Lady Angel

Så. Då var jag hemkommen efter en väldigt lång dag. Har just satt i mig en dyyyr men underbart god BK-burgare. Hade varken ork eller lust att laga mat så jag kostade på mig onyttigheten att köpa snabbmat. Köpte lökringar också. Gud vad gott!

När jag kom till körskolan runt 10.30 så fick jag vänta på skjutsen till halkbanan. Satt i en av teorisalarna med tre andra tjejer som också skulle göra halkbanan. Vi satt där helt knäpptysta först: vi kunde väl känna varandras nervositet. Jag var tvungen att ge luft åt min mardrömstanke jag hade i huvudet då. Sa att jag föreställde mig att min tripp på halkbanan skulle gå i samma stil som en amerikansk actionfilm med bilar som voltar flera varv i luften, exploderar, åker genom väggar och lägger sig upp och ner innan de börjar brinna. De andra tre tjejerna började nervositetsfnittra och det gjorde jag med. Vi kunde inte sluta men tystnaden var bruten iallafall. Vårt nervösa fnitter avbröts av Idiotläraren som skulle ge oss lite info innan vår skjuts kom och vi blev om möjligt ännu mer nervösa när han sa att ingen från körskolan skulle följa med oss till halkbanan. Jag visste ju att Gamlingen inte skulle vara med mig för han har semester nu men jag hade trott att åtminstone någon från skolan skulle följa med. Nepp. Idiotläraren sa att bedömningen av oss skulle göras helt och hållet av personalen på halkbanan. Jag var inte den enda tjejen som började pipa av skräck. Idiotläraren är dock en bra lärare, han lugnade ner oss så vi åtminstone var tysta när vår skjuts kom och hela resan dit satt vi knäpptysta. Jag satt fram, bredvid gubben som körde, och jag fascinerades av att bilen vi åkte i var automatväxlad. Jag tyckte det var väldigt konstigt att gubben inte behövde växla när han gasade eller bromsade och det jämna motorljudet blev liksom lite irriterande. Jag gillar att höra hur motorn låter när man växlar. Låter häftigt ju. När vi anlände till halkbanan gick vi in som en enda klunga av knäpptysta och übernervösa tjejer och fick först lite genomgång över hur det skulle gå till. Jag gick på toa lite snabbt innan vi skulle köra och då såg jag att mensen hade kommit. Vilket perfekt dag: sömnbrist, nervositet och mens. När vi sedan gick ut så såg jag att M stod där. Surprise! Han hade nyss kommit dit och undrade glatt om jag hade kraschat ännu. Jag snodde åt mig hans cigarett och hann få ett par lugnande bloss medan jag och de andra tjejerna följde efter instruktören. Vi var fyllda av onda aningar och gick knäpptysta. M stannade en bit bort. Han förstod att jag var för nervös för att prata då, jag sa inte ens hej faktiskt för jag fick bara inte fram orden.

Sedan kom ju då själva körningen. Mannen som hade hand om mig och de andra tre tjejerna satte oss i den ordningen att den som var äldst fick köra den första bilen. Tack för den! Jag var så nervös att jag ville spy när jag körde iväg som nummer ett med de andra tjejerna i varsin bil bakom mig som en lång svans av skräck. Jag var dock inte det minsta nervös för att köra själv utan att ha någon som satt bredvid mig och kunde bromsa. Tvärtom, det kändes oerhört coolt att köra helt själv och det var faktiskt lite skönt att slippa Gamlingen. Han brukar alltid gasa när han tycker att jag kör för långsamt och det tycker jag är enormt jävla irriterande. Låt bli pedalerna för fan, de är mina. Bilarna vi körde på halkbanan var små Volvos, kommer inte på vad modellen heter men de var väldigt små. De hade bara två dörrar. Bilarna var väldigt lätta också men det märkte jag inte förrän senare. Jag är ju van vid att köra en v70 och det är en tung bil! Man känner det att den är tung men det är också en betryggande känsla: tung och gedigen liksom. Bilarna jag körde idag var som små leksaksbilar i jämförelse. Lätta som papper. Jag fick alltså köra först. Den första banan hade två kurvor som vi skulle ta i 50 km/h och vi fick sakta ner ifall vi ville men vi skulle inte stanna. Det missuppfattade jag för mannen som hade hand om oss berättade om vad vi skulle göra på alla banorna och det fanns fyra stycken så jag blandade väl ihop det. Fatalt misstag. Jag fick för mig att det var på den första banan som jag skulle göra en panikbromsning när jag körde förbi två trafikkoner, men panikbromsningar skulle vi inte göra förrän på den andra banan. Alltså gjorde jag en panikbromsning i 50 km/h när jag passerade trafikkonerna som var mitt emellan kurvorna. Och kurvorna var där asfalten var nerslipad och helt blank av vatten. Gissa vad som hände... Jag snurrade fyra blixtsnabba varv och gled sedan omkring lite lagom okontrollerat innan jag fick stopp på biljäveln (M sa senare att det såg "fruktansvärt häftigt ut", jag tyckte bara det var fruktansvärt). Jag blev så rädd att jag satt och skakade i bilen när instruktören anropade mig på radion. Jag förstod ju att jag hade missuppfattat vad han sa och jag lyckades förklara det rätt snabbt för honom. Jag trodde typ att jag var körd direkt men instruktören tog på sig ansvaret för mitt lilla misslyckande där. Dessutom skulle vi ju köra flera vändor på den första banan så det var bara för mig att köra längst bort och se på när de andra tjejerna körde genom kurvorna. Fick vänta rätt länge för instruktören snackade en stund med oss en och en när vi hade kört förbi båset där han satt. När jag satt där och väntade så började jag gråta. Jag var helt jävla skakig av den enorma adrenalinrushen jag fick när jag snurrade runt fyra varv. Det var bara så jävla läskigt och jag skunde inte sluta darra.
I huvudet tog jag ett steg åt sidan och tänkte efter så logiskt jag kunde. Fick en minnesflashback från när jag berättade för M vad F hade gjort, då reagerade jag på ett liknande sätt som jag gjorde när jag nu satt där i bilen och skakade. Jag lugnade ner mig efter en stund och sedan var det min tur igen. Då var jag extra försiktig naturligtvis: körde bara i 40 och jag stannade nästan när bilen gled lite i kurvorna. Instruktören var nog en bra instruktör för han anropade mig på radion och undrade ifall jag någonsin hade varit med om en bilolycka. Jag svarade ja och då kom han fram till min bil och pratade lite. När jag hade berättat lite kort att jag blev påkörd av en bil för rätt så exakt sju år sedan så tyckte han inte att jag skulle köra lika fort som de andra tjejerna för han sa att jag såg blek ut. Tro fan det, jag var fortfarande skakig. Instruktören samlade ihop oss för ett litet snack och sedan när vi gick tillbaka till bilarna sa jag till en av tjejerna att jag var så nervös att jag ville kedjeröka 20 cigg och knapra alla Valium som fanns. Ibland kan jag vara rolig när jag är upplöst i känslor. Då hade det gått en dryg timme sedan jag snurrade fyra varv och adrenalinet försvann och jag kände mig jättesvag. Hade jag varit hemma så hade jag lagt mig på golvet med fötterna högt men nu kunde jag ju inte det. Knaprade i mig tre Dextro istället för jag tänkte att det skulle jämna ut mig på något sätt (det verkade funka, jag mådde bättre efter ett par minuter även om jag var jättesvag i knäna flera timmar efteråt). Vi satte oss i bilarna igen och den tredje gången jag körde genom kurvorna så fick jag till det. Körde i 50 och tog kurvorna utan att glida för mycket och utan att bromsa mer än att jag saktade ner lite. När de andra tjejerna hade kört igenom så bytte vi bilar till några som såg likadana ut men som hade annnan utrustning och andra däck.

För nu var det meningen att vi skulle panikbromsa. Dock på raksträcka och inte i en jävla kurva som jag gjorde först. Först fick vi göra det på våt väg och sedan på torr väg med både ABS och antispinn inkopplat båda gångerna. Sedan på våt väg och torr väg med ABS och antispinn bortkopplat båda gångerna. Och sist två gånger till då vi skulle undvika hinder samtidigt som vi panikbromsade. När jag gjorde panikbromsning på våt väg i 70 km/h utan ABS och antispinn så gled jag 120 meter. Det var ju helt absurt, 120 jävla meter och jag bromsade allt vad jag kunde. Sedan när jag skulle undvika hinder, några plaströr som satt nerstuckna i asfalten, på våt väg utan ABS och antispinn så kunde jag inte styra bilen alls. Jag snurrade ett varv och körde rätt in i plaströren. Gasade och försökte komma undan men hjulen bara snurrade utan att få något fäste. Det var faktiskt kul, jag flabbade när instruktören anropade mig på radion och sa att jag hade glidit likt "...Bambi på is". Det var fan så mycket lättare att undvika hindren när ABS och antispinn var inkopplade dock. Jag gled nästan helt perfekt i 70 km/h mellan två trafikkoner och släppte sedan bromsen men hade kopplingen i botten när jag styrde förbi plaströren. Ha!

Sedan var det en kort infofilm om krockvåld och lite snurr i en uppriggad Volvo. De hade en bil som var uppriggad så den vände sig upp och ner när instruktören tryckte på en knapp. Jag och en annan tjej skrattade oss hesa när vi hängde upp och ner i bilbältena när hela bilen vändes neråt. Sedan var vi klara. Jag åkte med M tillbaka till stan och vi fikade hemma hos honom och pratade en stund innan han åkte till jobbet. Jag gick några ärenden och tänkte sedan åka hem. Gick en kort bit mellan två busshållplatser för att slippa stå och vänta på bussen när jag började känna mig jättesvag igen. Jag gissade att det var Dextron som hade slutat verka för jag kände mig lika svag som innan jag åt dem. Köpte en Coca-Cola för att bli lite piggare, koffein och socker gör ju mycket, men sedan kunde jag inte gå längre. Då var jag precis utanför min låtsasfarmors hus och jag är ju sur på henne men jag gick dit ändå. Just då behövde jag få lägga mig ner och vila lite. Jag mötte henne i dörren precis när hon skulle till Ica så jag fick ligga och vila ifred på hennes soffa en stund medan jag hällde i mig colan. Det kändes verkligen att jag först hade blivit hög på adrenalin, sedan på Dextro och nu började bli pigg av Coca-Colan. Man kan påverka kroppen på så många sätt och ibland påverkar den sig själv. När min låtsasfarmor kom tillbaka var jag mycket piggare. Och det utnyttjade hon: Tradera tar ju en liten avgift för att man får något sålt och man får en faktura inne på sitt Tradera-konto. Jag betalade min faktura för evigheter sedan men min låtsasfarmor hade fortfarande inte betalat sin. Och hon hade en fet faktura, den var på drygt en tusenlapp. Ha, där fick hon för att hon blåste mig på en rättvis provision! Fakturan hade iallafall sista betalningsdag idag och hon hade väntat tills idag med att fråga mig hur hon skulle betala den. Hon är ju sådan att hon fortfarande betalar sina räkningar via privatgiro, någon internetbank har hon inte. Det blev naturligtvis mitt öde att försöka lista ut hur fan man betalar en elektronisk faktura utan att man har några e-tjänster alls. Jag fixade det till slut. Fick skapa ett Payson-konto åt henne och överföra pengar med hjälp av hennes Ica Maestro, pinkod och en sådan där jobbig säkerhetsdosa. Via Payson-kontot kunde jag sedan betala hennes skulder till Tradera.
Sedan ville hon att jag skulle lära henne hur man gjorde. Jag blev asförbannad! Om hon inte hade valt att babbla i telefon i 1,5 timmar medan jag var där så hade hon kunnat sitta bredvid mig och sett hur jag gjorde och LÄRT SIG. Jag hörde dessutom hur hon sa till den hon pratade med att hon hade mig här och jag "...kunde fixa det där..." åt henne. Vad fan menar hon med det? Klockan närmade sig 20 och jag var skittrött: först sömnbrist och mensvärk och sedan adrenalinchock som fick följas av fruktsockeröverdos och nu svävade jag någonstans på normal nivå, alldeles lagom speedad av koffein och socker. Och jag hade faktiskt berättat om min dag på halkbanan, jag hann med att berätta det innan hennes jävla telefon ringde och hon skickade mig till datorn med en viskning och en handvifting. Jag totalvägrade att lära henne hur jag hade gjort och sa igen att jag var jättetrött efter den här dagen. Började istället klä på mig för att gå till bussen och då sa hon liksom desperat "Men vi har ju inte ätit något.". Jag tänkte genast att jag skulle säga något lagom småaktigt om att jag inte ville bli skyldig henne något för maten, men sa istället att jag skulle äta hemma. Och så gick jag. Är om möjligt ännu surare på min låtsasfarmor nu.

