IQ?
Jag har verkligen märkt under min bloggpaus (som fortfarande pågår men är i början av slutet nu) att jag inte tycker om att inte skriva varje dag. Jag har ett behov av att skriva. Det känns som om jag inte fungerar riktigt om jag inte får skriva. Jag tror jag har för mycket tankar i huvudet helt enkelt. Å andra sidan: nu när jag inte bloggar varje dag så har jag istället utvecklat min bok så mycket mer. Jag har inte skrivit på den i Word men jag har klottrat ner en hel jävla massa på lappar, gamla kuvert, kvitton och räkningar. Min bloggpaus är bra på det viset, jag får fokusera mer på min bok. Ibland har det känts som om jag inte har kunnat göra en grej för jag har känt att jag måste blogga istället. Glo på tv, laga något riktigt till middag istället för att bara äta macka, gå ut och gå en nyttig promenad, osv. Det kräver mer än vad man tror att driva en blogg. I och med att jag är så skrivbenägen så blir det lätt att jag skriver lååååånga inlägg. Jag kanske börjar skriva om en grej, som får mig att tänka på en annan som jag måste skriva om eftersom den grejen hänger ihop med den första grejen, och hey...vänta, det var den och den grejen också, och sedan kom jag på att det var då som jag tänkte på de n första grejen, shiiit jag mindes fel, det där hände ju året efter ja just det, bla, bla, bla, osv, osv.
Radera, ändra, skriv om, leverera ett perfekt inlägg för folk att läsa. Min ordnazism kan göra det lite jobbigt ibland, slarvfel är strängt förbjudna så alltså måste jag korrekturläsa allt och när jag gör det så kommer jag ofta på att där jag skrev om det och det så måste jag ju skriva in ditten och datten. Att skriva fucking aslånga blogginlägg är ingen konst när man är så petig som jag är. Börjar misstänka att jag är skrivpedant: ordnazistens chef. Eller har jag helt enkelt för många tankar?
Jag funderade på en sak tidigare ikväll. Jag mailade med Ormbunken på Facebook och blev nästan förskräckt när jag insåg en sak om honom. Vad det var spelar ingen roll, men det fick mig att undra en sak. Blir man som man umgås? Folk slänger ur sig den frasen men stämmer det? Blir man verkligen som dem man umgås med?
Om man blir det så får jag nog sluta umgås med Ormbunken. Jag gillar honom och sådär, han är rolig och trevlig osv, men... Han är ju inte så intelligent. Förvisso betyder inte IQ i sig så mycket, det säger ju knappast något om dig som person att du har 150 i IQ, men social intelligens är något helt annat. Ormbunken är nog vad jag skulle vilja kalla socialt korkad. Han är nog normalbegåvad rent IQ-mässigt, men socialt är han urbota korkad. Något enormt korkad alltså. Hans sociala intelligens ligger på samma nivå som en femåring. Och så vill jag ju inte alls bli! M och jag snackade om det tidigare ikväll och han höll med mig i min uppfattning om Ormbunken. Jag har börjar undra ifall jag kanske är vrålsmart socialt sett för jag ser ju saker. Jag lägger märke till allt. Det måste ju tyda på något? Ormbunken är inte alls så. M är också som jag, han lägger märke till saker och ting och hans sociala intelligens är nog skyhög men hans IQ ligger på 108 enligt Mensas "test-test" som jag tvingade honom att göra i förrgår. Testet är ett provsmakstest och inte ett helt IQ-test enligt Mensas hemsida. Det är 24 frågor om jag inte minns fel och man har 20 minuter på sig. Jag hann bara med 18 frågor på den tiden men min IQ var 112. M hann med alla frågorna och han fick 108 (haha). 108 är förvisso normalbegåvat så det är inte fy skam men jag var ju knappast en graceful winner när min IQ var över medelintelligensen som är 110. Det är bara en fjärdedel av befolkningen som har mellan 110 och 120 i IQ.
Fast jag blev rätt sur när jag hade gjort testet. Jag satt ju och hoppades på att jag skulle få typ 190 eller något sådant. Jag ville ju faktiskt att hela datorskärmen skulle blinka och visa meddelandet "Ååååh du är så jävla smaaaaart!!!" vid testets slut... Innan M gjorde testet och fick lägre än jag trots att han hann med alla frågorna så tyckte jag att 112 var väl inget speciellt. Jag blev liksom inte nöjd med mitt resultat förrän han hade gjort testet för jag ville ha någon att jämföra mitt resultat med. Jag tycker absolut att M är intelligent, det har jag alltid tyckt, och när han då fick fyra poäng under så fick jag något att jämföra med. Innan var det ungefär "112 whatever..." för jag hade ingen referens då. Men nu när jag fick 112 när jag bara hann med 18 frågor, och M fick 108 när han hann med alla frågorna, nu har jag ju något att jämföra med. Det blir enklare att få grepp om så att säga. Och jag får väl hoppas att det inte fanns någon felprocent jag hamnade i där.
Det var Ormbunken som fick mig att göra testet för han hade gjort det. Han tjatade på mig att göra det för han ville ha någon att jämföra sitt resultat med så jag gav upp och gjorde det. När jag hade sagt mitt resultat till honom så vägrade han berätta vad han själv hade fått. Hmm? Då fick han antagligen lägre. Han skrev "Åh fan. Det är ju jävligt bra." och bytte sedan ämne och vägrade berätta vad han hade fått trots att jag frågade honom flera gånger via mail och sedan ansikte mot ansikte när jag sprang på honom på stan för några dagar sedan. Han bara slingrade sig undan min fråga.
Vad fan bloggade jag om nu egentligen? Har tappat tråden helt. Typiskt, jag skulle inte ha gått och fixat te mitt i IQ-snacket ovanför.
Shit vad pinsamt!
