Fix You
Kom nyss hem. Var så trött att jag faktiskt somnade på bussen. Hade satt Coldplays "Fix You" på repeat på lektionen när jag skrev färdigt en dikt som jag körde fast på för typ två veckor sedan. Kunde iallafall skriva dikten nu och skickade in den till läraren att betygsätta. Då var det bara 20 minuter kvar innan jag slutade så jag satt bara och lyssnade på musik i mobilen tills klockan blev 14. "Fix You" fick vara kvar på repeat hela vägen hem och den är ju bara så bra den låten. Jag hade typ glömt bort hur bra den är! Verkligen skön att höra nu när jag är så trött också. Stensomnade på bussen, vaknade till ett par gånger när det krängde och svängde men somnade om igen och måste ha somnat och kommit riktigt långt ner i sömnen när jag var ungefär halvvägs hem. Vaknade vid min hållplats av att en kvinna klappade mig på axeln. Känner igen henne, brukar se henne på morgonen när vi tar samma buss så hon kände väl igen mig också och visste att jag skulle gå av bussen där. Lite pinsamt men hu vad trött jag var. "Fix You" verkar vara en bra låt att sova till.
Sjukt bra låt alltså.
When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse
And the tears come streaming down your face
When you leave something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Lights will guide you home
and ignite your bones
and I will try
to fix you...
And high up above
or down below
When your too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth
Lights will guide you home
and ignite your bones
and I will try
to fix you...
Och så kommer låtens höjdpunkt där... Cresendot kanske man kan kalla det. Älskar den delen av låten när den bara växer och växer i styrka.
Tears stream
down your face
When you lose something you can not replace
Tears stream
down your face
And I...
Tears stream
down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream
down your face
And I...
Styrkan i låten tar slut och musiken blir lugn och fridfull igen.
Lights will guide you home
and ignite your bones
and I will try to fix you.
Underbar låt.
Sjukt bra låt alltså.
When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse
And the tears come streaming down your face
When you leave something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Lights will guide you home
and ignite your bones
and I will try
to fix you...
And high up above
or down below
When your too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth
Lights will guide you home
and ignite your bones
and I will try
to fix you...
Och så kommer låtens höjdpunkt där... Cresendot kanske man kan kalla det. Älskar den delen av låten när den bara växer och växer i styrka.
Tears stream
down your face
When you lose something you can not replace
Tears stream
down your face
And I...
Tears stream
down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream
down your face
And I...
Styrkan i låten tar slut och musiken blir lugn och fridfull igen.
Lights will guide you home
and ignite your bones
and I will try to fix you.
Underbar låt.
Nojjor
Blir en lång dag för mig idag. Kände mig nästan akut ensam inatt och med den känslan kom också känslan av otrygghet. Känner mig utelämnad liksom. Tycker verkligen inte om att inte ha M i stan. Han är ju min beskyddare, den jag klänger mig fast vid när jag blir rädd för mörkermonster. Riktiga från förr i tiden, såväl som frammanade av enbart min fantasi efter att jag har sett en läskig film. Såg "Mirrors" för en dryg månad sedan och kan fortfarande blir barnsligt rädd för att det bor onda andar i alla speglar i min lägenhet... Detta trots att det var andra gången jag såg filmen och första gången blev jag inte det minst rädd, bara äcklad. Ibland skenar min fantasi verkligen iväg och jag kan börja tänka på det som händer i "Paranormal Activity" fastän det var flera månader sedan jag såg den filmen. Tror jag såg den i typ juli någon gång. Speciellt när jag ligger i sängen och precis är på väg att somna, då kan jag helt plötsligt börja tänka på hur man i en scen i "Paranormal Activity" kan se hur täcket liksom blåser upp när de ligger där och sover och i nästa sekund tar en poltergeist tag i tjejens ben och drar henne ur sängen och ut i korridoren. Om jag väl börjar tänka på den scenen när jag ligger i sängen och ska sova så vågar jag inte ens blunda. Brukar gå upp och tända alla lampor i hela lägenheten och sätta på teven och sedan somnar jag framåt morgontimmarna av ren utmattning. I sådana där stunder är det jävligt illa att bo ensam alltså... Det hjälper ju inte att försöka tänka att det bara är en film eller försöka hålla fantasin i schack och verkligen tänka att jag är vuxen och borde bete mig som vuxen: jag blir lika jävla rädd ändå och det tar fan inte lång tid innan jag tycker jag hör skumma ljud i lägenheten. I sådana stunder hatar jag verkligen att inte ha någon som kan distrahera min fantasi. När M är hos mig eller jag hos honom så brukar jag inte skrämma upp mig själv sådär. Den delen av min fantasi blir totalt distraherad av honom då och jag struntar till och med i att bli rädd, eller ens registrera, oförklarliga ljud i min lägenhet när det är natt.
Andra stunder då jag hatar att bo ensam och inte ha M att distrahera min fantasi med, och på ett allvarligare sätt blir rädd eller orolig är när jag börjar tänka på "det". Händelsen, eller vad jag ska kalla det, för drygt ett år och fyra månader sedan är verkligen inte borta från mina tankar. Allra oftast kan jag faktiskt börja tänka på det och sedan klara av att också sluta tänka på det och det är lite av en seger för mig. Jag kan ibland lockas av att med vilje börja tänka på "det" och gå igenom allt så noggrant jag minns för att typ kontrollera att jag kan göra så utan att omedelbart vilja tända alla lampor och hålla mig vaken fastän jag är trött. Jag övar mig på att vinna över just det mörkermonstret och är rätt duktig på att klara av det också. Just eftersom jag har klarat det så många gånger så pressar jag mig själv till att tänka på det längre och noggrannare än gången innan. Knäpp hobby kanske men på lång sikt tror jag att det är nyttigt att göra så när jag ligger i min säng och ska sova. Jag har ju knappast någon hjälp av psykolog att hämta än på ett tag liksom. Ibland har det dock spårat ur och blivit för mycket. Det har hänt flera gånger att jag har smsat M mitt i hans nattpass och bett honom komma hit så fort han slutat jobba fastän vi har smsat några timmar innan och sagt att vi ska träffas dagen efter. Har hänt att jag liksom ljuger litegrann och låtsas att jag enbart vill ha hit honom för sex fastän jag snarare har velat ha hit honom mest för att han ska göra mig trygg igen. Han har ingen aning om att jag håller på såhär och typ utmanar mig själv att tänka på "det" om och om igen tills det blir för mycket för jag vet mycket väl vad han tycker om att jag gör så. Jag gjorde så för cirka ett år sedan (när jag inte alls var redo för det) och det slutade med att jag självdestruktivt nog började vägra att låta honom finnas där för mig. Fast sådär är jag ju inte nu för nu fattar jag ju att jag både får och måste ta hjälp av honom när jag blir rädd för något. Jag ville ju inte tillåta mig själv att ta stöd av honom.
Det är lite tveeggat det här med att bo ensam alltså. Pest eller kolera, verkligen. Nu inatt skrämde jag upp mig själv med att börja tänka på läskiga scener från skräckfilmer, sedan på spöken och onda andar i mina speglar och till sist började jag tänka på mördare och våltäktsmän och då vågade jag inte längre ligga i min säng när det var helt mörkt i lägenheten. Gick upp och tände adventsbelyningen i köket vilket gjorde det alldeles lagom ljust och jag var på väg att somna när jag började tänka på jävla "Paranormal Activity" igen. Önskar verkligen att jag aldrig hade sett den filmen för fan vad många sömntimmar jag har förlorat just på grund av nojjor. Jävla film. Saknar verkligen att ha M hos mig, om så bara i samma stad liksom. Allt känns mindre tryggt utan honom här i stan, när jag var ute i lördags till exempel, då var jag riktigt rädd när jag gick från bussen till nattklubben och senare från bussen och hem. Bara så korta promenader kändes väldigt otryggt fastän M knappast skulle ha varit just på de ställena även om han hade varit här i stan då. När jag är ute på stan efter skolan liksom, då vet jag ju att jag inte kommer kunna få syn på honom i en polisbil i city någonstans hur noggrant jag än tittar in i alla vit/blå/gula bilar som kör omkring. Utelämnad, det är verkligen så jag känner mig när M nu har den där "kursgrejen" i en stad som ligger typ fyra timmars bilkörning bort. Är kanske till och med närmare fem timmar nu när det är så halt på vägarna. När M inte är här så är det ju bara jag. Då är jag helt själv och min trygghet och säkerhet beror helt och hållet på just mig. Det är så naket liksom och såhär "i slutet" av tiden då jag är ensam i stan utan honom är det värst. Minuterna blir verkligen till timmar och jag blev nästan arg på honom igår kväll när han ringde och sa att han inte kommer förrän på onsdag. Suck. Fick liksom lust att säga "Skydda MIG och skit i de andra!" men det gjorde jag ju såklart inte. Jag vet ju hur viktig den här "kursgrejen" är och jag förstår helt att han måste göra det. Är en riktigt stor grej faktiskt. Sexig också, hihi, det kan inte understrykas nog även om jag har börjat hata den jävla "kursgrejen".
Men han kommer iallafall på onsdag och stannar då tills på söndag. Usch, känner mig om möjligt ännu mer otrygg när jag tänker på att det kommer vara bara jag i två dagar till. Hur fan hindrar man sina nojjor från att sätta igång fantasin som frammanar alla möjliga mörkermonster?
