Lady Angel

Gårdagen gick förbi så snabbt att jag aldrig hann blogga. Vaknade 08 igår, helt av mig själv, tittade på nyheterna en stund och somnade sedan om. Vaknade sedan igen klockan 17.16! Är det ens möjligt? Jag sov ju faktiskt på natten, sov minst fem timmar innan jag vaknade klockan 08. Hur fan kan jag då sova nio timmar till? Jag är sjukare i huvudet än vad jag trodde. Känns ju dock lite kul, på ett väldigt ironiskt och irriterande sätt, att jag kan överraska mig själv. Fortfarande, efter typ 12 år med sömnproblemen, blir jag överraskad och förvånad när jag gör såhär.

Bloggar från laptopen nu. Den stationära datorn håller på och drar hem några filmer och en hel tv-serie. En tv-serie som är oförlåtligt bortglömd. I förrgår kom jag att tänka på den där tv-serien som gick på 90-talet, "Tales from the crypt". Det var helt klart "splash"-skräck och bara såååå B-igt, men det var en kul serie. Den gillade jag men jag såg bara några avsnitt då på 90-talet för det visades alltid så sent på kvällen och då fick ju inte jag vara uppe. Min "mamma" var hård med sängtiderna, de enda gångerna jag fick se "Tales from the crypt" var när jag var hos pappa. Jag hade ju tv i mitt rum...förresten så lät pappa mig se andra läskiga filmer. Han visste att jag inte blev rädd så som andra barn kunde bli, jag fattade liksom att det inte var på riktigt, och jag gillade den där adrenalinkicken jag fick när jag blev rädd. Gör jag fortfarande. Fast "Poltergeist" skrämde mig. Jag var livrädd för mina dockor och gosedjur pga den där jävla clownen. Sist jag såg den filmen var ett par år sedan ungefär och jag blev rädd för clownen då också. Dockor har jag ju inte längre men några gosedjur har hängt kvar (näns liksom inte ta bort dem för jag har haft dem så länge nu). Efter att jag hade sett "Poltergeist" för ett par år sedan tyckte att jag kunde se mina gosedjur röra på sig. Blev barnsligt rädd efter det. Just den filmen är hemskt läskig alltså. "Omen" är också läskig. Onda leksaker och barn är liksom jävligt skrämmande, de är ju så oskyldiga och om de är onda så vad kommer härnäst? Onda kattungar? Jag såg ibland "Tales from the crypt" hemma hos "mamma", jag smög upp på nätterna och satte på vår urgamla tv så tyst jag kunde och så tittade jag med ljudet avstängt. Det gjorde det läskigare på något sätt.
Har nu hittat alla sju säsongerna och har fått hem tre av dem än så länge. De andra tar tid på sig fastän de har varit igång i över ett dygn nu. Jag tänkte att nedladdningen kanske går lite snabbare om datorn får jobba ifred med det. Tror inte det spelar någon större roll men Norton på laptopen behövde ändå uppdatera virusdefinitionerna. Nu har jag sett de två första säsongerna av "Tales from the crypt" och kommit på att det inte är så läskigt alls. Fastän jag har suttit hela natten i mörkret och tittat så tyckte jag inte att det var sådär väldigt läskigt. Det var nog läskigare att se det som barn med ljudet avstängt och hotet av att ett riktigt monster kunde vakna vilken sekund som helst och hoppa fram ur mörkret. Nu tyckte jag mest att "Tales from the crypt" bara var äckligt men det är kul att se. Blir helt nostalgisk när jag ser det. Fast för varje avsnitt jag såg inatt så tyckte jag att det blev mindre och mindre läskigt. Blev nog lite avtrubbad av allt blod, haha. Fast det är fortfarande kul att se det alltså. En del avsnitt känner jag igen väldigt väl. Ett avsnitt gav mig en eurekaupplevelse för det var en grej som jag hade haft i huvudet i flera år. Trodde att det var någon film den där scenen kom från men det var från "Tales from the crypt". Det roligaste med serien är nog att det är så ironiskt. Läxan man lär sig av varje avsnitt är typ att what goes around comes around. Gräver man en grop åt andra så faller man själv i ungefär. Är också kul att se alla skådisar som var med i serien i början av sina karriärer. Demi Moore var med, Leah Thompson, Lance Henriksen, Brad Pitt, Teri Hatcher, Arnold Schwartzenegger, och typ alla. Är jättemånga skådisar som har varit med där. Och The Cryptkeeper är rolig med sina morbida skämt.

Gäsp. Fan vilken jävla seeeeeeeeeg dag jag hade igår. Strömmen försvann på morgonen, precis när jag hade kokat vatten till kaffet och skulle sätta mig vid datorn. Strömmen kom inte tillbaka heller. Jag orkade bara vänta i två timmar på ström innan jag ringde pappa och så åkte vi in till stan och köpte en jacka till mig. Som en försenad födelsedagspresent. Efter det stannade jag i stan för jag fick via sms veta av min granne att strömmen fortfarande var borta. Jag gick hem till M istället. Då skulle jag iallafall kunna blogga tänkte jag. Nähä, M's modem fick tydligen ett nervöst sammanbrott igårkväll när jordfelsbrytaren i hans lägenhet slog ifrån. Modemet ville inte funka fastän jag skruvade upp det och kollade inuti. Jag såg dock att det såg ut att vara lite bränt på ett ställe inne i modemet så antagligen hade det blivit någon överbelastning. Gissar på det. Det såg inte ut så på något annat ställe där inne, och vad jag har sett förut när jag har skruvat upp elektriska apparater så är det aldrig bränt någonstans utan att det är något fel. Brukar faktiskt skruva upp alla elektriska apparater förr eller senare. Vet inte varför men jag har skruvat upp min elvisp, micron, min tv, videon, dvd-spelaren, MF-skrivaren och stereon minst en gång var. Ibland blir jag bara nyfiken på hur det ser ut där inne i teven eller micron liksom, så jag tar en skruvmejsel och öppnar dem, kollar lite och skruvar ihop dem igen. Det där är nog något jag har fått från min pappa förresten. Han gör också så när han börjar fundera på hur det ser ut där inne eller om någon elpryl krånglar. Han lagade min gamla video flera gånger innan den gav upp. Han är en elnisse typ. Varför måste jag allt mer märka att jag börjar likna mina föräldrar? Processorprogrammeraren och hans dotter. Jag märker bara fler och fler drag hos mig själv som jag omedelbart kommer på att de kommer från mina föräldrar. Jag verkar brås mest på min pappa faktiskt, har mindre drag av min "mamma" även om de också finns i mig. Man är väl sina föräldrars barn på både gott och ont. (Wow, vad insiktsfull jag har blivit på gamla dagar...är inte jag fortfarande för ung för att komma i underfund med sådana saker? Sådant där ska man väl inte komma på förrän man är 40?) 

Åkte hem igen efter ett tag och märkte att strömmen fortfarande var borta. Suck. Så enormt jävla trist! Vad i helvete gör man när man är utan el? Det finns för fan inget att göra ju. Jag la mig i sängen och kände mig oerhört hatisk mot elbolaget. Hade för fan strömavbrott förra veckan också. Elen är ju knappast billig, jag betalar drygt 800:- per kvartal och det är el till en lägenhet på bara 43 kvadrat. Då är det ju dyr el. Jag ville verkligen ringa elbolaget och gnälla på någon men jag har ju sladdlös telefon. De funkar inte när det är strömavbrott. Mobilen hade jag så lite pengar på så jag kunde inte ringa från den heller. Timmarna gick och jag åkte hem till M igen. Hade inte lust att vara ensam hemma ifall strömmen skulle vara borta ända tills det blev mörkt ute. Smsade min granne då och då för att höra ifall elen hade kommit tillbaka men det hade den inte. Den kom inte förrän runt 14-tiden enligt vad jag hörde av mina grannar senare. Jag råkade nämligen somna och vaknade klockan 21 och M skjutsade hem mig. Då lyste alla lamporna hemtrevligt i fönstren. Öööh, var fortfarande helt nyvaken när jag cyklade iväg till den nattöppna bensinstationen och köpte mjölk. Mötte min granne i trapphuset och han trodde ju att jag hade varit vaken hela dagen. Hehe, han hade ingen aning om att jag hade vaknat 20 minuter tidigare. Rätt roligt alltså. Iallafall i mitt huvud: jag stod där halvt ihjälfrusen efter cykelturen och var fortfarande helt nyvaken-groggy i huvudet och min granne pratade glatt om att strömmen kom tillbaka för flera timmar sedan innan han började småprata. Jag hatar att småprata, speciellt när jag är nyvaken. Min granne hade ingen aning om hur mycket jag hatade honom då.

Somnade i morse någon gång. Vaknade 17.00. Så kul. Jag drömde åtminstone inte om Foppa den här gången. Drömde faktiskt om min läkare, konstigt nog. Jag hatar min läkare, hon är så enormt långsam. Sedan jag vaknade har jag suttit vid datorn och har nu enormt ont i högra axeln. Funderar på om jag kanske har suttit för mycket vid datorn den senaste tiden? Eller på fel sätt, för det gör ont precis när jag klickar med musen. Det strålar från axeln ner i hela armen liksom. Brukar tyda på att man har suttit i fel ställning när man är vid datorn. Jag brukar alltid sitta lite framåtlutad för tangentbordet är så långt bort. Har det där för att skapa mer plats på skrivbordet. Brukar få musarm lite då och då pga det men det försvinner av sig själv efter ett tag. Jag har åtminstone handledsstöd till både tangentbordet och musen. Mycket bekvämt. Men jag har fel sorts stol, har en fåtölj framför skrivbordet och man sitter väldigt bekvämt när man ska kolla på film. Men inte när man ska skriva mycket. Jag skulle vilja ha en sådan där riktig kontorsstol framför datorn. En sådan där ergonomisk. Eller vad det nu heter. Ikea har några som jag har provsuttit och som var jättebekväma men de kostade ju en del också. No fucking way att jag kommer ha råd med det nu.

Min pappa ringde för en stund sedan. Han frågade hur jag hade det, om jag hade ont någonstans. Är han synsk eller? Pappa ska iallafall till Brasilien imorgon så vi ska träffas runt lunchtid imorgon och köpa en jacka till mig. Hoppas den jackan jag hittade ute på köpcentrat finns i min storlek inne i stan nu. Den var verkligen snygg alltså. Hade bra fickor också.
Jag tycker inte om att min pappa flänger runt över hela världen sådär. Blir asnervös när han ska åka iäg till ett ostabilt land. För ett par år sedan var han i Israel, strax utanför en stad där det var en självmordsbombare som gick in på ett café och sprängde sig. När pappa var i Egypten för cirka 5 år sedan fick han VIP-behandling när han skulle åka hem. Han behövde inte checka in eller gå genom tullen eller något alls och planet stod och väntade på honom och lyfte så fort han hade satt sig. Pappa fick inte veta varför förrän han kom hem. Då sa hans chef att någon diplomat i Egypten hade tryckt på för att få ut alla västerlänningar ur landet för de "anade något". Han har varit i Colombia några gånger och där fick han gå med livvakt pga gerillan och kidnappningshotet. Nu ska han få gå med livvakt i Brasilien också. Det är företaget där som har bestämt det för tydligen finns det någon lag att om pappa skulle bli kidnappad där så är det deras fel och de måste betala lösensumma. Då är det mycket billigare för det Brasilianska företaget att betala för livvakter tydligen. Det sa pappa nu för en stund sedan. Han sa det bara sådär, som om det var ingenting. Som om det var vädret han talade om, "Oj det regnar" typ. Jag fattar inte varför han inte är nervös? Jag blir skitnervös när jag får reda på att han ska åka någonstans där det anses vara farligt för västerlänningar att vara. Han har samma inställning till sin bil som står stilla i flera månader när han är borta: om den blir stulen så blir den stulen. Han liksom bara struntar i det. Jag blir nervös istället. Brukar gå och sopa bort snö från den om det snöar, tar bort reklamlappar och parkeringsböter så fort jag ser dem så att det ser ut som om den används. Har aldrig fattat hur han kan ta så lätt på det. När han hade livvakter i Colombia så tyckte han det var skitkul och fotade dem och mailade bilden till mig. Vad är det för kul med att ha 4 svartmuskiga män med AK-47:or efter sig vart man än går? Jag skulle bli skitnervös.

