Lady Angel

Sist jag bloggade var 6 oktober, dagen innan min födelsedag då M smsade och undrade vad jag lagade till middag. Då var han på semester i Thailand med flera kollegor från "kursgrejen" (som numera är avslutad) där en bekant till någons bror, eller hur det nu var, hade ett hus de fick låna/hyra. M och hans kollegor var där i cirka tre veckor, en del skulle stanna kvar längre, men M's hemkomst var planerad till 10 oktober.

Något jag aldrig avslöjade här i bloggen var att det inte var så bra mellan mig och M sedan han kom hem från "kursgrejen". Det var okej mellan oss bara, varken mer eller mindre, och jag tyckte hela tiden att det var något som fattades mellan oss eller något som inte riktigt stämde liksom. Det var en känsla av att något var fel bara. När jag var med M så var han liksom inte närvarande. Han var någon annanstans i tankarna typ. Till och med när vi hade sex så var han inte där. Och rent sexuellt hade han ändrat sig också. Han var liksom hårdare. M och jag kunde ofta köra med lite hårda tag, lite "rough" så att säga, men inte mer än så. Han var aldrig hänsynslös liksom, men när han kom hem så var han verkligen kall, hänsynslös, och rätt så egoistisk. Snudd på brutal.

Jag tänkte att jag säkert bara inbillade mig eller att den där känslan bara kom av att M och jag varit ifrån varandra så länge att vi hade hunnit bli ovana vid varandra. Typ.

Jag höll det iallafall för mig själv och när M nämnde att flera kollegor från gruppen som varit inblandade i "kursgrejen" skulle semestra i Phuket där någons bror hade hus de fick låna, så tänkte jag faktiskt helt ärligt att det säkert var en bra idé. M uppförde sig lite skumt tiden efter att han kommit hem, han blev aggressiv för ingenting, sur och tjurig och inte sig själv helt enkelt. Hans attityd var skum liksom. Så när nämnde att det var flera kollegor som skulle semestra i Thailand och att han var inbjuden, var det jag som fick honom att hoppa på. M verkade inte vara mer än halvt intresserad av att åka dit, det var faktiskt jag som övertalade honom. Jag var mer intresserad av att han skulle åka än vad han själv var. Så han åkte dit och under tiden hade vi bara kontakt på sms och några gånger via Skype.

Vår kontakt blev allt mer sporadisk ju längre han var där, och jag började känna att han liksom försvann från mig. Den där känslan jag haft tidigare av att det var något som var fel blev bara starkare för varje dag som gick, men så fort han hörde av sig så tänkte jag att jag bara inbillade mig.

Sedan kom min födelsedag och jag åkte i sista stund hem till en kompis för att festa. Hade tänkt vara ensam hemma på min födelsedag men ångrade mig och hann in på systemet faktiskt bara fem minuter innan de stängde. Sedan drog jag hem till min enda IRL-vän som hade grattat mig på hela dagen och blev packad.

Först hade jag det helt underbart kul, hoppade i soffan och skrek med i David Hasselhoffs "Looking for freedom" hahahaha, och hade lite allmänt knasiga grejer för mig. Stod ute på balkongen och skrek "Jag är 28 år nu!!!!" tills grannen under kom ut och skrek "Grattis. Håll käft nu." bland annat...

Jag tror klockan var runt 21 och jag var helt råpackad när jag kom på att jag skulle kolla mobilen eftersom jag smsat M tidigare att jag skulle festa. Dagen innan hade han frågat ifall jag skulle ut och röja på min födelsedag och jag hade svarat att jag inte skulle det. Men när jag var på väg till min kompis så smsade jag M och skrev att det blev lite födelsedagsröj ändå och att jag var på väg hem till min kompis med en kasse vin. Jag tänkte att M säkert hade svarat på det smset och ville att jag skulle höra av mig i fyllan. Han brukar vilja det, att jag hör av mig då och då när jag är ute och är full. Men när jag kollade mobilen så hade jag inget sms från M. Jag blev förvånad eftersom han alltid brukar vilja hålla lite koll på mig när jag är full, även om han är trött och ligger och sover så vill han att jag smsar lite då och då. Speciellt att jag har kommit hem säkert, det brukar han vilja att jag smsar även om han ligger och sover eller jobbar eller är sjuk. Han vill alltid att jag hör av mig när jag är ute och är full. Först tänkte jag väl bara att han glömt bort att svara så jag skickade ett sms till honom där jag skrev typ "Nu är jag 28 och fullare än vad jag någonsin var när jag var 27!" och sedan la jag mobilen i behån för att inte missa när han svarade.