M snokade i min mail för en stund sedan. Han skulle kolla sin mail och jag hade som så många gånger förut lämnat min mail uppe sedan jag hade kollat i utkorgen vad jag hade skrivit till min tjejkompis N när vi mailade om våra respektive för ett tag sedan. Jag hade skrivit något bra då som jag inte kunde komma ihåg, mindes bara att det var bra skrivet och jag ville läsa det igen. Ville ha en orgie i egotrippar över att jag fick till något exceptionellt bra, för det var himla bra skrivet. När M då skulle kolla sin mail för en stund sedan så såg han istället utkorgen på min mail och hajade till när han såg hur många mail i rad som jag hade skickat till min exarbetsförmedlare Nalle Puh. Jag hade ju fått svar också såklart men det var väl kanske tio mail i rad som jag hade skickat till min exarbetsförmedlare. Nyfiken som M är så frågade han ifall han fick läsa vad jag och Nalle Puh hade mailat om, och jag sa att det kunde han väl få om han ville. Det är ju inget hemligt även om jag anser att mail är privata. Så M läste och fnös till då och då och sa att Nalle Puh verkade vara väldigt hård mot mig, och han var efter en stund redo att idiotförklara Nalle Puh pga det. Benämningen "sadist" kom upp och det tyckte jag var lite lustigt att M kallade Nalle Puh för det. Nalle Puh himself skrev nämligen att han hoppades att jag inte tyckte han var sadist när han var sträng mot mig.
Jag är dock något försvarande mot Nalle Puh för han får vara hård mot mig, han är en av det jävligt få som får vara sträng och hård mot mig även om det gick lite över gränsen sist vi mailade. Då blev det lite för mycket för mig och jag blev riktigt ledsen av det. Iallafall, M läste vidare så snart jag hade sagt att jag var okej med min exarbetsförmedlares "hårdhet" mot mig, och efter ännu en liten stund började han skratta. M hade hunnit till det senaste mailet jag skickade till Nalle Puh och när han läste det så ropade han på mig och garvade så han knappt kunde tala.
M pekade istället ut vad det var han skrattade åt och jag fattade ingenting. Det som han tyckte var roligt var en mening jag hade skrivit "Dock sällan något som kan utesluta överföring mellan oss." i slutet av mailet. Jag fattade fortfarande inte vad som var roligt med det. Den meningen var kanske lite kryptisk men jag skrev den, och hela mailet också för den delen, som ett slags internt skämt mellan mig och Nalle Puh. Jag tänkte att han skulle fatta det direkt. Men det gjorde han nog inte och nu har M förklarat för mig varför han skrattade, så jag skäms för mycket för att våga fråga Nalle Puh hur han uppfattade det.
Först och främst: jag menade överföring av ord! Jag har absorberat Nalle Puhs skrivsätt litegrann för han uttrycker sig väldigt bra, använder bra ord, väldigt målande liknelser osv, och jag har på senare tid märkt att han har börjat uttrycka sig som jag gör. Det var det jag menade med överföring, att vi har överfört varandras sätt att använda språket, på varandra.
Så menade jag och jag ville bara dö av skam när M sa att överföring också är ett psykologiskt begrepp (och det visste jag faktiskt också) som innebär, ungefär, att en patient blir kär i psykologen. Patientens tacksamhet för att psykologen får patienten att må bra, överförs på psykologen och kan då misstas för att vara till exempel förälskelse. Kort sagt, det är vanligt att man känner väldigt varmt för sin psykolog och ofta tänker på honom eller henne, det är överföring. En psykolog har i kontakten och arbetet med patienten nytta av överföring och det är därför psykologen inte avslöjar något om sig själv som person. Typ så. Och det visste jag faktiskt, jag snubblade över uttrycket när jag läste en bok om psykologi för några år sedan och kollade upp vad det betydde. Min styvmor som är psykoterapeut förklarade det för mig också minns jag. Det är dock några år sedan, jag gick nog i gymnasiet när jag läste den boken och det begreppet, överföring, hade jag totalt glömt bort när jag skrev mailet till Nalle Puh förra veckan.
Shit vad pinsamt! M går och garvar åt mig och frågar om jag gjorde en freudiansk felsägning också. Arsel. Gjorde jag verkligen inte! Jag vill dö av skam nu alltså, fy helvete vad pinsamt! Jag menade ju överföring av ord och språkbruket!!! När jag skrev mailet så satt jag och funderade en stund på vilket ord jag skulle använda och tänkte efter ett tag att, ja men "överföring" var väl ett bra ord? Det passade ju in finfint. Åh lägg av. Kan jag inte knipa käft ens i cybervärlden? Skulle istället ha tagit "omedvetet utbyte av" som jag skrev först innan jag fick för mig att det lät för kliniskt.
Var inte 2010 året då jag skulle vara vuxen och sofistikerad och inte göra bort mig titt som tätt? Förra året: skrattanfall på "Ica S PERMARAKET", nyårsaftonen: massutskick av sms vid tolvslaget "Jag önskar dig en massa kuk 2010!!!" och förra veckan skrev jag något som antagligen fick min exarbetsförmedlare att tro att jag var kär i honom.
Tack, det räcker nu. Det är alldeles tillräckligt med pinsamheter. Jag vill inte göra bort mig mer. Usch! Fuck vad pinsamt.
Om Nalle Puh läser det här, vilket jag hoppas på, så nämn det aldrig är du snäll. Never fucking ever, okej? Bara skratta lite åt mig och nämn det aldrig någonsin igen, tack.
