Svulten
I'm in a weird place right now.
Det är konstigt det jag går igenom nu. Jag brukade bli både klappad och pussad och kramad och mer därtill minst varannan dag liksom. Nu har jag knappt blivit rörd vid på en dryg månad och jag minns inte ens när jag sist fick en kram. Ett par månader sedan kanske. Idag har jag egentligen haft en bra dag, hade "dejt" med ett par vänner på Arbetsförmedlingen och vi satt och spanade efter mitt nya arbetsförmedlarheto och vi fnissade och flamsade och sådär. Sedan gick vi på stan och hamnade till sist hemma hos mig. Vi gjorde inget speciellt, bara satt och lyssnade på musik och snackade, men det var väldigt skönt att ha sällskap. Att bara veta att det fanns, inte bara en utan två, andra människor här hemma. Var typ som en lättnad för mig att få ha lite sällskap.
Nu för en liten stund sedan drog de båda härifrån och det gjorde inte mig något förrän efter att det hade gått typ tio minuter eller så. Då slog det mig bara att nu var jag ensam igen efter att jag fått träffa och se och höra andra människor i några timmar, däribland två vänner.
Grejen är att jag tänkte senast igår att om jag någonsin igen skulle få träffa en vän så skulle jag be honom eller henne om en kram, hur konstigt det än skulle låta att be om det, för jag har inte blivit kramad på så jävla länge. Och jag glömde bort det. Jag kom på det nu för en stund sedan. Jag glömde bort att be om en kram. Jag glömde bort att be om det som jag saknar allra mest nu för tiden. Saknar kramar mer än sex faktiskt. Jag kan inte fatta att jag glömde bort det.
Till saken hör det nog också att någon kallade mig för "fetto" idag. Stod och låste upp min cykel och en kille och en tjej gick förbi och killen sa till tjejen "Oj kolla fettot!". Först brydde jag mig inte, jag registrerade det knappt, men när jag cyklade och mina kompisar tog bussen hem till mig så började jag bara tänka på det. Någon hade kallat mig fetto liksom. Hade det varit "förr i tiden" så hade jag bara fnyst åt det, tänkt att den där 25-åriga killen var ett fucking pucko, men det är annorlunda nu. "Förr i tiden" hade jag M och han gav mig bekräftelse hela tiden liksom. Han behövde aldrig ens säga eller göra något, han fanns mest bara där och bevisade för mig att jag dög. Jag var okej att vara med typ. Jag var sexig och fin och rolig och sådär. Den där bekräftelsen får jag inte nu längre. Det är tomt och jag har börjat sukta efter att få en komplimang. M brukade säga rätt ofta att jag gick sexigt, bara att höra en sådan grej gjorde mycket. Jag längtar verkligen efter att få höra att jag är söt eller sexig eller bara att jag har snygg sminkning eller frisyr eller lagar god mat eller sådär. Önskar verkligen att någon kunde höra av sig och säga något sådant eller att jag ser okej ut eller bara fråga vad jag gör eller om jag mår bra.
Önskan
Ibland önskar jag att någon kunde höra av sig och bara säga "Hej! Jag tänker på dig." och inget mer. Känns som om jag håller på att försvinna liksom. Vet folk att jag finns?
Lästips
*
Herrejävlar vad jag älskar den boken.
Är ju bara såååå mitt i prick alltså.
Alla, alla, alla borde läsa den!
