Lady Angel

Min stationära dator har blivit en skitunge. Är nu förpassad till min latop för cd-rommen i den stationära datorn är paj. Skulle installera mitt nya Norton när jag upptäckte det. Öppnade datorn för att byta cd-rom, råkade faktiskt ha en extra brännare/cd-rom liggandes här, men nähä. Cd-rommen var fastskruvad med 2 skruvar och jag fick bara bort en av dem. Den andra skruven sitter jävligt smart placerad under en plastskiva. Som för övrigt inte går att ta bort trots att jag satt och drog i den i 20 minuter. Har tiggt till mig hjälp av min killkompis E som ska fixa datorn senare i veckan. Pappa kan inte för han är i sommarstugan och har semester tills han ska åka till Brasilien om en månad. Och M får inte gå i närheten av någon av mina datorer för han kan inte ett skit om teknik eller data. Han blev jätteimpad när jag bytte ram-minne i datorn för ett tag sedan och sedan gjorde samma i hans dator i förrgår. Han stod och tittade och sa "Hur fan gjorde du det där?" hela tiden. Städade hans dator också för den lät som en dieselmotor. För något år sedan fick min pappa reda på att M lämnar in sin bil på verkstaden när glödlamporna i framljusen behöver bytas. Det skulle inte förvåna mig ifall hela Sverige kunde höra min pappas asgarv den dagen. Det visste faktiskt jag att man kan byta de lamporna själv och då hade jag inte börjat med körkortstagandet. Jag visste iallafall att man kan byta det själv. Om det inte är halogen eller xenon då.

Funderade mycket på det där ett tag. Hur olika min pappa och M är. Det sägs ju att en kvinna letar efter en man som är samma typ som hennes pappa, och en man letar efter en kvinna som är samma typ som hans morsa. Det verkar inte stämma på mig. M kan ju inte meka med bilen speciellt mycket (typ bara byta spolarvätska och sådant enkelt) eller fixa datorkrångel, men min pappa kan nästan allt sådant. Så det stämmer ju inte det minsta. Fast de är rätt lika på ett annat sätt: de har samma humor. Samma jobbiga, enerverande, "jag-hatar-dig-sluta-skratta-för-fan", irriterande, morbida humor. Och de gillar att dricka whiskey. Och att läsa tråkiga kriminalromaner som John Grishams. Och de har samma inställning till kläder: om de fortfarande håller ihop och passar, så varför köpa nya? Jag brukar tvinga både min pappa och M att köpa nya kläder med jämna mellanrum. Pappa klarar klädshoppingen själv men M vill alltid ha med mig så jag ska få godkänna allt. Det går jag med på för M måste ju fan matcha mig; jag kan inte gå runt med honom om han ska ha på sig trasiga t-shirts och jeans som har färgfläckar sedan han målade om köket. Vilket han gjorde innan jag träffade honom, alltså cirka 7 år sedan. När jag klagar på hans färgfläckiga jeans så säger han bara "Men de passar ju fortfarande." som om det skulle vara ett skäl till att behålla jeansen. Suck...