Åh så irriterande
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig! "
Jag blev ståendes och tittade på den där kaninen. I väntan på att någon skulle komma och fixa pantmaskinen så att M och jag kunde gå in och handla, fick jag för mig att jag skulle ta tid på hur lång tid det gick innan kaninen sjöng sin ramsa. Ja jag var uttråkad nog att göra så. Det gick ungefär två minuter mellan varje gång. Efter en stund fastnade jag framför den där leksaksautomaten med den fluffiga kaninen inuti. Jag funderade på hur länge just "Funny Bunny" har funnits för jag har något vagt minne av att jag har tjatat på mina föräldrar för att få en femkrona att stoppa i den där. Det är ju åtminstone 15 år sedan, eller till och med 20. Den där melodin var förhäxande när jag var barn och den söta ninisen inuti var ju så lockande när den bad om fem kronor. Man sprang till föräldrarna och bad snällt om fem kronor men mina föräldrar sa alltid nej. Men den söta ninisen i automaten var ju så gullig när den bad om en femma. Jag minns att jag brukade lägga mig på golvet och skrika som en galning för då visste jag att jag skulle få en femma förr eller senare. Min "mamma" brukade alltid säga att vi barn inte skulle skämma ut henne när vi var bland folk. Pappa brydde sig inte men "mamma" tänkte alltid på hur hon framstod som förälder ifall vi barn skrek ute bland folk. Sådant tänker ju inte barn på så jag la mig resolut ner på golvet och gallskrek tills "mamma" drog mig i håret och väste åt mig att jag skulle hålla käften. Och så fick jag fem kronor att "mata" kaninen med. Jag brukade stå och vänta på att "Funny Bunny" skulle börja sjunga innan jag stoppade i femkronan. Kaninen rörde på sig i takt med melodin och på slutet skakade den på sig så att de långa öronen viftade glatt. Det var verkligen hypnotiserande.
Så långt hann jag komma i tankarna innan M kom fram till mig. Alla burkar och flaskor var pantade så vi handlade mat och åkte sedan hem till honom igen. Nu har jag upptäckt en sak. När jag stod framför "Funny Bunny" hann jag nog höra den där lilla sången tio gånger och det verkar ha varit tillräckligt för nu har jag fått den på hjärnan.
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
Jag går och nynnar på melodin hela tiden och M håller för öronen varje gång jag börjar. Han vill inte få den på hjärnan men det är nog oundvikligt för:
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
M säger att om jag nynnar eller sjunger sången en enda gång till så slänger han ut mig men jag tror inte att han gör det, för:
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
Jag försöker verkligen att sluta men om jag inte sjunger eller nynnar på sången så andas jag i takt med den, för:
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
"Funny Bunny heter jag, å jag e så go o glad! Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!"
Det blir nog så lagom romantiskt i år...
Drive me to it
Idag har jag varit på studieinformationsträff på stadens "Arbetsförnedring". Min nya AF-dadda skickade info om det förra veckan och jag tänkte först inte gå. Vet ju redan vad jag ska studera. Men så ångrade jag mig. Tänkte att det kan ju vara bra att få lite mer info även om jag gärna vill tro att jag redan vet allt jag behöver veta om studierna jag ska ta. Fast det vet jag ju såklart inte... Men det är lätt att tänka så i ett försök att öka min självkänsla. Det hjälper om jag tänker att "jag kan, jag kan, jag kan", istället för "jag kan inte" och så småningom blir det att jag tänker "jag kan allt" när jag har byggt upp min självkänsla till något som kan kallas för självförtroende. Iallafall, gick dit till Arbetsförnedringen och var där i knappt fem minuter för det var totalt värdelöst. Fanns bara representanter från ett par folkhögskolor där och ingen av dem var från folkhögskolan jag ska söka till. Och det måste bli just den folkhögskolan för de har en filial här i stan och då slipper jag dyra pendlingar fram och tillbaka. Suck. Jag tog ett exemplar av universitetets kurskatalog och gick. Så var det med den saken. Info får man leta reda på helt själv. Konstigt att jag inte har insett det förrän typ nu.
Gick sedan till körskolan som jag inte har besökt på länge. Har liksom börjat lägga av med körkortstagandet. Jag blir ju för helvete aldrig klar med det. Körningen är det inga problem med alls. Jag har kört med M några gånger sedan jag gjorde halkbanan i november, men jag har inte kört på skolan. Det har inte blivit av att jag har bokat in lektioner. Det blir så när jag inte känner att jag behöver körlektioner lika ofta nu när jag har blivit riktigt bra på att köra. Så körningen är det inga problem med, det är teorin jag har svårt för. Det var hur lätt som helst i början men nu när jag har hunnit till Fas R, vilket betyder att jag har tre delar kvar efter R, så börjar det bli både segt och svårt. För att inte tala om tråkigt. Bara en massa miljöfrågor om kolmonoxid, koloxid och koldioxid. What's the difference? Kemi har aldrig varit min starka sida. Förra gången, någon gång i november, som jag gjorde Fas R fick jag 52 rätt av 70 möjliga och man måste ha 65 för att bli godkänd. Idag när jag gjorde Fas R igen fick jag bara 39 rätt. Fy fan vad dåligt. Det är nog mitt sämsta resultat hittills. Verkligen uselt. Jag har nog aldrig fått lägre än 45 när jag har gjort de olika teoridelarna på datorn så dagens 39 var personligt rekord i uselhet.
Jag har legat av mig en del alltså. I och med att M har gett upp och låtit mig övningsköra lite med honom, har jag inte känt behovet att få köra på skolan lika mycket. Har överhuvudtaget inte varit där sedan jag gjorde halkbanan vilket var 30 november. Är över två månader sedan. Och eftersom jag inte ens har varit på skolan så har jag ju inte övat teorin heller. Mycket illa att bara få 39 rätt av 70 möjliga. Min styvmor har skrivit i sina Facebookmail att det är viktigt att jag klarar körkortet för hon tror att jag verkligen behöver något som jag blir "Jippi för helvete jag klarade det!!!" av. Det har hon nog helt rätt i. Jag skulle verkligen behöva något som stärker min självkänsla.