Ensam
Kände mig för en stund sedan så otroligt ensam att jag började gråta. Jag är så himla ensam. Förut brukade mina telefoner ringa minst ett par gånger om dagen och det var alltid vänliga själar som hörde av sig regelbundet via sms eller mail. Nu sedan februari ungefär så ringer det nästan aldrig någon till mig, jag får knappt några sms och bara skräpmail. Inga vänner hör av sig längre liksom. Och jag kom nyss på varför. Nästan alla mina vänner, alla som brukade höra av sig, är sådana som jag känner genom M och de ringde alltid för att bjuda in mig på middagar, små knytkalas, någon fest eller bara för att prata en stund. Alla de vännerna är egentligen M's vänner från början och de ringer aldrig till mig längre. En av dem, en som jag verkligen tyckte om också, har till och med tagit bort mig som vän på Facebook. En av M's kollegor till exempel, en kvinna som jag verkligen klickade med, hon brukade antingen ringa eller smsa varje dag. Varje dag. Jag kom nyss på att jag inte hört av henne sedan årsskiftet någon gång. M's granne brukade maila mig sådana där jobbiga men ändå roliga kedjemail där man skulle svara på knasiga frågor och sedan skicka vidare. Och jag kommer bara på fler och fler som jag inte hört av på månader och alla är de från början M's vänner och kollegor som jag började träffa och ha kontakt med. En annan av M's kollegor till exempel, han jobbar alltid nattpassen och brukade smsa mig för att få sällskap när det var lugna nätter. Den mannen har jag inte hört ett pip från på över två månader nu. Diva och Piraya, som typ är de enda av M's vänner som är i min ålder, har jag inte heller hört något från. Tror det är två veckor sedan jag hörde av Piraya sist och då var hon mitt uppe i att flyttstäda sin gamla lägenhet så jag har inte funderat särskilt mycket på varför det har varit tyst från hennes håll. Flyttar man från en lägenhet i stan för att bli sambo i ett hus utanför stan så är det väl mycket att fixa liksom, så tänkte jag. Diva är för tillfället i Norge och gör någon praktik där som ingår i hennes utbildning och sist jag hörde av henne så var det i ett mail där hon ville ha mitt mobilnummer eftersom hennes mobiltelefon blivit stulen. Det är snart en månad sedan.
Tror jag har skickat sms eller mail till alla sedan M och jag bröt upp i januari, kanske 20 personer, men bara fått svar från fem eller sex av dem och ingen hör av sig som förut.
Det känns bara så jävla tomt. Patetiskt. Jag är så patetisk. Har nästan inga egna vänner bortsett från på Facebook där jag har runt 70 Farmville-vänner. Det är så patetiskt.
Det känns som om ensamheten attackerar mig liksom. Den överfaller mig och jag har ingenstans att fly för att få hjälp. Det är liksom ingen som vet vart jag är. Ingen har koll på mig. Om jag skulle försvinna så skulle ingen märka det på minst en vecka. Eller om jag skulle dö här hemma så skulle jag nog få ligga död rätt länge innan någon började undra.
Det känns som om ensamheten är farlig liksom. Känns som om den är elak och vill mig illa. Känns som om alla försvinner. De slutar höra av sig och sluta svara på sms och mail och jag vet inte hur jag ska hantera det. De är ju från början M's vänner och han är typ onormalt social av sig så han har en massa vänner, cirka 20 av dem brukade umgås med mig utan att han var med och jag tänkte att de var mina vänner. Jag tänkte på dem som vänner liksom. Jag gav och tog och det gjorde de också så jag trodde verkligen att de var mina vänner. Men att jag inte har hört av dem sedan M och jag bröt i januari liksom, fan vad tyder det på?
Jag måste vara en patetisk jävel alltså. Tråkig ful och korkad så ingen vill ha kontakt med mig. Tänk om de alla tänker "Åh nej hon igen!" när jag skickar sms? Fy fan jag känner mig helt övergiven. Ingen har rört vid mig på länge. Ingen kram ingen klapp på kinden ens en gång. Ingen hör av sig bara för att säga hej. Ingen säger hej till mig längre, såg en av M's kollegor på Ica igår och han tittade bort när jag tittade på honom. Ingen smsar och säger att de har tråkigt och undrar ifall jag vill komma och dela tråkigheten med dem, eller följa med ut på promenad.
Ingen vill krama mig längre och jag brukade bli kramad ofta, länge och hårt. Jag kommer inte ihåg när jag blev kramad sist.Jag vill bli kramad snälla. Kan inte någon krama mig bara en gång? Det känns som om jag aldrig mer kommer få bli kramad igen. Känns som om jag aldrig mer kommer få känna hur jag trycks sådär skönt mot en annan människa och andas in lukten av den personen, och känner armarna runt mig och känner hur någon tycker om mig tillräckligt mycket för att krama mig och låta mig få känna och uppleva allt det sköna och underbara med en kram igen.
Fy fan!!!!
Fy fan!
