Lady Angel

Igår hade jag en lång dag. Sådana dagar har jag förvisso haft förut men då har jag vetat i förväg att det skulle bli en lång dag, och det visste jag inte igår. Min låtsasfarmor ringde vid 11 igår förmiddag och praktiskt taget bordrade mig att komma dit och fixa hennes dator. När barnbarnet I var på besök över påsklovet förra veckan så installerade hon alla möjliga program på sin farmors dator. Den datorn är fem år gammal och inte sådär jättebra. Min dator är bara ett år yngre än min låtsasfarmors men jag har också "byggt ut" (eller på) min dator en del. Har till exempel fyrdubblat RAM-minnet och har en extern hårddisk som gör att själva datorn inte är full av en massa filer (alla tunga filer ligger ju på den externa hårddisken). Min låtsasfarmor har inget sådant och har dessutom aldrig formaterat om den (fattar inte hur den datorn ens fortfarande fungerar efter fem år, tusentals filer och ingen omformatering). Jag skulle aldrig palla en så seeeeg dator som hennes men hon är ju 70 år snart och har inte lika höga krav som jag.

Jag hade tvättid igår men fick boka om den tills idag för min låtsasfarmor krävde att jag skulle fixa datorn direkt. Jag cyklade in till stan och var hos henne inom tio minuter (nytt personligt rekord!) och när jag kom dit så fick jag lust att typ strypa både min låtsasfarmor och hennes tonåriga barnbarn I. Datorn hade nämligen fått totalfnatt av 21 öppna Word-dokument, flera webläsarfönster och WLM hade öppnats nio gånger om när min låtsasfarmor hade försökt starta programmet utan att tänka på att det skulle ta ett tag med maxad processorkraft. Jag var nära att fråga henne om hon var dum i huvudet... Man tycker ju att vem som helst borde fatta att när datorn står och knarrar varnande, fläktarna går för fullt och man ser på skärmen att 21 tomma Word-dokument, nio likadana processer av WLM och ett tiotal webläsare är i gång: ja då borde man kunna dra slutsatsen att det kommer ta ett bra tag innan datorn svarar... Och som om det inte var nog för att få hennes skräpdator att nästan bryta ihop: barnbarnet hade ju laddat ner en massa, fullkomligt onödiga, program och webläsartillägg som låg i autostarten. De var dessutom dolda, jag såg dem inte förrän jag gjorde CTRL+ALT+DEL och fick se alla processerna där. Det tog 40 minuter innan jag ens hade avslutat alla processerna med Word, WLM, internet och typ 15 bakgrundprogram. Ytterligare en timme innan alla onödiga program var avinstallerade och ungefär en halvtimme till av diskrensning och omstarter.

Efter lite mer än två timmar var datorn lugn igen. Fläktarna gick ner på normalt varv när jag var mitt i att avsluta alla processer och knarrandet försvann strax efteråt. Det var rätt uttröttande faktiskt, var helt seg i huvudet när datorn spann som den skulle igen. Jag ville cykla hem igen men då ville min låtsasfarmor att jag skulle hjälpa henne städa. Hon sa att hon hade så ont i ryggen så jag kunde väl dammsuga och våttorka golven åt henne? Okej då... Jag var rätt sur på henne redan då pga datorn för om hon bara kunde ta och LYSSNA på mig när jag förklarar för henne hur datorn vill bli behandlad så skulle sådant där trassel inte hända. Men hon är väl dum i huvudet eller så skiter hon i det och tänker att jag kan fixa hennes klanterier. Men okej, jag gick med på att städa åt henne för hon såg verkligen ut att ha grymt ont i ryggen. Hennes hälsa har dessutom varit lite si och så den senaste tiden så jag hjälpte henne i säng och såg till att hennes ryggrad var rak så att det inte skulle bli värre med ryggsmärtan (en del grejer från OP har jag lagt på minnet). Satte igång med städningen och började med att dammsuga överallt. När jag sedan kom upp i lägenheten igen efter en rökpaus, hörde jag hur hon låg och pratade i telefon. När jag kom in i hallen trodde jag att hon sov så jag både öppnade och stängde dörren så tyst jag kunde för att inte väcka henne. Hon hade sett ut att ha väldigt ont i ryggen och hon nämnde tidigare på dagen att hon inte hade sovit alls på natten. Men jag hörde att hon pratade i telefon och det blev jag lite sur på henne för. Jag hade fått hjälpa henne i säng men hon hade tydligen inte mer ont än att hon kunde gå upp och hämta telefonen, som jag vet låg i köket för jag hade lagt den där efter att jag hade ringt M mitt i dammsugningen. Jag stod i hallen och blev riktigt sur först men tänkte sedan att hennes rygg hade väl blivit bättre helt enkelt. Men sedan hörde jag henne säga till den hon pratade med i telefonen: "Ja jag har en liten piga här idag! (skratt) Ja hon blev så tjänstvillig när jag sa att jag hade ont i ryggen. Nja, jo lite ont har jag men det är inte så farligt...". Jag blev så sur att jag fick hämndfantasi om att jag gick in i sovrummet och tömde dammsugarpåsen över henne. Hon sa det nämligen inte på det sättet så att det var ett skämt, hon hade verkligen inte någon skämtsam ton i rösten utan hon lät helt seriös, och hennes skratt var inte speciellt vänligt.
Jag blev både ledsen och arg men mest ledsen. Så mycket som jag har hjälp henne genom åren! Auktioner på Tradera, datorn, färga och klippa håret, betala saker över Internet, och nu allt oftare den senaste tiden så har jag hjälpt henne städa och handla mat. Och så pratar hon så om mig inför andra? Det är ju inte roligt ens om hon hade gjort det som ett skämt. Jag satte igång med våttorkningen av golven utan att visa henne att jag hade kommit upp från min rökpaus igen. Låtsades som ingenting... Gissa varför? Jo, jag kan vara rätt lömsk av mig (något jag tyvärr har lärt mig av kvinnan som födde mig) och jag tänkte att om jag städade hela lägenheten skinande ren så skulle hon få dåligt samvete. Slet som fan med att våttorka alla golven, damma av alla möbler, putsade några fruktfat i silver, torkade rent i köket. Jag gick dessutom in med te och smörgås till henne efter någon timme och frågade om jag kunde göra något mer för henne. Det funkade också, lömska knep brukar ju göra det. Min låtsasfarmor hoppade nästan upp ur sängen och sa att jag hade gjort tillräckligt nu och när hon såg hur rent och dammfritt det var överallt så sa hon "Oj, oj, oj" hela tiden.