Och min pappa kan ju inte se ut som en slashas i asfula byxor av sjuttiotalsmodell och rutiga flanellskjortor. Min styvmor brukade hålla reda på honom rätt bra och hon fick honom faktiskt att köpa en urtjusig kritstrecksrandig kostym från Dolce & Gabbana. Han ser jättebra ut i den, ser ut som en maffioso eller en croupier. Min styvmor är väääldigt elegant av sig, det är Dior, Chanel, LV och D&G hela tiden. Men deras förhållande är slut nu. Tog slut i våras tror jag. Nu går min pappa runt i sina flanellskjortor igen. Suck, hans flanellskjortor... En av dem fick ett hål på framsidan för några år sedan när jag fortfarande bodde hemma. Jag såg det när jag hade tvättat den och slängde skjortan för hålet var så stort. Antar att den hade fastnat i maskinen eller något. Min pappa plockade upp skjortan ur soporna, klippte av ena bröstfickan och LIMMADE fast en bit tyg över hålet. Han LIMMADE en skjorta! Med kontaktlim till och med. Han använde inte ens textillim.
M är inte så extrem men han totalvägrar att slänga sina trasiga gamla t-shirts. Han har nog över 20 stycken halvtrasiga, missfärgade och urtvättade t-shirts som han vägrar slänga. När jag är hemma hos M och ser några av dem så försöker jag smussla med mig ett par av dem i min väska. Brukar slänga dem direkt i sopcontainern när jag kommer hem. Försökte slänga en trasig t-shirt hemma hos M en gång. Grävde ner den under soporna så att den inte skulle synas. Han såg den ändå och blev skitsur. Han tvättade den och använder den nog fortfarande.
Så, jo. Min pappa och M har faktiskt en hel del likheter i sättet.
Och ja, det var jag som tvättade min pappas kläder när jag bodde hemma. Innan mig var det min syster 78, innan henne våran "mamma" och innan henne så tvättade våran farmor åt vår pappa. Vår "mamma" har berättat att när hon träffade pappa, 1968, så brukade han posta sin smutstvätt till sin mamma som tvättade, strök och manglade, och skickade tillbaka allt. Min pappa gick alltså direkt från sin mamma, till sin fru, till sin andra dotter, till sin tredje dotter. Det var bara äldsta dottern 71 som slapp för hon flyttade hemifrån när våra föräldrar fortfarande var gifta. Pappa lärde sig inte tvätta kläder förrän jag flyttade hemifrån 2002.

Min låtsasfarmor har berättat att när hon var gift så brukade hennes man be henne om lov att träffa kompisarna. Det skrattar hon åt nu när hon är skild. Brukar berätta att hennes man alltid frågade "Får jag gå ut med grabbarna ikväll?" och om hon sa ja så kom följdfrågan, "När ska jag vara hemma?". Det har min låtsasfarmor och jag skrattat enormt mycket åt. Hon säger att när en man går in i ett förhållande med en kvinna så blir den kvinnan hans nya mamma. Hon sa en gång något om när hon och hennes dåvarande man var på någon 45-årsfest och det började bli sent och hennes man ville stanna kvar längre. Hon ville hem och hade då sagt "Nej du vet att du blir så trött imorgon om du lägger dig efter midnatt." och hennes man följde snällt med hem igen.

Det är inte klokt vad man får hålla reda på män. Om män inte hade kvinnor omkring sig så skulle de väl äta Heinz' vita bönor direkt ur burken, och gå till jobbet i morgonrocken. En urtvättad och trasig sådan får man väl tro. Men nu behöver jag faktiskt, för ovanlighetens skull, hjälp av en man. Min killkompis E kan få roa sig med att få loss den där plastbiten och byta cd-rom och sedan formatera om datorn. Jag vill ju inte bryta naglarna. Det är då för väl att män finns!

Var på Maxi igår och handlade lite. Hade varit vaken i en kortare evighet och somnade nästan direkt när jag kom hem. Sov till 02.30 då mina grannar hade något ljud för sig som jag vaknade av. Jävla grannar. Idag får jag vara vaken till minst 22 ikväll, annars blir det nog samma sak med att jag vaknar för tidigt.

Köpte vin igår och har tänkt att jag ska laga god middag hemma hos M ikväll. Vill verkligen ha sex med honom nu och jag tror det funkar om jag har tagit ett par glas vin. Hämningarna släpper ju då. Redigeringen av min bok, den utskriva versionen av det jag har skrivit hittills, är klar nu också. M har gått och längtat efter att läsa det jag skrev ut. Skrev ju ut det för en månad sedan och M fick vänta lite tills jag själv hade läst igenom och kommenterat det klart. Sedan hände ju "det där" och då fick vi båda annat att tänka på. För en dryg vecka sedan började jag skriva på boken igen och är nu uppe i över 52 000 ord och 70 a4-sidor. Det blev som en tröst att skriva på boken efter allt som hände. Jag sugs alltid in i handlingen när jag skriver och det kändes skönt att inte tänka på något annat än vad som skulle hända och vad som hade hänt i boken. Kändes skönt att glömma bort mig själv ett tag liksom. Min bok blev ett tryggt ställe jag kunde gå till när min värld bara rasade. Kändes som om allt rasade liksom.