Fast förresten
En skitkul grej hände faktiskt ikväll/inatt när jag var ute. Det hände när jag lämnade nattklubben och träffade min punkkompis utanför. Där utanför stod det också två poliser (onödigt, stället var ju hur dött som helst...) och min punkkomis gick fram till dem och frågade ifall de hade hört T.A.S.K hehehehehe... T.A.S.K är ett punkband som egentligen heter Tatuerade Snutkukar hahahahahaha så hon frågade poliserna där ifall de hade hört Tatuerade Snutkukar. GUD jjag garvade så jag nästan kissade på mig! Min punkkompis gick liksom fram och frågar "Ursäkta, har ni hört T.A.S.K?" och poliserna svarade typ "Näää, vad är det?" och ser helt ut som frågetecken och så säger min punkkompis "Ja men Tatuerade Snutkukar, har ni inte hört dem?". Shit vad jag skrattade!!!! Ååååh vad jag garvade åt det!
Jeezez
Tråkig kväll alltså. Nattklubben hade inget drag alls för tydligen var det premiär för julbord så det var inte många som var där för att festa direkt. Det var kanske 50 stycken max i min ålder som var där för att festa. Alla andra som var där var 50-åringar som kom direkt från julbordet. Värdo kväll liksom, stället kryllade av 50-55-åriga tanter och gubbar som gick i kostym och fula klänningar. Förvisso, 50 är inte jättegammalt med gud asså, de som var på nattklubben ikväll såg verkligen ut som tanter och gubbar. Jag menar, den nattklubben är för folk i min ålder: 20 till drygt 30 ungefär, de som är över 30 och under 20 går på andra ställen och det brukar faktiskt dela upp sig riktigt bra med åldrarna där. Självklart är de som är över 30 också välkomna in på den nattklubben men då är de ju där för att festa. Nu ikväll var majoriteten av folket i 50-årsåldern, alla män var klädda i antingen kostym eller kavaj och slips, alla kvinnor hade riktiga tantkläder! Några kvinnor som måste ha varit minst 50 år hade klätt sig som 20-åringar... Tills viss del måste jag faktiskt beundra deras mod men jesus: det är inte snyggt att ha magkort tröja när man har bilringar. Jag har en bilring och jag skulle fan i helvete aldrig knixa runt i magkort tröja. Usch. De kvinnorna jag såg ikväll kan verkligen inte ha haft tonårsdöttrar för då skulle de få lära sig att magkort är no-no efter 30 år och/eller 15 extrakilon... En kvinna som jag såg måste till och med ha varit 60 år. Oh my fucking god liksom. Jävla gamlingar! Sluta inkräkta på 20-30-åringarnas område. Och mode! Och ragg också för den delen: en gubbe försökte ragga upp mig. Han måste ha varit närmare 60 år... Jag ville gå hem direkt.
Hittade dock någon att prata med iallafall. Blev "uppraggad" av en tjej i rökrummet som var supertrevlig och jag hängde med henne och hennes kompisar en stund. Blev bjuden på en lakritsshot som gick direkt till huvudet. Fuck jag blev fuuuuulll. Sedan fick jag sms från min punkkompis att hon och en annan tjej stod utanför nattklubben så jag var tvungen att dra utan att hinna säga hej då till tjejen jag träffade. Hann dock byta nummer så jag får smsa henne imorgon och erbjuda en fika som ursäkt.
Men det var typ det enda roliga jag fick ikväll. Dåliga DJ's var det. Blä.
:D
Hmm. Jag tror inte jag har blivit sjuk av det där mögliga brödet jag fick i mig. Hade lite ont i magen förut men det var två timmar sedan så det blir nog inte mer. Hade kanske tur där. Blev lite sur först när jag tyckte jag mådde lite dåligt eftersom det sabbade mina planer. Har nämligen bestämt mig för att gå ut ikväll trots att ingen jag känner ska ut. Skiter i dem... Jag vill uuuut och dansa så jag drar ut själv!
Så det så. Lördag efter löning liksom... Då jävlar är det mycket folk på stans största nattklubb och jag vill dansa!!!
:s
Fy! Jag var lite småhungrig för en stund sedan men kände inte för att laga mat redan nu så jag gjorde en smörgås istället. Skulle precis ta en tugga när jag såg att brödet var alldeles täckt av mögel! Gud vad äckligt. Slängde såklart mackan och resten av brödet eftersom alla skivorna var mögliga. Det konstiga är att det inte luktade mögel i påsen. Mögel brukar ju lukta lång väg men jag kände ingen lukt alls nu när jag stoppade näsan i brödpåsen. Nu är jag lite nojjig för det där brödet har jag ätit av i typ tre, fyra dagar nu. Mögel kan i och för sig skapas på bara några timmar, speciellt i en plastpåse, men jag tvivlar på att det möglet inte fanns på brödet när jag åt det till frukost. Jag åt frukost för inte så länge sedan nämligen, vaknade vid 12 och det är ju knappt fyra timmar sedan så jag har nog ätit mögligt bröd till frukost idag. Var så hungrig när jag vaknade att jag åt tre mackor också. Fuck.
Någon som vet hur farligt det är att äta möglig mat? Mögel ska vara extra farligt om man är allergisk också. Så kul för mig då... Är ju lätt att inbilla sig när man är nojjig men jag har ganska ont i magen nu. Jag kanske borde gå till läkaren?
Brudjävlar!
Fan! Nu är jag riktigt sur på min skolkompis Ella alltså. Hon var ute och festade förra lördagen och sa i måndags att det verkligen inte var något drag då. No shit, ingen är väl ute och festar lördagen INNAN löning heller. Då är ju alla panka och får prioritera nödvändigheter framför festande. Det fattar ju alla att det är lördagen EFTER löning man ska gå ut. Då är det ett jävla drag överallt ju. I måndags då så bestämde Ella och jag lite halvt om halvt att vi skulle gå ut nu på lördag, imorgon alltså, och röja som fan om vi båda hann få pengar i tid. Det är ju alltid så jävla osäkert när man lever på soc ifall man hinner få pengar innan en helg och sådär. Man ska ju få den 25:e med vissa månader får man inte förrän 29:e eller så. Suger totalt. Men okej, vi hade båda två lämnat in ansökan i tid den här månaden så vi räknade med att få pengar innan helgen iallafall så vi började planera litegrann att vi skulle ut nu på lördag. Vi funderade på klädsel, sminkningar och sådant och ville båda två verkligen gå ut och röja.
*
På onsdagen ringde M och sa att han inte kommer den här helgen, det hade blivit en ändring i den där hemliga lilla "kursgrejen" han håller på med så då var han tvungen att vara kvar över helgen men skulle istället vara ledig, och alltså här hemma i stan, måndag till torsdag nästa vecka och kanske till och med ända tills på söndag. Det passade ju mig skitfint även om jag först blev totalputt på att inte få träffa honom denna helgen men shit the same, jag får ju ha honom för mig själv i en hel vecka liksom. Så då passade det ju jävligt bra att jag gick ut och festade denna helgen istället för att sitta hemma och sakna M. Helt perfekt ju!
*
Ella och jag började snacka ihop oss med våra respektive tjejkompisar för att förhoppningsvis få ihop ett gäng brudar som ville ut och röja. Hon fick med sig två tjejkompisar som gärna ville festa och jag fick med mig Piraya. Diva ville jättegärna men kunde inte för hon har tyvärr fått ett helgjobb nu samtidigt som hon pluggar på vardagarna så hon har ju typ inga lediga dagar alls. Rätt trist, men okej, hon drar ju in en massa pengar på att bara jobba helg (dessutom svart hehe) så det är ju bra för henne. Men tråkigt att hon inte kan följa med ut. Så vi var då fem tjejer som skulle ut och röja, plus att ytterligare en tjej från skolan hakade på igår och då blev vi sex partysugna tjejer som ville röja loss. Sedan fick både jag och Ella pengar i tid också, jag fick i onsdags (men såg det inte förrän på torsdagen) och Ella trodde hon skulle få idag så jag gick med på att lägga ut för hennes alkohol som jag var och köpte igår och tog med mig till henne i skolan idag (hon propsade benhårt på att jag skulle ta med mig hennes dricka till skolan så hon kunde få den, jag fattade inte varför förrän senare). Ella fick pengar idag också så jag fick ju tillbaka mina, no problem, men nu när hon såg idag att hon hade fått pengar så ville hon helt plötsligt ut och festa ikväll. Fine with me, det brydde inte jag mig om men jag väntar tills imorgon: ingen över 20 går ut och festar på fredagar... Nattklubbarna har för fan 18-årsgräns på fredagar, jag är 27 år: jag tänker fan inte befinna mig i sällskap med 18-åringar. No fucking way. Jag tycker det är lägre klass, eller vad man ska kalla det, på festandet på fredagar. Dessutom gick jag upp tidigt i morse så jag skulle nog somna direkt om jag drack alkohol nu efter min jävla tråkdag i skolan.
