-.-
Blir så trött på svenska A-kursen jag läser nu för den är upplagd på ett så trist sätt! Det här är uppgiften jag för närvarande sitter och känner mig helt psykad av:
"Hur beskriver man saker?
Varför beskriver man?
Kan man beskriva något utan att använda adjektiv som beskriver färg, form och mått?
Hur uppfattar du långa detaljerade beskrivningar i böcker?
Fundera och svara på dessa frågor."
Det där ska jag svara på och skriva en halv a4-sida om. Första frågan är väl inte svår, men den andra frågan? Lägg av... Varför man beskriver saker? Vad fan är det för jävla fråga??? Och fråga tre, om man kan beskriva utan att använda adjektiv som beskriver färg, form och mått, herrejesus... Jo det kan man ju faktiskt göra, bara att ta liknelser eller hänvisa till något man beskrivit tidigare så den frågan är ju inte heller svår men jag undrar bara vad fan jag ska lära mig av den frågan? Sista frågan är ju helvrickad! Vad har det med svenska A-kursen att göra???
Hatar svenskaläraren. Hon måste fan vara både dum i huvudet och helt bakom flötet som har lagt upp kursen såhär sjukt tråkigt. Varför ska hon veta hur jag uppfattar långa och detaljerade beskrivningar i böcker? Och förresten, vill hon inte veta hur jag uppfattar långa och detaljerade beskrivningar i tidningar också? Eller artiklar på internet? Är inte det av intresse? Har god lust att istället skriva en halv a4-sida om hur jag uppfattar hennes jävla tråkuppgifter som hittills bara har bestått av att jag ska skriva 100 ord om saker som jag aldrig tänker på. Seriöst: vad i helvete lär jag mig av att skriva 100 ord om hur jag går tillväga när jag ska välja verb i en mening?
Gud vad tråkig kurs! Ångrar som fan att jag hoppade på den här skiten. Är förvisso bara på del två av totalt sju men hittills har jag bara fått göra saker som jag känt mig helt psykad av. Bortsett från förra uppgiften där jag skulle skriva om hur författare går tillväga för att beskriva platser och karaktärer i romaner så har alla uppgifter varit dötrista. Den här kursen verkar vara mer för invandrare som kommer direkt från SFI än en kurs på gymnasienivå som den faktiskt påstås vara. Antar att jag ligger en bra bit över gymnasienivån i mina kunskaper här. Jag önskar att jag kunde hoppa över till de två sista delarna i kursen som handlar om retorik och antiken, det verkar vara sjukt intressant och dessutom väldigt roligt. Har tjuvkikat i mina kursböcker och vill verkligen hoppa direkt dit istället för att sitta och skriva 100 ord om hur jag tänker när jag ska:
använda skiljetecken
dela upp en text i satser
välja passande adjektiv i en beskrivande mening
välja passande verb
peka ut alla substantiv i en text (som för övrigt, helt seriöst, var tagen från instruktionsboken till en dammsugare...)
använda rätt ord i mina texter
skriva personporträtt utan att använda adjektiv.
Om inte det är ren och skär psykning av mig så vet jag inte vad... Jag tänker samma tankar nu som jag gjorde i alla år i grundskolan när svenskalektionerna var så lätta för mig att jag aldrig ens läste läxorna. Känner mig totalt besviken på hela utbildningsgrejen liksom! Varför är det aldrig individanpassat? Eller rättare sagt: varför får jag aldrig lära mig något som jag inte redan kan så väl att jag uppfattar hela kursen som en enda lång psykning? Känns som om jag aldrig kommer få lära mig något. Som om min hjärna måste förbli outnyttjad. Det känns faktiskt som om hela grejen med att jag vill utbilda mig aldrig kommer bli av, som om skola efter skola efter skola ger mig långfingret.
Är riktigt ledsen på grund av det här. Är visserligen förkyld nu, M kom hem från sin kurs med en förkylning och den fick såklart jag så nu har jag feber, ont i halsen och hostar hela tiden och det gör ju inte att jag känner mig speciellt sugen på att försöka plöja igenom de trista grejerna i svenskakursen så att jag kan börja med de sista delarna som vekar vara roliga. Är liksom redan nere och lite ledsen av förkylningen och det lägger en fin grund för mer deppighet över kursen att gro i. Känner mig verkligen ledsen och grymt besviken på kursen.
"Hur beskriver man saker?
Varför beskriver man?
Kan man beskriva något utan att använda adjektiv som beskriver färg, form och mått?
Hur uppfattar du långa detaljerade beskrivningar i böcker?
Fundera och svara på dessa frågor."
Det där ska jag svara på och skriva en halv a4-sida om. Första frågan är väl inte svår, men den andra frågan? Lägg av... Varför man beskriver saker? Vad fan är det för jävla fråga??? Och fråga tre, om man kan beskriva utan att använda adjektiv som beskriver färg, form och mått, herrejesus... Jo det kan man ju faktiskt göra, bara att ta liknelser eller hänvisa till något man beskrivit tidigare så den frågan är ju inte heller svår men jag undrar bara vad fan jag ska lära mig av den frågan? Sista frågan är ju helvrickad! Vad har det med svenska A-kursen att göra???
Hatar svenskaläraren. Hon måste fan vara både dum i huvudet och helt bakom flötet som har lagt upp kursen såhär sjukt tråkigt. Varför ska hon veta hur jag uppfattar långa och detaljerade beskrivningar i böcker? Och förresten, vill hon inte veta hur jag uppfattar långa och detaljerade beskrivningar i tidningar också? Eller artiklar på internet? Är inte det av intresse? Har god lust att istället skriva en halv a4-sida om hur jag uppfattar hennes jävla tråkuppgifter som hittills bara har bestått av att jag ska skriva 100 ord om saker som jag aldrig tänker på. Seriöst: vad i helvete lär jag mig av att skriva 100 ord om hur jag går tillväga när jag ska välja verb i en mening?
Gud vad tråkig kurs! Ångrar som fan att jag hoppade på den här skiten. Är förvisso bara på del två av totalt sju men hittills har jag bara fått göra saker som jag känt mig helt psykad av. Bortsett från förra uppgiften där jag skulle skriva om hur författare går tillväga för att beskriva platser och karaktärer i romaner så har alla uppgifter varit dötrista. Den här kursen verkar vara mer för invandrare som kommer direkt från SFI än en kurs på gymnasienivå som den faktiskt påstås vara. Antar att jag ligger en bra bit över gymnasienivån i mina kunskaper här. Jag önskar att jag kunde hoppa över till de två sista delarna i kursen som handlar om retorik och antiken, det verkar vara sjukt intressant och dessutom väldigt roligt. Har tjuvkikat i mina kursböcker och vill verkligen hoppa direkt dit istället för att sitta och skriva 100 ord om hur jag tänker när jag ska:
använda skiljetecken
dela upp en text i satser
välja passande adjektiv i en beskrivande mening
välja passande verb
peka ut alla substantiv i en text (som för övrigt, helt seriöst, var tagen från instruktionsboken till en dammsugare...)
använda rätt ord i mina texter
skriva personporträtt utan att använda adjektiv.
Om inte det är ren och skär psykning av mig så vet jag inte vad... Jag tänker samma tankar nu som jag gjorde i alla år i grundskolan när svenskalektionerna var så lätta för mig att jag aldrig ens läste läxorna. Känner mig totalt besviken på hela utbildningsgrejen liksom! Varför är det aldrig individanpassat? Eller rättare sagt: varför får jag aldrig lära mig något som jag inte redan kan så väl att jag uppfattar hela kursen som en enda lång psykning? Känns som om jag aldrig kommer få lära mig något. Som om min hjärna måste förbli outnyttjad. Det känns faktiskt som om hela grejen med att jag vill utbilda mig aldrig kommer bli av, som om skola efter skola efter skola ger mig långfingret.
Är riktigt ledsen på grund av det här. Är visserligen förkyld nu, M kom hem från sin kurs med en förkylning och den fick såklart jag så nu har jag feber, ont i halsen och hostar hela tiden och det gör ju inte att jag känner mig speciellt sugen på att försöka plöja igenom de trista grejerna i svenskakursen så att jag kan börja med de sista delarna som vekar vara roliga. Är liksom redan nere och lite ledsen av förkylningen och det lägger en fin grund för mer deppighet över kursen att gro i. Känner mig verkligen ledsen och grymt besviken på kursen.
Idag har jag...
... haft möte med min mentor på skolan och "min" syo och fått till en riktigt bra deal! Jag behöver numera bara vara på själva skolan måndagar, onsdagar och fredagar istället för att vara där och mögla av tristess varje dag. Tisdagar och torsdagar får jag alltså jobba hemifrån, tjoho!
