Skitdag
*
Hade egentligen en bra dag idag.
Vaknade 09 och kände mig helt okej utsövd trots att jag låg sömnlös till runt 05 någon gång.
Gick upp och åt en sådan där långsam frukost framför datorn som vanligt.
Satt kvar framför datorn tills klockan blev 14 då jag tog en dusch och klädde på mig.
Visade pappas lägenhet klockan 15 för en kvinna som var mycket intresserad.
Gick hem igen och samlade ihop mina saker och gick till busshållplatsen strax före klockan 16 för att komma in till stan och trafikskolan för teorilektion nummer tre. Fram tills typ då hade jag en fin dag, mådde helt okej och var till och med rätt glad.
Sedan blev det en dålig dag, så varning för långt blogginlägg.
*
Medan jag väntade på bussen så ringde pappa från Kina. Jag hörde knappt vad han sa för det var så brusig linje. Antar att han inte ringde från Skype eftersom det brusade så. Jag lyckades säga att jag inte hörde vad han sa och sedan bröts samtalet. Efter knappt en minut ringde han igen på en, om möjligt, ännu brusigare linje och samtalet bröts igen. Min buss kom och precis när jag satt mig så ringer pappa igen, denna gången ringde han nog från Skype för nu kunde jag höra vad han sa. Och han sa inte ens hej först utan bara "Hur går det med lägenheten? Har du satt upp en lapp på universitetet?" utan att ens andas mellan frågorna. Jag svarade att jag nyss visat lägenheten för en spekulant som verkade vara mycket intresserad men att jag inte satt upp någon lapp på universitetet om lägenheten eftersom det inte var lönt. Innan pappa hann säga något så fortsatte jag. Sa att det inte är lönt att annonsera ut hans lediga lägenhet, fastän jag lovade att göra det förra veckan, eftersom hyresvärden har poängsystem. De spekulanter som har stått längst tid i kö får eventuellt ta pappas lägenhet. Jag har inte samma hyresvärd som pappa så jag är inte helt hundra på hur det funkar men det verkar vara som så att de fem som stått längst tid i kö får slåss om att ta en ledig lägenhet, i detta fallet pappas. De spekulanterna som tittat på lägenheten hittills har allihop stått i hyresvärdens kö i tre år eller mer, det hjälper alltså inte att ragga potentiella hyresgäster genom att sätta upp lappar eftersom det inte är upp till nuvarande hyresgästen att bestämma.
Så sa iallafall en kvinna som tittade på lägenheten förra veckan.
Hon berättade också att hon hade blivit erbjuden pappas lägenhet av hyresvärden och att hon hade varit inloggad på hemsidan när hon tittade på hyresvärdens info om lägenheten (jag sa nämligen till henne att jag inte kunde se annonsen och att jag störde mig lite på det eftersom det är mitt mobilnummer som visas där och då började vi prata om hur hon hittat lägenheten).
När jag då tidigare idag satt på bussen på väg in till stan för att ha teorilektion nummer tre och berättade detta för pappa i mobilen, så hörde jag hur han blev förbannad. Det kan knappast ha varit mig som han blev förbannad på, jag berättade ju bara hur det låg till, men sur blev han. Jag satt med hörlurarna inkopplade i mobilen och höll i den för att prata in i mikrofonen eftersom jag inte har skaffat stereoheadset till min mobil ännu. Jag får (vanligtvis) så få och korta samtal till mobilen att jag inte tycker det är lönt att betala 500 för ett värdo headset med hörlurar som dessutom duger för att lyssna på musik i. Om jag ska ha ett sådant så får det bli ett headset där det finns kontroller för play/pause och för att välja nästa låt, samt volymkontroll. Allt det plus en mikrofon kostar tydligen som billigast 500 till min mobil eftersom det ska vara 3,5 mm-plugg (kopplar man via micro-usb så startar bilpanelen så det måste bli via det vanliga hörlursuttaget), och jag tycker det är lite väl dyrt med tanke på att jag så sällan pratar i mobilen. Föredrar sms ju.
Så jag satt där på bussen och förklarade allt detta för pappa, så ingående som jag kunde. Vilket inte var särskilt ingående alls eftersom jag inte känner till hyresvärdens poängsystem speciellt väl. Men jag sa till pappa att han själv skulle gå in på hyresvärdens hemsida och läsa där hur det gick till. Annars verkar den hyresvärdens poängsystem vara välkänt har i stan för jag har hört om detta från både kompisar, random bekanta och min psykolog. Jag hade dock ingen aning innan. Min hyresvärd funkar inte alls så utan där gäller det helt enkelt att komma före alla andra, få veta innan alla, för vem som väntat längst spelar ingen roll. Först till kvarn är det helt enkelt.
Har bott i min lägenhet sedan 2003 och jag inser nu vilken jävla tur jag hade som fick den här lägenheten.
Pappa verkade inte alls vara pigg på att kolla hur hans hyresvärds poängsystem funkade och ville istället att jag skulle gå hem så att han kunde ringa mig via Skype och så skulle jag förklara det ännu mer för honom. Jag har också Skype nu nämligen, pappa tvingade mig att skaffa det fastän jag inte har lust att hålla på med det. Jag har mobil och jag har hemtelefon, det ska väl för helvete räcka? Jag är liksom inte så förtjust i idén att alla som vet min mailadress kan hitta och ringa mig på Skype. Jag har visserligen begränsat det till att det bara är dem som har min privata mail som kan hitta mig (jag har sex olika mailadresser, en till FB, en till Youtube, en till bloggen o.s.v. men det går bara att nå mig på min privata, seriösa, mail, får jag mail till de andra adresserna så svarar jag oftast inte. Bara på "lady.angel@live.se" i sådana fall).
Men ändå, det är alldeles för många människor som har min privata mail. Mina handläggare på soc och Arbetsförmedlingen (bara där är det sex personer), för många random bekanta som jag oftast bara har mailkontakt med (hela 43 stycken) och för många andra. Jag gillar inte Skype-grejen liksom. Någonstans måste man begränsa hur jävla tillgänglig man kan vara tycker jag. Har därför vägrat att skaffa headset fastän jag har ett Skype-konto sedan en tid tillbaka.
Jag sa till pappa att jag inte kunde gå hem eftersom jag skulle ha teori om en stund men att han själv kunde gå in på hyresvärdens hemsida och läsa hur det funkade med poängsystemet.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Pappa sa något surt om hur krångligt det ska vara och muttrade något om att han inte hade lust att betala 4800 för lägenheten fram till 1 december. Jag satt och tänkte att han får ju faktiskt skylla sig själv när han flyttar ut ur lägenheten redan innan hans ens sagt upp den! Det är ju tre månaders uppsägningstid: alla vet det. Ändå meddelade han inte hyresvärden förrän dagen efter att han och jag hade flyttat alla möblerna till stugan. Korkat, eller hur? Då får han ju för helvete skylla sig själv som åker på att betala cirka femton tusen spänn, totalt, för en lägenhet som han redan flyttat ut ur. Samtidigt tänkte jag också att han borde säga tack till mig. Han borde verkligen göra det. Tack liksom. Är det så svårt att säga när jag fixar allt krångel med flyttstädning, besiktning, visning och blir uppringd av spekulanter som vill veta minsta lilla detalj om lägenheten och området utan att själva komma och titta?
Pappa fick motvilligt godta att jag faktiskt inte hade tid att förklara hela grejen med poängsystemet för honom, jag skulle ju ha teorilektion, men han lyckades ändå avkräva mig ett löfte om att jag skulle köpa ett headset till datorn så att han kunde ringa mig på Skype imorgon. Jag hatade enbart tanken eftersom jag aldrig överhuvudtaget ville ha Skype från början, och nu skulle jag dessutom behöva kasta ut pengar på ett dyrt Skype-headset? Jag blev så tjurig men lovade att gå in på "Clas Ohlson" och köpa ett sådant där headset till datorn som jag knappast kommer ha något nöje av.
Resten av bussresan in till stan satt jag och var gråtfärdig av ilska, besvikelse och alla möjliga känslor. Halvvägs in till stan stod trafiken helt stilla och busschauffören stängde av motorn.
Jag satt och tänkte tankar som jag vet att jag inte ska tänka eftersom jag bara blir ledsen. Kom rätt snart i underfund med vad det var som kändes så fel i mig just då: min pappa gör mig olycklig. Han gör det. Genom att bara ringa mig så gör han mig varje gång djupt olycklig. Han har aldrig något positivt att säga liksom.
Just den här gången idag var det att han behandlade mig som om jag jobbade för honom. Helt känslokallt beordrade han mig först att gå hem så att han kunde ringa mig där, sedan att jag skulle förklara hur hans hyresvärds poängsystem gick till, och sist att jag skulle köpa ett headset så att han kunde ringa mig Skype till Skype.
