Lady Angel

Dagen började rätt bra, jag vaknade av mig själv en bra stund innan 05 och låg och läste lite. I brist på nya böcker att läsa har jag börjat läsa om några böcker, nu är jag mitt i Corinne Hoffmans "Den vita massajen". När klockan sedan blev 07 tänkte jag att jag skulle försöka ta itu med något som jag haft problem med en längre tid, nämligen min högra fot. Jag stukade den riktigt illa för snart två år sedan och sedan dess har jag haft ont lite då och då. Om jag går mycket så brukar högerfoten värka efteråt. Men för cirka tre veckor sedan började foten göra ont hela tiden och det utan att jag hade gått speciellt mycket. Jag har misstänkt att det är någon skada av det allvarligare slaget eftersom det inte går över. Bandage hjälper litegrann men samtidigt har det bara blivit värre och nu gör det så ont att det är svårt att gå. Är en knasig värk också eftersom det är en skärande smärta som börjar i själva fotleden och sedan strålar ut i tårna. Lilltån och tån bredvid gör så ont att jag undviker att röra på dem och när jag försöker så lyder de mig inte helt. Känns liksom som om de är bortdomnade ungefär. Jag ska kunna spreta med tårna, alltså sära på dem så att de inte rör vid varandra, men det kan jag inte nu. Lilltån och den bredvid vill inte sära på sig så mycket som jag vet att jag kan få dem att göra.

Alltså, igår morse bestämde jag mig för att ta itu med foten, ett problem jag har skjutit upp gång på gång eftersom jag HATAR att ta kontakt med vården. Det är rätt krångligt eftersom jag inte har någon läkare för tillfället. Husläkaren jag hade har gått i pension och det verkar ta lång tid att få en ny. Det problemet ihop med min fobiliknande avsky mot vårdcentraler och sjukhus efter flera hemska och jobbiga traumatiska upplevelser har gjort att jag verkligen drar mig för att uppsöka vård. Men igår gjorde jag det iallafall. Jag tog en försiktig promenad till vårdcentralen och fick ångra det så fort jag kom dit.

Jag kom in på vårdcentralen klockan 08 precis när de hade öppnat och fick beskriva mitt problem för receptionisten. Lämnade personnummer och sådär och fick vänta en stund medan receptionisten skrev in något på datorn. Jag stod och tänkte att nu hade jag äntligen tagit itu med min dumma ömma fot som har varit så jävla jobbig ända sedan jag stukade den hösten 2009, nu skulle jag äntligen få bort det problemet liksom.

Typ tre minuter efter 08 gick jag hem igen, ursinnesförbannad efter att fått reda på att jag måste vänta två och en halvtimme på att få träffa en läkare eftersom de inte kunde ta emot patienter nu innan telefontiderna. Jag kokade verkligen av ilska för, let's fucking face the problem: vad kan en läkare på vårdcentralen göra med en stukad fot???

Klämma, böja, titta, känna på den och ta ställning till ifall det är någon skada i muskler eller senor, eller om det kanske är av det allvarligare slaget och det är en skada på ligament eller skelettdelarna.

Är det alternativ ett så är det inte mycket att göra, då kan läkaren bara ordinera fortsatt bandage och vila av foten och eventuellt skriva ut något smärtstillande. Är det alternativ två så är det ju röntgen som behövs och det görs ju på sjukhuset, alltså behöver läkaren bara skriva remiss till röntgen och eventuellt skriva ut något smärtstillande. Allt som allt skulle de slutsatserna med följande åtgärder knappast ta längre än tio minuter för läkaren och mitt fall skulle ha varit avklarat och jag ivägskickad antingen hem eller till sjukhuset långt innan läkarens telefontider började, vilket de gör 08.30 och jag var på vårdcentralen 08.00.