Någon vecka efter att jag tog bloggpaus var M och jag ute och körde med hans bil, och det är ju en vanlig bil inte en sådan med dubbelkommando som körskolorna har, så det hängde enbart på mig när jag körde och det var jag helt okej med. Jag märkte det när jag körde ensam på halkbanan i november: jag kände att jag både vågade och klarade att köra själv, utan att ha någon som satt bredvid och kunde bromsa. När jag körde med M då för en dryg månad sedan så körde genom en rondell utan problem. Då var jag jävligt stolt över mig själv minns jag för rondeller är jag lite rädd för. Typ varenda bil i hela Sverige brukar dyka upp när just jag ska köra in och det brukar göra mig nervös fastän jag har haft Gamlingen bredvid mig som en stor trygg nallebjörn. Men när jag körde genom rondellen med M för en månad sedan så kändes det riktigt bra. Hade till och med en läskig jättelastbil bakom mig men jag blev inte rädd för det. Då kände jag att jag mådde riktigt bra. Kände efteråt att jag fick en sådan där "Jippi för helvete jag klarade det!!!"-känsla som man blir lite hög av. Sådana känslor, små egokickar, skulle jag verkligen behöva fler av, så min styvmor har nog helt rätt där. Det är väldigt viktigt att jag klarar körkortet för jag behöver den känslan, den tanken: "Shit, jag kunde! Yes, yes, yes!".
Jag har kört ett par gånger till med M men det har nog inte blivit fler än tre, fyra gånger totalt. M är inte så förtjust i att övningsköra med mig eftersom vi bara har en sådan där grön skylt baktill och inget tillstånd... Det ska man ju egentligen ha. Faktiskt så ska den man övningskör med gå en obligatorisk handledarkurs på en körskola och sedan ska man söka tillstånd för att få övningsköra privat. Jag är inte säker på om det påverkar mig ifall vi skulle vi kontrollerade men M skulle väl åka dit så det sjunger om det. Fast han känner ju en massa poliser så han skulle kanske kunna snacka sig ur det. Men han är inte så pigg på att övningsköra med mig pga det men han vill inte heller gå den där handledarkursen eller söka det där tillståndet. Han påstår att handledarkursen är onödig för honom och tillståndet är bara ett papper. Pfft. Vi har bara kört på kvällen och sent på natten pga det vilket passade mig fint. Det är ju mindre trafik då. Fast jag vågade ändå inte köra på motorvägen. Den är hårt trafikerad dygnet runt så där vill jag nog bara köra i dubbelkommandobil och med Gamlingen bredvid mig.
Fastän M har gett upp nu och går med på att övningsköra med mig så tänker jag att jag hellre kör med Gamlingen. Pedagogik är inte M's starka sida och han är lite slapp av sig, som om han glömmer bort vad vi håller på med, men han är okej som körlärare. Dock är Gamlingen såklart hundra gånger bättre. Jag är van vid honom och bilarna är också lite annorlunda. Det är till exempel lite mer drag i Volvo v70:n jag kör på skolan för den har fler hästkrafter, M's bil är något svagare i gasen men är mer lättstyrd och man sitter högre upp och ser därför bättre. "Min" körskolebil är fullt utrustad med en massa airbags vilket känns väldigt tryggt men växellådan är lite sliten (jävla nybörjare som sliter på min v70), M's bil är bara basutrustad och har en osliten växellåda, plus att stereon är djävulskt bra. Jag körde i 90 på en 70-väg till Dead By Aprils "Losing You" på höööög volym vilket kändes oerhört coolt... Men jag föredrar nog att köra på skolan även om Gamlingen är så tråkig när han förbjuder radio under lektionstid. Gamlingen är ju bara så bra och när jag kör med honom slipper jag att rätta mig efter M och när han har lust att leka körskollärare. Vilket inte är så ofta. Jag får tjata på honom och hota med sexstrejk innan han går med på att låta mig lattja ett par timmar bakom ratten.
Jag får väl ta och boka in några lektioner med Gamlingen. Vill ha mitt körkort nu tack. Jag känner det som såhär, om jag inte har fått eller åtminstone är jävligt nära att få körkortet i sommar så lägger jag av. Ett år och snart tre månader är lång tid att hålla på med samma sak och om jag inte har klarat det innan sommaren är slut så kommer jag nog inte att palla fortsätta försöka.
Om någon har lust att piska i mig lite självkänsla så vore det bra. Ni vet, sådär töntigt "Ge inte upp" och "Du klarar det!"...
Kom till insikt
Vart sjutton tog mitt förra inlägg vägen? Skrev ett igår som inte finns längre. Suck och stön, ska blogg.se börja krångla nu precis som bloggspace?
Nu för tiden är min vardag så enormt tråkig och monoton att jag ser minsta lilla förändring som något jätteroligt. Jag har slutat hoppas på en varaktig förändring och ser istället fram emot de små som bara varar i en liten stund. Som att komma på saker och komma till insikt. Har insett både tråkiga och roliga saker de senaste dagarna.
Att inse att en person som jag trodde var en allierad, men som snarare är motsatsen, blir till en nyttig läxa även om det var en väldigt tråkig insikt att få. Jag måste lära mig att jag inte ska lita på folk för även om jag har kunnat göra det så betyder det inte att jag kan fortsätta lita på dem.
Att förstå att jag uppfattas som smått korkad av en del människor var också en nyttig insikt även om det inte var det minsta roligt. Jag ville gömma mig under täcket och gråta innan jag kom på att jag säkert kan få vara människa även om jag är en korkad sådan.
