Lady Angel

Blörrgh. Somnade som en sten klockan 21 med teven på och vaknade prick sex timmar senare av att jag var så törstig att jag raglade in i badrummet och drack en liter vatten direkt från kranen. Gick och la mig igen men kunde in somna om för allt vatten i magen kluckade och hade sig. Tack och lov för Farmville! Alltså, Farmville är bara ett spel och nu när jag har nått den mycket respekterade nivån 85 så vet jag att världen går inte under ifall jag loggar ut från Facebook och missar att få mig ett rainbow mystery eggs från gamefeeden. Men Farmville är typ bara som ett plus i kanten, det allra roligaste med att spela det är att man lär känna alla möjliga människor från alla möjliga ställen i världen. Jag har en Farmkompis i Egypten, två i Finland, en i England, en himla massa amerikaner, och så vidare och alla har de olika personligheter som jag lär mig. En av mina Farmvillevänner är en kille som är ett par år yngre än jag och som pluggar i Europa. Han och jag brukar alltså vara inloggade på samma tider i och med att vi är i samma tidzon och vi har lärt känna varandra mycket bra. Han är lite rolig av sig för han kan skriva helsjuka grejer i sina statusuppdateringar som sedan blir långa konversationer. Jag kommenterar nästan alltid hans status. Vi raggar lite på varandra han och jag också, hehe, och det verkar alla andra tycka är kul. Han skriver ofta på kvällarna lite galna grejer om att vad som än händer så struntar han i det för nu ska han sova och jag brukar alltid skriva att oj det var ju synd att han skulle sova för jag hade tänkt sexa honom och så vidare. Mina kommentarer och flörtandet mellan oss har fått flera av hans vänner att kalla mig för "typical sex crazed swede" hahahahahahaha! Amerikanerna verkar se på Sverige och svenskarna som sexgalningar. Fast hela världen ser väl på oss som så? Undrar varför? Norge, Danmark och Finland måste ju också ha något sådant där rykte, eller?

Issues är ett mycket bra ord från den amerikanska engelskan. Det är ett så bra ord att det inte ens går att översätta till svenska... Jag hittar faktiskt inget svenskt ord för issues men jag vet vad det betyder iallafall. Issues är typ när man har problem eller frågor i/om livet. Jag verkar ha seriösa ISSUES när det gäller det här med att jag kan skriva.

Undrar om det finns någon gång i livet, en enda sekund, då man inte känner lukten av något? Jag tycker att jag alltid känner någon lukt liksom. Bortsett från "riktiga" dofter som tvättmedel, parfym, kaffe, mat, fis, rap och så vidare, slutar man någonsin känna lukt? Nu när jag sitter vid datorn känner jag lukten av en varm dator. När jag lägger mig i min säng känner jag lukten av mig själv blandat med M's doft och en angenäm doft av textilier. Mina gosedjur luktar, trots att de har tvättats flera gånger, precis som de gjorde när jag var liten: tryggt. När jag är ute i friska luften kan jag känna lukten av regn eller snö fastän marken är torr. Höstvindar som härjar för fullt idag luktar lite knastrigt kallt och så friskt att lungorna får gåshud. I tvättstugan, som tyvärr brukar stinka av parfymerat tvätt och sköljmedel som får mina ögon att tåras, känner jag alltid doften av torktumlaren som i sin tur får sin lukt av rena kläder.

Det är något med mig nu. Igår kväll kom jag hem från Maxi och packade upp maten. Gick in i badrummet med schampo och balsam som jag hade köpt och skulle sedan tvätta händerna. Jag blev ståendes framför handfatet och tittade på mig själv i spegeln, nästan helt betagen av min egen spegelbild. Jag såg inte bara bra ut på grund av ett bra jobb med sminket eller för att jag har en riktigt good hair week just nu (seriöst, mitt hår har varit riktigt tjusigt i flera dagar nu utan att jag har gjort något mer än att borsta och tvätta det), utan det var något mer. Jag stod en stund framför spegeln i badrummet och tittade på mig själv ur olika vinklar utan att komma på vad det var. Slet mig från min vackra spegelbild och gick och städade lite. M var på väg hit, äntligen frisk tjoho, och jag som inte fått någon uppmärksamhet av honom på drygt två veckor kände mig lika nervös som om jag skulle ha en första date med ett vrålsnyggo. Var lite charmigt vimsig igår kväll som sprang runt och försökte göra mitt hem, och mig själv också för den delen, redo för herrbesök.

Jag kan inte sluta lyssna på Rihannas "Te Amo". Den är så bra att det gör ont. Fast jag får för mig att det är en gammal låt som Rihanna gjort remake på. Men det är nog bara för att det är sådant 80-talssound i låten som jag tycker det. Det är så synthigt liksom.

