No sleep
Jag tror att det är bra att Piraya stannar där hos sin mamma. Där växte hon ju upp och hennes pappa och syskon bor i samma stad också så det kan nog vara en mycket bra medicin för Piraya att vara i sina hemtrakter nu. Tyvärr är hon också närmare expojkvännen, numera officiellt kallad Svinet av mig, Diva och Piraya. Svinet pluggar i en stad som bara ligger någon halvtimmes bilresa från Pirayas hemstad där hon nu återhämtar sig. Man får ju hoppas att Svinet är vettig nog att inte åka och hälsa på henne och komma med idiotförslaget att de ska försöka bli ihop igen. Diva har hört från honom igen och hon sa till mig att hon hade sagt till honom att lämna Piraya ifred nu, så man får hoppas på att han tar hennes råd och inte ringer Piraya som han hade sagt till Diva att han ville. Diva berättade att Svinet hade gnällt flera gånger om att han och Piraya måste prata. Pfft. Skitsnack. Det enda han ska göra är att lämna henne ifred. Piraya har klart och tydligt meddelat i ett mail till honom (som jag skrev från hennes mail och hade henne i telefon, jag skrev det hon sa till mig att skriva) att hon inte tänker varken förlåta otroheten eller ta tillbaka honom. Svinet har ändå ringt till Diva (Piraya svarar ju såklart inte) och börjat säga att han vill ha sina grejer han hade hos Piraya. De bodde ihop i ett halvår innan han började plugga på annan ort och då lämnade han kvar sina grejer hos henne för enkelhetens skull. Stundetlägenheterna är ju knappast stora, jag har för mig att Piraya har sagt att han bor på 20 kvadrat nu och det är ju ingenting. Min första lägenhet var på 18 kvadrat och det var inte stort... Nu försöker Svinet lirka med Diva för att få henne på sin sida, men det är hon för smart för.
Diva är enormt divig av sig alltså, det är ju därför jag kallar henne för Diva här i bloggen. Hon är en diva helt enkelt, dock är hennes divighet så elegant och äkta att hon får vara divig. Hon kommer undan med det så att säga. Hade det varit en fejkad divighet så hade det varit en annan sak men hon fejkar det inte alls. Hon är stil rakt igenom liksom. Hennes bakgrund är sådan att hon inte kunde bli något annat än en diva som vuxen. Hon kommer från en fin familj, båda föräldrarna har pengar och Diva har själv pengar för hon fick ärva någon av föräldrarnas föräldrar (hennes morfar tror jag det var). Eller egentligen fick ju Divas föräldrar de pengarna men de gav dem till Diva när hon blev myndig (jag har förresten baserat en av huvudkaraktärerna i min bok på henne, fast det vet hon inte... hon bara kom upp i huvudet när jag började skriva storyn). Jag försöker alltid förstå så mycket jag kan av en människa jag lär känna. Jag vill veta hennes bakgrund och liksom analysera så mycket jag kan. Har den här människan syskon, hur var föräldrarna, hur var barndomen, osv. Antar att det är min lilla hobby att försöka förstå en person så mycket som möjligt. Diva är sådär divig eftersom hon kommer från en fin familj och har fått stil och divighet inpräntat i sig redan som barn. Hennes mamma är enormt divig och jag har bara hört hennes röst i telefon... Med den där divigheten (som är smakfull då den är äkta) så har Diva också en viss attityd mot folk. Hon kan vara en enorm subba. Naturligtvis är hon inte sådan mot sina vänner, bara mot de som hon inte gillar vilket ger henne ännu ett divadrag. De som hon inte gillar har inte en chans att försöka få henne att gilla dem, och så är det nu med Pirayas expojkvän. Han har försökt några gånger att smickra in sig hos henne så att han kan få sina saker från Pirayas lägenhet, han bad t.o.m. Diva rakt ut att släppa in honom i lägenheten så att han kunde hämta dem, men där gick han bet. Jag var hemma hos Diva då och hörde hur hon blev en sådan där ultradivig subba mot Svinet i telefon. Hon sa sådär "Vem fan tror du att du är?" i en snobbig ton och kallade honom för pack. I och för sig är det lika gott åt honom men jag skulle nog inte kunna vara så. Jag skulle snarare låta honom prata av sig eftersom han säkerligen inte mår speciellt bra nu. Han måste ju känna en jävla massa skuld nu liksom. Jag skulle inte klara av att vara sådär avståndstagande fastän jag är Pirayas vän och inte hans. Jag försöker alltid se bådas sidor av en konflikt och kan känna mig rätt kluven när jag ofta kan hålla med båda parter även om jag vet att jag bara borde hålla med den ena. Det är nog tur att Svinet ringer Diva och inte mig, jag hade säkert veknat förr eller senare och låtit honom hämta sina saker från lägenheten trots att jag bara är Pirayas vän.
Jag är kanske för diplomatisk? Jag är ju likadan när det kommer till min pappas avslutade relation till min styvmor: jag förstår dem båda två och vägrar att ta någons sida fastän min pappa ibland söker tröst och stöd så genomskinligt att det gör ont i mig. Men det är också typiskt honom. Han ser på sina tre döttrar som enbart sina och tar ingen hänsyn till att 71, 78 och jag också har fått en relation till vår styvmor genom åren. Iallafall jag och 71 (som är skrämmande lika varandra...), 78 bjöd inte vår styvmor på bröllopet eftersom hon inte ansåg att hon kände henne. Det tycker jag var hemskt elakt gjort. Vår styvmor har varit hundra gånger mer vår mamma än vad kvinnan som födde oss har varit. Äldsta syrran 71 har väl inte haft vår styvmor som någon mammafigur så mycket eftersom 71 är äldst, men jag och 78 har verkligen haft det. Då tycker jag det är riktigt dålig stil av 78 att inte bjuda vår styvmor på bröllopet. Jag har gått så långt som att tycka att min styvmor är min riktiga mamma även fast jag kallar henne för hennes namn och inte för mamma när vi pratar. Men det är ju av vana liksom, samtidigt har jag vant mig av vid att kalla kvinnan som födde mig för "mamma" när hon kommer upp i ett samtal mellan mig och mina systrar. Jag kallar henne för hennes förnamn istället. Och ibland, kommer jag på nu, så säger jag faktiskt mamma till min styvmor. Det började nog med att vi båda, av någon okänd anledning, brukar köra med franska hälsningsfraser i mail och när vi pratar i telefon. Hon sa alltid "Bon soir ma fille" (God kväll min flicka) och jag sa "Bonne nuit et au revoir mama" (God natt och hej då mamma). Sedan har det väl blivit så att jag har kallat henne både för mamma och för hennes förnamn. Jag tänker liksom att när jag får barn så är det min styvmor som blir deras mormor.
Hur fanken kom jag in på det ämnet? Är alldeles för trött...
39 vakna timmar
Är inte det längsta jag har varit vaken men det är nära mitt "rekord" som är 42 timmar. Inatt när klockan var lite före 04 så slocknade jag äntligen efter 39 vakna timmar, och nu försöker jag komma ihåg varför och hur jag kunde vara vaken så länge. I fredags vaknade jag lite efter klockan 10, var vaken hela natten och då var det lördag. Vid 10-tiden på lördagen åkte jag in till stan för att hitta lite pärlprylar och scrapbookinggrejer på Panduro och när jag hade gjort det så ringde min låtsasfarmor på min mobil. Hennes barnbarn I är på besök över påsklovet och min låtsasfarmor bad mig att komma och avlasta henne lite så jag gick dit istället för att åka hem till min säng som ropade på mig. Efter någon timme gick vi ut på stan, I ville shoppa och min låtsasfarmor hade några ärenden att uträtta. Jag följde med och tänkte åka hem så fort shoppingen var klar men distraherades av att jag hittade något att shoppa. Tre sjalar (ska försöka få min kamera att samarbeta så jag kan fota dem senare) på H&M för 210 kronor. Okej jag har inte råd med nöjesshopping men nu har jag faktiskt gjort min sista betalning till Kronofogden och har riktigt längtat efter att få köpa något kul. Två av sjalarna var dessutom på rea och då fick jag för mig att jag tjänade lite pengar... Men det gjorde jag ju verkligen inte. Fastän jag inte har råd med onödighetsshopping så ångrar jag mig inte. När man går igenom något så tyngande som att klara av en skuld till fucking Kronofogden så behöver man något kul. Något som får det att kännas bra i huvudet typ.