När jag äntligen kom in till stan gick jag lydigt in på "Clas Ohlson" och köpte ett headset. Tog det billigaste som fanns men det kostade ändå 80 spänn. Visst, 80 kronor är inte en förmögenhet men det svider i min plånbok eftersom jag den här månaden bara fick 1800 kvar efter räkningarna. Då kändes det inte särskilt bra att slänga ut 80 spänn på något som jag inte ens vill ha.
Gick till trafikskolan och kände mig fortfarande sådär djupt olycklig efter samtalet med pappa. Jag gör ju allt för honom nu med lägenheten och det är så mycket att göra att jag inte ens har orkat laga ordentlig mat den senaste tiden. I lördags åt jag lasagne hemma hos en kompis, i fredags köpte jag en grillad kyckling och potatissallad, men annars har jag ätit smörgåsar till middag sedan två veckor tillbaka. Varje gång jag har satt mig ner för att försöka plugga in läxan från teorilektionerna så ringer det alltid någon och vill fråga om lägenheten.
Igår till exempel, då ringde en man strax efter 21.30 och frågade efter min pappa, och trodde tydligen att jag lurade honom när jag sa att jag skötte allt med lägenheten eftersom min pappa var i Kina, och krävde därför hela tiden att få tala med min pappa. Jag sa till den där mannen att jag var dottern till nuvarande lägenhetsinnehavaren och att jag skötte allt eftersom min pappa jobbade utomlands för tillfället, men han trodde mig inte och fortsatte kräva att få tala med min pappa.
Jag antar att det i lägenhetsannonsen på hyresvärdens hemsida står min pappas namn men mitt mobilnummer. Några andra som ringt har också blivit lite förvirrade när de förväntar sig en mansröst i luren men så börjar jag snacka om att jag sköter det hela åt min pappa. Alla har hittills förstått läget och goddtagit att jag svarar på deras frågor om området och så vidare, men mannen som ringde igår var både otrevlig och jäkligt obehaglig när han hela tiden krävde att få tala med lägenhetsinnehavaren och bara ignorerade mig när jag sa att min pappa var utomlands och att det var jag som skötte allt. Han slängde på luren efter nästan sex jobbiga minuter och jag tyckte det var så obehagligt att jag började gråta efter det.
Allt det här bygger bara på känslan av att min pappa gör mig olycklig. Så som han behandlar mig i telefon och vad han sedan indirekt utsätter mig för genom att lämna ut mitt mobilnummer är ju bara för jävligt. Mannen som ringde igårkväll och var så obehaglig var väl anledningen till varför jag inte kunde somna förrän framåt morgonen. Jag låg i sängen och var runt midnatt livrädd för att det skulle plinga på min dörr och skrämde väl upp mig själv så pass att jag till slut inte kunde sova.
Ringde M runt tvåtiden och fick lite dåligt samvete eftersom han sov men jag tyckte det var så läskigt med mannen som ringde tidigare att jag ringde M ändå. Jag blev ju lite lugnare efter det för i sitautioner där mina nojjor kan skena iväg med hela mig så brukar M kunna hålla tillbaka mig och liksom ankra fast mig i verkligheten. Mina nojjor skenade iväg så långt att jag blev rädd för att den där mannen skulle komma hit men M fick stopp på mig där när han sa att jag har ju en ny dörr nu. Dörrarna i min trappuppgång byttes ju för några månader sedan mot sådana där inbrottssäkra och brandsäkra dörrar som ska vara så bra och M sa att han i jobbet har varit med om att han måste ta sig in i en lägenhet med en sådan dörr, och att det i princip inte går. När han var tvungen att göra det i jobbet en gång så tog det tre poliser och två brandmän över en halvtimme att bryta upp låset, som för övrigt är den enda svaga punken på en sådan dörr som jag har. Det var rätt skönt att höra även om jag inte gillade att min inbrottssäkra dörr inte är helt säker. M skrattade lite men sa att när han och fyra andra bröt upp låset en natt så fick de både borra med borrmaskin och hugga med en yxa och att det lät så mycket att alla i hela huset hade vaknat av oljudet. Så M lovade mig att alla mina grannar i fler trappuppgångar än min skulle höra det och säkert ringa polisen, som här i stan har en responstid på 1 minut. Det blev jag rätt lugn av. M kan börja snacka sådär taktiskt ibland, säga sådana ord som "responstid" och berätta om insatser, hur alla poliser alltid är så beredda på alla möjliga situationer även om larmet gäller något som inte är jätteakut, typ inbrott i en tom lagerlokal vilket inte är en egentlig "prio etta", och så vidare, och han gör mig så lugn när han snackar så. När han börjar med polisspråket liksom.
Det är betryggande att höra. Kan också ibland vara lite komiskt eftersom han, enligt honom själv, helt omedvetet pratar i en annorlunda ton. Piraya (som numera är sambo med M's kollega som hon träffade när vi festade 1 maj förra året) och jag har ofta fnissat åt hur våra respektive byter tonläge ifall de är med oss och blir uppringda av kollegor. De lägger sig till med en helt annan röst, börjar liksom snacka en annan version av svenska språket, det är rätt skumt men roligt att höra.
Försvann lite från ämnet nu.
Men iallafall, idag då när jag hade köpt headsetet till datorn och gått till trafikskolan för teorilektionen så kände jag mig fortfarande sådär olycklig efter samtalet med pappa. Satt i lektionssalen och var nära att börja gråta mitt i undervisningen. Efter kanske 20 minuter började läraren prata om farorna med vänstersväng på landsväg, ett ämne som han dessutom stötte och blötte i nästan en halvtimme vilket är för länge, vi fattar: gör inte vänstersväng på landsväg om det inte är fullkomligt fritt från trafik både bakåt, framåt och åt vänster, bla, bla, bla, bla, bla. Är visserligen andra gången jag får lära mig det men alla andra på lektionen fattade minst lika bra som jag för vi satt knäpptysta allihop. Ingen ställde några frågor ens en gång. När läraren visade ett foto på Power Point-skärmen som föreställde en silverfärgad bil som då tvärbromsade efter att ha påbörjat men fått avbryta vänstersväng på landsväg eftersom det blev möte, och följdaktligen, krasch med en röd bil så fnissade en tjej bredvid mig att det var typiskt manliga förare att felbedöma så grovt att man svänger vänster när det kommer en bil framfrån.
Hon sa det till mig och jag hörde och fnissade litegrann. Hon liksom jag har båda två redan gjort riskutbildningen där det väldigt övertydligt framgår att män orskar fler olyckor än kvinnor, så vi vet ju detta. Det är inget varken hon eller jag hittar på: man behöver bara läsa ett par sidor i Körkortsbokens avsnitt om människan för att förstå att män är mer benägna att köra fulla, överskatta sin förmåga, ta fler risker och så vidare. Det är så, i hela Europa till och med. Män är väl sådana helt enkelt, snäppet mer dumdristiga. Det är ju ganska välkänt även utanför trafikskolornas värld att män oftare överskattar, och kvinnor oftare underskattar, sina respektive körförmågor. I England är bilförsäkringar till och med billigare för kvinnor just för att kvinnor orsakar färre olyckor. Det står för fanken svart på vitt i Körkortsboken. Läraren som höll i teorilektionen hörde inte var tjejen hade fnissat till mig och ville att hon skulle säga det högre. Hon vägrade såklart, stackarn är bara 18 år och verkar vara jätteblyg, och läraren tittade då på mig och ville att jag skulle säga vad vi hade fnissat åt.
Okej. Jag sa det. "Hon sa att det var typiskt män att felbedöma så grovt." sa jag högt och tydligt och tyckte knappast att läraren, även fast han var en man, kunde ta illa vid sig där eftersom det är sant. Varenda körskolelärare vet det, eller ska åtminstone veta det, och jag sa det så neutralt jag kunde och la till att jag hade lärt mig det på riskutbildningen ("Riskettan"). Resten av tjejerna, och faktiskt också killarna, i min teoriklass skrattade högt och läraren såg ganska stött ut.
Jag såg direkt på honom att han tog det personligt men var inte alls beredd på att han skulle reagera som han gjorde. Han stängde av Power Point-skärmen och sa att nu skulle vi ta och utveckla det där påståendet jag hade gjort, att män bedömer trafiksituationen fel (vilket som sagt inte är ett påstående taget direkt ur luften, och det vet han). Efter en bra stunds tjafs från hans sida där det var tydligt att han tog illa vid sig personligen av att han rent statistiskt, eftersom han är man, är en sämre bilförare än en kvinna så återupptog han lektionen som kom att handla så mycket om farorna med vänstersväng på landsväg att han drog över tiden. Han uppförde sig rätt okej även då han faktiskt ställde mig mot väggen och tryckte ner mig litegrann.