Te Amo.
Te Amo.
Don't it mean "I love you"?

Förresten... Min superkristne Farmville-vän gav mig en rejäl knasvibb för någon timme sedan. Grejen är att han är sådär superromantisk av sig och har typ överöst mig med komplimanger om att jag är så vacker och jag är så smart och så rolig, osv, och igår hade han kommenterat min status på FB som jag hade skrivit på engelska. Blir att jag skriver typ allt på engelska på Facebook nu eftersom jag har 87 Farmville-vänner som alla talar andra språk och de verkar bli nyfikna när jag skriver en statusuppdatering på svenska. Så för enkelhetens skull skriver jag mina statusuppdateringar på engelska numera. Men iallafall, min amerikanske superkristne vän hade kommenterat min status igår. Jag hade lite feber då och skrev att jag önskade jag hade någon som pysslade om mig och då skrev min kristne vän att han skulle gärna pyssla om mig om det inte var ett helt hav mellan oss. Det var ju gulligt skrivet av honom liksom så jag skrev tillbaka något i stil med att oj, oj, det lät jättebra och att jag nog borde gifta mig med honom då. Vilket var helt klart ett skämt men jag vet inte om han fattade det... Hans nästa kommentar var nämligen ordagrant (översatt från engelska då): "Tanken på en sådan ära är överväldigande Lady Angel. Det är en ära jag skulle älska tills den dagen då stjärnorna sluta glittra och solen slutar skina." ehehehe... Jesus liksom. Wow. Bara, helt wow faktiskt. Jag sitter i Sverige och den här mannen sitter i Californien någonstans och han lyckas ändå med att få mig att bli fnittrig och nästan sväva på små moln. Jag har inte för vana att låta mig bli flörtad med av främmande män eftersom jag anser mig vara M's helt och hållet men, alltså han är sjuk och har inte gett mig någon uppmärksamhet alls på nästan två veckor nu. A woman has needs, hallå! Jag skrev tillbaka: "Men oj... Ja jag borde verkligen gifta mig med dig." och det var ju inte heller speciellt seriöst. Det borde väl vem som helst fatta...? Eller? Min superkristne Farmville-vän skrev tillbaka och fråga om jag var seriös för han skulle bara gifta sig en gång och ansåg äktenskapslöftena heliga, och sedan gick det ett par timmar utan att jag svarade för jag var med min punkkompis och fjantade på stan. När jag kom hem till datorn igen så hade min Farmville-vän skrivit en gång till, "Jag vill tillägga att jag tycker du är en en absolut fantastisk kvinna som jag har börjat tycka om mycket. Om bara 18 till 20 timmar skulle du kunna vara i mina armar. Och jag är seriös, mycket seriös." och det där visste jag inte alls hur jag skulle tolka... Eeh? Liksom... Va? Jag har haft honom som Farmville-granne i typ fem månader eller något och vi började snacka för bara tre månader sedan så... Eeeh? Jag tänkte att han nog måste driva med mig men att jag skulle skriva något neutralt och snällt för att inte såra honom ifall han kanske var en knasboll och faktiskt menade allvar, så jag skrev att jag tyckte han var en sällsynt romantiker och att jag inte alls var sådär fantastisk som han trodde.
Fick svar för några minuter sedan och det verkar faktiskt som om han var seriös när han skrev det där med att jag kunde vara i hans armar om bara 18 till 20 timmar för han verkar ha blivit stött nu. Han skrev nu att kvinnor idag bara gillar bad boys som får dem att sluta blåslagna på akuten där de fortfarande säger att de älskar varandra, och att jag borde jobba på mitt självförtroende.

Oookeeeej... Överdriv lagom mycket. Typiskt män att inte kunna ta ett nekande utan att bli sura och påstå att alla kvinnor bara vill ha misshandlande bad boys. Det där har jag hört förut när jag har nekat killar. Varför är män sådana stereotyper? Fan, kan de inte ta ett nej utan att börja gnälla om att kvinnor inte vet vad de vill ha? Vet ni män själva vad ni vill ha då? Eller jo, det vet ni ja: Pamela Anderson fast med äkta bröst och ingen hjärna alls. Lycka till med att hitta den kvinnan, jag slår vad om att ni allihop blir ihop med plattbröstade brunetter som pluggar kvatumfysik när ni äntligen hittar en kvinna som förstår er (dvs, ni inser att den enda kvinnan i era liv är er mamma och då blir ni rädda och blir ihop med första bästa kvinna ni hittar). Min amerikanske knasboll verkar ju vara lite mer än bara till hälften bakom flötet här för om han verkligen trodde att jag skulle sätta mig på ett flyg och vara hos honom om 18 till 20 timmar så, ja jag vet inte vad. Han måste ju vara lite knasig eller hur? Han vet inget om mig liksom, jag kan ju vara en styckmördare som är ute efter att göra en Loreena Bobbit på honom, det kan han ju inte veta. Jo visst jag kanske ser vacker och totalt dörrmatteaktigt timid ut men det gjorde Ted Bundy också.