... fått absolut lysande beröm för mitt senast inskickade arbete om hur författare beskriver sina karaktärer och platser, vilket jag från början tyckte var en vansinnigt trist uppgift men som visade sig bli fucking funny. Hittills den absolut roligaste uppgiften! Min lärare skrev i sin feedback att hon aldrig hade läst så bra beskrivning av hur en författare går tillväga när han/hon ska beskriva något. Materialet jag skulle läsa inför den här uppgiften var några utdrag ur Marcel Prousts dikter och verk men jag valde att inte dra några paralleller alls till hans "talang". Jag tycker nämligen att Proust var riktigt dålig på att beskriva... Jag har inte läst många av hans verk, bara några få dikter på gymnasiet men jag tycker Proust framstår som en pretantiös och desperat nolla. Jag verkar vara den enda som tycker det dock. Jag struntade helt i att använda någon erkänd författares beskrivningar av platser och personer som exempel i den här uppgiften. Beskrivningarna och exemplen jag la fram kom faktiskt helt och hållet från moi och den bok jag jobbar på. Jag är bra på att beskriva, jag vet hur man bygger upp spänningen innan storyn tar en ny vändning, jag vet hur jag ska beskriva en helt vanlig tisdag som ändå är mycket speciell, jag hittar alltid de perfekta orden när jag ska beskriva känslor. Jag kan sådant där, det har jag liksom alltid kunnat. Typ. Har blivit bättre och bättre på att beskriva saker och ting i och med att jag skriver en bok och jag övar ju på det där hela, hela, hela tiden. Jag ser mig själv som en författare, det är vad jag känner i mig att jag är, och som författare tycker jag att min plikt är att ragga upp mina läsare, fånga dem innan de första två A4-sidorna är slut och sedan hålla dem fast i drygt 300 sidor till. Vilket faktiskt inte är så svårt... (Jaja, jag vet att jag är superdivig nu men va fan, det är ju sant! Mycket vill dock ha mer... Funderar på att maila uppgiften till Nalle Puh så jag får lite diamantglittrande komplimanger från honom. Att ge det är han sjukt bra på.)
Min lärares feedback var iallafall "Jag ser verkligen att du kan berätta och beskriva! I denna uppgiften har du verkligen lyckats måla upp bilder för mig och du förklarar mycket väl hur t ex författare gör detta för sina läsare, fina exempel med t ex "krispigt kylig vinterdag". Många tycker detta är jättesvårt, men du lyckas verkligen exeptionellt bra!" som svar på mitt inskickade arbete. Tss, ingen konst att beskriva hur en författare går tillväga för att beskriva. Det där är jag sjukt bra på så det var ingen konst alls... Men det var kanske lite fusk att ge exempel på platsbeskrivningar och personer som var tagna direkt från min bok...?
... gått och fyndat på rea!
Gulliga hårklämmor från Lindex, 10 kr styck... Löjligt billigt.
Fint halsband från Glitter, 25 spänn... Det är svårt att se eftersom min mobilkamera inte har autofokus men de små berlockerna ser ut som mynt.
Otroligt gulliga örhängen, också 25 spänn på Glitter. Det är en sådan där söt bokmärkeskerub på den stora berlocken, ett hjärta på den andra och en liten glittrande sten på den tredje (som knappt syns alls, suck, jag saknar en bra kamera...)
Sjukt tjusigt halsband som inte alls kommer till sin rätta på bild! Även detta kostade 25 spänn på Glitter. Vansinnigt billigt... Det här halsbandet har jag gått och längtat efter rätt länge men aldrig köpt det förut eftersom ordinarie priset har varit 199 kr och så mycket betalar jag inte för bijouterier. Glitters lite finare "Top Collection" är alltid obskyrt dyra och fastän jag har velat ha detta halsbandet läääänge så har jag vägrat att köpa det, mest av princip. De där smyckena kostar typ 30-40 spänn att tillverka (om ens det) och så säljs de för 200? Glöm att jag köper det... Men nu var det rea så jag högg det! Sista som fanns kvar också, ha!
Nu ska jag ta hand om min tjusiga Farmville en stund. Är level 75 nu!
Och förresten...
Sitter och SYNDAR just nu. Det är så gott att jag ska synda så mycket jag bara orkar... Ska nog smsa M och se till så att han svänger förbi Ica så jag kan synda meeeeeer!!! Marabous Polka är verkligen det smaskigaste jag har låtit smälta till en söt gegga i min mun.
... fått absolut lysande beröm för mitt senast inskickade arbete om hur författare beskriver sina karaktärer och platser, vilket jag från början tyckte var en vansinnigt trist uppgift men som visade sig bli fucking funny. Hittills den absolut roligaste uppgiften! Min lärare skrev i sin feedback att hon aldrig hade läst så bra beskrivning av hur en författare går tillväga när han/hon ska beskriva något. Materialet jag skulle läsa inför den här uppgiften var några utdrag ur Marcel Prousts dikter och verk men jag valde att inte dra några paralleller alls till hans "talang". Jag tycker nämligen att Proust var riktigt dålig på att beskriva... Jag har inte läst många av hans verk, bara några få dikter på gymnasiet men jag tycker Proust framstår som en pretantiös och desperat nolla. Jag verkar vara den enda som tycker det dock. Jag struntade helt i att använda någon erkänd författares beskrivningar av platser och personer som exempel i den här uppgiften. Beskrivningarna och exemplen jag la fram kom faktiskt helt och hållet från moi och den bok jag jobbar på. Jag är bra på att beskriva, jag vet hur man bygger upp spänningen innan storyn tar en ny vändning, jag vet hur jag ska beskriva en helt vanlig tisdag som ändå är mycket speciell, jag hittar alltid de perfekta orden när jag ska beskriva känslor. Jag kan sådant där, det har jag liksom alltid kunnat. Typ. Har blivit bättre och bättre på att beskriva saker och ting i och med att jag skriver en bok och jag övar ju på det där hela, hela, hela tiden. Jag ser mig själv som en författare, det är vad jag känner i mig att jag är, och som författare tycker jag att min plikt är att ragga upp mina läsare, fånga dem innan de första två A4-sidorna är slut och sedan hålla dem fast i drygt 300 sidor till. Vilket faktiskt inte är så svårt... (Jaja, jag vet att jag är superdivig nu men va fan, det är ju sant! Mycket vill dock ha mer... Funderar på att maila uppgiften till Nalle Puh så jag får lite diamantglittrande komplimanger från honom. Att ge det är han sjukt bra på.)
Min lärares feedback var iallafall "Jag ser verkligen att du kan berätta och beskriva! I denna uppgiften har du verkligen lyckats måla upp bilder för mig och du förklarar mycket väl hur t ex författare gör detta för sina läsare, fina exempel med t ex "krispigt kylig vinterdag". Många tycker detta är jättesvårt, men du lyckas verkligen exeptionellt bra!" som svar på mitt inskickade arbete. Tss, ingen konst att beskriva hur en författare går tillväga för att beskriva. Det där är jag sjukt bra på så det var ingen konst alls... Men det var kanske lite fusk att ge exempel på platsbeskrivningar och personer som var tagna direkt från min bok...?
... gått och fyndat på rea!
Gulliga hårklämmor från Lindex, 10 kr styck... Löjligt billigt.
Fint halsband från Glitter, 25 spänn... Det är svårt att se eftersom min mobilkamera inte har autofokus men de små berlockerna ser ut som mynt.
Otroligt gulliga örhängen, också 25 spänn på Glitter. Det är en sådan där söt bokmärkeskerub på den stora berlocken, ett hjärta på den andra och en liten glittrande sten på den tredje (som knappt syns alls, suck, jag saknar en bra kamera...)
Sjukt tjusigt halsband som inte alls kommer till sin rätta på bild! Även detta kostade 25 spänn på Glitter. Vansinnigt billigt... Det här halsbandet har jag gått och längtat efter rätt länge men aldrig köpt det förut eftersom ordinarie priset har varit 199 kr och så mycket betalar jag inte för bijouterier. Glitters lite finare "Top Collection" är alltid obskyrt dyra och fastän jag har velat ha detta halsbandet läääänge så har jag vägrat att köpa det, mest av princip. De där smyckena kostar typ 30-40 spänn att tillverka (om ens det) och så säljs de för 200? Glöm att jag köper det... Men nu var det rea så jag högg det! Sista som fanns kvar också, ha!
Nu ska jag ta hand om min tjusiga Farmville en stund. Är level 75 nu!
Och förresten...
Sitter och SYNDAR just nu. Det är så gott att jag ska synda så mycket jag bara orkar... Ska nog smsa M och se till så att han svänger förbi Ica så jag kan synda meeeeeer!!! Marabous Polka är verkligen det smaskigaste jag har låtit smälta till en söt gegga i min mun.