Är det bara jag som tycker att måndagen kom fort? Kanske beror på att jag inte sov mycket inatt, fick nog bara tre timmar innan alarmet väckte mig. Vill verkligen bara sova vidare när alarmet gick på men jag var smart nog att lägga in en text med mobilens alarm. Skrev in "HALKBANA IDAG!" och när jag såg det blinka på mobildisplayen så hajade jag till och vaknade verkligen. Trots att jag har haft min mobil rätt länge nu så kom jag inte på förrän ett par dagar sedan att man kan skriva in alarmtext. Jag har inte ens kollat där bland alarminställningarna förut. Tror inte det iallafall.
Jag somnade nog vid 04 eller något. Låg och var verkligen jättetrött men hade huvudet fullt av tankar. En stund var jag jättenojjig över att elen skulle försvinna så jag hämtade ett ljus och en tändare som fick stå på nattduksbordet medan jag låg och försökte slappna av och lyssna på "Vaken" i P3 och tävlingen Steg för steg. Det var jävligt svår tävling inatt: Edit Piaf "Non je ne regrette rien", Fattaru "Mina Hundar", och Madonna "Sorry". Min bästa gissning var att det handlade om att göra slut och senare gissade jag på "Ursäkta, fattar du?" men det var fel. Tydligen var rätta svaret "att göra en pudel" vilket betyder att be om ursäkt för något som man egentligen inte tycker att man ska be om ursäkt för. Jag blev så förvånad när jag låg där i mörkret och lyssnade att jag sa "Ahaaaa..." rakt ut. Jag visste inte att det betydde det. Då började jag fundera på om jag har gjort en pudel någon gång och jag kom på några gånger som oftast var när jag hade tagit sönder något:
* När jag var 15 år och "råkade" ta sönder min dåvarande pojkväns svindyra "Fila"-jacka som var omåttligt hippa på den tiden. Jag hade lånat jackan och den hade fastnat i ett staket på något jädra sätt när jag klättrade över. Min pojkvän var skitsur och tvingade fram ett "förlåt" av mig. I själva verket tyckte jag att den satt så illa på honom att jag var glad att den gick sönder för mycket för att han skulle kunna använda den. Och jackan fastade faktiskt helt av sig själv när jag klättrade över staketet. Men sedan drog jag lite i den...
* När jag var ungefär 5 år och väckte min syster 71, som då var drygt 17 år, genom att spruta iskallt vatten på henne. Jag tyckte hon var tråkig som låg och sov så länge, jag ville ju leka med henne och hon hade lovat att vi skulle göra det. Jag hade gått runt i trädgården jättelänge och väntat på att min sega tonårssyster skulle vakna. Sedan såg jag trädgårdsslangen ligga och vänta på mig...
* När jag var drygt 14 år hörde min franskalärare mig prata med mina kompisar om henne. Jag kallade henne för några fula saker för jag hatade min franskalärare, hon var så jävla jobbig med verb och böjningar. Den framtvingade ursäkten kan inte ha låtit äkta.
*När jag var 8-9 år och hade åkt fast för snatteri och "mamma" sa att jag skulle be henne om ursäkt för att jag hade skämt ut henne så. Jag bad om ursäkt men tyckte verkligen inte att jag hade något att be om ursäkt för. Jag snattade rätt mycket när jag var yngre och det gjorde jag helt enkelt för att jag var tvungen. Jag fick ingen veckopeng och hur skulle jag annars få pengar till batterier till min freestyle? "Mamma" gav mig inte ett öre. När jag flyttade till pappa så fick jag veckopeng av honom och då slutade jag snatta, jag behövde ju inte längre.
* När jag var 16 år och var hemma hos min syrra 78 som då var sambo med en kille som var hemskt tråkig och allvarlig av sig. 78 knuffade in mig i en hylla där det stod en porslinstavla lutad mot väggen. Porslinstavlan ramlade ner och 78's sambo spände ögonen i mig när han frågade om det var hans Venezia (vad det nu var för något). Det var ju inte helt mitt fel för syrran knuffade mig men jag tog smällen för henne. Jag svarade oerhört kaxigt något i stil med "Den där fula aprikosa saken? Ja den brakade ner för hyllan var så ostadig. Sorry." och 78 började skratta.
* När jag var 14 år och nyss hade flyttat till min pappa. Det var sommar och min nyvunna frihet var underbar när det kom en festival till stan. Jag kom inte hem förrän klockan var efter 02 och pappa var vansinnig på mig. Jag bad om ursäkt men förstod inte riktigt varför han var så arg. Jag visste ju vart jag var hela tiden, det måste han väl ha förstått?
* Också när jag var 14 år och nyss hade flyttat till pappa. Min äldsta syrra 71 var mitt emellan två lägenheter en tid och hon la beslag på mitt rum. Mitt rum! Vi bråkade hela tiden, pappa flydde fältet, 78 stack till sin dåvarande pojkvän och jag och 71 kunde bråka så mycket vi ville. Det var krig minst sagt. Men 71 ringde pappa och skvallrade att jag hade sparkat henne i magen och då tvingades jag be om ursäkt trots att 71 hade sparkat mig i magen först. Hon kallade mig för ungjävel och jag kallade henne för klimateriehäxa. Jag tyckte hon var det: 26 år gammal som hon var då... Hrrm...
 
Men jag har inte gjort någon pudel den senaste tiden. Det är väl drygt 10 år sdan sist. I min familj ber vi inte om ursäkt så mycket. Det är lite konstigt men vi gör inte det. Jag lärde mig först att be om ursäkt när jag blev äldre, när jag var barn gjorde jag det nästan aldrig. Det var ju bara när jag blev tvingad. Jag tror mina föräldrar försökte lära mig och mina systrar men de gav väl upp mer och mer ju äldre vi blev. Det var mycket bråk mellan oss systrar när vi var yngre. Slagsmål var vanligt, jag kommer ihåg att "mamma" sa att vi slogs lika mycket som pojkar. Dumt sagt. Minns inte vem som brukade vinna slagsmålen dock, vi körde alla tre med halvnelson och ben runt de andras hals. Jag vann väl några gånger för jag hade små vassa tänder på den tiden, 78 vann väl några gånger för att hon drog oss i håret och 71 vann väl några gånger för att hon hade så jävla vassa naglar. Det finns ett skolfoto på 78 där hon har röda märken under ögat för att hon och 71 hade slagits dagen innan. När jag tänker tillbaka på det och funderar lite så blir det solklart att vi levde som vi lärde. Vi såg ju våra föräldrar slåss nästan varje dag, mot slutet iallafall, och då var det ibland riktigt våldsamt. Det är några minnen jag skulle vilja slippa: hur pappa försökte hålla fast "mammas" händer för att inte bli skadad och hur jag och 78 står och klänger oss fast vid 71 som fick ringa polisen. Jag var nog knappt 3-4 år första gångerna. De gångerna jag minns iallafall.

Shit vad tiden går. Jag måste fixa mig. Har ju halkbana idag. Jag ska halka som fan! Är lite nervös men litar helt på att Gamlingen gjorde en korrekt bedömning när han sa att jag var redo för halkbanan. Ser fanimej fram emot det. Mellan 11 och 15 får ni tänka på mig och att jag halkar omkring. Hoppas biljävlen inte lägger sig på taket bara, det vore ju för mycket. Det ska regna idag också. Tur att det inte ska bli minusgrader. Iiiih! Usch, nu blev jag skitnervöööööööös.

Jag var skitsur idag när jag la mig för att sova. Hade varit vaken hela natten och strax före 08 la jag mig för att sova lite. Hade tänkt att ligga och lyssna på radio och somna sådär långsamt och skönt. Då försvann elen. Igen. Jag skickade ett sms till min killkompis E för att höra ifall hans el också var borta. Han bor i området bredvid mitt så om han också var utan el betydde det att avbrottet var lika stort som förra gången. Men E hade el. Samtidigt kunde jag inte höra något på lokalradion på mobilen. Jag hittade kanalen men det hörde bara lite brus och jag gissade att det var för att radiostationen också var utan el. Såvitt jag kunde komma på så sänder lokalradio från ett ställe inne i stan så jag trodde elavbrottet var jättestort. Det här var ju tredje jävla gången på ungefär sju veckor som elen försvann och jag låg och förbannade elbolaget innan jag somnade. När jag sedan vaknade var elen tillbaka igen. Har en timer till vattenkokaren och på den kunde jag se att elen var borta i ungefär tre timmar. Är fortfarande jättesur på elbolaget. Tre jävla strömavbrott på sju veckor liksom! En gång, visst det kan hända. Två gånger, tillhör ovanligheterna. Men tre jävla gånger? Sitta fast på en öde ö från 1600-talet tre gånger. Jag hatar elbolaget. Har ännu inte fått reda på hur stort avbrottet var heller. Elbolagets hemsida ger ingen info och de säger inget på nyheterna heller. Kanske ska testa lokalradion igen. Jävla el. Det är inte klokt så beroende av el man är. Vad fan kan man göra utan den liksom?

Om jag hade varit telekinetisk hade jag aldrig vaknat. Jag vaknade av klockradions helvetespiiip prick 06 fastän mobilen skulle ha väckt mig 20 minuter innan. Jag hatar klockradions piiip, det finns inget värre ljud att vakna till än "piiip-piiip, piiip" så jag använder den bara som backup. Blir omedelbart urförbannad om jag hör "piiip-piiip-piiip" det första jag gör på dagen. Måste väl ha gått upp som en zombie och tryckt på snooze när mobilen gick igång 05.40, för sedan fick jag vaknade till oljudssymfonin av piiip-piiip-piiip, "AFV" på teven och "Curly Sue" som mobilen sjöng. Hade jag varit det minsta telekinetisk så hade jag slängt åtminstone klockradion åt helsike.

Men upp kom jag iallafall. Är till och med lättad över att jag faktiskt kom upp för om jag hade sovit vidare och missat den praktiska delen av "Riskettan" så hade jag blivit skitsur. Utsövd är jag också för jag somnade runt 21.30, nästan så fort jag la mig. Har sovit gott också, det är så ovanligt numera att kombinationen utsövd + en god natts sömn känns konstig. Men det är ju för att jag var vaken så länge igår. Ja igår ja. Jag sjönk igår, var nere i det där svarta hålet av mörka tankar. Mådde inte alls bra och jag avslöjade alldeles för mycket. Jag ville inte skriva mer i min blogg om F men så dåligt som jag mådde igår så var det oundvikligt. Mår mycket bättre idag dock. Sömn är bra för mycket. Inte har jag drömt något heller. Inte vad jag minns iallafall. Jo förresten, jag drömde något om att min kusin var jättefull och satt och garvade åt mig för att jag hade tagit på mig trosorna utanpå jeansen. Undrar vart min hjärna fick det ifrån?



Nu måste jag fixa mig, ska ta bussen vid 08 för att vara på körskolan 09. Är lite bakom schemat för jag hade ju tänkt gå upp 05.40.

Nu är jag hemma. Har dragit på mig nattlinne och pyjamasbyxor som är nerstoppade i rosa tåsockar, tvättat bort sminket och satt upp håret i en hästsvans. Äter en jättebaguette och det får vara min middag idag. Orkar inte laga något.
AF-mötet var sådär. Mina nya arbetsförmedlare gav inget större intryck på mig. Hela hon såg beskedlig ut och jag är redan nu rätt säker på att hon kommer bli en av dem vars ansikten blir suddiga i mitt minne efter en kort tid. Hon verkade nämligen inte bry sig så mycket och hon kom inte med några konkreta idéer om praktikplats eller studier. Hon var trevlig och verkade snäll, men inte mer än så och allteftersom minuterna tickade blev jag mer och mer säker på att jag aldrig kommer låta henne komma nära inpå mig. Jag kommer aldrig öppna mig för henne, det är jag säker på. Tyvärr, men så är det med vissa människor man träffar. Man klickar helt enkelt inte och man måste klicka, åtminstone litegrann men helst ska det klicka rejält. Jag har genom åren träffat så många handläggare på olika myndigheter och har väl blivit lite av en människokännare antar jag, för nu för tiden vet jag väldigt snabbt ifall jag kommer klicka med - och därmed öppna mig för - en handläggare eller ej. Det som avgjorde saken med hon den här nya arbetsförmedlaren var att hon strax innan mötet var över, sa till mig att "gå hem och fundera på praktikplatser" tills hon kallar mig för ett möte strax innan jul. Att säga så är detsamma som att säga till personen, mig i detta fallet, att man inte orkar bry sig. Jag insåg omedelbart att jag aldrig skulle öppna mig inför henne. Jag har inga idéer alls när det gäller praktikplatser, min bästa och enda idé var att praktisera hos frisörtjejen jag känner sedan tidigare men hon hade ju redan en praktikant. Jag kan verkligen inte komma på något annat ställe, jag har inga kontakter någonstans och min övervakare på vuxendagiset sa att jag kunde glömma praktik inom handeln eller café/restaurang för facket ville tydligen inte ha några praktikanter. Jag har absolut inga idéer alls, jag vet inte om jag har missat något här, jag tror inte det för jag har gått igenom möjliga praktikställen flera gånger. Men vad jag kan komma på så finns det inget annat ställe än hos frisörtjejen och hennes praktikant är inte ur vägen förrän i februari. När handeln och café/restaurang går bort pga fackets bestämmelser så finns det ju inte mycket kvar.

Jag blev besviken när jag gick ifrån AF-mötet. Det faktum att Nalle Puh också var med på mötet hade fått mig att tro att det skulle hända något. När jag kom dit så tänkte jag att nu skulle vi sitta ner alla tre och försöka ta itu med mig och min prekära situation. Åtminstone det sista. Jag hade förväntat mig det, att något nu skulle hända och att det skulle bli något. Jag var väl för optimistisk. Jag kände mig helt desperat och ville bara skrika rakt ut efter någon som kunde hjälpa mig. Någon som kunde ta över liksom. Gick till Åhléns och letade efter en present till syrran 71's dotter. 71 har bjudit in alla hon och hennes kille känner på namnceremoni för sin dotter, de hade en namnceremoni för sin son för ett par år sedan och de där ceremonierna är väl istället för dop. Iallafall ska man ge barnet en present och jag har inte hittat något till syrrans dotter ännu. Hon är den första flickan i nästa generation också så jag hade tänkt att ge något extra fint. När mina syrror hade namnfest och dop (78 döpte sin son, konstigt eftersom hon inte är döpt...jag ger mig fan på att det är hennes pojkväns mamma som är diakonissa som spelade in där) för sina söner så nöjde jag mig med att ge pojkarna fotoramar av tenn i present. Sådana där söta där det står "Mitt Första År" och liknande, jag kom inte på något bättre. Till 71's dotter hade jag tänkt att ge två maracas av trä som är målade som Barabapappa. En skrammelgrej i glada färger är väl asroligt för en femmånaders baby att lattja med, dessutom var maracasen inte så dyra heller. Men de fanns inte på Åhléns när jag kollade och jag orkade inte fråga någon vart de fanns heller. Jag hade nämligen en låt i mobillurarna som gjorde mig ledsen, Snooks "Inga Problem" och det var väl lite självplågeri kanske men jag satte den på repeat. Låten gav mig långsamt lite perspektiv och jag började titta på julpynt istället. Åhléns har väldigt fint julpynt, jag har knappt något alls och jag ville köpa en massa nu idag. Har dock inte råd med onödigheter, iallafall inte innan jag har köpt present till 71's dotter. Om inte Åhléns får in de där maracasen jag hade tänkt ge så får jag nog ge min systerdotter något annat, och det kan ju bli bra mycket dyrare än 130 kronor som maracasen skulle ha kostat.