Jag lät det hända, även om jag knappast är den som sitter tyst och tar emot, för jag tyckte att om läraren nu tog så illa upp så har han väl en dålig dag eller något sådant. Det här är ju dessutom min omstart, jag ska klara det här nu så det så, och då är det inte en bra idé att mucka med någon som var så grälsugen och stingslig som läraren. Jag är där för att lära mig, inte för att tjafsa liksom men jag sa ju självklart vad jag lärde mig när jag gjorde riskutbildningen förrförra året. Kunde fan inte hålla mig från att göra det eftersom jag för helvete har rätt!
Jag har kvar häftet från Sveriges Trafikskolors Riksförbund, STR, där det står just om män vs. kvinnor i trafiken och att män orsakar fler olyckor, och jag kommer ihåg vad det står. Så jag sa det ju också till läraren eftersom han var så sugen på att trycka ner mig. Läraren viftade bort det jag sa och skyllde på att vi inte skulle dra över lektionstiden.
Men när lektionen började igen efter tjafsavbrottet så kom det nästan genast små pikar från läraren. Han visade ett foto på ett bilvrak, som då var för att visa vilka skador som blir om man blir påkörd bakifrån vid vänstersväng på landsväg (vilket är en mycket vanlig olycka), och sa så oerhört småaktigt "Här ser vi då vad som händer när kvinnor ska svänga vänster på landsväg." och så tittade han på mig.
Sådär fortsatte han resten av lektionen, han gav mig små pikar hela tiden! Jag satt först och var chockad över hur han kunde ta så hemskt illa vid sig trots att jag inte sa något otrevligt eller ens något som var riktat till honom personligen, och sedan blev jag bara ledsen när han fortsatte. En bild visade en bil som då hade blivit påkörd både framifrån och bakifrån när föraren skulle göra väntersväng på landsväg, och då sa läraren "Här kan vi se vad som kommer hända när hon, den där blonda (nickade åt mitt håll), ska svänga vänster.". Jag var totalt chockad och blev riktigt ledsen alltså. Fick sitta och stirra ner i bordet och svälja flera gånger för att inte börja gråta.
Sista piken kom strax efter lektionen slutade, när jag samlade ihop mina grejer och det nästan bara var jag och läraren kvar, och då orkade jag fan inte ta mer skit. Han tittade på mig och jag såg hur han liksom väntade på att jag skulle bli förbannad och skälla ut honom, så jag spände ögonen i honom och sa att han skulle få igen när han minst anade det. Sedan gick jag.
Jag var så nära att börja gråta när jag kom ut. Var fan kom det där ifrån liksom? Egentligen var det ju inte ens min kommentar från början, det var ju tjejen bredvid mig som sa det, men det stämde ju även om det var lite överdrivet. Män orsakar fler olyckor, felbedömer oftare, tar onödiga risker och så vidare, och så vidare. Är det någon som tror jag har fel här så varsågod, gå till en trafikskola och be att få låna "Riskettan" och läs vad som står där. Hur kan läraren ta illa upp av fakta? Jag som kvinna tog då fan inte illa upp personligen på riskutbildningen på förra skolan när läraren där visade meddelandet "Ta det lugnt killar, kör som en kärring!" på Power Point-skärmen när vi hade gått igenom att män orsakar fler olyckor. Jag gillade det ju inte men jag tog inte illa upp personligen, tyckte mest bara det var dumt uttryckt.
Jag gick runt på stan en stund, missade bussen hem så jag fick vänta på nästa, och under tiden gick jag bara runt och försökte hålla tillbaka gråten. Allt kändes bara så jävla fel och den där hemska känslan av att på riktigt vara olycklig kom tillbaka. Av ren instinkt, eller kanske vana, gick jag till Arbetsförmedlingen men det var ju låst då. Teorilektionerna slutar 18.30 och AF stänger väl långt innan dess. Jag är inte helt säker på varför jag gick dit eftersom jag mest bara hamnade där utanför ingången, men jag gick vidare iallafall. Drog runt helt på måfå och allt var stängt. Mådde bara så jävla dåligt, kände mig så utsatt och ensam efter lektionen att jag ringde M men han svarade inte. Såklart. De sista grejerna på "kursgrejen" nu tar massa tid. Massa pappersarbete.
Jag började frysa och åkte till slut hem när bussen kom.
Har suttit framför datorn rätt länge nu. Fixat med Farmville och mailat med en kompis på kära gamla Facebook medan jag har bloggat och funderat på varför allt gick som det gjorde idag. Gråtit en skvätt, korrläst, skördat i Farmville, gjort lite te och några smörgåsar och gråtit lite mer.
Ska gå och lägga mig nu. Måste bara skrubba bort mascaran som runnit ner på kinderna.
Total skitdag.
Jobbigt som fan
Tack så jättemycket pappa för att du flyttade från lägenheten till sommarstugan och dessutom drog till Kina så att det blir till mig som folk ringer när de vill titta på lägenheten. Tack!
Min mobil ringer hela tiden för helvete. Gaah, är så trött på att behöva springa och visa lägenheten för alla spekulanter. Okej, jag bor bara lite drygt 100 meter från pappas lägenhet så jag behöver ju inte springa långt, men ändå. Pappa flyttade ju ut innan uppsägningstiden var slut. Till och med innan han ens sa till hyresvärden att han skulle flytta. Pucko... Uppsägningstiden är ju tre månader men i och med att han redan är utflyttad så måste han, det vill säga jag, visa lägenheten för alla som vill komma och glo.
Visade lägenheten för ett ungt par igår men jag tvivlar på att de tar lägenheten eftersom de båda är studenter och knappast har råd med en hyra på nästan 5500. Men de var lite gulliga för de var bara 20 år gamla och skulle flytta ihop. De bodde båda två i små studentkyffen nu så de gillade verkligen att titta på en lägenhet på 76,5 kvadrat, det var lite gulligt faktiskt.
Imorgon ska jag visa lägenheten igen så hittills är det bara två visningar, men desto fler samtal. Folk ringer hela tiden och frågar om lägenheten, hur området är och sådär. Jag fattar inte var alla dessa spekulanter hittar annonsen om lägenheten??? Har själv försökt hitta den på Bovision och massa andra sidor utan att lyckas. Hyresvärdens hemsida gav bara två träffar på detta bostadsområdet och ingen av dem var rätt så jag fattar inte var alla spekulanter hittar annonsen med pappas lägenhet. Fast förresten, man måste nog vara inloggad på hyresvärdens hemsida för att se alla lediga lägenheter. Måste vara så eftersom jag inte kan se det. Men det är lite konstigt att jag inte kan hitta pappas lägenhet ens när jag googlar. Känns lite extra konstigt eftersom det är MITT nummer som visas i annonsen liksom.
Suck och stön. Så jävla jobbig vecka med folk som ringer om lägenheten, teorikursstart på nya trafikskolan (med en asdålig lärare), socmöte, psykmöte (igen efter psykologens semester) och massa fix. Har dessutom fått rätt otrevliga samtal från städfirman som städade pappas lägenhet. Pappa sa till dem att de skulle faxa fakturan till hans hotell i Kina och det gick de med på men sedan visade det sig att städfirman inte har någon fax och då mailade de honom fakturan istället. Sedan fick jag reda på i förrgår att pappas jobbdator, en laptop alltså, har gått sönder och att Kina har en brandvägg som kan göra det jäkligt svårt/omöjligt att komma åt utländska adresser och att han därför inte kan kolla sin mail alls eller ens komma in på Skype och välja svenska sidan för att ringa "hem" till jobbet och be om hjälp från dem. Varför pappa inte kunde ringa jobbet i Sverige från sin jobbmobil eller en hotelltelefon vet jag inte men jag kan gissa att det är för dyrt. Han har sagt förut att han måste använda Skype för att ringa hem när han var utomlands. Men istället fick pappa smsa mig och be mig ringa hans chef och berätta läget, och jag fick ringa (det vill säga jaga) chefen för städfirman och be dem förlänga sista betalningsdagen på fakturan, samt ge fakturan till mig så skulle jag smsa fakturan till pappa.
Att få tag i chefen för städfirman verkar vara enormt svårt eftersom hon inte svarar i telefon (seriöst företag det där... deras mailadress är en HOTMAIL...). Jag ringde nonstop från klockan nio igår morse fram till fem på eftermiddagen utan att få tag på henne. Det finns ingen svarare att lämna meddelande på ens en gång. Idag väcktes jag klockan 08.11 av att chefen för städfirman ringde och hotade med att skicka fakturan till inkasso om min pappa inte betalade den nu. Det var ett rätt otrevligt samtal alltså. Hon lät så jävla otrevlig och rätt så hotfull. Jag blev dock förbannad eftersom hon väckte mig, mitt morgonhumör är inte att leka med haha, så jag förklarade (skrek åt henne...) att jag hade ringt henne hela dagen igår utan att hon svarat och att pappas dator gått sönder. Jag plattade nog till henne rätt bra för hon lät ganska tam när hon sa att hon gärna kunde flytta fram sista betalningsdag och ge fakturan till mig sålänge. Subban önskade mig till och med en trevlig dag. Pfft.
