Lady Angel

Inatt var jag sådär fylld av oro igen som natten före Pirayas kris. Det kändes nästan likadant. Inatt kunde jag verkligen inte sova fastän jag var jättetrött. Jag låg vaken och vred mig med tusen tankar i huvudet. Blev rätt nojjig för att Piraya hade ännu en kommande kris och att jag på något sätt kände av det som jag gjorde förra gången (för det tror jag att jag gjorde, det var något där alltså...Diva är övertygad om att det var Pirayas döda farmor som spelade en roll där) så jag kände mig till slut tvungen att smsa Piraya och fråga hur hon hade det. Klockan var typ 03 men hon var vaken ändå och skrev tillbaka att hon kände sig rätt bra, inte helt bra men långt ifrån någon ny kris. Efter några sms fick jag reda på att hon tänker stanna hos sin mamma minst en vecka till, vilket är så länge som hon fick ledigt från jobbet. Om hon sedan är hemma här i stan nästa vecka då hon enligt sitt jobbschema har en veckas ledighet vet hon inte ännu. Schemat säger att hon ska jobba 10 till 14 april, sedan några dagars ledighet innan hon ska jobbar hela vecka 16, men hennes chef hade full förståelse för om Piraya behöver vara borta längre än så (finns det verkligen så snälla chefer...?).

Jag tror att det är bra att Piraya stannar där hos sin mamma. Där växte hon ju upp och hennes pappa och syskon bor i samma stad också så det kan nog vara en mycket bra medicin för Piraya att vara i sina hemtrakter nu. Tyvärr är hon också närmare expojkvännen, numera officiellt kallad Svinet av mig, Diva och Piraya. Svinet pluggar i en stad som bara ligger någon halvtimmes bilresa från Pirayas hemstad där hon nu återhämtar sig. Man får ju hoppas att Svinet är vettig nog att inte åka och hälsa på henne och komma med idiotförslaget att de ska försöka bli ihop igen. Diva har hört från honom igen och hon sa till mig att hon hade sagt till honom att lämna Piraya ifred nu, så man får hoppas på att han tar hennes råd och inte ringer Piraya som han hade sagt till Diva att han ville. Diva berättade att Svinet hade gnällt flera gånger om att han och Piraya måste prata. Pfft. Skitsnack. Det enda han ska göra är att lämna henne ifred. Piraya har klart och tydligt meddelat i ett mail till honom (som jag skrev från hennes mail och hade henne i telefon, jag skrev det hon sa till mig att skriva) att hon inte tänker varken förlåta otroheten eller ta tillbaka honom. Svinet har ändå ringt till Diva (Piraya svarar ju såklart inte) och börjat säga att han vill ha sina grejer han hade hos Piraya. De bodde ihop i ett halvår innan han började plugga på annan ort och då lämnade han kvar sina grejer hos henne för enkelhetens skull. Stundetlägenheterna är ju knappast stora, jag har för mig att Piraya har sagt att han bor på 20 kvadrat nu och det är ju ingenting. Min första lägenhet var på 18 kvadrat och det var inte stort... Nu försöker Svinet lirka med Diva för att få henne på sin sida, men det är hon för smart för.
Diva är enormt divig av sig alltså, det är ju därför jag kallar henne för Diva här i bloggen. Hon är en diva helt enkelt, dock är hennes divighet så elegant och äkta att hon får vara divig. Hon kommer undan med det så att säga. Hade det varit en fejkad divighet så hade det varit en annan sak men hon fejkar det inte alls. Hon är stil rakt igenom liksom. Hennes bakgrund är sådan att hon inte kunde bli något annat än en diva som vuxen. Hon kommer från en fin familj, båda föräldrarna har pengar och Diva har själv pengar för hon fick ärva någon av föräldrarnas föräldrar (hennes morfar tror jag det var). Eller egentligen fick ju Divas föräldrar de pengarna men de gav dem till Diva när hon blev myndig (jag har förresten baserat en av huvudkaraktärerna i min bok på henne, fast det vet hon inte... hon bara kom upp i huvudet när jag började skriva storyn). Jag försöker alltid förstå så mycket jag kan av en människa jag lär känna. Jag vill veta hennes bakgrund och liksom analysera så mycket jag kan. Har den här människan syskon, hur var föräldrarna, hur var barndomen, osv. Antar att det är min lilla hobby att försöka förstå en person så mycket som möjligt. Diva är sådär divig eftersom hon kommer från en fin familj och har fått stil och divighet inpräntat i sig redan som barn. Hennes mamma är enormt divig och jag har bara hört hennes röst i telefon... Med den där divigheten (som är smakfull då den är äkta) så har Diva också en viss attityd mot folk. Hon kan vara en enorm subba. Naturligtvis är hon inte sådan mot sina vänner, bara mot de som hon inte gillar vilket ger henne ännu ett divadrag. De som hon inte gillar har inte en chans att försöka få henne att gilla dem, och så är det nu med Pirayas expojkvän. Han har försökt några gånger att smickra in sig hos henne så att han kan få sina saker från Pirayas lägenhet, han bad t.o.m. Diva rakt ut att släppa in honom i lägenheten så att han kunde hämta dem, men där gick han bet. Jag var hemma hos Diva då och hörde hur hon blev en sådan där ultradivig subba mot Svinet i telefon. Hon sa sådär "Vem fan tror du att du är?" i en snobbig ton och kallade honom för pack. I och för sig är det lika gott åt honom men jag skulle nog inte kunna vara så. Jag skulle snarare låta honom prata av sig eftersom han säkerligen inte mår speciellt bra nu. Han måste ju känna en jävla massa skuld nu liksom. Jag skulle inte klara av att vara sådär avståndstagande fastän jag är Pirayas vän och inte hans. Jag försöker alltid se bådas sidor av en konflikt och kan känna mig rätt kluven när jag ofta kan hålla med båda parter även om jag vet att jag bara borde hålla med den ena. Det är nog tur att Svinet ringer Diva och inte mig, jag hade säkert veknat förr eller senare och låtit honom hämta sina saker från lägenheten trots att jag bara är Pirayas vän.