Gick till hem till M för att få luta mig mot någon som är starkare än jag själv, men han var inte hemma. Jag blev nästan lite glad över att han inte var det för jag vill inte gärna tillåta mig själv att luta mig mot honom. M har blivit lite extra orolig för mig efter det som hände med F i augusti. M är mån om mig såklart men efter F och "det där" som han gjorde så har M blivit ännu mer nojjig över mig. Jag mår fortfarande väldigt dåligt efter F och det han gjorde och jag börjar gråta ibland när jag tänker på det. Oftast när jag ligger i sängen och ska sova: tankarna kommer och jag kan inte hindra att det trycks på playknappen i mitt huvud. Det vill jag inte säga till M. Han oroar sig redan alltför mycket och jag ser hur det påverkar honom. Hela han blir ledsen när jag säger något om att jag fortfarande mår dåligt. Hela M's kropp sjunker liksom ihop som om han blir nertyngd av något och det syns oerhört tydligt eftersom han vanligtvis har en väldigt rak och lite strikt kroppshållning. Jag mår som ett as när jag ser förändringen hos M. Det är bara fruktansvärt hemskt att se och jag blir arg på mig själv för att jag inte kan komma över "det där" så jag kan sluta tynga ner honom. Jag tvingar mig hellre att hålla det inom mig istället för att få M att sjunka ihop och se ut som en ledsen liten pojke när han tittar på mig. Jag måste bli stark i mig själv. Åtminstone spela stark så att ingen mår dåligt bara för att jag mår dåligt. Jag får dåligt samvete då. Får dåligt samvete för att jag kanske tynger ner mina bloggläsare genom att skriva om det. Vill be om ursäkt för att jag måste få ut mina tankar från mitt huvud där de bara gör skada. Jag förstår ju att det är bra att jag får ventilera, om än bara genom bloggen, för om jag håller allt inom mig så orkar jag nog inte mer. 
Ibland önskar jag att jag kunde ringa min "mamma". Har tänkt på vänner som genom åren har haft både små och stora problem som jag och andra vänner har försökt lösa, men som sedan deras mammor har löst. De har liksom alla sagt "Jag ringde mamma och berättade och då kändes det mycket bättre." och liknande när de efter några dagar har fått sina problem lösta eller mildrade av sina mammor. Jag vill också ha en mamma. Min styvmor är den största biten till mitt eviga mammapussel och hon finns ju där för mig. Vi har kontakt fastän hon och pappa inte är ett par längre. Jag och min styvmor har ju kvar vår relation även om hon och pappa inte har det. Jag har funderat på att prata med henne och berätta om F och att jag fortfarande har mardrömmar ibland pga "det där". Hon är ju psykologterapeut med inriktning på kristerapi, med andra ord är hon den perfekta personen att berätta det här för. Även om hon skulle bli chockad så skulle hon säkert klara det bättre än de flesta andra. Men, (och här kommer ett men som jag inte har skrivit om förut för jag har inte orkat) men, hon har dåligt hjärta. Hon har hjärtflimmer och det har hon haft från och till under hela tiden jag har känt henne, en väldans massa år, men det har blivit värre på senare år. I våras fick hon en hjärtattack men hon klarade sig bra bortsett från att hon numera orkar väldigt lite. Hon jobbar fortfarande fast nu tar hon emot patienter i sitt hem istället för att cykla till sin praktik som hon gjorde förut. Jag har skrattat lite åt att hon vägrar sluta jobba, det är så typiskt henne. Men iallafall, trots att hon skulle vara den bästa att berätta allt för så tror jag inte att jag vågar. Min styvmor är ju inte jättesvag men jag vill inte förvärra något. Fast jag tror hon misstänker att något större ligger bakom mitt dåliga mående än det som jag har sagt till henne. Har skyllt på att jag mår dåligt för att jag är arbetslös och outbildad för jag vågar bara inte berätta sanningen för henne. Jag vill fortfarande inte berätta för mina systrar heller. Min tjejkompis N vet dock, det bara rann ur mig när vi pratade i telefon förra veckan och hon började gråta lite när jag berättade. Fast hon sa att hon grät för att hon var arg. Men jag vill inte berätta för syrrorna. De skulle nog börja gråta, speciellt 78 för hon har nära till gråten precis som jag. Jag ska tvinga mig till att bli stark i mig själv istället, och tills jag blir det så kan jag nog spela stark. Det är jag van vid.

Jag somnade igår. Såklart. Slocknade runt 08 och vaknade typ 15. Vad skojigt alltså. Fast jag försöker allt vad jag kan att inte bry mig om det, försöker tänka typ "Vad gör det om hundra år?" för det är ju inte roligt att få panikillamående så fort man börjar slumra lite. Jag somnade senare på kvällen istället. Konstigt att jag var trött klockan 22 när jag då bara hade varit vaken i sju timmar. Sov en dryg timme, vaknade av en mardröm om F och sedan kunde jag inte somna om. Kommer inte ihåg vad drömmen handlade om men det var om F iallafall och jag vaknade helt fylld av obehag. Har istället legat och läst riskutbildningsboken och lyssnat på "Vaken" på P3. Det är ett trevligt program att höra på natten.
Har äntligen läst ut den urtråkiga "Riskettan"-boken, dagen innan jag ska göra del ett i riskutbildningen på körskolan. Imorgon är det den teoretiska delen av riskutbildningen och på måndag är det den praktiska: halkbanan. Urch. Jag tycker det låter hemskt läskigt att köra på halkbana, har hört historier om älghinder och bilar som har lagt sig på taket. Gamlingen har dock sagt att älghindret är borttaget från "vår" halkbana nu så jag slipper iallafall det. Jag kommer väl antagligen att göra saltomortaler med bilen istället. Boken till riskutbildningen har jag iallafall läst ut nu. Det var nog de tråkigaste 53 sidorna jag någonsin har läst! Det handlade ju bara om att man inte ska köra när man har druckit alkohol, tagit droger eller är trött. Well, duh! Som om jag skulle göra det? Tanken att köra när jag har råkat droga eller supa lite (för det gör jag ju så himla ofta...) skulle inte ens komma in i mitt huvud. Sådan ultraidioti ligger inte för mig. Och jag har haft många, många körlektioner när jag har varit vaken 30+ timmar, jag vet hur jävla fräsch i huvudet man är då.

Det fanns ett par saker i boken som var intressanta dock. Jämförelsen mellan män och kvinnor bakom ratten var intressant, det bekräftade också en sak som jag har funderat på ända sedan vi diskuterade det på teorin förra året: nämligen att män orsakar fler olyckor än kvinnor. Män är helt klart överrepresenterade i olycksstatistiken. Nio av tio rattfyllerister är män. Och i avsnittet om hjärnan och hur den mognar står det att den kvinnliga hjärnan är färdigutvecklad i 20-årsåldern medan den manliga hjärnan behöver ytterligare fem till sju år på sig. Unga förare mellan 18 och 24 (där kom jag undan) är överrepresenterade i den mesta olycksstatistiken... men det står också att "unga förare" när det gäller trafikolyckor är detsamma som "unga män".
Och sedan står det frågor som man ska diskutera i gruppen och det är det jag ska göra imorgon. Blir nog en vild diskussion. Den eviga kampen mellan könen brukar skapa hetsiga diskussioner. Jag vet redan vad jag ska svara på det där om män vs. kvinnor i trafiken. Inte för att jag vill trasha män här då men, de tänker bara inte. De tänker inte efter hur de ska komma från punkt A till punkt D utan de bara kör och sedan när det kommer hinder eller händer något vid punkt B eller C så är de totalt oförberedda och gör panikfel. Sedan beror det nog väldigt mycket på att pojkar uppfostras till att ta risker, stereotypisk manlighet. Kvinnor tänker längre, vi tänker på punkt A, B, C och D och vi planerar in att saker och ting kan hända eller gå fel mellan A och D. Jag har en teori om att att det kommer naturligt för kvinnor att tänka längre in i framtiden än vad män gör, jag tror det är i våra gener helt enkelt. Det finns i XX men inte i XY. På biologisk nivå tvingas kvinnor till att ta det lugnt och tänka efter, annars skulle man väl inte få något gjort när man går med bebbe i nio månader liksom. Min teori bara. Sedan är det ju det där med det förbaskade testosteronet vs. östrogen och det är bara det första som skapar aggressivitet.

Det låter ju som om vi borde förbjuda män att köra något annat än en gräsklippare. Det tyckte inte M när jag pratade med honom i förrgår när jag precis hade börjat läsa boken. Jag läste upp allt det där och sa sedan att män borde antingen förbjudas helt från vägarna eller så får de vänta med att ta körkort tills de är 30 då de flesta har lugnat ner sig. M bara fnös sådär som han alltid gör när han inte vet vad han ska svara. En seger för mitt kön där alltså. Han höll dock med om att 18-åriga killar verkligen inte borde få ta körkort. Jag får nog säga att inga 18-åringar ska ta körkort. Det borde finnas krav på att man ska övningsköra en viss tid och det enbart med körskolelärare (föräldrarna vet inte ett skit när det var 20-40 år sedan de tog sina körkort...) och sedan ska man inte lunna få körkortet innan man är 23 om man inte kan uppvisa tillräcklig mognad. Så det så. Jag behöver bara tänka på eleverna på min körskola för att kunna sålla bort nästan alla. Men det är väl det som körkortets prövotid är till för: minsta misstag under de två första åren så ryker körkortet. Om man så bara missar en stoppskylt. Ja, om snuten ser det alltså.

Visst fan! Jag har ju AF-möte idag. Ska träffa Nalle Puh och min nya arbetsförmedlare, som jag redan ogillar, klockan 15. Det har jag sett till att glömma bort men min mobil påminde mig nyss. Då får jag vara vaken länge idag.

Jag kan inte bestämma mig nu. Är astrött efter att ha varit vaken sedan klockan 12.30 igår men att gå och lägga mig nu verkar ju lite...riskfyllt. Eftersom jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta hur jag funkar efter 17 vakna timmar. Det är ju inte så långt i och för sig men om jag har varit vaken länge så kan jag väl lika gärna fortsätta? Det känns bara inte så meningsfullt att gå och lägga mig nu för jag vet ju att jag kommer vakna sen eftermiddag och omedelbart gå in i badrummet för att svära åt min spegelbild som stirrar tillbaka på mig med en oförstående, och något dimmig, blick. Och sedan får jag ångest över att jag ännu en gång lyckades med det förbjudna: att totalt fucka upp sömnen. Igen. Igen. Igen. Igen. Jag är väl något av en optimist när det gäller mina ständiga försök att vända dygnet rätt. Konstigt, för när det gäller allt annat så lutar jag mer på pessimisthållet. Cynikern i mig förväntar sig bara sämsta tänkbara scenario, oavsett vilket. Fast då borde jag ju inte bli sur på mig själv när jag misslyckas med att vända dygnet rätt.

Jag kan ofta känna mig väldigt kluven där alltså. I och med att jag har märkt att jag är på god väg att utveckla ännu ett hinder så försöker jag dock att inte tänka "Äh fan jag somnade!". Har ju märkt att jag ibland kan få panikillamående när jag ligger i sängen och är på väg att somna när det är fel tid, dvs dagtid. Känns verkligen som om jag är på väg att kräkas. Även om jag inte bryr mig om att jag sover på dagen så kommer det ändå, så fort jag börjar glida in i slummersömnen. Men när det ännu är morgon och mörkt ute, vilket det är hela tiden nu, så "får" jag fortfarande gå och lägga mig. Så jag sitter i valet och kvalet nu. Sova? Inte sova? Om jag håller mig vaken 24 timmar så brukar jag vara tillräckligt speedad för att då bara kunna ligga i sängen och vila en stund utan att somna och sedan kan jag stiga upp igen och vara piggare. Förra sommaren när jag städade restaurangen fick jag in en väldigt väl fungerande sömnrutin. Brukade komma hem vid 10.30 och då åt jag vad som var lunch för mig (åt ju frukost vid 05.30) sedan satt jag vid datorn en dryg timme, gick och la mig vid 12 och sov till ungefär 14. Det där funkade nästan hela tiden, det var bara de sista två veckorna som det inte funkade så bra för då var jag så jävla sliten av jobbet att jag sov så länge jag kunde. Jag var sliten helt enkelt. Kommer ihåg att jag försökte ta en promenad en dag när jag bara hade en vecka kvar av vikariatet och jag orkade inte gå i 10 minuter ens en gång. Överhuvudtaget var det jobbet väldigt slitigt, jag var så trött hela tiden och jag gjorde knappt något annat för jag hade ingen ork till det. Låg mest bara på soffan och glodde på tv. Första månaden var okej men sedan blev jag bara mer och mer sliten.
Städare är ett ofantligt slitigt jobb, om någon inte tror mig så slår jag den personen. Efter förra sommarens vikariat har jag stor respekt och beundran för städare. De gör något som är oerhört slitigt och de ska respekteras! Dessutom är det ett äckligt jobb: jag jobbade midsommarhelgen och dagen efter midsommarafton var en av toaletterna helt sprutlackerad med bajs. Det var så äckligt att jag spydde lite, det kom upp litegrann i strupen liksom. Och när jag skulle byta de där förbannade sanitetspåsarna! Usch, jävla vidriga småbarnföräldrar som lägger blöjor i sanitetspåsarna! Låt mig förklara: sanitetspåsarna byts en gång per dag, det är ett lock på behållaren, lägger man något illaluktande där i så får det "mogna" och jäsa lite utan att luften där inne byts ut innan det är dags att byta sanitetspåsen. När man sedan lyfter på locket dagen efter så får man ett slag i ansiktet av lukten. Och den lukten går inte ens att beskriva. Ge fan i att lägga blöjor i sanitetspåsarna! De är bara till för tamponger och bindor, blöjor ska slängas i papperskorgen. Förra sommaren fick jag reda på att båda mina syrror la sina barns använda blöjor i sanitetspåsarna när det hade varit blöjbyte på ett café eller en restaurang. Gud vad jag skällde ut mina syrror. Men nu vet de också att de inte ska göra så. Både 71 och 78 har sagt att de tänker på det jag sa till dem varje gång de måste byta blöja på sina barn.
Insideinfo av en före detta städare. Lägg den för fan på minnet.