Har suttit vaken hela natten. Såklart, jag vaknade ju vid 13 igår. Min dag är aldrig kortare än 19-20 timmar. Har smsat med M inatt, han hade ett segt nattpass på stationen och "...det händer för fan inget på måndagsnätter" så han hade tid att smsa också. Vi snöade in på Pest eller Kolera. Den där underbart roliga leken då man ska välja mellan två lika hemska alternativ. Jag kom på det ultimata som det absolut inte gick att välja mellan: se sina föräldrar ha sex eller att de ser dig ha sex? Det går ju inte att välja något av alternativen, det går bara inte. Skulle jag se mina föräldrar going at it? Nej fy. Och om de skulle stå och titta på mig när jag håller på? Jag skulle överhuvudtaget inte kunna ha sex. I vilket fall som helst skulle man bli skadad för livet och behöva gå i terapi. M vägrade att välja något av alternativen. Enligt reglerna måste han då svara på en till fråga. Så jag kom på ännu en bra Pest eller Kolera-fråga: avsluta alla dina meningar med "...i enlighet med profetian" eller med "...och sedan gav jag honom en blowjob". M valde snabbt att avsluta alla sina meningar med "i enlighet med profetian" och jag skrattade mig hes när jag föreställde mig vardagssituationerna om man skulle avsluta alla sina meningar med "i enlighet med profetian". Man ringer och söker jobb och säger "Jag är nog som klippt och skuren för det här jobbet...i enlighet med profetian". Blir man anställd då tro? Man har nog större chans om man avslutar meningen på det andra sättet. M's bästa motfråga var: vara utan internet i 1 år eller vara utan musik i 1 vecka? Offf! Fan, det är svårt. Jag kan inte leva utan musik, jag måste ha det hela tiden, men ett helt jävla år utan internet? Jag valde till slut 1 vecka utan musik. Helt teoretiskt då alltså. M hade lite svårt att komma på bra Pest eller Kolera-frågor och tog hjälp av en annan uttråkad och sysslolös polis som frågade: sova under bar himmel i skogen där det finns björnar, varenda natt i 1 år eller lyssna på trashdeathmetal-musik på maxvolym dygnet runt i 1 månad? Öööh. Min första tanke var att jag sover fan hellre i skogen då. Jag hatar sådan där oljudsmusik som trashdeathmetal, mina före detta grannar spelade alltid det och det låter bara som oljud. Det finns ingen melodi och sångaren bara skriker så man inte ens hör vad låten ska handla om. Men i skogen finns det förutom björnar även myggor, spindlar, Jason Voorhees, vargar och monster som min fantasi skapar. Dessutom är jag väldigt paranoid och kan föreställa mig hemska saker om jag får tillfälle, som när jag ligger på marken i skogen och det är becksvart omkring mig. De alternativen kunde jag inte välja mellan faktiskt.

Med Pest eller Kolera snöade vi vidare in på den utvecklade frågeversionen: Pinsamhetens Pest eller Kolera där man frågar folk en fråga som de inte kan svara vare sig ja eller nej på eftersom båda svaren är lika dåliga. Exempelvis: Har du slutat ligga med din pojkväns pappa? Har du slutat fuska med skatten? Har du slutat äta din egen avföring? Har du blivit av med flatlössen ännu? Har du slutat porrsurfa på arbetstid? Har du slutat slänga snorkråkor i lasagnen? Man vill inte svara varken ja eller nej. Jag och M började båda fundera på vilka situationer en en vanlig diskussion kunde leda till om man skulle ställa sådana frågor till folk. Som på ett arbetsplatsmöte, högt och tydligt när chefen hör: "Hörru Bosse, har du slutat porrsurfa på arbetstid?". Eller i kön till lunchstället: "Har du slutat äta ditt eget bajs?". Eller i baren på lokala ragghaket när man står bredvid kompisen som nyss har fått tag på, och grovhånglar med, världens heting: "Pssst...har du blivit av med flatlössen ännu?".

Man skulle nog inte blir så värst omtyckt. Men man skulle nog ha rätt kul.

Drömde om Foppa igen. Suck och stön vad trist. Var finns poängen i att drömma att jag intervjuar en ultradivig hockeyspelare så är så stöddig och dryg att jag, intervjuaren, sitter och suckar och till slut sticker därifrån? Vad är poängen med det? Om jag nu ska drömma om någon sportkille så kan jag väl få drömma om Zlatan? Fan om jag drömmer om Foppa inatt igen så blir jag sur.
Nu inatt låg jag vaken länge. Som alltid på natten blev jag överfallen av alla tankar, allt som jag vet att jag inte ska tänka på när jag ligger i sängen och ska sova. Kom att tänka på F och "det där" och jag blev arg på mig själv för att jag inte kan släppa det. Är ju länge sedan nu men ändå finns han i mörkret när jag ligger och ska sova. Jag blir barnsligt mörkrädd och tänder sänglampan. Somnar ofta med den på nu för tiden. Jag vet att jag kan be M sova hos mig eller att jag kan sova hos honom, men en del av mig vill inte tillåta det. Det är den där starka delen av mig som kräver att jag ska klara mig själv, oavsett vad. Inatt när jag inte kunde sluta tänka på F och "det där" så började jag tänka på min "mamma" och jag önskade litegrann att jag hade en riktig mamma att ta styrka av. Om min "mamma" visste om det här med F så skulle hon bli vansinnigt arg på honom. Hon skulle nog bli sådär härligt mammig och verkligen ta hand om allt. Tänkte på det inatt och ville för en stund ta kontakt med henne igen trots att jag inte har pratat med henne sedan juni 2006. Det finns några sådana stunder då jag verkligen ångrar att jag sa upp kontakten med henne. Sedan finns det andra stunder då jag kommer ihåg varför jag sa upp kontakten och då blir jag övertygad om att jag valde rätt. Så som hon höll på liksom. 

Har börjat oroa mig för hur det går med det där jobbsökarstället. När jag ringde till soc förra veckan sa de att jag skulle vänta på kallelse innan jag gick dit men det verkar ju ta en himla tid. Det funkar ju så att om jag inte är på det där jobbsökarstället så får jag avdrag på nästa månads bidrag. Soctjejen sa det. Samtidigt så säger receptionen på soc att jag ska vänta på kallelsen och inte gå dit innan. Verkar lite tveeggat tycker jag. Både pest och kolera. Har inte hört något från soctjejen trots att jag har ringt henne och bett att hon ska ringa mig. Jag har inte vågat stänga av min mobil under dagtid för att jag inte ska missa henne. Har inte hört något från AF heller. Nu är det ju 10 dagar sedan jag skrev in mig. Eller 6 arbetsdagar plus idag. Jag minns inte hur lång tid det tog förra gången innan jag blev kallad till möte. Ett par veckor kanske? Jag väntar veckan ut, har jag inte hört något från AF innan fredag så ringer jag och kollar upp hur det går.

Usch, flashback till för 3 år sedan då jag var nervös hela tiden. Att gå på soc är så jävla stressande.

Det är på gränsen för sent att vakna 07.30. Men det gjorde jag inte. Vaknade 06.30 för min mobil hade inte ställt om sig till vintertid. Drömde konstigt inatt. Drömde om den där Peter Forsberg igen. Varför drömmer jag om honom? Nu skulle jag intervjua honom igen och han var så enormt divig att jag sa till honom att han var asjobbig. Då blev han sur och gick därifrån. Jag fattar inte varför jag drömmer om honom och varför han är enormt divig i mina drömmar. Jag har sett intervjuer med honom och han verkar ju inte vara det minsta divig. Han är inte snygg heller. Varför drömmer jag om honom? Han är ju inte snygg. Vill hellre drömma om någon heting, typ Hayden Christiansen, han kan jag gärna drömma om. Jag beställer det till inatt tack!

Igår bloggade jag aldrig. Jag hoppade upp och ner i måendet igår och ockuperade mig därför med att sy och spela Sims 2. Undrar varför det alltid kommer en pingvin när simmarna bygger en snögubbe? Då står pingvinen där och pratar med snögubben och man kan gå fram och klappa den. Vänta... Det kanske är därför jag drömmer om Peter Forsberg? Han har väl spelat hockey i "Penguins"? Wikipedia säger att han inte har gjort det. Hmm. Fan alltså, varför drömmer jag om honom!? Det är så jäkla pinsamt. Är som den gången för några år sedan då jag hade sexdrömmar om Steven Spielberg flera nätter i rad och jag skämdes till slut så mycket att jag inte ville sova. Jag berättade det aldrig för någon men jag skämdes för mig själv liksom. En annan gång drömde jag att jag var hushållerska åt Charlie Sheen. Jag gick runt och städade och hade sådan där porrig uniform på mig och han klappade mig i rumpan hela tiden. Och nej, jag tycker inte han är attraktiv. Inte det minsta, inte så som han ser ut nu. Den drömmen om Charlie Sheen kommer jag ihåg att jag berättade för min tjejkompis N och hon tyckte det var skitkul. Innan hon började drömma samma sak efter några veckor. Då blev det otroligt pinsamt.

Samma sak nu, det här med att jag drömmer om Foppa börjar bli jävligt skämmigt alltså. Och så meningslöst liksom: jag ska intervjua honom och han är så divig att jag sitter och lider mig igenom intervjun. Vart finns kopplingen egentligen? När jag drömde om Steven Spielberg så var jag i drömmen skådespelerska och ville ha en roll i hans film. När jag drömde om Charlie Sheen så var det nog för att min kompis Den Bästa hade fnittrat om att hon tyckte han var sexig. Vi hade suttit flera timmar på msn och fnissat över honom. Men jag är inte det minstra intresserad av att få spela hockey så varför drömmer jag om en divig version av Foppa? En enkel förklaring kan försvisso vara att jag har haft lite lust att kaxa mig mot någon den senaste tiden. Det gör jag i drömmarna om Foppa faktiskt, skäller på honom för att han är så divig. Men varför just han!? Det finns ju helt klart sexigare män att drömma om. Fast nu kom jag på en sak. I min bok har jag en karaktär som har hetat Forsberg i efternamn. Ändrade det till ett annat efternamn för ett par veckor sedan. Har en annan karaktär i boken som heter Peter och som jag skrev nio sidor om för två, tre veckor sedan. Det kan vara kopplingen, aha! Det verkar långsökt dock. Är min hjärna så smart? Den lilla kopplingen liksom? Har tänkt väldigt mycket på min bok den senaste tiden, det gör jag alltid när jag inte mår bra. Att tänka på boken blir då som en tillflyksort på något sätt. Det måste vara kopplingen alltså. Varför skulle jag annars drömma om Peter "Foppa" Forsberg!? Han är ju inte snygg! Inte det minsta för fan. Eller han kanske har varit på teve den senaste tiden? Det kanske är därför jag drömmer om honom? Kan jag ha sett någon intervju med honom på teve nyligen?
Gud vad skämmigt.

Satt vaken hela natten såklart. Det kan inte bli annat när man vaknar en knapp timme innan det blir kväll. Börjar bli trött nu men jag tänker inte gå och lägga mig. Som alltid innan försöker jag att vända tillbaka dygnet. Natt ska vara natt, dag ska vara dag. Sömnproblem är pest och pina. Får mig att undra vad jag har gjort för hemskt i mina tidigare liv eftersom jag knappt får leva i detta. Ibland känns det så: som om jag knappt får leva. Som om det inte är meningen att jag ska må bra, någonsin. Det är ibland som om jag ligger i vattnet hela tiden och då och då dras jag ner under ytan och mår skitdåligt. Ibland lyckas jag komma upp precis ovanför ytan och kan andas litegrann. Bara knappt, ett tillräckligt djupt andetag för att klara mig när jag åter igen dras ner i det svarta oändliga. Jag tror det är desperation och hopplöshet jag känner allra mest. Kall ångest över mitt liv och de val jag har gjort. Iskall ångest och oro över framtiden.

Ibland kan jag må helt okej, det är då jag kan blogga om andra saker än mitt vedervärdiga vardagliga liv. Det är då jag kan skratta åt roliga saker och blogga och säkert framstå som en tjej som tar livets motgångar med en glättig klackspark. Det är kanske så jag borde vara? Det kanske är den tjejen jag skulle vara ifall jag mådde bra. Sedan några dagar tillbaka växlar jag jättemycket igen. Hoppar flera gånger per dag från att må helt okej till att ha självmordstankar och sedan halvvägs tillbaka och så ner igen. Jag känner mig totalt utsatt nu och den känslan hjälper inte när jag mår dåligt. När jag mår bra så kan jag glömma bort det men när jag mår dåligt så ligger jag bara hemma och försöker att inte titta på knivarna i kökslådan. När det är som värst blir jag rädd för mina egna tankar och känslor, för jag tänker ofta på hur jag skulle kunna få ett slut på allt och ibland längtar jag efter att göra det. Bara få ett slut på det så jag slipper kämpa varje dag för att överleva i väntan på hjälp. Jag orkar ingenting när jag mår som sämst. Jag vet att jag tänker någonstans i huvudet att jag måste be om hjälp för att få det, men det är som om jag inte orkar. Eller vågar. Jag tror faktiskt det, jag vågar inte riktigt be om hjälp. Varför vet jag inte. Mitt enda sätt att be om hjälp nu för tiden när jag mår dåligt är genom min blogg. Jag låtsas inför alla andra. Låtsas att jag mår helt finfint och inte behöver någon hjälp alls. Bryter kontakten med familjen, vännerna och M för att de inte ska fråga "Hur mår du?" i den där omtänksamma tonen som omedelbart skulle få mig att bryta ihop och visa dem hur dåligt jag egentligen mår. Om de efteråt hör av sig och undrar varför de inte fick tag på mig den och den veckan skäms jag för att jag är så labil. Brukar ljuga och säga något i stil med "Jag hade många körlektioner" eller "Jag skrev på boken" eller "Jag pluggade körkortsteori" eller "Jag hade vänt helt och hållet på dygnet så jag missade att ringa tillbaka till dig" och liknande. De som känner mig vet att jag kan vara helt okontaktbar just när jag har börjat med något av det där. Då är det på något sätt skönt att kunna skylla på det när jag måste ha en nödlögn. Vill inte avslöja att jag så ofta är så nära att dras ner, långt under ytan och aldrig komma upp igen. När jag mår bra vill jag inte tänka på tiden då jag mådde dåligt. Jag vill bara glömma det. När jag mår bra är jag så desperat efter att fortsätta må bra att jag blir rädd för att må dåligt igen. Jag bukar mest gå och längta efter att få sväva i trygghet under någon handläggares beskyddande vingar igen. Jag tycker inte om att vara handläggarlös. Tycker inte alls om det och jag mår dåligt av att inte ha någon beskyddare/handläggare.