Jag är kanske för diplomatisk? Jag är ju likadan när det kommer till min pappas avslutade relation till min styvmor: jag förstår dem båda två och vägrar att ta någons sida fastän min pappa ibland söker tröst och stöd så genomskinligt att det gör ont i mig. Men det är också typiskt honom. Han ser på sina tre döttrar som enbart sina och tar ingen hänsyn till att 71, 78 och jag också har fått en relation till vår styvmor genom åren. Iallafall jag och 71 (som är skrämmande lika varandra...), 78 bjöd inte vår styvmor på bröllopet eftersom hon inte ansåg att hon kände henne. Det tycker jag var hemskt elakt gjort. Vår styvmor har varit hundra gånger mer vår mamma än vad kvinnan som födde oss har varit. Äldsta syrran 71 har väl inte haft vår styvmor som någon mammafigur så mycket eftersom 71 är äldst, men jag och 78 har verkligen haft det. Då tycker jag det är riktigt dålig stil av 78 att inte bjuda vår styvmor på bröllopet. Jag har gått så långt som att tycka att min styvmor är min riktiga mamma även fast jag kallar henne för hennes namn och inte för mamma när vi pratar. Men det är ju av vana liksom, samtidigt har jag vant mig av vid att kalla kvinnan som födde mig för "mamma" när hon kommer upp i ett samtal mellan mig och mina systrar. Jag kallar henne för hennes förnamn istället. Och ibland, kommer jag på nu, så säger jag faktiskt mamma till min styvmor. Det började nog med att vi båda, av någon okänd anledning, brukar köra med franska hälsningsfraser i mail och när vi pratar i telefon. Hon sa alltid "Bon soir ma fille" (God kväll min flicka) och jag sa "Bonne nuit et au revoir mama" (God natt och hej då mamma). Sedan har det väl blivit så att jag har kallat henne både för mamma och för hennes förnamn. Jag tänker liksom att när jag får barn så är det min styvmor som blir deras mormor.

Hur fanken kom jag in på det ämnet? Är alldeles för trött...