Pappas chef fick jag tag på direkt eftersom pappa gav mig hemnumret. Jag kände mig rätt påträngande men pappa skrev i smset att jag skulle ringa hans chef på direkten, trots att klockan då var lite efter 22 här i Sverige men fyra på eftermiddagen där i Kina. Pappas chef verkade dock vara van vid att folk ringde honom hemma när det gällde jobbgrejer. Han fattade snabbt läget och skulle skicka någon till Kina med en ny jobbdator och bad mig hälsa pappa att han skulle ta en whiskey och vila medan han väntade. Det där sista var nog ett skämt mellan pappa och hans chef för han lät rätt munter när han sa det. Trevlig snubbe iallafall, pappas chef.
Jag fick nyss mail från pappa som skrev att hans chef hade fått tag på en anställd som jobbade i Korea och som nu skulle hem och då först flög till Shanghai där pappa mötte honom och tog hans jobbdator. Smart! Jävlar vad effektivt fixat alltså.
Började nyss fundera på varför pappa inte själv kunde smsa sin chef om den trasiga datorn. Jag menar, om han kan smsa mig så borde han väl kunna smsa sin chef? Är så typiskt min pappa att be mig fixa allt åt honom. Hela tiden i drygt 13 år har han jobbat utomlands och jag har fått hämta bilreservdelar, paket, och allt möjligt grejs åt honom. Var i och för sig inte chefens mobilnummer jag fick utan hans hemnummer. Kan ju vara så att pappa smsat sin chefs mobil men att han stängt av den. Hmm?
Men det är ändå typiskt pappa. Igår när jag hade fått fyra samtal i rad från lägenhetsspekulanter så blev jag bara så trött på allt. Var trött i övrigt också, plus att jag hade en allmänt dålig dag igår med teorilektion nummer två som leddes av en skitdålig lärare, det regnade, jag var pank och hade slut på cigg, och så vidare, och så vidare. Hade liksom en pissig dag igår och började gråta på kvällen när jag tänkte på hur pappa allt mer behandlar mig som sin assistent och allt mindre som sin dotter. Allt jag har fått fixa nu med lägenheten och ringa folk och själv bli uppringd och sådär på minner mig om hur det var i julas. Då fixade jag precis allt, mathandling och matlagning, bakning och allt, allt, allt, och pappa sa inte ens tack. Han sa liksom inte ens ett "Mmm..." när han åt all mat och alla kakor jag gjort, och det är likadant nu. Jag fixar allt med lägenheten och ringer hans chef och blir hotad av städfirman och pappa kan inte ens säga tack eller "Bra att du fixade det.".
Jag tycker att han åtminstone borde säga tack.
^.^
Ah just det.
Det var SÅ sex gick till.
Mhm... Precis så brukade det vara ja. Hade nästan glömt hur man gjorde, hahahaha!
Mmmmm... Det var så rått liksom. Hårt och skönt. Åtta månader utan sex för både M och mig. Det blev ju bara pang på alltså. Jag fick öppna porten för honom igår och det var nog ganska nära att vi hade sex i trapphuset faktiskt, hahaha... Men vi lyckades hålla oss några sekunder så det blev sex på hallgolvet så fort vi kom in. Jag får nog ta och tvätta hallmattan tror jag... Uuuh.
Nu är M hemma hos sig och tömmer bilen på allt jag skickade via "kurirservicen" och jag har nyss tagit en välbehövlig dusch. Märkte tidigare att vi nästan har blivit lite blyga inför varandra. M har blivit det lite mer än jag också för inatt när vi låg nakna i sängen så drog han på sig kallingarna när han skulle upp för att gå på toa, och så gjorde han aldrig förut. Haha det var rätt gulligt att se hur han var sådär blyg av sig. En liten söt blygis! ♥
Fick nyss sms av M som skriver att han kommer tillbaka snart för hans lägenhet var tom och tråkig och han sover hellre hos mig tills han måste åka tillbaka. Hihihi, vad gulligt!
Praktiskt också, då kan han skydda mig när vi ser på den där äckelfilmen "Quarantine" som börjar på tv6 snart. Det var ju den filmen jag såg ensam för någon månad sedan och jag tyckte den var så sjukt obehaglig. M fick ju höra av mig att det var en så äcklig film så nu ville han själv se den. Konstig typ... Uuuh, jag vill inte se äckelfilmen igen! Får se om jag vågar... Slipper åtminstone se den ensam. M kan skydda mig från zombiemonsters nu!
:-P
Jag har knappt vågat tänka på det...
Jag har inte vågat hoppas...
Har knappt vågat säga det till någon...
Har inte vågat skriva det i bloggen, inte ens tidigare idag, men...
Nu är det på gång här...
Efter att ha sett fram emot det flera gånger men sedan blivit grymt besviken när det varje gång har ställts in bara några timmar innan, så kommer M äntligen till stan igen! Och nu ska han stanna också för den där helvetes "kursgrejen" är slut, för hans del. Jag vet inte hur många gånger förut i år som M har sagt att han kommer till stan det och det datumet och sedan ringt och sagt att han måste stanna kvar, men shit, det är väl fem-sex gånger. Minst. Det har varit så jobbigt alltså. Så jävla jobbigt för varje gång har jag naturligtvis blivit superglad och jätteförväntansfull och börjat planera lite liksom. Vad jag ska laga för mat, vad jag ska ha på mig när jag träffar honom och så vidare, och jag har även ställt in grejer som jag hade tänkt göra med vänner, avbokat socmöten och psykologmöten. Allt för att jag har längtat så sjukt jävla mycket efter M... Visst okej, vi har officiellt en paus i förhållandet men. Eeeh. Det blev rätt tydligt i våras någon gång, typ i slutet av april, att det bara var avståndet mellan oss som gjorde att pausen fortsatte. Det var liksom enbart för att det var en fyra timmar lång bilresa mellan oss som vi fortsatte säga, både till vänner och till varandra, att vi hade en paus. Men, eeh... Helt off the record så blev det M och jag igen då i slutet av april för då började vi ha telefonsex hahahaha! Varje söndagskväll, like clockwork! Började med att jag mmsade två foton på mina bröst i två olika behås när jag var på Kappahl och skulle välja ny behå, och så frågade jag vilken behå han tyckte var finast. M svarade "Ingen. SKITFULA båda två. Ta av dem..." och så gjorde jag det och mmsade ett nytt foto, haha! Och sedan ringde han på kvällen och så hade vi telefonsex. Sedan dess har vi liksom varit ihop igen. Det känns verkligen så igen. Det är han och jag liksom...
:-)
Men åh vad jobbigt det har varit alltså... Varje gång har jag blivit så jävla besviken när M ringt och sagt att han måste ställa in. En gång till exempel, strax före midsommar, då skulle han komma till stan över midsommarhelgen och jag blev superglad och började fixa och planera och greja och förbereda, och sedan ringde han och sa att han var tvungen att stanna kvar. Jag blev så grymt jävla besviken att jag började gråta så fort han sa det.
Jag har ju bloggat flera gånger om att M ska komma men sedan blev det inte så och jag slutade skriva om det. Vågade liksom inte fortsätta hoppas antar jag. Jag slutade säga det till kompisar också, när någon ville ha med mig på bio eller fest eller sådär, så sa jag aldrig att M hade sagt att han skulle komma. Istället sa jag att jag hade tvättid eller inte hade råd, eller liknande. M har förvisso varit i stan några gånger men jag har inte träffat honom och han har inte heller sagt till mig förrän efteråt att han varit i stan. Jag blev först megasur på honom när jag fick reda på det men sedan sa han att han bara hade varit hemma och hämtat kläder och post och sedan kört tillbaka. Jag tyckte det lät sjukt jobbigt att köra fyra timmar hit och fyra timmar tillbaka bara för att hämta lite saker så jag började skicka sådant han ville ha istället. Kände mig lite som en assistent typ men det blev enklare för honom när han bara behövde säga till mig ifall han behövde något. Fast det var inte med posten som jag skickade det han ville ha utan det är som så att några poliser i stan åker mellan stan och "kursgrejen" en gång i veckan så jag lämnade M's grejer till dem. Det blev nästan lite roligt ett tag för jag mötte M's kollegor och de gav mig en tom resväska och en lista som M skrivit, jag gick till M's lägenhet och packade ner allt på listan (tacka gudarna för att han är lite pedantisk när det gäller att lägga saker på sin plats), och mötte upp M's kollegor igen och lämnade över väskan. Poliserna som åker fram och tillbaka och jag började skämta om det där, de sa "Här kommer vår kurir med grejerna..." och "Här kommer smuggelgodset!" och jag ropade "30 kilo av Colombias finaste kokain!" när jag kom med väskan, och sådär. Det var rätt skojigt faktiskt!
Men nu kommer M till stan själv. Hans del i "kursgrejen" är snart över helt, han behöver bara jobba augusti ut, så nu kommer han till stan över helgen för att forsla tillbaka allt han fick när jag lekte kurir åt honom. Tjolahopp tjolahej...
