Lady Angel

Ibland blir jag bara så himla besviken på min killkompis E. Det är som om han bara vill ha med mig att göra när han mår dåligt. Som nu i somras när hans av/på-flickvän dumpade honom, då ville E ha kontakt med mig. Han ville prata, jag var så välkommen hem till honom för att sitta och snacka och dricka te, han svarade när jag skrev till honom på MSN messenger, han skickade sms, han ville ha en kram osv. Vad jag än gjorde för honom så var han glad åt det och det verkade som om han tyckte om mig som sin vän.
Nu är det liksom ingenting. Han mår bättre nu och då känns det som om han mest tycker jag är i vägen. Åkte hem till honom för några timmar sedan för jag var nere. Kände mig lite ensam och deppig typ för M är iväg på kurs/träning/"hemlig utbildningsgrej" igen, Diva pluggar, Ella från skolan är bortrest, Piraya jobbar typ dygnet runt och någon mer har jag liksom inte. Förutom min familj och de pratar jag inte gärna med. 

Nu ikväll behövde jag en vän, jag behövde prata, jag behövde en kram, jag behövde bara ha någon som ville lyssna på mig och jag försökte liksom få kontakt med honom i flera timmar utan att det gick. Han var så blasé hela tiden och uppförde sig som om han ville att jag skulle gå därifrån. Han pratade knappt med mig utan satt med sitt jävla Wii hela tiden och svarade sådär undvikande på mina frågor så till slut vågade jag inte fråga något mer. Till slut kändes det som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst så jag gick och började gråta så fort jag hade stängt hans dörr. Var på väg att snubbla i trappen för jag såg inte för alla tårar i ögonen vart jag gick. Det är som om han bara vill att jag ska finnas i hans liv när han mår dåligt och behöver en vän. När jag behöver honom så känner det som om han verkligen måste anstränga sig för att behålla intresset.

Såvida jag inte har urringad tröja för då är han helt plötsligt väldigt intresserad av att lyssna på mig bara han får sticka ner händerna där. Okej, det är ett lite skumt vänskapsförhållande vi har jag och min killkompis E men vi är faktiskt bara vänner. Jag vet inte varför men jag brukar klämma lite på honom och han klämmer på mig. Han kan till exempel lägga min hand mellan sina ben och så får den ligga där. Lite skumt beteende, det måste medges, men sådär har vi hållt på i flera år (typ 8 nu) utan att jag riktigt förstått varför. Har knappt ens funderat på det för vi har alltid gjort så. Jag har tagit det som en kul grej liksom, det är en liten lek vi alltid har haft, och han har väl tänkt likadant. Jag har aldrig tyckt det var något skumt eller något som hindrade oss från att vara vänner men nu undrar jag om det är något jag borde fortsätta låta honom göra. Nu de senaste gångerna jag har träffat honom så har det känts som om han inte är det minsta intresserad av att vara MIN vän såvida jag inte tar på honom eller låter honom ta på mig. När han var här och formaterade om min dator så höll vi på med vår lilla lek och då var han på sjukt otrevligt humör ända tills jag tog av mig behån. Då blev han helt plötsligt intresserad av att prata. 

Det där med att låta en man röra vid mig har jag fått svårt för sedan augusti förra året. Det är i stort sett bara en man som får röra vid mig på det där intima sättet och det är M, jag har försökt låta E röra vid mig så som han fått göra förut men det känns inte bra. Han fattar ingenting för när jag har dragit mig undan honom så har han tyckt det varit roligt och tagit det som ett tecken på att han att hetsat upp mig men snarare så har det varit tvärtom. Anledningen till varför jag har dragit mig undan honom menar jag. Det har inte varit att han har hetsat upp mig, som han tror, utan att jag faktiskt har blivit rädd. Det har ilat till av iskyla i hela mig och jag känner mig dum som reagerar så på E's och min lilla lek eftersom jag vet att vi har gjort det förut utan att det har gått längre. Det är ju bara en kul grej vi har hållt på med i flera år helt oskyldigt men nu kan jag liksom inte fortsätta.

Jag vet inte hur orättvis mot E jag är nu men det känns som om han har totalt utnyttjat mig känslomässigt genom att bara ta från mig utan att ge något tillbaka, och det känns verkligen som om han bara vill vara min vän ifall jag låter honom ta på mig. Det svider något oerhört att han inte verkar vilja finnas där för mig när jag behöver en vän. Speciellt eftersom jag fanns där för honom. Jag är så ledsen nu att jag bara sitter och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra. Han finns inte där för mig fastän jag fanns där för honom. Och okej, jag mådde inte asdåligt nu ikväll, jag behövde prata med en vän bara men han fanns liksom inte där. Det gör så jävla ont!