*
När jag kom hem efter skolan idag började jag tvätta håret och tvinnade upp det i en knut mitt på huvudet medan det fortfarande var blött. Det är så jag fixar mitt partyhår, låter det vara i en hårt tvinnad knut i 6-12 timmar för då är det stoooort och lockigt imorgon när jag släpper ut det. Är bara att spraya hårspray imorgon så är håret klart sedan. Satt sedan framför datorn och funderade på en partysminkning och rensade lite webläsarhistorik när jag fick sms från Ella om att hon nog inte har råd att gå ut både fredag och lördag. Kul. Jag smsade tillbaka och sa att hon får väl skippa festandet ikväll, det kommer ju ändå att bli bättre party imorgon då vi dessutom slipper småungarna, men hon ville hellre gå ut ikväll och ställde alltså in våra partyplaner. Jag blev så sur att jag inte ens svarade på hennes sms av rädsla för att råka kalla henne för något jag senare kanske skulle ångra, men jag lugnade ner mig efter en stund. Tänkte att det iallafall skulle bli fem tjejer som skulle ut och det räcker väl...? I typ samma stund kom jag på att Ellas två tjejkompisar som skulle festa med oss imorgon säkerligen drar sig ur det för att istället gå ut med henne idag. Dominoeffekten är för jävla trist alltså. Smsade henne och frågade och såklart, hennes kompisar går ju dit hon går, får följer varandra likt de IQ-befriade flockdjur de faktiskt verkar vara... Så då var det bara tre tjejer kvar som skulle ut. Jag var så jävla suuuuur men tänkte att jag skiter i jävla Ella och hennes blåsta kompisar. Ella är helt okej att umgås med några timmar i skolan men jag har märkt att utanför skolan är hon väldigt omogen. Hon är i och för sig fem år yngre än jag men ändå, hon är gammal nog tycker man ju. Ibland tycker jag också att hon verkar vara rätt korkad men jag försöker att inte tycka det eftersom jag har fått den uppfattningen på grund av hur hon uttrycker sig i skrift. Hon skriver sms som man måste läsa upp med babyröst för att förstå vad hon menar: något äckligt är inte "usch" eller "blä" utan det är "ussss" och "bleeeeee" och så vidare. Det plus att hon skriver "mej, dej, sej" istället för "mig, dig, sig" och "jau" istället för "jag" har verkligen gjort att jag ibland blir bergsäker på att hon är korkad, men jag försöker att skylla det på att hon är så omogen. (I och för sig... Min punkkompis är 17 år och uttrycker sig aldrig sådär.) Så jag bestämde mig för att helt enkelt skita i Ella och hennes kompisar. Sådana där minisubbor är inget att bry sig om.
*
Det var ju fortfarande jag, Piraya och en tjej från skolan som skulle ut och röja imorgon. Jag satt och fixade med min Farmville i en timme ungefär och fick sedan ett FB-mail från tjejen från skolan. Då hade hon hört att varken Ella eller hennes kompisar skulle med ut imorgon så då drog hon sig ur partyplanerna. Fan ta den där jävla dominoeffekten alltså. Jag tänkte direkt att jag sket i tjejen från skolan också, det blir säkerligen kul att festa med bara Piraya också så shit the fucking same. Och typ precis när jag tänkte det så får jag sms från Piraya som skrev att två av hennes kollegor är sjuka/har sjukt barn och kunde inte jobba nattpassen mellan fredag/lördag och lördag/söndag och då ville Piraya ta de passen istället. Hon var inte tvungen att ta helgens båda nattpass eftersom hemtjänsten, enligt henne själv, drunknar i vikarier, men hon skrev att hon hellre tjänade extrapengarna istället för att gå ut och festa. Jag smsade tillbaka och berättade att brudjävel efter brudjävel hade dragit sig ur partyplanerna och jag bönade och bad henne att gå ut med mig eftersom de andra sket i det. Piraya svarade att hon får ju så mycket OB när hon jobbar natt och att hon gärna går ut med mig nästa lördag istället.
*
Jävla tråkhelvete! Har ringt Diva och frågat ifall hon verkligen inte kan skippa sitt dumma svartjobb eller åtminstone dricka väldigt lite imorgon så att hon orkar jobba på söndag, men hon svarade att hon inte vågade riskera något just eftersom hon jobbar svart. Jag skrev tillbaka att fördelen med svartjobb är väl att man kan bete sig som man vill, men hon svarade inte på det.
*
Jag ringde M och frågade om han inte kan trixa lite så att han kan komma hit nu ändå, han trixar ju så ofta med jobbtimmarna annars liksom, men han sa att det var helt omöjligt nu när han håller på med "kursgrejen". Så kul då. Är helt ensam hela helgen utan några riktiga kompisar. Fuck off allihop! Jävla tråkmånsar!!! Okej, att vara ensam är ju inget särskilt men jag hade ju faktiskt förväntat mig att få gå ut och röja med ett gäng vilda tjejer. Jävla brudjävlar alltså. Och jag insåg nu, bara för någon timme sedan, att Ella måste ha bestämt sig för att skippa våra planer redan igår när hon smsade och ville att jag skulle ta med mig hennes alkohol till skolan idag. Vi hade nämligen tänkt ha förfest hos henne så jag skulle ju ta med hennes alkohol dit imorgon. Jävla subba.
*
BRUDJÄVLAR! Ella har smsat mig tre gånger medan jag har suttit och skrivit det här och hon verkar ha dåligt samvete nu. Bra, det kan hon gott ha! Jävla brudjävel. Hon skriver i de senaste smset att jag kan väl gå på bio istället. Pfft. Jag har god lust att be henne dra åt helvete för all framtid. Jävla svikare.
+76 kr
Ytterligare ett vad i skolan idag... Två av dem som förlorade mot mig i måndags ville ha revansch och skrapade ihop 76 kronor som de satte på att jag inte skulle få svar av Nalle Puh. Tidsgränsen blev fyra timmar eftersom det var den tiden han tog på sig att svara i måndags. Frågan jag skulle fråga honom var ifall han kunde hämta mig utanför systemet när jag hade köpt all sprit jag skulle supa nu i helgen. Jag vann igen... Nalle Puh svarade efter en knappt timme att han inte skulle vara i tillstånd att hämta någon och att jag skulle köpa sprit åt honom också. Vadslagarna som förlorade 76 spänn garvade som fan åt det svaret och sa att Nalle Puh verkade vara en riktigt skön snubbe.
Jag blev genast utmanad att maila iväg en ny fråga till honom men, nej tack. Den frågan ville jag verkligen inte ställa. Tre av vadslagarna från måndagens lilla vad ville vara med allihop och potten växte till 300 kronor ifall jag skulle få svar på den frågan men jag vägrade ändå. Hade verkligen ingen lust att maila iväg den frågan haha... Strax innan jag gick hem försökte de muta mig med att höja potten till 400 men nej, nej, nej... Jag vill inte... Det börjar spåra ur tycker jag, någon måtta får det vara. Eller okej... Jag går nog med på att maila den frågan till Nalle Puh ifall potten växer till 500 men jääävlar vad pinsamt det skulle vara.
Har ju redan vunnit totalt 276 kronor så det får nog räcka. Om mina uttråkade skolkompisar inte slänger in ännu en hundring, då går jag nog med på det. Kanske. Jag går definitivt med på det ifall potten blir 600, då kan jag nog stå ut med skammen. Jo, det skulle jag faktiskt gå med på. Fast då skulle jag nog inte vilja maila Nalle Puh igen på minst ett par månader. Skulle bara vara för jävla pinsamt alltså.
Nattsaknad
*
Känner mig väldigt ultrakvinnligt romantisk nu i natten när jag sitter och längtar efter M och hörde den här låten i WMP. Hold on to the nights? Det är precis vad jag ska göra tills jag har M hos mig igen. Just den här låten och Rihannas "Te Amo" är två låtar som jag spelar på repeat nu för tiden. Båda låtarna passar mitt mood nu när jag saknar M hela tiden.
Konsten att slå vad
Haha... I skolan igår var jag och fyra andra så jäkla uttråkade. Vi hade liksom kommit till den punkten av tristess då det inte ens är någon idé att få något vettigt gjort, det kommer ändå inte att bli något hur mycket man ens försöker. Två av eleverna läser dessutom matte B och då måste man ju faktiskt försöka på riktigt för att lära sig något. Jag och en kille satt fast på samma uppgift i svenska A och en femte elev hade inte lust att ta reda på all statistik inför hennes nästa uppgift i samhällskunskapen. Vi var allihop för sega i våra små huvuden för att få något gjort så vi satt och flamsade längst bak i klassrummet. Snackade lite om matteläraren som är väldigt mycket på alla men särskilt mig, om handledaren i svenska som luktar både piss och svett (alla kallar henne för Pissråttan för hon stinker verkligen), och om livet i allmänhet. Så småningom kom vi in på Arbetsförmedlingen och allas erfarenheter av sina respektive arbetsförmedlare. Ingen var nöjd med de arbetsförmedlare vi har nu (hahaha) men alla hade någon gång genom åren haft en arbetsförmedlare som var bra. Jag och en kille som läser matte har båda haft samma arbetsförmedlare, hon som jag har kallat EB i bloggen, och henne gillade vi båda två så vi snackade lite om henne och hennes gulliga mammiga stil mot oss.