Maten är lagad, korvstroganoff som M ville ha.
Jag är nyduschad och fiiin.
Har ny behå med matchande stringtrosor.
Och M ringde nyss och sa att han är lite mer än halvvägs...
Wohohohoho! Har aldrig varit så kåt i hela mitt liv. Dör snart.
Att se på kvällens avsnitt av "The Killing" med ultraheta Joel Kinnaman blir väl rena förspelet...
:-P
Skunk
Mummel, mummel, tjurigt mummel...
Min pappa har det minsann lätt med den här flytten. Han behövde bara flytta. Jag ska fixa allt annat. Städning och besiktning och ringa folk och själv bli uppringd (och väckt!) på alldeles för tidiga tider.
Pappa drog till Kina i måndags så han slipper krånglet med flytten.
Städfirman gillar jag verkligen inte alltså. Det är något skumt med den chefen... Själva städningen är klar nu, det fick jag reda på klockan 07.44 idag när chefen för städfirman ringde och väckte mig. Grrr... Jag har inte inspekterat lägenheten ännu men ska göra det senare idag. Killen som städade gav mig lite knasiga vibbar alltså. Hela intrycket av städfirman gav mig knasvibbar.
För det första: var det faktiskt himla svårt att Googla firmanamnet: den enda Google-träffen som verkade vara lite småseriös visade att städfirman har kontor någonstans i Östergötland. Och okej, jag suger på geografi men pappas lägenhet ligger då fan inte i Östergötland. Varför skulle en städfirma i Östergötland ta ett uppdrag i ett helt annat län?
För det andra: gav intrycket av personalen ett jäkligt oseriöst intryck: chefen är en äldre kvinna som snackade väldigt mycket om priserna både till mig när jag träffade henne och till pappa i telefon och hon sa hela tiden att det kostade si och så mycket utan moms. Hela tiden: "...med moms." och: "...utan moms." sa hon. Slår vad om att hon ville ha det svart... Tji på henne: pappa vägrade att gå med på det. Varför snackar hon överhuvudtaget med mig om priser och betalning? Pappa har ju sagt till henne att hon ska faxa fakturan till ett faxnummer i Kina, men ändå sa hon till mig klockan 07.44 imorse att hon skulle skicka en pappersfaktura till mig och därför ville ha min adress.
För det tredje: killen som utför själva städningen är utländsk och kan inte ett ord svenska, bara väldigt knagglig engelska. Plus att han började jobba vid niotiden i tisdags och var fortfarande kvar i lägenheten 12 timmar senare. Jag fick ju gå dit och lämna en nyckel på morgonen och sedan på kvällen, strax efter 21, skulle jag hämta de sista terrakottakrukorna och då var städkillen i full gång med att putsa fönster. Jag tror inte en enda sekund på att han får OB eller ens att han är anställd "på riktigt", det vill säga vitt. Tvivlar starkt på att han ens får rättvis lön faktiskt. Han verkade vara trevlig dock, hälsade glatt och ville gärna småprata en stund på bruten engelska, ville lära sig lite svenska också. Han pekade på saker i lägenheten och frågade vad de hette på svenska (hur det kunde vara så stor skillnad på "window" och "fönster" förstod han dock inte och sa att svenska var ett konstigt språk). Såvitt jag förstod så hade han jobbat sedan jag gav honom nyckeln den morgonen och skulle fortsätta jobba några timmar till.
För det fjärde: städfirman har ingen utrustning, kläder eller bil med någon logga på. Det är väl förvisso inte heller nödvändigt men jag tycker att de borde åtminstone ha riktiga arbetskläder.
För det femte (och det här är nästan en bomb): städkillen sa i tisdags att han inte hade körkort men att han kunde köra. I hans hemland var det vanligt att man bara tog körkort mest som en liten formalitet ifall man hade lust och råd, men att de flesta körde bil ändå. Okej, i andra länder är det kanske helt okej att göra så men... Eeeh. Inte i Sverige va? Jag kan inte tänka mig att det är okej att göra så någonstans i Europa ens en gång. Kanske Italien förresten. Men det var inte "bomben": killen berättade att han fick låna sin chefs bil för att ta sig dit han skulle städa. Det där är ju en bomb, eller hur? Vilken arbetsgivare lånar ut sin bil till någon som inte har körkort? Även om han kan köra så låter ju det bara helt jäkla fel. Jag som håller på med mitt körkort har ju en susning om vad det plågsamt noga det är med lagar och regler och internationellt körkort och allt det.
Det luktar skunk det här. Om man ska jobba i ett land så borde man ju kunna göra sig förstådd åtminstone på hela världens andraspråk, engelska, och det är precis att han kan. Att han inte kan ett ord svenska är lite skumt tycker jag. Och det där med att han kör bil utan att ens ha körkort i sitt hemland är ju fan en bomb. Jag vet att det finns någon sida på internet där man kan kolla alla företag, deras omsättning och sådär. Kommer dock inte på vad det var för adress. Men borde kolla upp städfirman. Eller tipsa kvällstidningarna?
Perfekt kombo
Öl.
Rödvin.
X-Cider.
Jag kommer må jättebra imorgon....
Fast med tanke på att jag har dragit i mig rätt mycket rödtjut ikväll så mår jag ändå rätt fint.
Brukar annars må som ett as efter bara en klunk rödvin.
Vet inte varför...
Rödvin har den effekten på mig bara. Blir liksom tjock i skallen av det.
Ooooh vad fint jag kommer må imorgon.... Men shit the same. Hade kul iallafall och det behövde jag verkligen ha också! Var med mina ladies ikväll, både två är tio år yngre än jag hahahahaha! Jag får ta rätt mycket skit av mina jämnåriga vänner för det. Speciellt eftersom den ena tjejen inte ens är 18 år ännu. Är typ som om jag inte får vara kompis med yngre. Men helvete vad jag trvis bra med dem! Älskar verkligen båda tjejerna, de är liksom så mycket coolare än vad jag någonsin var i deras ålder, och det facsinare fascinearea, (äh...) gillar jag. De imponerar båda två på mig på det viset, de är så coola i sig själva liksom. Jag blev inte sådär cool på samma sätt förrän jag var typ 22 så det är en rätt rolig bekanskap jag har med dem på det viset.
Älskar dem verkligen! Har stora planer på hur den ena tjejen ska premiäras på barscenen nästa år när hon fyller 18... Shit vilka planer jag har! Har i och för sig snott planerna från hur mina systrar premiärade moi på barscenen när jag fyllde the big 1 8 men ska göra det roligare än vad syrrorna kunde.
Rapar nu pommes frites från äckliga "Max"-restaurangen jag typ bor granne med. Hatar det stället, var ju där jag städade 2008 och vantrivdes så hemskt att jag svor på att aldrig komma tillbaka dit. Berodde väl i och för sig på min hemska chef och inte stället i sig, men ändå.
Men nu ikväll blev jag helt plötsligt väldigt fyllehungrig på pommes frites när jag cyklade hemåt. Satt bra med pommes alltså. Är förresten så glad över att jag satte mig ute när jag skulle äta, någon packad snubbe spydde inne i restaurangen. Blörk. Tack o lov att man inte städar där längre...
Varför har jag en klubba i fickan????
Rödvin.
X-Cider.
Jag kommer må jättebra imorgon....
Fast med tanke på att jag har dragit i mig rätt mycket rödtjut ikväll så mår jag ändå rätt fint.
Brukar annars må som ett as efter bara en klunk rödvin.
Vet inte varför...
Rödvin har den effekten på mig bara. Blir liksom tjock i skallen av det.
Ooooh vad fint jag kommer må imorgon.... Men shit the same. Hade kul iallafall och det behövde jag verkligen ha också! Var med mina ladies ikväll, både två är tio år yngre än jag hahahahaha! Jag får ta rätt mycket skit av mina jämnåriga vänner för det. Speciellt eftersom den ena tjejen inte ens är 18 år ännu. Är typ som om jag inte får vara kompis med yngre. Men helvete vad jag trvis bra med dem! Älskar verkligen båda tjejerna, de är liksom så mycket coolare än vad jag någonsin var i deras ålder, och det facsinare fascinearea, (äh...) gillar jag. De imponerar båda två på mig på det viset, de är så coola i sig själva liksom. Jag blev inte sådär cool på samma sätt förrän jag var typ 22 så det är en rätt rolig bekanskap jag har med dem på det viset.
Älskar dem verkligen! Har stora planer på hur den ena tjejen ska premiäras på barscenen nästa år när hon fyller 18... Shit vilka planer jag har! Har i och för sig snott planerna från hur mina systrar premiärade moi på barscenen när jag fyllde the big 1 8 men ska göra det roligare än vad syrrorna kunde.
