Lady Angel

Åhåhåhåhå... Nej... Vaknade 19.20 och åt frukost då. Knasig känsla att äta frukost vid den tiden. Fast det är ju min andra frukost, åt min första vid fem imorse. Med tanke på mina tider den senaste veckan så är det rätt konstigt att jag har fått något vettigt gjort, men det har jag. Har handlat mat, kunnat tvätta kläder och till och med träffa Diva och Piraya över en fika igår. Vi har bestämt oss för att gå ut och festa på lördag! Det borde bli lagom mycket mayhem: lördag efter löning och första maj... M har redan börjat ana oråd, haha, och han har flera gånger försökt övertala oss till att inte gå ut. "Kan ni inte ha hemmafest istället? Jag skulle bli mycket lugnare om du stannar hemma på första maj, snälla?" har han ringt till mig och sagt flera gånger. Han är rädd om oss, (eller bara om mig som Diva påstod fastän M har skaffat "Bodyguard" åt henne och Piraya också) men sorry, no can do. Det var Divas idé. Piraya mår så väldigt bra nu efter allt som har hänt henne, hon är som vanligt igen och Diva tycker det vore en bra idé att få ut henne på lite vilt barhäng. Jag håller med för Piraya mår mycket bra nu, hon har återhämtat sig väldigt snabbt efter exets svek och hon säger att hon inte längre är kär i honom eller ens ledsen över otroheten. Jag är inte så lite impad av henne! Jag hade inte kunnat återhämta mig så fort (knappt två månader) ifall jag var i hennes skor. Jag och Diva har nästan bevakat Piraya i ett par veckor nu för att se ifall hon kanske låtsas men hon är verkligen som vanligt igen. När hon skrattar så når skrattet till hennes ögon. "Hon är inte vilken tjej som helst, hon är ett snäpp vassare på alla plan..." som Diva sa om Piraya igår när vi satt på caféet och Piraya hämtade mer kaffe. Sant. Piraya är verkligen annorlunda på det viset att hon klarar av allting ett snäpp bättre än alla andra. Hon lever lite högre upp liksom. Hon är så cool...

Så nu är det bestämt! Vi ska ut och röja på lördag. M gillar det inte, han ringde senaste för en halvtimme sedan och bad mig stanna hemma på första maj men jag vill inte! Jag vill ut och leka rövare... Diva sa att jag kunde väl bjuda med M om han nu var så orolig för oss men han ska jobba på lördag så det går inte. Fast M brukar bli lite extra mån om mig när vi inte har träffats på ett tag. Nu är det rätt länge sedan vi träffades sist för han har jobbat och varit hos exfrun och träffat barnen, och jag har vänt fel på dygnet och spenderat varje vaken timme med näsan i Körkortsboken (blir jag inte klar med det i år så jävlar...). Sist M och jag träffades var nog 20 april när han duschade med kläderna på. Oj... Det var länge sedan! Det är ovanligt att det går så lång tid mellan våra "träffar", brukar väl annars bli åtminstonde ett par gånger i veckan. Inte konstigt att jag saknar honom då... För det gör jag. Saknar honom något enormt! Om jag inte var tvungen att städa här hemma så skulle jag ha åkt till M så fort jag vaknade, men tjejerna vill ha förfesten hemma hos mig fastän både Piraya och Diva har större lägenheter. Eller för att vara exakt: "Antingen tar du med dig allt ditt smink hem till mig eller så är vi hos dig!" som Piraya smsade till mig igårkväll när jag gruffade över att jag var tvungen att städa min lägenhet inför förfesten eftersom de tvunget vill ha den hos mig istället för hos Piraya som bor närmast stan (M bor ju i stan så vi frågade om vi inte kunde vara hos honom men han svarade bara "Tre galna brudar i min lägenhet när jag inte är där? Glöm det." hehehe). Så vi är hos mig istället. Både Diva och Piraya är galna i allt mitt smink nämligen...
Jag kan säga utan att överdriva det minsta att jag har skitmycket smink! Kan nästan öppna sminkaffär faktiskt. Alla tjejer som får se min enorma sminksamling blir som galna och vill leka med det. Två (stora) badrumsskåp, sex av Ikeas minibyråer, och tre av de mindre lådorna i min klädbyrå (en vanlig, sådan där stor, inte mini) är proppfulla med smink. Har Pierre Robert, IsaDora, L'oreal, Max Factor, Lancôme, Dior, Maybelline, Yves Saint Laurent, Smashbox, Chanel, Kanebo, Too Faced, Clarins, Make-up Store, Lumene, Clinique, Yves Rocher... Jag har nog smink från alla märken som finns, både billiga budgetfynd som H&M's eget smink, svindyra statusmärken som Coco Chanel, och utländska sminkmärken som ingen i Sverige har hört talas om och som min styvmor köper till mig när hon är ute och reser. M har garvat åt att jag har en limited edition-puderdosa från Chanel som kostade över 700:- (på rea...) när jag köpte den för några år sedan. Det här förstår han inte... Det är en brudgrej. En del tjejer köper kläder så fort de har pengar, jag köper smink! Jag har ju inte lust att frakta allt mitt smink hem till Piraya eller Diva så jag ger mig, jag städar hellre så vi kan ha förfesten hos mig.
I gengäld slipper jag betala något för festandet på lördag. Egentligen hade jag planerat att köpa ny mobil den här månaden men det får vänta eftersom soc inte ville stå för min hemförsäkring som jag betalar per helår. De gick inte med på någon annan betalning är månadsvis (!) och jag kunde ju inte låta hemförsäkringen löpa ut så jag betalade den själv och det var precis tillräckligt för att jag inte skulle ha råd att köpa ny mobil. Suck och stön! Jag har verkligen sett fram emot att få lyxa till det med en ny mobil som en present till mig själv efter den trista starten på året med skulden till Kronofogden, men, men. Jag ska lägga undan 500:- den här månaden så köper jag mobilen 25 maj istället. Blir lite billigare så ju. Jag är uslare än uslast på att spara pengar (vem fan kan spara när Åhléns sminkavdelning finns...) men M har sagt att han kan hålla i pengarna åt mig. Jag har överhuvudtaget inte råd att gå ut och festa men jag vill verkligen uuuuut! Och Piraya behöver få ha lite kul. Diva tycker att jag också behöver få komma ut på mayhem så hon har lovat att betala för mig på lördag (hon har ju inga pengabekymmer med sitt arv...världen är orättvis). Det känns lite snyltaktigt att åka räkmacka på lördag men jag ska stå för maten. Jag tjatade till mig den uppgiften för då känns det lite mindre snåljåpsaktigt. Ska göra korv stroganoff! När jag sa det till M igår så suckade han för han älskar min korv stroganoff, hehe. Får väl spara lite åt honom. Eller göra mer på söndag. Tror inte det blir så mycket mat över för Diva och Piraya kommer till mig redan kockan 16 på lördag för vi ska göra bikinivaxning på varandra (om M visste det så skulle han nog skolka från jobbet) och vindrickandet kommer nog börja redan då. Och dricker man så äter man... Jag som har gått ner nästan tio kilo. Typiskt.

Vaken hela natten igen. Såklart. Att vända dygnet rätt igen är inte så enkelt som man kan tro. Det tar ungefär tre dagar att vända rätt på dygnet när man har gjort natten till sin dag och dagen till sin natt. Jag verkar bara kunna hålla dygnet rätt och Svenssonaktigt i max två veckor, sedan är det alltid något som gör att jag stannar uppe till ungefär 03. Nästa natt är jag vaken till 05. Nästa natt igen, till 08. Vid det laget har jag oftast utnyttjat den otämjda kreativa ådran i mig och öppnat Word-filen som är min bok. Natten är den mest kreativa tiden och därför älskar jag natten. Jag vaknar då. När mörkret faller vaknar jag.
Men det har funnits tider då jag inte tyckt om natten. När jag var liten, fyra år eller så, avskydde jag tiden då jag skulle nattas. Inget barn vill somna till ljudet av föräldrarnas bråk. När jag var lite äldre och bodde ensam med kvinnan som födde mig avskydde jag natten mer än vad jag någonsin hade avskytt den förut. Många barn är rädda för monster, jag var rädd för kvinnan som kunde komma in i mitt rum och tvinga mig att sova med henne när hon kände sig ensam och saknade en varm kropp bredvid sig. Efter det gick det lång tid innan jag avskydde natten nästa gång. Det var förra året, från augusti till runt jul någon gång. Då var jag på nytt rädd för mörkret men av helt andra anledningar som var mer skrämmande än något annat. Varje litet ljud fick mig att hoppa till. Jag minns en gång då jag tillfälligt hade flyttat ihop med M för att jag inte klarade att vara ensam just på natten. En av de nätterna hos honom var några timmar efter att vi hade försökt ha sex igen efter "det" utan att jag klarade av det. M somnade efter en liten stund men jag var vaken och gick runt i hans lägenhet i mörkret. Just i hans lägenhet klarade jag av mörkret men i mitt eget hem växte varje liten skugga till mannen som gjort "det". Jag gick runt där i M's vardagsrum och tittade ut genom fönstren, tvingade mig själv att tänka på varför jag var mörkrädd ännu en gång i mitt liv. Jag visste ju att jag egentligen gillade natten för jag har alltid varit nattmänniska, faktiskt redan som ettåring enligt vad jag har hört. Jag minns att jag fann det lite lustigt att jag klarade mörker i M's lägenhet men inte i min egen där jag kände till varje vrå, och att jag såg på M som min fristad i det inre kaos jag levde i då. M skulle aldrig göra mig illa. M skulle aldrig ens försöka tvinga sig på mig. Så tänkte jag. Och omedelbart efter kom tanken om att mannen som gjort "det" mot mig en gång hade varit en sådan man. En man som aldrig skulle göra mig illa. En man som aldrig ens skulle försöka tvinga sig på mig. Varför gick den mannen då helt plötsligt över den lilla linjen?
Det är en fundering jag inte ens tänker försöka hitta något svar på nu. Jag har blivit trygg i mörkret igen och kan på nytt njuta av den otämjda kreativiteten som väcks i mig när natten kommer utan att bli rädd när jag hör ett oförklarligt ljud i mörkret. Det vill jag inte förstöra med min envisa vilja att hitta svar på alla frågor jag har.
Allt har sin tid.