Blurrghh!
Facebook ligger nere! Går inte ens att komma till inloggningssidan och sådär har det varit sedan typ 22-tiden igår. Jag loggade in runt 21.30 men då gick det så segt att jag tappade lusten och när jag försökte igen så gick det inte alls. Suck och stön. Vad fan ska jag göra med all min lediga tid nu då? Jag hade faktiskt planerat in att sitta fast framför Facebook i sisådär fex, sex, åtta, 12 timmar.
Min Farmville klarar sig för jag sådde vattenmelon i morse och det ska inte skördas förrän om fyra dagar så... Försöker mästra vattenmelon och gul melon så jag kan så fykantig melon, hehe. Har mästrat en jävla massa grödor nu, senaste var lupiner och påskliljor. Men jag vill ändå in på FB. Kan ju liksom typ sitta och titta på FB-väggen en stund. För att försäkra mig om att allt står rätt till i världen...
VILL IN PÅ FARMVILLE!!!! Nu, nu, nu, nu! Jag är faktiskt level 73 nu och knarkar Farmville varje ledig stund. Hade tänkt att köpa en arapawa goat och därmed hoppa till level 74. Arapawa ger 5000 XP så då hoppar man en halv level bara där liksom. Kostar dock en halv mille i coins...
Suck. Jävla Mark Zuckerberg... Var han tvungen att spamma hela jävla världen genom att skapa Facebook? Typiskt män att från början mena väl genom att komma på något som människor behöver och sedan så blir hela grejen negativ och känns bara onödig...
Jaja. Får väl komma på något annat att roa mig med. Kan äta Marabou Polka och glo på hetot Joel Kinnaman i "Hannah Med H". Jääävlar var sexig han är där... Väldigt ung eftersom filmen är rätt gammal men ändå, åååh...
En av livets stora gåtor
Fick just en djup fundering i natten när jag precis hade satt riskastrullen på spisen.
Vem är det som har bestämt att ris ska ta precis 21 minuter på sig att koka...?
Hmm...
Vem är det som har bestämt att ris ska ta precis 21 minuter på sig att koka...?
Hmm...
Garvar så jag dör
Jag tror att jag garvar ihjäl mig:
http://www.felsms.com/2010/09/spyda-i-kallingarna.html
Jag ser det framför mig. Kan fan inte sluta garva åt det...
Den här var ju inte så lite pinsam:
http://www.felsms.com/2010/09/markligt.html
Fast jag hade nog bara skrattat som fan om jag hade fått ett sådant sms. Hade jag varit den som råkat skicka det till ett ragg så hade jag dock skämts mer än vad jag gjorde när jag önskade halva min bekanskapskrets en massa kuk 2010... För någon vecka sedan kom M på att jag nog kommer få en jävla massa sådana sms av folk nu denna nyårsaftonen som kommer. Tsss... Ska fan passa mig jävligt noga för att smsa pinsamheter hädanefter. Att få höra "Jaha... Har du fått en massa kuk nu eller?" lite då och då under ett helt år är lite för jobbigt även om det nu är något jag skrattar åt. Det allra roligaste har ju varit att alla tjejerna som fick min nyårshälsning nu kör med ett litet internt skämt när vi smsar om vad vi ska hitta på till helgen och sådär. Typ
"Vad ska du göra i helgen? Hänger du med mig och Anna ut på krogrunda?" och svaret kan bli
"Nej jag ska få en massa kuk! =D".
Eller "Jag ska ut ikväll, har du något tips på hur jag ska klä mig så jag får en massa kuk?" osv, osv, osv...
Jag är väl en trendstartare kanske hahaha.
M har nog fått det lite jobbigare än jag efter mitt lilla fyllesms för jag råkade ju skicka det till en av hans kollegor, hehehe, så det där spridde sig skitsnabbt bland alla som M jobbar med. Stackarn. Men, men... Nu i efterhand är det ju bara roligt. Kommer knappast att göra om det dock eftersom jag nu har en mobil med tangentbord. Jag smsar aldrig med T9 nu för tiden, känns coolare att flippa upp tangentbordet istället.
http://www.felsms.com/2010/09/spyda-i-kallingarna.html
Jag ser det framför mig. Kan fan inte sluta garva åt det...
Den här var ju inte så lite pinsam:
http://www.felsms.com/2010/09/markligt.html
Fast jag hade nog bara skrattat som fan om jag hade fått ett sådant sms. Hade jag varit den som råkat skicka det till ett ragg så hade jag dock skämts mer än vad jag gjorde när jag önskade halva min bekanskapskrets en massa kuk 2010... För någon vecka sedan kom M på att jag nog kommer få en jävla massa sådana sms av folk nu denna nyårsaftonen som kommer. Tsss... Ska fan passa mig jävligt noga för att smsa pinsamheter hädanefter. Att få höra "Jaha... Har du fått en massa kuk nu eller?" lite då och då under ett helt år är lite för jobbigt även om det nu är något jag skrattar åt. Det allra roligaste har ju varit att alla tjejerna som fick min nyårshälsning nu kör med ett litet internt skämt när vi smsar om vad vi ska hitta på till helgen och sådär. Typ
"Vad ska du göra i helgen? Hänger du med mig och Anna ut på krogrunda?" och svaret kan bli
"Nej jag ska få en massa kuk! =D".
Eller "Jag ska ut ikväll, har du något tips på hur jag ska klä mig så jag får en massa kuk?" osv, osv, osv...
Jag är väl en trendstartare kanske hahaha.
M har nog fått det lite jobbigare än jag efter mitt lilla fyllesms för jag råkade ju skicka det till en av hans kollegor, hehehe, så det där spridde sig skitsnabbt bland alla som M jobbar med. Stackarn. Men, men... Nu i efterhand är det ju bara roligt. Kommer knappast att göra om det dock eftersom jag nu har en mobil med tangentbord. Jag smsar aldrig med T9 nu för tiden, känns coolare att flippa upp tangentbordet istället.
Politik och musik
Var såklart och röstade idag. Undrar hur det går? Känner att jag borde titta på valvakan men jag vet inte ens när den börjar eller vilken kanal det går på. Borde jag inte veta det? Är ju så vuxen och ansvarsfull och har röstat i hela tre riksdagsval. Ändå har jag aldrig kollat på valvakan. Dåligt av mig. Jag röstade iallafall på Moderaterna. Denna gången kände jag att Folkpartiet var nog mer rätt för mig men jag la min röst på Moderaterna ändå. Spelar liksom ingen större roll vilket parti man röstar på. Röstar man på Miljöpartiet så är det ändå sossarna som får makten, röstar man på lilla KD så får Moderaterna makten. Hela alliansgrejen gör demokratin lite meningslös på något sätt. De två största partierna är Socialdemokraterna och Moderaterna och det blir ju någon av dem som bestämmer oavsett vilket parti man röstar på.
Min pappa har varit ovanligt korkad i det här valet för han valde helt plötsligt att rösta på Sverigedemokraterna. Suck. Funderar på att försöka få honom omyndighetsförklarad eller något. Sverigedemokraterna liksom. Lägg av. Min pappa har dessutom varit Moderat i alla år men har inte röstat sedan 90-talet då han röstade nej till EU-medlemskapet. Och nu är han helt plötsligt Sverigedemokrat. Jag har en känsla av att han inte är det minsta insatt i deras politik för han sa att enda anledningen till varför han röstade på SD var att han ville ha mindre invandrare. Pfft. Jag borde verkligen försöka få honom omyndighetsförklarad. Hade hoppats på att han inte skulle rösta alls eftersom han är utomlands nu men han poströstade innan han åkte så, suck.
Varför blir debatten om politik alltid så infekterad? Jag har en vän som röstade på sossarna i år. Min syrra 78 röstade på vänstern, Diva på Centerpartiet, Piraya på Folkpartiet, M på Moderaterna, äldsta syrran 71 på Folkpartiet och alla har de tjafsat om varför de andra röstar fel. Jag har själv blivit sur på folk som röstade på sossarna idag eftersom jag anser deras argument helt felaktiga, men egentligen: var spelar det för roll? Huvudsaken är väl att vi håller ihop i de stora frågorna och har en fungerande demokrati. Anledningen till varför jag är Moderat är främst för att jag inte är sosse. Är ju bara Moderaterna och Socialdemokraterna som spelar en betydande roll liksom. Sossarna sjukskrev folk för att dölja dem från arbetslöshetsstatistiken och det gillade inte jag för jag var en av dem som sjukskrevs. Förlorade drygt fem år av mitt liv på grund av det och känner att jag är helt anti sossarna nu.
Jag umgås mest med folk som röstar på något av allianspartierna så jag får oftast vara i fred med min politiska åsikt. Ändå kan jag inte låta andra vara fred med sina politiska åsikter. De har ju så fel...