Efter shoppingen tänkte jag alltså åka hem men min låtsasfarmor lockade med mat och jag var råhungrig så jag följde med. Timmarna som följde blev jag pigg, de där sömntågen kommer och går och mellan dem känner man sig rätt pigg. I var dessutom så jobbig att jag fick energi från att tjafsa med henne. Det är lite lugnare med henne nu också, hennes mamma har förbjudit henne att äta p-piller så nu har I bara en naturlig dos av hormoner och är som vilken tonåring som helst. Dvs, asjobbig. Min låtsasfarmor är inte så lite bakom flötet när det gäller dagens tonåringar så hon lät I köpa Red Bull som hon drack som om det var vatten. Jag tyckte att jag var tvungen att göra något, Red Bull i sådana enorma mängder är fan inte nyttigt och jag såg på I att hon var helt stirrig, så jag gömde alla burkarna med energidryck. I fick ett vredesutbrott men jag stod på mig och gav min låtsasfarmor tips att gömma sin plånbok så att I inte kunde köpa mer Red Bull. Jag fick gömma min egen plånbok också för I försökte ta den. I's mamma har förbjudit henne att dricka sådana där hemska energidrycker men min låtsasfarmor hade glömt det. Jag berättade för henne om när jag var typ 14-15 år och Red Bull började säljas i Sverige och jag och mina kompisar köpte varsitt sexpack och sedan var vi vakna i två dygn. Och idag har jag inget sömnmönster... Kan det hänga ihop månntro? Jag tror det så när jag sedan skulle åka hem så tog jag med mig alla Red Bull-burkarna. En del affärer har börjat med åldersgräns för att få köpa energidrycker och det tycker jag är jättebra för jag skulle nästan vilja likna dem vid knark. Tyvärr har inte alla affärer åldersgräns på dessa hemska energidrycker men förhoppningsvis blir det så snart.
Jag kom hem mitt i Earth Hour och duschade innan jag gick och la mig. Somnade inte så jag gick upp efter någon timme. Det är lite lustigt när man inte kan sova fastän man vet att man är trött. Man börjar tänka på sig själv som om man vore en bebis man ska ta hand om. Är jag hungrig? Behöver jag gå på toa? Behöver jag rapa? Runt midnatt gav jag upp och gjorde en macka och lite te och satte mig i soffan för att titta på tv. Började pilla med Pandurogrejerna och kunde avsluta ett halsband och en annan grej jag pillade ihop för ett par dagar sedan. Ska försöka fota dem senare så ni får se. Samtidigt som jag pillade med halsbandet så fastnade jag framför en film på tv3. Tittade först på "Final Destination" som jag har sett förut, den är rätt bra faktiskt, och sedan såg jag "Hostel 2". Äckligaste film jag någonsin sett!!! Fy fan vilken vidrig film! När klockan var runt 04 var jag helt darrig av trötthet men kunde iallafall avsluta halsbandspillet (vilket man egentligen behöver stadig hand för) och gick och la mig. Jag kan inte minnas att jag låg vaken länge innan jag somnade så jag slocknade nog rätt snabbt när jag väl hade lagt mig. Vaknade efter 13 timmar, klockan 16, och kände mig helt ledbruten för jag hade nog sovit på mage hela tiden och det är min säng för mjuk för. Har fortfarande ont i ryggen och det håller nog i sig. Det brukar ta några dagar innan ryggen blir bra igen när jag hade sovit på mage så länge. Jag antar att jag sov djupt också så jag har nog legat rätt stilla och inte bytt ställning. Annars brukar jag vrida och vända mig i sömnen, (M tycker jag är jobbig som gör så för själv är han en "stillasovare") kasta av mig täcket och ta på mig det igen, vända mig så jag kan vakna med huvudet i fotänden av sängen, osv.
Fan nu fick jag ont i huvudet också. Fast det blir ju mer än 39 vakna timmar nu när jag räknar. Blir ju faktiskt 42 timmar men inatt när jag satt vaken så kom jag fram till att det var 36 vakna timmar och sedan räknade jag vidare när timmarna gick. Vilket blir det egentligen? Jag skrev i bloggen i fredags att jag vaknade lite efter 10 men jag tror jag vaknade senare än så, vid 11 eller närmare 12. Hmm? Jag borde nog börja med att varje dag skriva ner exakt klockslag som jag vaknar för det är jäääävligt svårt att minnas efteråt. Speciellt när man har var vaken 39 timmar. Eller 42. Är faktiskt inte säker på vilket det är.
Try sleeping with a broken heart
Snark... Var uppe till fem imorse och sov bara till 10 fastän jag vaknade 09 igår morse. Mitt sömnmönster är seriöst fucked up. Smsade lite med Piraya inatt när jag inte kunde sova. Med krossat hjärta är det svårt att få någon ro i kroppen när natten kommer och Piraya har nu vänt på dygnet när hon bor hemma hos sin mamma igen och blir omhändertagen. Alicia Keys låt "Try Sleeping With A Broken Heart" är låten som Piraya spelar på repeat just nu. Hon sa att den låten är hennes soundtrack of her life och man får ju hålla med om att den passar. Musik kan mycket väl hjälpa till att läka ett krossat hjärta. Hon är fast besluten att inte åka hem igen fastän hon har ett jobb som väntar. De på hennes jobb, hemtjänsten, var dock väldigt förstående när hon ringde dagarna efter krisen och tog ut två veckors ledighet så hon behöver inte oroa sig för det. Hennes chef verkar vara en snäll person som låter henne gå på semester med så kort varsel. Fast i och för sig så har hemtjänsten många vikarier som är villiga att hoppa in, Piraya har sagt att hon var vikarie i över tre år innan hon fick fast anställning och under den tiden fanns det rätt lite vikariejobb eftersom det fanns så många vikarier. Nu när hon är hemma hos sin mamma och läker hjärta och själ så turas jag och Diva om att ta hand om hennes liv som väntar här hemma. Jag vattnar blommorna och levererar posten till Diva (som har finanssinne, ett otroligt sådant) som håller koll på räkningarna som struntar i vår väns hjärtesorg. Piraya har inte betalat den här månadens räkningar så Diva har betalat några så länge tills jag har hittat Pirayas privatgirohäfte och skickat det till henne. Har letat en hel del men eftersom hon inte är säker på vart hon har lagt det så får jag leta lite till. Piraya betalar räkningarna över internet men det kan hon bara göra från sin egen dator och inte från mammans så jag får se till att hitta hennes bortglömda privatgirohäfte snart. Under tiden har Piraya fört över några tusen till Divas konto så att hyra och telefon inte går till inkasso. Jag vet själv inte vart mitt eget privatgirohäfte är någonstans men jag vet att jag ska ha det kvar. Vet att jag har sparat det för det kan ju vara bra att ha ifall mitt e-leg skulle gå ut eller om datorn skulle strejka. Piraya har sparat sitt av samma skäl och det var ju en bra idé då hon säger att hon inte kommer hem på minst två veckor. Hennes jobbschema är sådant att hon har en vecka ledigt efter de här två veckorna som hon har tagit ut så hon kan bli borta länge ifall hon vill. Bara jag hittar det förbaskade privatgirohäftet... Går ju att beställa nya men Piraya säger att hon vet att det ska ligga någonstans i lägenheten. Dålig ledtråd då hon bor på över 70 kvadrat. Först visste hon att det låg i någon av bokhyllorna (hon har fyra stycken), sedan visste hon att det låg i städskåpet (kaos där inne), och sedan visste hon bergsäkert att det låg i en låda i köket (men det gjorde det inte...).