Att lista ut fortsättningen på en händelse i min bok var både bra och dåligt. Den fortsättningen jag hade tänkt mig från början passade inte alls in och nu får jag skriva om massor för att den nya fortsättningen ska funka. Det innebär bland annat att jag får ta bort en karaktär helt och hållet från boken. Not funny, det är minst 12 sidor som ska ändras och jag måste säkert radera en hel del. Med ändringar följer ändringar och om jag raderar en karaktär så måste jag skriva om de andra även om karaktären jag måste radera bara har en mycket liten biroll i storyn. Skrev den karaktären mest för skojs skull. Men det var nyttigt att förstå det för jag märkte att hela storyn måste gå en annan väg, en mycket bättre väg, än den jag först hade tänkt.
Att förstå att jag är trotsigare än vad jag själv trodde var verkligen inte roligt. Jag vill inte vara en trotsig barnrumpa. Vill vara vuxen, lugn och samlad i alla lägen. Men jag ser mig själv på ett annat sätt numera. Jag tror jag förstår vad jag går för.
Jag har även insett vad andra går för. Det var den mest nyttiga läxan jag lärt mig.
Sedan har jag gjort mindre viktiga grejer också. Har läst ut boken om Slash och herrejävlar det var som att se på "Titanic". Man sitter där och hoppas att de ska se isberget i tid och hinna väja...
Vad kan jag säga? En vacker dag kommer man till insikt. Man förstår.
Helvete. Jag bröt en nagel. Lustigt hur man växlar mellan det stora och det lilla...
Skriv något
Jag fick för ett par dagar sedan höra något om mig själv som jag inte kan sluta fundera på. Det var lovord över min skrivartalang jag fick av min exarbetsförmedlare Nalle Puh. Han skrev i ett mail att jag var författarbra på att skriva och jag sög naturligtvis åt mig berömmet. Fick lust att be honom om mer, mer, mer beröm men han har andra saker att göra än att göda mitt ego, så jag släppte det. Nu kan jag inte sluta fundera på den komplimangen.
Jag vet sedan länge att jag kan skriva så det var egentligen ingen nyhet. Jag har alltid skrivit, så är det bara. Under min bloggpaus, som kanske kommer att fortsätta ett tag till, har jag märkt att när jag inte längre får leverera drygt 1000 ord eller så per dag så blir jag okoncentrerad. För några dagar sedan låg jag i soffan och försökte läsa de sista sidorna i min Slashbok men fick avbryta läsandet varannan minut. Hela tiden hoppade det upp ord och meningar i mitt huvud som jag var tvungen att skriva ner. Det var material till min bok, ämnen att blogga om, tankar, diktliknande fraser på engelska. Jag skrev ner dem och började läsa min Slahbok igen. Läste något som fick mig att tänka på något som måste in i min bok. Gav upp Slashboken efter en stund. Jag fick ingen ro att läsa och satte mig istället med en penna för att få ner några meningar som vägrade att lämna mitt huvud. Jag stötte genast på problem. Jag hade inget block trots att jag brukar köpa både block och pennor så fort jag har pengar. Jag måste bara ha skrivprylar.
"Författarbra" på att skriva som jag är så vet jag att när man kommer på något bra, någon dikt, ett rim, några beskrivande ord, så måste man få ner dem på papper omedelbart. Man kommer att glömma bort det även om man har bra minne. Det är som en regel att man kommer att glömma bort sådant som man måste minnas. Om du på morgonen ger dig fan på att inte glömma att köpa mjölk och malen vitpeppar efter jobbet, så kan du ge dig fan på att du kommer glömma det om du inte gör det innan jobbet. Alltså hade jag inte tid att vända upp och ner på lägenheten efter ett skrivblock. Tidigare på dagen hade jag rensat min plånbok på kvitton. Det finns ju ingen mening med att den ser välfylld ut när den egentligen är helt tom. Kvittona hade jag inte orkat slänga så de låg kvar på soffbordet.
Aha! Gamla kvitton = skrivpapper... Jag samlade ihop kvittona, sorterade ut de längsta, och skrev. Skrev, skrev, skrev. I och med att jag är "författarbra" på att skriva så vet jag att om jag börjar skriva, så fortsätter jag. Kvittona tog slut när jag var mitt uppe i att beskriva något som ska in i min bok. Shit, hit med papper innan jag glömmer bort det briljanta jag nyss kom på! Jag rev ner en noggrant uppbyggd hög med gamla Metros och post som jag har tänkt slänga i några veckor, och fortsatte skrivandet på baksidan av en elräkning från förrförra året. När jag hade skrivit klart var det mörkt ute och de gamla räkningarna var fullklottrade av material till min bok. Då kom jag på en sak.
Jag måste skriva. Jag har ett behov av att skriva. Jag har en skrivarhjärna som inte fungerar om jag inte får skriva. Jag kanske även har en författarhjärna. Jag är författarbra på att skriva precis som Nalle Puh skrev i mailet, då borde jag väl därmed ha en författarhjärna? Men det som jag funderar mest på är hur bra det är för mig att vara författarbra på att skriva. Jag har verkligen märkt under min bloggpaus att jag inte fungerar som vanligt när jag inte får skriva, så hur bra/dåligt är det att ha den här talangen? Jag får ta och tvinga honom att utveckla det där någon dag.
Skön söndag
Jag har en mycket skön söndag idag. Tar det lugnt och lyssnar på den här låten som är min favorit för tillfället. M sitter i soffan och suckar demonstrativt för att jag har haft låten på repeat sedan tiotiden. Så brukar jag göra när jag hittar en ny favoritlåt som passar mig perfekt. Spelar den på repeat i flera timmar innan jag tröttnar och spelar någon annan låt. I ungefär 30 sekunder innan jag kommer på att jag vill höra favoritlåten några hundra gånger till. Jag tröttnar inte på låten förrän radio plockat upp den och börjar spela den regelbundet. Som Lady GaGas "Bad Romance". Den var min favorit för ett par månader sedan och inte förrän nu har radio upptäckt att de ska spela den. Jag har redan fått den låten i min samling för länge sedan så what else is new? Radiokanalerna är otroligt sega på att komma på vilka låtar som kommer bli enorma hits. Oftast plockar de inte upp en låt i spellistan förrän den har blivit vardagsmat och folk redan har tankat ner den från Pirate Bay. M brukar bli rejält trött på en del låtar när han hör dem på radio då jag redan har plågat honom med att ha dem på repeat några månader innan radiofolket kommer till insikt. Nu sitter han med headsetet till sin mobil och lyssnar på Sveriges Radio P2 och läser DN för att slippa höra "Aldrig Ensam" som dånar ur mina datorhögtalare för femtielfte gången. Om jag höjer volymen lite till så tränger basen säkert igenom och överröstar det tråkiga pratet. Jag är på provoceringshumör idag vilket är lite typiskt, lillasyster som jag är. Fast M är äldst i sin syskonskara så han tål en del. Tradigt... Men tur för mig.