*
Killen som läser samma kurs som jag berättade om en gång då han hade råkat maila något rätt så opassande till sin dåvarande arbetsförmedlare, nämligen en massa festfoton där han gjorde fuck you-tecken på några av fotona och han hade dessutom skrivit "Satt och tänkte på dig och kom på att du kanske vill ha några foton på mig!". Mailet var såklart menat att hamna hos hans gamla gymnasiekompis som oturligt nog hade samma förnamn som arbetsförmedlaren. Killen bara klickade på skicka och gick sedan för att laga middag och märkte inget förrän hans gymnasiepolare hörde av sig dagen efter. Den kompisen hade ju såklart inte fått några bilder och då upptäckte han felskickningen och mailade genast en förklaring till arbetsförmedlaren. Igår när killen berättade det här så höll vi på att dö av skratt allihop. Shit vilken jävla fail liksom. Hade jag råkat göra något sådant så hade jag nog helst skrivit ut mig från AF och jobbat svart resten av livet...
*
Snacket gick vidare på samma linje som killens historia och det blev pest eller kolera av det när alla hade berättat varsin rolig historia om sina arbetsförmedlare. Frågan blev: "Om du skulle råka skicka en massa fyllefoton där du är halvnaken, slickar dina kompisar på kinden, gör fuckyou-tecken och diverse obscena gester mot kameran, hånglar med någon av samma kön, spyr över en hel parkbänk och halsar ur en vodkaflaska, till en av alla arbetsförmedlare du har haft genom åren - vem skulle du föredra att skicka det till?". Pest eller kolera... Alla var alltså tvungna att välja någon av alla arbetsförmedlare vi hade haft genom åren som skulle få dessa fiktiva fyllefoton på sina skyddslingar. Killen som hade haft min förrförrförra arbetsförmedlare EB valde faktiskt henne, haha, men jag valde bort henne just för att hon är så mammig av sig. EB skulle säkert bara bli orolig eller något ifall jag nu tvunget skulle råka skicka sådana hardcorefyllefoton till henne och hon var ju så snäll och sådär så jag vill ju inte oroa henne. Jag valde istället att i teorin råka skicka dessa påhittade fyllefoton till Nalle Puh. Min nuvarande arbetsförmedlare skulle säkert sätta mig i något register över idioter ifall han skulle se sådana foton på mig för han är alldeles för ung och dessutom snygg (alldeles för snygg) för att fatta bättre. Så OM jag nu överhuvudtaget skulle vara så blåst och råka skicka fyllefoton till en arbetsförmedlare så fan, då får det bli till Nalle Puh. Han skulle nog bara garva åt mig i några timmar och sedan snällt upplysa mig om att jag har skickat fel. Nalle Puh vet dessutom redan så mycket om mig så det spelar liksom ingen större roll om han får reda på mer, haha. Blir väl typ kolera då?
*
Lite då och då var vi igår tvungna att låtsas vara strängt upptagna med våra respektive skoluppgifter i matte, samhällskunskap och svenska. Jag och killen som läser svenska A satt och låtsades att jag hjälpte honom med stavningen så fort Pissråttan kom och frågade om vi behövde hjälp och matteeleverna låtsades att de fattade varenda tal i boken så fort Herr Snacksalig/matteläraren började prata med dem. Tjejen som läser samhällskunskap fick orättvist nog vara ifred för samhällsläraren var inte där igår. Så fort lärarna var borta fortsatte vi prata. Ett snack om Arbetsförmedlingen och dess förmedlare kan tydligen pågå hur länge som helst och vi pratade vidare på både rökpausen och fikapausen och kom väl rätt snart fram till att slå vad. Hon som läser samhällskunskap sa att hennes arbetsförmedlare alltid svarar på mail jättefort och hävdade att hon kunde slå vad om att hon skulle få svar inom ett par timmar. En av matteleverna tjafsade emot och sa att hans arbetsförmedlare säkert skulle svara ännu fortare och de andra två började säga att de satte 50 spänn på att ingen av dem skulle få något svar på minst en dag. De menade allvar allihop så då sa jag att min arbetsförmedlare minsann skulle svara fortare än de andras. Jag tänkte naturligtvis inte på snyggot till arbetsförmedlare jag har nu utan på Nalle Puh och okej då, han är ju faktiskt inte min arbetsförmedlare längre men, tjae, det visste ju bara jag. Alla hade satsat 50 kronor och slutpotten på 200 spänn skulle ju inte sitta fel... Så då var vi alltså tre stycken som alla skröt om att våra arbetsförmedlare minsann skulle svara snabbast på våra mail och de två andra eleverna trodde knappt att vi skulle få något svar överhuvudtaget. Jag och de andra två skrytmånsarna bestämde till slut en fråga som vi skulle maila iväg till våra respektive arbetsförmedlare. De två som inte trodde vi skulle få svar på minst en dag bestämde att vi inte fick fråga något som man brukar fråga sin arbetsförmedlare om, typ när nästa inbokade möte var eller liknande, utan det skulle vara en helt vanlig fråga som vi lämnade åt de andra två att bestämma. Först sa de att vi skulle fråga våra arbetsförmedlare vilken färg på underkläderna de hade idag och dessutom göra en ;P i mailet men neeeeeej... Vi tre som skulle maila protesterade vilt mot den frågan. Under lunchen snackade vi vidare om möjliga frågor som vi skulle maila iväg och de två som skulle bestämma frågan totalflamsade och hotade med att gå vidare på underklädesgrejen och tyckte att vi skulle maila våra arbetsförmedlare och fråga om en stringtanga i leopardmönstrad fuskpäls var en lämplig julklapp att ge till sin svärmor.
*
Vilda protester från oss som skulle maila. Dröm och glöm! Fler frågor som blev nedröstade:
1. "Hörru svara ärligt nu: ni arbetsförmedlare har väl typ ingen utbildning alls?"
2. "Kan du vara jättegullig och springa in på systemet och köpa en sjuttis Renat åt mig så får du pengar senare?"
3. "Jag har just haft en affär med min chefs fru, tror du jag kan få sparken för det?"
4. "Jag ska ut och supa ikväll. Du kan väl vara bussig och köra hem mig efteråt?"
5. "Jag ska ut och supa ikväll, hänger du med?"
6. "Jag ska ut och supa ikväll, förfest hos mig och efterfest hos dig?"
7. "Jag ska ut och ragga ikväll. Jag hoppas VERKLIGEN jag hittar ett pök men ifall jag inte gör det så kan jag väl få din adress?"
8. "Fan jag känner att jag behöver supa skallen av mig! Kan du låna mig en hundring till sprit?"
Och många fler... Det blev både vilda protester, gapskratt och totalvägran och mer skratt.
*
Till slut kom vi fram till en neutral, vanlig fråga som tre av oss alltså skulle maila våra arbetsförmedlare: "Vad har du för favoritlåt just nu?". Sagt och gjort, 200 spänn hägrade. Så fort vi kom in i klassrummet efter lunchen igen så mailade alla tre den frågan till våra arbetsförmedlare medan de andra två som var med i vadet kontrollerade att vi inte samtidigt avslöjade att det var ett vad det handlade om. Sedan var det bara väntan som återstod... Skolan slutar klockan 14 och innan dess hade ingen av oss fått svar. Jag hängde på stan med min punkarkompis en stund efter skolan och gick och tänkte "Kom igen Nalle Puh, vinn 200 spänn åt mig nu!" hela tiden men vågade inte kolla min mail via mobilen som jag senare fick höra att de andra två hade gjort en gång i kvarten ända tills de kom hem. Så fort jag kom hem så blev det koll av mailen och inloggning på Facebook för att höra ifall de andra hade fått svar. Jag garvade som fan när jag såg att de andra två hade skrivit "Faaaan svara nu då!!!" och "Ååååh men kom igen! SVARA!"i sina statusar. Jag hade också något liknande i min status nämligen. Jag satt och uppdaterade FB-väggen oftare än när jag vill hugga mig ett rainbow egg från mina Farmville-grannar och hoppades som fan på att inte få se en "tjoho"-statusuppdatering från de andra två som hade mailat. En av dem skrev in "Jävla skiiiit jag kommer förlora 50 spänn! Varför gick jag med på det???" strax innan jag fick mail från Nalle Puh som diggar Johnossi - "What's the point" just nu. Fyra timmar och tre minuter tog det! Nalle Puh rules, tack så mycket! Haha, jag vann!
*
Jag var i skolan idag bara för att visa mailet för de andra och hämta min vinst. Tyvärr är ju typ alla panka nu men jag har fått 50 kr av en och de andra tre ger mig 50 kr var på torsdag. Sweet! Fick nyss reda på via Facebook att de andra två inte har fått svar ännu fastän det har gått över ett dygn. Tsss... Deras arbetsförmedlare verkar vara onödigt stelt professionella av sig. De kan ju ha en del att lära av Nalle Puh då.