Så ikväll ska M äntligen få läsa. Har tänkt att han ska läsa medan jag lagar mat. Fast det som är utskrivet är väldigt gammalt nu. Har ju skrivit typ 14 sidor sedan jag skrev ut det, men han kan ju få läsa det ändå och sedan ge sina synpunkter på det innan jag skriver ut igen. Det är nyttigt att se det utskrivet nämligen, jag ser det på ett annat sätt än när jag sitter vid datorn och läser.

Ska göra mig fin ikväll. Sminka mig snyggt och ha lite fina kläder. Ikväll ska jag ha sex med M. Jag vill ju.

Jag försöker varje dag. Försöker orka mig upp ur sängen. Försöker fundera fram en lösning på mina problem. Försöker förstå mina egna tankar. Försöker förstå alla andras tankar. Försöker förstå anledningen till varför allt händer just nu. Men jag lyckas inte så bra. Mina försök är inte tillräckliga för jag hittar ingen lösning, jag förstår inte mer, och jag orkar knappt ta mig ur sängen. Idag sov jag till klockan 21 och jag bryr mig inte om det ens en gång.
Det första jag gör när jag vaknar, vilken tid det än må vara, är att jag kollar mailen. Windows Live Mail samlar ihop alla mail från mina 5 mailadresser på ett bekvämt sätt. Se där, mail från Facebook om att något har skrivit på min vägg. Någon kille ansöker om att bli min vän och skriver på väldigt dålig engelska att jag är snygg. Suck. Ignorera vänansökan. De enda vänansökningarna på Facebook jag godkänner är från sådana som jag faktiskt känner.

Mail från blogg.se gillar jag bäst. De betyder att någon har kommenterat min blogg. Jag älskar er som kommenterar mina inlägg. Det känns väldigt fint att en främling tar sig tid att läsa mina nedskrivna tankar. Och dessutom skriva en kommentar. Jag glädjer mig åt att Norrmannen kommenterade igår. Han har varit borta länge nu. Linn skriver en lång kommentar som jag läser flera gånger. Hon skriver att det finns inget värre än folk som skriver "ryck upp dig" och det skrattar jag åt för jag hatar när folk skriver eller säger så. Får mig att undra vad den människan går på för droger som kan vara så lätt i huvudet. Ny kommentar från Jennie som skriver att hon nyss hittat min blogg, och att jag förtjänar lycka. Jag blir så rörd att jag börjar gråta när jag läser det: en vilt främmande människa tog sig tid att skriva något så fint.
Jag sitter fortfarande med tårar i ögonen, det kändes bara så skönt att läsa alla era kommentarer. Blir lite varm inuti liksom och det är en skön känsla att ha nu när jag för det mesta går runt och känner mig helt tom. Det värsta just nu är att jag inte kan ha sex. Det är den största kalla tomheten inuti mig som jag tänker mest på. Jag hatar nästan mig själv för att jag inte kan ha sex med M. Det är en förvirrande känsla för jag vet ju att jag vill, men när jag har försökt så går det inte. Förvisso är det bara två försök men ändå. Jag vet ju att det är M som rör vid mig och jag kände mig som en idiot i förrgår när jag bara ville krypa ihop. Nu är det snart 3 veckor sedan "det" hände och jag känner mig normal i övrigt, typ. Det här med socialen, FSK och den skiten spelar in en massa, men överlag så känner jag mig okej igen. Jag tänker inte längre på F hela tiden, bara ibland men då gör jag det flyktigt och utan att tycka att det är obehagligt. Jag kan sova ensam och jag gör det utan att vakna. Men jag kan inte ha sex med M, min älskare, min KK som jag har känt så länge. Känner mig dum för det. Det hände ju inget riktigt allvarligt. F hade ju bara sina fingrar i mig och inget annat. Jag vill ju ha sex med M. I tanken är det ingen tvekan alls. M vill ju också såklart, fastän han säger "...jag skiter väl i det. Jag är inte med dig för sexets skull." och jag känner mig ännu mer dum. Sex är det som vårt förhållande är baserat på. Han vet det, jag vet det. Jag förstår ju vad han vill säga, det är bara det att när han försöker säga mig det så känner jag mig bara värre. Han pressar mig inte det minsta, det gör jag själv.