En av mina vänner är ung och ideologisk av sig. Hon är bara 17 år och tror benhårt att hon har rätt. Det är väldigt avundsvärt alltså. Tänk att vara så ung och oförstörd att man vågar tro blint på sina åsikter! Min vän är punkare och säger att hon är Vänsterpartist och jag har fått bita mig i tungan flera gånger för att inte peka ut för henne att hennes åsikter snarare överensstämmer med högersidan. Hon är snarare Center än Vänsterpartist faktiskt. Grejen är att hon är punkare och en punkare kan ju inte rösta på Centern. Eller? Punkmusiken är ju vänsterns melodi. Staten och kapitalet sitter väl i samma båt? Skit samma. Vad har musik med politik att göra? Politik är fula grejer om man jämför med musik som är fint. Musik ska inte infekteras med politiska åsikter men visst kan man digga Ebba Grön och rösta på Moderaterna. Det gör faktiskt jag.
Jag vill bara känna köttets lustar
Jag vill inte äga och rå om dig
Jag vill vara som djuren i naturen
Jag vill inte bara, bara vara din
Jag vill bara känna köttets lustar
Höra hur du rister å frustar
Vara nära men ändå så borta
Du är våt
Och jag är ung och kåt
Vad fan har det med politik att göra? Punk är en musikstil, inte en politiskt åsikt.
Jag kanske ser ut som en blond och snäll liten poptjej men jag dunkar gärna Ebba Grön, Thåström och Imperiet. Jag är nog punk/pop/synth/grunge/rock/trance-tjej. Och jag röstade på Moderaterna idag. Går det ihop?
Min pappa har varit ovanligt korkad i det här valet för han valde helt plötsligt att rösta på Sverigedemokraterna. Suck. Funderar på att försöka få honom omyndighetsförklarad eller något. Sverigedemokraterna liksom. Lägg av. Min pappa har dessutom varit Moderat i alla år men har inte röstat sedan 90-talet då han röstade nej till EU-medlemskapet. Och nu är han helt plötsligt Sverigedemokrat. Jag har en känsla av att han inte är det minsta insatt i deras politik för han sa att enda anledningen till varför han röstade på SD var att han ville ha mindre invandrare. Pfft. Jag borde verkligen försöka få honom omyndighetsförklarad. Hade hoppats på att han inte skulle rösta alls eftersom han är utomlands nu men han poströstade innan han åkte så, suck.
Varför blir debatten om politik alltid så infekterad? Jag har en vän som röstade på sossarna i år. Min syrra 78 röstade på vänstern, Diva på Centerpartiet, Piraya på Folkpartiet, M på Moderaterna, äldsta syrran 71 på Folkpartiet och alla har de tjafsat om varför de andra röstar fel. Jag har själv blivit sur på folk som röstade på sossarna idag eftersom jag anser deras argument helt felaktiga, men egentligen: var spelar det för roll? Huvudsaken är väl att vi håller ihop i de stora frågorna och har en fungerande demokrati. Anledningen till varför jag är Moderat är främst för att jag inte är sosse. Är ju bara Moderaterna och Socialdemokraterna som spelar en betydande roll liksom. Sossarna sjukskrev folk för att dölja dem från arbetslöshetsstatistiken och det gillade inte jag för jag var en av dem som sjukskrevs. Förlorade drygt fem år av mitt liv på grund av det och känner att jag är helt anti sossarna nu.
Jag umgås mest med folk som röstar på något av allianspartierna så jag får oftast vara i fred med min politiska åsikt. Ändå kan jag inte låta andra vara fred med sina politiska åsikter. De har ju så fel...
En av mina vänner är ung och ideologisk av sig. Hon är bara 17 år och tror benhårt att hon har rätt. Det är väldigt avundsvärt alltså. Tänk att vara så ung och oförstörd att man vågar tro blint på sina åsikter! Min vän är punkare och säger att hon är Vänsterpartist och jag har fått bita mig i tungan flera gånger för att inte peka ut för henne att hennes åsikter snarare överensstämmer med högersidan. Hon är snarare Center än Vänsterpartist faktiskt. Grejen är att hon är punkare och en punkare kan ju inte rösta på Centern. Eller? Punkmusiken är ju vänsterns melodi. Staten och kapitalet sitter väl i samma båt? Skit samma. Vad har musik med politik att göra? Politik är fula grejer om man jämför med musik som är fint. Musik ska inte infekteras med politiska åsikter men visst kan man digga Ebba Grön och rösta på Moderaterna. Det gör faktiskt jag.
Jag vill bara känna köttets lustar
Jag vill inte äga och rå om dig
Jag vill vara som djuren i naturen
Jag vill inte bara, bara vara din
Jag vill bara känna köttets lustar
Höra hur du rister å frustar
Vara nära men ändå så borta
Du är våt
Och jag är ung och kåt
Vad fan har det med politik att göra? Punk är en musikstil, inte en politiskt åsikt.
Jag kanske ser ut som en blond och snäll liten poptjej men jag dunkar gärna Ebba Grön, Thåström och Imperiet. Jag är nog punk/pop/synth/grunge/rock/trance-tjej. Och jag röstade på Moderaterna idag. Går det ihop?
Ledsen
Ibland blir jag bara så himla besviken på min killkompis E. Det är som om han bara vill ha med mig att göra när han mår dåligt. Som nu i somras när hans av/på-flickvän dumpade honom, då ville E ha kontakt med mig. Han ville prata, jag var så välkommen hem till honom för att sitta och snacka och dricka te, han svarade när jag skrev till honom på MSN messenger, han skickade sms, han ville ha en kram osv. Vad jag än gjorde för honom så var han glad åt det och det verkade som om han tyckte om mig som sin vän.
Nu är det liksom ingenting. Han mår bättre nu och då känns det som om han mest tycker jag är i vägen. Åkte hem till honom för några timmar sedan för jag var nere. Kände mig lite ensam och deppig typ för M är iväg på kurs/träning/"hemlig utbildningsgrej" igen, Diva pluggar, Ella från skolan är bortrest, Piraya jobbar typ dygnet runt och någon mer har jag liksom inte. Förutom min familj och de pratar jag inte gärna med.
Nu ikväll behövde jag en vän, jag behövde prata, jag behövde en kram, jag behövde bara ha någon som ville lyssna på mig och jag försökte liksom få kontakt med honom i flera timmar utan att det gick. Han var så blasé hela tiden och uppförde sig som om han ville att jag skulle gå därifrån. Han pratade knappt med mig utan satt med sitt jävla Wii hela tiden och svarade sådär undvikande på mina frågor så till slut vågade jag inte fråga något mer. Till slut kändes det som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst så jag gick och började gråta så fort jag hade stängt hans dörr. Var på väg att snubbla i trappen för jag såg inte för alla tårar i ögonen vart jag gick. Det är som om han bara vill att jag ska finnas i hans liv när han mår dåligt och behöver en vän. När jag behöver honom så känner det som om han verkligen måste anstränga sig för att behålla intresset.
Såvida jag inte har urringad tröja för då är han helt plötsligt väldigt intresserad av att lyssna på mig bara han får sticka ner händerna där. Okej, det är ett lite skumt vänskapsförhållande vi har jag och min killkompis E men vi är faktiskt bara vänner. Jag vet inte varför men jag brukar klämma lite på honom och han klämmer på mig. Han kan till exempel lägga min hand mellan sina ben och så får den ligga där. Lite skumt beteende, det måste medges, men sådär har vi hållt på i flera år (typ 8 nu) utan att jag riktigt förstått varför. Har knappt ens funderat på det för vi har alltid gjort så. Jag har tagit det som en kul grej liksom, det är en liten lek vi alltid har haft, och han har väl tänkt likadant. Jag har aldrig tyckt det var något skumt eller något som hindrade oss från att vara vänner men nu undrar jag om det är något jag borde fortsätta låta honom göra. Nu de senaste gångerna jag har träffat honom så har det känts som om han inte är det minsta intresserad av att vara MIN vän såvida jag inte tar på honom eller låter honom ta på mig. När han var här och formaterade om min dator så höll vi på med vår lilla lek och då var han på sjukt otrevligt humör ända tills jag tog av mig behån. Då blev han helt plötsligt intresserad av att prata.
Det där med att låta en man röra vid mig har jag fått svårt för sedan augusti förra året. Det är i stort sett bara en man som får röra vid mig på det där intima sättet och det är M, jag har försökt låta E röra vid mig så som han fått göra förut men det känns inte bra. Han fattar ingenting för när jag har dragit mig undan honom så har han tyckt det varit roligt och tagit det som ett tecken på att han att hetsat upp mig men snarare så har det varit tvärtom. Anledningen till varför jag har dragit mig undan honom menar jag. Det har inte varit att han har hetsat upp mig, som han tror, utan att jag faktiskt har blivit rädd. Det har ilat till av iskyla i hela mig och jag känner mig dum som reagerar så på E's och min lilla lek eftersom jag vet att vi har gjort det förut utan att det har gått längre. Det är ju bara en kul grej vi har hållt på med i flera år helt oskyldigt men nu kan jag liksom inte fortsätta.