Rapar nu pommes frites från äckliga "Max"-restaurangen jag typ bor granne med. Hatar det stället, var ju där jag städade 2008 och vantrivdes så hemskt att jag svor på att aldrig komma tillbaka dit. Berodde väl i och för sig på min hemska chef och inte stället i sig, men ändå.
Men nu ikväll blev jag helt plötsligt väldigt fyllehungrig på pommes frites när jag cyklade hemåt. Satt bra med pommes alltså. Är förresten så glad över att jag satte mig ute när jag skulle äta, någon packad snubbe spydde inne i restaurangen. Blörk. Tack o lov att man inte städar där längre...
Varför har jag en klubba i fickan????
Flyttfix
Känner mig minst sagt lite mör alltså.
Hjälpte min pappa att flytta igår. Det kom rätt hastigt och oväntat men, jo nu har pappa flyttat. Helt från civilisationen också eftersom han flyttar till sommarstugan. Shit, han ska bli "året-runtare" där ute i bushen.
Alla möblerna flyttade vi igår och eftersom han nu bor drygt 25 mil bort så är det jag som får fixa allt som kommer nu efteråt. Måste fixa flyttstädning och ringa hyresvärden för besiktning av lägenheten och se till så att några saker lagas, samt slänga några småsaker som pappa lämnade kvar.
Pappas tvättmaskin är lyckligtvis redan hemma hos mig, tjoho, han har redan en i stugan så jag fick den som fanns i lägenheten. Bovärden hjälpte oss flytta hit den för ett par dagar sedan. Undrar vad en tvättmaskin väger egentligen? Vi fick lyfta upp den på en vagn och så tog bovärden och pappa ett trappsteg i taget nerför alla fem trapporna. Den enda trappan upp till min lägenhet klarade jag och pappa själva och nu står tvättmaskinen i mitt badrum och väntar på att min bovärd ska komma och byta den där vattenventilen och koppla in strömmen så jag slipper dra en förlängningssladd. Finns ett uttag för ström till en tvättmaskin i mitt badrum, men det är liksom inga sådana där hål i väggen utan mer som en liten ask på väggen. Är väl meningen att sladden ska kopplas direkt in i den där lådan antar jag. Själva vattenkranen måste bytas, det finns en sådan där ventil under handfatet men den gick inte att öppna och pappa gissade på att den var igenkalkad så jag får ringa min bovärd så får han fixa det där. Lite krångel återstår alltså men holy crap vad glad jag är över att ha MIN ALLDELES EGNA TVÄTTMSKIN!!!! Har dock ingen torktumlare tyvärr men stora saker som lakan och sådant får jag väl traska ner till tvättstugan och torka där så får jag hänga upp kläderna på handdukstorkaren i badrummet. Pappa hade en torktumlare också men den gav han såklart till min syrra 78, pfft. Hon fick också en köksmaskin, en sådan där degknådare av märket "Kenwood", gammal men den funkar felfritt. Den har jag velat ha i åratal och pappa har lovat att jag skulle få den ifall han flyttade och så går han och ger den till henne? Såklart att hon får allt hon pekar på. Hon som har jobb och är gift med en läkare kan ju aldrig ha råd att köpa en ny "Kenwood"... Orättvist så det osar om det. Köksbordet fick hon också. Häxa.
Jag fick iallafall kökslampan, hahahahahahahahahaha! Den vet jag att hon vill ha så HA på henne. Pappas kökslampa är en jättefin Tiffany i gult glas och mässing, hur jävla snygg som helst! Gammal också, mina föräldrar köpte den när de var nygifta. Jag har alltid älskat den lampan, ända sedan jag var liten och nu är den miiiiiin! Har förresten sett ett par gånger på Tradera att folk sålt sådana lampor och de har gått för flera tusen spänn så min nya kökslampa verkar vara värd en del. Fast jag säljer den aldrig... Den är min, bara min... Att syrran vill ha den gör ju också att jag vill behålla den ännu mer. Fast jag skulle nog ändå inte sälja min nya kökslampa, den är för jäkla fin alltså.
Jag fick också ett par taklampor som är helt nya, och en gammal bordslampa från Ikea. Bordslampan är egentligen ingen speciell, är bara Ikea, men den är såååå snygg. Himla mycket 80-talsstil på den. Ska fota senare och visa.
Dagarna som kommer nu blir jobbiga för jag har en hel del att ordna nu efter pappas flytt. Städarna kommer på måndag och sedan ska jag fixa besiktning och innan dess måste jag hämta lite småsaker som pappa lämnade kvar. Finns typ 20 dammiga terrakottakrukor på balkongen, lite porslin i skåpen, gardinstänger, duschdraperi, en rullgardin, duschtvål och sådant där. Rullgardinen måste jag slänga om jag inte hittar någon som vill ha den för jag vill inte ha åbäket... Kan kanske låta den sitta kvar i och för sig.
Det jobbigaste är dock över. Själva flytten är ju gjord och det var inte roligt eftersom vi fick bära ner allt från tredje våningen. Utan hiss. Tunga lådor (som pappa hade skrivit "Bra bökers leskicon" på, hahahahahaha borde man inte kunna stava när man är 67 år gammal...? Var han full när han packade lådorna kanske?) och jobbiga möbler fick jag och pappa bära nerför fem trappor. Det jobbigaste var fan hans stora soffbord... Bordsskivan är nämligen av marmor: tung som in i helvete. Snygg men helt vansinnigt tung. Det tog väl två timmar av slit och spring innan flyttbilen var full och lägenheten tom. Sedan körde vi tre timmar och lastade in allt i stugan, körde tillbaka och lämnade flyttbilen och jag hajade till när pappa skulle betala hyran för den där bilen. Hur kan en liten lastbil kosta först 900 i deposition plus 3500 att hyra i mindre än ett dygn??? Är ju helt vansinnigt dyrt. Jag kom hem vid midnatt igår och då skulle pappa köra sin egen bil till stugan. Han var väl framme vid typ tre på natten eller något. Jag somnade vid 04, kunde inte somna förrän då för jag hade så ont efter alla lyft. Idag har jag så ont att jag nog ska undvika att röra mig. Det där jävla marmorbordet var så tungt att bära nerför fem trappor att mina händer gör ont idag.
Tigerbalsam
*
Min ömma fossing är skumt nog väldigt mycket bättre efter att jag smetade på lite Tigerbalsam igår. Gned in hela foten med det igårkväll innan jag la mig. Drog på en platpåse och en strumpa över för att inte klibba ner lakanen och när jag vaknade idag kändes hela foten bättre. Var dock lite svårt att sova med den där brännande hettan Tigerbalsam ger. Och lukten var ju så lagom mysig...
Men satan vilken förbättring! Idag är det första gången på tre långa veckor som jag kan gå utan bandage på högerfoten! Wiiie!!! Lite ont har jag fortfarande men jämfört med hur det var innan så är det en enorm skillnad. Ska göra samma grej ikväll så blir det säkert ännu bättre imorgon.
Lilltån och tån bredvid som förut inte riktigt ville lyda mig när jag försökte spreta med dem verkar vara piggare idag. Jag kan fortfarande inte spreta med lilltån så mycket som jag vet att jag ska kunna men nästan. Tån bredvid lilltån kan jag dock spreta med som vanligt och inte gör det ont heller. Jippi...
Tänk vad lite kajeputolja, kamfer, mentol, kryddnejlikeolja, mintolja, paraffin och vaselin kan gör på bara några timmar.
Hädanefter ska jag hålla mig till huskurer. Tigerbalsam är ju helt jävla fantastiskt! ♥
Jävlig dag
Helvete vilken jävlig dag jag hade igår.
Dagen började rätt bra, jag vaknade av mig själv en bra stund innan 05 och låg och läste lite. I brist på nya böcker att läsa har jag börjat läsa om några böcker, nu är jag mitt i Corinne Hoffmans "Den vita massajen". När klockan sedan blev 07 tänkte jag att jag skulle försöka ta itu med något som jag haft problem med en längre tid, nämligen min högra fot. Jag stukade den riktigt illa för snart två år sedan och sedan dess har jag haft ont lite då och då. Om jag går mycket så brukar högerfoten värka efteråt. Men för cirka tre veckor sedan började foten göra ont hela tiden och det utan att jag hade gått speciellt mycket. Jag har misstänkt att det är någon skada av det allvarligare slaget eftersom det inte går över. Bandage hjälper litegrann men samtidigt har det bara blivit värre och nu gör det så ont att det är svårt att gå. Är en knasig värk också eftersom det är en skärande smärta som börjar i själva fotleden och sedan strålar ut i tårna. Lilltån och tån bredvid gör så ont att jag undviker att röra på dem och när jag försöker så lyder de mig inte helt. Känns liksom som om de är bortdomnade ungefär. Jag ska kunna spreta med tårna, alltså sära på dem så att de inte rör vid varandra, men det kan jag inte nu. Lilltån och den bredvid vill inte sära på sig så mycket som jag vet att jag kan få dem att göra.