Vakna ensam
Usch vad känslan av ensamhet är tung nu. Jag vaknade strax efter 05 av att M låste min ytterdörr så tyst han kunde. Ensam. Jag har verkligen kommit att avsky den känslan nu när han är borta hela veckorna. Måndagarna är extra avskyvärda för då kan jag fortfarande känna närvaron av M när jag vaknar. Han var liksom här för bara en liten stund sedan... Han var precis här, nu är han inte det och jag saknar honom så det gör ont. Kände mig såååå ensam när jag vaknade och hörde hur han gick ner i trappan och porten slog igen. Ville rusa upp och ut och klamra mig fast vid honom och tigga och be honom att inte lämna mig ensam och otrygg i fem dagar till. Det vill jag göra varje måndag när jag vaknar och märker att han är borta. Några gånger har jag rusat upp och ut efter honom för att få en kram, en kyss eller åtminstone få se honom gå. Utan min M känner jag mig så utelämnad liksom. Känner mig otrygg och oskyddad. Men idag låg jag kvar i sängen och kämpade mot viljan att rusa ut och få en sista kram och en sista kyss innan han åker. Låg kvar i sängen och drog in hans doft från kudden istället. Doften av M på mina sängkläder håller sig faktiskt i fem dagar så jag byter dem inte förrän på fredagarna när han ska komma hit. Är en liten tröst att få somna omgiven av hans doft varje kväll. Han lämnade en lapp idag också. Det har han börjat göra nu när han lämnar mig varje måndag och han skriver lite olika varje gång. Jag älskar att läsa hans lappar så fort jag vaknat. Idag skrev han "Jag saknar dig varje minut av varje timme av varje dag och jag längtar mer och mer efter dig med varje andetag.". Poeten M. ♥
Helgen med honom har verkligen varit underbar. Nu känns det ungefär som om jag har varit i en värld där bara M och jag har funnits. Vår egen lilla värld ungefär. Har också fått reda på mer om den här "kursgrejen" han är involverad i nu och jag fattar verkligen varför det ska pågå så länge som fram till jul. Jag får egentligen inte veta så mycket som jag vet... Jag vet det bara för att M vet att jag aldrig berättar något hemligt. Jag är bra på att behålla hemlisar för mig själv, det vet alla som känner mig, så det jag vet om "kursgrejen" stannar såklart hos mig. Så jag kan inte berätta något... Måste dock säga att jag tycker M's "kursgrej" är rätt så jäkla sexig alltså. Tanken på att han håller på med det är riktigt sexig hihihi! Att bara tänka på att han håller på med det här på veckodagarna är verkligen, verkligen, verkligen, en tanke som håller mig varm tills jag får träffa honom igen. Där kommer det riktigt svåra med att inte få säga något om "kursgrejen" till någon för jag vet att alla tjejer skulle bli mer än helt till sig i trasorna ifall de visste vad min älskare håller på med nu... Diva och Piraya skulle fnittra ihjäl sig om de visste. Min punkkompis skulle absolut brudfnittra som en popfjortis åt det. Ella på skolan skulle bli såååå avundsjuk... Mamablues, Visselpaj och Sopkvasten, åh de skulle smälla av... Alla mina tjejer som läser min blogg skulle bomba mig med kommentarer. Om ni bara visste...
Men jag säger inget... Jag berättar aldrig hemlisar. Är nog därför jag vet så mycket om folk också hehe. Nehej, nu får jag allt ta och göra mig i ordning för skolan. Fan, kommer bli sen idag. Ger mig 17 på att matteläraren kommer ta mig åt sidan och kräva en ursäkt igen för att jag inte sa "Hej" då för, vaddå, två veckor sedan? Minns fan inte ens när det var. M har gett mig några bra tips på hur jag ska ta matteläraren. Han hade en hel del riktigt bra tips alltså. Hehehe, poliser får ju lära sig att inte låta sig bli provocerade utan hela tiden kasta sanningen i folks ansikten när de försöker kaxa sig. Det där är ju jag i och för sig redan rätt bra på (tack vare mina systrar...) men M han nog lärt mig lite mer. Det där har gett mig en idé faktiskt: jag tror jag borde läsa retorik. Det skulle jag vara döbra på. Fast det kanske inte finns någon sådan kurs?
♥ M ♥
Moodkiller
Ringde nyss någon idiot från hemligt nummer. Var en man som fråga vart han hade kommit, jag sa mitt namn, han sa att han inte hörde. Jag sa mitt namn igen, han sa igen att han inte hörde, bla, bla jag la på.
Då ringde det igen från hemligt nummer, jag avvisade samtalet. Han ringde två gånger till men jag svarade inte.
Då ringde det på mobilen. Hemligt nummer så jag avvisade samtalet. Kom på att jag sägger ju mitt mobilnummer på hemtelefonsvararen. Dumt... Jag ringde omedelbart och ändrade mitt svararmeddelande till ett ultraanonymt där jag varken säger namn eller mobilnummer. Samtidigt så ringde det två gånger till från hemligt nummer till min mobil. Telefonterror? Jag vägrade att svara och nu efter typ sju eller åtta samtal så är det äntligen tyst i båda lurarna. Jag är så sur att jag nästan vill att idioten ska ringa igen så jag får skälla ut honom! Man ringer för fan inte sju gånger i rad till någon utan att ens veta vem man ringer till!
Idiot! Gå och dö!
:P
M kommer snart.
SEX!!!
In my eye
Min kamera är verkligen bra alltså. Den här närbilden av mitt öga klippte jag ut från en bild som var tagen på typ 2 meters avstånd och man ser ju varenda ögonfrans! Fatta vilka skarpa bilder jag får! 14 megapixels är himla bra alltså.
Hade dock ENORRRRMAAAAA problem med att få över bilderna till datorn. Kodak Easyshare my ass... Jag satt och tragglade i över två timmar, installerade om programvaran, uppdaterade drivrutiner, skrek "Kuuuuuukihelvete!!!!" flera gånger, lusläste varenda jävla sida i bruksansvisningen, läste på Kodaks supportsidor och slängde till och med ut ett rop om hjälp på Facebook innan jag till slut var gråtfärdig. Blev ömsom helt uppgiven och ville gråta, ömsom fly förbannad och ville slänga kamerajäveln i väggen. Slängde såklart inte kameran i väggen men jag slog händerna i skrivbordet ett par gånger när jag var fly förbannad. Fick dock sluta med det för efter två smällar började det göra skitont i högra handen, där inne bland alla små ben. Jag har sedan tidigare ont i just höger hand, stukade handleden i somras och det kommer tillbaka då och då, så nu sitter jag med bandage. Var ju kanske inte speciellt smart av mig att smälla händerna i skrivbordet sådär men vad fan, jag kunde ju inte få över bilderna till datorn. Och jag kan ju sådant. Allt sådant där tekniskt kan jag alltid liksom, jag läser aldrig bruksanvisningar ens en gång. Man brukar ju bara fatta mindre av bruksanvisningarna också så dem ska man skippa totalt. Min dator har minneskortläsare men det "dingade" aldrig när jag satte in kamerans minneskort där så det funkade inte heller.
Jag listade iallafall ut det efter nästan tre timmar. Det krångliga var att så fort jag kopplade kameran till datorn så hoppade Kodaks Easyshare-programvara upp och där skulle jag då konfigurera inställningar för att väldigt easy kunna share mina foton och videos till Youtube, Facebook och Flickr. Den funktionen fattade jag omedelbart: redan i kameran kan man så fort man har fotat/filmat något kunna markera bilden/videoklippet så att det direkt skickas till ens Facebook/Youtube-konto nästa gång man kopplar kameran till datorn. I och för sig rätt så praktiskt men jag vill inte göra så... Jag har ett Youtube-konto men har inga filmer där, använder det bara för att kunna kommentera videoklipp liksom. Och när det gäller bilder, ja jag vill för helvete titta ordentligt på bilderna och eventuellt redigera dem lite innan jag lägger upp dem på Facebook. Så lagom kul att ladda upp en bild till FB och sedan, när 700 miljoner FB-användare har sett min nya profilbild, lägga märke till att ojsan jag hade visst en stor kråka i näsan, dubbelhaka och kameltå plus att jag ser ut som om jag inte har fått bajsa på 15 veckor på det fotot... En del små detaljer kan ju vara svåra att se på kamerans lilla skärm men lätta att se på datorskärmen när man ser fotot i full storlek.
Alltså vill jag alltid kritiskt kunna granska alla foton innan någon annan än moi ser dem. Tog nästan tre timmar men jag fattade till slut hur jag skulle göra för att fixa så att alla bilder och videoklipp alltid och enbart förs över till datorn. Det konstiga är att nu kommer jag faktiskt inte ihåg hur jag gjorde. Den där inställningen behöver man bara göra en gång också så jag kan inte testa att göra om det såvida jag inte avinstallerar programvaran och sedan installerar den på nytt. Verkar onödigt. Jag kan ju i och för sig koppla kameran till laptopen och se ifall jag kommer på hur det var jag gjorde. Gör det en annan dag. Har för ont i handen nu.
Ska lägga mig och glo på tv tills M ringer. Han är borta hela veckorna nu på den där kursgrejen och kommer bara hem på helgerna. Sådär ska det vara fram till jul tydligen, suck, suck, suck. Men jaja, han kommer ju åtminstone hem på helgerna. Han brukar komma på fredagseftermiddagarna, direkt hem till mig, och sedan åker han igen på måndagsmorgonen. Tidigt som fan på måndagarna också. Han kör från min lägenhet direkt till kursgrejen redan vid 05 så jag får vakna utan honom. Dötrist. Jag känner mig jätteensam när jag vaknar på måndagarna. Känner mig också mindre trygg liksom. Jag har blivit så van vid att M alltid finns här i stan åtminstone och nu när han är långt bort i en annan stad fem dagar i veckan så känns det otryggt. Oskyddat typ. Jag har börjat oroa mig mer, går och kollar ytterdörren flera gång innan jag kan somna, vill inte vara ute när det är mörkt och jag nojjar för allt. Jag känner mig verkligen oskyddad nu utan honom. Fast vi smsar ju hela tiden och han ringer varje kväll så han gör ju vad han kan liksom. Han är lite sen med att ringa idag dock men min mobil plingar väl snart. Han ringer säkert snart. Hmm. 00.16. Han är verkligen sen med att ringa.