Då var man här igen, det är natt/fucking early morgon och jag är klarvaken. Jag sov ändå inte så länge igår, vaknade 10. Jag kom hem igår, tog en minisemester till sommarstugan med min pappa. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig mer åka med honom ifall han ska köra, för han kör ju så att man får dödsångest och han tar ingen som helst hänsyn till att jag blir åksjuk när han leker rallyförare med dödslängtan i 120 km/h på slingriga skogsvägar, men jag längtade till sommarstugan. Jag kände i mig att ett kortare miljöbyte skulle sitta bra och jag tänkte att det var väl inte så farligt om jag åkte med pappa en gång till? Joho det var det visst det. Jag kom ihåg varför jag dyrt och heligt hade lovat mig själv att aldrig mer åka med honom. Orkar inte ens skriva om hur dålig bilförare han är men: heldragen mittlinje korsar han lite hur som helst. Hela helgen betedde han sig dessutom som om jag var i vägen, som om min blotta närvaro i sommarstugan störde honom. Om jag lämnade min körkortsbok ute i vardagsrummet så var han genast där och la in den i mitt rum i sommarstugan. Lämnade jag mina innetofflor i hallen när jag var ute och rökte så slängde han in dem i mitt rum. Om jag tittade på tv och gick på toa i reklampausen så stängde han av teven. Osv. Osv. Sådana saker gjorde han hela helgen: varje liten pryl jag hade med mig fick jag inte lägga någon annanstans än inne i mitt rum. Det kändes som om jag hade åkt tio år tillbaka i tiden och jag var 16 år igen och blev kallad för "svinig ungjävel" när jag hade lämnat min skolväska i hallen eller lagt tamponger i badrumsskåpet (som jag för övrigt inte ens fick förvara en kajalpenna i).
Min pappa har länge haft en imponerande dålig ovana att använda mig som verbal slagpåse, någon han kan avreagera sig på när han har en dålig dag. Ännu mer nu sedan han betalar för mitt körkort. Paradoxalt nog var jag en gång i tiden hans favoritdotter men det är ju länge sedan nu. Det var ju i början av 90-talet när han och kvinnan som födde mig låg i en långdragen vårdnadstvist om mig, och de få besöken hos min pappa jag fick var bestämda av tingsrätten eller vilken rätt det nu var som insåg att det var viktigt att jag skulle få träffa min pappa. Då var jag pappas flicka, hans favorit. Nu är det snarare som om han inte vill kännas vid mig. Som om jag svärtar ner hans fläckfria vita linneduksvärld.

Förr i tiden, dvs. innan min skinnömsning, hade en sådan här helg fått mig att slitas sönder inuti och lämnat mig med farligt djupa tankar om varför jag lever. Nu kan jag hantera det på ett annat sätt. Jag har skaffat mig en enorm distans till min pappa nu. Han kommer aldrig nära mig igen, jag har för honom stängt mina murar omkring mig och det finns inte en enda springa där han kan smita igenom med sina elaka skämt och sitt vidriga sätt emot mig. Nu efter skinnömsningen ser jag på min pappa och tänker att det är ett jävla mirakel att jag har blivit så normal som jag är, istället för att bli så ledsen att jag hysterigråter, vill skära halsen av mig själv och funderar på vad det är som jag har gjort för att han ska bete sig så mot mig. Förr tänkte jag att det alltid var mitt fel när pappa var arg, vad han än sa till mig så var det alltid mitt fel att han var arg eller besviken och han hade alltid grund för sina utskällningar. Det var alltid fel på mig. Så tänkte jag att det var. Antagligen lärde jag mig det av kvinnan som födde mig, hon älskade ju att lägga skulden på mig vad saken än gällde. Maten var slut, ja det var för att jag var så fet och hade ätit upp den. Räkningar gick till inkasso, ja det var för att jag växte för fort och behövde nya kläder. Hon hade ont i huvudet, ja det var för att jag hade skrattat för högt åt "Björnes magasin". Hon var tjock, ja det var självklart för att jag vägde 4890 gram när jag föddes... Vad det än var som gick fel för kvinnan som födde mig så var det alltid mitt fel. Jag insåg för väldigt länge sedan att det var henne det var fel på, inte mig, men det har tagit längre tid för mig att inse att det är ett stort jävla fel på min pappa också. 

Kvinnan som födde mig älskade att lägga skulden på mig. Min pappa leker sin sjuka lek som går ut på att alltid göra mig mindre än honom. Varför just jag, kan man ju undra. Jag brukade undra det mycket förr i tiden, innan min skinnömsning. Nu har jag växt i mig själv. Hittat mitt nya jag. Det jaget som är så mycket större och starkare än det förra. Nu tänker jag att min pappa är en feg liten skit som är så svag i sig själv att han måste slå ner på andra för att känna att han är någon. Jag älskar honom fortfarande, helt klart, han har ju varit min pappa en gång i tiden och det gjorde han rätt bra fram till att jag blev tonåring och hans föräldraskap faktiskt innebar att han engagerade sig i mig. Det tyckte han inte var något roligt så han sket i det. Blev frånvarande pappa. Skuggpappa. Kyliga pappa som efter en tid inte ens kunde komma ihåg hur gammal jag var (ja, förra påsken sa han "Du är ju 23 år, jag är 65." när jag bad honom hjälpa mig med min tunga resväska när jag nyss hade kommit till sommarstugan, and for the record: då var jag 25 år och ungefär 6 månader...). Slöa och oengagerade pappa som bara suckade demonstrativt när jag frågade honom något. Ändå tyckte han nog själv att han var en jättebra pappa till mig. Det tycker han nog fortfarande. Men jag är ju av en annan åsikt där för jag har upplevt båda sidorna av honom. Jag har varit både hans favorit och hans, ja vad nu motsatsen är...? Iallafall får man inte göra så som förälder. Rättvisa är A och O.

Jag får väl understryka att jag faktiskt inte sitter och tänker på det här nu och är ledsen över mina dåliga föräldrar. Genom åren har jag lärt mig att familjen sällan är något att hänga i granen. Man får lägga pussel med bitar av en mamma från kvinnor man träffar, en pappa från män man träffar, och kan välja ifall man vill ha några bröder och systrar i sina vänner. Ända sedan jag var i tidiga tonåren har jag lagt ett mammapussel som är färdigt nu. Där finns det pusselbitar av mammighet från min faster, min styvmor (som jag nu ser som min riktiga mamma), mina systrar, M's exfru, min förra arbetsförmedlare EB, Sopkvasten, en socialsekreterare jag hade för 6-7 år sedan, en lärare från mellanstadiet, och sedan mindre bitar - kantbitar som stöttar upp så hela bilden sitter ihop och syns - från diverse kvinnor jag har mött genom åren och som har haft ett mammigt drag jag gillat. För några veckor sedan upptäckte jag ett pappadrag i M och blev lite förskräckt... Han är ju pappa till två barn som han har med sin exfru, plus ett "bonusbarn" vars biologiska pappa stack, men mot mig kan han ju inte aldrignågonsinbläfyuschneeeej ha någon papparoll. Det blir ju så otroligt äckligt då. Det pappadraget i honom jag la märke till var iallafall när jag satt i hans soffa och väste alla fula ord jag kunde när jag spillde rödvin på mig själv och sedan blev ledsen för det. Så kan jag bli ibland för jag ska alltid spilla... Jag kan aldrig ha vita kläder för de får fläckar från ketchup, kaffe, pastasås, rödvin, choklad, smör. Jag spiller alltid något!!! Och jag kan ibland bli så väldigt ledsen på mig själv för att jag spiller, jag blir ledsen på samma sätt som ett barn blir ledset över spill. Vill vara vuxen och sofistikerad! Då när jag spillde rödvin på mig själv hemma hos M för några veckor sedan blev jag så ledsen att jag till och med började gråta lite, hade också en dålig dag så jag var redan nära gråten, men M gjorde en grej som jag måste säga var väldigt bra. Han sa att det var ju inte så farligt och spillde med flit rödvin på sig själv. "Titta vilken fiiiin färg det blev..." sa han. Det kanske inte verkar vara speciellt pappaaktigt men jag minns att han har gjort samma lilla trick med sina barn när de har spillt och blivit ledsna över det. Förra året när ena barnet var hos honom och tappade en hel burk med inlagda rödbetor på parketten i köket så klev M i rödbetsspadet och visade sedan sina strumpor för barnet och sa precis så "Titta vilken fiiiin färg det blev..." med sådan där snäll röst. Han gjorde samma sak med mig, vände det negativa till något positivt, och det är väldigt tröstande när man känner sig som en spillfia korsad med ett klantarsel. Jag har väl tänkt förut att jag inte får hitta något pappadrag i M eftersom det blir så äckligt då, men det där pappatricket han gjorde när jag spillde måste jag få behålla till mitt pappapussel. Fast egentligen lägger jag inte ett sådant, efter min skinnömsning känner jag inget behov av att lägga något "familjpussel" längre. Men samtidigt tycker jag att jag av vana tar bitar från människor jag känner och lägger ett pussel. Där finns både bitar av en storebror, en lillasyster, och en pappa. Jag kanske gör det av ren vana? Eller för nöjes skull?
Tjae... Är det något jag har lärt mig av min barndom så är det att man får hitta sin egen familj när den biologiska inte håller. Jag har hittat en lillasyster i Michelle. En storebror i min killkompis E och i exarbetsförmedlaren Nalle Puh. En mamma i min styvmor och i många andra kvinnor. En pappa i min körlärare Gamlingen och i min kusin NG. Har även flera minnen av mina morbröder som var så fadersaktiga mot mig när jag var yngre. Fast jag gör nog det här mest eftersom jag inte känner mig välkommen i min biologiska familj. Jag passar inte in i den kakformen. Medan de andra i min biologiska familj är perfekt jämna muffins i prydliga formar så är jag den där muffinen i hörnet som rinner över kanten på formen... Hmm, fan vad sugen jag blev på muffins nu.