Syrran 78 ringde nyss och vi pratade i 40 minuter. Hon var depparedyster för hennes vikariat på ett dagis slutar snart och hennes nuvarande plats går till någon annan som hade läst en viss pedagogik. Kommer inte på nu vad just den pedagogiken hette men det var något som lät lite avvikande tyckte jag. Gick ut på att man skulle involvera föräldrarna i allting och göra ständiga undersökningar av barnen. Reggio Emilia hette det. Så som 78 beskrev det tyckte jag att det lät som om det skulle ta väldigt mycket tid och inte lämna någon tid för att lära känna varje barn som individ. Jag gick ju på Montessori och det tyckte jag var väldigt bra nu när jag tänker tillbaka på det. Tror jag gick nästan tre år på Montessori innan jag började ettan på en vanlig skola. Eller om det var två år kanske. Så som jag minns Montessori var det väldigt kreativt för man skulle göra sina egna leksaker och block och sådant. Det var mycket pyssel också. Jag tyckte det var så bra att jag ska sätta mina framtida barn på Montessori. Man lärde sig så himla mycket, allt det man lärde sig i första klass kunde jag redan när jag började i ettan. Alfabetet, skriva sitt namn och det där, sådant lärde man sig på dag ett på Montessori.

Både jag och 78 är Montessoribarn och jag föreslog att hon skulle läsa just Montessoris pedagogik eftersom hon vet hur man upplever det som barn. Hon gillade att gå på Montessori lika mycket som jag gjorde. Men 78 kan inte plugga mer för hon har redan fått studiestöd och lån för sex år och mer får man tydligen inte ha. Min syrra sa att hon flummade bort ett år på folkhögskola, festade bort ett år på "språkresa" och slösade bort ännu ett år på onödiga datakurser och 20 poäng engelska innan hon började lärarutbildningen. Det ångrar hon nu eftersom hon skulle behöva plugga mer för att kunna få jobb. Hon var lite sugen på att plugga Montessoripedagogik faktiskt men hon kan ju inte få mer studiestöd. Hennes CSN-skuld är nu runt 500 000. Shit pommes frites. Det är ju mer än vad hennes pojkvän har och han är läkare. Vad läskigt att ha så mycket i studieskulder.

Om jag ska välja ett jobb som jag absolut inte vill ha så är det nog på dagis. Skrikiga barn som hostar och nyser rakt ut liksom. Usch. Jag praktiserade ett par veckor på ett dagis när jag var 16-17 år och det fick mig att vilja köra med dubbla kondomer en lång tid efter det. Jag blev väldigt trött av det också, brukade somna på bussen hem ibland. Syrran 78 kände samma sak nu när hon jobbar på dagis, när hon kommer hem så orkar hon knappt ta hand om sitt eget barn så hon vill inte fortsätta jobba på dagis. Hon är ju utbildad att ta hand om äldre barn, klass 1 till 6, och det är det hon vill göra men det verkar inte finnas några lediga jobb där.

Det är svåra tider för alla, oavsett om man har utbildning eller ej.

Jag skulle ha börjat på vuxendagisets praktik idag. Det gjorde jag inte, hade tvättstuga idag och var tvungen att prioritera det för jag hade inte en enda trosa kvar. Inte ens ett par strumpor hade jag kvar. Fick gå till tvättstugan i ett par glittriga tights och Wonderbra med en av M's urtvättade t-shirts över. Oerhört moderiktigt. Påminde lite om 90-talets era av "heroin chic". Det blir så när man missar fyra, fem tvättider i rad. Jag får väl dyka upp på praktiken imorgon och låtsas som ingenting. Kan säga att jag glömde bort det eller något. Om jag säger att jag hade tvättstugan så får jag väl samma sorts svar som jag fick när jag frågade ifall jag fick gå ifrån vuxendagiset eller praktiken för körlektioner: "Ta körkort får du göra på din egen tid! ". Jag skulle väl få höra "Tvätta kläder får du göra på din egen tid!" gissar jag på. Så jävla korkat uttryckt... Jag är arbetslös: all tid är min tid för fan. Överhuvudtaget: all tid en person har är personens egen tid. Om man har ett jobb väljer man dock rätt så ofta att spendera några timmar av sin egen tid på jobbet eftersom man får lön. Även om arbetsgivaren säkert tror att man älskar att slösa bort sin egen dyrbara tid på jobbet när man istället kunde sitta hemma framför datorn i mjukisbyxor med Gällivarehäng och tömma The Pirate Bay på filmer. I själva verket skulle ingen ens visa sig på jobbet om man inte fick någon lön. Man kan bara sno ett visst antal av jobbets pennor innan man tröttnar på det.

Jag undrar om kanske Nalle Puh eller den där nya arbetsförmedlaren kan skriva något "frikort" åt mig så jag slipper praktiken? Meningen med vuxendagisets praktikplats är inte att man ska få jobb där, snarare är det bara för att man ska få något att göra på dagarna. Jag tror inte ens det går att få jobb på secondhandaffärens sorteringslager. Förra veckan när jag var på vuxendagiset så fick vi besök av några som hade hade om praktikplatserna på lagerhuset och de sa rakt ut att de som var anställda på lagerhuset redan fyllde alla platser som fanns. Det verkade inte som om någon skulle sluta heller. Känns ju meningsfullt att praktisera där då... Jag är så fucking trött på vuxendagis! Det är drygt tre år sedan jag sist var på vuxendagis och redan då var jag utled på det. Det är totalt meningslöst det här med vuxendagis alltså. 
Förra veckan hörde jag några av övervakarna snacka om hur svårt de hade det ekonomiskt där på den avdelningen i kommunen, de sa något om hur de hade gått back med 25 miljoner och knappt kunde hjälpa de arbetslösa pga det. Övervakarna sa att det var Arbetsförmedlingen som hade "alla pengarna" och kunde hjälpa dem (de arbetslösa alltså) och att vuxendagiset inte hade en chans. Det var nog inte meningen att jag skulle höra det för de sa det där inne i fikarummet när de trodde att alla arbetslösa var ute på rökpaus. Lustigt att övervakarna hade råd att fika med bakelser när hela avdelningen hade gått back 25 mille... Det finns mygel överallt. Man ser mycket som arbetslös och allmän odugling. Folk tror inte att man lägger märke till det men det gör man. Iallafall lägger jag märke till det. Jag ser saker och ting fast folk tror att jag inte gör det. Jag ser detaljer och jag kan lägga ihop både ett och annat tills jag får en hel bild. Ibland funderar jag på om den förmågan kan tyda på att jag är intelligent. Jag vill så gärna känna mig intelligent nämligen. Önskar hett att jag var smart men jag tror att jag lutar åt andra hållet faktiskt. Jag ligger nog precis under medelintelligensen. Är rätt säker på det, jag får ju bevisat för mig gång på gång att jag är det för jag vet inget som är av nytta. Vad fan är en bruttonationalprodukt liksom? Jag läste någonstans att Baylies är en del av Irlands bruttonationalprodukt, vad är då Sveriges bruttonationalprodukt? Ikea och ABBA eller? Varför är det bra/dåligt att kronan stärks mot euron och dollarn? Vad är reporänta? Varför är den så viktig? Varför är skatten olika för olika människor? Hur funkar facket och a-kassan? Vad är den offentliga sektorn? Var finns den? Varför är den offentlig? Kan man bara gå in där i den offentliga sektorn och göra vad man vill?
Jag vet ingenting om det där. Sådana riktiga och viktiga grejer vet jag ingenting om. Brukar försöka fråga folk ibland, som min pappa, min låtsasfarmor eller M för de kan sådant liksom, men pappa förklarar som om jag redan kunde allt, min låtsasfarmor börjar babbla om helt andra saker och M skrattar åt mig när jag inte fattar sådant som alla kan. Jag brukade tro att LO var ett enda fack men M sa ju något om att LO var alla fack och han sa det så självklart att jag inte vågade fråga mer om det. Jag tycker inte om att känna mig dum, även om jag nog är det. Jag vill hellre känna mig smart och viktig liksom. Det är väl därför jag gärna vill tro att min förmåga att lägga märke till detaljer och sådant är något speciellt. Och hur jag kan låtar in i minsta ton. Ibland brukar jag låtsas lite att det är något jättespeciellt jag har som gör att jag märker detaljer och lär mig varenda låt. Att jag har extra aktiv hjärna eller något sådant. Jag vet ju att jag är mixed, varken höger eller vänsterhänt, och det ska tydligen tyda på att hjärnhalvorna samarbetar bättre än hos de som är höger eller vänsterdominanta. Det ska vara ovanligt att vara mixed också, något i stil med 15% av världsbefolkningen eller så är mixed. Så sa en neuropsykolog jag träffade för tre, fyra år sedan iallafall. Jag kommer ihåg sådant, det hänger ihop med hur jag lägger märke till detaljer. Önskar att hon hade sagt mer om det där mixed. Det låter spännande och det låter lite som om jag skulle vara intelligent. Det skulle vara kul att vara det. Det skulle åtminstone vara kul att få känna mig intelligent. Visst jag är bra på att uttrycka mig, jag kan ord och vad de betyder men är det något särskilt? Tyder det på intelligens? Är det något att ståta med? Jag vill ståta med något.

Och så hade jag ännu en bloggpaus. Sorry, jag spelade Sims och fick en plantsim som grodde en plantbebis som sedan fick varma mackorambition. Han hade framgångsambition först men sedan skaffade jag en grej i ambitionskatalogen och tänkte ändra hans ambition. Så som simmen i videon ovan. Jag hade ingen aning om att det skulle bli en knäpp ambition. Hans livslånga önskan är nu att äta 200 varma mackor. Det ser lite konstigt ut att se något som ser ut som en växt sitta och äta varma mackor. Måste vara vegetariska? Allt han vill prata om och allt han vill göra innebär något med varma mackor. Hur skumt som helst. Är ju så man undrar vad det var för starka grejer som skaparna av The Sims rökte när de kom på det där.

Jag somnade väldigt tidigt igår. Tror jag slockade runt 18 och vaknade för en liten stund sedan. Vill spela Sims...

Bloggade jag aldrig igår? Jag minns inte riktigt vad jag gjorde... Tror jag spelade Sims. Gick till frisörsalongen och pratade med tjejen men hon hade redan en praktikant där. En ung tjej som går frisörutbildning på gymnasiet. Det får bli secondhandaffärernas lagerhus jag praktiserar på då. Måste komma ihåg att hämta ut fler allergitabletter annars kommer jag inte att klara av en enda dag där.

Gick in till stan igår också. Min låtsasfarmor sa ju att jag skulle få 200 i provision för att jag har hjälpt henne med Tradera, fota grejer osv, men när jag var hos henne sist så hade hon bara 100 kronor på sig just då så jag skulle få den andra hundralappen senare. Vilket var helt okej med mig. Det är inte alltid man har kontanter. När jag kom till henne igår så påstod hon att vi hade kommit överens om att den andra hundralappen skulle jag få så fort hon hade sålt lite mer grejer. Det finns alltid två versioner av en överenskommelse men nej, det hade vi inte alls kommit överens om. Hon sa att jag skulle få den andra hundralappen en annan dag när hon hade mer kontanter. Jag blev så sur att jag bara satt och vibrerade framför hennes sega dator som hon ville att jag skulle få ordning på. Hon hade lyckats få upp startfältet längs med skärmens högra kant. Hur fan lyckas man med det? Jag kunde faktiskt inte få tillbaka det ner där det ska vara.
Hon har nu sålt ännu en pryl och totalsumman hon har fått in är nu uppe i strax över 11 000 kronor. Då räknar jag inte med en servis, ett samlarobjekt, som jag hjälpte henne sälja i våras eller när det nu var. Den servisen gick för många tusenlappar. Igår sa jag faktiskt till min låtsasfarmor att jag tyckte det var lite väl lite provision jag fick, 200 när hon har dragit in elva lakan liksom. Svaret jag fick var typ: hon har ju aldrig tagit betalt för maten hon har bjudit mig på i sitt hem, man hjälper ju varandra, och om hon hade bett sin vän XX om hjälp så hade hon fått den hjälpen gratis.
Jag blev så sur att jag inte kunde säga något. Fan, om hon bjuder mig på middag så tackar jag ja för om jag tackar nej så reagerar hon som om jag hade förolämpat henne. "Är du säker att du inte vill ha något? Jaja... " Hon är sådan att hon alltid ska bjuda på fika eller mat när hon får gäster och kommer man hem till en sådan människa så måste man ju nästan tacka ja av ren artighet. Och visst, man hjälper varandra men man kan inte bara hjälpa och hjälpa hela tiden utan att få lön för mödan. Hade jag vetat att hon anser att hon betalar mig in natura så hade jag aldrig ätit en enda smula hos henne.
Jag har ju färgat min låtsasfarmor hår var fjärde månad de senaste fem åren. Hon kan inte göra det själv nämligen: hon ta lite färg i benan, lite runt om och sedan tror hon att det är klart. Det ser så hemskt ut, hon har ju grått hår men färgar det mörkbrunt, att jag har förbjudit henne att färga håret själv. Jag gör det hellre så det blir ordentligt gjort. Om hon skulle gå runt med håret så som det blir när hon färgar det själv så skulle nog folk skratta åt henne. Det ser verkligen för jävligt ut när hon gör det själv och jag vill inte att folk ska skratta åt henne för det. Alltså färgar jag hennes hår istället, det blir bra gjort och alla gråa hår täcks. Vad kostar det att färga håret på en salong? 300 åt gången? Jag har alltid gjort det gratis åt henne.
Och en annan sak: hennes jävla telefon! Den ringer alltid och hon svarar alltid även om vi sitter och fikar eller äter middag så svarar hon så att jag får sitta själv. Jag tycker det är fruktansvärt oartigt att sitta och babbla så länge i telefon när man har en gäst som hon gör varenda gång den ringer. Jag är ju ingen fin gäst hos henne men ändå, om man måste prata i telefon när man har gäster så håller man det kort och då bara om det är viktigt. När min mobil ringer och jag svarar så sitter hon och tecknar åt mig att jag ska sluta prata och om jag inte slutar då så börjar hon viska åt mig att jag ska säga att jag ringer upp personen senare. Jag pratar aldrig länge i mobilen, den är till för viktiga samtal och varenda samtal är knappast längre än tre minuter. Min låtsasfarmor tror ju att M är min pojkvän (jag har inte lust att förklara för henne hur ett KK-förhållande går till...) och när han har ringt mig på mobilen så tycker hon att antingen ska hon få prata med honom eller så ska jag lägga på omedelbart.

