Lady Angel

En dag måste man se sig själv. Se sitt liv för vad det är och göra ett val. Det är kanske inte valet man hade gjort från början. Det kanske inte är valet man ville göra. Det kanske är ett val som man i första hand aldrig någonsin hade valt. Men en dag ser man sitt liv för vad det är. Man får ett sällsynt ögonblick av klarhet och ser vägarna man kan svänga in på. Den vägen man till slut väljer är den som man från början inte ens ville se.

Man måste se den kassa verkligheten och göra ett val. Man måste hålla sig cynisk, tänka klart och aldrig låta känslorna ta över. Känslorna är din fiende, de får dig att göra dåliga val. När du står ansikte mot ansikte med ett hemskt val och alla känslor sparkar bakut, det är då du springer iväg och svänger in på helt fel väg.

Det är när man tröttnar på att känna sig undergiven alla andra. Det är när man inte vill bli "psych 101"ad och behandlad som ett trotsigt barn längre. Det är när man inte längre tycker att jaget som stirrar tillbaka i spegeln passar en. Det är inte den man är. Inte längre så man känner sig. Det är när jaget inte finns kvar i dig.
Det är när ens talanger inte längre spelar någon roll för den framtid som väntar. Man kan vara bra på mycket som inte kommer att ge något. Det är fel talanger.

Det är då man fattar.
Man ser.
Man väljer.
Det valet som alltid var det rätta, men som man inte ville se.

Man ser sig i spegeln. Vem är du? Vad betyder du? Är du något att ha?
Svaret blir: Ingen, inget, nej.
Men vänta bara. Jag har ömsat skinn och snart blir svaren istället: Någon, mycket, ja.

Nu måste jag nog blogga lite igen (trots min bloggpaus). Jag har nämligen fått lite nyheter och bloggbehovet gör sig påmint. Har flera gånger under de senaste dagarna känt lusten att blogga men hindrat mig eftersom jag samtidigt insett att det är rätt skönt att ha bloggpaus. Men nu har jag fått lite nyheter som skapade några frågor och funderingar hos mig.
Mellansyrran 78 ska gifta sig i februari. Shit, lite snart påtänkt tycker jag. Ett vårbröllop vore väl finare men syrran ville inte vänta. Hum? Bulle nummer två i ugnen kanske? Fast det är elakt att tänka så. Vem bryr sig om ifall folk får barn utanför äktenskapet liksom. Men syrrans blivande svärmor är diakonissa så jag kan tänka mig, om jag ska ge efter för skvallerdjävulen på axeln här, att det är hon som trycker på med bröllop. Även om 78 inte är gravid så kan jag tänka mig detta för svärmodern är lite speciell av sig. Hon är lite, ja, speciell. Påminner mig om min före detta chef faktiskt... Min första tanke om syrrans snabbt inplanerade bröllop var "Va? Öööh, varför?" och sedan "Aha, jag ska bli moster för fjärde gången..." och sist "Ja men bröllop vore ju fint!". Det finns två tillställningar som man går på och aldrig glömmer: bröllop och begravningar. En begravning har jag varit på i mitt liv, det var min mormor som dog 2002 när hon var hela 94 år gammal. Men något bröllop har jag aldrig varit på. Mina tankar om när det blev bröllopsdags för någon av mina systrar var att jag då skulle vara tärna för det bestämde vi när vi var små. Jag var väl fyra år, 78 var nio och äldsta syrran 71 måste ha varit 16 när vi satt i min sandlåda och bestämde att vi skulle vara tärnor åt varandra när vi gifte oss. Nu är vi stora dock och 78 vill inte ha några tärnor. Mäh! Jag vill ju vara tärna och ha fin klänning och hålla släpet och buketten... Det verkar dessutom bli borgelig vigsel för rådhuset var inbokat men sedan så hade 78 kommit på att hon nog ville gifta sig i kyrkan ändå så det kanske blir kyrkbröllop iallafall. Hoppas hon ändrar sig och vill ha tärnor också... Jag vill ha fin klänning!

Jaha. Då får man hitta på bröllopspresent. Helt själv också för 78 hade ingen aning om vad hon ville ha. Min första tanke var porslin men det är ju så dyrt eftersom man traditionellt ska ge bort 12 kuvert när det gäller porslin eller bestick. Svårt med tycke och smak där också, jag tycker Rörstrands "Ostindia" är jättevacker (antagligen mest för att vi hade den servisen när jag var liten) och jag vill ha den själv, men 78 gillar den inte alls (antagligen pga dåliga barndomsminnen) och vill hellre ha "Gröna Anna" (antagligen för att vår mormor hade den). Och "Gröna Anna" är svindyr idag. Så porslin går ju bort även om det är tradition att ge bort det när någon gifter sig. I jakt på bröllopspresenter som inte kostar så fasligt mycket, jag har ju min skuld till Kronofogden, så har jag istället kommit på en annan grej.
Kan man ge bort en bok som handlar om hur man ska klara ett äktenskap? Passar det sig att ge bort sådant i bröllopspresent? Jag kom rätt snabbt på att John Grays "Män är från mars, kvinnor är från venus" skulle vara en perfekt bok för både syrran och min blivande svärbror att läsa. Och, naturligtvis, därmed få ett långt och lyckligt äktenskap. Så var min tanke och eftersom jag har läst boken själv flera gånger så vet jag hur bra den är. Den är faktiskt en av mina favoritböcker, näst efter Simone de Beauvoirs "Det andra könet" och Jean-Paul Sartres "Äcklet". Den sista läste jag nyligen efter att ha gått i flera år och velat läsa den. Mycket bra, läs den säger jag bara. Men jag vet inte om det kanske kan anses som lite okänsligt att ge bort en sådan bok som "Män är från mars, kvinnor är från venus" i bröllopspresent? Typ "Här, läs och se till så att du inte sabbar det nu!" liksom.

Ärligt talat så var min allra första presentidé att jag skulle ge de lyckliga tu den där Kama Sutraboken som 78 inte ville ha i julklapp 2007 fastän hon hade sagt några månader innan att hon ville ha en sådan. Sex är viktigt, det löser en hel del spänningar i en relation (kan skapa några också) och på senaste tiden så har både jag och äldsta syrran 71 fnissat och sagt att det verkar som om 78 inte har "fått något" på länge för hon har verkat vara så grinig. Så då skulle ju Kama Sutraboken kunna hjälpa till men eftersom 78 har gått och blivit prydare än prydast sedan hon fick barn så verkar det inte som en bra idé. Hon skulle snarare ta det som en pik. Det är väl ett tag sedan hon fick något.

En annan presentidé jag hade var att jag kan erbjuda det lyckliga paret mina tjänster som barnvakt. Även om vi bor långt ifrån varandra så skulle väl det kunna funka. Men det är väl lite snålt kanske. Jag gav ju inget i doppresent till deras son för jag var pank, jag gav inget i julklapp för jag var pank, jag gav inget till 71's dotter i doppresent för jag var pank. Astrist för helvete, jag vill ge bort något fint! Guldfynd har rätt fina fotoalbum i nysilver med bröllopstema. Sådant kan man ju ge kanske. Fast det är så opersonligt och jag brukar alltid ge bort perfekta grejer. Det är en grej jag har: jag tänker igenom alla presenter ordentligt så att alla ska få något som är perfekt för dem att få. Även sådana småsaker som Nalle Puh och Nassestatyerna jag gav till Nalle Puh och EB var väl genomtänkta för jag gör alltid så. Allt jag ger bort ska passa och personen ska liksom tänka "Ja men det var ju fan smart...hur kom hon på det?" när de får grejen jag ger dem. Jag sätter en stolthet i att alltid ge bort väl genomtänkta grejer i present. Det ska gärna vara lite ovanliga grejer också, gärna sådant som jag har gjort själv. Jag har gett bort många tavlor som jag har målat själv, och egengjorda smycken av Pandurogrejer är något som jag ger bort rätt ofta eftersom jag sällan har pengar men däremot badar i pärlor från Panduro. Det var ju en idé förresten: jag kan göra ett halsband till 78 som hon kan ha när hon gifter sig. Kan göra matchande armband också. Det blir ju orginellt och perfekt för henne eftersom jag gör smyckena åt henne. Har förvisso redan gett henne en massa halsband men hon brukar vilja ha mer. "Kan du inte göra ett i grönt också?" brukar hon säga och så sätter jag mig och fixar ihop ett halsband i den önskade färgen. Då kan ju den blivande äkta maken få den där boken.