Har just tagit en lång dusch. Blev helt nerkyld efter en cykeltur tidigare idag och jag hade inte jacka på mig. Det var ju 12 grader ute, tillräckligt för att man inte ska behöva jacka. Fast det blir ju kallare när man cyklar. När jag stod i duschen för en stund sedan tänkte jag på hur olika duschar man kan ta. En del är rena nöjesduscharna då man bara står och njuter. Andra är hångel och gosduscharna då man står i duschen med personen man ligger med och mannen leker med kvinnans intvålade bröst som blir väldigt hala och roliga i duschen. Några duschar är nödvändighetsduscharna då man helt enkelt måste tvätta sig. Sedan finns det onödighetsduschen som man tar bara för att döda tid innan det börjar en bra film på tv som man vill se i sängen och lakanen är ju rena så det är lika bra att man själv är det.

Det finns också olika sorters nödvändighetsduschar. Ibland måste man bara tvätta sig. Ibland är man redan ren men måste avlägsna lite hår från diverse ställen. Ibland är kroppen ren men håret halvsmutsigt. Ibland är både kroppen och håret rent men fötterna behöver filas. Att duscha efter jobbet kan också vara en nödvändighet: när jag var städare så duschade jag omedelbart när jag kom hem för jag fick så mycket kemikalier på mig, plus att det var ett svettigt jobb.
En annan nödvändighetsdusch kan också vara den efter sex, beroende på med vem man har haft sex med.
Ett one-night, ja då duschar åtminstone jag så fort jag kan.
Pojkvännen/flickvännen, njae vad fan är man kär struntar man väl i sådant. Är man dessutom nykär, hu, då stinker man hellre än att lämna sin älskades armar.
KK:n, njae, inte direkt efter men förr eller senare tar väl den ena parten en dusch och sedan hoppar den andra in och då kommer man in på hångel och gosduscharna igen.
Och vad jag har hört så tar samboparet separata duschar efter sex.
Gifta paret, tjae... De har väl så sällan sex att när det händer så är det just i duschen. Särskilt om de har barn eftersom badrummet är hemmets enda låsbara rum.

En del duschar bara för att bli rena. Andra duschar för att det är skönt.
Den sortens dusch jag oftast tar är den då jag mest bara funderar. En del funderar och filosoferar när de sitter på toa, jag gör det i duschen. Det är en lång dusch på minst 30 minuter då jag tvättar mig, avlägsnar hår från diverse ställen, filar fötterna, peelar ansikte, gör hårinpackning, och tänker på allt mellan himmel och jord. En all around shower, jag blir superren, avslappnad, varm, dödar tid och får fundera lite. Det jag tänker på kan ju lätt leda till att jag tänker på någon, vem som helst som  jag har träffat, och det där har jag ofta funderat på ifall det kan uppfattas som sexuella tankar. När jag duschar är jag ju (som de flesta andra) naken och ofta intvålad, något som antagligen kan verka rätt sexigt för en del. För mig själv tycker jag det inte är så sexigt alls, jag duschar ju bara och har faktiskt sett mig själv naken så många gånger att jag inte blir det minsta förvånad av det. Jag reagerar inte ens på min egen nakenhet i duschen, men när M kom hit mitt i min "funderardusch" och drog undan draperiet (och skrämde skiten ur mig eftersom jag inte hörde honom) så tyckte han att min löddriga nakna kropp var jättesexig. Precis vad han ville se efter sin arbetsdag kanske? Min funderardusch blev istället en rolig dusch när M klev in med kläderna på, och sedan så småningom en hångel och gosdusch. 
Min långa funderardusch blev avbruten, jag hade en del funderingar att ta itu med och de fick inte bli klara. Irriterande. Fast äh... Fick ju en rolig dusch istället. Att M klev in fullt påklädd var skitkul. Nu står han och vrider ur sin jacka, hehe. Den torkar nog inte så fort. Vi får väl springa ner i tvättstugan och se om en torktumlare är ledig.

Ifall ni undrar vart jag har tagit vägen...



...så har jag bara försvunnit in i en bokskrivarperiod. Älskar det! Ibland kan jag känna det som ett tryck i mig att jag måste få skriva på boken, det är tusentals ord som vill ut! Och om jag inte låter dem komma ut så känns det nästan som om allt annat hos mig lägger av. Jag blir virrig och glömsk. Sådana funktioner som att tänka efter vad jag har att göra (boka tvättid, ringa viktiga samtal, deklarera, osv.) slutar fungera: jag kan inte tänka på sådant då. Att göra något så enkelt som att handla och laga mat blir otroligt svårt när allt jag vill är att skriva. Det är som om jag inte behöver göra något annat än att knacka på tangentbordet. Behovet av mat och dryck blir nästan obefintligt när jag skriver. Likaså behovet av vila: jag skriver som bäst när jag har varit vaken över 20 timmar och den inre censuren har stängts av. Behovet av att gå på toa går i dvala. Det enda behovet som kvarstår och till och med blir större när jag skriver är rökningen. Det hör ihop att ha en cigg i mungipan och klicka på tangenterna så fort att jag oroar mig för att jag tar sönder tangentbordet eller överbelastar datorn.
Hela mina kropp går in i energisparläge när jag dras in i skrivandet. Ibland kan den behovet av att få skriva komma när båda mina datorer är avstängda. Då kan jag ofta komma på något oerhört genialt som bara måste in i boken, eller ännu värre: utvecklas in i minsta detalj just i samma stund som jag kom på det. Då skriver jag för hand, i bästa fall i ett block som jag enbart har för bokens skull, men oftast får jag skriva på gamla kuvert eller baksidan av kvitton eller räkningar eftersom det där blocket har en förmåga att alltid ligga på helt fel ställe. Ibland har jag till och med skrivit på mig själv, en gång var när jag precis hade gått och lagt mig för att sova men kom på flera grejer som skulle in i boken. Jag var dödstrött men eftersom jag visste att jag inte skulle komma ihåg det dagen efter så fick jag tag i en svart tuschpenna och började skriva på mitt vänstra ben. Sedan på mitt högra. Lakanet såg inte så roligt ut dagen efter... Men det jag hade skrivit fanns ju kvar på mina ben och det var bara att skriva ner det på papper och sedan gå och duscha. Så är det när jag känner mig helt fylld av idéer som ska in i boken. De måste skrivas ner nu, nu, nu!!! Då lättar trycket i mig och jag behöver inte sätta på någon av datorerna för att skriva ner det i Word. De genialiska ledtrådarna till de oväntade händelserna i boken sitter säkert på papper. Eller på min hud. Med tiden har jag lärt mig att ha både papper och pennor lite överallt i lägenheten.
När jag har haft en paus från bokskrivandet vill jag inget annat än att få skriva. Att få försvinna helt från omvärlden och skriva i timmar och inte sluta förrän jag är så hungrig att magen gör ont och har stirrat på datorskärmen så länge att jag tycker det känns helt overkligt att titta på något annat.
Behovet att få skriva på min bok nu är extra stort eftersom jag inte skrev något under tiden som jag gick igenom min skinnömsning. Det var viktigt att det fick ta sin tid och plats så boken fick vänta. Men jag tänkte ju på den hela tiden. Det gör jag alltid...

Och sorry för den usla bildkvalitén. Fotade med mobilkameran.