Sedan jag började skriva det här har jag hoppat flera gånger från "jag mår okej" till "jag vill bara dö" och tillbaka igen. Så mycket hoppar jag nu för tiden. För stunden mår jag nästan okej. Dr Alban blir intervjuad i radion nu och det distraherar mina tankar lite. Började tänka på den där imitationen som P3 gjorde av Dr Alban. Fy fan vad kul. Bara minnet av det puttar upp mig och jag mår rätt okej nu. Sitter och hoppas på att jag ska få brev från AF idag. Jag vet inte riktigt vad en handlingsplan från AF är men soc kräver iallafall att det finns en. Nu har det ju gått en vecka sedan jag skrev in mig på AF, tycker att det borde hända något nu faktiskt. Men än så länge, inte ett endaste litet pip. Inte ens ett "pi..." har jag fått. Jag hoppas jag får Dots som förmedlare. Det skulle kännas lättare liksom, skulle kännas 100 gånger bättre ifall jag får honom. Det skulle få mig att dra ett djupt andetag av lättnad för jag vill inte komma till någon främling. Inte efter det här året och allt som har hänt.

Idag vill jag be mina läsare om en sak, även om jag för stunden mår okej; lämna en kommentar. Skriv något snällt och tröstande. Ljug för mig och lova mig allt ska bli bra.

Blir det en bra dag när man vaknar 16.40? Minns inte ens när jag gick och la mig. Rätt sent iallafall för jag satt uppe och sydde. För hand. Fixade ett linne som har legat halvfärdigt jättelänge. Det blev väldigt bra.
Soctjejen har inte ringt men jag har fått brev från henne. Har beviljats socbidrag, får 6300 imorgon. Det var inte mycket när min hyra ligger på 3300. Suck och stön. Avgiften för VISA-kortet dras den här månaden också.

Vill inte vara jag nu. I brevet från soctjejen fans det också en lista på papper jag ska ha nästa månad när jag ansöker. Papper, papper, papper. Nästa månad måste jag skicka med en handlingsplan från Arbetsförmedlingen. Vaddå för jävla handlingsplan? Jag har ju ingen. Har inte ens hört något från AF och det är snart en vecka sedan jag skrev in mig där.

Tycker inte om mig själv just nu. Vill inte vara jag. Kan inte fatta att jag är tillbaka på soc. Jag skulle ju aldrig tillbaka dit. Lovade mig själv det för 3 år sedan. Jag skulle aldrig tillbaka dit. Jag skulle ju bli något. Jag skulle bli något bra.

Vaknade klockan 12 av alarmet och raglade in på toa. Märkte inte att jag inte hade någon ström. Satte mig ner på toan och skulle precis göra nummer 1 när jag kom på att lamporna inte tändes. Gick upp och kollade elskåpet i hallen, har sådana där automatiska proppar som slår ifrån vid minsta lilla störning i elnätet. En lampa föll i golvet för några månader sedan, då slog jordfelsbrytaren ifrån direkt. Jag trodde först att det var något fel där men det var det inte. Gick ut (i nattlinne) i trapphuset och försökte tända ljuset där. Funkade inte. När jag kollade ut genom fönstren så fattade jag att strömavbrottet var i hela området för det är några som bor mitt emot som alltid brukar ha en lampa tänd i fönstren. Den lampan var inte tänd så alltså var strömavbrottet över hela bostadsområdet. Suck. Jag fick kissa i ljuset av en ficklampa. Och när jag sedan blev sugen på kaffe var det fan inte roligt. Kom dock på att varmvattnet blev väldigt varmt när jag lät det stå och rinna för fullt ett tag, så jag kunde fick en helt okej mugg snabbkaffe. Har bara gått runt i cirklar sedan jag vaknade. INGET INTERNET!!! Höll på att bli galen utan internet. Ingen stereo heller. Jag fick sätta i handsfree i min mobil och lyssna på radion genom den. Försökte hitta lokalradion för jag tänkte att de kanske sa något om strömavbrottet men det gjorde det inte. Runt 13-tiden kom strömmen tillbaka. I typ 30 sekunder: jag hann precis bli lugnad av att se hur lamporna på modemet blinkade innan de slocknade igen. Då blev jag lite halvknäpp. Inget internet! Ingen mailkoll. Aaaaah! Jag har faktiskt haft tillgång till internet i en herrans massa år... Då är det hemskt jobbigt att vakna och märka att man är strandsatt på en öde ö från 1600-talet.

Gick runt och försökte tvinga fram elen med tankekraft. Det verkade funka, strömmen kom tillbaka 13.42. Hahaha. Jag är telekinetisk. Heter det så?

Soctjejen har inte ringt ännu. Jag ringde nyss receptionen och undrade ifall det var meningen att jag skulle vara på det där jobbsökarstället både igår och idag, men tydligen så skulle jag inte det. Jag ska vänta på kallelse till jobbsökarstället. Hmm, bra för mig. Jag trodde ju att jag hade klantat mig så jag skulle få avdrag på ersättningen. Men det är det tydligen lugnt med då. Skönt. Har inte fått någon kallelse till AF heller. Borde väl komma snart? 

Hittade ett par skor igår ute på köpcentrat. Provade dem i affären och tyckte de var jättebra så jag hämtade pappa och så köpte vi dem. Kom hem och märkte att de inte var fodrade alls så jag lämnade tillbaka dem idag. Synd, de var snygga men jag behöver ett par varma vinterskor. Jag har reumatism i fötterna nämligen, märker bara av det på vintern om jag har dåliga skor. Är egentligen bara slöseri med pengar om man köper vinterskor som är helt ofodrade. Bättre att lägga lite extra på ordentliga skor så slipper man krångla med extra innersulor och raggsockar.
Jag letade efter en jacka igår också. Hittade en på Kappahl men storleken stämde inte riktigt. Jag har storlek 52 men går gärna upp till 54 för att skjortor och jackor ska sitta bra över bysten. Storlek 52 passar överallt men brukar strama just över brösten, det gjorde jackan jag hittade igår och de hade inte den i storlek 54. Får kolla inne i stan kanske. Jackan var verkligen snygg alltså. Svart i ylle och lite trenchcoat-stil på den. Verkligen jättefin, fan att de inte hade den i storlek 54! Jag stod länge och funderade på om jag skulle köpa den i storlek 52 men den stramade för mycket över brösten så det såg inte så bra ut. Jag har breda axlar också, de tar väl lite extra plats antar jag.
Svårt att hitta snygga kläder. Jag vill inte gå runt i ett tält som en del modeskapare gör i min storlek. Om jag hade en fungerande symaskin så skulle jag sy en jacka. Vore enklast. Och billigast. Har en brun kappa som är varm och go men den ser inte så rolig ut eftersom jag har haft den i 6 år nu. Den skulle behöva tvättas men det är kemtvätt på den och det har aldrig blivit av att jag har lämnat in den till kemtvätten. Vet inte ens vart det finns kemtvätt.

 Klicka på Explorers förstoringsfunktion för att se bättre. Funkar dock bara med Explorer 7 eller senare.

Soctjejen har inte ringt ännu. Hon borde väl ringa snart, hon skulle ju ringa idag iallafall. Till dess får mobilen följa med mig varenda runda ner i tvättstugan. Fast nu har jag hunnit avsluta tvättningen för den här gången. Började skriva det här och fastnade sedan i att rita bilden ovanför. Soctjejen kanske ringer imorgon istället då. Kände inte av poltergeisten i tvättstugan den här gången. Skönt. Men jag tänker inte gå ner i mangelrummet genom den där långa mörka gången. Om jag skulle vara asbra på något jobb så skulle det nog vara att rita upp hur källare och tvättstugor ska vara. Jag vet hur de ska vara nämligen: inte läskiga.

1998 flyttade jag och pappa ifrån ett hus som hade världens mest obehagliga källare. Har aldrig varit med om liknande faktiskt. Själva tvättstugan var trevlig, ljus och rätt så nyrenoverad, men kruxet var att det gick inte att komma dit utan att gå genom källaren. Huset byggdes nog på 50-talet så det var rätt slitet och hade många bortglömda utrymmen. Och rykten. Ett rykte var att folk hade blivit inlåsta i flera dagar i källaren, något som förstärktes när en dörr gick i baklås en gång. Lyckligtvis var inte jag där då. Men fy fan vilken obehaglig källare: massa långa mörka gångar som ledde till rader och åter rader av förråd åtskiljda av galler. Världens sämsta sätt att göra en källare på. Såklart hade källaren sådana där obehagliga automatiska lysknappar som det nog var glapp i för lyset släcktes lite då och då. Ibland fick man stå och trycka allt vad man kunde på lysknappen utan att det tändes. Först när man kom in i källaren så fanns det en jääääättelång gång till vänster. Jag och syrrorna gick på upptäcktsfärd med ficklampor där en gång, det var som urban exploration för gången var så enormt lång. Vi kom upp i en källare i ett hyreshus som låg en dryg kilometer bort. Varje gång jag skulle tvätta i tvättstugan var jag nervös. Min pappa tvättade ju inte och syrran 78 har precis flyttat hemifrån så om jag ville ha rena kläder var jag tvungen att tvätta själv. Och gå ner i tvättstugan själv. Naturligtvis hördes det en massa skumma ljud i källaren. Knäppningar, dunsar, och toaspolningar som jag tyckte lät som hasande steg som närmade sig...*brrr*. Dörren till tvättstugan låg naturligtvis längst bort i den där långa gången, naturligtvis brukade låset krångla och naturligtvis släcktes lyset av sig själv lite då och då. Självklart låg närmaste lysknapp inne i en av de där mörka gångarna som ledde till förråden. Oerhört korkat ställe för en lysknapp... Brukade ha med mig en ficklampa men det gjorde det ännu kusligare på något sätt: tänk om ljuskäglan skulle råka lysa upp ett läskigt ansikte? Varenda gång jag skulle in i tvättstugan så stod jag där och krånglade med nyckeln, tittade över axeln, drog allt vad jag kunde i den tunga dörren, sparkade lite på den när den inte ville låsas upp och jag brukade känna hur det började krypa och kittla i nacken precis innan den förbannade tvättstugedörren gav upp och öppnades. Och jag sprang in och drog igen den tugna dörren efter mig. Låste och backade bort från dörren. Min syrra 78 blev så rädd en gång när hon skulle tvätta att hon klättrade ut genom ett av tvättstugans fönster och sedan ringde på hos grannen och bad honom följa med för att hämta tvätten. Det var en snäll gubbe som bodde granne med oss där. Varje gång vi bakade kanelbullar så gav vi några till honom och han följde med min syrra ner i tvättstugan flera gånger när hon blivit vettskrämd. Jag vågade aldrig be honom att följa med ner, tyckte det var pinsamt eftersom jag visste att det bara var min vilda fantasi som gjorde att det kröp i nacken varje gång jag stod och kämpade med dörren till tvättstugan. Dessutom: yngsta syskonet vill väldigt gärna triumfera över de äldre syskonen.

Nu ringde pappa nyss. Vi ska ut till köpcentrat och köpa lite kläder till mig istället för en födelsedagspresent. Bra idé faktiskt, jag behöver nya skor och gärna en ny vinterjacka. Lite mat skulle inte sitta fel också men jag får se hur det blir.

Det är nog inte så bra att sitta hela natten och spela Sims 2. Speciellt inte med tanke på att jag måste börja vara på ett jobbsökarställe/vuxendagis den här veckan. Jag tror jag kommer ihåg nu vad soctjejen sa. Är rätt säker på att hon sa att jag inte behövde komma dit idag för hon skulle ringa de på jobbsökarstället och komma överens om mina tider. Jag är rätt säker på att det var så hon sa. Typ 85 % säker på det. Om hon hade sagt något annat så skulle jag säkerligen ha kommit ihåg att jag då skulle ha behövt boka om dagens tvättid. Men jag är inte helt säker på det alltså. Skit. Jag vet iallafall, 10 % säkert, att soctjejen skulle ringa mig idag så jag får väl invänta henne. Om jag minns fel så får jag väl förklara det, är väl inte hela världen. Är nog bäst att ha mobilen med mig vart jag än går idag ifall soctjejen ringer. Gav henne mitt mobilnummer så hon ringer ju dit då.

Fnissade åt en sak inatt när jag satt och spelade Sims 2. Strax innan jag började spela så kollade jag lite på AF's hemsida efter lediga jobb, och jag märkte en sak... Arbetsförmedlingen annonserar aldrig om att det finns lediga jobb på Arbetsförmedlingen. Hmmm? Jag är förvisso inte världens mest frekventa besökare på AF's hemsida men nog har jag varit där och kollat efter lediga jobb både en och tusen gånger genom åren. Jag har aldrig sett en annons om att det finns ett ledigt jobb hos Arbetsförmedlingen... Hmm? Skunk begraven här kanske? Jag får genast en massa konspirationsteorier om att de som är anställda på AF ärver sina jobb från föräldrarna, eller att alla som jobbar på myndigheter byter anställda lite då och då. Hmm. Det kanske existerar en "undre" arbetsförmedling där de bara förmedlar jobb bland AF-anställda. Äh skit. Nu hittade jag platsannonser där de söker arbetsförmedlare. Fick fan 102 sökträffar. Vad dumt, det var kul att sitta och fundera på konspirationsteorier. Kändes coolt.