Men han svarade aldrig. Det gick någon timme och jag fick inget svar och full som jag var blev jag jätteledsen för det. Hade jag varit nykter så hade jag kanske inte tagit det så hårt, men nu var jag ju bra packad. Han hade inte gratulerat mig på min 28:e födelsedag och när det bara var ett par timmar kvar av min födelsedag började jag gråta. Känslan av att något var fel mellan oss blev ju liksom bekräftad när han inte svarade på något av mina sju sms jag hade skickat den dagen. Jag var så ledsen att jag låste in mig på toaletten och låg på golvet och grät. M hade inte hört av sig alls på hela dagen liksom. Det gjorde så ont att känna att det verkligen var fel mellan oss. Jag kände mig så bortglömd och ratad och var så otroligt ledsen att jag i ren desperation vände mig till en annan person. Jag ville bara ha lite bekräftelse liksom. Jag ville veta ifall jag var någon som var värd att gratta på födelsedagen, så jag smsade en annan person och bad honom om en gratulation. Vem denna personen är låter jag vara osagt, men det är någon som alltid annars har funnits där för mig och gett diamantglittrande tröst i mina mörka stunder. Åtminstonde de senaste tre åren. Han har liksom alltid funnits till hands och tröstat och stöttat så mycket att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna tacka honom för det.

Men han svarade inte heller. Låg väl antagligen och sov men det tänkte inte jag på, och kvällen började lida mot sitt slut utan att jag fick något svar från varken honom eller M.

Jag grät så jag inte kunde andas. Kände mig så ensam och ratad liksom. Min kompis försökte trösta mig men jag var helt förstörd och otröstlig, och till slut sa min kompis åt mig att åka hem. Festen var ändå över eftersom hon råkade dränka sin laptop i öl och utan den kunde vi inte spela musik.

Jag gick ut och i min fylleförvirring råkade jag kliva på fel buss. Jag åkte nästan ända till unversitetet innan jag kom på mitt misstag och hoppade av. Jag fick stå och vänta ett tag på nästa buss men kom så småningom till centrum där jag fick vänta på min buss hemåt. Satt ensam på torget och började gråta när en kille och en tjej började kyssas mitt framför mig. Jag kände mig som världens ensammaste människa och var närapå desperat efter någon form av tröst från vem som helst.

Så jag smsade honom igen. Den där personen som alltid funnits där förut. Då var det bara ett par minuter kvar av min födelsedag och jag kände mig totalt bortglömd och oälskad. Den där personen svarade inte på mitt andra sms heller och jag kände mig så ensam att jag bara ville dö.

Ångest, ilska, sorg och saknad, jag kände allt på samma gång när jag satt på bussen hemåt och grät helt öppet. Jag kom hem och duschade innan jag grät mig till sömns.

Dagarna efteråt var jag helt apatisk, minns inte mycket av vad jag gjorde då så jag satt väl mest bara och stirrade. M hörde inte av sig förrän på kvällen den 10:e oktober, när han hade kommit hem. Då smsade han att vi måste prata, och jag var konstigt nog inte särskilt förvånad över vad han sedan sa.

*

M blev kär i en kollega när han jobbade med henne på kursgrejen.

När de var i Thailand blev de tillsammans.

Han var med henne på min födelsedag.

Han kom bara hem för att hämta grejer innan han stack till henne.

De flyttar ihop i januari.

*

Jag vet inte varför jag inte blev förvånad. Jag kände visserligen på mig att något var fel mellan oss men något sådant kunde jag knappast ana. Eller så kunde jag det och det är därför jag inte grät en enda tår till efteråt. Har fortfarande inte gråtit sedan min födelsedag. Inte över M iallafall. Nu innan jul började jag gråta när det var 22 december och jag fortfarande inte hade fått pengar, men annars har jag inte gråtit.