Uh vad länge sedan jag bloggade! Sorry, sorry... Men efter tjejmiddagen var jag bakfull hela söndagen och typ hela månaden och igår var jag så slööö efter att ha varit bakis så, ja. Jag var inte riktigt uppe på 100% förrän idag. Mår verkligen jättebra idag, allt känns hur bra som helst! Kan antagligen bero på att jag hade mitt möte på psykiatrin idag. Snackade med en AT-läkare där som ska göra en bedömning av mig. Tyvärr har den här läkaren hängt upp sig lite på min förbannade ADHD-diagnos men han bad mig skriva under ett papper så att han kunde få se den utredningen plus att jag ska lämna över en kopia på min FMU imorgon, så han verkar vara vettig. Ifall han inte hade varit tveksam till min ADHD-diagnos så hade han ju inte bett att få se ADHD-utredningen liksom. Och min FMU, ja i den är det tre läkare/psykologer som starkt ifrågasätter min ADHD-diagnos så där får väl jag något som backar upp mig. Det konstiga med mötet på psykiatrin idag var att den här AT-läkaren jag träffade påstod att jag har legat inne på psyket två gånger... Ähum: det har jag aldrig någonsin gjort! Det närmaste jag har kommit psyket är när jag hälsade på min kompis Den Bästa när hon var inlagd sommaren 2008. Det var rätt skumt alltså men läkaren påstod att det stod där i mina papper att jag hade varit psykinlagd två gånger. Tyvärr kunde han inte se när och vem som hade tagit det beslutet. Jag tycker att psykvården här i länet verkar vara helt vrickad... De kan ju inte skriva i någons journalpapper att hon eller han har varit inlagd på psyket två gånger när det inte är sant! Sjukt!
En annan sak som gör att jag mår bra kan mycket väl vara att jag tog mod till mig och ringde Kronofogden idag. Jag har glömt bort det med vilje liksom för vem fanken vill ringa dem om man inte absolut måste!? Men jag ville ju dubbelkolla att det inte finns någon skuld kvar, fast jag vet att jag har betalat allt. Det finns såklart ingen skuld längre och den tillfälliga betalningsanmärkningen är borta! Tralala... Så nu kan ju Skatteverket och Kronofogden ta och försvinna... Åtminstone Kronofogden, Skatteverket ska först ge mig 900:- tillbaka på skatten för i år får jag tydligen tillbaka. Förra året åkte jag på tre lakan i restskatt, året innan ett par hundra i restskatt, året innan det fick jag 7000 tillbaka... Väldigt vad de velar mellan att ge tillbaka och kräva restskatt. Är ju så att man får lust att be dem bestämma sig för hur de ska ha det, hehe.

Skriver om tjejmiddagen i nästa inlägg. Skrev det här men det blev så långt så jag delar upp det.

Glömde ju svara på en kommentar jag fått på ett gammalt inlägg. Johannes undrade här hur det går med mina planer på att sluta röka, varför jag vill sluta röka, och skrev att han gillade att jag skriver att jag är kedjerökare.

Ja du, hmm, det där med att sluta röka var en idé jag fick för rätt exakt ett år sedan. Anledningen är väl mest att jag har faktiskt rökt i tio år nu och den tanken skrämmer mig litegrann. Liksom, TIO ÅR! Det är ju en lång tid att hålla på med något farligt. Är dyrt också, min ekonomi skulle verkligen må bra av att jag slutade. Det går inte så speciellt bra att sluta röka för mig... Jag köpte nikotintuggummin då för ett år sedan och tänkte verkligen försöka sluta men tuggumminen visade sig vara så oerhört vidriga att jag fortsatte röka istället. Kändes enklare så hehe. Och en del av mig vill fortsätta röka av trots mot att folk har börjat vända sig mot rökning och förbjuda det. Rökning känns fortfarande som något jag vill fortsätta med också. As natural as breathing...

Jag får väl anta att Johannes röker själv eftersom han gillade att jag beskriver mig som en kedjerökare? Välkommen som en av de få manliga läsarna av min blogg förresten! Jag hoppas du stannar kvar.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och en cigg... 
Sedan är det dags att göra mig fin inför tjejmiddagen ikväll. Undrar hur fulla vi blir?

Har precis kommit hem från en liten tripp till Maxi och Systembolaget med M. Han följde med i sann pojkvänsanda och gick snällt på systemet åt mig och köpte vin till tjejmiddagen medan jag stod inne på Maxi och köpte frysta bär till pajen jag ska ha med mig ikväll. Det var packat med folk på hela köpcentrat så vi delade upp oss så det skulle gå snabbare. Jag stod i en evighetslång kö inne på Maxi och M stod i en evighetslång kö inne på systemet och smsade till varandra.
M: "Men vad ska ni göra ikväll? Snacka skit om Pirayas ex eller?"
Jag: "Kanske det. Men det är en tjejmiddag så sluta gnäll om att du vill följa med."
M: "Men jag vill följa med!"
Jag: "Det får du inte."
M: "Men vad ska ni göra hela kvällen då?"
Jag: "Äta, dricka vin och snacka omkrets, längd och track record."
M: "Va? Nej nu vill jag verkligen följa med!"
Jag: "Varför det?"
M: "För att se till så du inte säger något om mig."
Jag: "Hahaha, det fattar du väl att de redan vet allt om dig..."
M: "Men måste du prata om mig med dem!?"
Jag: "Ja. Men du har inget att skämmas för i de kategorierna så du kan vara lugn."
M: "Fjäska lagom. Vad har Pirayas ex för track record?"
Jag: "Nej du! Så funkar det inte... Du får inte veta sådant."
M: "Men! Varför inte?"
Jag: "Det är sämre än ditt iallafall. Sluta tjata nu."
M: "Hur mycket sämre?"
Jag: "Väldigt mycket sämre. Vad hittade du för vin förresten?"
M: "Moselland och Chapel Hill. Tog box av Chapel Hill. Hur kommer du och Diva hem sedan? Ska ni sova där?"
Jag: "Njae, vet inte om vi ska sova där. Vi har inte bestämt det riktigt, får se hur det blir."
M: "Du kan ju ringa mig när du och Diva vill hem så kan jag köra er."
Jag: "Haha gud vad pojkvänsaktig du är nu..."
M: "Vaddå då... Men ta inte bussen hem ikväll, ring mig istället."
Jag: "Du behöver inte skjutsa oss, nattbussarna går ju på lördagar."
M: "Jo men du vet det där som hände på din busslinje för ett tag sedan? Det hände igen förrförra veckan."
Jag: "Va! Samma kille?"
M: "Nej han sitter inne fortfarande tror jag. Det verkar inte vara lika allvarligt och det har bara hänt en gång men ta inte bussen ikväll. Jag hämtar er gärna."
Jag: "Okej. Nu är jag snart klar här."
M: "Jag är nog inte klar förrän om en kvart."
Jag: "Okej, jag väntar vid bilen."

Nu är min paj i ugnen. Det är något av en proffsgrej jag har att göra bärpajer. Är så enkelt också. Man bara trycker ut pajdeg i formen, förgräddar 10 minuter, fyller formen med frysta bär, lägger på ett lock av pajdeg och gräddar i ugnen en kvart till. Det är dögott att äta det med vaniljvisp för pajen är helt osockrad (förutom pajdegen) och vaniljvispen är jättesöt. Bärens syrlighet och vaniljvispens söthet gör sig bra ihop. Har gjort två pajer, M får en egen att sällskapa med ikväll när jag är på tjejmiddag. Diva har redan fnissat åt att han la sig till med pojkvänsmanér och ville hämta oss ikväll, men hon blev tyst när jag framförde M's varning om nattbussarna. För ett tag sedan var det en kille som trakasserade några tjejer på nattbussen, på linjen jag brukar åka dessutom. Jag kommer ihåg att M förbjöd mig att åka buss på kvällarna när jag hade varit på stan, hos honom eller hos min låtsasfarmor. Den busslinjen brukar jag åka när jag har varit hos min låtsasfarmor eller hos M eftersom den går från utanför hennes hus och inte så långt från M's hus, och stannar bara en liten bit från mitt hus. Då när den här killen trakasserade tjejer på nattbussen, vilket han gjorde rätt länge innan de fick tag i honom, tänkte jag först inte så mycket på det fastän M varnade mig för det långt innan det kom ut i tidningarna och tv-nyheterna, för jag brukar få sådana varningar från honom. Typ, om han vet att jag ska ut och festa så kan han varna mig för en viss nattklubb där någon fått sådan där "date-rape-drug" (kommer inte på vad det heter just nu) i drinken, eller om jag bara sitter hemma en sömnlös natt kan han varna mig för att inte cykla till bensinstationen och köpa godis ifall det har varit bråkigt i det här området. Eller som en gång förra sommaren när jag hade varit hos min låtsasfarmor och skulle gå hem på kvällen och M kom och hämtade mig för det hade varit ett våldtäktsöverfall där min låtsasfarmor bor. Jag har nästan vant mig vid att det kommer lite varningar titt som tätt från M men då när det gällde min busslinje för ett tag sedan så tyckte jag det var riktigt obehagligt efter ett tag när de inte fick tag i killen. Det blev så nära på något sätt när det var på busslinjen jag nästan alltid åker. Jag slutade åka buss, vågade bara göra det på dagen, och om jag skulle hem på kvällen eller natten så tog jag istället taxi eller sov hos M.
Och nu verkar det hända igen, på min busslinje igen. Hoppas de får tag i killen snabbare nu. Den förra killen gick ju fri rätt länge innan han åkte fast. Ibland har jag tyckt att det är lite dumt att min hållplats är den näst sista på hela linjen. Det finns inte så många ställen att gå till här liksom och det kan vara rätt folktomt och läskigt på vardagskvällarna även om bensinstationen är öppen hela natten och gör att det blir lite folk ute, men bensinstationen ligger inte åt mitt håll. Efter "det" i augusti förra året har jag lärt mig lite självförsvar av M och han har skaffat en "Bodyguard" åt mig som jag alltid har med mig så jag känner mig i och för sig rätt säker nu, men det blir så nära inpå mig nu när bussen inte är säker längre. Att bussarna finns är inte bara en bekvämlighet, det är ju en säkerhet också. Man kan komma hem både snabbt och säkert.