Alltså, igår morse bestämde jag mig för att ta itu med foten, ett problem jag har skjutit upp gång på gång eftersom jag HATAR att ta kontakt med vården. Det är rätt krångligt eftersom jag inte har någon läkare för tillfället. Husläkaren jag hade har gått i pension och det verkar ta lång tid att få en ny. Det problemet ihop med min fobiliknande avsky mot vårdcentraler och sjukhus efter flera hemska och jobbiga traumatiska upplevelser har gjort att jag verkligen drar mig för att uppsöka vård. Men igår gjorde jag det iallafall. Jag tog en försiktig promenad till vårdcentralen och fick ångra det så fort jag kom dit.
Jag kom in på vårdcentralen klockan 08 precis när de hade öppnat och fick beskriva mitt problem för receptionisten. Lämnade personnummer och sådär och fick vänta en stund medan receptionisten skrev in något på datorn. Jag stod och tänkte att nu hade jag äntligen tagit itu med min dumma ömma fot som har varit så jävla jobbig ända sedan jag stukade den hösten 2009, nu skulle jag äntligen få bort det problemet liksom.
Typ tre minuter efter 08 gick jag hem igen, ursinnesförbannad efter att fått reda på att jag måste vänta två och en halvtimme på att få träffa en läkare eftersom de inte kunde ta emot patienter nu innan telefontiderna. Jag kokade verkligen av ilska för, let's fucking face the problem: vad kan en läkare på vårdcentralen göra med en stukad fot???
Klämma, böja, titta, känna på den och ta ställning till ifall det är någon skada i muskler eller senor, eller om det kanske är av det allvarligare slaget och det är en skada på ligament eller skelettdelarna.
Är det alternativ ett så är det inte mycket att göra, då kan läkaren bara ordinera fortsatt bandage och vila av foten och eventuellt skriva ut något smärtstillande. Är det alternativ två så är det ju röntgen som behövs och det görs ju på sjukhuset, alltså behöver läkaren bara skriva remiss till röntgen och eventuellt skriva ut något smärtstillande. Allt som allt skulle de slutsatserna med följande åtgärder knappast ta längre än tio minuter för läkaren och mitt fall skulle ha varit avklarat och jag ivägskickad antingen hem eller till sjukhuset långt innan läkarens telefontider började, vilket de gör 08.30 och jag var på vårdcentralen 08.00.
Istället fick jag komma tillbaka 10.45.
Jag var där i tid men fick ändå sitta och vänta 20 minuter på att få komma in och då fick jag inte ens träffa en läkare utan bara en sköterska. Jag hade lust att börja gråta av ren uppgivenhet men beskrev hur foten kändes, var det gjorde ont, och så vidare, och sköterskan konstaterade att hon inte kunde göra något utan att läkaren fick titta på foten istället. No shit... Really? Det visste jag redan för helvete. Sköterskan bokade en ny tid och dagens enda tur hade jag väl då eftersom läkaren hade en ledig tid tio minuter senare, 11.25. Jag fick sitta i väntrummet igen och fick vänta igen: jag fick inte träffa läkaren förrän 11.40 - nästan en timme efter att jag kommit dit för andra gången och nästan fyra timmar efter att jag hade kommit dit första gången.
Läkaren gjorde iallafall vad jag visste att han skulle göra: han kände, böjde, klämde och tittade på min fot och konstaterade att jag skulle röntgas och det omedelbart. Jag fick lite smärtstillande och några antiinflammatoriska medel utskrivna och en remiss till röntgen. Jag ville helst gå hem och gråta och sova en stund men cyklade till sjukhuset istället. Cykla går bra trots foten, jag måste bara placera trampan längre bak så att jag inte belastar fotens främre del.
Läkaren på vårdcentralen hade sagt att jag skulle gå till akutmottagningen så skulle de hjälpa mig där. Sagt och gjort. Jag kom till akuten, varm och svettig och vansinnigt törstig fick jag vänta 35 minuter på min tur. Även om det var en remiss om akut röntgen jag hade så fanns det ju ännu mer akuta fall som fick gå före. Ett barn som hade druckit växtnäring, en kille som blivit bistucken i munnen, en man som brutit handen och några andra fick gå före mig. Barnet som druckit växtnäring fnissade jag lite åt medan jag väntade. Jag fnissade inte åt barnet i sig utan mer åt situationen för jag drack också växtnäring när jag var liten. Inget jag minns dock, jag har bara hört av syrrorna att jag någon gång som tvååring tog en klunk ur en flaska med krukväxtnäring och att mamma stoppade fingrarna i halsen på mig så att jag kräktes och sedan tvingade hon mig att dricka mjölk innan hon tog mig och syrrorna till akuten där jag tydligen fick äta någon sorts kol och mina syrror plundrade en godisautomat som någon inte hade låst. Det verkar vara något som många barn gör, dricker växtnäring menar jag. Har flera kompisar som också gjort det när de var små, ena syrran har gjort det, M's barn har också gjort det, båda två till och med, haha. Jag finner det lite lustigt på något sätt, att dricka sådan där krukväxtnäring som barn är typ standard hehehe. Hur jag kunde öppna flaskan med växtnäring vet jag dock inte, äldsta syrran har sagt att hon hade använt flaskan strax innan och då skruvat på korken ordentligt men tjae, jag antar att flaskor med farligt innehåll inte hade barnsäkra korkar på 80-talet?
När det sedan blev min tur på akuten så tittade sköterskorna på mig och såg väldigt frågande ut när de läst min remiss. Efter ett samtal till läkaren på vårdcentralen så sa sköterskorna till mig att jag skulle gå till röntgenavdelningen. Jag surnade till och sket fullständigt i att jag kanske var otrevlig när jag frågade dem varför jag då hade blivit tillsagd att gå till akuten. Svaret jag fick var att de inte visste men att de iallafall inte kunde hjälpa mig där på akuten och de gav en väldigt vag beskrivning av vägen till röntgenavdelningen. Jag var så förbannad att jag inte ens sa något, jag bara ryckte åt min remiss och gick ut. Bestämde mig för att jag fick väl helt enkelt ta mig till sjukhusets huvudentré och fråga receptionisterna där vart röntgenavdelningen låg. Från akutmottagningen till sjukhusets huvudentré är det en bra bit att ta sig om man ska gå på utsidan. Jag cyklade dessutom åt fel håll eftersom jag ville undvika en uppförsbacke på grund av foten. Jag kan cykla med foten men uppförsbackar blir svåra eftersom jag inte kan trampa med samma kraft när jag har ena trampan under hälen. Man får ju mer kraft i trampningen om man sätter fötternas främre del på tramporna, och det kan jag ju inte. Jag irrade bort mig lite men hittade en busshållplats och följde sedan dem tills jag äntligen hittade sjukhusets huvudentré.
Sjukhuset här i stan har ändrat hur patientanmälningen går till. Förut var det så att varje avdelning hade sin egen mottagning med reception man skulle anmäla sig i. Nu är det så att oavsett vilken avdelning man ska till så ska man anmäla sig i huvudentrén. De har liksom slagit ihop det så. Det fattade jag inte. När jag kom in i huvudentrén så var det packat med folk där så jag struntade helt i att fråga i receptionen vart röntgen låg. Jag hittar rätt bra på sjukhuset eftersom jag har varit där ganska mycket. Jag hoppade ju av OP, Omvårdnadsprogrammet, men hann med två veckors APU på just sjukhuset. Jag och en klasskamrat hade turen att dela upp vår APU på massa olika avdelningar, vi var nästan överallt på hela sjukhuset (inklusive bårhuset, brrr...) och gick mellan olika avdelningar flera gånger om dagen varje dag i två veckor.
Det, plus att jag året innan i några veckor hade praktik på sjukhusets postavdelning och delade ut posten när jag hade anpassad studiegång mitt första år på IV eftersom jag var så skoltrött, gör att jag hittar på sjukhuset. Jag hade också terapi på barnpsyk en gång i tiden och då låg BUP i ett hus som nu inte finns längre men jag brukade alltid gå dit från huvudentrén genom alla underjordiska korridorer till några hissar och trappor, vilket egentligen var en omväg men jag föredrog den vägen. Lägger man ihop allt det så hittar jag jävligt bra på sjukhuset. Så igår när jag skulle ta mig till radiologin från huvudentrén så gick jag helt enkelt dit på egen hand. Jag kollade bara vilken färggata jag skulle ta, vilket var röd som jag faktiskt visste sedan tidigare men jag kollade ändå, och så gick jag.
Eller snarare linkade. Med min ömma fot kom jag iallafall fram till röntgenavdelningen. Jag var trött, hungrig, varm, törstig och smärtan i högerfoten hade spridit sig ända upp i höften när jag kom fram. Där märkte jag att den inte fanns någon reception att anmäla sig i. Fick hejda en läkare och fråga vart man anmälde sig och ville helst lägga mig ner och gråta när han svarade att alla anmälningar sker i huvudentrén numera. Det var därför det hade varit så mycket folk i receptionen där.