Fast jag vet inte alltså. Passar det sig att ge bort en sådan bok i bröllopspresent? Den handlar ju om hur olika män och kvinnor är och för min del så förstår jag män bra mycket bättre efter att ha läst den. Kvinnor också för den delen: förstår bättre nu varför jag ibland reagerar som jag gör när M gör något typiskt manligt korkat. Och varför han gör det fattar jag ju också. Jag anser att boken är manualen till båda könen för den tar upp båda. Köpte boken när jag gick i högstadiet för att förstå min pappa bättre och det gjorde jag faktiskt. Kunde hantera högstadiekillarna bättre när jag fattade att de var marsgummiband titt som tätt (det där fattar man bara om man har läst boken...).

Äh shit. Hit med bröllopspresentidéer gott folk. Det ska ju helst inte kosta för mycket.

Första löningen det här året för de flesta. Även oduglingarna som lever på socialbidrag får det idag. Extra efterlängtade är de pengarna. Januari är svår månad efter två storhelger som tvingade folk till vansinnesshopping. Men nu äntligen kom lönen eller bidraget igen. Idag får alla pengar igen.
Utom jag. Fattar inte alls varför jag inte fick bidraget idag, jag lämnade ju in ansökan i tid. Har inte ens fått något besked i posten att det har blivit godkänt. Inget från Försäkringskassan heller fastän det är över en månad sedan jag ansökte om bostadsbidrag. Inga pengar what so ever. Jag lever på te och överblivna frysta brödbitar som jag tinade i micron alldeles för länge. De blev stenhårda men går att äta om jag doppar dem i te. När det är slut så får jag gå tillbaka till havregrynsgröt. Det är 11 dagar sedan jag bloggade sist och det jag har levt på sedan dess börjar verkligen sina nu. Jag undviker M allt vad jag kan för att han inte ska märka att jag inte har någon mat. Då handlar han ju mat åt mig och det vill jag helst inte. Han handlade ju julmaten och någon gräns måste min stolthet dra. Jag kanske får pengar imorgon, då är det onödigt att låta M betala mat en gång till. Det blir konstigt ifall han ska göra det ofta ju. Känns konstigt och fel då. Då lever jag hellre på luft. Faktiskt hellre det än havregrynsgröt för jag hatar havregrynsgröt. Är utled på havregrynsgröt, har fan ätit det hela veckan. Dricker hellre bara te och sedan inget mer. Te är bra, det fyller magen och gör att man känner sig mätt fastän man inte är det. Har kommit på att om jag gör en stor mugg te så fort jag vaknar och dricker det medan jag fortfarande är sömnzombie så kan jag gå drygt 10 timmar utan att få i mig något mer. Är lite stolt för att jag har kommit på det.

Min bloggpaus fortsätter. Vet inte när jag skriver igen, kanske aldrig mer eller imorgon, jag vet inte alls.

Hade AF-möte idag. Totalt meningslöst. Hon jag har på AF är så himla opersonlig och hopplöst blasé när det gäller att komma på vad hon ska hjälpa mig med. I den där gruppen på Facebook där man sätter betyg på handläggarna på Försäkringskassan och arbetsförmedlarna på AF så har hon fått - 4 poäng i bemötande och sidokommentaren att hon är "...svår att få tag i och blaha" i sitt sätt. Där håller jag helt med. Hon är verkligen blaha, hon gör ju för fan inget förutom att ge mig en massa hemläxa. Nu idag sa hon att hon ska kalla mig till möte med en syokonsulent. Jag tänker inte ens gå dit, det är för fan allt hon gör: kallar mig till möten och kostar mig busspengar. Jag tycker inte om henne alls. Vill byta till någon annan. Vill ha Nalle Puh men det verkar väl hopplöst. Får ringa AF imorgon och be om att få någon annan än hon som jag har nu. Hon är ju bara meningslös.
Känner mig numera så bruten. Mådde bättre idag än igår men sedan hade jag det där jävla AF-mötet med blahamänniskan. Blev skitledsen efter det. Hon inger liksom inget hopp överhuvudtaget, hon verkar inte ens vara intresserad av att inge hopp om att jag kan få jobb. Hon är liksom bara där för att hon får lön och sedan ger hon mig uppdraget att gå runt och ragga praktikplats och ringa studievägledare. Det är för fan hennes jävla jobb. Om det är allt hon kan göra för mig så kan jag lika gärna skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Jag sa för fan till henne i telefon dagarna innan jul att det jag behövde var en massa stöd med att hitta studier som passade. Sa det, "jag behöver en massa stöd och uppbackning med studieplaner". Då borde hon väl ha fixat möte med syo till idag då? Istället för att slösa tid på att igen fråga mig vad jag behövde från henne. Efter mötet med henne idag så känner jag mig bara så bruten. Började gråta i hissen ner för hon gav verkligen inget hopp alls. Jag orkar inget mer nu. Sitter och lyssnar på den här låten vilket är det enda som hindrar mig från att skära upp mina handleder. Den låten är egentligen alldeles för glättig för att jag ska gilla den men den ger mig lite styrka. På något konstigt sätt. Samtidigt börjar jag gråta då och då fastän jag mår lite bättre när jag hör låten. Börjar gråta för att hon på AF är så jävla blaha. Gråter för att jag inte känner något. Jag orkar kanske något men inte mycket. Just nu lever jag knappt alls. Befinner mig i ett vaket apatiskt skede. Känner inget. Orkar knappt något. Ska sova nu.

Tar härmed en bloggpaus. Vet inte hur länge men det är för mycket nu bara. Jag orkar knappt stiga upp ur sängen och när jag har lyckats med det så kämpar jag hela tiden mot viljan att antingen svälja en massa piller eller ta en kniv och skära upp handlederna. Hej då så länge.

Mitt Facebookande når hela tiden nya höjder. Min före detta jobbkompis Ormbunken finns numera på min MSN messenger. Jag fick dock fixa ett mailkonto åt honom eftersom han inte hade live eller hotmail och inte verkade förstå hur man skulle göra ett sådant konto heller. Ormbunken är en otroligt oteknisk man, det säger han själv också. En av våra diskussioner ledde till att vi snackade om att om jag gifte mig med honom så skulle han bli min lille hemmamake eftersom han föredrog att städa och sköta hemmet istället för att jobba och vara sådär stereotypiskt manlig. Det tyckte han var ett roligt förslag och vi kom överens om att jag skulle dra hem pengarna innan det där med bilmekning kom på fråga. Ormbunken kan inte sådant trots att han är karl, alltså skulle jag få göra det. Jag? Meka med bilen? Då bryter jag ju naglarna, så no deal. Är förvisso rätt intressant att pilla med hjärtat på vad jag fortfarande anser vara en stor läskig bil, även om min rädsla är lite mindre nu när jag börjat förstå hur monstren funkar. Tänk vilka följder en bilolycka kan ha fastän det är typ 8 år sedan. Men jag är inte så pigg på att få oljesvarta nagelband, sådant kan män roa sig med och samtidigt vara sådär sexigt manliga till allmän beundran. Jag föreställer mig en ung Brad Pitt, såsom han såg ut i "Thelma & Louise", som står med bar överkropp och mekar under min huv.

Idag har Ormbunken bloggat om mig. Jag har kanske glömt bort att nämna att han gav mig adressen till sin blogg för ett tag sedan? Minns inte ifall jag har skrivit det förut men han avslöjade iallafall sin blogg för mig. Han skräder verkligen inte orden när han bloggar. Igår skickade han meddelande på MSN att jag nu skulle förekomma i hans blogg under ett fiktivt namn som han tyckte passade mig (det namnet råkar för övrigt vara min äldsta syrras andranamn, lustigt sammanträffande alltså). Så som jag framställs i hans blogg så, ja jag vet inte. Jag får lust att dra in Nalle Puh faktiskt. Vill höra hans åsikt och se ifall han delar den synen på mig som Ormbunken har. Men jag avslöjar ju å andra sidan inte någons hemlisar bara sådär. Hemligheter stannar hos mig. Ormbunkens blogg får allt stanna hos mig även om jag väldigt gärna skulle vilja ha Nalle Puhs synpunkt på saken. Skulle vara intressant att veta ifall jag verkligen uppfattas så liksom. Det mesta Ormbunken bloggar om är rena "hittepå:et", det framgår väldigt tydligt att han oftast bara bloggar för att chockera. Man får reda på väldigt lite om honom som person om man inte tittar bakom texterna, läser mellan raderna så att säga. Det jag har lärt mig om Ormbunken som person sedan jag fick adressen till hans blogg är något jag misstänkte när vi jobbade ihop. Han är en förpubertal liten pojke i en 45-årig mans kropp som till varje pris vill skapa uppror och trycka på folks knappar. Omogen som få och stolt över det. Jag tänkte till en början att jag kanske skulle ge honom adressen till min blogg. Vi verkade vara så lika på något sätt, jag tyckte ofta att vi måste ha känt varandra i ett annat liv för så mycket med honom var bekant, som om jag redan kände honom. Sedan jag har läst hans blogg så tänker jag snarare att om jag skulle ge honom adressen till min blogg så skulle det sluta med att jag drar mig undan från bloggvärlden. Att jag lägger ner min blogg, tar bort den och kanske efter en längre tid vågar mig på att skapa ett annat alias i bloggosfären.