Har en fundering på att jag kanske kan ha sex om jag är full. Jag kan ju köpa en vinflaska imorgon. Kanske funkar om jag är lite avslappnad liksom.

Jag vet inte hur bra jag klarar av det här med EB. Förra måndagen hade vi slutmöte och jag tyckte det kändes okej liksom. Jag kommer inte ihåg hur jag kände på det mötet för då var jag inte riktigt mig själv efter lördagen och F's överfall. När jag kom hem förra måndagen så mådde jag rätt dåligt. Jag var ledsen och tänkte att nu skulle jag inte se EB mer liksom. Dagen efter och på onsdagen hade jag körlektioner och de gick så enormt bra att jag blev glad igen och slutade tänka på EB och att FSK nu slänger ut mig i kylan. Sedan ringde EB nu i måndags strax innan jag och pappa åkte till Arlanda, och då ville hon att jag skulle godkänna hennes slutrapport om mig, så vi stämde möte till idag. Mötet gick bra tyckte jag, vi skrattade lite och sådär och jag fick till ett skämt om hur hon rör på huvudet precis som Marcy Darcy i "Married With Children/Våra Värsta År" och det tyckte hon var jättekul. Sedan sa vi hejdå och hon gick och då kändes det som om allt rasade, allt bara försvann. Det var helt tomt på Arbetsförmedlingen då och jag kände mig så jävla ensam, så naken och utsatt liksom för nu har jag ingen handläggare längre. Jag är van vid att ha det, har vant mig vid att ha någon som beskyddar mig i samhället liksom. Någon som hjälper mig "ut i världen" och nu har jag inte det längre. Jag fick världens panik när jag kände det och jag blev så ledsen att jag tänkte att jag skulle åka hem och ta livet av mig direkt. Jag ville bara lägga mig ner och dö. Jag hörde något ljud och vände mig om och såg att Dots satt inne på sitt kontor. Jag tänkte gå in och typ be om tröst eller något men precis när jag började gå dit såg jag att han pratade i telefon. Då ville jag inte störa liksom och jag gick därifrån så snabbt jag kunde innan han såg mig. När jag kom ut från Arbetsförmedlingen så satte jag mig ner på en bänk. Jag visste liksom ingenting, kände ingenting förutom tomhet och när den här låten började spelas i mobilen så blev jag helt apatisk. Är förvisso en låt om olycklig kärlek men jag tyckte den handlade precis om mig. Satt där i över 1 timme och lyssnade på låten och tyckte att den handlade om mig. "...whose teacher has told him good bye." är en textrad i låten och det var så det kändes då. EB var borta och hon var lite som en lärare. Jag lärde mig av henne som jag lärt mig av alla handläggare genom åren. "When you were just a stranger and I was at your feet, I didn't feel the danger" går en annan textrad i låten och det passade ju perfekt tyckte jag då. Jag är under beskydd när jag har en handläggare på någon myndighet, de är främlingar i början men så börjar jag fästa mig och tycka om dem och jag känner mig väl skyddad från omvärlden. Jag fäste mig vid henne som jag har fäst mig vid alla, varenda jävla handläggare jag haft och tyckt om och önskat att de aldrig skulle lämna mig förrän jag var redo, men de gjorde de ändå. Alla lämnade mig liksom och det var det jag var så ledsen över.

Klockan började närma sig 15 och jag skulle köra kvart över, så jag gick iväg till körskolan och kände mig helt död inuti. Jag tänkte på EB, Terminatorn från FSK, M, min körlektion, Gamlingen, F och Dots och jag var liksom ingen då. Jag var ingenting, helt upplöst i tankar och desperata rop på hjälp med min inre röst. Varför ger FSK upp? Varför klarade jag bilkörningen så bra förra veckan efter F och "det där"? Ska jag ringa M och be honom hämta mig? Ska jag låna M's bil och köra in i ett träd? Brydde sig EB på riktigt? Varför kan jag inte ha sex med M fastän det har gått över en vecka sedan "det där"? Brydde sig Dots på riktigt? Skulle jag ha väntat tills han hade pratat färdigt och sedan gått in? Varför gjorde F så som han gjorde? Ville han skada mig? Jag kanske borde säga till Gamlingen att jag inte mår bra? Varför får jag ingen hjälp som är tillräcklig? Varför får jag inte stanna under en handläggares beskyddande änglavingar tills jag kan klara mig själv? Varför ger alla upp?
Allt bara surrade i mitt huvud och jag var ingen. Kände mig verkligen utsatt och övergiven.