Jag var i hennes lägenhet en snabbis idag och fick rensa hennes kylskåp för hon hade rester av en pastasås som hade börjat mögla. Jag diskade kastrullen och torkade hela kylskåpet för det luktade som om något hade dött där inne. Fick också hälla ut både mjölk och fil som hade surnat, kastade ost som luktade konstigt men tog hem några bananer och päron. De var fortfarande fräscha i några dagar till och jag kan likagärna äta upp dem eftersom Piraya är borta längre tid än så. När jag letade efter privatgirohäftet idag så hittade jag istället en massa foton på henne och expojkvännen. Piraya har tyvärr vanan att skriva ut nästan alla foton, även sådana som är dåliga (som sådana på mig där jag är aspackad och fick för mig att jag skulle se ut som om jag bajsade...). Fotona på henne och pojkvännen var dock fina. Några av dem är tagna när de var i Barcelona förra våren och de såg verkligen kära ut. Det blev jag väldigt illa berörd av faktiskt. Jag menade naturligtvis inte att snoka men de översta fotona i högen var från grillfesten förra sommaren och där var ju jag med så jag blev nyfiken. Har inte sett dem förut heller så jag tittade på dem, några av dem var på mig och M där vi båda ser jättebra ut och då kollade jag såklart vidare och såg sedan fotona på Piraya och exet. Det alltså, fy vad illa berörd jag blev av de fotota! De såg så söta och kära ut där och jag kunde inte sluta tänka på hur fanken killen har gått och varit otrogen när man ser på fotona att var var dökär i Piraya för knappt ett år sedan. Jag ringde Diva och frågade ifall hon tyckte jag skulle försöka sortera ut de fotona och ta hand om dem så att Piraya inte ser dem förrän hon har ett helt hjärta igen och är redo för det, men Diva hade inget råd att ge. Hon bara sa "Shiiit...jag vet inte, om jag hade hittat dem så skulle jag nog slänga dem men å andra sidan så är det ju hennes foton så hon måste bestämma det." så jag ringde Piraya istället. Hon har varit rätt stabil de senaste dagarna, mammans mammiga vård gör henne gott, så jag ringde och frågade ifall hon ville att jag skulle lägga undan fotona. Bra att jag frågade för hon sa direkt att jag skulle sortera ut fotona på exet och på dem tillsammans och slänga dem. "Släng alla foton på honom! Kolla igenom allihop och släng skithögen!" sa hon. Imponerande egentligen. Jag hade reducerats till en snyftande rest av en människa om jag var i Pirayas skor nu, men hon är vass. Hon lät alldeles iskall på rösten när hon sa det och hon lät så beordrande att jag inte vågade fråga ifall hon var säker. Så nu sitter jag här med en hög foton på Pirayas ex och på dem tillsammans. Jag har inte slängt dem fastän jag lovade henne att göra det. Jag tänker att det kan bli som lite terapi för henne att riva sönder fotona om kanske en månad eller så när hon har kommit till det stadiet. Det där "ta-sönder-allt-som-är-hans"-stadiet då man njuter av att förstöra sådant som egentligen tillhör den som har svikit en. Helst ska det vara något dyrt... Fast man kan också ångra sig: jag blev brutaldumpad av en kille när jag var typ 15-16 år och när jag en tid senare hittade en av hans käraste ägodelar, hans armband (som han hade fick när han konfirmerade sig av någon släkting) så slängde jag det i en gatubrunn. Det ångrar jag enormt mycket! Det riktigt sticker i mig av ånger när jag tänker på det fastän det är länge sedan. Men gjort är gjort... Foton är i och för sig en annan sak. De kan man gladeligen riva sönder. Eller ännu bättre: bränna dem och se hur lågorna långsamt äter upp honom. Pirayas foton på exet och dem tillsammans har jag alltså lydigt sorterat ut men jag har inte slängt dem. Tror faktiskt att det kan bli en bra terapi för henne att riva sönder dem och köra bitarna i dokumentförstöraren.
Hittade även några foton på mig, Diva och Piraya tillsammans när vi var på grillfesten ute på campingen förra året. Skitbra foton alltså! Ska ta en runda till Panduro i helgen och köpa lite scrapbookinggrejer att dekorera det med och sedan skicka det till Piraya nästa vecka när jag ska vidarebefodra det viktigaste av hennes post. Kan kanske göra ett collage av flera foton så hon kan titta på det och komma ihåg att vi finns här för henne.
Körlektion # 41 och 42
I överlag gick körlektionen bra. Vinglade lite när jag skulle växla på motorvägen, backade för fort (den nya bilen har backningssensorer som irriterade mig...), klantade mig lite på fickparkeringen och var för osäker när jag skulle ut på motorvägen första gången men annars gick det finfint! Klart godkänt, jag fick en klapp på huvudet av Gamlingen också. Han är en bra lärare, det måste jag säga. Sådana där små grejer som att få en skämtsam liten klapp på huvudet uppmuntrar mer än vad man tror. Efter körlektionerna stressade jag iväg till mötet med Winnie på soc. Var nästan hög av "Yes jag regerar"-känslan jag fick av eftersnacket med Gamlingen för han sa att jag nog ska ta och köra upp till sommaren. Yes. Yes. Yes. YES! Måste bara palla teorin först, jag sitter typ fast på fas R och de där förbannade miljöfrågorna: kolmonoxid, koldioxid, koloxid, kväveoxid - vilket är farligast för miljön, djur och människor? Öööörgh!!! Skiter väl jag i... Om man nu ska vara miljövänlig så skulle man för fanken inte ens ta körkort... Då skulle man ju gå eller cykla istället. Och de där miljöfarliga ämnena, kolmonoxid, koldioxid, koloxid och kväveoxid, ja jag känner bara till ett av dem och det är koldioxid som finns i utandningsluften. De andra tre kol-blablabla-ämnena vet jag inte vad det är för skillnad mellan. Om någon vet så upplys mig gärna! I gengäld kan jag ju upplysa er om att kombinationen halvljus och dimljus är förbjuden så sluta med det. Däremot får man ha dimljus istället för halvljus men inte tillsammans. Det kan bli en tusenlapp i böter ifall man åker dit och dessutom bländar dimljus och är därmed en trafikfara. Och snälla sluta tuta på körskolebilar. Jag fick två tutningar idag, vet ni inte att tutan bara ska användas för att avvärja en fara som inte kan avvärjas på annat sätt? Ge mig fingret istället om jag nu är så jobbig som inte kör 70 på 50-vägar... När man går i körskola faller man inte för imitationsinlärning eftersom det är det sämsta sättet att lära sig bilkörning på.
Det verkar åtminstone som om jag klarar körkortet innan jag fyller 27. Bra det för om jag inte tar körkort innan min 27-årsdag så lägger jag av. Det är jobbigt nog att vara 26 år och gå på körskola med bortskämda artonåringar som kör med sina föräldrar men ändå inkräktar på mina lektionstimmar och dessutom ber mig köpa ut sprit till dem så fort de får reda på att jag är "gammal", om jag måste vara 27 år och fortsätta med det...? Nej tack. Då skippar jag hela körkortsgrejen. Så nu ska jag för faaan ta körkortet innan min födelsedag. Ska ha det nu i sommar, så det så.
Har till och med valt ut en låt som jag ska lyssna på när jag har klarat det: den här, hehe...
Funderar...
I december när jag var på min systerdotters namnfest och hade pratat med min kusin NG om M, så ringde jag honom när jag var ute och rökte och det samtalet blev något slags genombrott för oss båda. Vi gled isär lite efter det som hände i augusti, han höll sig undan när jag pushade bort honom. Vi gled tillbaka ihop igen såklart men det samtalet vi hade då när jag var på namnfesten blev som det sista vi behövde för att komma nära varandra igen. Det var nog då som jag släppte det som hade hänt och såg M för den har var: min älskade älskare som så gärna ville finnas där för mig när jag drog mig undan. Sedan dess har vi undvikit att prata om "det" och även om jag inte har något större behov av att prata om det längre så undrar jag fortfarande ibland hur hans tankar var då. Jag vet inte om det är av ren nyfikenhet som jag vill veta men det skulle liksom kännas bra att veta vad han tänkte. Det lilla han har sagt om hur han tog det var att det var hans värsta mardröm och då vill jag ju inte påminna honom om det. M fascinerar mig liksom när han håller sig så lugn och cool hela tiden, jag vill veta hur fanken han klarar det. Diva har sagt att det är typiskt manligt beteende att låtsas som ingenting och hålla en cool mask utåt för att fortfarande verka manlig i kvinnligt sällskap, och det har vi fnittrat lite åt, men i M's fall så tror jag inte att den där coola masken utåt är en mask. Jag trodde det först i flera år men den senaste tiden har jag börjat tänka att han faktiskt är sådan. Han är sådär cool av sig helt enkelt. I förrgår hanterade han Piraya som om han aldrig hade gjort något annat medan jag var ett nervöst vrak och agerade mest på impuls, och när han lämnade mig med Piraya så ville jag att han skulle komma tillbaka och säga åt mig vad jag skulle göra. Jag klarade ju det när instinkterna väl vaknade till liv men jag ville ändå att M skulle komma tillbaka. Eller åtminstone lämna typ en lista över vad jag skulle göra. Han känner ju Piraya lika väl som jag men han var hur lugn och cool som helst och jag ville helst gråta av rädsla när jag var ensam med Piraya. Sedan när M kom tillbaka efter jobbet så hade jag ju fixat allt, Piraya låg och sov och tabletterna hade jag lagt i handväskan så hon inte kunde komma åt dem, men när M kom genom dörren blev jag så lättad att jag somnade mot hans axel när vi tittade på tv. Var helt svag i knäna senare när vi åkte hem och satt vaken hela natten för jag var så speedad efter allt.