Jag har så smått börjat fundera på det redan nu för att vara förberedd på ifall Ormbunken skulle luska reda på min blogg. Jag har redan skapat mig en mailadress för att få mitt framtida eventuella bloggalias. Men i och med att jag kan vara rätt lat av mig så kommer det nog aldrig att hända för om jag skapade en ny blogg under ett nytt alias så skulle ju ingen veta vem jag var. Ingen av de trogna läsare jag har idag skulle veta vad som hände med mig, min kusin och Nalle Puh och de få andra som vet vem jag är skulle inte kunna läsa om mitt liv svart på vitt längre. Så småningom skulle jag sakna dem som läsare och avslöja för dem att Lady Angel har bytt namn till, ja vad avslöjar jag ju inte nu. Men jag skulle ju göra det ifall jag skulle lämna mitt nuvarande alias. Även Petra, Sopkvasten och Visselpaj skulle få veta. Och Lapush och Second Lady även om de verkar ha försvunnit från bloggvärlden nu. Efter en tid skulle jag även sakna Linn, C, Tess, Norrmannen och de andra som rätt regelbundet kommenterar min blogg utan att lämna någon mer info om sig själva än ett alias. Jennie heter väl en som har kommenterat och lämnat så mycket genuin värme, henne skulle jag vilja ha kvar som bloggläsare. Tess var den som var först att kommentera mitt blogginlägg när F hade varit här och jag satt och liksom väntade på att någon skulle säga till mig vad jag skulle göra. Norrmannen är väl en av de få bloggläsarna som inte är tjej, åtminstone tror jag att Norrmannen är kille. Är inte riktigt säker faktiskt. M har sagt att han sett några kollegor sitta med min bloggsida uppe på stationen när det är ett händelselöst nattskift. Det syns ju på lång väg om min färgglada bloggsida är uppe. Förrförra året kom det ut lite halvt om halvt att någon på den polisstationen hade en tjej som bloggade och ryktet spred sig lite. Inte mycket men tillräckligt för att M skulle bli nervös när jag hade bloggat om honom då en av hans kollegor faktiskt vet vem jag är. Jag har fått order av M att inte blogga så detaljerat om honom. Numera säger M att han ser min bloggsida på stationens datorer varje gång han har nattskiftet. Det tycker ju jag är lite roligt även om de läser mest för att bara få reda på vem den där M är. Fast jag har också funderat på hur det är för honom när hans kollegor går runt och kanske misstänker vem han är så jag försöker oftast att inte blogga om honom alls, men det är svårt. Han finns ju i mitt liv nästan hela tiden. Om vi inte träffas så smsar vi eller pratar i telefon och när vi inte gör det så tänker vi på varandra. Ibland när jag har varit ifrån M en längre tid utan någon som helst fysisk kontakt så känns saknaden efter honom så primitiv. Jag vill bara krypa ihop hos honom, luta mig in i hans armar och känna att jag är hans. Andra gånger är saknaden så mäktig att jag vill dra på mig stilettklackar, kort kjol, urringat linne, Wonderbra och en fjäderboa och sedan promenera in på stationen, reta alla hans sinnen och känna hur han är min, min, min, bara min. Och sedan kanske ha ännu ett "möte" i en polisbil.

Jag funderar fortfarande på att ge Ormbunken min bloggadress. Mest för att det skulle vara kul att få ännu en bloggkompis men också pga förtroendet. Han gav mig ju sin bloggadress i förhoppning om att få min och jag vill vara rättvis. Å andra sidan bloggar jag ibland om sådant som jag inte är redo att avslöja för Ormbunken. Den som från början var mest utomstående och nu vet allt om mig är ju Nalle Puh och jag försöker jämföra hur det skulle bli att avslöja mig för Ormbunken med hur det var att råka avslöja det för Nalle Puh. Vilket i och för sig var ett klavertramp från början, haha, men som blev bra ändå. Nalle Puh smet innanför mina höga murar i ett obevakat ögonblick så att säga. Ut kommer han inte för om jag skulle skaffa ny blogg så skulle jag avslöja det för honom nästan omedelbart. Men jag vette fan om jag kan avslöja mig för Ormbunken. Jag är tillfreds med att Nalle Puh, som var mest utomstående från början, vet allt men jag vet inte om jag skulle vara det med Ormbunken. Nalle Puh är en vuxen man och trots att Ormbunken är i samma ålder så är han i jämförelse med Nalle Puh en liten pojke. En otroligt omogen liten pojke och jag finner det lustigt att de två ändå är rätt lika i sättet. Fast det var väl lite elakt mot Nalle Puh då han faktiskt är ljusår från att vara som Ormbunken. Såvitt jag vet eftersom jag inte vet ifall Nalle Puh har en blogg. Den skulle jag i sådana fall vilja läsa.

Hade tänkt avancera i slöeri genom att titta på en dvd ikväll men fastnade istället för "Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser" på tv4. Det verkar vara riktigt bra action alltså. Svenska actionfilmer brukar annars vara lite halvmesiga, Hollywoodwannabe liksom, men det här verkar vara riktigt bra. Lagom hårdkokt. Har kommit på att det är lite research för mig att titta på det också. Research till min bok alltså. Fast jag vet ju inte hur bra det är att basera fiktion på fiktion men, tjae, någonstans måste ju allt komma ifrån eller hur? Om allt i "Johan Falk" är påhitt så kanske det inte är så bra att se det som research inför min bok. Men... I "Johan Falk" handlar det om Gruppen för Särskilda Insatser eller GSI, en polisiär satsning, Sverige har en grupp elitmilitärer som jobbar under namnet Särskilda Skyddsgruppen eller SSG. Det sista fick jag reda på när jag slösurfade på Wikipedia. Då när jag slösurfade den gången så såg jag också att det faktiskt inte heter Säpo utan Säk. Dumt för Säpo låter ju coolare. Säk liksom. Säääääk. Är ju som en finne skulle försöka säga "käk".


Kan det bara var ett lustigt sammanträffande att Fiktiva GSI verkar vara så himla likt det verkliga SSG? Åtminstone i namnet. Från ett rent researchmässigt perspektiv kanske det inte är så mycket värt alls att kolla på "Johan Falk" men det verkar vara bra. Så jag kollar ändå. Fast jag kommer nog att somna framför teven. Det är lätt att somna i soffan när man är så gossugen att man flyttar både täcke och kuddar dit. Det är avancerat slöeri. Jag blir nog slömästare snart.

Vaknade 10 och kastade mig över Slashboken. Oj vad grejer man får reda på! Satt framför dator här och läste när den här lilla låten spelades i WMP. La ner boken för en stund och lyssna på låten istället. Det var ju ett tag sedan sist. Låten kom 1994 och jag kommer ihåg att mina syrror spelade in den på band till mig. Hmm? 1994 var jag 11 år bara. Men det är en rolig låt, kommer ihåg att jag lyssnade på den i högstadiet och tyckte den var så himla rolig. Hörde den nu igen och var tvungen att dela med mig innan jag försvinner in i min Slashbok igen.

Numera skriver jag alltid "roligt" istället för "kul". Vill ju inte råka göra något ödesdigert misstag... Jag har redan upplevt tillräckligt mycker pinsamheter det här året med att fyllesmsa. Förra årets skrattanfall på "Ica S PERMARAKET" skämde också ut mig tillräckligt så i år ska jag faktiskt inte klanta mig mer. Är faktiskt vuxen och sofistikerad nu.

Den här boken har jag fastnat för nu. Sitter bara och läser den hela tiden. Jag har inte ens hunnit läsa 100 sidor ännu men ändå har man fått reda på en massa, massa grejer. Så om jag försvinner en tid så är det för att jag sitter och läser. Helt borta från verkligheten typ. Min mobil signalerar att jag har fått sms hela tiden för av någon anledning så väljer en massa folk att smsa mig just nu, när jag helst vill be dem dra åt helsicke och låta mig läsa ifred, och jag stängde nyss av ljudet. Stör mig för fan inte när jag läser vad som efter bara några få sidor visar sig vara ett G n' R-fans våta dröm. Vill läsa ifred...