Upptäckte nyss att jag inte ska äta knäckebröd. Vassa smulor som sprider sig överallt i munnen är inte så bra när en visdomstand gör så ont att jag inte kan tugga på den sidan. Har också upptäckt att jag inte kan gäspa. Det gör för ont att öppna upp käkarna så mycket. Gör mer ont än vad det gjorde igår. Snart kan jag väl inte ens luta mig mot kudden när jag ska sova. Det är visdomstanden höger upp som gör ont och det känns redan nu när jag ligger med höger sida mot kudden. Önskar att jag inte hade anlag för visdomständer som min "mamma". Hon fick aldrig några visdomständer. Antar att jag brås på min pappa där då för han fick fyra stycken. Äldsta syrran 71 fick tre visdomständer och 78 fick fyra. Jag och 78 har precis samma problem med visdomständerna: en kom upp snett och togs bort, två framtänder sitter lite utanför de andra, våra hörntänder är jättevassa och tre visdomständer kommer upp och orsakar enorma problem. Lite lustigt faktiskt.

Genetik är intressant. Det där med om man kan rulla ihop tungan eller inte ska ju bero på ens kromosomer. Mina systrar och jag och pappa kan rulla ihop tungan men "mamma" kan det inte. Kan ibland sitta och fundera jättelänge på varför mina systrar fick blåa respektive gröna ögon när jag fick bruna. Pappa har bruna ögon, "mamma" har isblå, då är det lite underligt att de två första barnen inte fick bruna ögon. Brunt är dominerande, det täcker exempelvis blått och grönt, så mina systrar borde ha fått andra ögonfärger. När jag var liten sa mina systrar till mig att jag var adopterad och det kunde man ju se jättetydligt eftersom jag hade så mörka ögon. Mina ögon var mörkare än pappas och mina systrar sa att det var för att våra föräldrar hade hämtat mig i Norge. Där hade alla mörkbruna ögon. Så sa mina systrar iallafall. Evil bitches. När jag blev lite äldre, drygt 6 år, brukade jag säga till syrrorna att de var onda häxor för 78 hade häxgröna ögon och 71 hade illrött hår. Så såg ju häxor ut. Det bestämde jag när jag var liten: mina syrror var häxbarn som våra föräldrar inte ville ha så därför åkte de till Norge och adopterade mig. De behövde en god liten ängel att sätta upp mot häxorna. Jag hittade på sagor om att de onda häxbarnen (mina systrar) gjorde våra föräldrar så besvikna att det sökte över hela världen efter mig: änglabarnet som de faktiskt ville ha. Ännu några år senare började jag hävda att mina systrar, åtminstone 71, inte var planerade. När äldsta syrran låg i vår "mammas" mage så tyckte våra föräldrar att de måste gifta sig. Sedan gick det sju år innan de skaffade nästa barn och det tyckte ju jag att det var ett tecken på att de inte ville ha de två första barnen. Det gick ju bara fem år efter 78 innan jag kom... Sedan hörde pappa oss när vi tjafsade om det där och han sa att ingen av oss var det minsta planerad. Mina systrar fortsatte ändå säga till mig att jag var adopterad från Norge: där alla hade så konstigt mörkbruna ögon precis som jag hade. Då grep pappa in igen och sa att mina ögon kom från honom och hans mamma. Och så berättade han om när jag var liten och hur han och "mamma" blev förvånade när de märkte att mina ögon skulle bli jättemörka.

Aj. Jävla knäckebrödsmula. Det här med visdomständer får mig att undra en hel del. Varför måste de komma på ett sådant svåråtkomligt ställe? Liksom längst jävla bak i munnen! Det finns inte ett sämre ställe.

Jag förbannar natten. Förbannade, jävliga natt som kommer med sitt mörker och fyller mig med en blandning av oro och rastlöshet. Mina tankar vill inte sluta sväva omkring utanför mitt huvud. Soctjejen jag träffade i fredags sa någonting som jag inte minns nu. Det var något om att jag måste vara på ett ställe (något jobbsökarställe typ vuxendagis) på måndag men jag kommer inte ihåg ifall jag fick "fripass" från just den här måndagen kanske. Jag sa att jag har svårt för morgnar pga sömnproblemen och det skulle passa mig väldigt mycket bättre ifall jag kunde få komma till det där vuxendagiset på eftermiddagar istället. Då sa soctjejen något om att hon skulle kolla upp något med dem på vuxendagiset. Och sedan tror jag hon sa att hon skulle ringa mig på måndag. Är inte alls säker på det där sista men jag har för mig det. Hon skulle komma överens om något med dem på vuxendagiset och sedan höra av sig till mig. Tror det var så hon sa. Men jag är inte alls säker faktiskt. Hon kan ha sagt att jag var tvungen att gå dit på måndag morgon ändå, tills vidare. Eller hon kan ha sagt att jag kunde komma på måndag eftermiddag. Fuck, jag har ingen jävla aning om vad soctjejen sa! Hade sömnbrist som fan när jag träffade henne och glömde bort hälften av vad hon sa så fort jag gick där ifrån. Är ett jäkla mirakel att jag ens kommer ihåg något alls.

Har glömt bort helt hur soc funkar. För 3 år sedan kunde jag reglerna och jag visste liksom nästan allt. Visste hur det funkade med bestämmelserna och kraven osv. Nu har jag glömt allt. Fan jag har ingen jävla aning om vad hon sa. Skulle jag vänta på att hon hör av sig kanske? Det är det som jag är mest säker på, jag tror mer på att det var så hon sa och inte att jag skulle komma till vuxendagiset på måndag morgon. Jag är rätt säker på att hon sa det för jag minns klart att hon skulle kolla något med dem på vuxendagiset först. Fuck. Tror det. Annars borde jag ha kommit ihåg att jag tänkte på att jag har tvättid på måndag och skulle behöva boka om den ifall jag skulle vara på vuxendagiset på måndag. Tror jag. Skit.

Klockan är nu 02 och jag ligger sömnlös fastän jag är trött. Fan jag ligger bara och vrider mig i sängen. Tänker på sådant som är fel att tänka på när man inte kan sova. Kommer bara på fler och fler viktiga funderingar och oroande tankar. Funderar på min framtid, om jag har någon överhuvudtaget. Funderar på att jag vill mycket hellre plugga än att söka något skitjobb. Funderar på vem jag kommer till på Arbetsförmedlingen om jag inte kan få ha Dots. Kommer jag att komma till någon jag gillar? Någon hemsk? Någon som jag kanske inte kommer att släppa in alls. Funderar på varför jag alltid börjar fundera när jag är sömnlös. Varför kan jag inte hålla tillbaka tankarna när jag ligger sömnlös? Jag vet ju att det är dumt att låta dem flyga iväg för då kommer jag säkert på något jätteviktigt. Typ en glömd räkning eller att jag har glömt stänga frysen ordentligt. Den måste man trycka till lite så den stängs ordentligt. Funderar på mitt körkortstagande, kommer det att bli klart någon gång? Känns som om det var evigheter sedan jag började. När jag börjar tänka på körlektioner börjar jag också tänka på F. Jag vill inte och jag försöker sluta men det är oundvikligt. Tänker på honom ändå och jag söker desperat efter något annat att tänka på istället. Han har ju varit här, här i mitt hem, jag stod mot toadörren och han höll fast mig. Jag har blivit rädd för mörkret i min lägenhet sedan dess. Inte varje natt, om jag är jättetrött kan jag ibland somna ändå och det utan en enda tanke på F och "det där" han gjorde. När M är här tänker jag inte heller på "det där". Och när jag sitter vaken på nätterna för att jag har vänt på dygnet så tänker jag inte på det. Men det finns ändå nätter då jag sitter klarvaken men ändå utmattad och tänker på det. Kan bli arg på mig själv för att jag är så töntig och dum att jag låter mina tankar nå honom. Brukar bli det först, de första minuterna blir jag bara arg för att jag tillåter mig själv att tänka på det. Sedan har jag låtit det gå för långt i tankarna på något sätt, och då kan jag inte sluta tänka på det. Måste alltid tända lamporna och tvinga bort sömnen från mig för jag drömmer fortfarande om det. Jag vill hellre bli arg men jag blir bara ledsen när det har gått så långt. Blir ledsen och känner mig dum och hjälplös. Känner mig dum för att jag inte kan vara stark.

Och nu är klockan 02.24 och jag har snart förlorat ännu en halvtimme av sömn.

Har sovit 18 timmar. Gud vad skönt! Vaknade av att min visdomstand gjorde ont. Mindre skönt. Jävla visdomständer! Glömmer man bort en enda borstning med den där miniborsten så får man skylla sig själv tydligen. Fan, om jag hade råd så skulle jag be tandläkaren att dra ut alla visdomständerna. Klarar mig med de vanliga 28 gaddarna jag har. Mina visdomständer verkar komma fort också. Iallafall två av dem. Nu kan jag inte känna efter för det gör för ont men de i överkäken är nästan helt klara. Fint då kanske jag kan få tag i dem med tången... Slippa skiten. Slippa hålla på och borsta med miniborste och skölja med äcklig Fludent som smakar metall (jag tycker det smakar som det, som när man dricker ur ett litermått av rostfritt stål). Usch.
Är sur idag. Det kan inte bli annat när man vaknar av att det dunkar i tandköttet.

Fnissar dock lite åt att jag kom att tänka på den här låten. Passar ju.

Usch. Vilken jävla dag. Hade sjukt mycket panikångest när jag åkte in till stan. Ville bara åka hem och gråta men när jag kom till soc så blev jag med ens väldigt lugn. Trots att de hade flyttat till nya lokaler sedan jag hade soc sist så kändes det jävligt bekant alltså. Var som att, ja jag vet inte vad. Kommer inte på något ord som kan beskriva känslan. Människorna som satt i väntrummet: alla typer från alla ställen. Såg några tjejer som var supersminkade och hade streetwalker-kläder. Såg alkisar som antagligen bor eller har bott på gatan. Folk med barn och kvinnor med gravidmage, invandrare och helyllesvenskar. Folk som försökte spela en roll och folk som inte brydde sig om något. Alla sorter fanns där och trots att alla var där pga av usel eller ickeexisterande ekonomi, så kändes det bra på något sätt. Kändes bekant att få vara med "blandat folk" igen, bland folk som inte tycker det är något konstigt med mig som är 26 bast och har nada. Folk som är 50 bast och har nada ser inte ner på någon, de bara accepterar. Socialen är acceptans, FSK är lidande i tysthet. Men vart en behövande får mest hjälp vet jag inte. Pfft. Sedan 2006 har jag bara varit med folk som lever lite högre upp: de som kommer från akademikerfamiljer och som i hemlighet eller helt öppet ser ner på socfallen. Jag har aldrig vågat berätta att jag har varit ett. Jag är inte högfärdig av mig men många i min umgängeskrets är det och de älskar att döma. En del är det i hemlighet: sådana som rynkar på näsan åt alkisarna när de närmar sig och ber om en cigg eller bara vill prata en stund. Jag är inte sådan, jag har aldrig varit det. Konstigt, för båda mina föräldrar är det. De försökte båda två uppfostra mig och mina systrar till att bli likadana och de lyckades med mina systrar. Men inte med mig. Jag sökte mig till de som mina föräldrar alltid rynkade på näsan åt för de var så annorlunda jämfört med min familj. Jag revolterade väl genom att göra det. När jag var 14 år drog jag hem en kompis vars hela familj levde på socialen. Jag bodde hos pappa då och han granskade min kompis under tystnad. Jag kunde nästan höra hans nedlåtande tankar, min pappa: den högskoleutbildade tyckte inte om att hans yngsta dotter umgicks med "slödder". Kommer ihåg en gång när jag var runt 11 år och gick fram och pratade med en alkis när min "mamma" var inne på systemet. Han började prata med mig och jag tyckte han var trevlig när han började berätta om sitt liv. När hon kom ut igen gav hon mig en örfil för att jag "var så dum" och pratade med sådana människor. Pfft. Alkisar är oftast harmlösa, de vill bara ha någon att prata med. Men det finns väl undantag antar jag.

De där papperna jag behövde från Arbetsförmedlingen kunde de inte skriva ut när jag gick dit och bad om dem. De sa att det bara var EB som kunde skriva ut de papperna. Vilket skitsnack alltså. Papperna handlar ju om mig för fan, då har väl jag all rätt i världen att få se dem? Ugh. Fick klara helvetesmötet utan EB's slutdokument. Verkade som om det var okej också. Bland de papperna jag tog med mig så var det nog min FMU och arbetspsykologen Herr Hårdhänts papper som vägde tyngst. Gissar på det. Handläggaren på soc verkade tycka det också så jag kanske inte ens behövde EB's sludokument. Who knows? Papper, papper, papper. Man kan ju bli vansinnig för mindre! Jag fick springa tillbaka till både AF och min bank efter socmötet. Behövde förteckning över alla bankkonton jag har (har bara ett men jag var ju tvungen att bevisa det, ingen litar på ens ord nu för tiden) och så fick jag order om att skriva in mig på AF och sedan springa tillbaka till soc med papper som bevisade att jag hade skrivit in mig. Ööööh. Pappershelvete från motherfucking hell! Jag kommer säkert att få mardrömmar om alla papper.
 