Men ikväll kommer jag iallafall hem säkert efter tjejmiddagen. M säger att han ska sitta hemma hos mig och äta paj och vänta på att jag och Diva vill hem. Vi har råkat klanta oss lite kom vi på nu: Diva, Piraya och jag har köpt vin alla tre... Diva köpte tre flaskor vin, Piraya fyra flaskor och M köpte ju en bag-in-box åt mig. Uups... Jaja, det går väl åt... Vi ska ju äta mycket så det är väl bara bra att vi har något att skölja ner det med, haha! Diva kommer iallafall att ta med förrätten, kantarellstuvning som ska läggas på rostat bröd, Piraya (som vi ska vara hos) ska göra älgstek med potatismos, rödvinssås och svartvinbärsgelé, och jag kommer med en stor blåbär/hallon paj och vaniljvisp. Diva fnissade nyss i telefon (trepartssamtal genom högtalarfunktionen): "Aah så då går det tre flaskor vin till kantarelltoasten, typ fyra flaskor till älgsteken och så tar vi boxen till pajen! Fan det blir ju lagom och bra!". M som hörde henne, fnös och sa: "Seriöst...ring mig ikväll om ni ska bli så packade..." och Piraya svarade: "Åh M älskling...menar du att jag får låna dig ikväll när jag har blivit full och kåt?". Vi tjejer skrattade men M såg generad ut och mumlade "Näe..." och gick in i badrummet för att komma undan tjejsnacket. Stackars M, han har inte en chans mot tre tjejer. Han brukar bli rätt generad när Piraya snackar om att "låna honom" för de har haft ett one-night för några år sedan, typ tio, och M är inte speciellt förtjust i att Diva brukar nypa honom i baken och säga att av oss tre tjejer så är det bara henne som han inte har satt på ännu. Tjejsnacket på högtalartelefonen fortsätter nog en stund till (är rätt svårt att skriva och prata samtidigt) för nu kom vi in på Pest eller Kolera och Piraya frågade nyss M vad han föredrog: en natt med mig, henne och Diva eller vara ensam på en öde ö med åtta blondiner. Han ropade från badrummet "INGET!" och gestikulerade åt mig att lägga på. Näää, varför det...?

Kom ju på att jag skulle till AF idag. Det var nog det jag hade glömt bort i förrgår. Min lille insider Nalle Puh var extra Nalle Puh-aktig av sig och kan mycket väl ha fixat ett sommarjobb åt mig, ifall jag sköter mig på praktiken såklart. Fast jag borde nog ha bett honom skicka min intresseansökan till ett ställe till kom jag på nu. Nalle Puh tipsade mig om en sida som jag faktiskt inte kände till, Arbetsförnedringen. Har sett klistermärken om det men jag trodde det bara var ett skämt. Rätt rolig sida faktiskt. Är dock inte så förtjust i att jag idag blev kallad för en svensson av Nalle Puh bara för att jag hör av mig ifall jag inte kan komma till ett möte. Det är andra gången han säger det... Jag vill inte vara svensson av mig! Det är väl det där trotset i mig som gör att jag hatar allt som är mainstream och svenssonaktigt. Jag har ibland funderat rätt mycket på varför jag avskyr att bli kallad för svensson och varför jag vill vara allt annat än mainstream. Den bästa förklaringen jag hittar är att jag är lillasyster och vill märkas mer än mina systrar. En annan bra förklaring kan nog vara att jag inte är van vid att vara svenssonaktig eftersom jag nog inte har börjat bli det förrän nu (erkänner jag litegrann). När jag var yngre var jag inte det minsta svensson av mig med min barndom och mina tonår, jag stod alltid ut från mängden. Kanske är svensson samma som att bli vuxen? Hu så trist...
Sedan så tycker jag inte att jag är mainstream av mig. Inte det minsta faktiskt. Jag följer inte modet utan klär mig i vad jag anser är fint, jag hatar iPod/iPhone och älskar min blåa Creative Zen Vision M (som har radio, det har inte iPod, ha!), jag har en KK som jag sätter på - inte en boyfriend eller en sambo that I lööööve to pussa på mer än på min iPod (Jesus vad M flabbar åt det nu), jag är inte gulligt kvinnligt romantisk utan mer åt det grubblande cyniska hållet, jag byter inte hårfärg eller frisyr utan behåller mitt platina/guldblonda halvmeterlånga hår, jag anser att mitt framtida yrke måste vara JAG - inte att det bara ska vara något som betalar bra, och jag lyssnar hellre på 50, 60, 80 och 90-talsmusik än på dagens Jonas Brothers/Darin/EMD eller vad det nu är för artister som är poppis. Fast M sa just en sak som kan vara mitt i prick anledningen till varför jag inte vill vara svensson av mig: jag har inte ett mainstreamaktigt namn. Mitt andranamn och efternamn är vanliga svenska namn men mitt tilltalsnamn är riktigt ovanligt i Sverige. Jag har inte ens någon namnsdag, bara med mitt andranamn och då felstavat. Sist jag kollade hur många som hade mitt tilltalsnamn så var det bara 11 stycken tror jag. Det finns en historia bakom mitt namn också. Det var min pappa som jobbade utomlands sommaren 1983 när min "mamma" ringde och sa att barnet i hennes mage skulle bli en flicka och då valde pappa ut mitt namn från en kalender i landet han var i då. Så därför har jag mitt ovanliga namn som är så olikt mina systrars namn som är mycket vanliga i Skandinavien. Jag gillar den historien... Den är rätt söt liksom. Men i landet som pappa var i då, där är mitt tilltalsnamn väldigt vanligt. M har nog rätt där alltså, det är pga. mitt namn som jag inte tycker att jag är svensson av mig. Vad konstigt att jag inte har tänkt på det förut! Jag har ju högre IQ... Fast bara två poäng men ändå. Jag har mer tid till att lista ut saker än vad han har så jag borde ha kommit på det först. Nu blev jag riktigt putt alltså!

Egentligen skulle jag till min låtsasfarmor idag också, hade lovat att vara där direkt efter AF-mötet för att handla mat åt henne, men jag SKITER i det. Den jobbiga damen får ta och maxutnyttja någon annan som gratis datasupport och piga/träl. Hoppsan, hon ringde nu också. Hon sa omedelbart att hon hade så ont i ryggen och lät sur när hon frågade varför jag inte kom som jag hade lovat. Jag ljög och sa att jag hade sådan mensvärk att jag hade spytt inne på AF. Vilket i och för sig har hänt men inte nyligen och inte på AF utan på Maxi. Min låtsasfarmor mjuknade genast och sa att jag skulle ta det lugnt i några dagar så skulle vi höras senare. Hahaha... Egentligen borde jag inte ljuga sådär även om det bara är en liten vit lögn. Hade hon varit någon annan hade jag skällt ut henne men min låtsasfarmor kan vara rätt subbig av sig så jag undviker att skälla på henne. Sedan har jag per automatik lite extra tålamod med pensionärer som henne. Även om jag hatar när hon går in i utforskaren och klickar på en bild och tror att den ska laddas upp på Tradera. Suck... Då vill jag bara slå henne med något. Eller göra som M anser att jag borde ha gjort för länge sedan: vägra att hjälpa henne med datorn. Hans åsikt är att hon vet att jag är snäll och hjälpsam av mig och då utnyttjar hon det. Och jag har rätt svårt för att säga nej (det borde ju han veta haha) och när min låtsasfarmor hela tiden har bjudit på mat när jag har fått ordning på hennes dator så veknar jag väl. Fast det gör jag inte nu. Jag vägrar att låta henne bjuda mig på mat, jag tar inte ens emot en kopp kaffe från henne om jag samtidigt har städat, handlat mat, eller fixat hennes dator. Jag gör istället det hon ber om och tackar bestämt nej till middag eller kaffe och hennes hembakade kolakakor (som är sjukt goda btw) och åker sedan hem för nästa gång jag träffar henne är jag lömsk nog att säga hur fattig jag är och då får hon dåligt samvete och ger mig en hundralapp med orden "Du fixade datorn så bra så det här får bli din lön.". Jag är inte speciellt stolt över mitt lömska knep där men M tycker det är lika gott åt henne.