Jag är inne på Facebook varje dag nu för tiden. Kan. Inte. Låta. Bli. Sopkvasten har bloggat om Facebook-spelet "Farmville" och det upptäckte jag förra veckan. Sedan även "Petville" och "Fishville" och nu spelar jag alla tre spelen varje dag.
"Farmville" går ut på att man ska odla olika grödor och man får tillgång till fler och fler sorter ju högre XP - experience - man når. Efter XP 10 får man en mästarpoäng varje gång man skördar en gröda så till slut kan man alltså bli mästare på att odla jordgubbar, paprika, osv. Man köper frön, sår dem och kan efter en viss tid skörda och därmed sälja grödorna. Hur snabbt de växer är olika, limeträd skördas först efter fyra dagar men hallonbuskar kan skördas efter två timmar. Men ju längre tid grödan tar på sig att mogna, ju mer pengar säljs de för. Man kan ha djur också. Jag har haft ett par får vars ull man kan sälja efter ett par dagar. Köpte idag ett par grisar också... Vad det är man skördar från dem vet jag inte ännu för de är bara redo till 27 % än så länge. Om man inte skördar sina grödor så vissnar de och dör och då har man misslyckats i spelet. Som en extragrej kan man köpa dekorationer som höbalar osv. För tillfället har jag bara XP 12 i detta spel men det verkar finnas närmare 40 nivåer.
"Fishville" är typ samma sak fast med fiskar i ett akvarium. Man köper små fiskägg som sedan kläcks och blir baby fish, junior fish, adult fish, och antagligen också senior fish. Jag har aldrig behållt en fisk tillräckligt länge för att de ska hinna bli seniorer. Sålänge som fiskarna är bebisar så kan man inte sälja dem, då är det bara att mata dem och vänta på att de ska växa. De flesta fiskar kan man sälja så snart de är juniorer, något de blir efter allt från fem minuter till några dagar beroende på vilken sorts fisk det är. Men låtsaspengavinsten blir ju större om man väntar med att sälja dem tills de är vuxna fiskar. Olika sorters fiskar behöver mat på olika tider. En del vill ha mat flera gånger i timmer, det är så kallade "fast fish" som växer på några minuter, andra vill bara ha mat varannan eller var tredje dag, och då växer de också långsamt. Matar man inte fiskarna så dör de... Även XP-nivån höjs med si och så många poäng för varje fisksort och ålder när man säljer dem. Akvariet kan också inredas med olika sorters grus, bakgrunder, växter och dekorationer. Jag har nu XP 15 i det här spelet och det verkar finnas 56 nivåer.
"Petville" verkar vara mer åt Sims-hållet. Man skapar ett litet djur med valfritt utseende, döper det och ska sedan avancera i XP genom att tjäna låtsaspengar som man ska inreda djurets väldigt mänskliga hem med. Fönster, dörrar, tapeter, golv, sängar, bokhyllor, toalett, kylskåp, plattskärmsteve, bilar, det finns allt. Hemmet utökas med fler och fler rum ju högre nivå man når. Hemmet inreds med olika grejer som är låsta till en viss XP-nivå. Djuret ska matas med mat som räcker olika lång tid och när matskålen är tom så hoppar det ut en juvel som ger si och så många låtsaspengar när man klickar på den. Om man inte matar sitt djur så rymmer det och man måste även hålla det rent och städa upp efter det. Jag har XP 17 i "Petville" just nu men där avancerar jag rätt snabbt. Byter nivå varje dag numera när jag har kommit på hur man kan fuska. Är inte ett fusk egentligen men det tog ändå ett tag innan jag kom på det. Knepet är att få det lilla djuret att känna sig omtyckt, då hoppar man snart väldigt snabbt i XP. När man har kommit på genvägarna till att få djuret att känna sig omtyckt så är det ett väldigt kul spel. I "Petville" verkar det finnas hur många XP-nivåer som helst.

Förut loggade jag in på Facebook någon gång i veckan. Kollade vad mina vänner hade haft för sig. Nekade vänansökningar från puckon som skriver "Åh vad snygg du är! Ska vi bli kompisar?" eftersom jag bara godkänner ansökningar från folk jag faktiskt har träffat IRL. Minimikrav för att bli vän med mig på Facebook är att jag åtminstone har sett dig på riktigt. Kollade foton, kommenterade mina syrrors eviga ström av bilder på deras barn. Vilket jag måste göra eftersom jag är moster tre gånger om nu. Har märkt allt mer att när jag ger mina syrror komplimanger om deras barn så är det verkligen som att jag ger dem lillfingret och de tar hela min hand. Säger jag en enda positiv grej om 71's dotter och son eller 78's son så får jag tillbaka "Ååååååh! Tack! Visst är de så himla jäsikens söta?!!!!?!?!?!?!!" som om de gick i högstadiet och bara kunde uttrycka sig med fjortisstil i både tal och skrift. Som om de inte var högskoleutbildade båda två. Jag brukade aldrig vara någon hardcore-användare av Facebook. Jag var inne någon gång per vecka, svarade på mail osv. Sedan kom jag ju på vad "Farmville" var. Sedan "Petville". Och sedan "Fishville".
I samma veva förra veckan skaffade min styvmor Facebook så hon och jag har bytt ut vårt snigelpostskrivande mot Facebookmailande och jag får minst ett mail per dag från henne. Vi har nyss avklarat hennes och min pappas numera avslutade förhållande, det slutade lite halvdant liksom och pappa förklarade aldrig för mig eller syrrorna varför. Han sa dessutom en massa saker som inte var sanna om vår styvmor och negligerade annat, det har jag fått reda på nu. Pappa är ju inte heller främmande för att leka martyr och nu när min styvmor gjorde slut med honom i våras så blev han naturligtvis sårad. Efter några mail från min styvmor har jag fått reda på att pappa verkligen har vänt allt till sin fördel i den här frågan för att få över mig och mina syrror på sin sida liksom. Jag och äldsta syrran har hela tiden vägrat att helt hålla med honom för både jag och 71 är för diplomatiska för att göra sådant. Efter att ha hört min styvmors sida av den här saken så lutar jag dock lite mot att faktiskt hålla med henne för jag vet hur jävla svår min pappa är. Hade jag varit min styvmor så hade jag då fan aldrig inlett ett förhållande med en sådan man som min pappa. Aldrig någonsin. Men jag ställer mig ändå väldigt diplomatiskt objektiv mitt emellan min pappa och min styvmor trots att min pappa vill ha mig på "sin sida", fastän det inte ens behöver finnas några sidor att ställa sig på. Pappa har en tendens att se allt som antingen svart eller vitt och han ser oss barn som helt och hållet sina utan att tänka på att vi, mina systrar och jag, har skapat en relation till vår styvmor genom de dryga 15 åren de var tillsammans. Jag anser dock att jag är åtminstone till hälften min styvmors då hon är den största biten i mitt mammapussel och hon är mycket viktig för mig. För övrigt så skulle jag aldrig ge upp henne som kontakt för hon är helt enkelt en fin människa. Verkligen fin, i ordets alla betydelser. Jag känner nog bara två personer till som jag ser som verkligt fina människor: min kompis Den Bästa och Nalle Puh. Sådana kontakter är bara så väldigt berikande och jag vill absolut inte ge upp en enda av dem.

