom. Jag är utsvulten på manligt sällskap helt enkelt antar jag. Shit liksom, jag har inte hört en mansröst på på flera dagar! Mina telefoner ringer konstant numera men det är bara kvinnor som ringer. Diva och Piraya ringer minst två gånger per dag för att kolla upp mig. Saknar dem jättemycket! Har kanske inte skrivit det men Piraya är på lööövetrip i Grekland med sin kille och Diva hälsar på sina föräldrar och båda har varit borta i snart tio dagar. Piraya kommer dock hem snart. Men gud alltså, trots att jag älskar dem för att de ringer och kollar så att jag mår bra så blir jag besviken varenda gång jag hör att det är en kvinnoröst i luren. Jag skulle såååå gärna vilja höra en mansröst! En mörk mansröst alltså, gud. Mäns röster är så upphetsande... Så mörka att man känner deras röster i öronen mer än hör. Mäns röster kan vara något så otroligt upphetsande, undrar om de vet det? Mäns händer, mäns håriga armar, mäns skäggstubb, mäns längd! Allt MANLIGT längtar jag efter. Mäns lukt! Grrr, oooh. Gaah... Män luktar så himla erotiskt!

Deras stora händer. Stora varma händer, jeez, gud vad jag längtar efter ett par sådana!!! Alltså, jag tror inte ens att en man skulle behöva röra mig på ett sexuellt sätt nu för jag är liksom beyond den gränsen av kåthet. För länge sedan... Har ju inte haft sex på, hmm... Två månader och, typ, tre veckor? Fan jag minns inte ens!!! Okej det är ju inte megalänge men jag är van vid att få ligga rätt ofta hahaha... Jag är verkligen bortom, beyond, all vanlig upphetsning. Är kåt hela tiden nu faktiskt. Skulle nog räcka om en man bara klappade mig på kinden eller typ, ja jag vet inte. Trampar mig på foten? Bara det skulle jag gilla sjukt mycket just nu, hahahaha!

Längtar något så vansinnigt mycket efter närheten till en man också. Jag vill krama en man. Älskar verkligen mäns armar och att känna dem runt mig, liksom känna hur jag trycks mot hans bröst så jag måste andas in hans sexiga lukt. Jeez, vad fan ska jag göra? Stön alltså. Män. Män. Män. Mäns håriga lår. Oooh! GUUUD. Längtar efter män så mycket att jag vet fan inte vad jag ska göra åt det. Gå ut och ragga? Diva tog upp ett alltid lika kul samtalsämne igår när jag stönade om att jag ville ha en man, VILKEN SOM HELST. Hon frågade vad jag skulle göra om jag träffade vrålhetot Joel Kinnaman typ på stan nu.

Ehehehehe... Äääh... Typ, hmm.

Jag skulle nog följa efter honom och skrika "Sätt på mig! Sätt på mig!" tror jag.

Mår nu så dåligt att jag har svårt att andas. Känns som om jag verkligen måste gråta och fastän jag gör det nu så är det inte tillräckligt.

*

Satt och var fortfarande rätt arg och besviken på män i allmänhet, tre i synnerhet, och undrade varför den kärlek och respekt jag ger till dem inte returneras, när den här låten kom upp i WMP. Blev helt lugn när jag hörde den. Fin låt det där, den är väldigt tröstande på något sätt. Fast lite dumt är det att min ilska försvann. Jag tyckte om att känna mig arg, kände mig stark då ju.

*

*
Nu sover barn i nattens ro
fördrömda i sin egen tro
om livet
som en hägrande skatt

*
Du och jag ska vaka tills vi glömmer
att skatten är en dröm som barnen
drömmer
som vi fördömer
*
Glöm djävulskap och stingslighet
Glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dig så innerligt
*

För du och jag har sett en del
och känner till varandras fel
Vi lever i vår egen hemlighet
*

Sedan låten inte har lämnat mina öron på typ två timmar nu så känner jag mig inte arg alls längre. Det jag mådde sämst av var ju M såklart och att han inte hört av sig gjorde det andra värre. Men nu liksom, nej. Känner typ bara fred inuti och bryr mig inte om ifall någon av männen från förra bloggningen någonsin slutar misshandla mina känslor, vilket jag fortfarande tycker att de gör/har gjort. Men låten har gjort mig alltför mjuk och lugn. Tre minuter och 45 sekunder av pure bliss på repeat.