Jag har funderat på det han sa i fredags natt, att jag gav honom gråa hår. Det irriterar mig. Låter ju som något en förälder på 40-talet kunde säga till sina barn. M är ju äldre än jag men så jäkla lastgammal är han inte att han kan slänga ur sig sådana fraser. Piraya har Facebook-mailat mig och frågat ifall M har skyllt på mig mer sedan i fredags natt, men det har han inte. Piraya är noga med att hålla koll på folk i vår krets, de får inte säga något dumt till andra för då säger hon ifrån. Hon fascinerar mig. Så otroligt cool alltså. Men M menade inget illa, han blev väl bara lite orolig när Diva helt plötsligt ringde och sa att jag hade muckat gräl med en säkerhetsvakt. Vilket var fel sagt för jag muckade inte det minsta. Piraya sa till henne om det också. Jag råkade bara säga något dumt. Hade jag muckat så hade jag gjort motstånd när vakten släpade iväg mig och det gjorde jag inte. M har alltid sagt att det är det sämsta man kan göra när stöddiga vakter ska leka tjuv och polis med fulla människor. Det kom jag ihåg i fredags natt. Kunde nästan höra honom säga att jag bara skulle göra som vakten sa och låta honom hållas, hur svårt det än var, för gör man det så har de inget att komma med.
Nu fick jag meddelande på MSN från Diva att jag måste skicka "Highlander" till henne. Hehe. Hon blev inte så lite tänd på Christopher Lambert i fredags natt. Hon satt på mitt soffbord och stönade gutturalt när Lambert visade rumpan i filmens enda sexscen. Skymde sikten gjorde hon också. Jag och Piraya fnissade bara åt att sexscenerna i 80-talsfilmer är mycket bättre än i nyare filmer. På 80-talet var det ingen stor grej ifall det visades lite hud i en film, tönteriet med det urlöjliga "nakenchock" kom senare. Rätt nyligen faktiskt. Men jag undrar ifall vi i Sverige någonsin har brytt oss om sådant, frigjorda som vi är (de flesta iallafall). Lite rumpa och bröst i en film är inget jag störs av alls. Snarare tvärtom: om det är en sexscen så ska det väl för sjutton visas hud? Sexscener ska kittla fantasin och gärna få en att bli lite sugen. Det blir man ju inte när skådisarna noggrant håller alla hemliga kroppsdelar under täcket när de låtsasjuckar. Då blir sexscenen bara löjlig, man sneglar på klockan och funderar på att hämta något gott i köket så att filmparet kan jucka färdigt och sedan hitta mördaren.
Skickade nyss länken till den här låten till Diva och hon skriver att Jonatan Johansson som sjunger "Aldrig Ensam" är vrålsnygg. Det kan jag inte hålla med om. Han sjunger bra men han ser ju ut som om han har knarkat i 20 år och sedan vaknat upp död. Det är "Twilight"-trenden. Jag gillar inte den. Jag föredrar "Buffy"-vampyrer som Spike.
Piraya, Diva & Lady Angel
Alltså, jag hade Piraya och Diva hos mig igår och över natten. Det officiella namnet på vad vi gjorde är "tjejmiddag" men inofficiellt så åt vi inte ens något. Om inte chips räknas. Vi drack desto mer. Jag tror vi fick i oss drygt sju flaskor vin på hela kvällen. Fast kvällen varade rätt många timmar in på natten. Vi somnade väl runt 05 tror jag. Jag tror att planeringen från början var att vi faktiskt skulle ha middag, vi hade snackat om att köpa pizza från kvarterspizzerian som jag praktiskt taget bor granne med, men jag hade fått öppettiderna fel. Fick för mig att de stängde vid midnatt istället för klockan 23. När Piraya märkte det så var det nästan att jag darrade när hon tittade på mig, men vi kom på att bensinstationen en bit bort har öppet dygnet runt. Fryspizza funkar ju det också. Vi raglade ner till bensinstationen alla tre. Piraya gick upp i min lägenhet först och tog med sig en vinflaska och Diva och jag delade på en upphittad, och såklart helt oöppnad, burk sjuprocentig cider som vi hittade vid busshållplatsen. Någon stackars tonåring måste ha tappat den, vi såg bara minuter tidigare att det satt ett gäng tonåringar i busskuren och drack cider. De hoppade väl på bussen när vi gick tillbaka till lägenheten för att hämta vinet. Den enes bröd är den andres död. Så sa Piraya när vi hittade cidern och det var ju hysteriskt roligt, så fulla som vi var då. När vi så småningom raglade in på den nattöppna bensinstationen så ville vi inte ha mat längre. Diva och jag fick syn på en skylt med ett erbjudande om att man kunde köpa två påsar chips för 30 spänn så då ville vi ha det istället. Det var ju åtminstone billigare än tre fryspizzor. Vi rafsade åt oss påsarna och raglade sedan runt i den lilla affären. Vi letade liksom efter något mer utan att veta vad. Killen i kassan hade säkert roligt åt oss för vi var fulla nog att börja prata om sex, och det väldigt högljutt. Jag har alltid haft hemskt svårt för att tala i normal samtalston när jag är full, Piraya likaså och Diva talar alltid högt och tydligt. Förutom när hon är full, då talar hon jävligt högt men väldigt otydligt och dessutom på en Karlskronadialekt som man i vanliga fall aldrig skulle lägga märke till. Dialekten har hon tränat bort och den kommer bara fram när hon är full. När hon är nykter så pratar hon en väldigt välartikulerad rikssvenska som nog är den där lilla extra finessen som gör att hon får stil och kan passera för en diva.