Jag var där i tid men fick ändå sitta och vänta 20 minuter på att få komma in och då fick jag inte ens träffa en läkare utan bara en sköterska. Jag hade lust att börja gråta av ren uppgivenhet men beskrev hur foten kändes, var det gjorde ont, och så vidare, och sköterskan konstaterade att hon inte kunde göra något utan att läkaren fick titta på foten istället. No shit... Really? Det visste jag redan för helvete. Sköterskan bokade en ny tid och dagens enda tur hade jag väl då eftersom läkaren hade en ledig tid tio minuter senare, 11.25. Jag fick sitta i väntrummet igen och fick vänta igen: jag fick inte träffa läkaren förrän 11.40 - nästan en timme efter att jag kommit dit för andra gången och nästan fyra timmar efter att jag hade kommit dit första gången.

Läkaren gjorde iallafall vad jag visste att han skulle göra: han kände, böjde, klämde och tittade på min fot och konstaterade att jag skulle röntgas och det omedelbart. Jag fick lite smärtstillande och några antiinflammatoriska medel utskrivna och en remiss till röntgen. Jag ville helst gå hem och gråta och sova en stund men cyklade till sjukhuset istället. Cykla går bra trots foten, jag måste bara placera trampan längre bak så att jag inte belastar fotens främre del.

Läkaren på vårdcentralen hade sagt att jag skulle gå till akutmottagningen så skulle de hjälpa mig där. Sagt och gjort. Jag kom till akuten, varm och svettig och vansinnigt törstig fick jag vänta 35 minuter på min tur. Även om det var en remiss om akut röntgen jag hade så fanns det ju ännu mer akuta fall som fick gå före. Ett barn som hade druckit växtnäring, en kille som blivit bistucken i munnen, en man som brutit handen och några andra fick gå före mig. Barnet som druckit växtnäring fnissade jag lite åt medan jag väntade. Jag fnissade inte åt barnet i sig utan mer åt situationen för jag drack också växtnäring när jag var liten. Inget jag minns dock, jag har bara hört av syrrorna att jag någon gång som tvååring tog en klunk ur en flaska med krukväxtnäring och att mamma stoppade fingrarna i halsen på mig så att jag kräktes och sedan tvingade hon mig att dricka mjölk innan hon tog mig och syrrorna till akuten där jag tydligen fick äta någon sorts kol och mina syrror plundrade en godisautomat som någon inte hade låst. Det verkar vara något som många barn gör, dricker växtnäring menar jag. Har flera kompisar som också gjort det när de var små, ena syrran har gjort det, M's barn har också gjort det, båda två till och med, haha. Jag finner det lite lustigt på något sätt, att dricka sådan där krukväxtnäring som barn är typ standard hehehe. Hur jag kunde öppna flaskan med växtnäring vet jag dock inte, äldsta syrran har sagt att hon hade använt flaskan strax innan och då skruvat på korken ordentligt men tjae, jag antar att flaskor med farligt innehåll inte hade barnsäkra korkar på 80-talet?

När det sedan blev min tur på akuten så tittade sköterskorna på mig och såg väldigt frågande ut när de läst min remiss. Efter ett samtal till läkaren på vårdcentralen så sa sköterskorna till mig att jag skulle gå till röntgenavdelningen. Jag surnade till och sket fullständigt i att jag kanske var otrevlig när jag frågade dem varför jag då hade blivit tillsagd att gå till akuten. Svaret jag fick var att de inte visste men att de iallafall inte kunde hjälpa mig där på akuten och de gav en väldigt vag beskrivning av vägen till röntgenavdelningen. Jag var så förbannad att jag inte ens sa något, jag bara ryckte åt min remiss och gick ut. Bestämde mig för att jag fick väl helt enkelt ta mig till sjukhusets huvudentré och fråga receptionisterna där vart röntgenavdelningen låg. Från akutmottagningen till sjukhusets huvudentré är det en bra bit att ta sig om man ska gå på utsidan. Jag cyklade dessutom åt fel håll eftersom jag ville undvika en uppförsbacke på grund av foten. Jag kan cykla med foten men uppförsbackar blir svåra eftersom jag inte kan trampa med samma kraft när jag har ena trampan under hälen. Man får ju mer kraft i trampningen om man sätter fötternas främre del på tramporna, och det kan jag ju inte. Jag irrade bort mig lite men hittade en busshållplats och följde sedan dem tills jag äntligen hittade sjukhusets huvudentré.