:(
Psycho
Ibland är det verkligen långa och tunga dagar i skolan. Jag kom nyss hem och är så trött att jag började gråta utan anledning. Känner mig som en galning nu för jag fattar inte varför jag började gråta. Har slutat gråta nu men fattar verkligen inte varför jag började. Hade precis kommit innanför dörren och var tvungen att böja mig ner för att snöra upp mina skor och då kände jag bara hur trött jag var och började gråta. Hur normalt är det? Kanske borde ringa psykakuten?
Fatta!
Suck. Pappa är hemma från Kina nu. Han kom tydligen hem i onsdags så det var verkligen lönt att jag sprang och kollade hans postfack som en trogen liten vovve hela veckan. Har nu åtminstone fått en födelsedagspresent av pappa. Fick en digitalkamera, en Kodak Easy Share M580. Rätt okej kamera, den är dock lite enkel för den har inga roliga extrafunktioner alls men den tar knivskarpa foton i 14 megapixlar och filmar i HD så den duger väl. Jag hade hellre velat ha en Canon faktiskt. Min förra kamera var en Canon så jag är ju van vid Canons menyer och design. Min nya kamera har bara fyra knappar, tre små för av/på, blixtinställning och byte mellan video/foto, och så en stor knapp som man fotar med. De där knapparna stör jag mig på för de sitter alldeles för tätt ihop och det är lätt att råka trycka på två knappar samtidigt. Fastän jag har rätt små fingrar. Men jag vänjer väl mig snart. Kameran filmar faktiskt sjukt bra även i dåligt ljus så det är jag nöjd med. Är väl för att den filmar i HD kanske, jag är inte så haj på HD ännu. Men, men. Diggar fotoresultatet iallafall. Blixten är vansinnigt bra, färgerna blir jättebra och jesus vilka skarpa bilder det blir. Är jävligt impad av att kunna fota i 14 mp alltså. Min förra kamera var jättebra (när den funkade) men den hade bara 3,2 mp och det är en jävla skillnad mot 14. Nu har jag ju dessutom fått hålla mig till att fota med mobilen i nästan ett år och varken min gamla eller min nya mobil har ju blixt. Nya mobilen, min LG, fotar dock i 3,2 mp precis som min gamla kamera så lite har jag ju kunnat fota men mest bara på långt håll. Några snygga profilfoton till FB går inte att fixa med mobilkameran för det blir för grådassigt utan blixt och dessutom suddigt på nära håll. Fast nuvarande profilfotot på Facebook har jag ju faktiskt tagit med mobilkameran men det var väl mest tur att jag fick till ett bra närbildsfoto då på min födelsedag.
Jag rykte nämligen ihop med en av lärarna i måndags. Som fan också och jag gillar verkligen inte honom nu. Måndagar, tjae ingen gillar väl dem? Nu i måndags hade jag både mensvärk och sömnbrist så jag var verkligen inte på bra humör när jag kom till skolan. Jag var på ruskigt otrevligt humör och bäddade därför in mig i min egna lilla värld bakom mina solglasögon och med stereoheadsetet till mobilen i öronen. Får jag inte höra musik så blir jag bara... Otrevlig i allmänhet typ. Nu i måndags när jag redan var på så dåligt humör försökte jag alltså göra mig själv gladare genom att lyssna på musik och alla som har fattat mig rätt vet detta. Jag kom in i klassrummet och hörde såklart inte ifall någon hälsade eftersom jag hade en air av skyddande musik runt mig. Jag hämtade en dator, pluggade in strömsladden, fixade med mina grejer och så vidare och då ser jag i ögonvrån hur matteläraren, han som är onaturligt pratsam av sig, reser sig upp och kommer mot mig. Jag satt bara och tänkte "Kom inte hit, kom inte hit, lämna mig ifred..." men så kom han såklart fram till mitt bord. Han ställde sig sådär äckligt nära mitt emot mig och knäppte till mig i huvudet. Jag ville slita skallen av honom redan då men fick annat i tankarna. Matteläraren hade ställt sig så nära att hans skrev var knappa 20 centimeter från mitt ansikte och han stod och gungade fram och tillbaka så det kändes ju som om han "luftjuckade" mot mitt ansikte. Jag kände mig både otroligt äcklad och faktiskt lite hotad. Jag gick i försvar direkt. Lutade mig bakåt i stolen, rättade till min sjal så den dolde min urringning och korsade sedan armarna över brösten. Jag tittade matteläraren rakt i ögonen och frågade vad han ville. Han såg fly förbannad ut vilket jag faktiskt njöt lite av. Han som alltid är så vidrigt positiv liksom, moahaha, nu hade jag gjort honom sur. Matteläraren såg skitsur ut när han sa att han tyckte det hade varit trevligt ifall jag hälsade och bad om ursäkt när jag kom till skolan en timme för sent. Jag tittade upp på honom över kanten på mina solglasögon och sa bara "Hej." och tittade sedan ner på datorn igen när jag hörde hur en av hans elever ropade på honom. Bye, bye, med dig ditt vidro! Han är äcklig och jobbig och stirrar så fort jag rör på mig.
Jag har helt slutat hälsa på folk på morgonen om jag är på dåligt humör. Ska det vara så jävla nödvändigt att säga hej vareviga morgon? Jag ser inte poängen med att hälsa på alla så fort jag kommer till skolan. Matteläraren spelar ju ingen roll för mig liksom. Då i måndags när jag rök ihop med läraren så hälsade jag inte ens på Ella eller de andra eleverna som jag träffar nästan varje dag. De har förstått att jag inte är trevlig på morgonen så de är smarta nog att låta mig vara ifred någon timme tills det är rökpaus. Då är jag vaken och trevlig liksom men inte direkt på morgonen. Jag har alltid musik i öronen tills jag känner att jag kan vara social och fungera normalt. Ibland kan jag höra att folk hälsar på mig fastän jag har musiken på men jag ignorerar dem. Hörlurar = främlingar fuck off. Speciellt om det är måndag morgon och jag har 20 timmars sömnbrist sedan en vecka tillbaka.
Jag gör så för att slippa vara otrevlig. Fan, till och med Nalle Puh vet det. Då för typ två år sedan när han var min arbetsförmedlare (och innan han letade igenom hela internet efter min blogg) och jag skulle på möte hos honom så satt jag alltid och väntade med hörlurarna på. Vem fan blir på bra humör av att masa sig upp i ottan för att gå på AF-möte liksom? I och för sig, Nalle Puh fattade rätt snabbt att han skulle sluta boka in våra möten innan lunchtid men tjae, jag blev på dåligt humör ändå av att gå på hans möten. Fan, jag har gått på möten av alla möjliga slag sedan jag var 15 år, jag vet att det inte leder till något bra så när jag satt och väntade på AF på att Nalle Puh skulle komma och hämta mig så hade jag alltid musiken på. Musiken är alltid trevlig och då blir jag trevlig.
Ska det vara så svårt att fatta liksom? Hörlurar på = främlingar fuck off.
Jag njuter verkligen av att ha en riktig digitalkamera nu. Ska egentligen gå till skolan imorgon/idag men jag vet inte om jag har lust...
Jag rykte nämligen ihop med en av lärarna i måndags. Som fan också och jag gillar verkligen inte honom nu. Måndagar, tjae ingen gillar väl dem? Nu i måndags hade jag både mensvärk och sömnbrist så jag var verkligen inte på bra humör när jag kom till skolan. Jag var på ruskigt otrevligt humör och bäddade därför in mig i min egna lilla värld bakom mina solglasögon och med stereoheadsetet till mobilen i öronen. Får jag inte höra musik så blir jag bara... Otrevlig i allmänhet typ. Nu i måndags när jag redan var på så dåligt humör försökte jag alltså göra mig själv gladare genom att lyssna på musik och alla som har fattat mig rätt vet detta. Jag kom in i klassrummet och hörde såklart inte ifall någon hälsade eftersom jag hade en air av skyddande musik runt mig. Jag hämtade en dator, pluggade in strömsladden, fixade med mina grejer och så vidare och då ser jag i ögonvrån hur matteläraren, han som är onaturligt pratsam av sig, reser sig upp och kommer mot mig. Jag satt bara och tänkte "Kom inte hit, kom inte hit, lämna mig ifred..." men så kom han såklart fram till mitt bord. Han ställde sig sådär äckligt nära mitt emot mig och knäppte till mig i huvudet. Jag ville slita skallen av honom redan då men fick annat i tankarna. Matteläraren hade ställt sig så nära att hans skrev var knappa 20 centimeter från mitt ansikte och han stod och gungade fram och tillbaka så det kändes ju som om han "luftjuckade" mot mitt ansikte. Jag kände mig både otroligt äcklad och faktiskt lite hotad. Jag gick i försvar direkt. Lutade mig bakåt i stolen, rättade till min sjal så den dolde min urringning och korsade sedan armarna över brösten. Jag tittade matteläraren rakt i ögonen och frågade vad han ville. Han såg fly förbannad ut vilket jag faktiskt njöt lite av. Han som alltid är så vidrigt positiv liksom, moahaha, nu hade jag gjort honom sur. Matteläraren såg skitsur ut när han sa att han tyckte det hade varit trevligt ifall jag hälsade och bad om ursäkt när jag kom till skolan en timme för sent. Jag tittade upp på honom över kanten på mina solglasögon och sa bara "Hej." och tittade sedan ner på datorn igen när jag hörde hur en av hans elever ropade på honom. Bye, bye, med dig ditt vidro! Han är äcklig och jobbig och stirrar så fort jag rör på mig.