Skrev in mig på AF och bad kvinnan som hjälpte mig att jag skulle få komma till Dots. Hon kunde inte garantera det men skrev in det iallfall. Jag hoppas på att jag får honom som arbetsförmedlare. Om han vill ha mig som arbetslös alltså. Han sa en gång i ett mail att jag kunde det men det var ju B.T.F. Jag känner ju Dots liksom, blir enklare för både AF och för mig på så sätt eftersom jag är lite svår av mig. Kan vara det iallafall, ibland. Jag är ju sådan att jag inte öppnar mig för folk bara sådär, "snipp snapp", det tar ett tag innan jag litar på en människa tillräckligt för att låta honom eller henne hjälpa mig. Det går inte att tvinga fram tillit som en del kräver av mig innan de försöker komma innanför mina murar med tvång, vilket bara leder till att jag sluter mig ännu mer och sedan tar det ännu längre tid innan jag släpper in folk. Det är något som många med "beskyddarjobb" inte tänker på, hur sluten och rädd man kan vara när man kommer till någon myndighet och söker hjälp. Det tar tid för tillit att komma fram. För mig kan det kanske ta 4-5 månader eller så, beror på hur många möten det är och hur personen ifråga är. Tog rätt lång tid innan jag lät EB komma innanför mina murar och där förlorade ju både hon och jag en massa tid. Tog nog drygt 6 månader innan jag lät henne komma nära mig. Blir enklare om jag kan få Dots nu istället för någon total främling som inte bryr sig om något annat än att få sin lön i slutet av månaden. Det skulle kännas bättre för mig eftersom Dots utstrålar något visst som jag gillar. Hans karisma säger både ett och annat liksom.

Är så sjukt stressad och nervös att jag mår illa och är snurrig. Har varken ätit eller sovit sedan igår för jag har bara sprungit runt och letat papper. Har vänt upp och ner på hela lägenheten men ändå inte hittat allt. Sitter nu och kedjeröker och har mardrömstankar om att Dots inte jobbar idag så jag inte får med mig de där papperna till socmötet och så får jag avslag för det. EB jobbar ju inte fredagar och jag har ingen jävla aning om ifall jag skulle kunna fixa papperna på annat sätt. Vet inte om man kan be de på tredje våningen på AF att skriva ut sådant? Har mailat Dots iallafall. Är så jävla sent ute! Jag kunde ha fixat det här igår eller för 2 veckor sedan då jag fick kallelsen till dagens helvetesmöte. Gud jag hoppas att jag inte får panikångest också. Måste vara i stan 10 för att fixa specifikation på mitt bankkonto. Behöver en som går 6 månader tillbaka så soc kan se hur mkt min hemförsäkring kostar för jag har inte kvar räkningen från när jag betalade den i maj eller när fan det var. Har iallafall rätt gott om tid till att komma in till stan men fixa papper från FSK hinner jag inte. Skit, skit, skit, skit.
Blev nyss sur på min "mamma" för det här med att jag är skitsent ute med papperfixningen inför helvetesmötet, det har jag fått från henne. Min "mamma" har alltid varit ute i sista minuten med att fixa superviktiga grejer. Jävla föräldrar. Kunde jag inte fått ärva något drag som innebär att jag är superb på att organisera? Skit jag är helt stirrig nu. Sitter och tuggar på läppen hela tiden, jag är så jävla nervös! Tänk om socmötet går åt helvete och jag hamnar på gatan? Det här är verkligen bara skit alltså. Det kunde inte ha funnits ett sämre tillfälle för mig att vara handläggarlös! ¨Gud jag önskar jag hade någon att hålla i handen idag. Önskar att jag kunde få vara barn igen. Typ. Fast inte med den barndomen jag hade.
Idag måste jag spela stark. Sminka på en bra mask som ingen kan se igenom så ingen anar hur jävla nära jag är att bara ge upp och falla isär.

Hittade nyss den här bilden på internet. Gud vad jag skrattade! Får ont i skrattmusklerna.

Jag hade fått fel på datumet, det är inte idag jag ska till helvetesmötet på soc utan i morgon! Fy fan vad skönt. Har varit vaken hela natten och letat efter alla förbannade papper jag skulle ha med mig. Har bara hittat ett par gamla räkningar och min FMU (försäkringsmedicinsk utredning). Hittar ingen hyresspecifikation eller något annat så det får jag se om jag inte kan fixa idag. Måste fixa specifikationer på deklarationen, bankkontot, hyran och se ifall inte FSK kan ta och skriva ut kopior på läkarutlåtande. Jävla Terminatorn skulle ju fixa det, hon sa då i augusti att hon skulle skicka kopior på alla FSK-papper som gällde mig men det har hon inte gjort. Hemska jävla kärringjävel! Hon är för fan antikrist.
Funderar på vad det där med "handlingsplan från Arbetsförmedlingen" betyder. Jag fattar inte vad det innebär faktiskt. Varför ska jag ha med mig en sådan? Jag vet inte ens vad det är för fan. Och alla kvitton. Vad fan ska jag ha kvitto på betald hyra, läkarkostnader och elräkningar? Hur skaffar man det? Om jag fixar en specifikation på mitt bankkonto som går några månader tillbaka så syns det ju där att jag har betalt si och så mycket till elbolaget, Apoteket/PayEx, till hyresvärden osv. Duger det som kvitto eller? Om det gjorde det så skulle väl inte soc skriva att jag ska ha kvitto och kontospecifikation. Jag fattar nada, jävla byråkrati. Kom nyss på en sak också. När man har socbidrag så kan man inte ha ett sparkonto. De pengarna dras nämligen av från socialbidraget eftersom de räknas som tillgångar. Även om det är ett "låst" framtidskonto eller någon pensionsfond. För flera år sedan hade jag en fond av något slag som min "mamma" ordnade åt mig för hon tyckte att jag skulle ha något när jag skaffade eget hem. Då bodde jag fortfarande hemma hos pappa och min "mamma" hade väl dåligt samvete för att hon på 90-talet tömde mitt dåvarande sparkonto (och där fanns det mycket pengar, det var ett sådant där konto med megaränta som jag hade satt in varenda spargris på i flera års tid). Värdet på den där fonden hon fixade var uppe i nästan 3000 innan 11 september 2001. Efter det var värdet bara ett par hundra, har något minne av att det var så lite att jag bara struntade i de pengarna, så det var väl max 200. Sedan när jag, några år senare, hade socialbidrag så drog de hela tiden av för värdet på fonden. Drog av ett par hundra varje månad innan jag fattade varför och avslutade den där fonden. Jag hade tänkt att öppna ett sparkonto igen nu. Har gått och funderat på det sedan jag blev tvungen att avsluta mitt sparkonto förra sommaren men det har inte blivit av. Jag kom att tänka på det nu för nu kommer jag inte att kunna spara på ett konto hos en bank liksom.
En lösning är att göra som min killkompis E gör. Han sparar i ett kuvert hemma i sin lägenhet för han har socialbidrag och kan inte ha sparkonto hos en bank. Jag kan fan inte göra så. Om jag skulle göra det skulle jag gå där och nalla hela tiden och i längden skulle det inte funka alls. Nu började jag fundera på om jag inte kan be någon annan att öppna ett sparkonto som jag sätter in pengar på. Då är ju det kontot i någon annans namn liksom. Kan kanske bli problem med skatt och sådant men det kan man ju lösa sins emellan. Om jag frågar någon som har riktigt stabil ekonomi så går den personen säkert med på det. M eller min pappa till exempel (känner faktiskt bara 2 som har stabil ekonomi, alla andra är som jag typ). Några kronor hit eller dit i skatt bryr man sig knappast om ifall man drar in 50 lakan i lön varje månad som min pappa gör. Han drar in mer förresten, tror han har 65 med alla traktamenten och det är efter skatt. Pappa skulle inte bry sig om det. Kan ju fråga honom. Jag vill väldigt gärna ha ett sparkonto! Fördelen med att spara under någon annans namn bli ju då att jag inte kan gå in och kolla hur mycket det finns där och därmed blir jag inte heller frestad att nalla från kontot.
Fast... Det kanske är väldigt olagligt att göra så? Tänkte jag faktiskt inte på. Är det olagligt?

Är dödstrött nu efter pappersletandet. Men jag får inte sova. Har helvetespapper att fixa fram till helvetesmötet. Som lyckligtvis inte är förrän imorgon. Bra det iallafall. Dricker kaffe nu. Hällde i 4 kaffemått Nescafé i en 2-decilitersmugg. Starkt. Inte det minsta gott. Men jävligt uppiggande. Känner redan hur jag skjuts upp till hyperaktiv nivå.

Vaknade för en stund sedan. Satt uppe till 04 och spelade Sims. Hemskt beroendeframkallande spel det där. Är så nyvaken nu att jag darrar i hela kroppen. Usch vilken hemsk känsla. Svårt att trycka på tangenterna. Drömde igen om den där Foppa. Nu var han ännu divigare och jag himlade nog med ögonen i sömnen. Varför drömmer jag om honom? Kan jag inte drömma om Johnny Depp istället?

Kollade nyss min gamla blogg. Även då jag inte skriver där länge så loggar jag ändå in och tittar till den då och då. Märkte nu att min gamla blogg fortfarande får många besökare. Ibland har jag fått nya kommentarer också. Hmm. Jag har för länge sedan gått om antalet inlägg. I gamla bloggen hann jag med 628 inlägg, detta blir denna bloggens 711:e inlägg. Och det har inte ens gått ett år sedan jag bloggflyttade. Den 13 november är det ett år sedan. Läste lite i min gamla blogg och hittade ett inlägg som säkerligen är bland mina bästa någonsin. Det här. Riktigt bra skrivet alltså, flabbade lite nu när jag läste det.

Imorgon har jag helvetesmötet på soc. Vill inte tillbaka dit. Alla hemska handläggare finns där, de missbrukar sin makt över folk det vet jag, det märkte jag. Önskar jag hade någon annan handläggare på någon annan myndighet som kunde hålla sina vingar över mig och se till att soc-handläggaren sköter sig.
Har lust att gråta nu när jag läser listan på papper jag måste ha med mig till helvetesmötet imorgon:
* Ifylld ansökningsblankett
* Legitimationshandlingar
* Hyreskontrakt och aktuell hyresavi
* Kvitto på hyran, barnomsorg, fack och a-kassa
* Inkomstuppgifter från de senaste 2 månaderna
* Ersättningar från FSK som till exempel aktivitetsersättning
* Ekonomisk översikt från banken, kontoutdrag för alla konton de senaste 2 månaderna, uppgifter om fonder och dylikt
* Skatteåterbäring och specifikation på sjävdeklaration
* Handlingsplan och daganteckningar från Arbetsförmedlingen, lista på sökta jobb
* Aktuella läkarintyg
* Kvitton på läkarkostnader, medicinkostnader från de senaste 2 månaderna, högkostnadskort
* Elräkning, alla sidorna, kvitto på redan betalda
* Hemförsäkring

Jag har inte hälften av de där papperna! Jag bad Terminatorn på FSK att skicka mig alla papperna de har på mig så jag skulle kunna ta med dem till soc, men jag har inte fått några papper. Min deklaration har jag inte heller, jag vet inte vart den är. Kan ligga hemma hos M eller hos min låtsasfarmor. Något aktuellt läkarintyg har jag inte heller, hos FSK finns det ett som är från 2004 tror jag. Handlingsplan från AF? Det vet jag inte ens vad det är.
Nu började jag gråta. Det känns som om jag är helt ensam. Känns som om jag inte får må bra, någonsin.

Körningen gick fan bra. Vad konstigt, jag är asdålig på en lektion och på nästa är jag perfektionen själv. Det enda Gamlingen anmärkte på idag var att jag körde för nära innerkanten i en rondell. Jag har liksom inte mer att säga om dagens körlektion. Det gick bara helt skitbra.
Skulle egentligen köra imorgon också men jag avbokade den. Har inga busspengar, knappt någon mat och jag får ju inte pengar förrän sent den här månaden så jag bokade inte in några fler lektioner heller. Hade drygt 2000 kr på "mitt konto" på körskolan som var förbetalt men jag känner att jag inte borde köra förrän jag har blivit stabil. Även om det gick skitbra idag. Har helvetesmöte på torsdag, det är då jag ska träffa sochandläggaren och jag gruvar mig enormt för det. Innan jag vet hur det blir med min så kallade framtid så kan jag bara inte lära mig något liksom. Jag känner det, jag kommer inte kunna koncentrera mig. Skulle verkligen behöva diamantglitter strött över min mörka framtid nu. Har lust att maila Dots och be om lite men jag tvekar. Hade det varit B.T.F så hade jag inte tvekat en sekund. Men det är det ju inte.

Idag gick det jävligt bra att köra men det var nog för att jag tog styrka från min sminkning. Att sminka mig efter allt som har hänt känns mycket bra. Jag kan lägga på sminket, fixa håret och sedan spela en roll resten av dagen. Ingen anar att jag mår skit inuti för ingen kan se bakom min mask. Det känns väldigt bra. Känns skönt att kunna dölja mig bakom min skyddande mask nu när jag inte har någon som skyddar mig i övrigt. Är handläggarlös och svävar i kall ovisshet över framtiden. Jag är så van vid att alltid stå under någon handläggares beskyddande vingar, att inte göra det får mig att bli osäker. Mer osäker än vanligt. Om jag sminkar mig och spelar en roll så anar ingen hur osäker jag är. Idag dolde jag mig bakom min noggranna sminkning och den tuffa attityden som kom över mig med sminkningen. Hade sotade ögon och mörkrosa läppstift och fixade stripigt rockhår med massor av mousse och lite föning. Frisyren fick mig att likna Samantha Fox faktiskt. Flabbade åt det när jag kom till körskolan och såg vad vinden hade gjort med mitt hår: Samantha Fox hade blivit grön av avund.