Men sedan kom hon på något mer som jag kunde hjälpa henne med. Fuck... Hon ville gå in på Icabanken och kolla ifall hon hade fått betalt för en grej som hon hade sålt på Tradera och det visste hon ju inte hur hon skulle göra. Icabanken, och många andra banker, har ju börjat med sådana där jobbiga säkerhetdosor till inloggning och köp över internet. Sådana funktioner är ju bra om man fattar hur man ska göra men om man är som min låtsasfarmor (typ dum i huvudet när det gäller sådant som är mer tekniskt avancerat än en kaffebryggare) så är det inte lätt alls. Jag vet inte hur många gånger jag har fått göra den där säkerhetsdosgrejen åt henne men det är väl X antal gånger genom åren. När jag satt där framför datorn igen och loggade in på henne Icabankkonto med hennes kortkod och skrev ut kontohistoriken som hon ville, så kom jag på hur lätt det skulle vara för mig att sno från henne. Eftersom hon inte klarar av att logga in med den där säkerhetsdosan på egen hand så skulle hon nog aldrig märka ifall jag snodde en hundring från henne. Och inte bara från hennes Icabankkonto, jag vet koderna till alla hennes kort: Nordea, SEB, Länsförsäkringar, Handelsbanken. Hos Länsförsäkringar har hon kreditgräns på 15.000, Icabanken 10.000, Nordea 20.000, SEB 10.000 och Handelsbanken 30.000. Det där har hon sagt till mig så många gånger (undrar varför?) så jag har lärt mig det samtidigt som jag började komma ihåg koderna. Vilket inte var svårt eftersom hon har skickat mig att handla eller ta ut pengar åt henne så himla många gånger.

Jag tänker ju inte sno något från henne men jag jag fick faktiskt den tanken igår när jag var sur för att hon hade kallat mig för piga i en mycket nedlåtande ton. Det är väl samma sak om man jobbar med att fylla på bankomaterna: klart som fan att man tänker tanken att sno alla pengarna. Något annat vore nästan omänskligt. Har man tillgång så har man tanken helt enkelt. Det är som att smygläsa lite i någons dagbok när man ser den. När jag äntligen kom hem igår strax efter klockan 21 var M här och när jag berättade om min dag för honom så sa han att jag skulle testa att sno en hundring från min låtsasfarmor. Han, trots sitt yrke som lagens långa arm, tyckte att jag hade all moralisk rätt i världen till det när hon hade utnyttjat mig så. Till viss del kan jag också tycka det men som princip vill jag inte sno. Jag stal väldigt mycket när jag var tonåring, från kompisar, mina systrar, affärer, (Kusin: det var jag som försökte sno din My Little Pony-kam men jag la tillbaka den när du inte såg...) osv, och det kan jag få lite dåligt samvete för ibland. Inget jag är stolt över direkt. Det vill jag inte göra igen liksom och fastän jag fick tanken igår så skulle jag aldrig sno från min låtsasfarmor. Jag ger hellre igen på annat sätt, det känns mer effektivt så. En hundralapp skulle hon nog inte ens märka. Jag gav igen ännu mer igår. Efter att jag hade hjälp henne med Icabanken gick vi till Ica och handlade och jag var noga med att jag skulle bära kassarna eftersom hon hade ju så ont i ryggen... När hon sedan sa att hon skulle laga oss något gott att äta så sa jag att jag inte var hungrig och efter en stund cyklade jag hem. Jag är väldigt noga med att inte låta henne bjuda mig på mat när jag har gjort något för henne för hon ska inte kunna se det som någon sorts betalning som hon gjorde förra året med Traderagrejerna. Jag är fortfarande lite sur på henne för det. Jag kan vara rätt långsint ibland, är tjurig på Nalle Puh för en grej som hände för lite drygt två månader sedan, är sur på M för att han inte hjälpte mig med maten på julafton, till exempel. Det tar väl onödig energi från mig men är man sur så är man. Det kan vara rätt lätt att glömma bort att man faktiskt får vara sur.