När jag sedan körde så gick det enormt jävla bra och jag blev jätteglad, nästan överlycklig, och efter det tänkte jag bara på hur bra det kändes att jag kunde köra genom 5 rondeller helt perfekt och hastighetsanpassning och allt det där. Gamlingen blev jätteglad och sa att jag var duktig och jag mådde fint då. Gick sedan till min låtsasfarmor och färgade hennes hår och vi åt middag och jag mådde fortfarande bra. När jag åkte hem lite efter klockan 20 så mådde jag dåligt igen. Hela bussresan hem lyssnade jag på samma låt som tidigare och igen tyckte jag att den handlade om mig. Jag blev ledsen igen och började gråta på bussen när den råa verkligheten kom rusande emot mig. Kändes som om jag hade glömt bort vad som hände innan körlektionen och när jag kom på det igen så rasade allt igen. FSK tänker inte förlänga stödet och de har inga fler tankar på att hjälpa mig trots att de inte har hjälpt mig det minsta. Jag mår fan så mycket sämre nu än för ett år sedan men FSK slänger ändå ut mig till socialen. De, i sin tur, säger att jag inte kan ansöka om socialbidrag förrän i november eftersom jag ligger över normen. Jag ville gå hem till pappa när jag gick av bussen och jag började gå till hans lägenhet. Jag kom rätt långt innan jag kom på att han är utomlands nu och han kommer inte hem förrän om minst en månad.

Jag har låten på repeat nu och jag tycker fortfarande att den handlar om mig. Det enda i låten som jag inte tycker stämmer är den sista textraden: "Maybe just one more try." för jag känner inte så. Jag orkar inte mer. Orkar inte försöka mer nu. Ingen handläggare verkar lyckas helt med mig och jag undrar varför. Jag förstår inte det. Är jag ohjälplig? Jag har inga fler försök i mig längre. När julen kommer är jag nog på gatan. Leta efter mig på en parkbänk.

Har suttit vaken hela natten. Sov ju så länge att jag nu har vänt på dygnet. Inatt har jag suttit vaken och sett på film och tänkt på F. Nu har jag distanserat mig så pass mycket från det att jag orkar tänka på det och försöka analysera det, vilket är ett säkert tecken på att jag har hämtat mig från det. Inatt har jag försökt analysera F, hur han kunde gå så långt över gränsen. Då när jag var ihop med honom var han en sådan människa som tar väldigt få saker på allvar. Då var han 26 år och hade varken jobb eller någon längre utbildning, han var oerhört blasé och verkade mest vänta på att livet skulle ta slut. Jag gjorde slut med honom för under den perioden i mitt liv bytte jag umgängeskrets rätt ofta och när jag började träffa nya vänner så passade inte han in där. Det jag och F hade var aldrig något seriöst heller, vi var ihop ett par månader och vårt förhållande var enbart fysiskt. Jag var inte kär i honom och han var inte kär i mig, fastän vi gärna ville vara det. När vi gick skilda vägar var det ömsesidigt men jag tog första steget till det.