Vad tycker mina bloggläsare?

Igår hade jag en lång dag. Sådana dagar har jag förvisso haft förut men då har jag vetat i förväg att det skulle bli en lång dag, och det visste jag inte igår. Min låtsasfarmor ringde vid 11 igår förmiddag och praktiskt taget bordrade mig att komma dit och fixa hennes dator. När barnbarnet I var på besök över påsklovet förra veckan så installerade hon alla möjliga program på sin farmors dator. Den datorn är fem år gammal och inte sådär jättebra. Min dator är bara ett år yngre än min låtsasfarmors men jag har också "byggt ut" (eller på) min dator en del. Har till exempel fyrdubblat RAM-minnet och har en extern hårddisk som gör att själva datorn inte är full av en massa filer (alla tunga filer ligger ju på den externa hårddisken). Min låtsasfarmor har inget sådant och har dessutom aldrig formaterat om den (fattar inte hur den datorn ens fortfarande fungerar efter fem år, tusentals filer och ingen omformatering). Jag skulle aldrig palla en så seeeeg dator som hennes men hon är ju 70 år snart och har inte lika höga krav som jag.

Jag hade tvättid igår men fick boka om den tills idag för min låtsasfarmor krävde att jag skulle fixa datorn direkt. Jag cyklade in till stan och var hos henne inom tio minuter (nytt personligt rekord!) och när jag kom dit så fick jag lust att typ strypa både min låtsasfarmor och hennes tonåriga barnbarn I. Datorn hade nämligen fått totalfnatt av 21 öppna Word-dokument, flera webläsarfönster och WLM hade öppnats nio gånger om när min låtsasfarmor hade försökt starta programmet utan att tänka på att det skulle ta ett tag med maxad processorkraft. Jag var nära att fråga henne om hon var dum i huvudet... Man tycker ju att vem som helst borde fatta att när datorn står och knarrar varnande, fläktarna går för fullt och man ser på skärmen att 21 tomma Word-dokument, nio likadana processer av WLM och ett tiotal webläsare är i gång: ja då borde man kunna dra slutsatsen att det kommer ta ett bra tag innan datorn svarar... Och som om det inte var nog för att få hennes skräpdator att nästan bryta ihop: barnbarnet hade ju laddat ner en massa, fullkomligt onödiga, program och webläsartillägg som låg i autostarten. De var dessutom dolda, jag såg dem inte förrän jag gjorde CTRL+ALT+DEL och fick se alla processerna där. Det tog 40 minuter innan jag ens hade avslutat alla processerna med Word, WLM, internet och typ 15 bakgrundprogram. Ytterligare en timme innan alla onödiga program var avinstallerade och ungefär en halvtimme till av diskrensning och omstarter.

Efter lite mer än två timmar var datorn lugn igen. Fläktarna gick ner på normalt varv när jag var mitt i att avsluta alla processer och knarrandet försvann strax efteråt. Det var rätt uttröttande faktiskt, var helt seg i huvudet när datorn spann som den skulle igen. Jag ville cykla hem igen men då ville min låtsasfarmor att jag skulle hjälpa henne städa. Hon sa att hon hade så ont i ryggen så jag kunde väl dammsuga och våttorka golven åt henne? Okej då... Jag var rätt sur på henne redan då pga datorn för om hon bara kunde ta och LYSSNA på mig när jag förklarar för henne hur datorn vill bli behandlad så skulle sådant där trassel inte hända. Men hon är väl dum i huvudet eller så skiter hon i det och tänker att jag kan fixa hennes klanterier. Men okej, jag gick med på att städa åt henne för hon såg verkligen ut att ha grymt ont i ryggen. Hennes hälsa har dessutom varit lite si och så den senaste tiden så jag hjälpte henne i säng och såg till att hennes ryggrad var rak så att det inte skulle bli värre med ryggsmärtan (en del grejer från OP har jag lagt på minnet). Satte igång med städningen och började med att dammsuga överallt. När jag sedan kom upp i lägenheten igen efter en rökpaus, hörde jag hur hon låg och pratade i telefon. När jag kom in i hallen trodde jag att hon sov så jag både öppnade och stängde dörren så tyst jag kunde för att inte väcka henne. Hon hade sett ut att ha väldigt ont i ryggen och hon nämnde tidigare på dagen att hon inte hade sovit alls på natten. Men jag hörde att hon pratade i telefon och det blev jag lite sur på henne för. Jag hade fått hjälpa henne i säng men hon hade tydligen inte mer ont än att hon kunde gå upp och hämta telefonen, som jag vet låg i köket för jag hade lagt den där efter att jag hade ringt M mitt i dammsugningen. Jag stod i hallen och blev riktigt sur först men tänkte sedan att hennes rygg hade väl blivit bättre helt enkelt. Men sedan hörde jag henne säga till den hon pratade med i telefonen: "Ja jag har en liten piga här idag! (skratt) Ja hon blev så tjänstvillig när jag sa att jag hade ont i ryggen. Nja, jo lite ont har jag men det är inte så farligt...". Jag blev så sur att jag fick hämndfantasi om att jag gick in i sovrummet och tömde dammsugarpåsen över henne. Hon sa det nämligen inte på det sättet så att det var ett skämt, hon hade verkligen inte någon skämtsam ton i rösten utan hon lät helt seriös, och hennes skratt var inte speciellt vänligt.
Jag blev både ledsen och arg men mest ledsen. Så mycket som jag har hjälp henne genom åren! Auktioner på Tradera, datorn, färga och klippa håret, betala saker över Internet, och nu allt oftare den senaste tiden så har jag hjälpt henne städa och handla mat. Och så pratar hon så om mig inför andra? Det är ju inte roligt ens om hon hade gjort det som ett skämt. Jag satte igång med våttorkningen av golven utan att visa henne att jag hade kommit upp från min rökpaus igen. Låtsades som ingenting... Gissa varför? Jo, jag kan vara rätt lömsk av mig (något jag tyvärr har lärt mig av kvinnan som födde mig) och jag tänkte att om jag städade hela lägenheten skinande ren så skulle hon få dåligt samvete. Slet som fan med att våttorka alla golven, damma av alla möbler, putsade några fruktfat i silver, torkade rent i köket. Jag gick dessutom in med te och smörgås till henne efter någon timme och frågade om jag kunde göra något mer för henne. Det funkade också, lömska knep brukar ju göra det. Min låtsasfarmor hoppade nästan upp ur sängen och sa att jag hade gjort tillräckligt nu och när hon såg hur rent och dammfritt det var överallt så sa hon "Oj, oj, oj" hela tiden.

Men sedan kom hon på något mer som jag kunde hjälpa henne med. Fuck... Hon ville gå in på Icabanken och kolla ifall hon hade fått betalt för en grej som hon hade sålt på Tradera och det visste hon ju inte hur hon skulle göra. Icabanken, och många andra banker, har ju börjat med sådana där jobbiga säkerhetdosor till inloggning och köp över internet. Sådana funktioner är ju bra om man fattar hur man ska göra men om man är som min låtsasfarmor (typ dum i huvudet när det gäller sådant som är mer tekniskt avancerat än en kaffebryggare) så är det inte lätt alls. Jag vet inte hur många gånger jag har fått göra den där säkerhetsdosgrejen åt henne men det är väl X antal gånger genom åren. När jag satt där framför datorn igen och loggade in på henne Icabankkonto med hennes kortkod och skrev ut kontohistoriken som hon ville, så kom jag på hur lätt det skulle vara för mig att sno från henne. Eftersom hon inte klarar av att logga in med den där säkerhetsdosan på egen hand så skulle hon nog aldrig märka ifall jag snodde en hundring från henne. Och inte bara från hennes Icabankkonto, jag vet koderna till alla hennes kort: Nordea, SEB, Länsförsäkringar, Handelsbanken. Hos Länsförsäkringar har hon kreditgräns på 15.000, Icabanken 10.000, Nordea 20.000, SEB 10.000 och Handelsbanken 30.000. Det där har hon sagt till mig så många gånger (undrar varför?) så jag har lärt mig det samtidigt som jag började komma ihåg koderna. Vilket inte var svårt eftersom hon har skickat mig att handla eller ta ut pengar åt henne så himla många gånger.