Igår byttes ytterdörrarna i min trappuppgång. Det har jag gått och väntat på för de gamla dörrarna var inte ljudisolerade alls. Jag kunde höra hur mina grannar pratade i trapphuset ibland och det var riktigt jävla störigt. Speciellt om jag låg och sov. Men igår fick jag ny dörr, har en sådan där tjock dörr nu som ska vara både inbrottssäker och ljudisolerande. Är än så länge nöjd med dörren. Nu har jag postbox också, tack o lov! Är så jävla glad att slippa brevinkast! "Min" brevbärare har ovanan att smälla med brevinkastet vilket alltid får mig att hoppa till om jag är vaken (även om jag hör den jäveln smälla i grannens brevinkast först och hinner förbereda mig) och om jag sover så brukar jag vakna. Har varit samme brevbärare i ett par år nu och jag skällde faktiskt ut honom en gång när han "av misstag" smällde i brevinkastet tre gånger. Skällde ut den jäveln som fan och efter det var han tystare ett tag men efter något halvår började han smälla igen. Men nu har jag alltså ny dörr, utan det där helvetiska brevinkastet, skönt!
Igår gick de in med huvudnyckel vilket jag hatar att de gör ibland, men, men, de informerar alltid i förväg också så jag var ju förberedd igår. Var inte ens hemma då men jag kom nog hem precis när de hade börjat arbetet med att byta dörr och dörrkarm. Ett arbete som för övrigt tog två och en halv jävla timme och under hela den tiden så hade jag ingen dörr alls. När det kom folk i trapphuset så kunde de glo rätt in i min lägenhet och se vad jag gjorde, vilket de flesta också tog sig friheten att göra. Usch.
Iallafall, nu idag för typ ett par timmar sedan så låg jag och sov i soffan. Hade tvättstugan imorse och efter det tog jag en dusch och var sedan så trött att jag somnade naken i soffan när jag kollade på tv. Vaknade en gång av teveljudet men drog bara över mig täcket som redan låg i soffan, och somnade sedan om. Var ju trött efter tvätten och avslappnad efter duschen liksom. Vaknade kanske 20 minuter senare av att det ringde på dörren flera gånger, knackade och sedan ringde igen. Jag var ju både naken och yrvaken så jag tänkte att jag öppnar inte. Är det något viktigt så får de ju återkomma senare liksom.
Då låstes dörren upp, öppnades, stängdes, och låstes igen.
Ingen klev in och allt hände på säkert mindre än 10 sekunder.
Jag var så nyvaken att jag inte riktigt fattade om det var en dröm eller verklighet under de där sekunderna, men efteråt förstod jag ju att det inte var en dröm. Jag gick upp och klädde på mig så fort jag kunde och smög sedan fram till dörren. Den var låst så jag kollade i titthålet och såg någon stå nere vid de nya postboxarna som sattes upp igår. Då låste jag upp dörren och gick ut och såg att det var en kille från firman som hade hade om dörrbytet igår. Jag fattade först ingenting, var ju fortfarande nyvaken och tänkte att jag kanske hade råkat lämna mina nycklar i låset och att killen där hade jäklats lite med mig. Såg dock att min nyckelknippa hängde där den ska hänga så jag frågade helt förvirrat killen ifall det var han som hade låst upp min dörr. Killen svarade otroligt nonchalant och verkligen spydigt att han hade bara slängt in nyckeln till postboxen eftersom han hade glömt ge mig den igår. Jag blev helt paff men sa att det var igår som de fick använda huvudnyckeln, inte idag, och att han lika gärna hade kunnat lämna postboxnyckeln till bovärden, och sedan stängde jag och låste min nya dörr. Gick och satte mig i soffan och trädde på nyckeln på min nyckelknippa och kände mig bara helt jävla paff.
Fy fan vad fräckt att bara låsa upp min dörr sådär och sedan vara så himla spydig när jag frågar varför! Det här är mitt hem för helvete och även om den där killen från dörrfirman har huvudnyckel så kan han ju inte gå och göra så utan tillåtelse! Det var igår som de hade anledning och tillåtelse att använda huvudnyckeln, inte idag!!! Fy fan alltså, jag kände mig så kränkt och utsatt när jag satt där i soffan med nycklarna att jag började gråta. Blev först arg men ilskan gick över i tårar, och sedan ilska och lite beslutsamhet.
Jag är väl allt som oftast rätt mjäkig av mig när det gäller sådant där, speciellt om jag är ensam, och i och med att jag hela tiden tror att jag överreagerar så brukar jag aldrig klaga när jag känner mig orättvist eller sådär felaktigt behandlad. Högljudda och festsugna människor vill säkert bo granne med mig för jag klagar typ aldrig. Har bara klagat vid ett enda tillfälle och då var det för att en granne spelade trashdeathmetalmusik så det dånade och festandet pågick nonstop i ett dygn. Då klagade jag så att den grannen till slut blev vräkt (eftersom han festade varje helg i samma stil), men annars klagar jag aldrig på något överhuvudtaget.