Matteläraren verkar helt klart gilla mig, han ska alltid ha en reaktion från just mig och han låter mig aldrig vara ifred. Både Ella och de andra eleverna på skolan har märkt det och tycker det är skumt. Läraren pratar med dem också men när de visar tecken på att vilja vara ifred så godtar läraren detta från dem, aldrig från mig. En av killarna i skolan har tagit på sig rollen som den som får bort läraren från mig när han bara fortsätter prata och kräva svar av mig. Killen läser just matte också så han kan få bort läraren från mig varje gång. Det är förresten lite lustigt, den killen som räddar mig titt som tätt, varken han eller jag har pratat om att läraren är på mig hela tiden. Vi har bara talat med blickar liksom, jag behöver bara titta på killen så låtsas han att han behöver hjälp med matteuppgifterna och ropar på läraren. Ibland behöver han ju inte hjälp alls men det ger ju mig ändå en stund att komma in i mina uppgifter så jag ser upptagen ut när läraren är klar och han brukar inte störa mig då. Den killen, matteeleven, gillar jag jättemycket! Han har riktigt snälla ögon. Jag fascineras lite av hur vi har vår tysta överenskommelse utan att vi har pratat om det. Han har nog bara närmat sig ämnet en gång och det var på lunchen när alla eleverna var ute och rökte och allihop började prata om hur matteläraren vägrar att lämna just mig ifred och killen sa att han hade sett hur läraren brukade titta på mig "för ofta" och de andra höll med. Det var nog en månad sedan nu och sedan dess har jag fått höra att matteläraren har stirrat på min rumpa när jag stod och häftade papper vid katedern, att han sitter och tittar på mig när jag jobbar, och att han följer mig med blicken när jag går runt i rummet. Suck.
Senare i måndags när jag hämtade kaffe så följde matteläraren efter mig ut i lunchrummet där han tog tag i min arm och frågade varför jag inte hade hälsat och bett om ursäkt för att jag kom för sent. Herregud! Vad fan ska jag be honom om ursäkt för? Jag kom för sent för att jag hade mensvärk och var tvungen att ligga och vila en stund men det är inte hans ensak. Jag ryckte åt mig armen så hårt jag kunde. Rör för fan inte mig. Jag kunde fan känna hur hela jag gick i försvar ända in i själen. Rör för helvete aldrig mig. Folk som jag tycker om och känner är såklart undantagna men han? Okända män som jag inte litar på får inte röra mig, ska det vara så svårt att fatta? Han tog tag i min arm dessutom, fy fan alltså, omedelbar flashback till "det". Okej han vet förvisso inte vad jag har varit med om men ändå: jag är elev på skolan där han är lärare, han ska aldrig röra vid mig. Han har ingen anledning att röra vid mig. Jag sa aldrig något till honom då, blev för arg. Jag bara stirrade på honom och gick in i klassrummet igen och han sa inte ett ord till mig efteråt varken den dagen eller i onsdags. Han bara nickade lite mot mig i onsdags morse när jag kom in i klassrummet så han verkar ju ha fattat hinten nu. Hoppas han fattade, jag pallar inte att gå igenom det där igen alltså. Jag blev både så jävla arg och så otroligt försvarsberedd att det susade i mina öron och det var inte en angenäm upplevelse.
Jag har helt slutat hälsa på folk på morgonen om jag är på dåligt humör. Ska det vara så jävla nödvändigt att säga hej vareviga morgon? Jag ser inte poängen med att hälsa på alla så fort jag kommer till skolan. Matteläraren spelar ju ingen roll för mig liksom. Då i måndags när jag rök ihop med läraren så hälsade jag inte ens på Ella eller de andra eleverna som jag träffar nästan varje dag. De har förstått att jag inte är trevlig på morgonen så de är smarta nog att låta mig vara ifred någon timme tills det är rökpaus. Då är jag vaken och trevlig liksom men inte direkt på morgonen. Jag har alltid musik i öronen tills jag känner att jag kan vara social och fungera normalt. Ibland kan jag höra att folk hälsar på mig fastän jag har musiken på men jag ignorerar dem. Hörlurar = främlingar fuck off. Speciellt om det är måndag morgon och jag har 20 timmars sömnbrist sedan en vecka tillbaka.
Jag gör så för att slippa vara otrevlig. Fan, till och med Nalle Puh vet det. Då för typ två år sedan när han var min arbetsförmedlare (och innan han letade igenom hela internet efter min blogg) och jag skulle på möte hos honom så satt jag alltid och väntade med hörlurarna på. Vem fan blir på bra humör av att masa sig upp i ottan för att gå på AF-möte liksom? I och för sig, Nalle Puh fattade rätt snabbt att han skulle sluta boka in våra möten innan lunchtid men tjae, jag blev på dåligt humör ändå av att gå på hans möten. Fan, jag har gått på möten av alla möjliga slag sedan jag var 15 år, jag vet att det inte leder till något bra så när jag satt och väntade på AF på att Nalle Puh skulle komma och hämta mig så hade jag alltid musiken på. Musiken är alltid trevlig och då blir jag trevlig.
På tal om AF. Jag har tagit för vana att gå dit lite då och då efter skolan och leta jobb. Brukar sitta en stund vid en jobbsökardator och kolla ifall det finns något jobb innan jag åker hem. Det finns ju sällan något jobb för en 27-åring som varken har erfarenhet, utbildning eller körkort så ibland går jag in på Facebook istället. Det går faktiskt att komma åt Facebook från AF's jobbsökningsdatorer... Man måste bara klura lite hehe... Man får leta efter en arbetsgivare som har lagt upp en länk till företagets FB-sida, klickar på den och då omdirigerar Facebook så att man kan logga in. När man sedan vet vad arbetsgivaren heter så är det bara att söka direkt efter alla jobbannonser från just den arbetsgivaren. Sedan kan man Facebooka! Fast man får passa sig för alla arbetsförmedlare som går runt och kollar. Är ju några som bara går runt där och har som enda uppgift att hälsa på folk. Usch jag tycker de är så störiga... Liksom, jag sitter där framför datorn och har inte ett enda ljud för mig, jag stör ingen, jag är inte högljudd eller springer omkring. Jag bara sitter där, lyssnar på musik och kollar efter jobb och så kommer det fram en totalt meningslös människa som stör mig genom att fråga om allt går bra. Varför skulle det inte gå bra? Har jag bett om hjälp på något sätt genom att bara sitta där? Nästa gång jag sitter på AF och letar jobb på datorn och blir störd av en sådan där meningslös "hälsare" som undrar om allt går bra, ja då kommer jag fan att bli sur... De där arbetsförmedlarna som bara går runt och typ hälsar på alla som kommer in är enbart störiga av sig när de kommer fram och frågar om allt går bra när jag sitter i lugn och ro vid datorn, blir jag störd en enda gång till av en sådan så kommer jag fan att förklara för denne att en apa kan göra hans/hennes jobb så lämna mig ifred.
Ska det vara så svårt att fatta liksom? Hörlurar på = främlingar fuck off.
Aldrig
Jag mår bra. Jag känner mig aldrig ensam. Jag känner det aldrig som om jag håller på att drunkna fastän jag är omgiven av luft. Jag gråter aldrig. Jag önskar aldrig att jag aldrig hade blivit född. Jag undrar aldrig varför jag föddes trots att min mamma gjorde aborter både innan jag föddes och efteråt. Jag sitter aldrig i mörkret med gråtklump i halsen och önskar att jag hade någon att prata med. Jag tycker aldrig att jag är ful. Jag tycker aldrig att jag borde dö. Jag tycker aldrig att jag är oälskad. Jag ångrar aldrig något.
Jag mår bra. Allt är jättebra. Jag sitter inte och ser tangenterna som suddiga fläckar nu när jag skriver. Jag har inte mascara och kajal utsmetat i halva ansiktet blandat med mina tårar. Jag sväljer min smärta. Den ska aldrig komma ut. Jag ska aldrig skrika efter hjälp och hjälp ska aldrig komma. Jag är aldrig så ledsen att jag piper fram ett "Pappa" med min gråtkvävda röst. Jag ligger aldrig i sängen och försöker vagga mig till sömns. Jag klappar aldrig mitt eget huvud och låtsas att det är en vänlig hand. Jag lutar mig aldrig mot väggen och önskar att den kunde krama mig. Jag hör aldrig en ekande röst i mitt huvud som säger "Älskar du mig?" och tycker att det låter som min egen röst.