Och säkert att hon hade fått hjälp av sin vän XX istället: XX har fyra barn som alla är under 13 år. Men visst, om XX nu kan hjälpa min låtsasfarmor och spendera lika mycket tid som jag har gjort så sätt igång bara. Jag slipper gärna. Fy fan jag är så jävla förbannad på min låtsasfarmor! Hur många gånger har inte hon ringt till mig och pipit att datorn nu har hittat på något fuffens/Norton har inte installerats/den går inte att sätta på/datorn kräver ett lösenord som inte finns/den är långsammare än stelnad kola/hon kommer inte ut på internet, osv, osv.
Det är jag som har fotat alla grejerna hon nu har sålt för totalt 11 000 spänn. Hon hade inte fått in en enda femhundring utan bilder. Jag kan inte umgås mer med min låtsasfarmor nu på ett bra tag. Jag är för arg! Hon kan vara så nedlåtande av sig utan att hon ens fattar att hon är det. Bara "Nej men så är det inte, du ska inte känna så, det är fel, det har du missuppfattat" bla, bla, bla. Jag tror det är hela hennes generation som gör det: många 40-talister är sådana. Min låtsasfarmor är en sådan där jobbig pensionär som alla yngre människor stör sig på: en sådan som börjar prata med kassörskan på Ica "Jag tycker det är så kul att betala med kontanter istället för med kort, hundralappen är så fin, femtiolappen är tjusig och tjugolappen är ju bara så bedårande!" (som hon sa igår när jag följde med henne till Ica som bärhjälp) och står där som om det inte var en lång kö bakom henne. Hon är sådär att hon tycker att hon som har jobbat och betalat skatt hela sitt liv ska komma före alla ungdomar. Varning alla 40-talister: det är de avskyvärda ungdomarna som ska byta blöja på er om några år. Uppför er för fan.

Visst, jag gillar min låtsasfarmor väldigt mycket, men ibland kan hon ha förbannat dålig attityd. Jag behöver en paus från henne nu, annars kommer jag nog att smälla av och säga till henne vad jag tycker och det är ju helt fel, enligt henne. Hon ringde tidigare idag. Jag svarade inte.

Skit, jag vaknade nyss. Hade faktiskt alarmet på 08 så att jag skulle ringa vuxendagiset och hinna prata med frisörtjejen och åka in till stan för ett par ärenden. Men jag bara somnade om, trött efter gårdagens 34-timmarsdag. Typiskt att jag klantar mig nu när jag hade kommit på något så bra. Hinner nog fixa det idag dock. Ska bara få i mig lite kaffe så sticker jag sedan.

"C" undrade i en kommentar på mitt förra inlägg om jag inte kan få min läkare att skriva på papper om att jag inte kan jobba eller praktisera på vissa platser pga allergin. Nej jag kan ju inte det. Min allergi är tydligen inte bevisad tillräckligt. Att min läkare gladeligen har skrivit ut allergitabletter åt mig räcker inte som bevis. Jag måste utredas för att allergin ska bevisas. Löjligt som fan.

Lång dag, kom hem klockan 20 så: varning = långt inlägg. Fast jag har skrivit längre bloggar.
Först vuxendagiset klockan 09.00 där jag i enrum blev ställd mot väggen av en övervakare om varför jag inte hade hittat en praktikplats ännu. Jag sa som det var: att det står helt jävla still i mitt huvud angående praktikplatser, att jag inte har några kontakter någonstans what so ever och att jag behövde vuxendagisets hjälp för att hitta en praktikplats. Då verkade min övervakare jätteglad och kvittrade om att jag kunde vara på den enda praktikplats de hade kontakter på: en secondhandaffärs lagerhus dit allt kommer innan det kommer ut i butikerna. Eftersom jag var på Myrornas ett par dagar i våras så vet jag hur jag klarade det. Inte bra alls. Det fanns yttre faktorer som gjorde att det sket sig totalt, men förutom det så gick jag och snörvlade hela tiden pga allt damm från kläderna, mina ögon kliade och jag fick huvudvärk av den dåliga luften, och jag fick ont i ryggen av att gå och stå hela dagarna. Det hade inte funkat i längden att vara på Myrornas i våras, min allergi hade satt totalstopp förr eller senare. Alltså kommer det inte att funka att vara på secondhandaffärernas lager heller, och jag sa detta. Jag förklarade för min övervakare att jag har flera allergier som sätter stopp för vissa saker. Och panikångest, och sömnproblem. Övervakaren visade ingen som helst förståelse för detta och bokade in ett möte med en syokonsulent där på vuxendagiset och sa att jag kunde "...slippa allt det här..." om jag bara gick till secondhandaffärernas lagerhus på måndag morgon klockan 08. Skulle dessutom vara där heltid. Jag blev så sur och uppgiven att jag bara gick därifrån och sa så härsket jag kunde "Tack för all hjälp!" till övervakaren.

Gick in till stan och kände igen hur jag bara ville skrika rakt ut av frustration och ilska och besvikelse, men jag knep ihop. Började gråta istället men det var det ingen som märkte för det ösregnade då och jag kunde gömma mig under paraplyet. Vädret passade mig finfint idag. Gick till Arbetsförmedlingen och satte mig vid en dator. Jag sjönk, jag kände hur jag sjönk liksom. Fick tillbaka lite av min styrka efter ett tag när jag kollade upp info om en utbildning, den som är min våta dröm, och jag kände hur jag bara utstrålade en enorm aversion mot allt vad praktikplatser, myndigheter och vuxendagis är. Jag tänkte att jag skiter totalt i alla jävla praktikplatser, jag vill plugga och bli smart och ta över världen så att alla jävla översittare aldrig någonsin får makt över och kan sätta sig på den lilla människan igen. Aldrig! Men jag måste ändå hitta en praktikplats för annars får jag avdrag på bidraget. Och då kom jag helt plötsligt på en kontakt som jag har. 2001 praktiserade jag genom gymnasiet på en frisörsalong som drevs av dottern till en av mina lärare (och den läraren var för övrigt den ENDA läraren som någonsin har kunnat förklara matte så att jag har förstått: jag avgudar honom fortfarande för att han lärde mig procenträkning). På frisörsalongen fick jag göra lite allt möjligt, tvätta kundernas hår innan de blev klippta, sopa upp hår, tvätta handdukar, springa ärenden osv. Inget askul jobb direkt men jag och tjejen som drev salongen kom väldigt bra överens. Hon var bara några år äldre än jag och vi hade jättetrevligt ihop. Hon hade ingenting att anmärka på mitt jobb där hos henne, absolut ingenting, tvärtom så överöste hon mig med positiva kommentarer och jag fick ett jättebra "slutbetyg" eller var man ska kalla det. Så henne ska jag gå och prata med imorgon. Ska ringa vuxendagiset på morgonen och säga att jag gör eget arbete och raggar praktikplatser. Godtar de inte det så får de nog ta och dra åt helvete. Jag är utled på dem redan. Jävla kärringar som torterar arbetslösa i brist på annat att fylla sin låtsassocionomdag med.

Sedan på eftermiddagen hade jag körlektion. Nummer 40, jämnt och bra nummer. Det är hela fem veckor sedan jag körde sist och jag tänkte att jag säkert hade glömt bort allt. Typ. Det hade jag dock inte. Tvärtom så verkade det som, och kändes som, om allt hade sjunkit in djupare i mig. Allt som Gamlingen har sagt till mig och lärt mig, det verkar ha sjunkit djupt in i mig nu. Jag kollade inte en enda gång på växelspaken. Det enda jag gjorde fel idag var: körde in i en rondell lite för fort men det korrigerade jag snabbt plus att jag kom ihåg att kolla den förbannade döda vinkeln, och så var jag på väg att köra när jag skulle stanna vid ett övergångsställe. Det var allt jag klantade mig med, två saker bara. Förutom den odrägliga parkeringsbromsen men jag är inte alls sur för det. Jag skötte mig så bra med allt annat: hastighetsanpassning, motorbromsning i korsning, ECO-driving, blinkers, och allt var perfekt. Jag var perfektionen själv på dagens körlektion. Trots att jag då hade varit vaken 26 timmar. Fick backa och fickparkera, det sista med lite hjälp från Gamlingen, men överlag klarade jag mig nästan helt själv. När vi kom tillbaka till körskolan så satt vi kvar i bilen för det vanliga eftersnacket och genomgången och Gamlingen log och såg på mig med en blick som verkligen var kryptisk. Jag sa det faktiskt till honom att han såg väldigt kryptisk ut för han tittade på mig och log sådär lite mystiskt liksom. Då sa han att vi skulle gå in på kontoret och boka in tid för halkbanan. Holy fucking shit. Jag var väldigt tveksam samtidigt som jag alltid har litat fullständigt på Gamlingens beslut, vad de än har varit. Han har ju varit körlärare i 30 år liksom. Jag har sagt till honom att han får helt och hållet bestämma när jag är redo för halkbanan för om jag får välja själv så gör jag den helst inte alls... Vill hoppa över den tack. Vi gick in på kontoret och Gamlingen sa till sin fru att hon skulle boka in mig bland nästa omgång elever som ska göra halkbanan. Körskolechefen, Gamlingens fru, sa "Woohoo!" och klappade faktiskt händerna. Jag ville sjunka genom golvet typ men jag fattar ju deras syn på mig: jag är nog den enda elev som har polisanmält en av deras körskolelärare och de kom nog inte att glömma mig i första taget. Så för dem är jag nog lite speciell och de har nog hejat på mig lite extra. Efter att jag polisanmälde F så har Gamlingen alltid låtit mig köra 50 minuter istället för de vanliga 35 som är en körlektion. Ofta har jag fått köra en hel timme: när jag har suttit där i bilen med Gamlingen och 35 minuter har gått så har jag frågat om vi inte ska vända tillbaka till skolan snart och han har bara svarat "Nej det bestämmer jag, kör nu för fan!" på sitt speciella sätt. Och hans fru har varit så jättesnäll mot mig, verkligen underbart snäll.
Så nu är jag inbokad på nästa tripp till halkbanan och till nästa Riskettan-kurs. Riskutbildningen är tvådelad sedan årsskiftet så jag får en tyngre riskutbildning än min syrra 78 som fick sitt körkort för knappt två år sedan. Första delen av riskutbildningen ska jag göra nästa fredag, 27 november 09 till 12.30, och andra delen som är själva halkbanan är måndagen efter, 30 november 10.45 till ungefär 15.00.  
Tralala, men ändå: fy fan vad scary. Det blir inte Gamlingen jag får köra halkbanan med heller för han har semester då. Blir antagligen Idiotläraren som jag kör halkbanan med istället och det är jag okej med. Han är bra, så bra att jag får dåligt samvete för att jag kallar honom för "Idiotläraren" här i bloggen. Kruxet är dock att de här dagarna, 27 och 30 november så ska ju jag vara på praktik. Om jag inte kan få vara på frisörsalongen hos tjejen (vilket jag hoppas enormt mycket på, hon och jag hade mycket trevligt ihop) så måste jag ge mig och äta alla allergitabletter jag har och vara på vuxendagisets praktikplats. Vuxendagiset och soc kräver detta och det finns inga undantag. Om jag avbokar riskutbildningen och halkbanan så får jag vänta till efter jul med att göra dem, och det vill jag för fan inte! Jag har redan hållt på i ett år med den här körkortsgrejen! Jag får säkerligen inte mitt körkort innan jul men om jag kan spara några månader i tid så gör jag ju såklart det. Om jag kan få praktisera hos tjejen på frisörsalogen så kan hon säkert gå med på att släppa iväg mig dessa två dagar så jag kan göra riskutbildningen. Vuxendagisets enda praktikplats har stränga order om att inte låta oss arbetslösa lämna praktiken för något annat än möten på soc eller AF. Jag har frågat och till och med bett dem göra ett undantag men jag fick ett "Ta körkort får du göra på din egen tid!" till svar av min övervakare på vuxendagiset. Om jag får praktisera hos frisörtjejen så kan hon nog gå med på att släppa iväg mig drygt fyra timmar den 27 och 30 november utan att knysta något om det till min övervakare på vuxendagiset (som för övrigt verkar vara sadist).