Nu har jag dock klagat på att killen från dörrfirman använde huvudnyckeln idag trots att arbetet var klart igår. Försökte först ringa till hyresvärden men kom bara till växeln som sedan kopplade bort mig, och då var klockan redan 17 så då var det väl ingen som skulle svara någonstans. Jag mailade istället! Mailade både hyresvärden och dörrfirman och skrev precis vad som hänt: att jag hade somnat naken i soffan efter en dusch och därför inte öppnat, och så vidare, och så vidare. Skrev sedan att jag inte visste hur allvarligt respektive parter, hyresvärd och dörrfirma, såg på incidenten men att jag tyckte det var hemskt obehagligt och helt onödigt eftersom det knappast kunde ha varit akut viktigt att jag fick nyckeln till postboxen just idag.
Skrev samma mail till både min hyresvärd och till firman som den där killen jobbade för och jag skickade mailen direkt, innan jag hann börja tänka i mina gamla invanda mjäkiga tankebanor.
"Grrr!", så ska jag tänka mer! Jag ska vara mer "Grrrr!" av mig alltså. Och nu när det snart har gått två timmar sedan det hände så tycker jag faktiskt inte att jag överreagerade heller. Det här är mitt hem och jag ska för fan kunna vara naken här och strunta i att öppna utan att behöva oroa mig för att någon låser upp min dörr.
SÅ DET SÅ!
Grrr. Nu har jag suttit och eldat upp mig här men det är nog bara bra. Jag har ju rätt, eller hur???
Ååååh...
Jävlar i helvete alltså...
Satt på Arbetsförmedlingen en stund idag och fick en ordentlig titt på min nye arbetsförmedlare som jag ännu inte har fått träffa. Satan säger jag bara. Mums... Satan vad snygg han är... Åååååh vad snygg! Damn! Snygg blå tröja hade han på sig också. Verkligen ett sexheto alltså.
Just när jag satt och kollade in honom som bäst så tittade han tillbaka på mig och log lite sådär artigt, "Hej, hej" typ. Fy sjuttsingen vad generad jag blev då... Jag fick ducka bakom datorn för att han inte skulle se hur jag var på väg att bryta ihop av fnitter. Den killen är typ lika gammal som jag också vilket känns helknasigt. Arbetsförmedlare är ju inte unga liksom... Eller? Jag kommer ihåg att när jag hade Nalle Puh som arbetsförmedlare så tyckte jag att han var för ung för att ha det jobbet, och han var ändå 43 då. Man tycker liksom att arbetsförmedlare ska vara minst 60 bast, gråhåriga och klä sig otroligt stelt, typ i pressade byxor/kjol med illa matchad kavaj och gärna ha grälla slipsar eller fula smycken.
*
De kan liksom inte vara 28-29 år, ha geléfixad frilla, snygg blå tröja och så in i helvete syndigt tighta jeans som avslöjar alldeles för mycket (men ändå för lite...) på framsidan och visar upp en välformad baksida som typ bara tigger om att bli nypt...
*
Min nye arbetsförmedlare kommer nog att få problem med mig om det blir så att han kallar mig till möte någon gång. Jag menar ju såklart inte att jag kommer motarbeta honom, men alltså... Eeeh. Jag känner liksom på mig att om jag får vara ensam med honom så kommer det bli svårt att hålla tillbaka mitt flörtiga jag. Vad som är ännu värre är att jag känner på mig att jag kommer missköta mig med flit, typ utebli från möten eller planerade praktikplatsträffar bara för att kunna säga:
"Oj förlåt... Jag har varit en stygg arbetslös, mycket, mycket stygg, nu måste du straffa mig riktigt ordentligt..."
eller något liknande, och samtidigt ge honom min allra flörtigaste blick.
Eller typ, om han hälsar genom att räcka fram handen så kommer jag kanske att ta den och börja gnida mig mot hela honom som en kelsjuk katt. Mjauu...
Han är ju så in i helvete snygg att jag nog kommer ha svårt att ta honom på allvar.
Jag vet ju noll om hans attityd och la inte märkte till någon speciell utstrålning förutom sexigheten, så who knows? Han kan ju vara otrevlig som fan eller vara skitbra/dålig på sitt jobb, det har jag faktiskt ingen aning om, men av enbart hans utseende att döma så...