Textraden "Glöm djävulskap och stingslighet, glöm allt jag gjort av elakhet, jag älskar dig så innerligt." är ju bara sååå... Japp, där hade vi det liksom. Vad annat finns det att säga? Ska smsa M. Han går kanske och undrar varför jag inte har hört av mig.

Jag skulle träffa min punkkompis på AF igår och fick vänta en hel jäkla timme på henne för det var så mycket snö att hon inte kunde skynda sig, och när jag väntade så kom jag på en sak. Tre män i mitt liv kör med riktiga arselfasoner mot mig. Den ena mannen är min pappa och det är förvisso något som jag har vant mig vid men det är också något som påverkar mig extra mycket. Min pappa liksom, hans fasoner mot mig påverkar ju för fan alla relationer jag har med män överhuvudtaget. Den andra mannen är M och att han gör det svider något enormt. M ska ju vara en snäll man: anledningen till varför jag föll för honom var ju att han inte var arselaktig överhuvudtaget. Men att han inte ens ger mig ett enkelt "Hej jag är tillbaka i stan." när han har smsat med Diva är ju enbart arselfasoner. Den tredje mannen är Nalle Puh. Han har på senare tid fått dra ett extra tungt ok, medveten om skiten mellan mig och M när han har haft kontakt med mig. En kontakt som har utvecklats fort men nu helt plötsligt står stilla på grund av mitt blockerade mobilnummer och en imponerande kylig attityd från hans sida, följt av tysta leken.

Det är bara arselfasoner, jag vet. Det är manlig idioti i sin sämsta form och jag som kvinna vet att jag inte ska ta åt mig. Alla kvinnor vet det. När män blir arsel vet kvinnor att vi ska fly, vi ska omge oss med kvinnor och gråta ut en stund på en väninnas axel om det så behövs. När män blir arsel och beter sig som de enda tupparna i en kvinnas hönshus, ska kvinnor fly in i hönshuset och kackla sönder varandras öron. Män verkar inte fatta bättre och verkar inte kunna hjälpa att de blir arsel förr eller senare. Även de män som är av den bättre sorten blir arsel då och då. Vette fan vad det beror på. Det superkänsliga manliga egot kanske? Testosteron? Nalle Puh till exempel, honom har jag dömt som helt klart en av de bättre männen. Tills typ nu. Arselfasonerna från honom hade jag inte förväntat mig alls eftersom jag typ har sett på honom som någon som skulle kunna vara den positiva motpolen till de negativa arselpolerna. Jag är inte alls säker på vilken typ han är numera. När det gäller M så vill jag absolut inte tro att han har gått och blivit arsel helt plötsligt men fan, det verkar ju som det. Att han inte hör av sig till mig men till Diva!? Vad fan är det för arselfasoner? Min pappas arselfasoner orkar jag inte ens tänka på. Han har kört med dem mot mig i typ tio år nu och resultatet är att han har förlorat mig. Han har förlorat mig på alla sätt och vis. Jag respekterar honom knappt ens som en människa längre och jag vill inte ha något med honom att göra. Har tillochmed tagit bort mitt efternamn från Facebook. Det är ju hans namn, jag vill inte ha det. När jag har råd, när det nu blir, ska jag byta efternamn.