Det hoppas jag på iallafall. Annars får jag bli sjuk den 27 och 30 november. Host. Jag kan känna mig krasslig på torsdagseftermiddagen och sedan stanna hemma fredagen, vara sjuk hela helgen och fortfarande vara krasslig på måndag. Kalla mig knäpp men jag prioriterar faktiskt körkortet.

(Ska nog försöka sluta svära på engelska, annars hade jag skrivit "Fuck" som alla andra normala 80-talister)

Knarkspelet The Sims 2 fick mig att glömma bort tiden totalt. Började spela klockan 21 igår...sedan var klockan helt plötsligt 05.30 och jag märkte hur jag var så kissnödig att jag inte visste vad jag skulle göra. Knarkspel!!! Jag ska vara på vuxendagiset klockan 09 och sedan har jag körlektion klockan 13. Jag kommer få trycka i mig Red Bull, kaffe, Dextro och en massa bananer om jag ska orka den här dagen. Om denna dagen på vuxendagiset blir som alla andra dagar där så kommer jag nog att somna av tristess. Är ju lätt att göra det om man dessutom har sömnbrist. Jag råkade somna en gång på mattelektionen i gymnasiet: hade varit vaken runt 33 timmar och förstod ingenting av det jag skulle räkna i matteboken så jag nickade till i några minuter innan läraren petade på mig och såg sur ut.

Nu fick jag en väldig lust att skriva på boken. Får inte. Måste åka till vuxendagiset och vara så produktiv jag kan men allt det oerhört intressanta man kan göra där. Har iallafall ett par grejer jag måste göra idag. Ska ju köra, lektion nummer 40, och sedan hjälpa min låtsasfarmor med hennes dator igen. Om hon klickar på en bild i utforskaren och sedan sitter och väntar på att den ska laddas upp på Tradera nu idag igen så kommer jag slita av mig huvudet och äta upp det. Fan, gå och plåga någon annan liksom. Hon har ju barnbarn som är födda på 80-talet och 90-talet, de kan väl hjälpa henne istället. De är skyldiga att hjälpa henne med det. Deras skyldighet att se till så att ingen annan måste offra sig. Jag hatar när min låtsasfarmor ringer och piper skrämt att hennes dator vill ladda ner Java: "Är det farligt...?". För hundra gubbar människa! Jag har ju sagt femtielva gånger att Java bara är bra för datorn! Jag önskar att hon kunde gå och irritera någon annan. Varför just jag? Varför? Jag är den sämsta som kan lära henne för jag är verkligen inte pedagogisk av mig. Är för fan yngsta syskonet och har aldrig behövt vara pedagogisk mot någon så som äldre syskon måste vara mot yngre syskon. Min syrra 78 är lärare och det passar henne. Hon som alltid har behövt medla mellan mig och 71 när vi var yngre. Äldsta syrran 71 är pedagogisk nog att inte vara pedagogisk längre. Iallafall inte mot mig för jag blir sur när hon drar på sig "lilla stumpan"-attityden och ska lära mig hur saker och ting går till. Enligt hennes snedvridna världsuppfattning då (äldre syskon fattar ju lixsom ba noll asså typ...amen Guuud lixom). Min låtsasfarmor är äldst av fyra syskon och hon är lärare så hon förväntar sig väl att alla ska vara lika tålmodiga och pedagogiska som hon. Okej! Jag hjälper väl henne med datorn då. Igen. Men om hon har glömt bort igen hur man får ut cd-släden så åker jag hem.
80-talisten to the rescue. Väldigt motvilligt.

Vaknade alldeles nyss och hoppade upp i panik för jag trodde att jag hade klantat mig igen. Men det var lugnt för alla arbetslösa var lediga från vuxendagiset idag. Imorgon måste jag vara där dock, 09.00 prick. Egentligen hatar jag sådana här grejer som vuxendagis: syftet med dem är ju bara att se till så att man inte drar runt på stan och hittar på dumheter. Socialen verkar tro att man ska göra det om man går sysslolös en enda dag, den infon har jag fått bekräftad av Nalle Puh. Men samtidigt förstår jag vad som kan vara det djupare syftet med det och att det kan vara något bra. Meningen med vuxendagiset för mig blir ju att jag kommer upp ur sängen och ut på dagarna istället för att bara sitta hemma och spela knarkspelet Sims 2 eller göra något annat okonstruktivt som gör att min panikångest kommer mer och mer. När jag måste vara på den här dagisverksamheten så gör det att jag inte får så mycket panikångest. Jag kommer ju ut och tvingas hantera situationerna när de kommer. På så sätt är det ju bra.

Lady GaGas nya låt "Bad Romance" är så sjukt bra. Radio spelar den inte tillräckligt mycket. Finns säkert de som hatar låten, Michelinen hatar den säkert för hon gillar ju bara kängrupunk (vad det nu är), men jag tycker den är så himla bra! Är nog den bästa låten jag har hört på länge, länge, länge. Texten är så bra, man känner igen sig i den om man någonsin har varit så attraherad av någon att man hellre har ett dåligt förhållande med den människan än att man bara är vänner. Det hade jag med ett ex, jag var så enormt attraherad av honom men han tyckte att vi bara skulle vara vänner istället för något annat skulle inte funka. Jag ville ändå ha ett förhållande med honom och jag kommer ihåg att jag tänkte typ så "Jag har hellre ett dåligt förhållande än att vi bara är vänner". Jag fick som jag ville också men det funkade inte såklart. Tog slut rekordsnabbt, typ efter två veckor bara.
Den låten lägger jag till i the soundtrack of my life. Finns de som tror att Lady GaGa är transvestit men det tror inte jag. Om man kollar noggrant när hon dansar i rött här i videon så försvinner nog folks transamisstankar, för om hon nu var en man: var skulle hon gömma snoppen? Den där röda outfiten är ju minimal, den täcker inte mycket alls.

Vaknade för ett par timmar sedan. Har en slödag idag igen. Hade somnat med teven på. Fastän jag gillar att ha teven på när jag somnar så tycker jag lite synd om den när den får stå på hela natten utan att någon tittar på den. Ibland får jag sådana tankar. Kan tycka synd om döda ting. Tycker ibland synd om min cykel som står utanför porten och väntar så troget på att jag ska använda den. Tycker synd om min pappas bil också. Den står oanvänd nu när han är i Brasilien och det bara är jag som går förbi den när jag går till affären. Snart börjar jag väl prata med den också... "Ja lilla bilen...din stackare..." och så klappar jag väl den på huven eller kliar den bakom sidospeglarna. 

Jag drömde något konstigt. Det var ett fat med ostsmörgåsar i min dröm och det är inte första gången det finns med i en dröm. Jävligt konstigt alltså. Ett fat med ostsmörgåsar? Que? Så lagom abstrakt. Jag har ofta skumme drömmar, jag undrar om det tyder på något? Typ att jag har extra stor hjärna eller något.

Vilken enormt jävla triiiist dag! Vuxendagiset suger livslusten ur mig. Tålamodet också: idag var det precis att jag lyckades att inte skrika "Sluta prata för fan!" när det var något möte med hela gruppen. Träffade dock ännu en trevlig arbetslös idag och det var så att jag tappade hakan när hon berättade om sig själv. Den här tjejen var 19 år gammal, älskade och var bra på språk, hatade och var dålig på matte, gillade psykologi, hon skrev dikter och tyckte om att skriva låtsasrepotage, och hon var så skoltrött och sa att hon helst ville jobba i ett par år innan hon pluggade vidare. Hej spegelbild. Den där tjejen var precis som jag var för sju år sedan. Precis som jag, det tyckte hon också när jag berättade om mig själv. Vi hade så mycket gemensamt att hela gruppen av uttråkade arbetslösa höjde på ögonbrynen. När vi hade paus efter någon timme fick jag prata mer med henne och både hon och jag förvånades över hur lika vi är. Jag fick till ett skämt: grabbade tag i ett av mina två kärlekshandtag (ett på varje sida...) och sa "Här har du din framtid!" just eftersom vi är så lika. Ibland är jag väldigt rolig av mig, tjejen tyckte jag var så rolig att hon satt och fnissade långt efter att pausen var över. Ännu en sak vi är lika i, jag fnissar fortfarande åt "Ica S PERMARAKET"... Tjejen var dessutom så himla söt, både till utseendet och sättet, att jag bara ville titta på henne och suga åt mig hennes positiva utstrålning. Hon var så himla postiv och hoppfull liksom, precis som jag var för sju år sedan innan mina illusioner krossades. Det där fick mig att börja tänka mörka tankar om först mitt liv och sedan om allt.
Gick in till stan och kände hur jag bara ville skrika rakt ut. Som Ronja Rövardotters vårskrik fast av sorg och besvikelse. Jag ville bara skrika ut all frustration, all ilska, all besvikelse över att saker och ting inte har gått som jag hade planerat för sju år sedan. Jag hade så mycket planer, vad hände med dem? Jag skulle gå på infomöte på AF om vuxenutbildning och hade tre långa timmar att gå runt i stan och tänka mörka tankar. Inne på H&M hörde jag en låt som gjorde mig så otroligt ledsen: "Till de ensamma" av Mauro Scocco. Gick och tänkte att ingen visste vart jag var nu, precis i detta nu liksom. Även om M och jag har rätt tät kontakt så skulle det nog ännu hinna gå ett par dagar innan han märkte att jag hade dött eller något. Samma sak med mina få nära vänner, de skulle inte märka något förrän det var för sent. Som sagt, mina tankar var mörka idag. Mår lite bättre nu dock. Låten är en självmordslåt typ men jag gillar låtar med känsla i. Både M och min killkompis E säger att jag bara gillar låtar som går i moll men det gör jag inte alls. Jag gillar låtar som har känsla, alla sorter, och låtar som är perfektionen själv. Tonläge, melodi, instrument, takt osv, om låten är perfekt så är den en låt som jag gillar. Kan skriva senare vilka låtar jag tycker är perfektionen själv.
Gick till bibblan för att maila en livlina till Nalle Puh fastän jag skämdes oerhört mycket för att jag ännu en gång ville vända mig till honom istället för den nye arbetsförmedlaren eller EB. Men det är väl så att om någon kommer innanför mina murar så slipper de inte ut igen. Även om vissa kanske vill, har verkat som det. Jag håller dem alla innanför liksom, nära mitt hjärta och det kommer vara dem jag tänker på och vänder mig till när jag behöver hjälp. Det finns människor jag träffade som barn som jag fortfarande har innanför mina murar. Den som har funnits där längst är nog en polis som kom till vårt hem när jag var liten och äldsta syrran hade ringt polisen när våra föräldrar bråkade. Den polisen såg på mig med så mycket medlidande att det var som om han såg mina tankar. 
Fastän mina tankar idag var så tunga och mörka förstod jag på någon nivå att jag inte skulle åka hem. Just då hade det bara gjort saken värre så jag höll mig kvar i city och väntade på att AF's infomöte om vuxenutbildning skulle börja. Satt och kollade lite utbildningar på AF's dator och hittade lite närmare info om en utbildning jag riktigt suktar efter. Min våta utbildningsdröm typ. Den är på universitetsnivå och jag är långt ifrån att kunna söka dit, därför är den också hemlig. Ingen vet vilken utbildning det är, inte ens Nalle Puh som fick mig att börja nosa på det här med studier. Han tror säkert att han vet men det gör han inte... Ingen vet! Utbildningen är så verklig och stor liksom så därför vågar jag inte riktigt knysta om den. Vill inte att folk ska skratta åt mig. På tal om Nalle Puh: såg honom hämta ett par väldigt fnissiga tjejer när jag satt där vid datorn och skrev ut info. Det var fortfarande två timmar kvar tills mötet skulle börja så jag roade mig med skrev ut all info jag kunde hitta (hade rätt roligt åt skrivaren i den där kundarbetsplatsen: den kastar ut papperna). Jag fattade direkt vad tjejerna fnissade åt fastän jag inte såg mer än Nalle Puhs rygg. Undrar om han fattar vad de fnissar åt? Jag har nog ägnat det en flyktig tanke förut men idag förstod jag omedelbart vad det är hos honom som tjejerna och ett par andra har fnissat åt. Till och med EB har fnissat åt det. Inte för att EB och jag har suttit och skrattat åt Nalle Puh. Jag kan inte hjälpa att undra om han vet om det själv. Det gör det hela ännu roligare på något sätt.

När det där infomötet sedan började så förstod jag direkt att jag hade kommit fel. Utbildningarna som det handlade om var enbart vetenskapliga, matte och sådan skit och sådant ligger inte för mig. Jag frågade lite om en utbildning som jag planerar att gå (inte den hemliga) men det verkade vara kört. Den utbildningen börjar inte förrän i höst. Jag hade fått för mig att den började både vår och hösttermin så jag fick ju inte ut mycket av det där. Gick hem till M och här stannar jag. Har verkligen inte lust att åka hem. M är kaksugen så jag ska väl ta och baka lite då. Jag förstår inte varför han inte kan baka själv någon gång ibland istället för att gå och nalla på mina kakor och bullar.