Ja, min första tanke var "Ååååh..." faktiskt. Nu när jag tänker på honom så får jag lust att maila och kräva ett möte akut bara för att få honom ensam, på tu man hand...
Idag när jag satt och tittade lite på honom så la jag märke till tre andra tjejer/kvinnor som kollade in honom minst lika mycket som jag, och en av dem var en kollega till honom. Den kvinnan hade jag roligt åt alltså: hon gick förbi honom flera gånger och det syntes lång väg hur hon verkligen struttade förbi honom. Så jävla snygg är han! Men ack så ung. Knappt torr bakom öronen ju.
Men, men...
Jag är egentligen inte så pigg på att döma hunden efter hans hår. Jag kan dock tänka mig att han nog har svårigheter med att bli tagen på allvar av sina kvinnliga (och säkert några manliga) arbetslösa just för att han är så himla snygg. Men jag är faktiskt inte snabb med att döma sådär. Om det visar sig att den här snyggingen är otrevlig, komplett korkad eller opersonlig som fan så blir han ju också mindre attraktiv och då kan jag säkerligen se honom som en enbart en arbetsförmedlare. Första intrycket stämmer ju sällan liksom: mitt första intryck av Nalle Puh var att han var blyg och barnslig och antagligen skulle vara väldigt "slö" och oseriös av sig i jobbjagandet (eller "styrandet av flöden" som han så fint kallar det, hahaha). Plus att jag den första tiden starkt misstänkte att han flörtade med mig samtidigt som jag fick för mig att han var bög. Jag kände mig något förvirrad då minns jag... Men jag kom på senare att det bara var hans utstrålning som var sådan liksom. Har hört från flera andra att de fick samma intryck av honom, en tjej kallade honom till och med för "Flörtaren", tsss, och tyckte han var obehaglig. Jag fick ett sisådär korrekt första intryck av Nalle Puh. Är dock lite svårt att komma på vart jag ska sätta gränsen i funderingarna där eftersom han nog (och jag säger nog för jag är fortfarande inte säker...), men han var nog lite extra personlig mot mig.
Andra arbetsförmedlaren jag hade, EB, fick jag ett ganska korrekt första intryck av faktiskt. Jag dömde henne direkt som väldigt mammig vilket hon också visade sig vara och som jag verkligen hatade i början men sedan älskade. Just då när jag hade EB så behövde jag nog bli lite "mammad" liksom så jag tyckte om henne extra mycket just för hennes mammiga sätt mot mig.
Tredje arbetsförmedlaren dömde jag omedelbart som komplett opersonlig och onödigt försiktig av sig och sedan när det visade sig stämma så avskydde jag henne. Hon var helt profillös liksom, gjorde inget intryck alls och var så mycket som en grå mus att jag hela tiden glömde bort hur hon såg ut och förvånat sa "Jaså är det dig jag ska träffa?" varje gång hon hade kallat till möte och kom för att hämta mig där på tredje våningen. Otroligt oschysst av mig alltså... Det skäms jag faktiskt lite för. Nu kommer jag faktiskt inte ens ihåg vad hon hette. Illa.
Fjärde arbetsförmedlaren, som var så himla söt... Påminde mest om en hundvalp faktiskt. Hade honom bara en kort tid och träffade honom aldrig ordentligt. Bytte några ord med honom på stan bara när han gick förbi och Nalle Puh outade honom, haha. Det kan jag fnissa lite åt nu för han var nog på lunchrast då när han råkade gå förbi mig och Nalle Puh och Puhbjörnen presenterade mig för sin kollega som såg helt ställd ut. Typ "Okej... Eeeh, vem är du...?" och samtidigt gav Nalle Puh den där "Tacksåjävlamycketjagharförfanlunchnu"-blicken.
Och nu har jag alltså arbetsförmedlare nummer fem. Hetot som nästan måste vara för ung för att kunna hjälpa någon. Dock himmelskt snygg. Grrr. Han är så snygg och sexig att jag blir blyg alltså. Hoppas jag har honom länge, länge... Hmm. Han kan inte vara mer än något enstaka år äldre än jag. Undrar om han finns med i någon av mina gamla skolkataloger...?
:P
Sex me
Har typ glömt bort vad sex är för något.
Hur är det liksom?
Hur går det till...?