Arselfasoner har den effekten. Männen som ger sig i kast med arselfasoner i tron om att de gör det rätta, bromsar där det behöver bromsas i någon relation, förlorar kvinnorna som utsätts för det. Vi kvinnor orkar inte med arselfasoner även när vi vet att det bara är tillfälligt. En annan effekt är att arselfasoner framtvingar bitchfasoner. Jag har mängder av hämndplaner ifall jag behöver dem. Jag känner nu hur jag blir både arg och besviken samtidigt som jag är fast besluten att inte låta mig påverkas mer av arselfasonerna. Jag kommer aldrig ens medge att jag är arg. Det är en speciell sorts ilska jag känner. Det är en ilska närd av min besvikelse och min förlorade tro på att det finns bra män, för tillfället blandad med mina tårar fastän jag vet att ingen av de tre männen förtjänar fler av mina bittra tårar. Jag har gråtit tillräckligt över dessa tre männen och de får inte fler tårar än de få som svider i mina ögon just nu.

Till de försvinnande få män som läser det här: behandla kvinnor som människor för det är vad vi är. Ni är inte coola när ni håller på och leker tysta leken och låtsas som om ni inte gillar oss "på riktigt". Hur gamla är ni egentligen? Fan, hade vi alla gått i lågstadiet så hade ni väl dragit oss i håret och sprungit iväg.

Bestäm er nu, är ni arsel eller män?

Pappret som fakturan är utskriven på till exempel, det är väldigt tunt och just fakturor brukar vara på rätt tjockt och lite stelt papper. Sedan så luktar pappret också. Det luktar kopiator liksom, som kopian brukar luktar när man kopierar. Är väl kopiatorbläcket som luktar antar jag, men vilket fall som helst: fakturor brukar inte lukta sådär. Inte för att jag brukar sniffa på alla mina räkningar men jag kände den här lukten jättestarkt när jag böjde mig ner för att ta upp kuvertet från hallgolvet. Det stack i näsan av lukten för det var så starkt vilket tyder (tycker jag) på att den har blivit kopierad/utskriven typ fem minuter eller så innan jag plockade upp kuvertet från golvet. Om nu riktiga fakturor "får" lukta kopiator så borde den lukten försvinna på den tiden som posten tar på sig att leverera räkningen. Eller hur? Det är dessutom tomma fläckar lite här och där på fakturan, sådär som det ser ut när en laserskrivare börjar behöva mer toner typ.

Jag kände mig så populär för ett par timmar sedan... Nio nya vänförfrågningar. Åhå?

Två av dem var dock från folk som ville ha mig som Farmvillegranne och de andra var män som hade skrivit "Hi cutie, wanna cam?" och liknande i förfrågningen. Suck... Jävla creeps.

Tre av mailen var från äcklen, en av dem verkade dock ändå något sånär som på normal. Han skrev "bara" att han tyckte jag var sexig och att han gärna ville ha foton på mig. Sådana är oftast enkla att handskas med på FB, är bara att ignorera för de hör sällan av sig igen.

De andra två som mailade var sjuka i huvudet. Hela jävla sjuka vidriga äckel var de båda två! Fy fan alltså, seriöst: hur fucking jävla sjuk i huvudet är man inte om man mailar foton på sitt könsorgan till en främmande kvinna??? Hur vrickat är inte det??? Även om man nu skulle vara sexmissbrukare och beyond all help typ så borde man ju ändå på någon fucking nivå av medvetande förstå att man inte gör sådant.

Blockera, blockera, blockera.

Radera, radera, radera.

Har faktiskt märkt en skillnad i antalet creeps som mailar mig och lägger till mig som vän på FB. De har blivit fler den senaste tiden, typ bara den senaste månaden. Tror det kan bero på att jag ändrade min relationsstatus till "singel" då. Funderar på att ändra till typ "gift" eller något för då kanske de lämnar mig ifred. Önskar att Facebook hade "FUCK OFF" som relationsstatus, är typ det jag är nu. Är inte singel även om jag och M har en paus. Måste man vara något överhuvudtaget? Jag känner mer för att ha "Låt mig va" som relationsstatus nu. Det kunde man ha på gamla hederliga Lunarstorm. Facebook är dock inte så individanpassat...