Jul i Indien-grejen - IGEN
Om ni inte minns det får ni kolla här. Iallafall så har typ samma sak hänt igen bara att det inte är jul och det handlar om Kina istället för Indien. Det är så att pappa är i Kina nu, han har varit där i drygt en månad och under tiden har jag tagit hand om hans post. Strax innan han åkte till Kina så hade han beställt mobilt bredband som han inte skulle hinna hämta ut innan resan så då skulle jag göra det istället. Det där bredbandet kunde jag hämta ut från Ica typ två dagar efter att pappa hade åkt så inga problem med det. Problemet har varit att han går och väntar på en faktura för bredbandet så jag har gått och kollat hans post varje vardag för att jag sedan ska kunna maila OCR-nummer och sådant till honom. Än så länge har det inte kommit någon faktura och jag började undra ifall det kanske låg en i paketet med bredbandet jag hämtade ut, så jag öppnade paketet men det låg ingen faktura där i. Däremot låg det ett USB-modem i paket och och ett papper med info och jag läste ju det och fick reda på att han verkar ha beställt ett mobilt bredband som nog inte kommer fungera i sommarstugan där han har tänkt använda det. Är förvisso en 3G-mast där ute men jag tror inte att ett mobilbredband kommer funka där ute ändå... Är ju mitt ute på vischan liksom.
Men shit the same. Det är hans eget fel och jag orkar inte vara dadda åt honom. Pappa har hela tiden varit övertygad om att han ska få en månadsfaktura för det där mobila bredbandet så jag har ju fått gå och kolla hans post hela tiden. Änsålänge har det inte kommit någon faktura. I söndags kväll så smsade jag lite med pappa och kom just då på att hans postfack är rätt fullt. Han har fått nya Gula Sidorna och flera kataloger så det blev rätt fullt i det lilla postfacket. I söndags kväll frågade jag då pappa ifall jag skulle tömma hans postfack och han sa att det kunde jag göra. Så jag gick och tömde facket och gick upp i hans lägenhet och la all post på skohyllan utan att ta ett steg in i hans lägenhet. Han är otroligt kinkig med sin lägenhet: en annan gång när han var utomlands och jag hade hand om hans post så hade jag också då tömt facket, men, lagt posten på hans köksbord och dessutom sorterat den åt honom (räkningar, tidningar, viktigt och oviktigt i högar var för sig) eftersom det var så jäkla mycket post. Det där gjorde jag ju självklart av ren omtänksamhet och för att han skulle slippa sortera ut all reklampost själv. Jag slängde såklart inget men jag la det snyggt och prydligt i högar på köksbordet. Det där fick jag skit för senare när han kom hem, han blev döförbannad för att jag hade gått in i hans lägenhet istället för att bara lämna posten på hallgolvet. Suck och stön. Så nu i söndags kväll la jag bara högen med post på skohyllan utan att ens snudda vid något annat än handtaget på ytterdörren. Smsade sedan till pappa att jag hade lagt hans post på skohyllan och sa sedan godnatt eftersom klockan var ett på natten hans tid (19.00 svensk tid).
Sedan igår, måndag, fick jag mail på Facebook (kom ihåg att det var ett mail på FACEBOOK) från min syster 78. Jag har inte hört ett enda pip från henne sedan i somras typ. Alla sms, mail och telefonsamtal jag har skickat/ringt till henne har förblivit obesvarade, fråga mig inte varför. Iallafall, i Facebook-mailet skrev hon precis såhär:
"Vet du att pappa ligger på sjukhus i Peking? Han har fått bältros. Det är inte farligt. Jag har pratat med honom idag och han är väl omhändertagen. Det går bra att ringa på hand vanliga mobilnr."
Jag låter mina läsare tänka på det en stund medan jag kan berätta hur jag skulle meddela någon sådana nyheter. GENOM ATT RINGA. Aldrig genom ett sjukt opersonligt mail på FACEBOOK. Eller egentligen så skulle jag faktiskt allra helst meddela någon sådana nyheter ansikte mot ansikte men okej, vi bor långt ifrån varandra så jag skulle ha ringt istället. Det skulle jag själv ha tyckt är ett okej sätt att meddela någon sådana nyheter. Jag hade aldrig i helvete mailat det på Facebook. Om jag mot all förmodan hade blivit tvungen att maila för att meddela någon dåliga nyheter så hade jag ändå inte skrivit det i mailet. Hade snarare bett personen ringa mig så fort som möjligt för jag hade något viktigt att säga.
Så hade jag gjort.
Min syster 78 valde att helt slött och opersonligt maila mig på Facebook. Jag ringde genast upp henne och frågade vad fan som hade hänt för jag hade verkligen ingen aning om att pappa låg på sjukhus för han hade ju inte sagt något till mig, men jag tänkte att det kanske hade hänt efter att jag smsade med honom i söndags kväll. Det hade det inte. 78 sa att pappa hade gått i flera dagar med både feber och yrsel innan han gick till en läkare i fredags och fick veta att det var bältros. Okej, jag vet att bältros inte är speciellt farligt, det är väl typ vad det blir ifall man får vattkoppor som vuxen och är mest bara jobbigt - inte livshotande direkt. Jag hade aldrig vattkoppor när jag var liten så jag har tänkt vaccinera mig så jag slipper få det nu som vuxen, det är därför jag vet vad bältros är. (Minns dock att jag när jag var liten lekte med en kompis när hon hade vattkoppor, men jag blev aldrig smittad så det är lite konstigt. Har läst att en del människor kan vara immuna mot vattkoppor utan att ha haft det fast jag vet inte om det stämmer.) Samtalet igår med 78 slutade med att jag slängde på luren för hon verkade inte vilja förstå att jag verkligen hade föredragit ett annat sätt att få veta att pappa låg på sjukhus än genom ett mail. Jag blev sur på både pappa och 78 för att de skitit i att meddela mig om det här. Jag smsade faktiskt med pappa nästan varje dag hela förra veckan fram tills i söndags. 78 påstod att pappa inte hade sagt något till just mig bara för att jag alltid oroar mig i onödan. Precis så sa hon, att jag alltid oroar mig i onödan. Även om det vore sant så rättfärdigar inte det varken henne eller pappa att skita i att informera mig. Så jag blev ledsen och la på. Fick direkt efteråt sms av 78 där hon skällde ut mig för att jag la på och skrev något om att jag alltid överreagerar. Jag blev ännu mer ledsen och lite arg och skrev att hon kunde dra åt helvete. Jag blev bara så trött på att hon alltid ska ha allt på sitt sätt, allt ska alltid passa henne och hon får alltid uppföra sig som hon vill och samtidigt klaga på alla andra. Det var mest därför jag la på luren.
Jag började gråta och var så ledsen och orolig liksom. Ringde efter en stund till min andra syrra 71 som hade mer att berätta. 71 hade fått reda på det här i fredags och trodde att jag redan visste. Men det gjorde jag ju inte. 71 sa iallafall att pappa är väldigt väl omhändertagen för först hade han gått till en läkare där i den lilla kinesiska byn där han jobbade, men den läkaren kunde knappt någon engelska. Pappas företag här i Sverige och företaget där i Kina fixade dock så att han flögs med det kinesiska företagets privatjet till Peking några timmar senare och la in honom på ett privatsjukhus och fixade dessutom en tolk åt honom. Pappa verkar ha en jävla bra försäkring via jobbet! Jag är inte så orolig nu, jag är mest sur på 78 för att hon väntade i tre dagar innan hon meddelade mig det här (när hon meddelade 71 i fredags...) och dessutom gjorde det så sjukt opersonligt via ett mail på Facebook. Jag är så sur på henne att jag har tagit bort henne som syster på relationsfliken på min FB-profil. Är rätt sur på pappa också för jag smsade ju för fan med honom hela förra veckan och helgen om det där med fakturan han gick och väntade på och jag skrev att hösten hade verkligen kommit till Sverige, undrade när han kom hem, vad han önskade sig i Fars dag-present, och så vidare. Lite allt möjligt, och han skiter i att meddela mig, hans lilla springflicka som sköter hans post och hämtar paket åt honom, att han ligger på sjukhus. Liksom, hur svårt hade det varit för honom att skriva ett sms "Hej jag ligger på sjukhus i Peking för jag har fått bältros, men jag mår bra och är väl omhändertagen så du behöver inte oroa dig." istället för att skriva och fråga hur vädret i Sverige var, ifall någon faktura hade kommit ännu, hur det gick med körkortet, osv. Hade han varit väldigt sjuk och inte orkat hålla på och smsa så hade jag förstått det men han kunde ju svara på alla mina sms och dessutom skriva att han saknade de svenska höststormarna.
Det är hela jävla jul i Indien-grejen igen då 78 och pappa bestämde att 78 skulle flyga till Indien och vara med honom medan jag gick och funderade på vad jag skulle packa ner för att fira jul hos 78 så som hon och jag hade planerat. Det är alltid 78 och pappa som typ håller ihop. Och jag är fan inte den enda som tycker det för 71 håller med mig. Hon fick ju veta det här i fredags av 78 och då hade 78 sagt att hon skulle ringa mig och berätta det här så 71 trodde att jag redan visste.
Usch vad sur jag är. Men å andra sidan, que sera sera. Jag är fan van vid att pappa utesluter mig, att mellansyrran 78 är en jävla egoist och att det i stort sett bara är äldsta syrran 71 och jag som har folkvett. Även om jag faktiskt funderar på att gå in i pappas lägenhet och ta mina gamla skolböcker och sådant som jag har kvar där. Han har slängt det mesta, utan att fråga mig - thankyouveryfuckingmuch, men en del grejer finns kvar. Hämtade en gammal skolväska från pappas källarförråd för ett par veckor sedan. Den är min ju. Har letat överallt efter den nu när jag kånkar skolböcker igen.