Vi raglade runt med vår vinflaska (ciderburken tömdes snabbt) och pratade alltså om sex, försökte gissa oss till hur lång tid det skulle gå innan vi alla tre skulle få sex nästa gång. Jag sa att M jobbade natt nu så jag kunde få min nästa sexning inom några timmar. Diva är singel men sa att hon kunde "fixa vem hon ville" och Piraya lever i tillfälligt celibat eftersom hon och pojkvännen har långdistansförhållande tills pojkvännen har pluggat klart. Jag sa att då vann ju jag eftersom M - i praktiken - skulle kunna "arrestera" mig och samtidigt sätta på mig i polisbilen inom de närmaste fem minuterna, men Diva sa att hon kunde fixa killen i kassan på kortare tid. Med sexsnacket kom vi såklart snart in på könsorgan, och sedan på möjliga smeknamn på könsorgan, och då självklart det manliga. Diva sa att när hennes mamma var tonåring, hade mammans moster berättat att de hade kommit på att kalla det manliga könsorganet för "sammetspåle" för att ingen skulle förstå vad de menade. Sammetspåle? Herrejävlar vad vi skrattade åt det! Piraya och jag skrattade så vi sjönk ner på golvet när Diva började ifrågasätta varför de hade valt just sammet som ingen av oss tyckte påminde det minsta om... Ja, ni fattar. Diva sa något i stil med "Va fan, varför just sammet? Varför inte siden eller polyester?" och Piraya sa att hon föredrog bomull. Jag skrattade så mycket att jag nästan kissade på mig när killen i kassan la sig i diskussionen och frågade om inte ylle eller silke passade bättre. Det var sjukt roligt och i några oförglömliga minuter diskuterade vi med kassakillen vilket sorts tyg som han tyckte passade bäst. En säkerhetsvakt kom in i bensinstationens lilla affär och han trodde väl först att vi var på väg att råna stället. Så mycket som vi skrek och hade oss så kunde man nog lätt tro att det var ett rån på gång. Vakten lyssnade intresserat på vårt samtal en stund innan han ansåg det nödvändigt att få ut oss därifrån. Jag var oerhört kaxig i min vindimma och sa till vakten att att ingen låtsassnut kunde säga åt mig vad jag skulle göra.
Huuu... Testa inte det. Alla dessa "låtsassnutar" som går runt till nattöppna ställen brukar som regel vara väldigt stingsliga och ha jävligt taskig attityd, ungefär som små hundar som får mindrevärdeskomplex och skäller på allt som är större än dem själva. Men där talade nog M genom mig litegrann. Han gillar inte de där säkerhetsvakterna för han säger att de ringer och ber om polisens hjälp för minsta lilla sak och sedan när polisen kommer så är vakterna så stöddiga och gnäller om att polisen var så långsamma. M brukar säga att som polis får man ha självdistans, humor och inte ta så allvarligt på fulla människors förolämpningar, och det kan man ju förstå. Men sådana där "låtsassnutar" har varken humor eller självdistans vilket M har sagt i flera år och som jag såklart märkte nu inatt. Jag gillar inte heller säkerhetsvakter. Har som tonåring råkat ut för att de kommit fram till mig och bara jävlats när jag har gått på stan efter att ha varit på bio eller något sådant. Jag har dåliga erfarenheter av både säkerhetsvakter och nattklubbarnas ordningsvakter så jag gillar dem inte jag heller, men det var nog M som talade genom mig inatt när jag sa till vakten att ingen låtsassnut kunde säga åt mig vad jag skulle göra. Det händer att jag kan bli lite väl kaxig eftersom jag vet att M lätt kan skrämma bort folk från mig. Dålig vana... När jag sa det där inatt så blev säkerhetsvakten skitsur och skulle genast demonstrera vilken sorts låtsassnut han var. Vilket visade sig vara en av dem med taskig attityd. Vakten drog bort mig till andra änden av affären och sa till mig att jag skulle stå där medan han kallade på polisen. Han var väldigt hårdhänt, det märktes att han var arg för det gjorde rätt ont när han drog iväg mig i armen. Jag nyktrade till förbannat snabbt när jag stod där intryckt i ett hörn med vakten som spärrade eventuella flyktvägar. Shit, varför sa jag så för? Jag blev så rädd att jag var på väg att börja gråta när jag hörde vakten kalla på polishjälp.
