Lady Angel

*

Vaknade 09 och kände mig helt okej utsövd trots att jag låg sömnlös till runt 05 någon gång.

Gick upp och åt en sådan där långsam frukost framför datorn som vanligt.

Satt kvar framför datorn tills klockan blev 14 då jag tog en dusch och klädde på mig.

Visade pappas lägenhet klockan 15 för en kvinna som var mycket intresserad.

Gick hem igen och samlade ihop mina saker och gick till busshållplatsen strax före klockan 16 för att komma in till stan och trafikskolan för teorilektion nummer tre. Fram tills typ då hade jag en fin dag, mådde helt okej och var till och med rätt glad.

*

Medan jag väntade på bussen så ringde pappa från Kina. Jag hörde knappt vad han sa för det var så brusig linje. Antar att han inte ringde från Skype eftersom det brusade så. Jag lyckades säga att jag inte hörde vad han sa och sedan bröts samtalet. Efter knappt en minut ringde han igen på en, om möjligt, ännu brusigare linje och samtalet bröts igen. Min buss kom och precis när jag satt mig så ringer pappa igen, denna gången ringde han nog från Skype för nu kunde jag höra vad han sa. Och han sa inte ens hej först utan bara "Hur går det med lägenheten? Har du satt upp en lapp på universitetet?" utan att ens andas mellan frågorna. Jag svarade att jag nyss visat lägenheten för en spekulant som verkade vara mycket intresserad men att jag inte satt upp någon lapp på universitetet om lägenheten eftersom det inte var lönt. Innan pappa hann säga något så fortsatte jag. Sa att det inte är lönt att annonsera ut hans lediga lägenhet, fastän jag lovade att göra det förra veckan, eftersom hyresvärden har poängsystem. De spekulanter som har stått längst tid i kö får eventuellt ta pappas lägenhet. Jag har inte samma hyresvärd som pappa så jag är inte helt hundra på hur det funkar men det verkar vara som så att de fem som stått längst tid i kö får slåss om att ta en ledig lägenhet, i detta fallet pappas. De spekulanterna som tittat på lägenheten hittills har allihop stått i hyresvärdens kö i tre år eller mer, det hjälper alltså inte att ragga potentiella hyresgäster genom att sätta upp lappar eftersom det inte är upp till nuvarande hyresgästen att bestämma.

Så sa iallafall en kvinna som tittade på lägenheten förra veckan.

Hon berättade också att hon hade blivit erbjuden pappas lägenhet av hyresvärden och att hon hade varit inloggad på hemsidan när hon tittade på hyresvärdens info om lägenheten (jag sa nämligen till henne att jag inte kunde se annonsen och att jag störde mig lite på det eftersom det är mitt mobilnummer som visas där och då började vi prata om hur hon hittat lägenheten).

När jag då tidigare idag satt på bussen på väg in till stan för att ha teorilektion nummer tre och berättade detta för pappa i mobilen, så hörde jag hur han blev förbannad. Det kan knappast ha varit mig som han blev förbannad på, jag berättade ju bara hur det låg till, men sur blev han. Jag satt med hörlurarna inkopplade i mobilen och höll i den för att prata in i mikrofonen eftersom jag inte har skaffat stereoheadset till min mobil ännu. Jag får (vanligtvis) så få och korta samtal till mobilen att jag inte tycker det är lönt att betala 500 för ett värdo headset med hörlurar som dessutom duger för att lyssna på musik i. Om jag ska ha ett sådant så får det bli ett headset där det finns kontroller för play/pause och för att välja nästa låt, samt volymkontroll. Allt det plus en mikrofon kostar tydligen som billigast 500 till min mobil eftersom det ska vara 3,5 mm-plugg (kopplar man via micro-usb så startar bilpanelen så det måste bli via det vanliga hörlursuttaget), och jag tycker det är lite väl dyrt med tanke på att jag så sällan pratar i mobilen. Föredrar sms ju.

Så jag satt där på bussen och förklarade allt detta för pappa, så ingående som jag kunde. Vilket inte var särskilt ingående alls eftersom jag inte känner till hyresvärdens poängsystem speciellt väl. Men jag sa till pappa att han själv skulle gå in på hyresvärdens hemsida och läsa där hur det gick till. Annars verkar den hyresvärdens poängsystem vara välkänt har i stan för jag har hört om detta från både kompisar, random bekanta och min psykolog. Jag hade dock ingen aning innan. Min hyresvärd funkar inte alls så utan där gäller det helt enkelt att komma före alla andra, få veta innan alla, för vem som väntat längst spelar ingen roll. Först till kvarn är det helt enkelt.