Alltså, sammanfattning: jag var nojjig, nervös, skräckslagen och visste inte alls ifall jag gjorde något rätt, men M var L U G N, helt lugn och megacool. Hur fan kunde han vara det? Okej han är polis och har väl en massa utbildning och träning, han har sett en massa hemskt osv, men ändå. Det här handlade om hans vän Piraya och han seglade lugnt och fint genom det hela. Bortsett från det där när han stod och bankade näven i väggen då med min "grej" i augusti så var han lugn hela tiden. Jag fattar inte hur han klarar det, jag är enormt impad av honom alltså. Jag har frågat honom flera gånger sedan i förrgår och han fnissar bara åt att jag tycker han är cool. Han fnissar nu när jag skriver det här och själv får läsa att jag skrev att han var megacool. Sluta fnissa... Jag blir faktiskt lite generad... En man får ju inte veta att en kvinna är impad av honom. Det stör maktbalansen mellan könen: kvinnor låtsas hela tiden som om vi aldrig blir impade av män och då skäms männen vilket ger kvinnor lite makt i gengäld för att män har större fysisk styrka. Så funkar det ju, den eviga leken som är maktbalansen mellan män och kvinnor. M säger nu att jag får väl impa tillbaka på honom. Hur fan då? Det enda kvinnogörat jag känner till som impar på män är att föda barn och det är jag inte ens i närheten av att göra än på några år så hur ska jag då impa på honom? Visa brösten? Tips tack...
Mycket på en gång
Diva och jag pratade om det där igen, hur jag satte på telefonen innan jag gick på toa fastän det nästan var akut. Det är lite underligt. Jag är rätt säker på att om jag inte hade satt på telefonen först så hade jag glömt bort det och gjort kaffe efter toabesöket. Som så många dagar innan hade det säkert gått en timme eller två innan jag hade kommit på att telefonerna var av. Jag tackar verkligen högre makter för att de fick mig att sätta på telefonerna. Det låter kanske töntigt men jag har nog blivit lite religiös sedan igår. Och jag fattar fortfarande inte hur M kunde vara så cool igår och sedan sova gott på natten när jag var helt speedad av allt.
Jag har fått lite glada nyheter mitt i alltihop. Mycket på en gång just nu. Fast de passar rätt dåligt men det är ändå glada nyheter som jag har väntat i evigheter på. Jag har fått kallelse till psykiatriavdelningen! Det gick ju snabbt! Inga tre månaders väntetid där inte. Det dåliga är dock att det är på torsdag och då har jag redan två grejer inbokade. Har dubbel körlektion och sedan möte med Winnie på soc direkt efter. Tiden jag fick på psykiatriavdelningen är mitt i min dubbla körlektion och den vill jag inte gärna avboka för Gamlingen är svår att få dubbla körlektioner hos om man inte vill köra 07.30. Han är skolan mest populära körlärare verkar det som (förvånar mig inte, han är jättebra) så eleverna har börjat boka in sig på hans timmar. Mina timmar... Dumt att jag sov så länge idag men jag får ringa imorgon och kolla om jag inte kan få en annan tid på psykiatrin. Eller det är ju fredag idag ja. Känner mig fortfarande knasig sedan igår. Har liksom tappat ordningen dagarna på något sätt. Får ringa på måndag och höra ifall jag inte kan få någon annan tid på psykiatrin. Om de inte har någon så får jag väl avboka körlektionen och Winnie-mötet men jag ska kolla iallafall. Blir lite krångligt eftersom jag dubbelbokade mig själv: tog en dubbel körlektion som slutar precis när mötet med Winnie börjar, klockan 14, och tiden jag fick på psykiatriavdelningen är 13.30. Med restid osv är det omöjligt att få alla tre grejerna att gå ihop. Så blir det när man inte skriver in allt i kalendern i samma stund som man bokar något. Eller när man gör som jag gör: skriver in det ena mötet i mobilens kalender och sedan tittar i papperskalendern när man ska boka in det andra mötet. Smart.
Pirayas kris
Så Piraya ändrade sin relationsstatus från förlovad till singel och då kom det, den där svarta sorgen över att ha blivit sviken. Hon ringde och var alldeles, ja vad ska man säga? Jag vet inte hur jag ska beskriva hennes tillstånd. Hon var bara helt jävla förstörd alltså. Hon snackade om att ta 100 Stillnoct med Absolut Vodka och jag blev alldeles skakig när hon sa det. Stillnoct känner jag till för min låtsasfarmor har haft dem och jag har testat dem ett par gånger. De är förfärliga! De är insomningstabletter som får en att göra en hel del knasiga grejer när de har börjat verka. Min låtsasfarmor tog dem i tio år innan hon lyckades sluta och jag har i insomnians desperation snott ett par av henne. Det är länge sedan nu men jag minns hur jag blev. När de tar effekt så är det som om man jättesnabbt blir aspackad och jag minns att jag tyckte det kändes som om någon satt på mig och tryckte ner mig i sömnen. En fullkomligt onaturlig sömnighet helt klart, det kändes som om sömnen pressades in i mig typ. Jag blev törstig och skulle dricka vatten från kranen men fick för mig att jag var tvungen att lapa i mig vattnet från diskhon istället för att sörpla i mig det från strålen. Min låtsasfarmor brukade ringa och säga underliga saker när hon hade tagit Stillnoct och dagen efter mindes hon inte att hon hade ringt. Så Stillnoct är farliga grejer, har läst att det är lätt att bli beroende av dem också. Piraya fick dem utskrivna för ett par år sedan när hon inte kunde sova efter att ha rest mellan olika tidzoner och sedan blev de liggandes i hennes badrumsskåp när hon fick rätt på sömnmönstret igen.
Men jag visste inte att hon hade Stillnoct. Hade jag vetat det så hade jag slängt dem för jag är nästan rädd för de tabletterna. Jag blev helt jävla skakig när Piraya sa att hon satt och tittade på tabletterna och försökte komma på en anledning till att inte svälja alla 100 med vodka. Min första tanke var skuld, att jag skulle försöka få henne att tänka på hur det skulle bli för mig ifall jag misslyckades med att tala henne tillrätta. Jag tänkte att om jag får henne att känna lite skuld för hur jag då skulle må ifall hon tog livet av sig nog skulle hjälpa. Den idén kom nog från när jag var 16 år och ville ta livet av mig men ångrade mig när jag tänkte på hur ledsna mina systrar skulle bli ifall jag dog. Kommer ihåg att enbart tanken på att jag skulle orsaka mina systrar sorg var tillräckligt för att få mig att släppa självmordstanken då. Det funkade på Piraya också. Hon försökte först att säga att jag inte hade något ansvar för henne men jag sa att det hade jag ju visst, hon hade ju ringt mig och lagt ansvaret för hennes välmående i mina händer. Tack o lov för att jag är snabbtänkt. Piraya såg situationen ur min synvinkel och började hysterigråta och säga förlåt istället. I den stunden, den exakta stunden då hon började gråta, så vet jag hur hon kände det. Jag kände samma sak för tio år sedan när jag började gråta för att jag hade varit så nära att ta livet av mig och ge mina systrar sorg. Även om du inte älskar dig själv det minsta så finns det någon som älskar dig och den personen vill du inte skada.
Jag smsade M under tiden som jag pratade med Piraya och när hon höll på och sa att hon skulle ta 100 Stillnoct så skrev jag det i smsen. Pirayas hemtelefon pep och behövde laddas när vi hade pratat i två timmar och hon lovade att hon var lugn igen så vi la på, men jag var fortfarande sjukt orolig. Ringde M som jobbade då och han tyckte det var bäst att vi åkte hem till henne. Han sa att självmordsbenägna personer kan säga att de mår bra bara för att "räddaren i nöden" ska lämna henne eller honom ifred att göra vad de vill: ta livet av sig. Jag blev ännu oroligare för Piraya hade sagt "hej då" med en ton i rösten som lät konstig. Jag sprang ner till bensinstationen på M's order och han och hämtade mig med polisbilen och körde sedan med blåljusen på hem till Piraya. Hon levde när vi kom dit och hon hade inte tagit de där hemska Stillnoct men hon sa att hon hade fortsatt fundera på att göra det när hon och jag la på. Hon bara grät och sa att hon kände sig dum och att hon skämdes för att jag hade kommit dit med M och hans kollega. A feeling I recognize well. Jag har orsakat M en "mindre" utryckning jag också. Till och med två och jag skämdes vid båda. Tre stycken är det förresten, den första var när vi nyss hade lärt känna varandra och han blev inblandad av en slump. M och den andre polisen åkte efter en stund och jag stannade kvar och tog hand om Piraya. Gjorde en smörgås åt henne och borstade hennes hår, satt och höll om henne och fick henne att somna efter ett tag. Jag la Stillnocttabletterna i handväskan och ringde Pirayas mamma som inte hade någon aning om vad som hänt de senaste dagarna. Mamman blev naturligtvis jätteorolig men jag sa att allt var lugnt för stunden och att jag hade tagit hand om tabletterna och att Piraya hade somnat. Då var klockan runt 19 och mamman satte sig i bilen så fort hon och jag hade lagt på. M slutade jobba en timme senare och kom till Pirayas lägenhet igen. Piraya sov lugnt och jag somnade så fort M kom dit. Vi tittade på tv och jag hade ju sovit hela dagen men jag somnade ändå, det där timmarna tärde verkligen på krafterna (jag fattar inte hur M klarar sådant där). Pirayas mamma kom vid 22-tiden och vi pratade en stund innan M och jag åkte hem till mig. Då sov Piraya fortfarande men hon vaknade för ett par timmar sedan. Fick sms av henne där hon skrev att mamman ska ta med henne hem till sig tills hon mår bättre.