Jag vet inte hur orättvis mot E jag är nu men det känns som om han har totalt utnyttjat mig känslomässigt genom att bara ta från mig utan att ge något tillbaka, och det känns verkligen som om han bara vill vara min vän ifall jag låter honom ta på mig. Det svider något oerhört att han inte verkar vilja finnas där för mig när jag behöver en vän. Speciellt eftersom jag fanns där för honom. Jag är så ledsen nu att jag bara sitter och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra. Han finns inte där för mig fastän jag fanns där för honom. Och okej, jag mådde inte asdåligt nu ikväll, jag behövde prata med en vän bara men han fanns liksom inte där. Det gör så jävla ont!
Nu är det liksom ingenting. Han mår bättre nu och då känns det som om han mest tycker jag är i vägen. Åkte hem till honom för några timmar sedan för jag var nere. Kände mig lite ensam och deppig typ för M är iväg på kurs/träning/"hemlig utbildningsgrej" igen, Diva pluggar, Ella från skolan är bortrest, Piraya jobbar typ dygnet runt och någon mer har jag liksom inte. Förutom min familj och de pratar jag inte gärna med.
Nu ikväll behövde jag en vän, jag behövde prata, jag behövde en kram, jag behövde bara ha någon som ville lyssna på mig och jag försökte liksom få kontakt med honom i flera timmar utan att det gick. Han var så blasé hela tiden och uppförde sig som om han ville att jag skulle gå därifrån. Han pratade knappt med mig utan satt med sitt jävla Wii hela tiden och svarade sådär undvikande på mina frågor så till slut vågade jag inte fråga något mer. Till slut kändes det som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst så jag gick och började gråta så fort jag hade stängt hans dörr. Var på väg att snubbla i trappen för jag såg inte för alla tårar i ögonen vart jag gick. Det är som om han bara vill att jag ska finnas i hans liv när han mår dåligt och behöver en vän. När jag behöver honom så känner det som om han verkligen måste anstränga sig för att behålla intresset.
Såvida jag inte har urringad tröja för då är han helt plötsligt väldigt intresserad av att lyssna på mig bara han får sticka ner händerna där. Okej, det är ett lite skumt vänskapsförhållande vi har jag och min killkompis E men vi är faktiskt bara vänner. Jag vet inte varför men jag brukar klämma lite på honom och han klämmer på mig. Han kan till exempel lägga min hand mellan sina ben och så får den ligga där. Lite skumt beteende, det måste medges, men sådär har vi hållt på i flera år (typ 8 nu) utan att jag riktigt förstått varför. Har knappt ens funderat på det för vi har alltid gjort så. Jag har tagit det som en kul grej liksom, det är en liten lek vi alltid har haft, och han har väl tänkt likadant. Jag har aldrig tyckt det var något skumt eller något som hindrade oss från att vara vänner men nu undrar jag om det är något jag borde fortsätta låta honom göra. Nu de senaste gångerna jag har träffat honom så har det känts som om han inte är det minsta intresserad av att vara MIN vän såvida jag inte tar på honom eller låter honom ta på mig. När han var här och formaterade om min dator så höll vi på med vår lilla lek och då var han på sjukt otrevligt humör ända tills jag tog av mig behån. Då blev han helt plötsligt intresserad av att prata.
Det där med att låta en man röra vid mig har jag fått svårt för sedan augusti förra året. Det är i stort sett bara en man som får röra vid mig på det där intima sättet och det är M, jag har försökt låta E röra vid mig så som han fått göra förut men det känns inte bra. Han fattar ingenting för när jag har dragit mig undan honom så har han tyckt det varit roligt och tagit det som ett tecken på att han att hetsat upp mig men snarare så har det varit tvärtom. Anledningen till varför jag har dragit mig undan honom menar jag. Det har inte varit att han har hetsat upp mig, som han tror, utan att jag faktiskt har blivit rädd. Det har ilat till av iskyla i hela mig och jag känner mig dum som reagerar så på E's och min lilla lek eftersom jag vet att vi har gjort det förut utan att det har gått längre. Det är ju bara en kul grej vi har hållt på med i flera år helt oskyldigt men nu kan jag liksom inte fortsätta.
Jag vet inte hur orättvis mot E jag är nu men det känns som om han har totalt utnyttjat mig känslomässigt genom att bara ta från mig utan att ge något tillbaka, och det känns verkligen som om han bara vill vara min vän ifall jag låter honom ta på mig. Det svider något oerhört att han inte verkar vilja finnas där för mig när jag behöver en vän. Speciellt eftersom jag fanns där för honom. Jag är så ledsen nu att jag bara sitter och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra. Han finns inte där för mig fastän jag fanns där för honom. Och okej, jag mådde inte asdåligt nu ikväll, jag behövde prata med en vän bara men han fanns liksom inte där. Det gör så jävla ont!
Konsten att snurra
Vet inte riktigt hur det hände... Stod vid diskbänken och väntade på att vattnet skulle bli riktigt kallt. I handen hade jag ett av mina fina ljusblåa highballglas som jag tycker är extra goda att dricka ur. Medan jag väntade på att vattnet skullet bli sådär kallt att man blir halvt förlamad i svalget när man dricker det, fick jag för mig att jag skulle göra en Tom Cruise a la "Cocktail"-grej och jonglera med glaset litegrann. Det där är jag faktiskt rätt bra på, jag brukar kunna kasta upp både flaskor och glas som snurrar horisontalt och fånga dem ganska elegant och självsäkert. Lika ultracool som Tom Cruise i "Cocktail" är jag såklart inte men jag är inte speciellt långt ifrån... Jag övar nämligen hela tiden på det. När jag är inne på Ica och ska köpa en halvliters Coca Cola så brukar jag alltid snurra flaskan sådär snitsigt medan jag står i kassan och väntar på min tur. Jag övar hemma också, klarar av att göra det med vinflaskor men inte lika elegant eftersom de väger mycket mer än en liten PET-flaska. För något år sedan började jag öva med dricksglas och har blivit riktigt säker på handen sedan dess. M är rätt impad av hur jag när jag lagar mat kan stå och kasta upp diverse kryddburkar som snurrar blixtsnabbt tre vertikala varv i luften innan de lugnt landar i min hand. Lite märkligt är det att jag bara kan göra det där med höger hand, med vänsterhanden är det närapå omöjligt att överhuvudtaget få rätt snurr på flaskan/burken/glaset. Man måste få till en viss knyck i handleden för annars blir inte snurren kontrollerad. Och kastar man en flaska som det är något i så är det ännu viktigare att få till knycken i handleden. Vätskan i flaskan är tyngdpunkten och den ska man kontrollera, annars kan man inte fånga flaskan. Och jag kastar flaskorna utan att ha korken på... Om man bara kontrollerar tyngdpunkten (vätskan) så är det faktiskt rätt lätt att kasta flaskan utan att innehållet skvätter ut. Jag har blivit mer och mer säker på att få ett dricksglas att snurra ett och ett halvt horisontalt varv i min hand, eller typ någon centimeter ovanför min handflata, innan jag greppar det igen. Tom Cruise kan snart slänga sig i väggen...
Om jag någon gång har tappat glaset har det ramlat på golvet och det där plastgolvet i köket är inte tillräckligt hårt för att glasen ska gå sönder så hittills har jag inte tagit sönder något drickglas. Nu gick det alldeles fel dock. Stod där och väntade på att vattnet skulle bli isande kallt och under tiden blev jag lite besatt av att snurra glaset horisontalt i min hand. Jag klarade det nämligen helt perfekt flera gånger i rad så jag försökte med att snurra glaset två hela varv. Har hittills bara klarat ett och ett halvt varv när jag slänger upp det i luften och sätter snurr på det med ringfingret och långfingret. Efter typ 30 sådana där horisontala snurrningar börjar man få ont i fingrarna och då får man inte heller till rätt stuns i snurren. Den måste vara jämn så att glaset snurrar fort men med helt kontrollerad tyngdpunkt. Nu slutade det med att glaset flög ur min hand när jag kastade upp det i luften och satte snurr på det. Mitt fina blåa highballglas landade i den fulla diskhon med ett plask och krossades i småbitar mot en av mina kaffemuggar med det vackra mönstret som jag tycker så mycket om. Muggen gick såklart också sönder och jag trodde först att jag säkert kunde limma ihop den igen men det visade sig vara omöjligt. Ett ställe på kaffemuggen gick sönder i millimetertjocka flisor så även om resten av muggen gick i stora jämna bitar så kan jag inte limma ihop den. Det skulle bli ett stort hål i den där porslinet gick i flisor.