Sedan finns det hur många roliga grupper som helst på Facebook. En av de roligaste är "Fula människor i bakgrundenbilder 1.0", jag skrattar så jag gråter varenda gång jag kollar. Det finns supportgrupper för The Pirate Bay, för avskaffning av tv-licensen. Hatgrupper mot Foppatofflan och dokusåpor. Grupper som är emot alla dessa intelligensvakuum till modebloggare, stora som små. Grupper med bara svenskar som tävlar om flest antal medlemmar mot Norge eftersom det är ett onödigt land (det är ju onödigt...). Grupper för 80-talister som snackar skit om 70- och 90-talisterna. Grupper för alla som deltog i "Earth Hour". Grupper för de som är totala "BtVS"-nördar. Grupper för alla som gick på en viss skola. Samlingsgrupper för alla som har haft sex/varit full/hånglat med någon i samma grupp (jag är tyvärr med i alla tre). "Pro Choice"-grupper. Grupper för alla som hatar Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (I en av dem kan man sätta betyg på handläggarna och en sådan grupp har jag längtat efter! Blev inbjuden så sent som i onsdags under stränga förhållningsregler men jag måste dela med mig lite. Jag såg att Nalle Puh fanns med och gav honom en tia i alla kategorier, totalt fick han 100 poäng vilket han hade fått av de flesta där. Någon hade gett honom en nolla i bemötande vilket jag inte fattar för fem öre så jag la in ett klagomål till moderatorn för den här staden om det. Var fler som hade klagat på det också. Nalle Puh var för övrigt en av de få AF-handläggarna som stod på den positiva listan för den här staden, och han är bland dem som har fått högst betyg i hela landet. Hela den positiva listan är dock på lite drygt 70 namn bara, men ändå. Jag blev lite stolt på något sätt. EB fanns också med på den positiva listan med hon hade inte ens i närheten så många poäng som Nalle Puh. Min nya handläggare finns dock med på den negativa listan... Denna grupp är ännu liten med knappt 1000 medlemmar och väldigt underground eftersom den inte heter något som avslöjar vad den handlar om och man måste dessutom bli inbjuden för att få komma med, men den är helt seriös. Inget skitsnackande överhuvudtaget, bara poängsättande i tio kategorier med maxpoängen tio.) Det finns hur många grupper som helst.

Något mer som har fått mig att kolla Facebook allt oftare är min före detta jobbkompis Ormbunken. Hans statusuppdateringar leder ofta till långa debatter mellan alla hans vänner. En av hans vänner har bjudit in mig på haschparty hos en han känner. Kompisen skrev tid och datum och en plats i en grannstad som för övrigt var haschcentralen "på min tid" också. Priser för majja och hasch fanns också med i mailet: det har blivit BILLIGT sedan jag höll på med sådant sist. Var ju nästan så att jag ville gå på den festen men sedan kom jag på att jag är vuxen nu. Ormbunkens kompis åker dock dit rejält. Jag gick ifrån datorn en stund, M skulle kolla sin hotmail och såg då Ormbunkens kompis' mail till mig. Och kände dessutom igen namnet. Tydligen så är den där kompisen någon som polisen här i staden har haft ögonen på och M som är ledig i en vecka till har ringt en kollega och läst upp mailet. Jag avslöjade detta för Ormbunken för jag kände mig rätt elak som var så klumpig och gick ifrån datorn med mailet uppe, men Ormbunken svarade att han inte tänkte knysta något till sin kompis om att han kommer åka dit så det sjunger om det. Han tyckte snarare att det var precis vad kompisen behövde.

På knappa tio dagar har jag gått från att vara en verkligt slö användare av Facebook till att nu logga in flera gånger om dagen. Ibland har jag till och med fönstret uppe medan jag använder ett annat fönster till att blogga och göra annat i, för tänk om det skulle hända något på Facebook när jag inte är inloggad? Det pågår dessutom en lek bland alla kvinnliga användare av Facebook som gör hela saken lite roligare... De brudar som hunnit få kedjebrevet vet säkert vad det handlar om och ni andra får nog meddelandet snart. GRÅ! Jag tjejfnittrar bara jag tänker på det för flera av mina Facebook-vänner som tillhör det andra könet har frågat mig vad fan det handlar om. I am totally not telling. Det är bara för tjejer ju, inga dumma pojkar får vara med. Fast M listar nog ut det förr eller senare och så mycket som män skvallrar så är väl hemlisen snart ute. Män skvallrar enormt mycket. Fikarummet på en mansdominerad arbetsplats är nutidens syjunta.

Nähä... Nu ska jag väl ta och, ja kolla vad som har hänt på Facebook sedan jag var där sist.

Vilket var knappt en minut sedan då jag har Facebook upp i ett annat fönster. Tänk om någon skulle uppdatera sin status utan att jag ser det? Katastrooooof.

Jahapp. Du har jag ringt mitt allra första samtal till Kronofogden. Jag hade rätt i min förhoppning om att det är människor och inte Jason Voorhees som jobbar där. Satt i telefonkö i 38 minuter innan jag fick prata med någon, kände att jag ville spy när jag blev kopplad till en handläggare. När jag hade uppgett mitt personnummer så sa kvinnan jag pratade med att eftersom det här är min första betalningsanmärkning så finns det ett kryphål. Jag sa att jag har ju ingen inkomst och kan väl betala 600 i månaden. Kvinnan sa att då gör Kronofogden en utredning av mina tillgångar och det är då betalningsanmärkningen sätts och sitter kvar i tre år. Fick lite mer info och blev sedan kopplad till lokalkontoret och fick prata med en man som även han sa samma sak. Det finns ett kryphål just eftersom det är min första gång.
Kryphålet är att om jag kan betala hela skulden på tre månader så blir mitt fall sekretessbelagt. Om hela skulden är betald i början av april så mörkar Kronofogden för kreditupplysningsföretagen att jag hade den här pricken i registret, och efter det så har jag alltså ingen prick längre! Detta just för att jag är oskuld när det gäller betalningsanmärkningar. Min skuld är på 2900 med Kronofogdens avgift så det blir en tusenlapp per månad det. Jag sa naturligtvis att jag betalar in hela beloppet på tre månader framöver. Har ju en chans att slippa anmärkning liksom. Fick lite info om plusgironummer, OCR, och hur jag betalar osv och sedan var det klart. FÄRDIGT!

Nu är jag förbannat lättad alltså. Just nu och fram till första april så har jag fortfarande betalningsanmärkning men den är tillfällig. När Kronofogden går in på mitt fall i början av april och ser att skulden är betalad så tas anmärkningen bort. FOR EVER!!! Då syns det inte ens att jag har haft en liten prick. Hahaha! Eller Kronofogden kan ju se det så jag får ju inte klanta mig med skatteskulder igen i framtiden, men ingen annan kan se det.

Det kommer bli jävligt fattigt i tre månader framöver men vem fan bryr sig det? Jag slipper ju anmärkningen som skulle sitta i tre år. Precis när jag hade avslutat samtalet med lokala kontoret så kände jag bara att fan, det här klarar jag. Det är ingen konst att leva på havregryn i tre månader, har ju gjort det förut. Är för tillfället jävligt positiv. Är sådan där glättigt positiv människa nu, en sådan positiv person som säger "Järnspikar vad skönt!" när hon slår lilltån i dörrkarmen.

Där slank jag allt undan. Kronofogden är snälla mot oskulder.

När jag kom hem igår såg jag att det hade kommit ett fönsterkuvert i posten. Den fjärdedels sekunden jag tittade på kuvertet var tillräckligt: jag kände igen Kronofogdens otroligt fula logga. Jag lät kuvertet vara oöppnat till nu. Igår orkade jag verkligen inte ta itu med sådana saker. Idag orkar jag det dock. Har sovit otroligt bra för en gångs skull. Spenderade större delen av gårdagen med att långsamt acceptera att en skuld till Kronofogden inte är hela världen. När jag träffade Winnie igår så sa hon att det var många som hade betalningsanmärkningar och att hon själv hade haft det en gång i tiden. M sa också att det inte är så farligt och att jag inte ska vara rädd för dem. Kronofogden är en myndighet med uppdraget att samla in betalningar och det kan låta läskigt men det är människor som jobbar med det där. Inte Jason Voorhees. Jag har nyss läst igenom brevet och det känns okej faktiskt. Sitter till och med och småfnissar åt att det är ett stavfel/slarvfel på upplysningspappret de skickade med. Står "orikig uppgift" istället för "oriktig uppgift" hahahaha. Om man får brev från Kronofogden så är man ju verkligen "orikig". Det tyckte jag var roligt alltså.
Ser också att det nu har registrerats att jag betalade in 300 dagarna innan jul. Hjälper inte så mycket dock för Kronofogdens avgift är ju på 600. Min inbetalning var en droppe i havet. Jämfört med alla inkassokrav jag har fått genom åren (inte de senaste men nog har jag fått några sådana) så är det en rätt vänlig ton i Kronofogdens kravbrev. Inkassoföretagens kravbrev brukar vara mer hotande men i Kronofogdens så står det klart och tydligt att om man inte kan betala så ska man kontakta dem snarast. Inkassoföretagen skriver aldrig så. De informerar inte ens om att man kan få delbetala eller vänta i sju månader med betalningen som jag fick göra en gång i tiden. Det var några år sedan då jag fick krav på tusen spänn från inkasso dagarna innan jul och då ringde jag och fick vänta med att betala till mars månad. I mars ringde jag och fick vänta två månader till. I maj ringde jag igen och fick vänta till sista juli med att betala. Utan ränta också.
Ska ta lite mer kaffe och risgrynsgröt (om M låter mig få någon, han vaktar risgrynsgröten som om det var hans käraste ägodel) och sedan ringa Kronofogden och höra hur delbetalning går till. Hoppas jag får prata med någon snäll människa. 