Usch så nyvaken. Det kommer bli en hemsk dag idag, det känner jag på mig. Fick slita mig från sängen klockan 06 fastän jag inte somnade förrän 02. Jag känner på mig att jag kommer vara grinig resten av dagen. Hur jag ens lyckades komma upp från min varma säng när det bara är 19 grader i min lägenhet är ett mysterium. Fryser som in i helvete. Jag sitter och ryser nu liksom: det är 3 grader ute och jag måste vara på vuxendagiset om ett par timmar. Känner motstånd och avsky i varenda cell, i varenda atom. Jag hatar verkligen morgonen. Det är okej att vakna tidigt om man gör det och känner sig utsövd men att vakna tidigt och bli helt fylld av ångest när mobilen sätter igång? Uuuusch, hata, hata, hata. Vuxendagiset ligger så dumt också. Det ligger lite utanför stan och att ta sig dit hela vägen med buss är inte det enklaste så det blir att man går den sista biten. Och det är kallt. Jag är skitsur redan. Varför måste de börja dagisverksamheten klockan 09? Vaaaaaarföööööör? Vill inte. Sitter och liksom morrar av missnöje nu. Jag hatar morgonen.
Jag hatar jul också. Kolla i kalendern liksom, julen är snart här. Jag brukar avsky julen mer och mer för varje år men det brukar ändå finnas något litet moment jag ser fram emot även om julen mest bara får mig att må dåligt. Det kan vara Kalle Anka eller julskinkan jag ser fram emot men inte det här året. Efter förra julen så hatar jag den ännu mer. I år vill jag inte ens fira den, vill hellre sitta hemma hela helgen men om 78 väljer att inte åka till sommarstugan så måste jag göra det. Pappa vill inte åka någon annanstans och han kan ju inte sitta där ensam. 78 var likadan förra året: hon ville helst stanna hemma och fira sin egen jul med sin egen familj men när hon fick reda på att pappa blivit fast i Indien så ändrade hon sig. Bara för att det just då passade henne så blev hon omedelbart pappas flicka fastän hon och jag hade planer. Jag har börjat tänka på det där igen för snart är det ju 1 år sedan. Kommer ihåg hur 78 försvarade sig med att hon aldrig mer skulle få chansen att åka till Indien. Okej, och jag skulle få det? Skithögssyrra. Och pappa var så oerhört selektiv bland sina döttrar. Det vette fan om jag inte skiter i julen i år även om pappa kommer sitta ensam i sommarstugan. Varför ska jag offra mig liksom?

Omedelbart klanteri angående vuxendagiset. Idag skulle vi vara på en praktikplats, typ som ett studiebesök, klockan 10.30. Jag vaknade alldeles nyss, typ 10.10. Smart av mig. Jag hade ju faktiskt alarmet på 06. Skit. Jag får ångest när jag klantar mig såhär. I måndags när det var "inskrivning" på vuxendagiset så fick alla fylla i ett papper om vilka vi var och vilka eventuella hinder och problem vi hade som uteslöt praktik på ett visst ställe (som allergi utesluter praktik i ett stall till exempel). Jag glömde bort att skriva att jag har sömnsvårigheter. Varför gjorde jag det? Det är ju knappast något nytt problem jag har. Antar att jag inte tänker på mina sömnpromblem när jag har en period där jag sover normalt. 
Usch, totalt klanteri. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Ska jag ringa och säga att jag vaknade för en kvart sedan eller ska jag skita i det? Det är så pinsamt att erkänna för totala främlingar att man inte ens klarar något så grundläggande som att sova när det är natt och vara vaken när det är dag. Urrrgh. Skulle ju ha varit på det där studiebesöket om 4 minuter. Även om jag kastar mig på cykeln och cyklar så snabbt jag kan så kommer jag inte att hinna. Det där stället ligger fan på andra sidan av stan. Jag hade tänkte cykla dit, mätte avståndet igår på hitta.se och det skulle ta cirka 26 minuter att cykla. Ingen idé att ens försöka hinna dit nu liksom. Pappa är i Brasilien och M jobbar så ingen kan skjutsa mig heller. Nu skulle körkort och egen bil ha suttit bra.

Har varit slö hela dagen och har inte fått något gjort alls. Inget vettigt iallafall. Att spela Sims 2 från 08 till 14 och sedan se på "Fargo" räknas nog inte som något vettigt. Fan vad blodig "Fargo" var, det kan inte jag minnas fastän jag har sett filmen förut. Riktigt jävla blodig film alltså. Jag är inte speciellt känslig av mig när det gäller filmvåld men uuuh. Steve Buscemi blir skjuten i ansiktet och sedan huggen med en yxa i axeln innan han blir styckad och sedan mosad i en maskin som gör trädgrenar till flis. Maximalt våld med hög rysnivå. Fy fan, jag kröp ihop av avsky. Iiih. Det var ju så våldsamt att jag började skratta i brist på annan reaktion. Jag sitter fortfarande och nervositetsskrattar åt det.
Vill ha choklad men jag har inte lust att lämna min bekväma plats framför datorn. Min matlust har kommit tillbaka igen och jag gjorde kantarelltoast till lunch. Väldigt gott, det är få saker som är så gott som kantarelltoast. Gjord på egenplockade kantareller också. Ute vid sommarstugan finns det ett ställe där det växer hur mycket kantareller som helst och jag hade svamp kvar i frysen sedan förra året. Undrar vad kantareller kostar per hekto? Så länge som min pappa har ägt sommarstugan så har ingen i familjen behövt köpa kantareller. Vi plockar enorma mängder varje höst som man sedan förväller och kan ha i frysen till nästa säsong. Jag har fortfarande en tredjedels Icakasse med kantareller kvar sedan förra året. Hade liksom glömt bort att jag hade något i frysens nedersta låda. Nu funderar jag på om man kanske skulle kunna plocka kantareller och sälja till handlarna på torget. Skulle nog bli en hacka, så mycket kantareller som det finns i skogen där sommarstugan ligger.

Enligt vuxendagisets schema så hade vi arbetslösa "eget arbete" idag. Vad som ens menas med det vet jag inte. Vaddå för arbete? Jag fick ingen "läxa" vad jag minns. Imorgon ska alla vuxendagisdeltagare iväg och besöka en praktikplats. Jojo, jag tackar jag. Det blir ju säkert jättebra. Har fått handlingsplan från AF idag iallafall och det verkar vara en bra sådan. Inte för att jag är expert men det verkar faktiskt var en riktigt bra handlingsplan. Det måste ha tagit många timmar att göra den gissar jag på. Den är väldigt noggrann liksom. Hoppas soctjejen blir nöjd med den. Jag är nöjd med den iallafall, jämfört med andra handlingsplaner (har kommit på vad en sådan är nu och hittat ett par gamla) så är den här nog den bästa. På pappret iallafall, hur den funkar i verkligheten får tiden utvisa. Ingen Nalle Puh-stämpel på det här kuvert från AF heller. Vad trist, jag förväntade mig faktiskt det. Tyckte att jag hade hintat tillräckligt om det...

Ja det var dagis det. Med minimal pedagogik från övervakarna. Usch alltså, jag kan inte fatta att jag är tillbaka på ett sådant infantilt socställe igen. Usch, usch, USCH! Verkade vara trevliga arbetslösa där iallafall. Fick kontakt med en annan arbetslös direkt, en tjej, och hon verkade ha så mycket förhoppningar på att få en praktikplats som direkt ledde till anställning. Hon var så positiv och hoppfull liksom. Jag kände mig verkligen elak men jag tyckte att jag var tvungen att berätta för henne hur det egentligen går till. Jag tänkte att det skulle vara en bra grej för då skulle hon kunna skaffa sig lite skinn på näsan från början och vara förberedd. Så jag sa till henne att jag har mer eller mindre hållt på med det här (med vuxendagis) sedan jag var 19 år och inte kommit längre än till fler vuxendagis. Jag kunde nästan se hur hoppet dog inom henne och jag ångrade mig enormt mycket i samma stund, så jag la till att jag varit sjukskriven i tre år och alltså inte hållt på med vuxendagis och praktikplatser hela tiden sedan jag var 19. Too late. Skadan var redan skedd och hon blev faktiskt tårögd. Uuuusch vad dåligt samvete jag fick! Jag ville limma ihop käften för all framtid. Vilket jävla klavertramp! Tjejen och jag slog följe in till stan efteråt och jag försökte allt vad jag kunde att släta över. Det visade sig att tjejen var utbildad fritidspedagog så hon hade ju åtminstone en utbildning, till skillnad från århundradets klantarsel = Lady Angel (till din otjänst). Lyckades lugna ner tjejen och ge henne lite hopp om framtiden igen innan vi skiljdes åt.
Jag gick vidare till AF för att fixa ännu ett bevis på att jag är inskriven där. Vuxendagiset ville ha ett sådant vilket jag tycker är onödigt för om man kunde slippa att vara inskriven på AF så skulle man ju överhuvudtaget inte ens gå i närheten av dessa förbannade vuxendagis. Men om man är inskriven på AF så måste man vara på vuxendagis, vetskapen om att dessa existerar får man ju genom AF. Man kan inte komma till B utan att först gå förbi A så att säga. Men kön till att få service på AF var så jävla lång när jag kom dit så jag sket i det. Satte mig vid en dator istället och letade jobb men det fanns inga. Bara sådana som krävde B-körkort, blääää. Jag snöade in på 2004 års högskoleprov istället och jag fick rätt bra resultat fast jag hann inte göra hela. Det var förvisso den korta versionen jag gjorde men jag fick 11 av 13 möjliga rätt på den svenska ordförståelsen. Är ju rätt bra, tror jag iallafall. Undrar om det är godkänt? Sedan kom det något med matte och jag försökte och klarade mig nog rätt bra tills jag kom till uppgift 4:
"Vid en pool finns ett antal likadana solparasoller med röda, gula och lila ränder. Hur många ränder har ett sådant parasoll?
1. 2/13 av ränderna är lila och och det finns tre gånger fler röda ränder än lila ränder. De återstående ränderna är gula.
2. Varje parasoll har 2 lila ränder, 5 gula ränder och 20 procent fler röda än gula ränder.
Tillräcklig information för lösningen erhålles:
A i 1 men ej i 2,
B i 2 men ej i 1,
C i 1 tillsammans med 2
D i 1 och 2 var för sig
E ej genom de båda påståendena"

Jag körde fast totalt. Jag skiter väl i hur många ränder ett parasoll har. Satt och stirrade surt på datorskärmen innan jag skippade den frågan och gick vidare till nästa. Där jag helt tappade lusten att fortsätta:
"Differensen mellan två tal är 34. Vilka är talen? 1, det mindre talet är negativt. 2, det större talet är 12.
Tillräcklig information för lösningen erhålles:
A i 1 men ej i 2,
B i 2 men ej i 1,
C i 1 tillsammans med 2
D i 1 och 2 var för sig
E ej genom de båda påståendena"

Jag kunde inte komma på vad fan ett negativt tal var. Då ville jag verkligen inte fortsätta heller så jag gick. Not funny när man inte kan något ju. Skrev ut texterna till läsförståelsen dock, ska ta och göra provet igen imorgon. Då kan jag göra det när jag är inloggad på min sida på AF så resultatet sparas också. Tror man kan göra så iallafall. Efter AF gick jag hem till min låtsasfarmor och fick ha såååå roligt med att fota alla hennes tråkiga grejer som hon ska sälja. Vad hon inte fattar är att hon inte kan kräva 5000 för något som är så enormt slitet som det hon la upp. Jag lovar och svär på heder och samvete: om hon får den prylen såld för fem lakan så ska jag sluta röka, cold turkey, utan plåster eller tuggummin!!! Fick dessutom lära henne IGEN hur man lägger ut en annons på Tradera. Suck. Jag är inte det minsta pedagogisk av mig och jag blev sur när hon klickade på en bild i utforskaren och sedan satt och väntade en stund innan hon undrade varför bilden inte laddades upp på Tradera. Usch, lägg av. Fick lust att be henne plåga någon annan med sin okunskap och enorma ovilja att lära sig på egen hand. Hon har dessutom bestämt sig för att hela datorvärlden är läskig. Jag blir sur på henne när hon är så: ingen lärde mig hur man skulle hantera datorer liksom, varför ska jag då sitta bredvid henne hela tiden och för hundrade gången gå igenom steg för steg? Jag har ingen lust att tvinga fram låtsad pedagogik, det finns överhuvudtaget inte i mig! Usch, låt mig vara liksom. Jag fick provision för lite grejer som hon hade fått sålt iallafall. Fick 200. Det hon hade sålt var för sammanlagt nästan 9000 spänn. Och jag fick 200. Vad generöst... NIO TUSEN SPÄNN!!!! Jag får 200! Jag blev så sur att jag bara gick, låtsades att jag höll på att missa bussen fastän jag hade gott om tid. Efter alla jävla timmar jag har spenderat med att fota hennes grejer, lägga upp annonserna på Tradera, ha kontakt med köparna, lära min låtsasfarmor hur man lägger upp en annons och allt det där. Hon tjänade 9000 spänn på att JAG gjorde det. Fan, om rollerna hade varit omvända så hade jag åtminstone gett 10 % i provision och om hon hade tyckt att det var för lite så hade jag kunnat gå upp till 1200 eller så. Nio lakan för fan i helvete, 200 av 9000 är nada, niente, nicht. Gick till bussen och var så arg att jag kedjerökte två cigg och råkade stirra hotfullt på en äldre dam som såg rädd ut när hon gick förbi mig.
Kom äntligen hem vid 20.45. Min fot gör så ont att den dunkar. En ispåse kanske hjälper? Eller om det är bättre med värme kanske? Såg nyss att jag har fått två brev från AF, men inget av dem hade en Nalle Puh-stämpel. Vad trist, hade faktiskt väntat mig en sådan. Jag ska tydligen ha två AF-möten, ett den 20 november och ett den 26 november. Vad enormt uppvaktad jag känner mig. Är så sur och gnällig nu att jag ska nog bara gå och lägga mig och titta på tv i sängen. Med en Marabou mjölkchoklad som napp.