Sorg... Ett blått highballglas och en mugg. Dubbelsorg... Jag är extra fäst vid just blåa glas så mina highballglas i ljusblått sörjer jag tungt. Och som om det inte var nog... Min kaffemugg! Åhléns muggar med det där vackra mönstret "Florida" som jag är så kär i. Sorg. Köpte åtta sådana där muggar, en av dem hade jag sönder handtaget på i vintras och nu är en annan helt sönder. Bara sex hela muggar kvar. Sorg, sorg, sorg.
Blev också påmind om när jag var liten och bodde hos mamma. Jag var ett vilt barn. Kunde liksom inte kontrollera impulser och tänkte inte efter innan jag gjorde något. Gud vad jag hade sönder grejer. 35 år gamla handblåsta vinglas från glasbruket Johansfors. Typ lika gamla tallrikar från Rörstrands supervackra "Ostindia". Jättestora mörkbruna stengodstallrikar som mamma hade köpt när hon väntade mig. Drejade vaser och handmålade blomkrukor. Mamma slog mig i ansiktet med öppen handflata flera gånger efter varandra och skrek att jag var hennes olycksfågel. Även om jag då tyckte att öknamnet lät vackert i mina oförstående barnöron så förstod jag att det inte betydde något positivt. Nu påminner det mig bara om att jag är klumpig.
Jag är ett sådant klantarsel.
Garv och skratt
Skolkade från skolan idag. Eller egentligen inte, kursen kallas "flexibel distanskurs" så man får ju bestämma en hel massa själv. I princip behöver man aldrig ens vara på själva skolan eftersom alla arbeten skickas in via skolans hemsida. Det är rätt praktiskt faktiskt men jag lär mig bättre om jag är i en ordnad miljö så jag föredrar att åka till skolan åtminstone ett par dagar i veckan. Fast miljön där är ju inte speciellt ordnad alls.
Kaffeautomaten kräver egentligen fem spänn för en kopp blaskigt kaffe men det går att trixa med den så att man får gratis kaffe. Finns en nyckel som man kan låsa upp betalfunktionen med men grejen är att det räcker med att bara peta med en tandpetare i nyckelhålet så går automaten med på att kissa ut kaffet gratis. Det var en av eleverna i min grupp som kom på det där förra veckan så nu går ju alla och pillar med tandpetare för ingen har lust att pröjsa fem spänn för det kaffet. Lärarna börjar nog ana att vi har kommit på ett sätt att manipulera kaffeautomaten för idag hade de satt upp lappar om att kaffet faktiskt kostade fem kronor. Jag var ju inte på skolan idag men Ella smsade mig om det och jag skrattade så jag fick andnöd när hon skickade ett foto på en av lapparna. "Var så vänliga och betala FEM kronor för kaffet." stod det och så nedanför hade någon klottrat dit "Så vänliga blir vi aldrig..." fastän lappen inte hade suttit där länge. Jag kan ju avslöja att det faktiskt var Ella som hade klottrat på lappen, hehe. Och okej... Det var litegrann min idé också.
Timmarna man behöver vara i själva skolan är inte ordnade för fem öre... Egentligen ska vi börja vid 09 och sluta 14 men de allra flesta hasar in vid lunchtid och drar igen efter typ 40 minuter. (Påminner mig om hur det var på IV hehehe... Där tog man ju tvåtimmarsluncher.)
Och lärarna (eller egentligen är de bara handledare) som mest är där ifall, ifall man skulle behöva dem, alla läser ju olika ämnen så elever som läser matte kan ha lektioner ledda av engelska, de verkar mest bara finnas där för syns skull. En del av handledarna är utbildade lärare, matteläraren som är så pratsam av sig - han är utbildad lärare, Ellas handledare i samhällskunskap är också utbildad lärare, men nästan alla andra verkar ha pluggat till socionom (vad det nu är, jag har fan ingen aning... verkar vara något tråkigt iallafall...) eller något helt annat. En av handledarna är egentligen bilmekaniker (!) och jag tror inte jag vill veta hur fan han fick jobb på den här skolan...
Så speciellt ordnat är det ju inte men det är lite mer ordnat än mitt hem. Kan ju bli lite svårt att plugga i en miljö där alla vardagsgrejer påminner en om att det också måste göras. Jag ställde mig och diskade idag när jag inte hade lust att skriva mina fucking 100 ord om vad som var fel med mina förra 100 ord som jag skrev om hur jag går tillväga när jag ska välja passande ord i en mening. Blörgh. Det är ju inget fel alls med mina 100 ord - oavsett vad de handlar om. Jag gör extremt sällan några fel när jag skriver. I bloggen kan det hända att jag slarvar och glömmer en bokstav här och där för jag skriver väldigt snabbt på datorn - trots att jag korrläser varje inlägg, men uppgifterna till kursen är det never fucking ever något fel på. Words sjukt irriterande röda understrykning uppmärksammar mig på slarvfel och autofixar mitt prydligt ihopskriva "iallafall" till ett särskrivet "i alla fall" fastän jag vill döda Word varenda gång den ändrar eftersom jag tycker det är VANSINNIGT fel att skriva isär "iallafall". Jag tycker att det är tre ord som ska skrivas ihop till ett men Word påstår att det är tre separata ord. Suck. Min syrra 78 som är lärare säger att man faktiskt ska skriva "i alla fall" men jag vägrar att acceptera det. Hon brukar liksom inte ha rätt... Jag får väl fråga Cyberwor/L/d ifall "iallafall" verkligen ska särskrivas. Jag känner dock att jag hellre skulle sluta andas än att skriva isär det. Samma sak med "mej, dej, sej" istället för "mig, dig, sig", uuuhhuhuhu vad hemskt!
Jag har garvat rätt mycket idag. Först åt Ellas lilla kaxning åt att skolan vill ha fem spänn för det där vidriga kaffet och sedan har jag garvat åt Diva. M och jag var på Maxi för någon timme sedan och lattjade med självscanningen. Det är rätt kul att scanna allt själv och sedan bara trippa genom kassan snabbt och enkelt (om man inte bli kontrollerad då) så vi scannade och vägde alla grönsaker osv och så sprang vi på Diva på mejeriavdelningen. Henne har jag inte hört av på ett bra tag för jag har varit begravd i skolan och annat (Farmville ehehe, jag är level 68 nu). Hon har också pluggat en massa så vi har båda varit very busy i våra respektive liv. Vi började prata där inne på Maxi och följde efter varandra till alla olika avdelningar och M fick snällt följa efter oss medan Diva och jag bara scannade och la ner varor i vagnarna som han drog åt oss. Vi gick där och pratade och var vid pastahyllan när Diva fick syn på en kille hon tyckte var det snyggaste hon sett på länge. Killen jobbade där på Maxi och gick fram och tillbaka med en massa chipspåsar så han gick förbi oss flera gånger och log mot Diva varenda gång. Hon tyckte att det var ett "Åh-tjena-gullet-vad-gör-du-ikväll?"-leende men jag tyckte det var ett vanligt "Maxianställd-är-vänlig-mot-Maxikunderna"-leende och M höll med mig men Diva var dösäker på att hon hade rätt. Hon är inte direkt blyg av sig den tjejen så när den där Maxianställda killen hade gått förbi henne ett par gånger till med samma leende varje gång så gick hon fram till honom och frågade sådär lagom flörtigt "Ursäkta, vart ska jag scanna dig för att du ska följa med mig hem?". M och jag bröt ihop av skratt men Diva log bara flörtigt mot Maxikillen som såg helt förvirrad ut och frågade om hon behövde hjälp med något. FAIL! Gud vad pinsamt... Hade det varit jag som hade failat så grymt med en så smart raggningsreplik hade jag nog börjat gråta av skam. Det krävs dock mycket mer för att Diva ska skämmas så hon försökte igen: "Jo jag undrade bara vart jag kan scanna dig för att vara säker på att du blir min?". M och jag stod knappt två meter bort och garvade så vi höll på att dö när hon sa det. Maxikillen tittade lite förvirrat på M och mig och sedan på Diva och såg helt nollställd ut innan han fattade vad hon var ute efter. Han skrattade och såg väldigt generad ut men bad henne skriva ner sitt nummer så skulle han ringa henne när han slutade jobbet. Ibland blir jag så fruktansvärt impad av Diva alltså. Jag hade dött av skam men hon var så självsäkert cool genom hela uppraggningen när Maxikillen inte fattade något de första plågsamt långsamma minuterna då M och jag skrattade oss fördärvade.