Diva kan man dock lita på. Hon ringde M redan innan vakten drog iväg mig till andra änden av affären och Piraya köpte tid genom att göra det som hon är världsbäst på: kaxa och snacka sig ur situationer. Till och med villt främmande människor brukar förstå rätt snabbt att de inte ska försöka något med henne. Killen i kassan höll sig utanför det hela, han var väl van vid att diverse suputer kommer in på nätterna och orsakar rabalder. Men Piraya började snacka med vakten, som då höll mig i armen så det gjorde ont, och Diva ringde M. Fast det förstod inte jag då. Jag såg att Diva ringde någon och tittade lugnande på mig, men jag tänkte inte alls på att hon ringde M fastän jag hörde att hon bad honom komma och "rädda mig" från en sur vakt på bensinstationen. När vakten stod och trängde in mig i ett hörn ropade Diva att hon hade ringt honom nu, "Han var alldeles i närheten så han kommer snart gumman!" och Piraya ropade att jag kunde vara lugn för snart skulle han komma. Ärligt talat så förstod jag inte alls vad de menade för jag var närapå skräckslagen där jag stod med vakten så tätt inpå mig. Han hade puttat in mig i väggen och stod sedan och höll alldeles för hårt i min arm. När han stod där och höll i min arm vaknade några halvt bortglömda minnen av vad min före detta körlärare gjorde för ett drygt halvår sedan, så jag var dubbelt rädd. Min hud minns fortfarande. Sedan kändes det så konstigt också: ena sekunden står vi alla och gapskrattar och i nästa sekund släpas jag iväg av en skitsur säkerhetsvakt som kallar mig för "jävla brud". Med den extra rädslan från ett halvår sedan var jag inte så snabb i tankarna. Jag stod mest och blinkade och försökte komma på hur jag hade hamnat i den här surrealistiska situationen. Min hjärna fungerar inte speciellt snabbt när jag är full och med iskall rädsla i hela kroppen förstod jag ingenting när M helt plötsligt stod bredvid vakten. Han tittade lite bekymrat på mig och sa att jag skulle gå bort till mina kompisar medan han pratade med vakten. Då vaknade jag till för M använde sin "polisröst" och jag förstod att han ville att jag skulle spela med och låtsas som om jag inte kände honom. Trots mitt avtrubbade tillstånd så såg jag i hans ögon vad han menade. Diva och Piraya stod en bit bakom M och gestikulerade vilt för att få mig att gå till dem, men jag rörde mig inte ur fläcken förrän M nickade åt mig att gå dit. Då pep jag iväg och gömde mig bakom Divas trygga 178 centimeter, plus högklackade stövlar. Jag började gråta litegrann, antagligen var det väl den där extra rädslan från ett halvår sedan som gjorde mig så upprörd, men Piraya kramade mig och klappade mig sådär skönt på huvudet. Både Piraya och Diva vet vad som hände i augusti och Diva är såpass skarpsynt att hon direkt drog slutsatsen att jag hade blivit extra rädd pga "gamla skräckupplevelser".
M fick prata en bra stund med säkerhetsvakten som var enormt sur och sa något om dumma fyllebrudar, varpå han fick en liten läxa i vett och etikett av M. Säkerhetsvakten kunde ju inte veta att den dumma fyllebruden var M's dumma fyllebrud. Jag stod och höll krampaktigt i Pirayas och Divas jackor och kände hur den där iskalla rädslan så smått lämnade mig, när jag hörde ett tyst "Hey...? Lady Angel, vad fan?" och fick se en kille som är nybliven polis på M's station. Jag har väl kallat honom för "nypolisen" förut och han sa såklart mitt riktiga namn och inte mitt bloggalias (som han för övrigt inte känner till). Han är inte speciellt nybliven längre men han är den mest nya på stationen. Han förstod iallafall att han skulle vara diskret och låtsas som ingenting medan M pratade med vakten. Hörde honom säga något till vakten om att han inte skulle ta så allvarligt på fyllekommentarer. Killen som är nybliven polis försökte säga något till mig men Piraya väste åt honom att vara tyst, och eftersom hon är känd i vår lilla grupp för att vara just en piraya så lydde han. Piraya är en sådan som man respekterar utan tvekan från första stund för man vet att man inte vill kaxa sig mot henne. Säkerhetsvakten gick efter en stund och M suckade när vi kom ut. Han frågade varför jag hade mopsat mig mot en säkerhetsvakt när jag vet hur stöddiga de kan vara, men Piraya sa åt honom att vara tyst. Jag sa ingenting. Var fortfarande lite avtrubbad av den surrealistiska känslan av hur situationen hade urartat så plötsligt. Vi stod och skrattade och sedan stod jag inträngd i ett hörn och var helt iskall inuti utan att kunna förstå hur jag kom dit. M och och nypolisen skjutsade oss den korta biten till min lägenhet utan att förmana oss mer. Nypolisen försökte men Piraya fick tyst på honom. Så fort vi hade kommit ur bilen och M hade kramat mig innan han och nypolisen försvann ut på jobb, började Piraya ropa att säkerhetsvakter var idioter hela högen. Hon blir rätt lätt arg när hon är full och tre tjejer kan elda upp sig ordentligt om någon blir utsatt för klumpiga orättvisor. Som att bli kallad för "jävla brud". Vi gick runt och ropade en massa fula ord och gjorde slut på vinflaskan som vi lyckligtvis, och konstigt nog, hade kvar. Sedan gick vi upp i lägenheten där vi öppnade ännu en vinflaska och så småningom tittade på "Highlander". Vi föll lugnt tillbaka i vår fnittriga fylla när vi suckade över hur snygg Christopher Lambert är i den filmen. Efter det flamsade vi på Facebook och jag visade dem hur bra den hemliga gruppen jag är med i är. Alla vill ju sätta betyg på sin arbetsförmedlare eller FSK-handläggare.
Det gick bara en dryg timme från det att vi gick till pizzerian och upptäckte att den var stängd, till det att vi var på bensinstationen där jag råkade säga en dum grej till en humorbefriad låtsassnut utan självdistans. Nu när jag är nykter får jag erkänna att, okej, det var inte världens smartaste kommentar, men vakten råraggade på Diva minuterna innan och var inte det minsta professionell när han höll mig i armen så det gjorde ont. Jag hade ju självdistans nog att inte slå honom när han kallade mig för "jävla brud" i en mycket nedlåtande ton, och jag gjorde inget motstånd när han drog iväg mig, men han hade inte självdistans nog att ignorera en full människas korkade kommentar. M sa i bilen efteråt att vakten överreagerade och la till att jag ska sluta ge honom gråa hår, men han blev tyst när Piraya väste åt honom att inte lägga skulden på mig.
Det var officiellt en tjejmiddag. Men vi åt bara chips.