Ska nog ändra tillbaka till "I ett förhållande" som jag hade förut. I princip så har jag ju det: med mig själv hehehe... Är nog viktigare att först skaffa sig ett bra förhållande till sig själv innan man kan ha något annat förhållande. Hmm.

Ska gå och lägga mig och krama mina gosedjur extra hårt och försöka drömma om en trevligare värld.

Jag har ju sedan M sa till mig att han ville ta en paus, känt en herrans massa känslor. Mest rädsla inför ensamheten och otryggheten det skulle innebära ifall han flyttade. Han skyddar ju mig liksom, det är väl för många kvinnor en stor trygghet att ha en pojkvän, äkta make eller älskare i sitt liv. Någon snäll som kan skrämma bort de osnälla typ. För mig har M varit min beskyddare sedan jag var drygt 20 år och det är ju väldigt länge. Träffade honom när jag var 19 men det var något år efteråt som han började se efter mig och sådär, även fast vi inte hade något förhållande då. Det har till och med varit så att både han och jag har haft förhållanden med andra men att han ändå har sett till att träffa mig för att kontrollera att jag har haft det bra. Han brukade kolla upp killarna jag hängde med när jag var 20 till drygt 23 år och det gjorde han nog rätt i eftersom jag umgicks med rätt skumma människor då. M har liksom alltid sett efter mig. De första åren visste jag inte om det dock, fick reda på det när jag var typ 22 och var ihop med en kille som hade suttit inne för misshandel, vilket M då berättade för mig. Det visste ju inte jag förrän M sa det och samtidigt avslöjade att han kollade upp vilka jag umgicks med. Inte bara killarna, han kollade mina tjejkompisar också. Det förhållandet jag hade då, med killen som hade suttit inne för misshandel, varade dock inte länge. Typ sex veckor kanske och när det tog slut, vilket slutade med att M i egenskap av polis faktiskt blev inblandad, så höll jag mig till honom ett tag. Var ihop med M i ett par månader innan jag hittade någon ny halvskummis med drag av badboy som jag blev ihop med istället. Jag hade några år då jag drogs till badboys och typ enbart badboys och de förhållandena var ju aldrig långa. Någon eller några månader här och där och efter varje badboy så blev jag ihop med M ett tag tills jag hittade en ny halvkriminell kille som jag trots M's varningar drogs till och lämnade honom för. Det var väl min mest självdestruktiva period tror jag. Sådär var jag i ungefär två år innan jag bytte umgängeskrets helt och tröttnade på badboys.

När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv nu så blir jag både förvånad över mig själv samtidigt som jag faktiskt förstår varför jag var sådan. Jag var väldigt vilsen då, jag visste inte vem jag var eller vem jag ville bli liksom. Jag hade ingen identitet typ, inget eget jag utan jag anpassade mig helt efter vilka jag träffade och jag hoppades väl antagligen på att jag skulle hitta ett jag som jag ville behålla. De olika jagen jag gick igenom på den tiden var dock alla hopplöst vilsna och osäkra vilket knappast blev bättre av att jag nästan enbart var ihop med badboys då. Varje månadslångt förhållande slutade inte i totalt kaos med polisens inblandning, men det hände två gånger och det är ju två gånger för mycket. Jag är verkligen inte särskilt stolt över hur jag var då: provocerande som fan och jag sökte mig mer eller mindre medvetet till killar som nästan allihop utnyttjade mig på både ett och två sätt. Vissa bara moraliskt, andra ekonomiskt och sedan fanns det värre.

Jag var så himla godtrogen då! Jag fattar inte hur jag kunde vara så tanklös alltså. Fast i och för sig... Nu förstår jag ju att jag vågade hålla på så eftersom jag visste att M skulle finnas där och ordna upp all skit jag hade trampat ner mig i. Shit liksom, han var ju till och med sambo med en tjej ett tag men ändå fixade han allt när jag hade fuckat upp. Den tjejen gjorde förresten slut med M just för att hon blev svartsjuk, med all rätta, på hur han brydde sig om mig.