Jag tackar Gud/Buddah/Allah/universums rådande krafter för att jag igår vaknade drygt tio minuter efter klockan 16 och satte på min hemtelefon det första jag gjorde. Jag har vanan att stänga av den när jag sover och ibland kan jag glömma bort att sätta på den igen. Ibland har jag inte satt på telefonen igen förrän jag har börjat undra varför ingen ringer och då upptäckt att hemtelefonen har varit avstängd i flera timmar. Mobilen är också i regel avstängd när jag sover och det var den igår, och samma sak med den: det kan gå många timmar innan jag kommer på att den inte är på. Det händer ofta att det tar åtminstone en halvtimme eller en timme innan jag kommer på att telefonerna är avstängda, men igår satte jag på dem båda två så fort jag tänkte på dem. Jag var på väg in i badrummet för jag behövde verkligen kissa men så gick jag tillbaka och satte på telefonerna först. Jag fick leta lite efter hemtelefonen innan jag hittade den och fastän det tog ett par minuter så struntade jag inte i det. Varför?
Det kan man nog fundera länge på. Jag menar: jag behövde verkligen kissa men jag fortsatte leta efter telefonen fastän det nästan gjorde ont att hålla mig. Diva, som har fått höra vad som hände igår, är sådan att hon är bergsäker på att alla har en skyddsängel, och hon säger att det säkert var Pirayas döda farmor som fick mig att vända om och sätta på telefonerna innan jag gick på toa. Hade jag gått på toa först så hade jag säkert glömt bort telefonerna och sedan börjat göra kaffe istället. M har "hmm":at över det här för han håller med Diva litegrann om det där med skyddsänglar. Det gör nog jag också faktiskt. Både Diva, M och jag själv är lite förbluffade över hur jag natten till igår var astrött men inte kunde sova alls och därmed vände på dygnet: hade jag inte gjort det så hade jag nog inte varit hemma när Piraya ringde då strax efter klockan 16 för jag hade tänkt gå ut till köpcentrat och handla mat för min hundralapp och samtidigt "gå bort" smärtan i lårmuskeln, och vem vet ifall Piraya hade ringt min mobil om jag inte hade svarat på hemtelefonen? När hon ringde var hon typ i upplösningstillstånd, hon var inte riktigt klar i huvudet så att säga. Hennes första tanke hade ju gått till mig och om jag inte hade svarat så är jag inte säker på ifall hon hade tänkt så långt att ringa min mobil istället.
Shit, jag är fortfarande skakig sedan igår. Jag fattar verkligen inte hur M klarar det, han har ju sådana adrenalinförhöjande grejer ofta när han jobbar men han var kolugn hela tiden igår och är fortfarande lugn idag. Han sov inatt men jag satt vaken och tänkte på Piraya och på det där jobbiga om. OM jag inte hade satt på telefonen, OM jag inte hade tagit det på allvar, OM jag hade gått på toa och sedan duschat och inte hört telefonen, OM jag hade trott på Piraya när hon sa att hon mådde okej igen, OM jag inte hade smsat M när jag inte visste vad jag skulle göra, OM jag hade sovit en kvart längre, OM jag inte hade tagit tabletterna från henne, OM jag inte hade hört ringsignalen...vad hade hänt då?
Hur kan han vara så lugn? Jag var närapå ett nervvrak igår när vi satt i polisbilen på väg hem till Piraya men M var hur cool som helt. Han sa nyss "Nja, jag blev ofta skakig när jag var ny men man vänjer sig snabbt. Man har nytta av den där adrenalinrushen när det handlar om minuter som det gjorde igår." när jag frågade hur fan han kunde vara så filbunksaktig igår. Vilken jävla sak att vänja sig vid då... Snutar måste vara adrenalinjunkies ju. Seriöst, jag förstår inte hur i hela friden han klarar det. Jag är ju fan fortfarande nervig och liksom uppe i varv. Känner mig helt speedad och tycker nästan att M är knäpp i huvudet när han säger att jag ska försöka sova en stund eller ta en dusch för att slappna av. Jag skulle aldrig klara av att vara polis, den saken är klar.
Obehag
Runt jul någongång lärde jag mig att på nytt sova i mörkret. Att sova när det är tyst har jag alltid haft svårt för så länge jag kan minnas så jag somnar alltid med radion på låg nivå eller låter teven stå på med bildskärmen släckt. Jag lärde mig att göra det igen. Jag kom till ro mer och mer, jag lärde mig att han inte var här på riktigt när mina tankar spökade fritt i mörkret. En del kvällar gick jag väl och kollade onödigt många gånger att dörren var låst innan jag kunde slappna av men jag lärde mig så småningom att bli trygg i mörkret. Jag lärde mig till och med att se på skräckfilm i mörkret. Jag tvingade mig att titta på "Det okända" på tv4+ och på creepy thrillers (inte Jason Voorhees!) utan att ha någon annan ljuskälla än teven. Det är det inte många som vågar, om jag får gissa. M tycker "Det okända" är läskigt så han vill helst inte se det alls fastän han är nyfiken på sådant övernaturligt. Jag retade honom rätt mycket då... Jag vågade ju sitta ensam i min mörka lägenhet och se programmet, men han ville inte se det ens om vi satt tillsammans med lamporna tända. "Nää...det är så obehagligt ju..." sa han och jag sa att det inte var någon fara för i huset där han bor så fanns det ingen poltergeist. Bara ett snällt litet husspöke som stoppade om honom när han sov... Det där sa jag till honom när han ringde mig en kväll och vi pratade så länge att vi till slut började se på "Det okända" när det började och höll varandra sällskap i telefonen. Sa det medan vi tittade på programmet som visas vid tvåtiden på nätterna. När vi sedan hade lagt på och jag hade gått och lagt mig så smsade han mig och sa att han inte kunde sova för att han låg och väntade sig få se något. Jag smsade tillbaka att det fanns ju ett snällt spöke i hans hus, en äldre dam som inte hade några ögon och som tyckte om att stoppa om folk när de sov. Heheheheee... M var dödstrött dagen efter för han somnade inte förrän på morgonen. Det där var någon gång i december ungefär samtidigt som jag hade börjat sova i mörkret igen.
Nu har jag kunnat sova i mörkret så länge att jag inte har tänkt på det för det blev naturligt att göra lägenheten mörk när jag gick och la mig. Nu inatt är det dock något som är fel. Jag har varit jättetrött sedan igår eftermiddag för jag har sprungit några ärenden och varit hos Piraya och stöttat så jag borde ju ha somnat för länge sedan. Jag var utschasad redan klockan 20 igår men ändå kunde jag inte sova. Jag vet inte riktigt vad det är men det är något som hotar i mörkret. Det finns en otrygghet i mig när det blir mörkt. I förrgår putsade jag fönster och våttorkade golvlisterna hos min låtsasfarmor (hon erbjöd mig pengar ifall jag gjorde det, hela 100 kr...vad gör man inte för en slant i dessa dystra tider) och sträckte nog en muskel i låret när jag kröp runt i dammet på alla fyra, så jag har rätt ont nu. Igår gick jag dessutom in till stan och sedan tillbaka hem för att spara busspengar så jag har lite träningsvärk också. Benen värker och låren gör så ont att jag undviker att gå. Det kanske är det som gör att jag inte kan sova, det kan ju vara en så enkel förklaring eftersom det gör ont hela tiden och stör mig. Men jag vet inte. Det är något mer, något obehag i mig. Något som gör att jag sitter med fyra tända lampor och bloggar istället för att sova.