Har bott i min lägenhet sedan 2003 och jag inser nu vilken jävla tur jag hade som fick den här lägenheten.

Pappa verkade inte alls vara pigg på att kolla hur hans hyresvärds poängsystem funkade och ville istället att jag skulle gå hem så att han kunde ringa mig via Skype och så skulle jag förklara det ännu mer för honom. Jag har också Skype nu nämligen, pappa tvingade mig att skaffa det fastän jag inte har lust att hålla på med det. Jag har mobil och jag har hemtelefon, det ska väl för helvete räcka? Jag är liksom inte så förtjust i idén att alla som vet min mailadress kan hitta och ringa mig på Skype. Jag har visserligen begränsat det till att det bara är dem som har min privata mail som kan hitta mig (jag har sex olika mailadresser, en till FB, en till Youtube, en till bloggen o.s.v. men det går bara att nå mig på min privata, seriösa, mail, får jag mail till de andra adresserna så svarar jag oftast inte. Bara på "lady.angel@live.se" i sådana fall).

Men ändå, det är alldeles för många människor som har min privata mail. Mina handläggare på soc och Arbetsförmedlingen (bara där är det sex personer), för många random bekanta som jag oftast bara har mailkontakt med (hela 43 stycken) och för många andra. Jag gillar inte Skype-grejen liksom. Någonstans måste man begränsa hur jävla tillgänglig man kan vara tycker jag. Har därför vägrat att skaffa headset fastän jag har ett Skype-konto sedan en tid tillbaka.

Jag sa till pappa att jag inte kunde gå hem eftersom jag skulle ha teori om en stund men att han själv kunde gå in på hyresvärdens hemsida och läsa hur det funkade med poängsystemet.

Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Pappa sa något surt om hur krångligt det ska vara och muttrade något om att han inte hade lust att betala 4800 för lägenheten fram till 1 december. Jag satt och tänkte att han får ju faktiskt skylla sig själv när han flyttar ut ur lägenheten redan innan hans ens sagt upp den! Det är ju tre månaders uppsägningstid: alla vet det. Ändå meddelade han inte hyresvärden förrän dagen efter att han och jag hade flyttat alla möblerna till stugan. Korkat, eller hur? Då får han ju för helvete skylla sig själv som åker på att betala cirka femton tusen spänn, totalt, för en lägenhet som han redan flyttat ut ur. Samtidigt tänkte jag också att han borde säga tack till mig. Han borde verkligen göra det. Tack liksom. Är det så svårt att säga när jag fixar allt krångel med flyttstädning, besiktning, visning och blir uppringd av spekulanter som vill veta minsta lilla detalj om lägenheten och området utan att själva komma och titta?

Pappa fick motvilligt godta att jag faktiskt inte hade tid att förklara hela grejen med poängsystemet för honom, jag skulle ju ha teorilektion, men han lyckades ändå avkräva mig ett löfte om att jag skulle köpa ett headset till datorn så att han kunde ringa mig på Skype imorgon. Jag hatade enbart tanken eftersom jag aldrig överhuvudtaget ville ha Skype från början, och nu skulle jag dessutom behöva kasta ut pengar på ett dyrt Skype-headset? Jag blev så tjurig men lovade att gå in på "Clas Ohlson" och köpa ett sådant där headset till datorn som jag knappast kommer ha något nöje av.

Resten av bussresan in till stan satt jag och var gråtfärdig av ilska, besvikelse och alla möjliga känslor. Halvvägs in till stan stod trafiken helt stilla och busschauffören stängde av motorn.

Jag satt och tänkte tankar som jag vet att jag inte ska tänka eftersom jag bara blir ledsen. Kom rätt snart i underfund med vad det var som kändes så fel i mig just då: min pappa gör mig olycklig. Han gör det. Genom att bara ringa mig så gör han mig varje gång djupt olycklig. Han har aldrig något positivt att säga liksom.

Just den här gången idag var det att han behandlade mig som om jag jobbade för honom. Helt känslokallt beordrade han mig först att gå hem så att han kunde ringa mig där, sedan att jag skulle förklara hur hans hyresvärds poängsystem gick till, och sist att jag skulle köpa ett headset så att han kunde ringa mig Skype till Skype.

