Lady Angel

Mitt Facebookande når hela tiden nya höjder. Min före detta jobbkompis Ormbunken finns numera på min MSN messenger. Jag fick dock fixa ett mailkonto åt honom eftersom han inte hade live eller hotmail och inte verkade förstå hur man skulle göra ett sådant konto heller. Ormbunken är en otroligt oteknisk man, det säger han själv också. En av våra diskussioner ledde till att vi snackade om att om jag gifte mig med honom så skulle han bli min lille hemmamake eftersom han föredrog att städa och sköta hemmet istället för att jobba och vara sådär stereotypiskt manlig. Det tyckte han var ett roligt förslag och vi kom överens om att jag skulle dra hem pengarna innan det där med bilmekning kom på fråga. Ormbunken kan inte sådant trots att han är karl, alltså skulle jag få göra det. Jag? Meka med bilen? Då bryter jag ju naglarna, så no deal. Är förvisso rätt intressant att pilla med hjärtat på vad jag fortfarande anser vara en stor läskig bil, även om min rädsla är lite mindre nu när jag börjat förstå hur monstren funkar. Tänk vilka följder en bilolycka kan ha fastän det är typ 8 år sedan. Men jag är inte så pigg på att få oljesvarta nagelband, sådant kan män roa sig med och samtidigt vara sådär sexigt manliga till allmän beundran. Jag föreställer mig en ung Brad Pitt, såsom han såg ut i "Thelma & Louise", som står med bar överkropp och mekar under min huv.

Idag har Ormbunken bloggat om mig. Jag har kanske glömt bort att nämna att han gav mig adressen till sin blogg för ett tag sedan? Minns inte ifall jag har skrivit det förut men han avslöjade iallafall sin blogg för mig. Han skräder verkligen inte orden när han bloggar. Igår skickade han meddelande på MSN att jag nu skulle förekomma i hans blogg under ett fiktivt namn som han tyckte passade mig (det namnet råkar för övrigt vara min äldsta syrras andranamn, lustigt sammanträffande alltså). Så som jag framställs i hans blogg så, ja jag vet inte. Jag får lust att dra in Nalle Puh faktiskt. Vill höra hans åsikt och se ifall han delar den synen på mig som Ormbunken har. Men jag avslöjar ju å andra sidan inte någons hemlisar bara sådär. Hemligheter stannar hos mig. Ormbunkens blogg får allt stanna hos mig även om jag väldigt gärna skulle vilja ha Nalle Puhs synpunkt på saken. Skulle vara intressant att veta ifall jag verkligen uppfattas så liksom. Det mesta Ormbunken bloggar om är rena "hittepå:et", det framgår väldigt tydligt att han oftast bara bloggar för att chockera. Man får reda på väldigt lite om honom som person om man inte tittar bakom texterna, läser mellan raderna så att säga. Det jag har lärt mig om Ormbunken som person sedan jag fick adressen till hans blogg är något jag misstänkte när vi jobbade ihop. Han är en förpubertal liten pojke i en 45-årig mans kropp som till varje pris vill skapa uppror och trycka på folks knappar. Omogen som få och stolt över det. Jag tänkte till en början att jag kanske skulle ge honom adressen till min blogg. Vi verkade vara så lika på något sätt, jag tyckte ofta att vi måste ha känt varandra i ett annat liv för så mycket med honom var bekant, som om jag redan kände honom. Sedan jag har läst hans blogg så tänker jag snarare att om jag skulle ge honom adressen till min blogg så skulle det sluta med att jag drar mig undan från bloggvärlden. Att jag lägger ner min blogg, tar bort den och kanske efter en längre tid vågar mig på att skapa ett annat alias i bloggosfären.