Sedan träffade jag honom igen i december på min andra teorilektion. Min första tanke var att det inte kunde vara han jag såg för han hade ändrat sig enormt mycket. Dreadlocksen var borta och han hade kläder på sig som inte hade enorma hål. Men det var fortfarande han, det insåg jag snabbt trots att jag var så förvånad att jag knappt kunde tänka. Gick inte att ta miste på hans enorma charm. Den där jävla charmen. Det var den som snärjde mig under de följande månaderna, jag sögs in i den och det hände så snabbt att jag inte hann reagera. M blev lagom sur kommer jag ihåg. Då, back in the days, var han en av de nya människorna jag började umgås med strax innan jag gjorde slut med F. I övergången där, när jag fortfarande var ihop med F men hade börjat träffa de nya människorna där M ingick, brukade M tittade ogillande på F varje gång de sågs. F brukade titta tillbaka med samma ogillande blick och jag minns att jag frågade dem båda varför de tittade så surt på varandra, men jag fick aldrig något svar. Jag och några andra tjejer brukade skratta rätt mycket åt det. Vi kunde sitta på någon fest där en av dem var och vi väntade på att den andra skulle komma dit. Och omedelbart, så fort de fick syn på varandra stirrade de sådär ogillande. De flesta av tjejerna som la märkte till detta tänkte att det bara var för att M var lite äldre, polis och mer skötsam än F som var rätt så, ja han var väl vad man kan kalla för odåga. F var inte seriös på något plan.
Nu i efterhand tänker jag att M nog såg något i F som han inte gillade. Han sa ett par gånger till mig, när jag var ihop med F, att jag kunde hitta någon mycket bättre. Så M blev lagom sur när jag började gå på teorilektioner förra året och meddelade att F var en av lärarna. Jag kommer ihåg när jag sa det till M, han tittade på mig och såg likadan ut som han brukade göra 6 år tidigare när han råkade få syn på F. När jag sedan skulle börja köra så valde jag att köra med just F eftersom jag kände honom. Jag tänkte att det skulle kännas bättre att köra med honom istället för någon total främling. Första lektionen frågade han mig ifall jag hade pojkvän nu för tiden, och jag tycker sådan info är privat så jag svarade nej. Minns inte vad han svarade dock. Senare när vi hade kört ett par lektioner så sa jag att jag var "ihop" med M så han visste ju det. Lät honom tro att M var min pojkvän som jag brukar låta folk tro. Det är många som är fördomsfulla när det kommer fram att en tjej har en KK liksom, och eftersom F aldrig har gillat M så tyckte jag det var bättre att han trodde att vi var ihop.

Nu vet jag inte alls vem han är. F är ju mitt ex men det måste ha varit någon annan version av honom eller vad fan man ska säga. Jag känner liksom honom, rätt så väl också. Jag kan inte förstå varför han gick så långt som han gjorde. På ett sätt hade jag kunnat förstå ifall han bara hade tafsat på mig, det hade jag inte tyckt var någon stor grej. Det är ju inte det. Lite tafs är inte så farligt, snarare är det vardagsmat, så det hade jag haft överseende med. Litegrann. Har suttit hela natten och försökt analysera F, vad som kunde leda till att han gick så långt över gränsen som han gjorde. Jag kommer inte på något som kan förklara det helt. Jag har misstänkt att F's förhållande inte är så bra, han sa flera gånger i sms att de bråkade mycket och när jag såg honom på skolan veckorna innan det hände, så såg han ut som ett jävla vrak alltså. Han såg okej ut först men sedan var det som om det gick mer och mer utför med honom. Han såg sämre ut för varje gång jag såg honom, blek och hade ringar under ögonen. Han slutade raka sig och det är ett tecken på något för jag vet att han inte gillar att ha skägg. Han såg bara värre och värre ut för varje gång jag såg honom.
Jag vet verkligen inte vem han är nu. Det är en väldigt svår situation att hantera för mig, jag brukade ha sex med honom så han är långt ifrån en främling för mig. Han har för fan varit i mig och jag brukade lita fullkomligt på honom. För bara en vecka sedan litade jag fortfarande på honom fastän han var konstig sedan en lång tid tillbaka och smsade och höll på. Jag litade fortfarande på honom till en viss gräns, jag trodde aldrig att han skulle försöka göra något. Jag tänkte väl mest att han och hans tjej gjort slut eller något och han nu ville ha tillbaka mig. Jag trodde aldrig i helvete att jag skulle polisanmäla honom för sexuella övergrepp.

Nu surrar mina tankar utanför mitt huvud igen. Det känns paradoxalt att vara jag justnu.