När jag äntligen kom in till stan gick jag lydigt in på "Clas Ohlson" och köpte ett headset. Tog det billigaste som fanns men det kostade ändå 80 spänn. Visst, 80 kronor är inte en förmögenhet men det svider i min plånbok eftersom jag den här månaden bara fick 1800 kvar efter räkningarna. Då kändes det inte särskilt bra att slänga ut 80 spänn på något som jag inte ens vill ha.

Gick till trafikskolan och kände mig fortfarande sådär djupt olycklig efter samtalet med pappa. Jag gör ju allt för honom nu med lägenheten och det är så mycket att göra att jag inte ens har orkat laga ordentlig mat den senaste tiden. I lördags åt jag lasagne hemma hos en kompis, i fredags köpte jag en grillad kyckling och potatissallad, men annars har jag ätit smörgåsar till middag sedan två veckor tillbaka. Varje gång jag har satt mig ner för att försöka plugga in läxan från teorilektionerna så ringer det alltid någon och vill fråga om lägenheten.

Igår till exempel, då ringde en man strax efter 21.30 och frågade efter min pappa, och trodde tydligen att jag lurade honom när jag sa att jag skötte allt med lägenheten eftersom min pappa var i Kina, och krävde därför hela tiden att få tala med min pappa. Jag sa till den där mannen att jag var dottern till nuvarande lägenhetsinnehavaren och att jag skötte allt eftersom min pappa jobbade utomlands för tillfället, men han trodde mig inte och fortsatte kräva att få tala med min pappa.

Jag antar att det i lägenhetsannonsen på hyresvärdens hemsida står min pappas namn men mitt mobilnummer. Några andra som ringt har också blivit lite förvirrade när de förväntar sig en mansröst i luren men så börjar jag snacka om att jag sköter det hela åt min pappa. Alla har hittills förstått läget och goddtagit att jag svarar på deras frågor om området och så vidare, men mannen som ringde igår var både otrevlig och jäkligt obehaglig när han hela tiden krävde att få tala med lägenhetsinnehavaren och bara ignorerade mig när jag sa att min pappa var utomlands och att det var jag som skötte allt. Han slängde på luren efter nästan sex jobbiga minuter och jag tyckte det var så obehagligt att jag började gråta efter det.

Allt det här bygger bara på känslan av att min pappa gör mig olycklig. Så som han behandlar mig i telefon och vad han sedan indirekt utsätter mig för genom att lämna ut mitt mobilnummer är ju bara för jävligt. Mannen som ringde igårkväll och var så obehaglig var väl anledningen till varför jag inte kunde somna förrän framåt morgonen. Jag låg i sängen och var runt midnatt livrädd för att det skulle plinga på min dörr och skrämde väl upp mig själv så pass att jag till slut inte kunde sova.

Ringde M runt tvåtiden och fick lite dåligt samvete eftersom han sov men jag tyckte det var så läskigt med mannen som ringde tidigare att jag ringde M ändå. Jag blev ju lite lugnare efter det för i sitautioner där mina nojjor kan skena iväg med hela mig så brukar M kunna hålla tillbaka mig och liksom ankra fast mig i verkligheten. Mina nojjor skenade iväg så långt att jag blev rädd för att den där mannen skulle komma hit men M fick stopp på mig där när han sa att jag har ju en ny dörr nu. Dörrarna i min trappuppgång byttes ju för några månader sedan mot sådana där inbrottssäkra och brandsäkra dörrar som ska vara så bra och M sa att han i jobbet har varit med om att han måste ta sig in i en lägenhet med en sådan dörr, och att det i princip inte går. När han var tvungen att göra det i jobbet en gång så tog det tre poliser och två brandmän över en halvtimme att bryta upp låset, som för övrigt är den enda svaga punken på en sådan dörr som jag har. Det var rätt skönt att höra även om jag inte gillade att min inbrottssäkra dörr inte är helt säker. M skrattade lite men sa att när han och fyra andra bröt upp låset en natt så fick de både borra med borrmaskin och hugga med en yxa och att det lät så mycket att alla i hela huset hade vaknat av oljudet. Så M lovade mig att alla mina grannar i fler trappuppgångar än min skulle höra det och säkert ringa polisen, som här i stan har en responstid på 1 minut. Det blev jag rätt lugn av. M kan börja snacka sådär taktiskt ibland, säga sådana ord som "responstid" och berätta om insatser, hur alla poliser alltid är så beredda på alla möjliga situationer även om larmet gäller något som inte är jätteakut, typ inbrott i en tom lagerlokal vilket inte är en egentlig "prio etta", och så vidare, och han gör mig så lugn när han snackar så. När han börjar med polisspråket liksom.