För ett tag sedan mailade jag Nalle Puh och frågade hur det kändes att jobba Arbetsförmedlingen, som måste vara Sveriges mest utskällda myndighet. Synd att jag inte känner någon som jobbar på Kronofogden. Det kan ju knappast ses som ett sexigt jobb...? Tänk att man är på dejt och det är supertrevligt.
- Jag gillar dig du verkar så superschysst!
- Ja tack, du också!
- Sexig är du också...
- Tack... Du också...
- Ska vi gå hem till mig?
- Ja gärna!
- Vad jobbade du med sa du?
- Jag är skuldsanerare på Kronofogden.
- Okej...*host* OJ! Jag har glömt att besöka min kusins farmors systers grannes hunds dotter! Shit! Jag måste dra!

Bloggen har krånglat lite idag. Det gick inte att komma in förut men nu funkade det. Idag har jag varit på möte med Winnie, min handläggare på soc. Henne gillar jag verkligen, Nalle Puhs kvinnliga motsvarighet fast utan det där ordnade som Nalle Puh har. Det där propra han utstrålar, det där lugna. Winnie är inte ordnad för fem öre och är varken proper eller lugn men hon har ändå något som gör henne till Nalle Puhs kvinnliga motsvarighet. Jag kan verkligen inte sätta fingret på det. Je ne sais quoi. Det går inte att definiera men de har båda två något, ett exakt samma något.
Kom hem från mötet och var dödstrött, ville helst bara gå och lägga mig direkt men så ringde M. Han är på väg hem från sin exfru och borde väl vara här om någon timme. M beställde risgrynsgröt av mig och idag känner jag mig snäll (läs: undergiven och mesig ja-sägare) så jag håller på och gör det nu.

För ett par dagar sedan lämnade jag en kommentar på min bloggkompis' Visselpajs inlägg. Det handlade om att inte kunna koma ihåg namn och min kommentar var vääääldigt lång. Bloggspace krånglade en massa just då, hade skrivit kommentarer på Sopkvastens blogg som försvann helt så jag sparade min långa kommentar till Visselpaj i en txt-fil så att den inte skulle försvinna. Det jag skrev är något som jag inte har berättat förut så jag tänkte posta det här istället.

Min långa kommentar till Visselpajs bloggning om att glömma bort namn:

Jag följde med en kille hem efter en fest en gång. Jag var övertygad om att han bara skulle bli ännu ett one-night-stand, jag hade på den tiden rätt många sådana trots att de knappt var värda besväret. (Det är ju inte ofta one-nights är bra liksom...) Men den här killen var bra, han kunde sina saker, var trevlig och rolig och allt, så jag tackade ja när han bad mig sova över, vilket jag annars aldrig gjorde när jag hade one-night-stands. Brukade snarare smita därifrån så fort one-night-killen hade somnat. Men den här killen gillade jag så jag sov över. Morgonen efter vaknade jag och kunde verkligen inte komma ihåg vad den sovande killen bredvid mig hette. Jag låg där i sängen och tittade på killen och tänkte efter allt vad jag kunde utan att kunna komma på hans namn. Sekunderna gick långsamt när jag försökte komma på det. Katastrooof. Jag gillade ju killen! Han var supertrevlig och mysig och allt sådant där, hur kunde jag då glömma bort hans namn? Fyyy fasiken för mig! Jag smög försiktigt upp ur sängen utan att väcka honom och letade efter hans plånbok men jag hittade den inte. Började leta efter räkningar och kuvert med hans namn på. No such luck... Jag letade överallt i minst fem minuter utan att hitta ett enda litet bortglömt papper med ett namn på. Kommer ihåg att jag tänkte att den här killen måste vara sjukt glad i att städa eller så var han en superhemlig agent, det fanns ju inte en enda ledtråd till vem han var! Inga räkningar, inga visitkort, inget körkort eller id-kort eller VISA. Nada! Allting var undanstoppat. När killen vaknade så tog han mig på bar gärning i köket där jag stod och rotade i hans kökslådor efter visitkort eller räkningar, allt för att hitta något med hans namn på. Oerhört jävla pinsamt! Då hade det ändå gått runt fem minuter sedan jag vaknade och upptäckt att jag hade fått minnesförlust. Jag erkände direkt för killen att jag hade glömt bort hans namn och jag bad hundra gånger om ursäkt och sa att jag tyckte det var elakt av mig eftersom han var så himla trevlig. Frågade sedan skamset vad han hette och han skrattade och sa att om jag tänkte efter lite till så skulle jag säkert komma på det. Va? Men...hallå? Jag kom av mig helt. Bara säg namnet för fanken liksom. Jag skämdes ju så enormt mycket, då borde han väl vara schysst nog att försöka släta över och säga vad han heter? Annars är han ju ingen trevlig kille alls. Killen började göra frukost och jag satt vid köksbordet och tänkte så det knakade. Skämdes bra mycket också men jag försökte spela cool och höll samtidigt utkik efter papper där hans namn skulle finnas. När vi åt frukost så tittade han sådär irriterande överlägset på mig och frågade "Jaha...har du kommit på det ännu?" och jag skämdes bakom mina honungspuffar
Det tog väl 10-15 minuter innan jag kom på hans namn och det skäms jag för än idag, cirka åtta år senare. M låter mig aldrig glömma att jag glömde bort vad han hette i en dryg kvart morgonen efter att vi hade haft sex för första gången. Är väl lite av en solskenshistoria kanske. Jag brukar dock skylla ifrån mig med att min hjärna är så otroligt segstartad på morgonen, särskilt morgonen efter jag har druckit. När jag är på tjafshumör
så säger jag till M att han, efter det första sexet, inte var värd att komma ihåg namnet på, moahaha. Han brukar svara med ett "Amen heeeyyyy...!?  Aj gumman." om vi är bland folk, eller "Du slet ut det på natten..." om vi är ensamma.

Men om ni behöver ett tips att dra till med när ni har glömt bort en bekantskaps namn så gör som jag:
- Vad heter du?
- Anna! Det har jag ju sagt femtielva gånger nu!
- Ja det vet jag såklart! Men jag menade, vad heter du mer än det...?

Glöm inte bort att vara beredd att ställa följdfrågor som "Vad fick du då för smeknamn?" osv.

Jag mådde inte så bra igår. Var mest i ett svart hål av desperation och självhat för det här med Kronofogden. Hade tänkte springa ett par ärenden igår men det blev bara sittande i soffan. Jag började gråta flera gånger och tyckte bara att jag var en hemsk människa. Tankegången var ungefär "Hur jävla svårt kan det vara att betala skatt? Alla gör det ju, varför gjorde inte jag det i tid? Hur dum får man vara. Det är bara hemskt oansvariga människor som blir prickade." osv. Det där sista kommer nog från min "mamma" för på 90-talet reagerade hon så starkt att hon bytte lägenhet när en av våra grannar regelbundet fick brev från Kronofogdemyndigheten. Hennes syskon hjälpte oss med flytten och hon sa till dem att hon flyttade för att lägenheten var så liten, men till mig sa hon att vi inte ville bo bredvid "sådana människor" som grannen. Min "mammas" uppfattning om människor som har betalningsanmärkning var att de var uselt pack som skitade ner samhället. Tänk vad präglad jag är på den hemska kvinnan. Mina uppfattningar är fortfarande hennes, precis som när jag var barn och var tvungen att tycka som hon. Är väl därför jag igår satt och grät hysteriskt och tänkte att hela mitt liv ska sabbas. Jag mådde så dåligt att jag kräktes när det var som värst. Satt i soffan då och grät så mycket och hyperventilerade att jag bara kräktes utan förvarning liksom. Det bara kom upp och hamnade på golvet och soffbordet. Det kom inte så mycket för jag hade inte ätit mer än en smörgås på hela dagen så det blev mest torrkräkning. Det gjorde djävulskt ont för magen bara vände sig flera gånger utan att det kom upp något mer än det där lilla första. Jag har fobi för att kräkas, jag klarar inte av det alls för jag börjar gråta och blir helt kallsvettig och livrädd, så när det slutade igår grät jag ännu mer pga att jag kräktes. Det gör ju så jävla ont och kommer så plötsligt och avbryter andningen. Det är hemskt och jag klarar inte av det. Efter en stund kunde jag dock samla mig tillräckligt för att torka upp det och efter någon timme var jag såpass lugn att jag kunde städa mer noggrant. Skurade golvet och soffbordet med en diskborste och massa diskmedel så nu ska det inte finnas något kvar. Har gått och luktat på ställena för att vara säker på att det är rent. Luktar bara lite diskmedel nu.