Mycket coolt och sjukt roligt att se. Undrar hur det kommer gå? Har bett Diva smsa mig så fort hon hör något från Maxikillen... M sa något om att killen inte behöver vara "maxi" bara för att han jobbar där men Diva vägrade tro honom och efter det kom vi in på ett ämne som var otroligt mycket under bältet. Tycker nästan synd om Maxikillen som är så omtalad redan innan vi vet hans namn. De glömde nämligen att presentera sig för varandra, hehe.
Kaffeautomaten kräver egentligen fem spänn för en kopp blaskigt kaffe men det går att trixa med den så att man får gratis kaffe. Finns en nyckel som man kan låsa upp betalfunktionen med men grejen är att det räcker med att bara peta med en tandpetare i nyckelhålet så går automaten med på att kissa ut kaffet gratis. Det var en av eleverna i min grupp som kom på det där förra veckan så nu går ju alla och pillar med tandpetare för ingen har lust att pröjsa fem spänn för det kaffet. Lärarna börjar nog ana att vi har kommit på ett sätt att manipulera kaffeautomaten för idag hade de satt upp lappar om att kaffet faktiskt kostade fem kronor. Jag var ju inte på skolan idag men Ella smsade mig om det och jag skrattade så jag fick andnöd när hon skickade ett foto på en av lapparna. "Var så vänliga och betala FEM kronor för kaffet." stod det och så nedanför hade någon klottrat dit "Så vänliga blir vi aldrig..." fastän lappen inte hade suttit där länge. Jag kan ju avslöja att det faktiskt var Ella som hade klottrat på lappen, hehe. Och okej... Det var litegrann min idé också.
Timmarna man behöver vara i själva skolan är inte ordnade för fem öre... Egentligen ska vi börja vid 09 och sluta 14 men de allra flesta hasar in vid lunchtid och drar igen efter typ 40 minuter. (Påminner mig om hur det var på IV hehehe... Där tog man ju tvåtimmarsluncher.)
Och lärarna (eller egentligen är de bara handledare) som mest är där ifall, ifall man skulle behöva dem, alla läser ju olika ämnen så elever som läser matte kan ha lektioner ledda av engelska, de verkar mest bara finnas där för syns skull. En del av handledarna är utbildade lärare, matteläraren som är så pratsam av sig - han är utbildad lärare, Ellas handledare i samhällskunskap är också utbildad lärare, men nästan alla andra verkar ha pluggat till socionom (vad det nu är, jag har fan ingen aning... verkar vara något tråkigt iallafall...) eller något helt annat. En av handledarna är egentligen bilmekaniker (!) och jag tror inte jag vill veta hur fan han fick jobb på den här skolan...
Så speciellt ordnat är det ju inte men det är lite mer ordnat än mitt hem. Kan ju bli lite svårt att plugga i en miljö där alla vardagsgrejer påminner en om att det också måste göras. Jag ställde mig och diskade idag när jag inte hade lust att skriva mina fucking 100 ord om vad som var fel med mina förra 100 ord som jag skrev om hur jag går tillväga när jag ska välja passande ord i en mening. Blörgh. Det är ju inget fel alls med mina 100 ord - oavsett vad de handlar om. Jag gör extremt sällan några fel när jag skriver. I bloggen kan det hända att jag slarvar och glömmer en bokstav här och där för jag skriver väldigt snabbt på datorn - trots att jag korrläser varje inlägg, men uppgifterna till kursen är det never fucking ever något fel på. Words sjukt irriterande röda understrykning uppmärksammar mig på slarvfel och autofixar mitt prydligt ihopskriva "iallafall" till ett särskrivet "i alla fall" fastän jag vill döda Word varenda gång den ändrar eftersom jag tycker det är VANSINNIGT fel att skriva isär "iallafall". Jag tycker att det är tre ord som ska skrivas ihop till ett men Word påstår att det är tre separata ord. Suck. Min syrra 78 som är lärare säger att man faktiskt ska skriva "i alla fall" men jag vägrar att acceptera det. Hon brukar liksom inte ha rätt... Jag får väl fråga Cyberwor/L/d ifall "iallafall" verkligen ska särskrivas. Jag känner dock att jag hellre skulle sluta andas än att skriva isär det. Samma sak med "mej, dej, sej" istället för "mig, dig, sig", uuuhhuhuhu vad hemskt!
Jag har garvat rätt mycket idag. Först åt Ellas lilla kaxning åt att skolan vill ha fem spänn för det där vidriga kaffet och sedan har jag garvat åt Diva. M och jag var på Maxi för någon timme sedan och lattjade med självscanningen. Det är rätt kul att scanna allt själv och sedan bara trippa genom kassan snabbt och enkelt (om man inte bli kontrollerad då) så vi scannade och vägde alla grönsaker osv och så sprang vi på Diva på mejeriavdelningen. Henne har jag inte hört av på ett bra tag för jag har varit begravd i skolan och annat (Farmville ehehe, jag är level 68 nu). Hon har också pluggat en massa så vi har båda varit very busy i våra respektive liv. Vi började prata där inne på Maxi och följde efter varandra till alla olika avdelningar och M fick snällt följa efter oss medan Diva och jag bara scannade och la ner varor i vagnarna som han drog åt oss. Vi gick där och pratade och var vid pastahyllan när Diva fick syn på en kille hon tyckte var det snyggaste hon sett på länge. Killen jobbade där på Maxi och gick fram och tillbaka med en massa chipspåsar så han gick förbi oss flera gånger och log mot Diva varenda gång. Hon tyckte att det var ett "Åh-tjena-gullet-vad-gör-du-ikväll?"-leende men jag tyckte det var ett vanligt "Maxianställd-är-vänlig-mot-Maxikunderna"-leende och M höll med mig men Diva var dösäker på att hon hade rätt. Hon är inte direkt blyg av sig den tjejen så när den där Maxianställda killen hade gått förbi henne ett par gånger till med samma leende varje gång så gick hon fram till honom och frågade sådär lagom flörtigt "Ursäkta, vart ska jag scanna dig för att du ska följa med mig hem?". M och jag bröt ihop av skratt men Diva log bara flörtigt mot Maxikillen som såg helt förvirrad ut och frågade om hon behövde hjälp med något. FAIL! Gud vad pinsamt... Hade det varit jag som hade failat så grymt med en så smart raggningsreplik hade jag nog börjat gråta av skam. Det krävs dock mycket mer för att Diva ska skämmas så hon försökte igen: "Jo jag undrade bara vart jag kan scanna dig för att vara säker på att du blir min?". M och jag stod knappt två meter bort och garvade så vi höll på att dö när hon sa det. Maxikillen tittade lite förvirrat på M och mig och sedan på Diva och såg helt nollställd ut innan han fattade vad hon var ute efter. Han skrattade och såg väldigt generad ut men bad henne skriva ner sitt nummer så skulle han ringa henne när han slutade jobbet. Ibland blir jag så fruktansvärt impad av Diva alltså. Jag hade dött av skam men hon var så självsäkert cool genom hela uppraggningen när Maxikillen inte fattade något de första plågsamt långsamma minuterna då M och jag skrattade oss fördärvade.
Mycket coolt och sjukt roligt att se. Undrar hur det kommer gå? Har bett Diva smsa mig så fort hon hör något från Maxikillen... M sa något om att killen inte behöver vara "maxi" bara för att han jobbar där men Diva vägrade tro honom och efter det kom vi in på ett ämne som var otroligt mycket under bältet. Tycker nästan synd om Maxikillen som är så omtalad redan innan vi vet hans namn. De glömde nämligen att presentera sig för varandra, hehe.
TRÅÅÅÅÅÅÅÅKIGT
Gud vad tråkiga uppgifter det är i svenska A-kursen... Hela tiden är det uppgifter i stil med "Skriv 100 ord om hur du tänker när du ska använda skiljetecken" eller "Skriv 100 ord om vad du tycker är svårt med kursen hittills" och liknande. Det är ju verkligen inga svåra grejer men på sätt och vis blir det svårt ändå eftersom det är så FÖRBANNAT tråkigt! Jag menar "Skriv 100 ord om vad du tycker är svårt i kursen hittills"??? Lägg av och sluta plåga mig med tristess... Det jag har gjort hittills i kursen är ju bara lite prefix, suffix, ordkunskap och skiljetecken och det är sådant som jag kunde när jag gick i mellanstadiet för fan. Varför är det hela tiden 100 ord jag ska skriva på varje uppgift? Varför? Varför? Varför? Hur fan ska man kunna skriva 100 ord om hur man tänker när man ska använda skiljetecken? Det går ju inte. Jag tänker överhuvudtaget inte på hur jag ska använda skiljetecken, jag använder dem bara utan att fundera på det så alltså är det något som jag har lätt för, och att skriva fucking 100 ord om något som jag aldrig tänker på blir ju därmed svårt.