Jag tänker ju inte sno något från henne men jag jag fick faktiskt den tanken igår när jag var sur för att hon hade kallat mig för piga i en mycket nedlåtande ton. Det är väl samma sak om man jobbar med att fylla på bankomaterna: klart som fan att man tänker tanken att sno alla pengarna. Något annat vore nästan omänskligt. Har man tillgång så har man tanken helt enkelt. Det är som att smygläsa lite i någons dagbok när man ser den. När jag äntligen kom hem igår strax efter klockan 21 var M här och när jag berättade om min dag för honom så sa han att jag skulle testa att sno en hundring från min låtsasfarmor. Han, trots sitt yrke som lagens långa arm, tyckte att jag hade all moralisk rätt i världen till det när hon hade utnyttjat mig så. Till viss del kan jag också tycka det men som princip vill jag inte sno. Jag stal väldigt mycket när jag var tonåring, från kompisar, mina systrar, affärer, (Kusin: det var jag som försökte sno din My Little Pony-kam men jag la tillbaka den när du inte såg...) osv, och det kan jag få lite dåligt samvete för ibland. Inget jag är stolt över direkt. Det vill jag inte göra igen liksom och fastän jag fick tanken igår så skulle jag aldrig sno från min låtsasfarmor. Jag ger hellre igen på annat sätt, det känns mer effektivt så. En hundralapp skulle hon nog inte ens märka. Jag gav igen ännu mer igår. Efter att jag hade hjälp henne med Icabanken gick vi till Ica och handlade och jag var noga med att jag skulle bära kassarna eftersom hon hade ju så ont i ryggen... När hon sedan sa att hon skulle laga oss något gott att äta så sa jag att jag inte var hungrig och efter en stund cyklade jag hem. Jag är väldigt noga med att inte låta henne bjuda mig på mat när jag har gjort något för henne för hon ska inte kunna se det som någon sorts betalning som hon gjorde förra året med Traderagrejerna. Jag är fortfarande lite sur på henne för det. Jag kan vara rätt långsint ibland, är tjurig på Nalle Puh för en grej som hände för lite drygt två månader sedan, är sur på M för att han inte hjälpte mig med maten på julafton, till exempel. Det tar väl onödig energi från mig men är man sur så är man. Det kan vara rätt lätt att glömma bort att man faktiskt får vara sur.

Vaknade onödigt tidigt idag, redan 05.40 helt av mig själv. Varför? Jag somnade runt midnatt så jag har inte sovit så himla länge. Kanske har min skinnömsning gjort att jag har blivit normal med sömnen nu? Hoppas, hoppas, hoppas!
Min skinnömsning är förresten klar nu. Jag har gått runt i ungefär 10 dagar nu och känt efter noggrant ifall jag är färdig med den och det är jag. Det känns färdigt i mig liksom. Undrar ifall det märks på mig? Märks det i mina ord? M tycker att jag har ändrats lite under den här tiden sedan skinnömsningen började men han kunde inte sätta fingret på vad det var som var annorlunda med mig förutom att jag hade en glöd i ögonen som han tyckte var sexig. Glödande ögon säger du? Låter läskigt...
Det är svårt att definiera vad det är som har hänt med mig under de här två månaderna (är ungefär två månader sedan jag kände att det började ändras i mig) men det är något skönt iallafall. Det känns väldigt skönt. Det är något nytt i mig, ett nytt jag som har varit inträngt i det lilla jaget jag hade förut. Det är otroligt svårt att beskriva hur jag känner mig nu efter min skinnömsning utan att bli superfilosofisk. Det känns lite pinsamt att jag är så stolt över min skinnömsning också. Det finns säkert de som skakar på huvudet åt mig nu men ni får väl göra det då. Majoriteten av er vet ju inte ens vem jag är så haha, pilutta er.

Samtidigt som jag har märkt helt nya sidor hos mig själv, mognare sidor, så märker jag fortfarande ett väldigt barnsligt drag som envist sitter kvar trots min skinnömsning. Jag har fortfarande trotset i mig. Är inte det enormt barnsligt? Eller räknas det som ett charmigt personlighetsdrag? Jag kanske kan skylla mitt trots på att jag är lillasyster, vilket jag har gjort hittills, men hur länge kan jag komma undan med det? Ska min trotsighet sitta kvar hela livet? Framstår jag som trotsig här i bloggen?

"When do you see them?"
"All the time!!!!" (Ripoff från "Sjätte Sinnet" om någon nu missade det...)



... och gjorde dessutom bilden så ljus att det inte gick att se halsbandet. Ett av de tre likadana halsbanden jag har pillat ihop. Ett till Diva, ett till Piraya, och ett till mig själv. Gissa om det tog tid att göra knutar mellan varje 3-millimeterspärla...



Och det här är bara ett axplock av alla egengjorda pärlsmycken jag har...



Pashminasjal. Kommer inte till sin rätta på bild. Den skimrar mycket mer i verkligheten. (130 kr på H&M)



Tyckte den här var fulsnygg egentligen men sedan tyckte jag den var fin när jag kom på att det liknar sådant där tyg med "Kinamönster" som var poppis på 90-talet. Är också lite 60-talsstil på den här sjalen. (69 kr på H&M)



Sååå 80-tal! Min första tanke gick till "Miami Vice" när jag såg den här sjalen. (69 kr på H&M)

Shit pommes frites vad jag fick kämpa med min satans kamera innan jag kunde ta bilderna. Trots helt fulladdade batterier så stängde kamerahelvetet av sig och visade "Byt batterier" i displayen. Jesus vad jag hatar, hatar, hatar, hatar den kameran! Fast jag är lite imponerad av hur hållbar den är... Varje gång den har tjafsat med mig så har jag blivit urförbannad och antingen dunkat den i väggen eller slagit på den. Har till och med kastat den i golvet ett par gånger (den bad ju om det den jäveln...) men den funkar fortfarande. Till viss del, när den har lust. Brukar funka i typ en minut åt gången innan den påstår att batterierna är slut vilket de aldrig är. Har testat några gånger att sätta in batterierna i M's kamera när min egen har sagt att de är slut, men hans kamera har klarat sig länge, länge, länge på de batterierna. Och hans kamera är större och har starkare blixt, fler funktioner som drar ström, osv, men inte fanken har den varnat för att batterierna är slut förrän efter flera dagar av fotande. Jag måste skaffa mig en ny kamera snart alltså. De är ju inte så fasligt dyra heller, kameror med 10 megapixel kostar runt tusenlappen.
Jag har dock en jävlig otur här för min mobil börjar också lägga av. Den yttre skärmen funkar inte längre och när jag lyssnar på musik så kan den stänga av sig och den går inte att sätta på utan att jag tar ut batteriet och sätter in det igen. Mystiskt att mobilen började krångla knappt en månad efter att garantin gick ut... Jag är ändå ingen hardcoreanvändare av min mobil så jag har knappast slitit ut den. Jag smsar, ringer korta viktiga samtal och lyssnar på musik. Mer än så gör jag inte med mobilen men jag skulle gärna vilja surfa snabbt och kunna ta okej bilder också. Mobilen jag har nu, SE W380, var jag dock rätt dum med för jag köpte den bara för att jag tyckte den var fin, vilket var idiotiskt. Och verkligen inte likt mig. Men det är den enda teknikprylen jag har köpt bara för att den var fin och eftersom det var ett misstag så kommer jag knappast göra det igen. Jag har lite otur här eftersom jag står utan både en pålitlig mobil och kamera men jag ska köpa nya. Att ha en mobil tycker jag är lite viktigare än att ha en kamera, så nästa gång jag får pengar så ska jag köpa en mobil. Har redan bestämt mig för vilken jag ska ha.

Det blir en LG för mig den här gången och det är första gången någonsin som jag överger Sony Ericsson... Förlåt! Jag har varit en väldigt trogen användare av SE-mobiler ända sedan de hette Ericsson och var något som man som svensk var stolt över. Min första mobil var en GA 628, en tegelsten med ett batteri som var större än själva telefonen och displayen bara rymde en rad åt gången. Rätt häftigt för den mobilen var att den hade utbytbara fronter. Sedan hade jag en T20 och den var oerhört cool på den tiden eftersom den var så liten och hade en flipup-lucka. Till T20 kunde man köpa ett tangentbord som man kunde plugga in i mobilen, det var hur coolt som helst att smsa på det! Sedan köpte jag min första färgskärmsmobil, Z200, också vikbar, och det var den första mobilen jag hade som hette Sony Ericsson. Sedan hade jag T630 som var min första mobil som hade kamera och det var ju väldigt häftigt på den tiden. Kameran var faktiskt väldigt bra, jag har kvar några foton som jag tog med den mobilen och de är väldigt bra. Sedan hade jag Z530, vikbar, som nog var den bästa mobilen jag haft, T630:n hade dock väldigt mycket bättre kamera.
Och nu sitter jag här med det enda felköpet jag någonsin har gjort av teknikprylar, en SE W380 som jag köpte enbart för att den var fin fastän jag hade kunnat få en 3G-mobil för typ samma pris och med bättre kamera än 1 megapixel. Sony Ericsson har inget att erbjuda nu tycker jag, inget nytt att komma med. Åtminstone inte i min prisklass så jag vänder mig till LG. Om jag lägger på en tusenlapp så kan jag få en Android-mobil men jag struntar i det eftersom jag inte riktigt fattar vad Android är... Det verkar iallafall inte vara något som jag är i oerhört desperat behov av så jag ska köpa en LG GW520. Den har touchskärm, tangentbord, 3G, och en kamera på 3 megapixel vilket är lagom eftersom man egentligen inte behöver fler än 5 megapixel om man inte ska förstora upp alla foton 200%. Den har dock inte blixt så det verkar vara det enda minuset med den mobilen. Men, men... Hur mycket kan man egentligen begära av en liten mobiltelefon? GW 520 verkar vara precis vad jag har önskat mig av en mobil och den är dessutom i min prisklass på dryga 1900:- olåst. Jag köper alltid mina mobiler olåsta, utan abonnemang för det är billigare i längden även om man måste betala mer i engångskostnad. Man kan lätt få en ultramodern mobil för en krona om man binder sig till ett abonnemang i 12 eller 24 månader för 200:- per månad, men vad blir då totalsumman för mobilen? Jo, 2400 respektive 4800 spänn (plus kostnaden för sms, telefonsamtal och datatrafik) och vem vet om du ens vill ha samma mobil om något år när mobiltillverkarna lockar med nya värstingar? Om två år kanske det finns mobiltelefoner som kommer när du visslar på dem (min dröm...), som ersätter alla fjärrkontroller (fanken vad praktiskt) och som har funktionen att du kan byta färg på hela mobilen så att den alltid matchar ditt hår... Det är bättre att köpa mobiler "löst". Iallafall om man har begränsad till ickeexisterande ekonomi.
Äh nu snöade jag in på mobiler för mycket...