Sjukhuset här i stan har ändrat hur patientanmälningen går till. Förut var det så att varje avdelning hade sin egen mottagning med reception man skulle anmäla sig i. Nu är det så att oavsett vilken avdelning man ska till så ska man anmäla sig i huvudentrén. De har liksom slagit ihop det så. Det fattade jag inte. När jag kom in i huvudentrén så var det packat med folk där så jag struntade helt i att fråga i receptionen vart röntgen låg. Jag hittar rätt bra på sjukhuset eftersom jag har varit där ganska mycket. Jag hoppade ju av OP, Omvårdnadsprogrammet, men hann med två veckors APU på just sjukhuset. Jag och en klasskamrat hade turen att dela upp vår APU på massa olika avdelningar, vi var nästan överallt på hela sjukhuset (inklusive bårhuset, brrr...) och gick mellan olika avdelningar flera gånger om dagen varje dag i två veckor.

Det, plus att jag året innan i några veckor hade praktik på sjukhusets postavdelning och delade ut posten när jag hade anpassad studiegång mitt första år på IV eftersom jag var så skoltrött, gör att jag hittar på sjukhuset. Jag hade också terapi på barnpsyk en gång i tiden och då låg BUP i ett hus som nu inte finns längre men jag brukade alltid gå dit från huvudentrén genom alla underjordiska korridorer till några hissar och trappor, vilket egentligen var en omväg men jag föredrog den vägen. Lägger man ihop allt det så hittar jag jävligt bra på sjukhuset. Så igår när jag skulle ta mig till radiologin från huvudentrén så gick jag helt enkelt dit på egen hand. Jag kollade bara vilken färggata jag skulle ta, vilket var röd som jag faktiskt visste sedan tidigare men jag kollade ändå, och så gick jag.

Eller snarare linkade. Med min ömma fot kom jag iallafall fram till röntgenavdelningen. Jag var trött, hungrig, varm, törstig och smärtan i högerfoten hade spridit sig ända upp i höften när jag kom fram. Där märkte jag att den inte fanns någon reception att anmäla sig i. Fick hejda en läkare och fråga vart man anmälde sig och ville helst lägga mig ner och gråta när han svarade att alla anmälningar sker i huvudentrén numera. Det var därför det hade varit så mycket folk i receptionen där.

Jag gick alltså tillbaka till huvudentrén och på vägen dit fick jag bara nog av allt. Jag hade ont i hela högra benet, var trött och varm och törstig som in i helvete. Halvvägs till huvudentrén började jag få panik. Hatar sjukhus. Jag var så ledsen och hade så ont att jag var gråtfärdig och ingenstans fanns det en enda jävla stol jag kunde slå mig ner på för att vila foten en stund. Jag fick linka vidare och kom till huvudentrén där jag gick ut igen. Rökte en cigg och kände hur jag verkligen hatar allt vad vårdcentraler och sjukhus är. Varje gång jag har varit inlagd på sjukhuset, vilket i och för sig inte är många gånger, så har det varit en hemskt jobbig upplevelse. Jag svimmade på Domus 1999, blev påkörd av en bil 2002, ramlade i trappan och skar upp knäet 2003, råkade äta godis med jordnötter i 2007 och nu i år, i mars, hade jag ont i hjärtat i ett dygn. Alla dessa gånger har jag kommit till akuten med ambulans, förutom 2007 då jag råkat få i mig jordnötter, då kom jag till akuten i polisbil eftersom jag var på stan när det hände och M fick syn på mig när han jobbade. Men alla dessa gånger har varit hemskt jobbiga och senaste gången var ju också färsk i minnet när jag linkade runt på sjukhuset igår.