Och nu har det gått 40 minuter sedan jag tände lamporna och jag känner fortfarande att jag inte kan sova i mörkret. Jag behöver lugn men det finns inget i mig.
Jag smäller av
När man får höra något som chockerar så kan man ofta säga eller tänka "Nej nu smäller jag av!". Iallafall säger man så där jag ursprungligen kommer ifrån. Där är det ett vanligt uttryck när man delges chockerande nyheter men här där jag bor nu är det inte lika vanligt. Här säger man istället "Nej lägg av!". Innebörden av de båda är dock samma: man har fått höra något som man chockeras så av att man inte vill tro sina öron.
Jag har smällt av flera gånger i mitt liv och ett par gånger de senaste dagarna. Först smällde jag av när Piraya ringde och berättade att hennes pojkvän, som jag hade uppfattat som en hygglig man, hade varit otrogen fyra gånger det senaste halvåret. Med fyra olika tjejer också. Då smällde jag av för jag har träffat Pirayas pojkvän några gånger och har aldrig fått den vibben från honom. Och jag brukar pejla in rätt. Det tillhör de extrema ovanligheterna att jag pejlar fel.
Igår smällde jag av när jag fick Facebook-mail från min styvmor. Jag hade mailat henne och berättat att remissen till psykolog som min husläkare hade skrivit, hade skickats tillbaka. Min läkare skrev till mig att psykologavdelningen inte ansåg att mitt ärende hörde hemma där utom inom psykiatrin. Jag fattade först ingenting. Psykologi och psykiatri är väl inte sådär jätteolika områden??? Jag menar, avdelningarna måste ju ligga i samma hus och mer eller mindre gå hand i hand med varandra? Jag förstod inte alls varför psykologavdelningen hade avvisat remissen och min läkare gav ingen förklaring heller. Jag kunde inte ringa henne och fråga eftersom hon är ledig hela våren (utmärkt timing). Under tiden är jag hänvisad till en annan läkare som ringde mig i fredags, utan att säga sitt namn, och frågade ifall jag ville att remissen skulle skickas till psykiatrin istället. Min husläkares åsikt, som hon skrev i sitt brev, var att vi skulle börja om från början med en bedömning hos läkare eller kurator på vårdcentralen. Läkaren som ersätter henne nu i vår hade en annan åsikt och tyckte att vi kunde skicka remissen vidare till psykiatrin. Jag sa okej, skicka remissen vidare, och jag tänkte samtidigt att jag nog inte orkar hålla mig ovanför vattenytan länge till. I och med min skinnömsning så mår jag faktiskt lite bättre men det finns hela tiden en skugga bakom allt. Mitt förflutna ligger kvar och spökar för mig och jag kan inte bli av med det helt utan hjälp. När det går mot det sämre så känns det som om jag ligger i vattnet och är på väg att drunkna, men hittills har jag lyckats hålla åtminstone nästippen ovanför vattenytan. Jag har dragits ner ibland men kunnat komma upp igen efter en tid.
När jag mailade min styvmor om detta med remissen så hoppades jag på att hon skulle kunna kasta lite ljus över varför den hade skickats tillbaka och ansågs av psykologavdelningen höra hemma hos psykiatrin. Hon kastade ett jävla stort ljus över det. Jag hade inte ens tänkt på det. Min styvmors tanke om varför remissen skickades tillbaka är att jag har en ADHD-diagnos sedan fem år tillbaka. Jag har alltid sagt att den är fel, två psykologer och en läkare som gjorde en utredning av mig för cirka tre år sedan ställde sig mycket tveksamma till den diagnosen, min styvmor som har varit psykolog i 30 år och känt mig i ungefär 15 har sagt att hon aldrig har sett några sådana drag hos mig, och en arbetspsykolog jag träffade förra året har helt avfärdat diagnosen.
Jag har verkligen slagits för att få bort den här förbannade ADHD-diagnosen. Jag vet att jag inte har det för jag känner inte alls igen mig i beskrivningar av det. Jag har läst varenda internetsida om ADHD, jag har varit på biblioteket och lusläst psykologiböcker om ADHD och jag har aldrig känt igen mig i beskrivningarna. Inte det minsta. Bakom mig har jag fem människor som alla ifrågasätter eller helt avfärdar diagnosen. En viss arbetsförmedlare har påstått att jag "naturligtvis inte" ska behöva ha kvar diagnosen när jag anser att den är felaktig och det har jag lugnats lite av. Min styvmor har dessutom sagt att en sådan diagnos bara är giltig i ungefär tre år eftersom det hela tiden forskas i området. Alltså skulle jag inte behöva dras med den här förbannade ADHD-diagnosen längre och jag trodde att remissen till psykolog (som skickades i oktober!) snart skulle få effekt och kalla mig till samtal. Äntligen skulle jag snart få komma till en psykolog och få lätta lite på det enorma tanketryck jag har i mig. Istället är det minst tre månader kvar innan psykiatriavdelningen kanske kallar mig för samtalskontakt. Om remissen inte skickas tillbaka igen. Det vet man ju inte.
Jag smäller av. Jag skulle verkligen kunna strypa den där hemska neuropsykologen som satte ADHD-diagnosen på mig. Jag skulle kunna strypa henne! Jag hatar henne! Det hemska är att hon fortfarande är verksam. Hon är fortfarande ansvarig här i kommunen för dessa utredningarna. Vet vet hur jävla många hon har feldiagnostiserat?
Boyfriend failure
Vi kom såklart in på samtalsämnet otrogna pojkvänner vilket råkar vara något som vi alla har varit med om. Diva blev bedragen för några år sedan och hon blev så sur att hon sparkade in blinkerglasen och lyktorna på killens bil. Det flinade vi lite åt... Kunde låta bli för det var ju lite filmiskt gjort även om skadegörelse inte är så smart att dra till med. Jag blev bedragen i ett förhållande som jag hade när jag var 18-19 år och jag var otrogen tillbaka som hämnd. Jag låg med killens brorsa som var lite småkär i mig. Det garvade både Piraya och Diva åt, liksom alla andra som får höra det. Jag förstår inte riktigt varför alla tycker det är så lustigt. Okej, jag tycker själv att det var lite kul på ett småelakt sätt, och jag är lite stolt över det hehe, men folk som får höra det brukar börja garva. Antagligen för att det är så giftigt gjort att vara otrogen tillbaka och dessutom med brodern. M har flinat lite åt det också så det är inte bara tjejer som finner det lustigt. Det är ju annars vanligt att kvinnor finner en sak otroligt lustig men att män inte tycker det är roligt alls. Som när kvinnor jämför män med hundar, hehe. Det är ju bara roligt för kvinnor, män finner det inte det minsta roligt. Ikväll gick tjejsnacket något oerhört! Det var nödvändigt att för några timmar hata alla män, bara ta upp mäns negativa sidor och kalla dem allihop för svin. Man bashing på hög nivå. Piraya behöver det justnu, det hjälper för stunden innan hon börjar den där plågsamma processen med att fråga sig varför.
"Varför gjorde han så?
Varför hände det mig?
Varför älskade han mig inte tillräckligt för att inte sätta på andra tjejer?"
Alla de frågor som flyger genom den bedragnas huvud. Hur många har inte varit där? Sedan kommer är.
"Är det något fel på mig?
Är jag ful?
Är jag inte tillräckligt sexig för honom?
Är mina bröst för små?
Är jag för tjock?"
Sedan kommer äntligen vad.
"Vad fan är det med honom egentligen? Han är ju för fan sjuk i huvudet..."
Ungefär så. Jag och Diva har väl ett par veckor av skiftjobb framför oss när Piraya ska gå igenom det. Diva ska plugga inför något prov som hon ska tenta av snart så jag har jour inatt ifall Piraya behöver mig. Passar mig bra för jag vände på dygnet så jag kommer ändå inte kunna sova.
Leva spartanskt
Min låtsasfarmor vet hur jag har det ekonomiskt men M vet det inte. Han vet litegrann men jag har liksom inte lust att berätta att jag bara har drygt 900:- per månad att leva på när alla räkningar är betalda. Nu har jag ju nästan klarat det också, jag behöver bara leva såhär snålt tills 25 april då jag får cirka 1900:- kvar efter räkningarna. Fan vad rik jag kommer tycka att jag är då... Fast M anar nog hur spartanskt jag har det. Han var här igår och kollade i mitt tomma kylskåp det första han gjorde och idag kom han med en kasse mat som han packade in i kylen innan han åkte till jobbet. Är det löjligt att jag är närapå överlycklig för att jag har äpplen nu? Liksom äpplen!!! Jag har inte ätit ett äpple sedan förra året. Jag har mjölk också! Jag har inte druckit mjölk på en månad. Jävlar vad gott att dricka mjölk! Och fil! Fastän jag inte gillar fil, det smakar ju som sur mjölk, så tycker jag det är jättegott att halsa fil direkt från paketet. M köpte ost också. Jag fick typ en smaklöksorgasm när jag stod i kylen och åt prästostskivor. Enormt gott!