Idag var jag så plågad av tristessen att jag satt och smsade alla jag kände och mailade Nalle Puh om tips för att hålla intresset vid liv när man är så tråkad av en studieuppgift att man är på väg att sparka bakut av ren trots. Kände mig dock totalt psykad av Nalle Puh nu när jag kom hem och kollade mailen för han svarade att 100 ord är väl ett normalt inlägg i min blogg och borde vara en barnlek för mig att skriva. Thank you very fucking much... Jag skriver bra mycket mer än 100 ord per inlägg i min blogg. Ligger väl på lite drygt 300 i snitt gissningsvis men det är en annan sak. I min blogg kan jag koppla bort hjärnan och överlåta skrivandet till fingrarna (känns ungefär så när jag skriver för jag behöver inte tänka efter). I svenska A-kursen måste jag skriva 100 ord om astrista grejer som jag knappt har reflekterat över förr. Blir ibland övertygad om att min svenskalärare är ute efter att psyka mig när hon hela tiden anmärker på att jag har skrivit 150 ord istället för 100. Jesus, hon borde fan uppskatta att jag lyckades skriva något överhuvudtaget om hur jag går tillväga när jag ska välja passade ord i en mening när jag skriver... Jesus, Buddah, Gud och Allah! Lägg av liksom. Jag har aldrig ens träffat min svenskalärare eftersom kursen är på distans men ååååh, jag hatar henne!
Jag gav upp det jag höll på med idag, att skriva 100 ord om hur jag tänker när jag ska använda prefix och suffix, och smsade M istället. Skrev att jag satt och längtade efter chokladen jag hade hemma. Han svarade direkt men när jag skulle öppna hans sms så laddade mitt mobilbatteri ur och lämnade mig strandsatt i tristessen utan musik och utan sms. Funny, funny. Min mobil drar rätt mycket ström har jag märkt, måste ladda den varannan dag men det är väl touchskärmen kan jag tro. Touch måste ju dra bra mycket mer ström än en vanlig skärm. Jag fick lust att bara skrika rätt ut "Åååååh vad tråkigt!!!" men jag satte i hörlurarna i datorn och lyssnade på P3 istället. Blev fan ännu mer uttråkad av det... P3 spelar så jävla dålig musik nu för tiden! Den där nya "Lovekiller" med Darin, den är verkligen vansinnigt dålig men ändå spelar P3 den låten typ en gång i halvtimmen eller något. Fuck, jag hatar den låten. Den är så dålig att jag hellre skiter på mig än att höra den femtio gånger om dagen. Seriöst: "You're a lovekiller, a lovekiller, you're a murderer... You're a cold blooded murderer!!! Murderer!!! You're a lovekiller!!!" ehehehehe fy fan vad dåligt!!!!!!! Den är så dålig att man börjar garva åt den för den är ju så fläskig med kören i bakgrunden som ylar "Murderer!!!" och "Lovekiller!!!" hela tiden. Töntlåt...
Iallafall, jag hann aldrig läsa M's sms innan min mobil stängde av sig men han fick tag på mig ändå. Och skämde ut mig samtidigt. Skolans receptionist kom in i salen och ropade mitt namn och att jag hade ett samtal från polisen. FUNNY!!! Var M tvungen att ringa i egenskap av snut? Skällde på honom för det sedan men han bara garvade och sa "Jamen jag jobbar faktiskt nu." och tyckte det var skitkul att alla i klassrummet hade glott som fan på mig när receptionisten meddelade att polisen sökte mig. Åååh vad roligt... Ska föreslå för M att han ska öva lite på att vara mer inkognito nästa gång han söker mig på skolan. Matteläraren, han som är så otroligt pratsam av sig, gick runt och drog väldigt ickeroliga skämt om det där resten av dagen "Jaha så du är typ efterlyst eller?" och liknande. Det kanske låter som om jag borde ta det som en kul grej men jag gör inte det. Kan fan inte göra det för det var bara pinsamt. Jag kunde ju inte sätta på mig hörlurar och ignorera dem heller så jag har haft en jobbig dag idag. Nu när jag kom hem och kunda ladda mobilen och smsa M så skrev jag att matteläraren hade dragit sådana där riktiga douchebag-skämt och att det faktiskt var pinsamt, men M svarade bara "Hahaha." och skickade en smiley som grät av skratt.
Känns som om ingen förstår mig idag...
Idag var jag så plågad av tristessen att jag satt och smsade alla jag kände och mailade Nalle Puh om tips för att hålla intresset vid liv när man är så tråkad av en studieuppgift att man är på väg att sparka bakut av ren trots. Kände mig dock totalt psykad av Nalle Puh nu när jag kom hem och kollade mailen för han svarade att 100 ord är väl ett normalt inlägg i min blogg och borde vara en barnlek för mig att skriva. Thank you very fucking much... Jag skriver bra mycket mer än 100 ord per inlägg i min blogg. Ligger väl på lite drygt 300 i snitt gissningsvis men det är en annan sak. I min blogg kan jag koppla bort hjärnan och överlåta skrivandet till fingrarna (känns ungefär så när jag skriver för jag behöver inte tänka efter). I svenska A-kursen måste jag skriva 100 ord om astrista grejer som jag knappt har reflekterat över förr. Blir ibland övertygad om att min svenskalärare är ute efter att psyka mig när hon hela tiden anmärker på att jag har skrivit 150 ord istället för 100. Jesus, hon borde fan uppskatta att jag lyckades skriva något överhuvudtaget om hur jag går tillväga när jag ska välja passade ord i en mening när jag skriver... Jesus, Buddah, Gud och Allah! Lägg av liksom. Jag har aldrig ens träffat min svenskalärare eftersom kursen är på distans men ååååh, jag hatar henne!
Jag gav upp det jag höll på med idag, att skriva 100 ord om hur jag tänker när jag ska använda prefix och suffix, och smsade M istället. Skrev att jag satt och längtade efter chokladen jag hade hemma. Han svarade direkt men när jag skulle öppna hans sms så laddade mitt mobilbatteri ur och lämnade mig strandsatt i tristessen utan musik och utan sms. Funny, funny. Min mobil drar rätt mycket ström har jag märkt, måste ladda den varannan dag men det är väl touchskärmen kan jag tro. Touch måste ju dra bra mycket mer ström än en vanlig skärm. Jag fick lust att bara skrika rätt ut "Åååååh vad tråkigt!!!" men jag satte i hörlurarna i datorn och lyssnade på P3 istället. Blev fan ännu mer uttråkad av det... P3 spelar så jävla dålig musik nu för tiden! Den där nya "Lovekiller" med Darin, den är verkligen vansinnigt dålig men ändå spelar P3 den låten typ en gång i halvtimmen eller något. Fuck, jag hatar den låten. Den är så dålig att jag hellre skiter på mig än att höra den femtio gånger om dagen. Seriöst: "You're a lovekiller, a lovekiller, you're a murderer... You're a cold blooded murderer!!! Murderer!!! You're a lovekiller!!!" ehehehehe fy fan vad dåligt!!!!!!! Den är så dålig att man börjar garva åt den för den är ju så fläskig med kören i bakgrunden som ylar "Murderer!!!" och "Lovekiller!!!" hela tiden. Töntlåt...
Iallafall, jag hann aldrig läsa M's sms innan min mobil stängde av sig men han fick tag på mig ändå. Och skämde ut mig samtidigt. Skolans receptionist kom in i salen och ropade mitt namn och att jag hade ett samtal från polisen. FUNNY!!! Var M tvungen att ringa i egenskap av snut? Skällde på honom för det sedan men han bara garvade och sa "Jamen jag jobbar faktiskt nu." och tyckte det var skitkul att alla i klassrummet hade glott som fan på mig när receptionisten meddelade att polisen sökte mig. Åååh vad roligt... Ska föreslå för M att han ska öva lite på att vara mer inkognito nästa gång han söker mig på skolan. Matteläraren, han som är så otroligt pratsam av sig, gick runt och drog väldigt ickeroliga skämt om det där resten av dagen "Jaha så du är typ efterlyst eller?" och liknande. Det kanske låter som om jag borde ta det som en kul grej men jag gör inte det. Kan fan inte göra det för det var bara pinsamt. Jag kunde ju inte sätta på mig hörlurar och ignorera dem heller så jag har haft en jobbig dag idag. Nu när jag kom hem och kunda ladda mobilen och smsa M så skrev jag att matteläraren hade dragit sådana där riktiga douchebag-skämt och att det faktiskt var pinsamt, men M svarade bara "Hahaha." och skickade en smiley som grät av skratt.
Känns som om ingen förstår mig idag...