*

Jag har väl inte bloggat om det men i mars hade jag ont i hjärtat i ett helt dygn och fattade inte varför. Ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte det var ett akutfall och skickade en ambulans och så kom jag till akuten där jag fick syrgas och de gjorde ett EKG och tog blodprov och sedan fick jag vänta så länge att jag började känna mig bortglömd och fick panik för att jag trodde jag var på väg att få en hjärtattack när det bara gjorde mer och mer ont i hjärtat. Jag blev rädd för att jag skulle dö där i en korridor på akutmottagningen utan att någon visste att jag var där för jag bor ju ensam och M och min pappa var inte i stan då. Hade dock med mig mobilen och ringde både M och min pappa men fick inte tag på någon av dem. Jag var så jävla rädd för att något skulle hända mig och att ingen skulle veta vart jag var att jag började gråta när jag låg där i en korridor på akuten. Ringde pappa och M igen men de svarade inte, ringde min syrror men de svarade inte heller, så jag smsade en person som jag litade på att han skulle liksom hålla reda på mig så att han visste vart jag var och kunde berätta det ifall något skulle hända mig. Men han svarade inte (inte förrän dagen efter) på mitt sms och jag var så jävla rädd att jag skulle glömmas bort för jag fick ligga länge där i korridoren. Låg där lång tid och väntade, jag kom in till akuten vid 17-tiden och kom inte därifrån förrän vid midnatt. Jag grät jättemycket och var verkligen livrädd för ingen visste vart jag var och om något skulle hända mig, om jag skulle dö vilket jag också trodde jag skulle göra eftersom det gjorde så ont i hjärtat, så skulle ingen veta det.

Sent på kvällen fick jag dock sms från en kompis som undrade varför jag var på akuten och då kom jag pinsamt nog ihåg att jag hade uppdaterat min Facebook-status strax innan ambulansen kom. Hade skrivit där att jag hade ont i hjärtat och skulle åkta till akuten. När jag kom ihåg det blev jag mycket lugnare. Någon visste vart jag var. Någon kunde liksom hålla reda på mig och om något skulle hända, om jag skulle dö, så skulle någon få reda på det förr eller senare för jag hade ju skrivit det på Facebook. Sedan visade det sig att det inte var något fel på mitt hjärta alls. Blodprovet var okej, det utsöndras ett visst ämne i blodet när man får en hjärtattack eller har kärlkramp. Även om man har väldigt mild kärlkramp, så mild att det inte ens syns på ett EKG så kommer det där ämnet ut i blodet och det fanns inte i mitt blod, så när jag äntligen fick träffa en läkare runt midnatt där fick jag reda på att det måste ha varit helt vanlig ångest jag hade. Helt ofarligt. Läskigt men ofarligt. Jag skrevs ut och efter lite krångel med taxin som påstod att jag inte hade sagt att jag skulle ha sjuktransport och därför krävde mig på 170 spänn, så kom jag hem. Nu i efterhand låter det ju nästan pinsamt och lustigt att jag åkte till akuten för helt ofarlig ångest och var så rädd att jag trodde jag skulle dö, men jag hade ju inte haft det förut heller. Panikångest har jag haft men det är inte samma som ångest, det är en jädra skillnad och jag föredrar nog panikångest faktiskt. Vanlig ångest yttrar sig ofta som just ett tryck över bröstet eller smärta i hjärtat precis som jag hade, men det visste jag inte. Var ju därför jag blev så rädd där på akuten. Panikångest yttrar sig mer som yrsel, illamående och är mer en mental grej, mer som en hanterbar känsla typ. Panikångest är jag ju dessutom van vid. Kan hantera det också.