På tal om 80-talsbrudar: den här låten spelades i min mobil när jag stod och väntade på bussen för någon timme sedan. Jag hade inget minne what so ever av att jag lagt in låten på mobilen så jag blev väldigt överraskad. Det kändes dock jävligt coolt att stå och vänta på bussen med den här låten i lurarna. Vinden blåste omkring mitt 80-talsrockiga hår och det där ljudet, det där synthaktiga ljudet var jävligt coolt att höra just då. Stod och flinade för det kändes så oerhört coolt. Låtsades att jag var med i en musikvideo och jag glömde bort allt för en liten stund.

Drömde något om Peter Forsberg. Eller heter han Patrik Forsberg? Den där hockeyspelaren drömde jag om iallafall. Drömde att jag jobbade på tv och skulle intervjua honom och han var så divig att jag sket i intervjun. Vilken meningsfull dröm. Verkligen.
Sov för länge och fastnade sedan framför datorn och lyssnade flera gånger på den här låten. Tycker den passar min sinnesstämning just nu. Men nu får jag sätta fart. Ska köra klockan 15. Det går nog åt helvete som förra veckan. Man ska alltid ha låga förväntningar, det är bäst så.

"Nothing good will ever happen. Expect the worst and you won't be suicidal when life fucks you over one more time."

Har haft datakrångel som fan. Denna gången är det laptopen som vill jävlas. Den kopplar ifrån internet hela tiden. Varje gång jag klickar någonstans på en internetsida så får jag meddelande om att sidan inte är tillgänglig offline och så måste jag klicka på "anslut" hela tiden. Har försökt ta bort den gamla anslutningen och sedan skapa ny men det funkade inte. Det hoppar fortfarande upp ett fönster om att jag inte är ansluten. Fan, jag kör ju med trådlös anslutning, jag fattar inte varför den kopplas bort hela tiden. Modemet är det inget fel på, det vet jag. Det enda jag misstänker är att det är Norton som blockerar. Installerade Norton på laptopen för några dagar sedan och det har väl inte konfigurerats klart antar jag.

Eller om det är det där förbannade Vista igen. Sidpanelen krånglar hela jävla tiden. Ööfffff, hata Vista.

Kom nyss hem och är så trööööött. Min låtsasfarmor snarkade som fan inatt. Fick svårt att hålla mig för skratt när jag kom ihåg hur hennes barnbarn R och I blev rädda för sin farmor när hon låg och tog en middagslur en gång. De var väl 4-5 år gamla och vågade inte gå in i sovrummet för de trodde det var ett monster där inne. Inatt låg jag och tänkte att jag skulle peta till min låtsasfarmor men jag gjorde aldrig det för hon har svårt att somna in, då är det ju lagom kul att bli väckt. När hon slutade snarka så började hon prata i sömnen istället. Hon sa något om "Det humanistiska är ju svårt för eleverna att lära sig..." så hon drömde väl något om sitt jobb då. Flöh, jag sov nog 3 timmar eller något bara.

Spenderade morgonen med att lära henne hur man lägger upp en annons på Tradera. Bläää, jag hatar när jag måste vara pedagogisk. Det finns inget pedagogiskt i mig överhuvudtaget! Jag blir irriterad när någon inte förstår trots att jag har förklarat 10 ggr. Jag blev urkinkig på min låtsasfarmor när hon gick in i utforskaren och sa "Amen nu klickade jag ju på den bilden.... Varför laddas den inte upp på Tradera?". Ursch. Blä. Fy. Fick säga flera gånger att utforskaren är det som man har i sin dator, internet explorer är ett program som du kan ladda upp bilderna till Tradera genom. Jag är inte pedagogisk för fem öre! Jag hatar när jag tvingas vara snäll och tålmodig åt en 40-talist som är rädd för allt tekniskt. De sista timmarna innan jag åkte hem så gick jag runt och gnällde att jag ville heeeeeeem nu för jag hade ju förklarat hundra tusen miljoner gånger och hon kunde ju själv och om jag ska förklara hela tiden så lär hon sig aldrig. Började till och med längta hem till min disk som jag la i blöt igår. Fatta vad uttråkad jag var.

Cyklade hem och jag är fortfarande genomfrusen fastän det har gått en dryg timme. Måste duscha, fryyyyyyser! Eller skumbad kanske.

Sitter hos min låtsasfarmor. Hon tittar på svt 1, någon film om Sylvia Plath, och jag sitter vid datorn och försöker fixa. Har kommit fram till att det enda som hjälper är omformatering. Ingen idé att göra något annat faktiskt. Utöka ram skulle nog hjälpa en hel del men i grunden är det en omformatering som krävs.

Har haft ett intressant snack med min låtsasfarmor. Vi snackade om passion och huruvida det är viktigt i ett förhållande. Jag säger att det är jätteviktigt, jag skulle inte kunna ha ett förhållande utan passion. Jag behöver den där farliga, förtärande passionen. Kärlek är inte så viktigt bara det finns passion som varar. Min låtsasfarmor säger tvärtom. Hon tycker att kärleken är det som är viktigt i ett förhållande för passionen varar inte.

En annan sak vi snackade om var vad vi attraheras av hos andra människor, på ett ickesexuellt plan, och jag kom på en sak om mig själv. Jag attraheras av intelligens. Jag vill vara omkring intelligenta människor med livserfarenhet som jag kan lära mig av. Det är det jag dras till hos andra människor: hur de delar med sig av sin intelligens så jag får växa lite. Jag gillar hur jag genom dessa intelligenta människorna kan få se mig själv ur deras perspektiv. Det är ju inte ofta man gör det liksom. 

Sedan snackade vi om vad vi attraheras av på ett sexuellt plan. Min låtsasfarmor drogs till auktoritet hos en man, han måste vara välutbildad och ha mycket ansvar i sitt jobb. Hmm, förklarar ett och annat som jag har gått och grunnat på om henne. Ledde fram till en intressant diskussion om varför hon då gifte sig med en man som körde lastbil... Fast hon skilde sig ju också. Jag dras till erfarenhet och det där råa maskulina hos en man. Berättade för min låtsasfarmor om en gång när M gick omkring i bara en handduk efter att ha duschat hemma hos mig. Han sprang omkring och letade efter något och ställde sig efter en stund framför mig. Front row seats to full frontal. Det droppade vatten från hans hår och jag kommer ihåg att jag blev helt jävla förhäxad för då var han så enormt manlig. Det var verkligen det där ultramaskulina jag såg då: vattendroppar som rann över hans bringa och ner på magen, ner i raggarsträngen och det kanske till och med rann ner några vattendroppar i någon liten springa mellan handduken och hans läckra hud. Grrrrr... Både jag och min låtsasfarmor fnittrade som tonårstjejer när jag berättade om det.

En annan sak vi fnittrade som tonårstjejer åt var fotbollsmatchen. Jag vet inte vart jag fick det ifrån men när vi satt där och tittade på matchen så råkade jag säga, eller typ tänka högt: "Det måste vara hemskt jobbigt att ha snopp. Den måste ju studsa som fan när man springer...boing, boing!" och både min låtsasfarmor och jag började gapskratta. Efter en stund när vi hde lugnat ner oss så råkade kameran zooma in på en av fotbollsspelarnas skrev. Fotbollsspelaren sprang just då och varken jag eller min låtsasfarmor kunde hålla oss för skratt. Vi behövde inte ens säga något. Sedan gick jag ut och rökte och började tänka på hur en fotbollsmatch skulle se ut ifall de spelade nakna. Kunde inte sluta skratta på flera minuter och när jag kom in igen så sa jag det till min låtsasfarmor, "Tänk hur det skulle se ut om de spelade fotboll nakna." och då började vi skratta igen. Det var en rolig match för oss även om nu Sverige råkade förlora.

Höll på att glömma! Jag ska till min låtsasfarmor idag. Ska sova över till imorgon och roa mig med att försöka fixa hennes dator. Har kollat upp hennes dator, hon har en HP Pavilion w5209.se och den borde vara så mycket snabbare än vad den är. Hon har en processor på 2,93 gigahertz men ändå är hela datorn segare än stelnad kola. Jämfört med min stationära dator som bara har 1,79 ghz och är drygt ett år nyare så borde min vara segare än hennes. Min dator har väl bättre grafikkort och större ram nu efter uppgraderingen men när jag hade 512 mb ram så var inte min dator så jävla seg som hennes är. Jag har förvisso dubbla processorer kom jag på nu. Har 2 x 1,79 ghz. Jag har AMD och hon har Intel, men jämförelsevis borde hennes vara ungefär lika snabb som min bortsett från att hon bara har 504 mb ram och jag har 2 gb.
Fast hon har ju aldrig formaterat om datorn heller. Är nog det som är problemet. Hon har haft datorn sedan 2005 och aldrig formaterat om den. Jag har haft min sedan 2006 och formaterat om den 4 ggr. Eller min killkompis E har gjort det. Fan, jag får nog ta och traska hem till E med min låtsasfarmors dator. Ska ta en titt själv först men antagligen måste jag kalla in The Great PC-Nerd (i ordets mest positiva betydelse!). Min låtsasfarmor kan inte ha det så. Jag tycker det är för jävligt alltså, hon kan inte ha en dator som är så jävla seg och motarbetar henne.

Shit, min Commodore 64-baserade hjärna försöker förstå varför det tog 7 minuter för min låtsasfarmors dator att öppna kontrollpanelen. Hennes Norton Antivirus tar ju en del kraft men inte så jävla mycket. Ska kolla om inte mitt gamla ram funkar i hennes dator. Tror inte det gör det men jag ska kolla ikväll. So-DIMM och DDR är lite krångligt för So-DIMM är inte bakåtkombatibelt med DDR. Eller om det var tvärtom? Ram-minne är en djungel och jag har bara börjat förstå hur det funkar.
Om jag inte visste bättre så skulle jag rekommendera min låtsasfarmor att hon skaffar sig en ny dator. Men sedan jag känner denna 40-talist utan och innan så vet jag att det inte är lönt. Hon kommer nämligen inte att kunna hantera en ny dator. Förr i tiden, det vill säga för cirka 2 år sedan, krävde inte datorer en van användare. Något som de gör idag. Ett ord: Vista. Fucking nightmare. Vista är väldigt tjusigt men det är en jävla mardröm. Det är enklare samtidigt som man inte hittar något överhuvudtaget i Vista. Varje gång jag försöker hitta mina bokfiler på laptopen så tar det en stund. Och jag är för fan en van användare av datorer. Jag växte upp med datorer och har använt dem dagligen under de senaste 13 åren. Eller 14 är det kanske till och med. Nej Vista pallar jag inte med. Jag håller mig till XP som lyckligtvis stöds fram till 2013. Till dess har väl Microsoft hittat på något bättre får vi hoppas.

80-talisten to the rescue! Igen... Jag står fast vid min åsikt: 40-talister ska inte ha datorer.

Jag skiftar fortfarande väldigt mycket. Förut kunde jag skifta flera gånger per dag mellan att ha självmordstankar och att mår helt okej. Nu skiftar det inte så ofta, inte lika plötsligt. Inte flera gånger per dag länge, men från dag till dag skiftar jag fortfarande. Gör förvisso alla men jag går från att må väldigt dåligt till att må jättebra och tillbaka, från dag till dag. Igår på dagen mådde jag rätt okej. Gick och handlade lite på Ica och då såg jag F's bil och efter det mådde jag dåligt. Kände oerhörd skuld över allt. Satt och tänkte att vad fan kunde jag förvänta mig av F när jag faktiskt släppte in honom. Jag tyckte liksom att jag bad om det. På något sätt. Det tycker jag inte nu naturligtvis, snarare tvärtom. Jag vet ju att det inte var mitt fel men min tankegång igår gick annorlunda.

Jag vet sedan tidigare, sedan andra gånger då jag har varit deprimerad, att det enda som hjälper i väntan på att få komma till psykolog är att jag enbart gör saker som jag mår bra av. Sådant som ockuperar mina tankar från att flyga iväg dit de inte ska vara, dit de inte bör vara eftersom jag inte klarar av att tänka på det.
Se på film kan jag inte, då flyger tankarna iväg.
Läsa går bra, boken jag fick som bok-o-gram av min kusin verkar vara spännande.
Pilla med Panduro-pärlor funkar jättebra för jag är perfektionist när det gäller sådant och jag kan sitta i timmar med ett halsband för att det ska bli perfekt.
Skriva på boken funkar asbra för då tänker jag ju bara på storyn. Är dock lite mätt på att skriva just nu, sitter istället och funderar på hur storyn ska gå vidare från en händelse till en annan. Det verkar som om jag får skriva om en av mina huvudkaraktärer faktiskt. Funkar bättre då. Blev besviken i måndags när Dots inte blev vansinnigt nyfiken på hur hans karaktär är i boken. Hela jag var en ledsen smiley faktiskt. När jag skrev in min faster och min låtsasfarmor så blev de enormt nyfikna på sina fiktiva motsvarigheter. Men Dots verkar ha mer tålamod. Vad trist för mig. Blää, liksom. Nästa person som skrivs in i boken är nog min kusin, sitter och funderar ut hennes fiktiva motsvarighet. Få se hur nyfiken hon blir... Bli nyfiken!
Spela Sims funkar också asbra. Det sugs man verkligen in i. Så idag har jag bara spelat Sims 2. Det är väldigt "tankeockuperande". Speciellt nu när jag var tvungen att installera om spelet efter omformateringen och skapa nya familjer. Vaknade klockan 11 och spelade hela jädra dagen. Märkte inte hur dagen gick förrän jag råkade titta ut genom fönstret och såg att det var mörkt ute. Väldigt tankeockuperande. Bra.