Somnade när jag hade skurat golvet och soffbordet och vaknade mitt i natten av att jag drömde något som gjorde att jag grät i sömnen. Hemskt obehagligt faktiskt. Jag antar att jag drömde något om Kronofogden men jag vet inte om det kan ha varit något annat. Så många förträngda minnen som jag har från min barndom: det kan ha varit något sådant jag drömde om. Jag mådde iallafall hemskt dåligt när jag vaknade, började gråta igen för att jag inte visste vad det var med mig. Vaknade någon gång vid 03 och jag har fortfarande en obehaglig känsla i hela kroppen. Gråten sitter fortfarande i halsen och jag blir lite illamående och snurrig ibland, det sticker och liksom vibrerar lite i huden hela tiden. Känner mig darrig och svag och helt tom inuti på något konstigt sätt men den känslan börjar ge sig nu. Svaghetskänslan är säkert för att jag inte har ätit något. Jag är inte hungrig fastän jag vet att jag borde vara det, jag har ju inte ätit sedan frukosten igår och det var klockan 11 ungefär. Sitter nu och försöker tvinga i mig en clementin men det är som om tomhetskänslan inom mig värjer sig från clementinklyftorna. Har suttit med en enda liten clementin i lite mer än en halvtimme nu och försökt få i mig den klyfta för klyfta. Jag har inte druckit något heller kom jag på nu. Inte sedan igår. Sjukt konstigt att jag inte har druckit något sedan igår men ändå inte känner mig törstig. Jag känner varken hunger eller törst fastän jag verkligen borde. Åtminstone borde jag vara törstig. Undrar hur lång tid det tar innan man blir uttorkad? Det enda jag känner starkt nu är den där konstiga vibrerande känslan i huden och att allt är overkligt.

Spenderade större delen av gårdagen med att få sms och telefonsamtal från alla som fick min vänliga nyårshälsning. M's exfru ringde och tackade och sa att hon också hoppades på det, och hon önskade mig detsamma... Mitt ex D ringde och gapflabbade nonstop i en halvtimme när jag berättade hur många jag hade skickat smset till. Sadist. Äldsta syrran 71 skickade sms och led med mig när jag berättade hur många som hade fått min vänliga nyårshälsning. Hon och pojkvännen fattade såklart direkt att jag menade "kul". Sprang på min granne i trapphuset när jag skulle ut med soporna. Han började skratta så fort han såg mig, jag stod där och önskade mig själv åt helvetet innan han erkände att han hade råkat skicka något liknande till sina föräldrar förra året när han var full och inte korrläste smset. Då blev det min tur att skratta, jag är inte ensam om att råka skriva "kuk" istället för "kul" i sms... Ett par kompisar smsade och tyckte min nyårshälsning var det roligaste de hade varit med om. Det verkar ha blivit lyckat trots allt! De flesta måste ju ha förstått direkt att jag var full och skrev fel.  
Min 77-åriga faster ringde igår också. Jag började genast förklara mitt nyårssms, sa att jag hade varit väldigt full och inte kollat så noggrant när jag skrev smset. Det visade sig dock att jag inte hade uppdaterat min telefonbok på ett tag. Mobilnumret till min faster var hennes gamla som hon inte längre använder. Tack Gud, Buddah och Allah!

Pappa kom hem från sommarstugan igår och hade med sig julklappar till mig. Jag fick inte en digitalkamera av honom. Fick datorhögtalare vilket jag är rätt missnöjd med. Jag hade ju hoppats på en kamera, speciellt eftersom syrran 78 fick ett telezoomobjektiv av pappa. Har aldrig fattat poängen med datorhögtalare, jag är inte mycket för onödiga prylar liksom. Vill jag höra musik på hög volym så har jag en riktig värsting till stereo för det ändamålet. Datorhögtalarna jag fick är ett par "Creative", ett bra märke. Funderar på att sälja dem faktiskt. Skulle säkert kunna få en tusenlapp för dem då de säljs för lite över tusen i affärerna. Av äldsta syrran 71 fick jag en kokbok. Enormt opersonligt! Att ge bort en bok är bland det mest opersonliga man kan göra om inte personen ifråga har önskat sig en bok. Jag önskar mig aldrig böcker i julklapp eller födelsedagspresent för det finns inget tråkigare att slita pappret av. Det enda bok jag har fått genom åren och faktiskt blivit glad över att få var en bok om Marilyn Monroe som 78's pojkvän gav mig. Då blev jag riktigt överlyckligt glad faktiskt. Mellansyrran 78 och hennes pojkvän gav mig en himla söt tunika från H&M, en broderad scarf och ett presentkort på Åhléns. Presentkortet hade jag önskat mig faktiskt. Önskade mig först en kalender för 2010 med bilder på Marilyn Monroe, men 78 kunde inte hitta den på Åhléns där hon bor och då sa jag att jag önskade mig ett presentkort så jag kunde köpa kalendern själv. Man får väl vara lite smart om man vill ha grejer utan att betala för dem hehe.

Vet dock inte alls vad jag ska ge. Hittade inget på mellandagsrean. Bara en mössa till mig själv, orkade inte kolla så mycket för jag gick ju på mellandagsrean med min låtsasfarmors barnbarn I och hon var sprang ju omkring som en nackad höna. Jag är ung men jag har då fan inte en 14-årings energi när det gäller shopping.

Gäsp. Vaknade 05 av att någon ringde och la på precis när jag hade kommit ur sängen och hittat telefonen. Kollade numret och det var ingen jag kände. Vilken jävla smidig tid att göra felringning på då. Kunde inte somna om för jag blev så sur för att jag hade vaknat.

Har nyss avslutat ett två timmar långt telefonsamtal med min tjejkompis N. Och vilket samtal det var! Jag älskar tjejer alltså, det är så himla kul att flamsa i telefon sådär. Samtalsämnet var mest om männen i våra liv, N's pojkvän och min KK/älskare M - de outtömliga källorna till tjejigt fnittriga telefonsamtal mellan N och mig, och hur de kan bete sig så otroligt töntigt manligt ibland. Dagarna före jul hade N's pojkvän varit hemma hos henne och suttit i soffan och gnällt om att hon bara spelade "brudmusik" på datorn. Musiken hon spelade var mestadels romantiska ballader så det är tydligen brudmusik det. Pojkvännen hade stånkat och stönat över att det var så "brudig" musik att han skulle gå hem ifall hon inte stängde av, N svarade med att spela Richard Marx' "Right here waiting" och höjde volymen. Pojkvännen suckade men satt kvar i soffan även när N började spela Bryan Adams Greatest Hits. Pojkvännen hade ju kommit dit för att få lite gos och ville såklart inte ge upp i första taget.
Jag och N fnittrade enormt mycket åt att män kan vara som bebisar ibland.
De blir sura och vill ha tutte.
De blir ledsna och vill ha tutte.
De ser en skymt av tutte och kommer på att de vill ha tutte.
De ser en annan bebis/man som får tutte och blir avundsjuka.
När de har fått tutte så somnar de.
Då när N spelade "brudig" musik dagarna innan jul och lät pojkvännen vänta på att få gos, så tänkte hon att om han klarar av att höra hela spellistan i WMP med ballader så skulle han minsann få så mycket gos att han inte skulle kunna gå på flera timmar efteråt. Det där är ett test som används av alla kvinnor. Om mannen kan uppföra sig och visa sig värdig så belönas han. Brösten är belöningen men det ultimata priset finns längre ner. Det tyckte både N och jag: sex är det ultimata priset vi ger våra respektive när de har klarat testet. Om killen är schysst mot sin tjejs kompisar så får han leka med tjejens bröst i någon timme. Om killen följer med på shoppingrunda och passar tjejens handväska medan hon rotar i realådor så får han sex. Om killen agerar taxichaufför när tjejgänget har haft utekväll så får han drömsex.
N's pojkvän klarade sig inte dock. Han gick hem mitt i Bon Jovis "Bed of roses" och fick gå ogosad hela julhelgen. På juldagen smsade han N och skrev att han saknade henne. N blev på rethumör och valde då att avslöja att hon hade tänkt sexa upp honom ordentligt ifall han hade stått ut med att höra hela "Bed of roses". Pojkvännen skrev tillbaka "Jag visste det!!! Din lilla teaser!".
M klarar sig bättre än N's pojkvän. Min karl är äldre och vet minsann hur spelet går till. Han fick några sms av mig på nyårsaftonen när jag var förfestfull och inte korrläste vad jag skrev och därför råkade skicka "Jag är bjuden på två fester, vet inte vilken jag ska gå på. Men det spelar väl ingen roll, jag ska ha jättekuk ikväll!". Ack så fel det kan bli... Jag menade ju naturligtvis att jag skulle ha "jättekul", ett ord bestående av två ord som jag av vana skriver ett i taget när jag smsar. Får skriva "jätte" och sedan avmarkera ordet innan jag kan skriva "kul" utan att göra mellanslag. Vet inte varför jag gör så faktiskt. Har nyss kollat igenom alla sms jag skickade på nyårsafton när jag var full, och nästan varenda gång jag menade att skriva "kul" så blev det "kuk" istället. Jag gjorde dessutom ett massutskick vid tolvslaget: "Jag önskar dig en massa kuk 2010!". Nyårshälsningen skickades till M, hans exfru, min styvmor, båda mina syrror, deras respektive pojkvänner, mitt ex D, min 77-åriga faster, fyra vänner och min granne.