Funderar på att byta mitt Facebook-foto alltså. Min amerikanske knasboll blev väldigt flörtig och på av sig när jag fyllde år förrea veckan och bytte foto till ett som då var helt nytaget och där jag är väldigt snygg. På det fotot alltså, jag är snyggt sminkad och har dessutom rött läppstift och det brukar ju få de flesta straighta män att bli mer eller mindre kokobäng liksom. För en stund sedan fnissade jag i telefon med M om min amerikanske knasboll och jag undrade om det kanske var mitt nya foto som gjorde det så M gick in och kollade. Han sa bara "Byt foto." så fort han såg det så jag vet inte riktigt. Så jävla vrålsexig är jag ju inte där. Är ett helt vanligt foto som bara visar mitt ansikte, ingen urringning alls men M påstod att jag ser både gullig och jättesexig ut samtidigt som jag har ett mycket vackert leende på det fotot (duktig ponke, ge mig uppmärksamhet nu...) och han sa att det ser ut som om jag bjuder in män till att flörta med mig. Pfft. Vilken hemsk sak att säga. Fast M tog tillbaka det. Men, men. Jag skiter väl i det. Jag tycker jag ser bra ut på det fotot så jag har ingen lust att byta. Är det nyaste fotot på mig också.
Oups. Nu svarade min amerikanske knasboll. Men Gud, jag kommer ju aldrig få gå och lägga mig...

Idag har jag en jobbig dag alltså. Kom nyss hem och kände hur allt bara är emot mig idag. Hatar dumma skitskolan jag går på. Hatar min handledare i svenska för hon luktar svett och stör mig så fort jag har kommit igång med en uppgift. Hatar dumma matteläraren som är så äckligt positiv av sig och alltid ska komma fram och prata med mig så fort han har en ledig stund och det går inte att ignorera honom och låtsas att man lyssnar på hög musik i lurarna för då börjar han peta mig i huvudet eller viftar med handen framför ansiktet. Jag hatar den här idiotiska svenskakursen jag går. Den är så tråkig att jag bara vill gråta när jag har avslutat en dötrist "Skriv 100 ord om hur du kände inför förra uppgiften"-uppgift och tjuvkikar på nästa uppgift som alltid är en ännu tråkigare "Skriv 100 ord om vad du tycker om kursen hittills"-uppgift. SERIÖÖÖÖÖST vad i helvete lär jag mig av det???? Jag hatar det här!!!
Nu när jag kom hem och kollade mailen så hade min svettluktande handledare mailat mig om personporträttet jag skickade in idag. Hon har tydligen läst det och skriver att hon inte har något att säga om det utan att jag skriver fantastiskt bra och att hon är imponerad av mitt språk. Jag började fan gråta när jag läste det nu. Det var inte för henne att läsa!!!! Det fick inte hon läsa det var ju bara läraren som skulle få läsa det. Jag hatar den här kursen, den är dum och tråkig och får mig bara att känna att jag inte passar in någonstans. Jag vill hoppa av den här dumma kursen, det är inte roligt längre.

Allting känns bara skit nu liksom. Antingen kan jag för mycket om något, som om svenska språket, eller så kan jag för lite, som om körkortsteorin som jag aldrig kommer klara. Jag har försökt ta körkort i snart två år nu och jag orkar inte försöka mer. Min pappa är så dum när han hela tiden frågar om jag inte är klar snart och sedan surt undrar hur mycket han har betalat hittills. Okej förlåt pappa jag är för dum för att klara av körkortet så jag får väl betala tillbaka dig de drygt 15 000 kronorna. Jag känner mig så dum och liten och korkad nu. En dum snorunge som inte klarar något liksom. Även nu när jag skriver det här så känner jag mig dum som bara sitter och gråter för att jag inte klrar av något som så många andra klarar hur lätt som helst. Alla ni som läser detta har säkert körkort, varför har inte jag klarat mitt ännu? FÖR ATT JAG ÄR DUM! Jag tycker inte om mig själv längre. Jag är dum och ful och äcklig och ingen tycker om mig tillräckligt för att hjälpa mig. Jag önskar att min pappa tyckte om mig tillräckligt för att vilja köpa en födelsedagspresent åt mig istället för att skicka ett mail från Kina och skriva att han ger mig pengar som födelsedagspresent så fort han kommer hem igen. Varför tycker han inte om mig? Känns alltid som om jag är för dum och för ful för att han ska tycka om mig. Nu stänger jag av mig snart. Orkar inte kämpa mer.