Det är betryggande att höra. Kan också ibland vara lite komiskt eftersom han, enligt honom själv, helt omedvetet pratar i en annorlunda ton. Piraya (som numera är sambo med M's kollega som hon träffade när vi festade 1 maj förra året) och jag har ofta fnissat åt hur våra respektive byter tonläge ifall de är med oss och blir uppringda av kollegor. De lägger sig till med en helt annan röst, börjar liksom snacka en annan version av svenska språket, det är rätt skumt men roligt att höra.

Men iallafall, idag då när jag hade köpt headsetet till datorn och gått till trafikskolan för teorilektionen så kände jag mig fortfarande sådär olycklig efter samtalet med pappa. Satt i lektionssalen och var nära att börja gråta mitt i undervisningen. Efter kanske 20 minuter började läraren prata om farorna med vänstersväng på landsväg, ett ämne som han dessutom stötte och blötte i nästan en halvtimme vilket är för länge, vi fattar: gör inte vänstersväng på landsväg om det inte är fullkomligt fritt från trafik både bakåt, framåt och åt vänster, bla, bla, bla, bla, bla. Är visserligen andra gången jag får lära mig det men alla andra på lektionen fattade minst lika bra som jag för vi satt knäpptysta allihop. Ingen ställde några frågor ens en gång. När läraren visade ett foto på Power Point-skärmen som föreställde en silverfärgad bil som då tvärbromsade efter att ha påbörjat men fått avbryta vänstersväng på landsväg eftersom det blev möte, och följdaktligen, krasch med en röd bil så fnissade en tjej bredvid mig att det var typiskt manliga förare att felbedöma så grovt att man svänger vänster när det kommer en bil framfrån.

Hon sa det till mig och jag hörde och fnissade litegrann. Hon liksom jag har båda två redan gjort riskutbildningen där det väldigt övertydligt framgår att män orskar fler olyckor än kvinnor, så vi vet ju detta. Det är inget varken hon eller jag hittar på: man behöver bara läsa ett par sidor i Körkortsbokens avsnitt om människan för att förstå att män är mer benägna att köra fulla, överskatta sin förmåga, ta fler risker och så vidare. Det är så, i hela Europa till och med. Män är väl sådana helt enkelt, snäppet mer dumdristiga. Det är ju ganska välkänt även utanför trafikskolornas värld att män oftare överskattar, och kvinnor oftare underskattar, sina respektive körförmågor. I England är bilförsäkringar till och med billigare för kvinnor just för att kvinnor orsakar färre olyckor. Det står för fanken svart på vitt i Körkortsboken. Läraren som höll i teorilektionen hörde inte var tjejen hade fnissat till mig och ville att hon skulle säga det högre. Hon vägrade såklart, stackarn är bara 18 år och verkar vara jätteblyg, och läraren tittade då på mig och ville att jag skulle säga vad vi hade fnissat åt.

Okej. Jag sa det. "Hon sa att det var typiskt män att felbedöma så grovt." sa jag högt och tydligt och tyckte knappast att läraren, även fast han var en man, kunde ta illa vid sig där eftersom det är sant. Varenda körskolelärare vet det, eller ska åtminstone veta det, och jag sa det så neutralt jag kunde och la till att jag hade lärt mig det på riskutbildningen ("Riskettan"). Resten av tjejerna, och faktiskt också killarna, i min teoriklass skrattade högt och läraren såg ganska stött ut.

Jag såg direkt på honom att han tog det personligt men var inte alls beredd på att han skulle reagera som han gjorde. Han stängde av Power Point-skärmen och sa att nu skulle vi ta och utveckla det där påståendet jag hade gjort, att män bedömer trafiksituationen fel (vilket som sagt inte är ett påstående taget direkt ur luften, och det vet han). Efter en bra stunds tjafs från hans sida där det var tydligt att han tog illa vid sig personligen av att han rent statistiskt, eftersom han är man, är en sämre bilförare än en kvinna så återupptog han lektionen som kom att handla så mycket om farorna med vänstersväng på landsväg att han drog över tiden. Han uppförde sig rätt okej även då han faktiskt ställde mig mot väggen och tryckte ner mig litegrann.