Jag har så smått börjat fundera på det redan nu för att vara förberedd på ifall Ormbunken skulle luska reda på min blogg. Jag har redan skapat mig en mailadress för att få mitt framtida eventuella bloggalias. Men i och med att jag kan vara rätt lat av mig så kommer det nog aldrig att hända för om jag skapade en ny blogg under ett nytt alias så skulle ju ingen veta vem jag var. Ingen av de trogna läsare jag har idag skulle veta vad som hände med mig, min kusin och Nalle Puh och de få andra som vet vem jag är skulle inte kunna läsa om mitt liv svart på vitt längre. Så småningom skulle jag sakna dem som läsare och avslöja för dem att Lady Angel har bytt namn till, ja vad avslöjar jag ju inte nu. Men jag skulle ju göra det ifall jag skulle lämna mitt nuvarande alias. Även Petra, Sopkvasten och Visselpaj skulle få veta. Och Lapush och Second Lady även om de verkar ha försvunnit från bloggvärlden nu. Efter en tid skulle jag även sakna Linn, C, Tess, Norrmannen och de andra som rätt regelbundet kommenterar min blogg utan att lämna någon mer info om sig själva än ett alias. Jennie heter väl en som har kommenterat och lämnat så mycket genuin värme, henne skulle jag vilja ha kvar som bloggläsare. Tess var den som var först att kommentera mitt blogginlägg när F hade varit här och jag satt och liksom väntade på att någon skulle säga till mig vad jag skulle göra. Norrmannen är väl en av de få bloggläsarna som inte är tjej, åtminstone tror jag att Norrmannen är kille. Är inte riktigt säker faktiskt. M har sagt att han sett några kollegor sitta med min bloggsida uppe på stationen när det är ett händelselöst nattskift. Det syns ju på lång väg om min färgglada bloggsida är uppe. Förrförra året kom det ut lite halvt om halvt att någon på den polisstationen hade en tjej som bloggade och ryktet spred sig lite. Inte mycket men tillräckligt för att M skulle bli nervös när jag hade bloggat om honom då en av hans kollegor faktiskt vet vem jag är. Jag har fått order av M att inte blogga så detaljerat om honom. Numera säger M att han ser min bloggsida på stationens datorer varje gång han har nattskiftet. Det tycker ju jag är lite roligt även om de läser mest för att bara få reda på vem den där M är. Fast jag har också funderat på hur det är för honom när hans kollegor går runt och kanske misstänker vem han är så jag försöker oftast att inte blogga om honom alls, men det är svårt. Han finns ju i mitt liv nästan hela tiden. Om vi inte träffas så smsar vi eller pratar i telefon och när vi inte gör det så tänker vi på varandra. Ibland när jag har varit ifrån M en längre tid utan någon som helst fysisk kontakt så känns saknaden efter honom så primitiv. Jag vill bara krypa ihop hos honom, luta mig in i hans armar och känna att jag är hans. Andra gånger är saknaden så mäktig att jag vill dra på mig stilettklackar, kort kjol, urringat linne, Wonderbra och en fjäderboa och sedan promenera in på stationen, reta alla hans sinnen och känna hur han är min, min, min, bara min. Och sedan kanske ha ännu ett "möte" i en polisbil.

Jag funderar fortfarande på att ge Ormbunken min bloggadress. Mest för att det skulle vara kul att få ännu en bloggkompis men också pga förtroendet. Han gav mig ju sin bloggadress i förhoppning om att få min och jag vill vara rättvis. Å andra sidan bloggar jag ibland om sådant som jag inte är redo att avslöja för Ormbunken. Den som från början var mest utomstående och nu vet allt om mig är ju Nalle Puh och jag försöker jämföra hur det skulle bli att avslöja mig för Ormbunken med hur det var att råka avslöja det för Nalle Puh. Vilket i och för sig var ett klavertramp från början, haha, men som blev bra ändå. Nalle Puh smet innanför mina höga murar i ett obevakat ögonblick så att säga. Ut kommer han inte för om jag skulle skaffa ny blogg så skulle jag avslöja det för honom nästan omedelbart. Men jag vette fan om jag kan avslöja mig för Ormbunken. Jag är tillfreds med att Nalle Puh, som var mest utomstående från början, vet allt men jag vet inte om jag skulle vara det med Ormbunken. Nalle Puh är en vuxen man och trots att Ormbunken är i samma ålder så är han i jämförelse med Nalle Puh en liten pojke. En otroligt omogen liten pojke och jag finner det lustigt att de två ändå är rätt lika i sättet. Fast det var väl lite elakt mot Nalle Puh då han faktiskt är ljusår från att vara som Ormbunken. Såvitt jag vet eftersom jag inte vet ifall Nalle Puh har en blogg. Den skulle jag i sådana fall vilja läsa.