Jag måste säga att jag är jäkligt stolt över mig själv som klarar av att betala skulden till Kronofogden och under tiden lär mig att koka soppa på en spik. Näringbristen är överhängande dock. Jag känner mig trött hela tiden och jag har gått ner några kilo. Jag har vitamintabletter som jag tar en varje dag så det är väl ingen fara egentligen. Det står ju på burken att en tablett innehåller dagsbehovet av vitaminer och mineraler. Kanske ska ta två tabletter per dag? Jag får ju inte i mig så mycket näring genom maten. Men jag klarar mig nog.
Har dock ett litet problem som jag inte vet hur jag ska lösa. Snart måste jag tvätta kläder och jag har inget tvättmedel kvar. Det är ju 12 dagar tills jag får drygt 900:- att leva på igen. Jag funderar på om man kanske kan ta schampoo eller typ Grummes tvättsåpa istället. Fast Grummes luktar så äckligt. Har haft en flaska Grummes tvättsåpa i städskåpet i evigheter och använder den aldrig för jag pallar inte med lukten. Det kanske funkar att tvätta kläder med diskmedel?
Failblog
Jippi, febern verkar ha lämnat mig helt nu. Hade 38,5 grader igår när jag dessutom hade bokat tvättstugan. Kunde inte skippa den hellere för jag hade troskris också. Kände mig nästan svimfärdig igår när tvätten var klar och jag äntligen lägga mig och koncentrera mig helt på att vara sjuk. Skön känsla egentligen. Jag somnade tidigt igår kväll och vaknade för någon timme sedan. Har snöat in på "Failblog" och några bilder måste jag dela med mig av. Alla är från failblog.org.
Man behöver inte ha någon fantasi överhuvudtaget för att tänka vad jag tänker när jag ser den här...
Inte den här heller...
Därför ska man ha båda fötterna på jorden.
En solklar WIN!!!
Bättre än en blinkning med helljuset...
Finns det någon som INTE skulle göra samma sak som snubben?
En sådan här skulle göra varenda pubs herrtoa lite trevligare. Handtagen var ju perfekt placerade också.
WIN! Absolut en WIN!. Jag skulle älska ifall min tandläkare hade en sådan här! Skulle nog kännas lättare att betala 7900:- om hon hade en sådan mask när hon drar ut min visdomstand.
Och den sista... Jag dör av skratt bara jag tänker på den. Är det någon som inte skrattade upp morgonkaffet i näsan nu? Jag är på bristningsgränsen till att explodera i asgarv bara jag tänker på den här, men jag får inte skratta för då hostar jag bara och det gör jag redan så mycket. Jag började gråta av skratt när jag såg den här! Sorry ifall någon sprutlackerade sin dataskärm med kaffe nu. Vilken jävla idiot kom på den clownmasken egentligen...? Måste ju vara en barnhatare.
Sjuk
Jag råkade göra stopp i toaletten igår när jag skulle spola ner en massa pappersnäsdukar för att spara plats i sopkorgen. Alla snorpapper vägrade att åka ner fastän jag tryckte på spolknappen och efter ett tag var det totalstopp. Toaskålen fylldes med vatten nästan ända upp till sitsen när jag tryckte på spolknappen. Jag blev helt ställd och hade ingen aning om hur man fixar ett stopp i toaletten. Jag har faktiskt aldrig lyckats skita så mycket att det blir stopp... Funderade ett tag på att pilla bort alla papper med handen men det var jag inte så pigg på. Det är ju trots allt en plats där bajs hamnar även om det för tillfället bara var en massa pappersnäsdukar. Vattnet rann undan efter ett tag men fyllde hela skålen igen när jag försökte spola. Jag lät det vara som det var i någon timme, tänkte att vattnet skulle blöta upp alla pappersnäsdukarna så de skulle slitas sönder vid nästa spolning men så funkar det tydligen inte. Efter ännu en liten stund hade jag druckit en massa te, jag har fått för mig att det får ut febern från kroppen men om det stämmer vet jag inte (men jag tycker verkligen att det funkar), så då behövde jag göra nummer ett men toaletten fylldes med vatten igen när jag försökte spola ner näsdukarna.
Då ringde M och var sugen på att träffas men istället fick han förklara hur man fixar ett stopp i toan. Jag var noga med att säga att det faktiskt var pappersnäsdukar som hade orsakat stoppet och inget annat... Vi har känt varandra länge men lite, öh...romans och mystik kan man väl försöka ha kvar i relationen. Jag erkänner hellre att min näsa för tillfället producerar litervis med snor än att han kan misstänka att jag har gjort en rejäl nummer två (för sådant tror ju inte män att kvinnor gör...). Dessutom var jag tvungen att lägga ifrån mig telefonen och fräsa näsan flera gånger under samtalet. Iallafall, M sa att jag skulle fylla en hink med vatten och hälla ner i toaskålen från hög höjd för då öppnas vattenlåset. Det visste inte jag...vet alla sådant? M sa det som om det vore det mest självklara i världen. Det funkade iallafall, toan sa "schlurrrp" och svalde lydigt alla pappersnäsdukar.
M var riktigt sugen på att träffas, trots mitt snorande och hostande i telefonen (jävlar vad sexig han måste tycka att jag är) men han får gå osexad ett tag till. Febern är borta idag men jag hostar och snorar fortfarande. Jag känner mig extremt ofräsch som legat med feber i två dagar (jag har lärt mig att man inte ska duscha när man har feber för då blir det värre) och min näsa är röd efter alla snytningar. Öm är den också. Funderar på hur opraktiskt det är att snyta näsan. Feber får man ju för att kroppen har fått någon infektion och är strängt upptagen med att bekämpa den och hinner inte med att reglera kroppstemperaturen, till exempel. Det är ju en rätt så smart funktion, men näsan? Väldigt osmart. Den blir ju röd och öm efter några snytningar. Människokroppen som i övrigt har så smarta funktioner borde väl då ha fixat ett tåligare snoravlopp? Jag tycker ju det nu när jag får doppa näsan i en burk Nivea efter varje snytning. Men det luktar ju gott åtminstone. Önskar att Nivea fanns som parfym.
Nu när jag är feberfri så ska jag våga mig ut till Ica. M erbjöd sig att handla åt mig men då vill han leka läkare och patient och "ta tempen" på mig, det hörde jag på honom, och det är jag inte på humör för. Inte ännu på ett par dagar iallafall. Är ju så lagom sexigt att snyta näsan mitt i sexningen. Han klarar sig allt några dagar till.
Kom att tänka på när jag var liten och inte hade lärt mig att snyta nosen själv. Jag ville alltid att pappa skulle snyta näsan åt mig för det var roligare. Han sa alltid "Fräs nu!" men "mamma" sa bara "Snyt." och det var inte lika roligt.
Och förresten: när man har feber så ska man inte titta på "The Day After Tomorrow". Då fryser man bara. Jag kollade på den igår och frös något enormt trots tre tröjor, halsduk, vantar och skållande hett te.
Förresten...
En av de som fick mitt nyårssms är en kollega till M och den kollegan har inte varit snäll mot M. Alla på stationen fick höra om min nyårshälsning och ett tag hade M det riktigt jobbigt med alla psykningar och grova grabbkommentarer. De kunde till exempel sitta i fikarummet och prata, det blev tyst en stund och så sa någon "Jahaa...har du gett din tjej en massa kuk nu då?" och alla garvade åt stackars M. Fast nu har det lugnat ner sig. Och det var väl på tiden också, det är ju ändå mars nu. Men jag får fortfarande höra om min nyårshälsning av folk som jag inte har så tät kontakt med. "Ja just, du jag fick ditt sms förresten... Tack detsamma..." och så skrattar de och jag suckar och önskar att jag kunde uppföra mig lika väluppfostrat som till exempel mina systrar. De skrattade länge åt min nyårshälsning förresten. Jag fick en del psykningar av dem på bröllopet och min svåger skrattade åt mig.
Nu är det faktiskt länge sedan jag önskade halva min bekantskapskrets en massa kuk 2010 men folk minns det fortfarande. M fick en kommentar om det igår: "Ger du henne en massa kuk nu då?" och min gamla bloggkompis Cyberwor/L/d bloggade om det här. Och idag var det med i "Christer". Klicka här för att lyssna igen på dagens program (2 mars). Mitt mail blir uppläst vid 42 minuter och 30 sekunder in i del två. Och programledaren är på min sida! Jag skyller också på T9. Och numera är "kuk" raderat från min mobils ordlista.