Jag lät det hända, även om jag knappast är den som sitter tyst och tar emot, för jag tyckte att om läraren nu tog så illa upp så har han väl en dålig dag eller något sådant. Det här är ju dessutom min omstart, jag ska klara det här nu så det så, och då är det inte en bra idé att mucka med någon som var så grälsugen och stingslig som läraren. Jag är där för att lära mig, inte för att tjafsa liksom men jag sa ju självklart vad jag lärde mig när jag gjorde riskutbildningen förrförra året. Kunde fan inte hålla mig från att göra det eftersom jag för helvete har rätt!

Jag har kvar häftet från Sveriges Trafikskolors Riksförbund, STR, där det står just om män vs. kvinnor i trafiken och att män orsakar fler olyckor, och jag kommer ihåg vad det står. Så jag sa det ju också till läraren eftersom han var så sugen på att trycka ner mig. Läraren viftade bort det jag sa och skyllde på att vi inte skulle dra över lektionstiden.

Men när lektionen började igen efter tjafsavbrottet så kom det nästan genast små pikar från läraren. Han visade ett foto på ett bilvrak, som då var för att visa vilka skador som blir om man blir påkörd bakifrån vid vänstersväng på landsväg (vilket är en mycket vanlig olycka), och sa så oerhört småaktigt "Här ser vi då vad som händer när kvinnor ska svänga vänster på landsväg." och så tittade han på mig.

Sådär fortsatte han resten av lektionen, han gav mig små pikar hela tiden! Jag satt först och var chockad över hur han kunde ta så hemskt illa vid sig trots att jag inte sa något otrevligt eller ens något som var riktat till honom personligen, och sedan blev jag bara ledsen när han fortsatte. En bild visade en bil som då hade blivit påkörd både framifrån och bakifrån när föraren skulle göra väntersväng på landsväg, och då sa läraren "Här kan vi se vad som kommer hända när hon, den där blonda (nickade åt mitt håll), ska svänga vänster.". Jag var totalt chockad och blev riktigt ledsen alltså. Fick sitta och stirra ner i bordet och svälja flera gånger för att inte börja gråta.

Sista piken kom strax efter lektionen slutade, när jag samlade ihop mina grejer och det nästan bara var jag och läraren kvar, och då orkade jag fan inte ta mer skit. Han tittade på mig och jag såg hur han liksom väntade på att jag skulle bli förbannad och skälla ut honom, så jag spände ögonen i honom och sa att han skulle få igen när han minst anade det. Sedan gick jag.

Jag var så nära att börja gråta när jag kom ut. Var fan kom det där ifrån liksom? Egentligen var det ju inte ens min kommentar från början, det var ju tjejen bredvid mig som sa det, men det stämde ju även om det var lite överdrivet. Män orsakar fler olyckor, felbedömer oftare, tar onödiga risker och så vidare, och så vidare. Är det någon som tror jag har fel här så varsågod, gå till en trafikskola och be att få låna "Riskettan" och läs vad som står där. Hur kan läraren ta illa upp av fakta? Jag som kvinna tog då fan inte illa upp personligen på riskutbildningen på förra skolan när läraren där visade meddelandet "Ta det lugnt killar, kör som en kärring!" på Power Point-skärmen när vi hade gått igenom att män orsakar fler olyckor. Jag gillade det ju inte men jag tog inte illa upp personligen, tyckte mest bara det var dumt uttryckt.

Jag gick runt på stan en stund, missade bussen hem så jag fick vänta på nästa, och under tiden gick jag bara runt och försökte hålla tillbaka gråten. Allt kändes bara så jävla fel och den där hemska känslan av att på riktigt vara olycklig kom tillbaka. Av ren instinkt, eller kanske vana, gick jag till Arbetsförmedlingen men det var ju låst då. Teorilektionerna slutar 18.30 och AF stänger väl långt innan dess. Jag är inte helt säker på varför jag gick dit eftersom jag mest bara hamnade där utanför ingången, men jag gick vidare iallafall. Drog runt helt på måfå och allt var stängt. Mådde bara så jävla dåligt, kände mig så utsatt och ensam efter lektionen att jag ringde M men han svarade inte. Såklart. De sista grejerna på "kursgrejen" nu tar massa tid. Massa pappersarbete.

Jag började frysa och åkte till slut hem när bussen kom.

Har suttit framför datorn rätt länge nu. Fixat med Farmville och mailat med en kompis på kära gamla Facebook medan jag har bloggat och funderat på varför allt gick som det gjorde idag. Gråtit en skvätt, korrläst, skördat i Farmville, gjort lite te och några smörgåsar och gråtit lite mer.

Ska gå och lägga mig nu. Måste bara skrubba bort mascaran som runnit ner på kinderna.