Ångest hade jag aldrig haft förut och inte har inte haft sedan dess heller, konstigt nog. Jag vet fortfarande inte varför jag ens fick det bara sådär utan vidare. Min psykolog sa då i mars att bara vetskapen om att det är ångest kan göra att ångesten försvinner. Låter ju hur knasigt som helst men stämmer säkert eftersom jag har inte haft det sedan dess.

*

Den upplevelsen hade jag ju som sagt i färskt minne när jag haltade runt på sjukhuset igår och jag fick lite panik på grund av det. Hatar verkligen sjukhus efter mina jobbiga upplevelser där. Jag brukade konstigt nog gilla sjukhus. När jag gick i högstadiet, i sjuan, låg skolan så nära ett sjukhus att jag brukade gå dit på håltimmarna och bara titta. Jag tyckte om hela grejen med liv och död i samma hus liksom. Idag hatar jag sjukhus och jag dör nog hellre än att jag sätter min fot där igen. Igår mådde jag verkligen jättedåligt av att vara på sjukhuset. Fick panik och började gråta så jag fick gå ut. Jag var nära att bara dra, ville ta cykeln och sticka hem igen men jag lyckades kväva den impulsen. Har jag gjort A så får jag göra B också liksom.

Efter två cigg och lite vatten kunde jag gå in igen och anmäla mig i huvudentrén som jag skulle ha gjort från början, det vill säga när jag trodde jag var smart som gick direkt till röntgenavdelningen. Min fot röntgades iallafall och efter en lång väntan och nästan sex timmar på vårdcentralen och sjukhuset fick jag veta att det inte är någon fraktur eller spricka i foten. Jag blev rätt sur när jag fick veta det. Jag mådde verkligen asdåligt av att vara på sjukhuset och jag hatar att bli röntgad (även det på grund av dåliga minnen sedan hela jag röntgades flera gånger 2002 när jag hade blivit påkörd vilket är min värsta sjukhusupplevelse någonsin) och allt visade sig vara i onödan.

Känns åtminstone som det var i onödan eftersom jag nog borde haft mer ont i foten ifall det var en spricka i någon skelettdel där. Jag har aldrig brutit något ben så jag vet ju inte hur det känns men jag tycker att eftersom jag kan, trots att det gör ont, gå på foten så borde det utesluta fraktur. Men jag vet inte säkert, det kanske är möjligt att man kan gå om frakturen är väldigt liten. Och små frakturer kan ju bli större.

Allt jag kunde göra igår var att hämta ut det som läkaren på vårdcentralen hade skrivit ut, vilket var Alvedon och två olika antiinflammatoriska medel som jag inte kommer ihåg vad de hette. Jag tog bara ut Alvedonen för en farmaceut på apoteket hajade till när jag frågade henne ifall jag kunde ta Alvedon eftersom jag inte tål acetylsalicylsyra (den verksamma substansen i Magnecyl och flera andra värktabletter). Jag brukar bara ta Panodil men det är tydligen samma som Alvedon så det var okej. Farmaceuten sa att eftersom jag inte tål acetylsalisylsyra så skulle jag nog inte ta det antiinflammatoriska medlen heller. De verksamma substanserna i medlen är tydligen lik acetylsalisylsyran så om man inte tål det ena så tål man inte det andra heller. Jag fick cykla hem med en burk Alvedon och vänta på att farmaceuten skulle ringa mig, vilket hon gjorde efter någon timme när hon hade fått tag i läkaren som inte tyckte att jag skulle ta de antiinflammatoriska medlen han skrivit ut. Jag får klara mig med Alvedon tills vidare.

Nu såhär i efterhand känns det ju jävligt lönt att jag igår beslutade mig för att söka vård för min fot. Den gör ju fortfarande ont och jag har fortfarande svårt att gå.

Det var verkligen värt att betala 100 spänn på vårdcentralen och 200 spänn på sjukhuset för att få veta det.

Jag ska aldrig mer uppsöka vård för något.

Hatar sjukhus.