Suck och stön.
Jag gick alltså tillbaka till huvudentrén och på vägen dit fick jag bara nog av allt. Jag hade ont i hela högra benet, var trött och varm och törstig som in i helvete. Halvvägs till huvudentrén började jag få panik. Hatar sjukhus. Jag var så ledsen och hade så ont att jag var gråtfärdig och ingenstans fanns det en enda jävla stol jag kunde slå mig ner på för att vila foten en stund. Jag fick linka vidare och kom till huvudentrén där jag gick ut igen. Rökte en cigg och kände hur jag verkligen hatar allt vad vårdcentraler och sjukhus är. Varje gång jag har varit inlagd på sjukhuset, vilket i och för sig inte är många gånger, så har det varit en hemskt jobbig upplevelse. Jag svimmade på Domus 1999, blev påkörd av en bil 2002, ramlade i trappan och skar upp knäet 2003, råkade äta godis med jordnötter i 2007 och nu i år, i mars, hade jag ont i hjärtat i ett dygn. Alla dessa gånger har jag kommit till akuten med ambulans, förutom 2007 då jag råkat få i mig jordnötter, då kom jag till akuten i polisbil eftersom jag var på stan när det hände och M fick syn på mig när han jobbade. Men alla dessa gånger har varit hemskt jobbiga och senaste gången var ju också färsk i minnet när jag linkade runt på sjukhuset igår.
*
Jag har väl inte bloggat om det men i mars hade jag ont i hjärtat i ett helt dygn och fattade inte varför. Ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte det var ett akutfall och skickade en ambulans och så kom jag till akuten där jag fick syrgas och de gjorde ett EKG och tog blodprov och sedan fick jag vänta så länge att jag började känna mig bortglömd och fick panik för att jag trodde jag var på väg att få en hjärtattack när det bara gjorde mer och mer ont i hjärtat. Jag blev rädd för att jag skulle dö där i en korridor på akutmottagningen utan att någon visste att jag var där för jag bor ju ensam och M och min pappa var inte i stan då. Hade dock med mig mobilen och ringde både M och min pappa men fick inte tag på någon av dem. Jag var så jävla rädd för att något skulle hända mig och att ingen skulle veta vart jag var att jag började gråta när jag låg där i en korridor på akuten. Ringde pappa och M igen men de svarade inte, ringde min syrror men de svarade inte heller, så jag smsade en person som jag litade på att han skulle liksom hålla reda på mig så att han visste vart jag var och kunde berätta det ifall något skulle hända mig. Men han svarade inte (inte förrän dagen efter) på mitt sms och jag var så jävla rädd att jag skulle glömmas bort för jag fick ligga länge där i korridoren. Låg där lång tid och väntade, jag kom in till akuten vid 17-tiden och kom inte därifrån förrän vid midnatt. Jag grät jättemycket och var verkligen livrädd för ingen visste vart jag var och om något skulle hända mig, om jag skulle dö vilket jag också trodde jag skulle göra eftersom det gjorde så ont i hjärtat, så skulle ingen veta det.
Sent på kvällen fick jag dock sms från en kompis som undrade varför jag var på akuten och då kom jag pinsamt nog ihåg att jag hade uppdaterat min Facebook-status strax innan ambulansen kom. Hade skrivit där att jag hade ont i hjärtat och skulle åkta till akuten. När jag kom ihåg det blev jag mycket lugnare. Någon visste vart jag var. Någon kunde liksom hålla reda på mig och om något skulle hända, om jag skulle dö, så skulle någon få reda på det förr eller senare för jag hade ju skrivit det på Facebook. Sedan visade det sig att det inte var något fel på mitt hjärta alls. Blodprovet var okej, det utsöndras ett visst ämne i blodet när man får en hjärtattack eller har kärlkramp. Även om man har väldigt mild kärlkramp, så mild att det inte ens syns på ett EKG så kommer det där ämnet ut i blodet och det fanns inte i mitt blod, så när jag äntligen fick träffa en läkare runt midnatt där fick jag reda på att det måste ha varit helt vanlig ångest jag hade. Helt ofarligt. Läskigt men ofarligt. Jag skrevs ut och efter lite krångel med taxin som påstod att jag inte hade sagt att jag skulle ha sjuktransport och därför krävde mig på 170 spänn, så kom jag hem. Nu i efterhand låter det ju nästan pinsamt och lustigt att jag åkte till akuten för helt ofarlig ångest och var så rädd att jag trodde jag skulle dö, men jag hade ju inte haft det förut heller. Panikångest har jag haft men det är inte samma som ångest, det är en jädra skillnad och jag föredrar nog panikångest faktiskt. Vanlig ångest yttrar sig ofta som just ett tryck över bröstet eller smärta i hjärtat precis som jag hade, men det visste jag inte. Var ju därför jag blev så rädd där på akuten. Panikångest yttrar sig mer som yrsel, illamående och är mer en mental grej, mer som en hanterbar känsla typ. Panikångest är jag ju dessutom van vid. Kan hantera det också.
Ångest hade jag aldrig haft förut och inte har inte haft sedan dess heller, konstigt nog. Jag vet fortfarande inte varför jag ens fick det bara sådär utan vidare. Min psykolog sa då i mars att bara vetskapen om att det är ångest kan göra att ångesten försvinner. Låter ju hur knasigt som helst men stämmer säkert eftersom jag har inte haft det sedan dess.
*
Den upplevelsen hade jag ju som sagt i färskt minne när jag haltade runt på sjukhuset igår och jag fick lite panik på grund av det. Hatar verkligen sjukhus efter mina jobbiga upplevelser där. Jag brukade konstigt nog gilla sjukhus. När jag gick i högstadiet, i sjuan, låg skolan så nära ett sjukhus att jag brukade gå dit på håltimmarna och bara titta. Jag tyckte om hela grejen med liv och död i samma hus liksom. Idag hatar jag sjukhus och jag dör nog hellre än att jag sätter min fot där igen. Igår mådde jag verkligen jättedåligt av att vara på sjukhuset. Fick panik och började gråta så jag fick gå ut. Jag var nära att bara dra, ville ta cykeln och sticka hem igen men jag lyckades kväva den impulsen. Har jag gjort A så får jag göra B också liksom.
Efter två cigg och lite vatten kunde jag gå in igen och anmäla mig i huvudentrén som jag skulle ha gjort från början, det vill säga när jag trodde jag var smart som gick direkt till röntgenavdelningen. Min fot röntgades iallafall och efter en lång väntan och nästan sex timmar på vårdcentralen och sjukhuset fick jag veta att det inte är någon fraktur eller spricka i foten. Jag blev rätt sur när jag fick veta det. Jag mådde verkligen asdåligt av att vara på sjukhuset och jag hatar att bli röntgad (även det på grund av dåliga minnen sedan hela jag röntgades flera gånger 2002 när jag hade blivit påkörd vilket är min värsta sjukhusupplevelse någonsin) och allt visade sig vara i onödan.
Känns åtminstone som det var i onödan eftersom jag nog borde haft mer ont i foten ifall det var en spricka i någon skelettdel där. Jag har aldrig brutit något ben så jag vet ju inte hur det känns men jag tycker att eftersom jag kan, trots att det gör ont, gå på foten så borde det utesluta fraktur. Men jag vet inte säkert, det kanske är möjligt att man kan gå om frakturen är väldigt liten. Och små frakturer kan ju bli större.
Allt jag kunde göra igår var att hämta ut det som läkaren på vårdcentralen hade skrivit ut, vilket var Alvedon och två olika antiinflammatoriska medel som jag inte kommer ihåg vad de hette. Jag tog bara ut Alvedonen för en farmaceut på apoteket hajade till när jag frågade henne ifall jag kunde ta Alvedon eftersom jag inte tål acetylsalicylsyra (den verksamma substansen i Magnecyl och flera andra värktabletter). Jag brukar bara ta Panodil men det är tydligen samma som Alvedon så det var okej. Farmaceuten sa att eftersom jag inte tål acetylsalisylsyra så skulle jag nog inte ta det antiinflammatoriska medlen heller. De verksamma substanserna i medlen är tydligen lik acetylsalisylsyran så om man inte tål det ena så tål man inte det andra heller. Jag fick cykla hem med en burk Alvedon och vänta på att farmaceuten skulle ringa mig, vilket hon gjorde efter någon timme när hon hade fått tag i läkaren som inte tyckte att jag skulle ta de antiinflammatoriska medlen han skrivit ut. Jag får klara mig med Alvedon tills vidare.
Nu såhär i efterhand känns det ju jävligt lönt att jag igår beslutade mig för att söka vård för min fot. Den gör ju fortfarande ont och jag har fortfarande svårt att gå.
Det var verkligen värt att betala 100 spänn på vårdcentralen och 200 spänn på sjukhuset för att få veta det.
Jag ska aldrig mer uppsöka vård för något.
Hatar sjukhus.