Jag orkar inte så mycket nu för tiden. Mentalt orkar jag bara väldigt lite jämfört med vad jag orkar fysiskt. Antar att jag ligger väldigt "långt ner" på något sätt. Har börjat tänka på F igen. Jag vet att jag inte ska men jag kan inte stoppa tankarna när de flyger iväg och når honom. Idag har jag tänkt på honom så mycket att jag inte vill vara ensam inatt. Smsade M tidigare och bad honom komma hit så han kommer snart. Jag hatar att jag inte kan vara normal igen efter "det där". Det är ju så länge sedan nu och jag tycker att jag borde ha glömt det nu. I eftermiddags gick jag till Ica och handlade lite och då körde en körskolebil från min körskola förbi mig. Såg på långt håll att det var F's bil för jag kan registreringsnumret och jag klack liksom till när jag såg det. Det högg i mig på något sätt, blev helt iskall och ville springa iväg så fort jag kunde fastän jag visste att han knappast skulle sitta i bilen. Det var ju inte han som satt i heller, det var en lärare som är ny och som jag har sett några gånger förut i vintras när Idiotläraren var sjuk. Är nog en vikarie som har hoppat in för F nu. Verkar som om Gamlingen och hans fru redan har ersatt F med den vikarien.

Får jättedåligt samvete när jag tänker på hur F inte har något jobb nu. Det är mitt fel ju, han är arbetslös pga mig. Ibland vill jag be honom om ursäkt för det för jag hade ju inte behövt berätta för körskolechefen. Jag hade inte behövt anmäla honom heller och ibland ångrar jag att jag berättade för M. Han mår dåligt av det också, jag märker det på honom. Han skulle ha mått bättre ifall jag aldrig hade sagt något om vad som hände. Jag börjar tvivla på om det var en bra idé att gå så långt som jag gjorde. Det känns så onödigt på något sätt för inget allvarligt hände ju. Det var liksom inte så jättefarligt om man jämför med annat som händer i världen varje dag. Då är det inte så farligt liksom. Det är ju ingenting i jämförelse med det som händer varje dag överallt. Tror jag mest bara blev rädd och det förstår jag inte heller. Jag känner ju F, jag har känt honom väldigt väl en gång i tiden. Varför blev jag då rädd? Jag släppte ju frivilligt in honom i min lägenhet. Jag ångrar mig jättemycket. Önskar att jag kunde ta tillbaka anmälan och ta tillbaka att jag berättade för körskolechefen och M. För M mår dåligt av det. Han skulle nog helst inte vilja veta vad som hände. Jag kunde ju ha skött det på ett annat sätt. Hade kunnat tvinga mig till att stå stark i mig själv och pratat med F och sagt något liksom. Eller bett min tjejkompis N att prata med F. De känner ju varandra för de brukade vara grannar. N är tuff av sig så hon hade säkert kunnat prata med F åt mig. Jag har inte berättat för henne om "det där". Det har bara inte blivit av. Snackade med henne i telefon förra veckan och jag kom på under samtalet att jag kanske borde berätta vad som hänt för hon frågade "hur det gick" med F. Jag och N flamsade ju rätt mycket i telefon om honom, även efter att han ballade ur i mars.

Det här fick jag igår. Bok-o-gram av kusinen, grattiskort av min faster, min låtsasfarmor och mina syrror, och rosen fick jag av M. Jag älskar kortet med Marilyn Monroe! Fick det av syrran 78 och hennes pojkvän. Har bara fått en present än så länge men min styvmor har skickat en grej så den kommer väl snart och M har lovat att jag ska få något fint. Han sa att han bara väntar på att det ska komma till honom först. Hmm? Det kan väl inte jag vänta på. Blir alldeles för nyfiken... Min faster ringde igår precis innan jag skulle köra. Jag stod utanför körskolan och rökte och pratade med en tjej och så ringde mobilen. Av någon anledning tryckte jag på högtalarknappen så alla som stod utanför körskolan fick höra min faster sjunga. Hon ringer alltid och sjunger när jag fyller år. Idiotläraren hörde min faster sjunga "Ja må hon leva" så då började han också sjunga. En elev stämde in. Gud, det var lite pinsamt faktiskt. Fast jag är 26 nu ju. Väldigt vuxen och sofistikerad. Jag skäms inte längre, är för vuxen för det. Fast. Hmm. Sover fortfarande med gosedjur. Är alltså inte vuxen alls. Och jag går gärna runt i mina mjukisbrallor med hängbak. Inte det minsta sofistikerad.

Lämnade en present till EB igår också. Dots' lilla Nalle Puh fick se sin kompis igen för nu har EB en liten Nasse.

Så nu får Nalle Puh sällskap. Nasse kan hoppa upp hos honom och säga "Åh...kä-kä-kä-kära nån!" . Fast de där små statyerna är faktiskt stämplar. Skulle vara kul om både Dots och EB köpte sådana där stämpeldynor och sedan märkte alla sina AF-brev med dem. Tänk vad förvånade folk skulle bli om de fick brev från Arbetsförmedlingen med en Nalle Puh eller Nasse-stämpel på. "Hmmm... info om ett jobb... med Nalle Puh på?"

Psst, Dots: det finns stämpeldynor på Panduro...

Tröööött. M skrattade så han nästan grät åt vad jag skrev igår. Han satte sig framför datorn när jag hade bloggat klart och så började han bara skratta. Först lite, sedan lite mer och till slut fick han svårt att andas för att han skrattade så mycket. Jag blev skitsur och skrek åt honom att sluta garva. Jag tyckte verkligen inte att det var det minsta roligt. Var på väg att gå härifrån när M försökte ställa sig upp men föll ihop av skratt. Han stoppade mig och försökte desperat sluta skratta samtidigt som han sa att han skrattade ju bara för att jag hade beskrivit det så bra. "Sådär känner alla när de tar körkort." sa han när jag slog honom med en tidning. Hans exfru ringde efter en stund och då skulle M bevisa för mig att alla känner den där enorma frustrationen när de tar körkort så han läste upp det jag hade skrivit. Han sa inte att han läste upp det från bloggen utan att jag hade mailat det till honom istället. Det tog inte lång tid innan jag hörde hur M's exfru flabbade i telefonen. Jag stod i köket och mässade voodoobesvärjelser över dem båda två. Jag var skitsur. Kände mig inte det minsta tröstad av att nu ännu en människa gapskrattade åt mig. Fast sedan fick jag prata med exfrun och hon berättade om när hon tog körkort vilket hon gjorde när hon var 30 år. Så jag är inte den äldsta i världen som försöker sig på körkortstagandet tydligen. Exfrun sa att när hon hann fylla 31 under tiden det tog för henne att ta körkort och då var hon inte alls glad. Hennes tankar under den tiden är exakt samma som jag tänker nu.
Vi pratade länge och det blev så att jag berättade om F och "det där" och då märkte jag en grej: Jag tycker om M's exfru väldigt mycket. Jag har alltid gillat henne för hon påminner om min syrra 71, de är nästan lika gamla också. Men det var inte förrän igår som jag märkte att jag tycker om henne jätte-jättemycket. Hon var så systerlig när jag berättade om F, och den där förstående samhörigheten kvinnor emellan blev så enormt tydlig. Jag är nästan lite svältfödd på den för jag har rätt få tjejkompisar. Umgås mest med män faktiskt. Jag berättade till och med att det hade gått en månad innan jag kunde ha sex med M igen efter F och "det där". Jag har aldrig varit pryd men M's exfru och jag brukar inte prata om sex i nutid. Hon vet ju att jag då pratar om M och då kommer vi in på helt andra saker. Vi har råkat göra det några gånger och M blir inte alls glad. Det råkade vi faktiskt göra igår också. M har en grej, ett läte typ, som han alltid gör precis innan han kommer och jag råkade nämna det för hans exfru igår. Hon började asgarva för tydligen gjorde han samma sak när de var ihop (vilket är väldigt många år sedan). När vi hade kommit in på det ämnet och skrattade så vi fick svårt att andas, var det M's tur att bli sur och slå mig med en tidning. Exfrun sa något om att M alltså inte hade förnyat sig på över 10 år och då skrattade jag så jag dog lite. Det var ju bara hysteriskt kul men M tyckte inte det. Han började muttra att han skulle dra ut telefonjacket och jag hann precis säga adjö till den gapskrattande kvinnan i telefonen innan han gjorde det.

Det jämnar ut sig.

Är hos M. Orkade bara inte åka hem efter min så kallade körlektion. Jag finner det nästan lustigt hur jag på en del körlektioner kan vara hur jäkla bra som helst, och sedan kommer en körlektion där jag klantar mig så ofantligt att jag borde få en egen sida på Wikipedia under "Klantarsel".
Som körlektionerna jag hade dagarna efter F och "det där". Då klarade jag körningen galant, jag tyckte det kändes som om jag klarade av typ allt vad det innebär att köra bil. Då kändes det urbra, allt kändes verkligen perfekt med körningen. Det är så frustrerande! Blir ju förbannad på mig själv när jag glömmer något så elementärt som att lossa parkeringsbromsen. Sitter för fan och himlar med ögonen åt mig själv när jag tänker på det. Lossa parkeringsbromsen liksom. Fy fan vilket jävla nybörjarmisstag. Det är ren idioti att glömma det ju. Jag menar: parkeringsbromsen!? Hallå för helvete! Jag har haft 36 körlektioner för fan och jag har fått lossa parkeringsbromsen varenda jävla gång. Hur i helvete kan jag fortfarande klanta mig så att jag glömmer bort att lossa den? Jag sitter liksom där bakom ratten och ska köra iväg, inget händer när jag släpper upp kopplingen och gasar, jag gasar mer, inget händer, jag gasar mer, det går några sekunder, sedan kommer jag på att parkeringsbromsen fortfarande är i. Jävla helvete liksom. Jag är för fan dum i huvudet som glömmer bort den! Det visas ju klart och tydligt ett P där vid varvräknaren. Jag stirrar på det där P:et och det tar ändå flera sekunder innan jag fattar att bilen inte lyder mig pga att den förbannade fucking helvetes parkeringsbromsen är i!

Jag hatar de körlektionerna då jag får bevisat för mig att jag inte klarar det. Som om bilen suckar uttråkat och skakar på huvudet och säger "Du skämtar med mig va?". Känns som om varenda bilförare jag ser säger åt mig "Ha, jag har körkort det har inte du, pilutta dig!" typ. Jag har börjat hata alla som har körkort. Sluta köra omkring i era förbannade bilar! Sluta reta mig för fan! Nu skrattar M åt mig. Jag blir skitsur när han flabbar åt mig när jag gnäller om körkortet. Det är inte roligt så ge fan i att garva åt mig!

Satt i telefonkö till min läkare i 9 minuter för att förnya recept. Varför måste hela stan ringa min läkare just när jag gör det? Fick iallafall tag på henne och fick reda på att hon inte har skrivit remiss till psyk som jag bad henne göra för läääänge sedan. Hon var på semester då ju när psykmottagningen skickade brev till mig om att de inte godtog remissen som neurologen hade skrivit. Fan jag trodde att min läkare hade fattat av mitt brev som jag skickade till henne att det var viktigt att jag kom till psyk nu! Det är sjukt hur jag har ramlat ner i sprickan. Nu kommer det alltså att ta cirka 5 veckor innan psykmottagningen ens får remissen. Efter det: 3 månaders kallelsetid. Det betyder att jag inte har fått någon på psyk att prata med förrän i mars. Det här är ju ren psykning.

Jag ska ha socmöte den 15:de och då kommer jag att krascha totalt. Vet att jag kommer göra det. Har liksom inte varit på soc på 3,5 år och att nu ta ett sådant enormt steg bakåt, ja det vet jag inte alls hur jag klarar av. Ringde min pappa igår och sa att jag snart är tillbaka hos soc igen. Han sa liksom ingenting. Bara "Jaha...?" som om det var något som inte angick honom det minsta. Jag sjönk efter det samtalet.
Samtidigt står jag utan handläggare på någon myndighet. Jag har alltid haft det. Ända sedan jag var drygt 15-16 år har jag haft en handläggare någonstans som jag kunde gå till när jag behövde hjälp. Jag känner mig jävligt naken nu när jag inte har någon handläggare, ingen beskyddare. Jag har alltid haft en liksom, då känns det svårt att stå utan.
Saknar EB. Hon var mammig och go liksom. Hon var så personlig i sin kontakt med mig. Saknar Dots också. Han visste allt, fanns ingen anledning för mig att mörka något för han visste liksom redan allt. Kommer att tänka på alla handläggare/beskyddare jag har haft genom åren. De som jag minns och håller kvar i mitt hjärta är de som gjorde mer än vad som krävdes av dem. Det är väl så man utmärker sig om man har en "beskyddarjobb", man går ett steg längre, gör det där lilla extra som är guld värt för de som håller på att bli bortkastade av samhället.

Fem dagar sedan på laptopen.



Idag på den stationära datorn.

Se så det kan gå om man lämnar mig framför MS Word för länge. Har till och med skrivit nästan 200 ord fler sedan jag fotade sist. När jag kommer till 99 999 ord så ska jag nog fira lite.