Update...
En del annat har också hänt. Mindre filosofiska grejer. Jag har till exempel en svåger nu. Syrran 78's bröllop var mycket tjusigt och rörande. Jag filmade allt med 78's kamera som var svår att hålla still när Bruden började gråta mitt i sina löften och fick med både mig och äldsta syrran 71 i tårfloden. Det var oväntat faktiskt. Jag har hört att det är vanligt att man gråter på bröllop men bröllopsgästoskuld som jag är så hade jag ingen aning om att jag var så himla gråtmild. M småskrattar åt att jag var så pass blödig att jag grät på bröllopet men jag har minsann hört av hans exfru att han bölade som en liten flicka när de gifte sig... M fnös åt mig när jag sa det och jag kunde nog höra honom önska att exfrun och jag inte hade vanan att prata i telefon regelbundet. Jag tänker aldrig sluta ha kontakt med hans exfru. No way... Hon är en jättebra källa till info om M och en god vän. Hon har fått en bit i mitt mammapussel också. Genom att jag har sett hur hon tar hans om sina barn så har jag förstått hur en mamma ska vara. Så henne ger jag inte upp.
Förresten: låter inte jag himla gammal nu när jag är moster tre gånger om OCH någons svägerska? Jag tycker det låter som om jag borde vara minst 40 år när jag har de titlarna. Jag är styvdotter också. Och min styvmor har en son så då blir jag dessutom någons styvsyster. Shit. Kan jag inte få gå tillbaka till att vara lillasyster och flickvännens syster? Jag känner mig inte vuxen nog att vara svägerska.
Festen efteråt var överraskande kul. Det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Jag hade förväntningen att bröllop skulle vara långrandiga och trista ceremonier och festen efteråt skulle vara en middag då man måste kallprata sådär irriterande artigt med främlingar. Jag avskyr verkligen sådant. Men så blev det inte alls. Bröllopsfesten blev rena röjpartyt med sprit och dans som varade till midnatt. Och festen började vid 16-tiden. Jag och kusinen NG skulle sova i 78's och makens lägenhet då de spenderade bröllopsnatten på hotell. Brudparet var jättetrötta efter sin långa dag så de smet till hotellet redan klockan 21, jag och NG var bland de sista som lämnade festen för jag hade lovat att ta hem brudparets laptop (som var musikmaskin) så att den inte skulle försvinna under natten. När NG och jag då skulle dra oss hemåt lägenheten hade vi ingen aning om vilken adress det var och ingen av oss hittade i den staden trots att det är min födelsestad som jag har besökt många, många gånger. Vi gick och frågade gästerna ifall de visste adressen till brudparets lägenhet men alla var så fulla att de bara skrattade. Värst var brudgummens syster som inte ville gå därifrån fastän ett par andra gäster, som hade fått uppdraget att låsa och larma festlokalen, ville åka hem. NG och jag kom så småningom på att ringa nummerupplysningen och fick på så sätt reda på adressen till brudparets lägenhet. NG hade fått lite väl mycket i sig så jag fick dra honom ur taxin och när vi kom upp till lägenheten så somnade vi direkt. Han i soffan och jag i brudparets säng. Dagen efter vaknade vi med baksmälla och NG tog taxi till tågstationen när han sedan skulle åka hem. Jag hörde senare att hans tåg stod stilla i en timme när han var halvvägs hem. Osis för honom, han var rejält bakis och ville bara hem så fort som möjligt. Min baksmälla gick över efter någon timme. Jag brukar inte bli speciellt bakis faktiskt, brukar mest vara lite seg dagen efter. Jag hann med att städa och diska och bädda sängen innan brudgummen, min svåger, kom och hämtade städgrejer som han skulle städa festlokalen med. Jag och pappa åkte hem.
Jag och pappa åkte till och från bröllopet tillsammans och på hemvägen insåg jag en hemsk sak. Min pappa är en urusel bilförare.
Man gasar ju för fan inte i snäva kurvor där sikten är skymd. Man kör inte 130 på 90-vägar. Man ska blinka när man tar en avfart eller ska ut ur en rondell. Man kör inte om i kurvor där sikten är skymd. Man kör inte i 110 på slingriga skogsvägar som glittrar av is och inte har viltstängsel. Men så kör min pappa och jag får dödsångest varje gång jag åker med honom. Jag har försökt tala honom till rätta ända sedan jag började i körskola och förstod vilken förbannat dålig bilförare han är, men han vill inte lyssna. Han bara skrattar och säger att han minsann har haft körkort i 40 år och om det står en älg mitt på vägen så kan han bromsa. Han vill inte fatta att om han kör i 100 så har han en bromssträcka på cirka 45 meter, och det är på en torr väg. På en isglittrande vinterväg är bromssträckan minst dubbelt så lång. När jag gjorde halkbanan så gjorde jag panikbromsning på våt väg när jag kör i 70 och då gled jag över 100 meter. Jag sa detta till pappa men han ville inte lyssna.
Jag insåg på vägen hem från syrrans bröllop att pappa kommer att köra ihjäl sig. Han kommer att köra av vägen eller krocka med en älg förr eller senare så som han kör. Jag är övertygad om det: min pappa kommer dö i en bilolycka som han själv orsakar. Det är hemskt av mig att påstå mig förutse detta men om ni bara visste hur han kör så skulle ni hålla med mig. Jag är säker på att min pappa kommer köra ihjäl sig och jag kommer att sakna honom och jag kommer att sörja honom, men jag ska inte vara med i bilen när det händer. Jag har tagit beslutet att jag aldrig mer ska åka med honom för jag ska inte dö så. Jag ska ta mitt eget körkort och tills dess vägra att åka med honom, och när jag har mitt körkort ska jag kräva att få köra själv om vi ska till sommarstugan eller liknande ställen så att vi åker tillsammans. Jag sätter mig aldrig mer i en bil om min pappa sitter bakom ratten. Jag och alla andra som går i körskola eller nyligen har gjort det, vet att kurva är synonymt med sakta ner. Sikten och vägens skick plus vädret bestämmer hastigheten. Så är det.
Om jag kunde omyndighetsförklara min pappa så skulle jag göra det. Han ska verkligen inte ha körkort. Förare som min pappa som överskattar både sin egen förmåga och bilens säkerhet hör inte hemma på vägarna. Vi åkte långt för att komma till 78's bröllop, lite över 60 mil enkel väg och den sträckan körde pappa på drygt fem timmar. Det är inte normal restid. Han var till och med så hänsynslös att han vägrade stanna när jag behövde gå på toa, och när jag efter ett par timmar var åksjuk och bad honom köra lungt och sansat en stund så kunde han bara hålla sig i några minuter innan han vansinneskörde igen. Jag satt och önskade att han skulle köra om en civil polisbil så att han skulle åka dit och bli av med körkortet. Jag hade fantasier om att civilpolisen som skulle stanna oss skulle ge mig "tillfälligt körkort" så att jag fick köra resten av vägen och då skulle jag köra lungt och sansat. Jag satt och fantiserade om att jag skulle köra i 70 när det stod 70, och att det skulle vara så lungt och skönt. Men vi körde inte om någon civil polisbil tyvärr. Inte någon som gjorde något åt saken iallafall. Tyvärr har min pappa en sådan där varnare som känner av fartkameror och polisens scanner så han kommer ju inte att åka dit så länge han har den. Jag drog faktiskt ur sladden på hemvägen från bröllopet när vi närmade oss en sträcka där det brukar stå poliser och kolla hastigheten. En tredjedel av vägen körde vi nämligen samma väg som man kör till sommarstugan så jag känner till den sträckan. Det brukar nästan krylla av vilt på den vägen för den går genom skogen ibland och när den inte gör det så brukar det vara poliskontroller titt som tätt. Men då när vi var på hemvägen så var det bara två poliskontroller och den första gången körde pappa tyvärr lagligt för det var en lång radda med bilar som också körde lagligt som han inte kunde köra om, och andra gången så hann han märka att sladden till varnaren inte var i. Pappa satte i sladden och den pep och skrek direkt så han hann bromsa precis innan vi passerade polisbilen. Så fort vi hade passerat så gasade han som en galning. När jag till slut kom ur bilen var jag alldeles slut av att ha suttit med dödsångest i flera timmar.
Jag sätter mig aldrig mer i en bil om pappa ska köra. Jag kommer sakna honom något enormt och jag kommer självklart att sörja men jag är övertygad om att han kommer att köra ihjäl sig.