Några år senare, jag jag hade börjat få ett visst lugn i mig, sa jag till M att jag tyckte jag hade utnyttjat honom då under de åren när jag bara hade badboy efter badboy i mitt liv. Det var verkligen: badboy/M/badboy/M/badboy/M och så vidare, och så vidare (hur orkade jag...?) och typ varje gång jag kom till M igen så sa han att jag skulle bestämma mig för hur jag skulle ha det. Fast han sa aldrig att han inte hade tid/lust/ork eller något sådant utan han ställde alltid upp och fixade allt. Han kom alltid och hämtade mig är jag ringde mitt i natten och hade hamnat på någon fest som spårat ur eller hade bråkat med den badboy jag hängde med då.

Om man summerar relationen som M och jag har haft genom åren så har vi faktiskt mest bara varit vänner utan att sex har funnits med i bilden. Det sexuella har såklart alltid funnits i bakgrunden, attraktionen och den sexuellt laddade kemin har alltid funnits mellan oss, vi har alltid flörtat och raggat på varandra, men mest har vi enbart varit vänner. Som typ har råkat ligga med varandra när antingen båda eller bara den ena har haft ett förhållande med någon annan samtidigt. Hrrm... Jag vet inte om jag kan kalla det otrohet i mitt fall: förhållandena jag hade på den tiden var ju knappast seriösa, men M var otrogen som in i helvete. Han hade först ett samboförhållande i drygt ett år då han även låg med mig flera gånger, och sedan var han ihop med en annan tjej i nästan ett år då han också fortsatte ligga med mig. Hrrm... M's mörka hemlighet typ. Är jävligt få som vet det om honom haha... Jag har frågat honom hur han kunde vara otrogen med mig genom två förhållanden eftersom han faktiskt inte är sådan av sig. Snarare tvärtom, han är väldigt trogen och är verkligen en one-woman-man. Men jag var tydligen ett undantag där, M har sagt att jag liksom gick före alla andra och räknades mer än tjejerna han var ihop med. Jag har nästan blivit sur på honom för det, är ju verkligen inte schysst mot tjejerna och jag har skällt lite på honom för det å deras vägnar typ, men då har han bara börjat säga att det var ju jag som höll på och förförde honom hela tiden. Pfft. Tro mig: jag raggade aldrig på M när han var någon annans. Han tänker säkert på att jag alltid hade urringat och kort kjol när jag träffade honom men det hade jag typ hela tiden då. Det var min stil på den tiden: utmanande som fan på alla sätt och vis så det var inte för hans skull.

Han har hela tiden varit min beskyddare. I typ åtta år nu. Det är ju så lång tid att det är svårt att ens förställa mig ett liv utan honom. Är typ det jag försöker göra, försöker förbereda mig på att han kanske flyttar och på att han kanske även blir ihop med sin exflickvän igen.

Känslan jag nu har inom mig sedan en dryg vecka tillbaka är dock en enorm tröst. Jag tror typ jag har hittat en helt ny sida av mig själv för det jag känner inom mig är ett mycket stilla lugn som jag inte har en aning om vart det kommer från. I början hade jag verkligen panik och ångest över enbart tanken på att kanske tvingas vara utan M och lära mig leva utan honom, sedan var jag bara rädd och ledsen och helt fylld av saknad samtidigt som jag mådde enormt jävla dåligt över den där mannen som inte ville lägga till mig som vän på Facebook eftersom jag också har sett på honom som en beskyddare vilket bara gjorde mig ännu räddare. Det är dock inte rättvist mot honom att jag ser på honom som min beskyddare så jag måste lägga av med det. Seriöst, jag måste sluta se honom så. Tror också att jag kommer kunna sluta se på honom så, det här lugnet jag känner inom mig är tröstande nog.

Jag är ju i och för sig tvingad att lära mig skydda mig själv nu men det är väl också rätt bra tror jag. Då finns det liksom inget alternativ, jag måste bli trygg i mig själv för annars är det enbart platt fall som återstår. Antingen lyckas jag med att skydda mig själv och lära mig vara ensam och bara förlita mig på mig själv, eller så misslyckas jag och går under.