Det är kallt här. Somnade tidigt igår och vaknade redan 05.30. Satte alarmet på 07 och somnade om. Mycket tillfredsställande att få somna om. M råkade läsa i bloggen att jag hade varit och pillat på batteriet i hans rakapparat. Märkte det igår när jag kom ur duschen. Då satt han här och flinade åt det och sa "Jaså, jaså..." när han såg mig. Busted. Fick förklara att jag bara inte klarar av det där bzzzz-ljudet på morgonen, oavsett vilken tid jag har vaknat, så han var schysst nog att gå med på att byta tillbaka till rakhyveln när han är hos mig. Vad synd att han kom på det så snabbt. Hade ju varit kul ifall rakapparaten hade slutat funka helt mystiskt varje gång han är här.

Jag lyssnar nästan alltid på instrumentala versionen av "Mio min Mio" när jag är ledsen. Just nu går den på repeat. Blev skitledsen när min killkompis E sa något över msn förut. Jag hatar att jag låter det påverka mig så. Det är ju inte hans fel men jag blir skitledsen ändå och jag vill bara skrika åt honom "Varför?".

Så jag sitter här och har "Mio min Mio" på repeat.

Massa datorfix nu. E var här och formaterade om min stationära dator och det gick bra. Fast nu tror datorn att den är en Fujutsu Siemens (eller hur fan det stavas) istället för en HP. Störigt. Jag brukar ju alltid ropa på datorn med "Hewlett! Kom då lilla Hewlett-Packard!". Varför sitter jag och flabbar åt det nu? Så jädra kul var det ju inte. Iallafall, just nu packas det in 32 gigabyte med musik på stationära datorn så jag är förpassad till laptopen igen. Har några uppdateringar och grejer att installera också och det tar ett tag. MS Office och Norton är installerat redan dock, det var det första jag fixade. Jag är helt såld på Norton 360 alltså. Underbart bra! Fast 2.0 är något bättre än den senaste versionen 3.0. Köpte 2.0 för ett par dagar sedan, den senaste versionen är lite jobbig. Hyperkänsligt liksom.

Resten av dagen och kvällen kommer jag alltså att fixa datorn. Jävla massa drivrutiner ska in nu. En konstig sak hände när E var här: cd-rommen funkade igen. Och den funkar fortfarande. Varför funkar den så fort E kom hit? Han verkar ha magic fingers.

Ännu en frukost framför laptopen. Vaknade innan M's alarm och han blev förvånad när han vaknade till lukten av kaffe istället för sitt mobilalarm som jag stängde av. Det blev nyss lugnt och skönt när han stack till jobbet. Jag slapp hinna bli sur på att han visslar och har sig på morgonen. När M skulle raka sig så funkade inte rakapparaten. "Hmm, konstigt, jag satte den ju på laddning innan jag somnade..." muttrade han inne i badrummet. Jag gick runt och låtsades som ingenting. Jag är oskyldig! Jag vaknade absolut inte inatt och gick på toa och pillade på rakapparaten så att sladden lossnade. Nepp. Jag skruvade inte upp batteriluckan och pillade på batteriet. Nix. Jag stod stilla i köket när jag hörde M muttra något tjurigt inne i badrummet. Låtsades som ingenting när han sa att han fick raka sig på jobbet istället då. Skönt! Jag klarar inte av det där ljudet på morgonen. Det där bzzzz-ljudet. Får mig att vilja klättra på väggarna, jag hatar det ljudet! Jag lyssnar hellre på fingernaglar mot en griffeltavla. Så fort M hade åkt till jobbet så skruvade jag upp batteriluckan på rakapparaten igen. Vände rätt batteriet och satte in laddningssladden igen. Rakapparaten kommer att funka helt magiskt igen när M kommer hem sedan. Jag kan redan höra honom. "Hmm, nu funkar den igen... Vad konstigt." Han började använda rakapparat för ett tag sedan och jag hatar det där ljudet. Bzzz. Han använde rakhyvel förut. Jag hatar det där bzzzz-ljudet på morgonen. Så varje gång han är här och ska raka sig så kommer rakapparaten att sluta fungera. Bara helt av sig själv.

Blev ivägdragen på promenad. M tyckte att vi var för slöa och tvingade ut mig på promenad. I regnet! Grym karl det där. Jag hade fan ett gympapass inatt och var redan trött. Behöver inte motionera mer på minst några dagar. M tvingade ändå med mig på en 90 minuter lång promenad. Det blåste och regnade. Inte mysigt alls och jag gick och gnällde att jag ville hem. När vi kom till Ica så gick M in och köpte en Marabou mjölkchokladkaka åt mig. Smart drag. Jag blev genast på bättre humör och orkade gå ända bort till sjukhuset och tillbaka. Så trött nu. Kan säkert sova nu men det ska jag inte. Måste hålla mig vaken. Måste.

Funderade förut på vad det betyder närnågon säger "ha lite hybris". Vad fan betyder det? Om jag frågar M så skrattar han säkert åt mig. Vad betyder det? Ha lite hybris?

Suck. Trött idag. M höll mig vaken till typ 03 med en lång sexning. Alltså jag klagar ju inte, tvärtom, efter allt som har hänt så känns det mycket bra att ha sex med M igen, normalt liksom. Men fan vad trött jag är idag. Fastän M somnade så sent så vaknade han ändå klockan 08 och typ hoppade in i badrummet och rakade sig. Självklart började han vissla också. Hur fan kan han göra det så fort han vaknar? Jag förstår mig inte på sådana människor som kan gå och lägga sig sent men ändå vakna på morgonen och vara utsövda. Får mig att tycka att det är dem som är onormala med sömnen, inte jag. När jag har vaknat på morgonen och känt mig utsövd så brukar jag alltid bli så förvånad över det. Sabbar liksom hela dagen att jag inte vaknar och går runt som en insomniazombie i flera timmar som jag är van vid. Jag skriver bättre på boken när jag är trött. Konstigt.

Fast jag gick upp nu ändå. Går ju inte att ligga och sova när M traskar runt här och visslar och knäpper med fingrarna. Jag är redan irriterad för jag har musikabstinens. Jag kommer ju inte åt all musik jag har på den stationära datorn nu när jag måste sitta vid laptopen i väntan på att E ska formatera om den. Har musikabstinens som fan, radion spelar bara skit och Mtv är jag för gammal för. Känner ju inte till hälften av artisterna som är poppis nu. Jonas Brothers? Vad är det för något? Verkar mest vara ett dåligt ripoff på Hanson. Fast fan. Nu kom jag ju på att jag har all musik på den externa hårddisken. Varför tänkte jag inte på det förut? Kan ju bara koppla in den i laptopen och vips, tusentals låtar. Fast högtalarna på laptopen är så små. Inget bra ljud i dem. Fan, nu får E ta och formatera om datorn idag. Jag smäller av om jag inte får höra musik snart.

Jag och M hade lite svårt att somna inatt. Vi låg och pratade om det där i tvättstugan, vad det nu var, och efter en stund hade vi skrämt upp varandra rätt så mycket. Vi låg i mörkret i min säng och pratade om det där och blev först jättefnissiga och skrattade åt det. M sa att det säkert var en poltergeist och då började jag skratta. Hatar den filmen, vägrar att se på den (såg den en gång när jag var liten och var sedan rädd för mina dockor pga clownen). Blev så nervös när M sa det att jag gömde mig under täcket och puttade ut honom i det oskyddande kalla mörkret. Han försökte spela cool men ville sedan komma in under täcket igen när jag sa att han säkert skulle känna en kall och knotig hand på benet vilket sekund som helst. Jag höll på att skratta ihjäl mig när M började rycka i täcket och säga "Fy fan släpp in mig!!!" hela tiden tills jag släppte in honom under täcket igen. Jag sa att det säkert var ett tvättmonster skapat av "osaliga försvunna sockar", och sådär höll vi på i säkert en timme och sa en massa knäppa saker. Vi skrämde upp varandra och blev mer och mer fnissiga och mer och mer nervösa. M sa att vi säkert hade fått med oss poltergeisten upp hit till lägenheten. "Han kröp nog in i din mobil precis som poltergeisten gjorde i teven i filmen." sa han och då gick jag upp och stängde av mobilen. "Nu hoppade den över till Telias nät." sa jag och så fnissade vi ännu mer.

Så det tog ett tag innan vi somnade. Jag somnade först och nu när vi vaknade för en stund sedan så sa M att han hade legat vaken jättelänge och inbillat sig en massa läskigt. Han låg i mörkret och lyssnade på varenda litet ljud och tände till slut lampan ovanför sängen innan han kunde somna.

Är det någon som har ett mobilnummer från Telia som märkte något konstigt när ni satte på mobilen idag?

Enorm jävla tråkdag idag. Jag har varit sjukt uttråkad nästan hela dagen ända sedan jag vaknade 06.30. Det enda roliga jag gjorde idag var att tvätta kläder och stryka ett par lakan på strykbordet som finns i tvättstugan. Hann dock inte med att stryka allt (förklaring längre ner) och jag har ju tyvärr inget eget strykbord. Man brukar ju bli trött när man är uttråkad men jag är skitpigg. Kommer säkert att fucka upp det med sömnen nu igen... Jag vet att jag kommer göra det. Känner mig så pass väl faktiskt. Jag brukar bara kunna vara normal med sömnen i 2-3 dagar, max. Sedan kommer det alltid något tillfälle då jag stannar uppe lite extra länge för att se en film på tv, vänta på att M ska gå av kvällsskiftet eller ett halvt nattpass, eller så sitter jag bara uppe och tänker. Eller som nu, skriver på boken. Började faktiskt klockan 11 idag men sedan hade jag ju tvättstugan mellan 14 och 18. Blev avbruten hela tiden ju så jag hann inte skriva så mycket. Hann bara med att redigera lite och samtidigt har jag haft jättemycket i mig som vill ut och in i boken. Störigt att inte kunna skriva ifred då.

En lite halvt skitläskig grej hände idag. Hade ju tvättstugan och var i mangelrummet (ligger längst bort i tvättstugan, är enklast att komma dit genom att gå i en lång och mörk gång som är lite halvläskig liksom) och hade en hög med kläder och lakan att stryka medan jag väntade på den sista maskinen. Manglade ett par kökshanddukar och började sedan stryka lakanen och några av M's skjortor. Stod där och strök i godan ro när jag bara började känna en närvaro av något. Kändes precis som om någon stod och tittade på mig. Jag tänkte först att det säkert hade kommit någon som skulle tvätta i den andra tvättstugan som ligger bredvid, så jag gick och kollade. Det fanns ingen i någon av tvättstugorna eller torkrummen. Kollade igenom mangelrummen också. Ingen där. Gick tillbaka och fortsatte stryka men kände fortfarande den där närvaron. Jag försökte ignorera det men till slut var det så påträngande obehagligt att jag inte ville vara kvar där. Kände verkligen hur alla mina sinnen bara skrek åt mig att sticka därifrån och det kröp i nacken liksom. Så jag gick därifrån. Gick en annan väg för att slippa den där långa mörka gången, och när jag kom hem så ville jag inte gå tillbaka för att hämta tvätten. Hade till och med lämnat tvättstugan olåst vilket jag aldrig gör om jag har mina grejer kvar där. Hade lagt min mobil på ena tvättmaskinen men jag ville ändå inte gå tillbaka dit. Ringde M istället. Han var på väg hit till mig då så han fick hämta tvätten och min mobil, som lyckligtvis låg kvar på tvättmaskinen. När jag ringde honom och sa detta så tyckte han att jag var löjlig och han skrattade åt mig, men han ville ändå hjälpa mig. Sedan när missar en man ett tillfälle att få vara stor stark karla-karl åt svaga lilla kvinnan liksom? Never gonna happen. (Är ju världens äldsta kvinnoknep för att få en man på bra humör när han är tjurig.) Så M gick ner och hämtade allt och när han kom upp med grejerna så sa han att han också hade känt det och tyckt att det var lite obehagligt. Det var så påtagligt liksom. Verkligen omöjligt att ignorera det och för starkt för att övertyga sig om att det var inbillning pga den långa mörka gången.
Creepy. Jag vill inte tvätta där mer.

Snark. Vaknade 06.30 av M som smsade att han saknade mig. Gulligt, men ge fan i att smsa mig på okristliga tider. Jag brukade smsa honom förra sommaren när jag jobbade och gick upp 05 varje dag. Han ger väl igen för det nu.
Har fixat med datorn igen. Försökte som fan att få bort den där jävla plastbiten men den sitter som berget. Gav upp och roade mig med att säkerhetskopiera allt till den externa hårddisken istället. Nu har jag nog backat upp allt som finns på min stationära dator. Tog ett tag men det är nog klart nu. Kör en Norton Security Scan på stationära datorn nu. Jag är så nojjig för virus så jag kör Symantecs gratissökning innan jag stänger av datorn och låter den vara tills E har fixat den. Spelar ju ingen roll om jag har fått något virus på själva datorn eftersom den ändå ska formateras om, men det är den externa hårddisken jag tänker på. Den ska ju inte formateras om liksom.

Sitter här och har astråkigt och väntar på att NSS ska bli klart. Vill spela Sims 2. Jävla cd-rom. Kan ta och skriva lite på boken. Visst fan. Jag ska tvätta idag också. Missade den förra tvättiden så jag har ett berg av tvätt nu. Råkar man missa fler än 5 tvättider i rad så blir det inte roligt sedan. Även om jag faktiskt tycker det är kul att tvätta. Det är ju kul. Stryka är också kul.