Så otroligt normalt att däcka av trötthet innan klockan ens har hunnit bli 18 och sedan sova som en död och nästan må illa av ångest när jag vaknar och ser att klockan är 01.33. Suck. I nattens vakna timmar har jag roat mig med att läsa bloggkompisarnas bloggar som har fått ligga olästa i mina feeds några dagar. Cyberwor/L/d hade skrivit en omöjlig önskelista i sin blogg för ett par dagar sedan och det gav mig en idé. Ska skriva en egen omöjlig önskelista (förmodligen över mindre seriösa saker än Cyberwor/L/ds för jag är långt ifrån lika vuxen som hon).

Min mer eller mindre omöjliga önskelista (allvarliga och glättiga saker blandat):

1. Att kunna somna inom fem minuter efter att jag har lagt mig i sängen och sedan aldrig sova mer än precis sju timmar innan jag alltid vaknar och är full av energi.

2. Att få se Guns n' Roses med orginalmedlemmarna, de som var med runt år 1990, live. Helvete vad häftigt det måste ha varit... När jag ändå är inne på musik så vill jag även se 80-talets Michael Jackson, tidiga 90-talets Roxette, och faktiskt Spice Girls när de dominerade världen 1997.
De artister jag har sett live är Kent (2002 när "Dom Andra" var ny: att höra några tusen människor vissla melodin fick min hud att knottras...), BackStreet Boys (1999 i Globen, trängseln och skrikandet är det jag minns bäst men jag fick se Nick IRL och det tyckte jag var såååå coolt...), och kanske lite otippat har jag också sett Ulf Lundell (2006, jag följde med min syrra 78 och hennes man, då pojkvän, som ville se Lundell uppträda och det jag gillade bäst var inte musiken utan att ölen kostade 40 kr för ett sjudecilitersglas!!!).

3. Att vara telekinetisk. Tänk vad skönt att slippa panikleta efter fjärrkontrollen när det kommer ett så tråkigt tv-program att man är övertygad om att man kommer dö ifall man tittar på det en enda sekund.

4. Att få se hur mitt liv hade blivit ifall saker och ting hade blivit annorlunda. Ifall min "mamma" aldrig hade varit psykiskt sjuk, ifall mina föräldrar aldrig har skilts, ifall vi aldrig hade splittrats ut över halva Sverige, ifall jag hade fått växa upp i den där lilla idylliska byn i en stabil familj med föräldrar som stöttat: hur hade jag varit idag? Vem hade jag varit? Hade jag ens sett likadan ut? Hade jag bott i samma län som jag bor i nu? Hade jag lärt känna samma människor som jag känner nu? Det är en tanke jag lockas att fundera på.

5. Att kunna se utan vare sig glasögon eller linser. Jag är närsynt vilket i och för sig är något man kan fixa nu för tiden men eftersom det kostar drygt 15.000 per öga så anser jag det vara omöjligt.

6. Att jag var riktigt, enormt, överdrivet, fantastiskt, superduper-mega-jätte-BRA på något. Jag snackade med M om det igår och han sa att jag är ju enormt bra på ord och drog exemplet att jag omedelbart visste att "versatile" betyder mångsidig när vi kom på att V:et i Volvos modell V70 står för versatile, för han visste inte att det betydde det. Men det räknas inte som att vara "riktigt, enormt, överdrivet, fantastiskt, superduper-mega-jätte-BRA" på något. Att jag omedelbart visste att versatile = mångsidig betyder bara att jag är rätt bra på engelska ord. M sa att jag visst är sådär överdrivet bra på språk och drog exemplet att jag läser ju aldrig den svenska texten när jag ser på film med engelskt tal och när jag laddar ner filmer så tar jag aldrig med svensk textning, men jag tycker ändå inte att det räknas. Det är ju snarare en vana jag har att lyssna på vad som sägs i filmen istället för att bara läsa textningen som M gör. Och han är rätt dålig på engelska så det är ju inte så konstigt att han tycker jag är megabra på det då. Han läser ju inte den svenska texten när han ser på "Der Untergang" medan jag råstirrar på texten och bara snappar upp ord som "jawohl", "achtung" och "schize" (eller hur det nu stavas), och något enstaka ord som är likt svenskan. Det betyder att M är bra på tyska och jag är bra på engelska - inte att vi är riktigt, enormt, överdrivet, fantastiskt, superduper-mega-jätte-BRA på det. När jag sa det till M igår så suckade han och sa att jag har alldeles för höga krav på mig själv.

7. Att jag hade en större lägenhet utan att ha obskyr hyra. Jag avskyr varje centimeter av de 45 kvadraten jag bor på idag. Den här lägenheten känns så sunkig och urvuxen att jag vantrivs. Å andra sidan är jag glad att jag kom ifrån min första lägenhet: 18 kvadrat i vad som från början var ett garage. På sommaren rann det kåda från träväggarna och det kom in massor av vidriga saker med åtta ben, på vintrarna var det ibland bara 16 grader inomhus och det blåste in snö innan min pappa kom och satte tätningsmassa och tätningslister runt dörren. Den lägenheten saknar jag inte! Inte heller hyresvärden som var ett stirrande äckel.

8. Att jag kunde slippa bryta naglarna så fort jag har fått alla lika långa. Medan jag ändå är inne på min kropp så önskar jag även att jag hade smalare och kvinnligare händer. Mina händer är små och barnliknande med fula fingrar. Sa det till M igår men han bara skrattade åt mig.

9. Att jag kunde uppföra mig lika väluppfostrat och vuxet som mina systrar. De skulle aldrig börja asgarva åt "Ica S PERMARAKET" eller klanta sig med sms som jag gör. De faller aldrig för sina barnsliga impulser som gör att man drar några snuskiga skämt i helt fel sällskap, de flabbar aldrig så att näsan gör ett snorkljud, de säger aldrig något opassande, de förlorar sig aldrig i en låt som de tycker handlar om dem. De är verkligen vuxna. Mer vuxna än M fastän han är äldre. När jag sa det till honom så sa han att de grejerna inte tyder på att mina systrar är vuxna, utan att de är tråkiga (hehe) men jag ser det som vuxenhetstecken.

10. Att Melodifestivalen och ESC upphör. Åh så jag avskyr skräpet! Jag väljer naturligtvis att inte titta på det, lätt gjort då det sänds på svt och jag kollar aldrig på svt, men jag tvingas ändå höra låtarna på radio och fejkdebatten efteråt om rätt låt vann och ifall Sverige har någon chans att vinna. Jag försöker att inte bry mig eftersom jag tycker hela idén är uttjatad och dessutom meningslös sedan reglerna ändrades, men jag dras ändå med i tjafset eftersom låten som vinner nästan alltid är urusel och nästan alla jag känner är hardcorefans av ESC (däribland mina systrar men lyckligtvis inte M, inte nu längre eftersom jag sexstrejkade när han tittade på Melodifestivalen förra året och nu i år valde han från början bort Melodifestivalen för att istället få sex). Personligen tycker jag inte att Sverige har haft något bra bidrag sedan Charlotte Nilssons "Take me to your heaven" som också vann ESC för den är verkligen en schlagerlåt i stil med "Waterloo". Take a hint Sweden: låtar som "Waterloo" och "Take me to your heaven" vinner, inte genomusla barnrimslåtar som "This is my life" och "Ont det gör ont aha det ont en liten stund på natten men inte på dan ahaaa...yeah yeah det gör ont det gör ont". Jag hörde låten som ska tävla för Sverige i år och jag måste säga att det är den sämsta skiten jag hört sedan, ja jag vet inte när. Usel låt. Verkligen genomusel låt av en genomusel "sångerska". Det är så uselt och simpelt att sjunga "This is my life my friend" och sedan rimma som en idiot med "end" och inte ens klara av en enda ton i hela låten. Hur i helvete kan den skräplåten vinna över Salem al Fakirs "Keep on walking"? Är ni som röstade helt jävla dumma i huvudet? Ett tips till alla som hatar Melodifestiveln: kolla in Wikipediasidan... Det är ju så att man blir rädd.

11. Och eftersom det är en önskelista över omöjliga saker så kan jag ta med världsfred. Det kommer aldrig att hända, människan är en destruktiv varelse (jag skulle nog kunna starta krig p.g.a. ovanstående ämne), men önska sig en utopi kan man ju göra.