Nu vill jag nog helst lägga mig ner och dö av skam tror jag. Fyyyyyyyy faaaaaan. Alltså, M och hans ex, mina syrror och deras respektive, mina vänner och mitt ex fattade nog direkt att det var "kul" jag menade, men min 77åriga faster??? AAAAH! Helvete vad piiiinsamt! Åh jag vill döööö. Fin start på det nya året. Fiiiiiint. Kuk alltså. Varför? Varför? Jag ska fan radera "kuk" från mobilens ordlista!

...och inte längre bakis. Tog ett tag att få tillbaka styrkan efter nyårsfesten jag hamnade på. Jag var bjuden på två stycken och den jag inte gick på var nog den som jag skulle ha valt. Festen jag gick på var ju rolig och trevlig och sådär, men jag var bland de äldsta där. Not funny. Spenderade större delen av tiden innan tolvslaget med att bli attackerad av dumma 18 och 19-åringar som fick reda på att jag hade fyllt Systembolag för länge sedan. "Amen typ, asså du kan ju köpa ut, fan vad coolt!" Så himla jobbigt. Till slut, när jag hade blivit väldigt full, så började jag svara "Nej asså, typ hallå, jag kan ju liksom typ inte asså köpa liksom ut." i den där tonårstonen och avslutade med "Och varför jag inte kan det fattar du när du blir vuxen..." i en normal ton. Att få shoppa på Systembolaget är lite som ett privilegium och jag skulle aldrig komma på tanken att langa. Har förvisso köpt ut åt min exkompis när hon var yngre men det var bara när hon och jag skulle festa tillsammans. Är en annan sak då ju. Jag och fem andra som var de äldre på festen funderade på att dra ner till en bar men efter några telefonsamtal till de som var på den andra festen jag var bjuden på, så struntade vi i det. Kön till baren gick runt kvarteret och det var drygt 15 minusgrader ute. Lite trist men jag tänkte att det nog var bra om vi "ansvarsfulla" vuxna var kvar på festen och höll ett öga på 18 och 19-åringarna. Baren vi tänkte gå till har 20 som åldersgräns så småttingarna kunde ju inte komma in. Festen var hemma hos en kille som är nybliven polis på M's station. Jag har funderat en hel massa över varför den killen bjöd 18-åringar på sin fest, själv är han nämligen 28. Fast han har en lillebror så det var kanske lillbrorsans kompisar som kom dit då.

Strax efter midnatt kom någon på den ljusa idén att blanda häxbrygd. Sådan har jag nog inte druckit sedan gymnasiet tror jag. Häxbrygd är när man blandar en massa olika alkoholdrycker för att bli så full som möjligt på kortast möjliga tid. Häxbrygden som någon blandade på nyårsfesten var på öl, vin, Baylies och vodka. Och när den serverades hade jag fått i mig tillräckligt med vin för att våga smaka ett glas av häxbrygden. Det var vidrigt! Verkligen vidrigt!!! Jag och några andra som var bland de äldsta på festen satt i ett hörn och smuttade försiktigt på häxbrygden medan tonåringarna raglade omkring och sa "Amen det här var ju faktiskt gott!" samtidigt som de försökte hindra sina munnar från att vända sig ut och in. Vi som var äldre hade hysteriskt roligt åt dem. Det är befriande att inte känna pressen av att man måste vara cool hela tiden, som tonåringarna måste vara. När man blir äldre inser man att man är ju för fan ultracool, no matter what.
När 18 och 19-åringarna hade fått i sig drycken så blev de så fulla att vi som var äldre, och kunde hantera spriten, fick leka föräldrar. Vi tog varsin tonåring och gick ut för att de skulle få frisk luft och nyktra till lite. Och spy utomhus istället för inne i lägenheten. Fast det var bara en som spydde så det var väl inte så farligt. När vi som var äldre, sex stycken, gick runt kvarteret med tonåringarna för att få dem att nyktra till så tror jag att jag såg Nalle Puh. Jag var förvisso rätt packad och såg honom bara på håll men han bor någonstans i närheten där vi gick så det kan ha varit min exarbetsförmedlare jag såg. Det var nog väldigt likt honom, eller så som han antagligen ser ut när han raglar omkring på trottoaren. Men jag vet inte ifall det var Nalle Puh jag såg. Anledningen till varför jag kommer ihåg det var att jag sa det till tonåringen jag gick och höll i. Försökte prata om allt möjligt för den lilla flickan var så himla full och jag tänkte att jag skulle försöka hålla henne vaken. Jag höll snö mot hennes ansikte för att få henne att vakna. Jag sa iallafall det till tjejen att han där borta såg ut som min exarbetsförmedlare och då vaknade hon till lite och började prata med mig. När vi drog oss hemåt lägenheten igen så snackade alla om hur konstigt det är att se någon på deras fritid som man dittills bara har sett i professionella sammanhang. När man gick i skolan så kom man av sig helt om man råkade springa på en lärare på Ica. En tjej berättade att hon hade råkat se sin chef byta om till bikini på badstranden och tappa handduken. Jag sa att jag ser min förre husläkare rätt ofta och då brukar jag alltid tycka att han är så sexig för han ser så annorlunda ut utan läkarrocken (det är ovant att se min förre husläkare i säckiga jeans och nätbrynja liksom). Killen som hade festen sa att han tyckte det var helskumt att se M utan uniformen, vilket alla flabbade åt och började vråla att ja det måste vara konstigt att se en arbetskollega naken. Väldigt löjligt men det var ju förbannat roligt just då med all alkohol i oss.

När vi kom tillbaka till lägenheten så ville jag åka hem. Kände verkligen att jag var för gammal för sådana spritfester, men 18 och 19-åringarna betedde sig så oansvarigt att jag tyckte jag var tvungen att stanna kvar. De hade precis nyktrat till och blivit medvetande igen (killen som spydde när vi var ute var helt borta från verkligheten) men ändå ville de fortsätta dricka. Han som hade festen, "nypolisen", gjorde inget försök att hindra dem för han var så packad att han gick och la sig. Jag och två av de äldre tjejerna tog varsin tonårstjej och ringde taxi när klockan var runt 03. De två tonårskillarna lämnade vi kvar i lägenheten för den ene var lillbrorsan till han som hade festen. De tre tonårstjejerna och vi tre äldre tjejer bor dessutom i samma område så det var ju enklast att vi tog dem hem direkt. Taxin kom inte förrän klockan närmade sig 04 och då hade vi hunnit dricka lite till. Jag var rejält full när jag väl kom hem. Var så full att jag inte minns vem som betalade taxin. Jag gjorde det inte, det vet jag för jag hade inga kontanter med mig och taxins kortläsare funkade inte. Jag minns dock att de andra två tjejerna som var äldre gick hem med en tonårstjej, och jag och de två resterande tonårstjejerna gick åt andra hållet. Jag klarade av två för de drack inte så mycket då när vi väntade på taxin. Fuck vad full jag var alltså. Är ett under att jag var ansvarsfull nog att följa den ena tjejen hem och sedan ta sällskap med den andra hem till husen där vi båda bor. Fattar inte riktigt hur jag kunde organisera det faktiskt.

BLanda öl och vin coh bayilies är inte en bra idè. dEt är inte jättegott,blev alllseles för myceket full. Tror jag har smsat dummma saker inatt hahahahahshahaha. jag drar ner nu huvdudet är . så jäävlsa tugnt. Sova kan vara en bra grej. Ska sova i ett åreller typ så mykcet.Taxin var för fan dyer! vem pröjade taxi ikbäll?