För någon timme sedan började jag tycka att jag hörde lite småkonstiga ljud men tänkte inte så mycket på det. Bor man i lägenhet så kan man ju höra lite ljud från grannarna hela tiden så jag tänkte att det var väl bara några här i huset som hade gäster som satt och pratade högt. Men nu för ungefär en halvtimme sedan när jag hade gått runt här i lägenheten och plockat lite så började jag fundera på om det inte var någon av mina grannar som hade teven på högt för de där ljuden hördes tydligare än förut. M har varit uppe hos killen som bor ovanför mig och kollat på hockey ett par gånger när jag har vägrat låta honom glo på sport på min tv, och han har sagt att killen ovanför mig har en jättestor plattv och "...en helt jävla GRYM ljudanläggning!!!" kopplad till teven och fastän M har sagt är det är sååå himla häftigt så är jag lagom imponerad av min grannes lilla hemmabio. Jag brukar nämligen få höra det där dämpade ljudet från hans hemmabio ner till mig och han är inte den sortens tekniknörd som vill spara på volymkrutet direkt... Ibland har han haft så högt ljud att jag till och med har hört precis vilken film han tittar på. Förra helgen tittade han på någon av "Scream"-filmerna, är rätt säker på att det var nummer två också. I måndag var det antagligen "Deathwish", suck och stön. Vansinnigt dålig film.

Jag somnade aldrig om efter mardrömmen inatt så nu har jag varit vaken sedan typ fyra imorse. Är i och för sig bara lite drygt 14 timmar som jag har varit vaken men jag sov ju knappt två timmar inatt. Ibland kan jag oroa mig något oerhört över hur jag påverkas av det där, att vara vaken i över 30 timmar, sova max fem och sedan köra 30 vakna timmar igen. Hur påverkar det kroppen liksom? Hjärtat tar säkert stryk, har ibland känt hur jag kan få hjärtklappning när jag har gått över 35 vaknar timmar med mindre än sex timmars sömn innan det. Det är en "biverkning" jag har känt av allt oftare de senaste gångerna jag har suttit sömnlös i timme efter timme och ibland kan det göra det ännu svårare att somna. Kan börja tänka att jag inte får somna för tänk om mitt hjärta börjar slå för långsamt när jag väl har somnat? Det kanske slutar slå i sömnen så jag dör? Eller tänk om jag slutar andas? Hjärnan styr all aktivitet i kroppen medan man sover och när man har varit vaken i 30 timmar och mer är ju hjärnan så slutkörd. Tänk om den liksom lägger av helt och sover den också så att den slutar styra andingen och hjärtslagen? Det är verkligen en tanke som skrämmer mig. En väldigt paranoid tanke som jag aldrig tänker när jag då och då lyckas hålla ett normalt sömnmönster, men när man har sömnbrist så blir man paranoid. Sömnbrist och paranoia går väl hand i hand.

Somnade vid strax före 02 tror jag och vaknade knappt en och en halv timme senare av en fruktansvärt läskig mardröm. Minns inte nu vad drömmen handlade om men den var fruktansvärd, verkligen fruktansvärd. Var så läskig dröm att jag började gråta när jag hade vaknat och nu är jag fortfarande helt skakig fastän det är två timmar sedan. Över två timmar till och med. Är så darrig i hela kroppen att det gör ont i musklerna. Fruktansvärt obehaglig känsla.

Dum jävla förkylning. Det susar sådär irriterande i öronen så fort jag lägger mig ner för att sova igenom febervågen. M ligger hemma hos sig med dödsångest för att han är så förkyld. Han är nog mer sjuk än vad jag är för hans feber var så hög att han var helt borta idag när jag var där. Han ringde imorse och frågade om inte jag kunde gå till Ica åt honom hehe. Så sjuk är han att han inte kan gå dit själv. Jag raglade iallafall in till stan, gick in för jag kunde inte hitta mitt busskort, handlade åt M, köpte Alvedon, fixade nyponsoppa och smörgåsar åt honom och gick hem igen. Att jag gick fram och tillbaka var nog ingen bra idé för jag fick feber för några timmar sedan. Bläää vilken äcklig känsla att vara så tjock i skallen liksom. Fast jag känner mig rätt pigg i övrigt trots febern och hostan. Varje gång jag är sjuk brukar jag bli imponerad av mig egen kropp. När jag ligger med feber till exempel, då kan jag fantisera lite om hur immunförsvaret krigar för fullt mot de onda bassiluskerna som bara säger "Come over to the dark side!" och typ där brukar jag alltid börja förställa mig vita blodkroppar som Luke Skywalker och Yoda mot bakterierna som är Darth Vader.