Jag funderar på om det kanske är någon omedelbar men kortvarig effekt av att jag har en psykolog nu, typ att jag är så lättad över att ha kommit in till en, eller om det kanske bara är lugnet för stormen. I tanken och teorin tror jag att jag kommer klara av att vara utan M om det blir så, oddsen är väl kanske emot mig men ödet har ju fin timing med psykologkontakten. Inte en minut för tidigt.

Lugn. Det är ett lugn i mig. Bara känslan av att jag har ett visst lugn i mig gör att jag känner mig lite tryggare.

Mina fredagar är nämligen upptagna... Är kanske lite töntigt men jag älskar att jag äntligen har fått det där mötet varje vecka. Jag har äntligen fått komma till psykolog! Väntetiden på drygt ett halvår är slut så nu har jag samtalstid på öppenpsykiatrin varje fredag. Jippi, minst sagt. Har ju stått i kö sedan september någon gång. Känns döskönt att få ventilera och bara prata av mig liksom. Inte minst känns det bra att slippa tynga mina vänner med mina problem: Diva som pluggar psykologi har ju fått agera stand in-psykolog åt mig under typ ett år nu. Hon har dock varit okej med det, hon har sett det som bra övning liksom men jag har känt det som om att jag inte har kunnat vara hennes vän tillbaka för hon har fokuserat så mycket på mig att jag har glömt bort henne typ. Sådant där mår jag dåligt av, känner mig så jävla otillräcklig och självisk om jag inte får ge tillbaka till någon som har varit en god vän till mig.

Men, men. Nu får min psykolog ta över! Ihihihi, jag har en psykolog! Shit alltså, första mötet kände jag mig så himla glad och lättad över att ha kommit förbi kön att jag inte kunde komma på något att prata om hahahaha! Bara vetskapen om att jag har en psykolog att prata med gör att jag ser lite mindre allvarligt på saker och ting och tycker typ att allt är que sera, sera ungefär. Tralala, tralali, tralaladida... Typ. Så är det ju dock bara nu, det är nyhetens behag. Jag vet sedan mina tonår när jag hade samtalskontakt på barnpsykiatrin att det ligger alltför mycket under min yta för att jag ska kunna släppa det på riktigt och gå vidare. Lady Angel drar på en jävla massa bagage så att säga.

M kom tillbaka till stan i förrgår förresten. Hans semester efter "kursgrejen" är slut så nu jobbar han igen. Jag fick sms från Diva igår om att hon hade sett honom i en polisbil i city igårkväll, själv har M inte sagt något till mig. Är kanske lite svårt att förstå men det är så att vi har en paus just nu och då ska vi varken träffas eller smsa eller något sådant. Jag känner att jag har sjukt svårt att inte göra det... Jag vill bara smsa honom och säga att jag saknar honom! Vill ringa och be honom välja mig och inte sin exflickvän. Vill träffa honom så mycket att jag typ tycker jag känner att han är närmare mig nu än när han var hos exfrun. Inbillar mig åtminstone att jag kan känna att han inte är så långt bort längre. Det beror nog mest på att jag vill ha sex... Helveteeee... Är så jävla kåt att jag snart sätter på första bästa man jag träffar! Funderar på att smsa M och fråga om en snabbis är okej trots vår paus...? Exfrun sa i telefon för ett par dagar sedan att M bara ska jobba varannan dag numera och vara ledig på helgerna. Hmm, om han jobbade igår så jobbar han inte idag men imorgon och är ledig på fredag? Jag är ändå inne i stan för mitt psykmöte på fredag... Kanske ska smsa honom då och fråga om han vill ta en kvällsfika? Shit, jag vågar nog inte smsa... Väntar tills på fredag kväll åtminstone. Vi kanske kan fika på lördag då. Och samtidigt pippa som kaniner? Snälla?