Kommer inte riktigt på hur man gör alltså.
Hur funkar det?
Liksom, rent praktiskt, hur fan funkar det...?
Hur gör man?
Hur fan känns det?
Suck...
Okej, det är ju inte så himla länge sedan, vad kan det vara?
Typ sedan mitten av december någon gång.
Ja ungefär då tror jag.
Jeesh... Jag har inte haft sex på hela detta året! AAAAARRGGHH!!!
Oh. My. God.
*
Onaturligt för mig faktiskt. Har faktiskt alltid sett till att skaffa mig ett skjut när jag behövt ett (eller två) men numera känner jag att jag inte kan göra så. Har mina issues nu för tiden. Plus att jag också tycker att one-nights är rejält överskattade. Är sällan ens i närheten av att vara värt mödan liksom. Att skaffa mig ett skjut bara för skjutets skull, hahaha, är inget jag känner att jag kan ödsla tid på. Då håller jag mig hellre till underbara fröken höger. Fast fröken vänster duger fint hon också. Har dessutom andra "hjälpmedel" att ta till för omedelbar njutning. Är ju en Rock Chick... Fast den är hos M kom jag på nu. Helvete också.
Hmm...
Som jag ser det så har jag två vägar att gå: ragga upp fröknarna höger och/eller vänster, eller: ringa M och tigga och be om ett mercy fuck. Är dock inte så pigg på att tjata på M att han ska ge mig ett skjut för det var ju han som ville pausa vårt förhållande. Dessutom skulle han fan gilla det för mycket om jag tiggde sex av honom och den tillfredsställelsen vill jag faktiskt inte ge honom. Verkligen inte. Eller, eeh, fan. Kanske sänker mig till den nivån om några veckor.
Får se hur jag gör...
Ikväll blir det dock fröken höger och världens skönaste dubbelklick på musen. Så fort jag har lyssnat klart på den där "Touch Me" - Samantha Fox. Den gamla dängan har blivit spelad rätt många gånger i mina högtalare den senaste tiden.
~April, april!
Jag är naturligtvis inte gravid, hehe. Det var mitt lilla aprilskämt. Vore nästan omöjligt att bli gravid nu, lever typ i celibat ju. Jag lurade M igår också, ehehehe... Smsade honom att jag väntade hans barn och var i tredje månaden och han svarade nästan omedelbart: "Va!?!?!" och sedan, innan jag hann svara, skickade han ett sms till: "Åh haha. Skitkul. Det är fyra månader sedan vi hade sex sist. Det där var inte ens lite roligt." hahahaha!
Dumt att jag räknade fel på månaderna där. Syyynd... Hade varit kul om han hade gått på det ehehehe. Fast det gjorde han ju också, i någon minut åtminstone. Fick sms från hans exfru igår också, M hade beklagat sig inför henne att jag "aprillade" honom hehe. Exfrun tyckte dock det var roligt. Mina Farmville-vänner tyckte också det var kul, hahaha! Ooh, jag är så elak...
Ikväll ska jag njuta av att inte vara på smällen, hehe, och dricka min vikt i vin! Tralala! Ska tillsammans med en kompis vara hundvakt åt två kelsjuka vovvsar. En sådan där sheepdog eller vad de heter, och en vääääldigt ouppfostrad St Bernard som inte gillar män. Det där älskar jag alltså, att St Berharden jag ska passa ikväll inte gillar män. Är ju roligt ju. Lite svårt dock. En gång när jag var ute och gick med henne så satte hon kurs på en man och morrade och hade sig och det var himla svårt att hålla henne och den där stackars mannen såg helt livrädd ut. St Bernhards är alldeles för starka... En ouppfostrad St Bernhard är ännu värre. Vovven ifråga här drog omkull mig förra året och jag ramlade platt på marken så luften gick ur mig. Kunde knappt andas på en halvtimme men annars gick det bra. Det roliga med den vovven är dock att hon inte gillar män. När jag och min kompis har varit ute och gått med henne så kan hon morra och ha sig när det går förbi en man, men vifta på svansen när det går förbi en kvinna, hehe. Jag älskar den vovven alltså.
*
*
Fast i början morrade hon också åt mig men inte nu längre. Jag fjäskade genom att klappa henne på magen i en halvtimme så då slutade hon vara misstänksam mot mig.
Hmm. Får sätta lite fart nu om jag ska hinna till systemet innan de stänger.
!
Jag är gravid.