Men jag har också en psykolog som jag har stött och blött det här med. Annars hade jag inte klarat det. Jag tror inte att jag hade klarat det utan terapin. Jag har nog inte överlevt det här utan terapin.

Nu kan jag tänka på det här utan att bli ledsen, jag har kunnat skriva ner allt här utan att ens bli fuktig i ögonen. Har snarare fått mig ett fniss när jag tänkte på hur jag stod på min kompis' balkong och skrek tills grannen kom ut, hehehe...

Arg har jag dock blivit. Det är jag ju nu, jag är väldigt arg på M. Så arg att jag skulle kunna slå honom faktiskt. Jag är så himla arg på honom. Besviken också minst sagt, speciellt eftersom han känner den där kvinnan sedan flera år tillbaka och allt jag har hört honom säga om henne i över fyra år är att hon är jobbig, hon är påträngande, hon är tillgjord, hon är dålig på att samarbeta, hon har ett irriterande skratt, osv, osv, och nu är han helt plötsligt kär i och ska flytta ihop med henne. Är ju så att min hjärna exploderar.

M och jag har bråkat om detta, mest för att jag tycker jag förtjänar en ordentlig förklaring till varför han ska flytta ihop med henne såhär pang bom, och speciellt varför han ska flytta till henne i Göteborg trots att han alltid har sagt att han hatar Göteborg. Jag fattar inte varför, själv tycker jag att Göteborg är en förvånansvärt mysig stad, med tanke på att den är så stor liksom, och jag skulle gärna bo där. Men M har alltid avskytt Göteborg. Jag vet att han jobbade där på 90-talet när hans och exfruns äktenskap knakade i fogarna så jag kan gissa att han har dåliga minnen av staden på grund av det, men varför han hatar staden har jag aldrig förstått.

Men shit the same.

Vi har också bråkat om grejer som jag har hos honom. Bland annat fick han låna min laptop när han var i Thailand och den försökte han lura i mig att den fått virus och kraschat, vilket jag inte gick på eftersom jag har Norton 360 på laptopen (krävs ju för fan en idiot till datoranvändare för att en dator med Norton 360 ska få virus och M må vara kass på datorer men helt jävla blåst är han inte). Till slut erkände han att han hade foton på laptopen som han inte ville att jag skulle se. Pfft. Jag har fortfarande inte fått tillbaka den men han lovade att jag ska få den så fort han har fört över fotona till sin dator (lär väl ta ett år eller så med tanke på hur jävla kass han är på datorer). Jag har också kläder och sådant hos M som jag vill ha tillbaka. Smink och parfymer och sådana småsaker har jag massor av hos honom och eftersom jag inte längre har nyckel till hans lägenhet så kan jag inte heller hämta dem. Till en början verkade det som om jag skulle behöva skicka hans kollegor på honom, vilket jag också hotade med, men nu för två veckor sedan lyckades vi via en medlare komma överens någotsånär.

Dealen är att han ska ha tömt lägenheten på sina grejer tills 15:e januari (nästa hyresgäst flyttar in 1:a februari) och då får jag nyckeln och kan hämta mina grejer, förutom laptopen som jag har krävt att få tillbaka nu. Min laptop är det enda värdefulla jag har liksom och jag vill ha tillbaka den nu. Verkar som om jag får den snart också, M's granne som har medlat mellan oss sa till mig igår att hon ska hjälpa M med fotona så att jag får laptopen snart.

Hon, grannen, har hållit sig väldigt neutral alltså, kudos till henne för det minst sagt. Hade det inte varit för henne så hade jag nog kontaktat en advokat och stämt M.

Så ja, vad ska man säga.

Det är syrligt mellan M och mig.

Och jävligt slut.

Men jag överlever! Jag känner mig trots allt ganska stark och det är tack vare terapin. Är övertygad om det! Jag hade fan inte klarat det här om jag inte hade haft min psykolog att prata med.