Seg gäspning. Det är första dagen på vuxendagiset idag, ska vara där klockan 10. Mycket bra att jag både lyckades somna och vakna i tid. Är nästan lite stolt över mig själv. Jag vaknade på det där sköna sättet också, lite långsamt någon minut innan mobilen sjöng sin fina väckningsmelodi "Curly Sue" av Takida. För någon vecka sedan ändrade jag väckningsmelodin på M's mobil till en som heter "Animal Mayhem". Är en massa djur som bräker, gnäggar, ylar och har sig och det låter enormt roligt. Är nog inte så trevligt att vakna till dock, fick ett grinigt sms av M dagen efter. Han hade vaknat och undrat varför det lät som en hel bondgård i hans lägenhet när mobilen satte igång 06.00. Han kunde inte hitta mobilen på någon minut heller. Det tyckte ju jag var skitkul men det tyckte inte han. Han var grinig resten av dagen. Lesson learned: ändra inte väckningsmelodin på M's mobil.

Undrar vad man ska göra på vuxendagiset då? Soctjejen sa att det var meningen att man ska vara där åtta timmar per dag, som en normal arbetsdag. Urrgh. Om det här vuxendagiset är som de andra jag har satts på så blir det drygare än drygast. Sitta framför datorn i åtta timmar med Platsbanken som enda tillåtna sida liksom. Det förra vuxendagiset jag satt på hade stränga övervakare. Man fick inte gå in på Lunarstorm och adressen dit var spärrad. Fast det var ju ingen konst att komma runt den spärren. Man skrev bara adressen till en lunarsida som inte fanns och då omdirigerade Lunarstorm så man kom till en inloggningssida. Har för mig att det var "logg/logg" man skrev efter adressen. Fast det funkade inte nu när jag testade. Var ju länge sedan jag var lunarberoende, har glömt hur man gjorde. Om jag måste sitta i åtta timmar per dag på det här vuxendagiset så kommer jag smälla av. Idag ska jag bara vara där två timmar dock, får väl se hur det blir sedan. Efter vuxendagiset ska jag till min låtsasfarmor och fota hennes grejer som hon ska sälja på Tradera. Hon ringde igår och sa att hon hade lånat en kamera men hon kunde inte förstå hur man hanterade den. Suck. Jag gav med mig direkt och lovade att jag ska komma med min kamera idag och fota grejerna åt henne. Ibland kan jag bli riktigt irriterad på min låtsasfarmor när hon skaffar sig teknik som hon varken kan hantera eller ens behöver. När iPhone var ny gick hon på en försäljares trick och sedan satt hon med en svindyr iPhone utan att ens använda den. Hon hade ju redan en mobiltelefon, min gamla som var avancerad nog att klara hennes kommunikationsbehov. Det blev jag som fick ringa upp operatören och skälla på dem för att de lurade på en gammal människa något som hon inte ens ville ha. Även om hon är gammal så borde hon väl kunna genomskåda teleförsäljarnas trick och förstå vad hon behöver och vad hon inte behöver? 80-talisten to the rescue. Igen. Det är inte ens någon idé att jag försöker lära henne hur man hanterar en kamera för hon glömmer det i nästa sekund. Det kommer ändå bli jag som får fota grejerna och då gör jag det helst med min kamera.

Undrar om vuxendagiset är en lika stor bakteriehärd som ett barndagis? Idag är det 20 år sedan Berlinmuren föll förresten. Det kommer jag faktiskt ihåg. Minns att mina föräldrar kollade på nyheterna och jag var med. Jag förstod att det var något stort som hade hänt men jag förstod inte mycket mer än så. Jag var ju bara 6 år då.

Linn undrade i en kommentar hur det går med mitt körkort. Det ligger nere just nu för Gamlingen är sjuk och jag har inte bokat in några lektioner för jag har bara gått och väntat på att få kallelse till vuxendagiset. Trodde ju först att jag hade råkat skolka från vuxendagiset men det hade jag ju inte. Jag hade ju kunnat köra under de här veckorna som gått. Nu är Gamlingen sjuk men jag har bokat in en lektion nästa vecka och ska boka in fler så fort jag vet vilka tider jag ska vara på vuxendagiset. Soctjejen sa nämligen att jag inte kommer få gå ifrån för att ha körlektion. Snålt som in i helvete, en lektion är ju bara 35 minuter. Det enda man får skippa vuxendagiset för är AF-möten.
Och "C" skrev att fötterna blir svagare för varje stukning. Typiskt min tur då. Men jag har åtminstone riktiga skor nu och inte de där livsfarliga "Happy Caw". Även om de var otroligt snygga.

Fuck. Tog en promenad till Willys förut vilket är en lagom promenad på kanske 3 kilometer fram och tillbaka. Beror lite på vilken väg man går men jag gick den vägen som var lite längre för jag kände för en promenad liksom. På hemvägen började jag få ont i foten och det har jag fått lite då och då de senaste veckorna just när jag har gått längre sträckor. Jag råkade stuka högerfoten för ungefär en månad sedan och det har nog inte "läkt" eller vad man ska kalla det. Först gick jag bara och haltade i ett par dagar och sedan försvann det av sig själv som stukningar gör, men sedan har det kommit tillbaka efter varje promenad jag har tagit sedan dess. Nu gör det riktigt jävla ont och jag kan inte få till bandaget så att det sitter rätt. Det gör ont i den nedre knölen på insidan av fotleden, och om jag råkar vrida på den eller om jag stödjer för mycket på foten så strålar det ut i stortån. Jag funderar på om jag kanske har fått något förslitningsskada eller något. Stukningar brukar ju inte hålla i sig så länge som en månad. När jag var 14-16 år var skomodet sådant att man hade jättehögklackade platådojjor som inte gav något stöd till själva fotleden. Själva klacken kunde vara 15 centimeter om platån var 5-6 centimeter. Och om man råkade trampa fel så gjorde det för jävla ont, då fick man linka runt resten av skoldagen. Jag brukade stuka fötterna varannan vecka typ och det var oftast den högra foten också för det är min "startfot". Den foten jag börjar gå med liksom. Jag brukade stuka fötterna jätteofta men jag har lärt mig att man ska börja gå på foten igen direkt för då hoppar saker och ting tillbaka ifall de har kommit fel, så jag körde aldrig med bandage då. En bandagerad fot gick ju dessutom inte ner i "Happy Caw"-pjucken och det kom inte på fråga att gå i gympadojjor, inte ens för en dag. Tonårslagar liksom. Det där var innan "Buffalo" kom och blev modernt. Det var bra skor alltså, jag har faktiskt fortfarande kvar mina för de är enormt sköna. Praktiska när det regnar också: man kan gå i riktigt djupa vattenpölar med "Buffalos". Det är riktiga kängor fast med platå så man blir ståtligt lång och har stöd och skydd till fotleden. Nu funderar jag på om jag kanske har försvagat min högra fotled med alla stukningar jag fick som tonåring i mina ultrahippa, silverfärgade "Happy Caw" med metallklädd klack? Låter ju logiskt faktiskt men en del säger att foten blir starkare för varje stukning, och andra säger att den blir svagare. Hur är det egentligen? Jag tycker det verkar som om jag har fått någon förslitningsskada för en stukning ska ju inte hålla sig kvar så jävla länge. Var ju en månad sedan. Fuck, jag kan verkligen inte få till bandaget rätt. Det sitter antingen för löst eller för hårt eller så lindar jag foten i fel vinkel. Får ringa M och gnälla. Han lindade foten förra veckan när den gjorde ont och då satt bandaget helt perfekt. Vad ironiskt att jag postade en bild på mina fötter tidigare idag och sedan går jag och haltar några timmar senare. Nu hade gudarna roligt.
Det är nog därför man gifter sig: för att ha någon som tar hand om en när man själv är nere för räkning. Kanske är dags att gifta mig? Jag slipper ju gärna mitt efternamn. Fast jag vill fan inte ha M's efternamn, det är så himla trist.

Vaknade innan tuppen. Redan 03.54 faktiskt. Jag gillar att vakna av mig själv när det är tidigt men klockan 04 är liksom för tidigt. Stor mening med att vakna då. Typ så känns det. Åt frukost trots att jag inte var hungrig men jag ville ha kaffe och då måste jag äta också. Annars får jag ont i magen hela dagen. Jag har inte varit hungrig på länge faktiskt. Har nog inte ätit mer än en macka per dag de senaste tre dagarna. Igår när jag hade lyckats ta mig ur Sims-träsket var jag jättehungrig men alldeles för trött för att äta något. Somnade med knorrande mage. Mycket bra, märkte för en stund sedan att jag kan ha mitt skärp på femte hålet igen. Det har jag inte kunnat ha sedan förra sommaren. Så bra att jag inte har någon matlust, hoppas det håller i sig. Lite fasta är inte farligt och jag äter ju, även om det bara är en macka. Fast Sopkvasten kommer nog att skälla på mig ändå. Men det får hon.

Sitter och beundrar mina tåsockar och väntar på att få hem en film. Jag drömde om den där Hamilton inatt. Vet inte varför men i nattens dröm tittade jag på Hamilton och när jag vaknade så laddade jag ner den. Eller båda Hamilton-filmerna, de två som är med han den där, vad heter han? Den där svenske skådisen som jobbar en del i Hollywood. Inte Skarsgård utan han den andre som var med i "Fargo", vad sjutton heter han? Fan, jag kommer inte på det. Han har iallafall varit med i två Hamilton-filmer och det är de två som jag laddar hem. Har fått trackererror på den ena dock. TPB har krånglat en hel del på sista tiden. Jag har flera gånger fått köra via trackers från mininova.org istället för TPB men där finns det inte lika mycket som på TPB. Samtidigt hittar man en hel del mindre kända filmer på Mininova. Nu kommer jag ihåg vilken film jag somnade till igår. Har försökt komma på vad det var för film som jag blev så sömnig av för jag blir alltid sömnig av just den filmen. Kom på nu att det var "Schindlers List". Jag blir alltid sömnig av den filmen. Alltid, varenda gång! Jag tror det är för att den är svart/vit. Det finns en till film som jag blir jättesömnig av att se och den är också svart/vit: "Casablanca". Undrar om det är just för att de är svart/vita? Jag brukar nästan känna mig elak när jag ser "Schindlers List" och känner hur jag dåsar till. Den är ju så bra och jag tycker att jag förolämpar judarna när jag somnar framför en så bra film. Känns som om jag förolämpar judarna faktiskt. Men jag är (ungefär) en tiondel jude själv så det är väl okej. Fast det blir mindre än en tiondel förresten. Det var mina farföräldrar som var en tiondels judar, vad blir det då kvar i mig? Har för mig att det var min farmor som hade den där tiondelen, då har min pappa en elftedel och jag har en tolftedel jude i mig. Så blir det va? Men min "mamma" är också ungefär en tolftedel jude har jag för mig. Då blir ju jag en tjugofjärdedels jude. Typ. Nej det blir en tiondels jude i mig. Eller? Nu blev jag tveksam på om det ens finns något som heter elftedel, tolftedel och tjugofjärdedel. Urrgh. Fuck jag kan inte räkna. Får ringa M och låta honom räkna ut det. Ibland tycker jag att han är så vass på matte att han måste vara en alien.

Småfnissar åt mina fötter på bilden ovan. Jag tog några bilder och tyckte att mina fötter såg så feta ut, så när jag tog bilden ovan spretade jag allt vad jag kunde med tårna för att fötterna skulle se smalare ut. Man hittar nya komplex varje dag.

Urrrgh. Vaknade 05.50 på det där sköna sättet. Vaknade lite lagom långsamt och låg kvar en stund innan jag kom på att jag hade "dejt" med Ormbunken idag. I somras när jag var vaken tidigt så brukade jag ta en promenad ner till restaurangen ibland och kunde då träffa Ormbunken och ett par andra före detta kollegor från mitt förra sommarjobb. Så gjorde jag imorse. Tog en promenad ner till restaurangen och fick underbart kaffe och en trevlig pratstund med Ormbunken. Han började med det där igen, det där anförtroendet. Undrar varför han lägger sig till med den där privata, anförtroende attityden mot mig? Han avslöjar saker som jag inte skulle ha lust att berätta för en präst på min dödsbädd ens en gång. Det är knappast något nytt det här med att folk anförtror sig till mig men ändå, varför? Det som Ormbunken säger till mig är verkligen synder alltså. Det hade jag aldrig kunnat ana förra sommaren, att han hade gjort sådana saker. Flöh, att han av alla människor har gjort sådant? Det är förvisso inte sådär jätteovanligt men däremot är det jätteolagligt. Faktiskt enormt jävla olagligt är det. Kollade Wikipedia nu och fick reda på att det är olagligare än vad jag trodde. Jeezez, om jag skulle ha gissat vem som gör sådant så skulle jag ha gissat på honom sist av alla. Skulle faktiskt ha gissat på att M gör det innan jag gissade på Ormbunken. Jag är så förvånad över att han har gjort sådana saker att jag har lust att berätta det vidare. Men jag gör ju aldrig det. Allt stannar hos mig, så är det bara. Men det skulle vara skönt att ventilera det faktiskt. Får väl skriva i dagboken, det är ju ingen som läser den utom jag ändå så. Inte nu när jag bor själv iallafall. När jag bodde hemma och syrran 78 också bodde hemma så läste hon min dagbok hela tiden. Det konstiga i situationen var att jag inte skällde ut henne eller slog henne (slagsmål var annars vanligt: två tonårstjejer och ett badrum...(där har vi underlag till nästa stora dokusåpa, tsss)) utan jag struntade i att hon läste. Jag gav igen i tysthet istället, gick och tog hennes kläder och smycken och lämnade inte tillbaka dem förrän kläderna var jättesmutsiga och smyckena har gått ur modet. Fast 78 hade sin första pojkvän då så hon var sällan hemma. När hon var hemma så märkte hon bara att hälften av hennes kläder var borta utan att hon tänkte mer på det. Hon frågade mig ett par gånger ifall jag hade sett en viss tröja, kjol, osv, men jag bara blånekade och så fort hon hade stuckit till pojkvännen så snodde jag mer kläder. Några gånger tog jag en massa kondomer som 78 hade i sin skrivbordslåda. Det märkte hon konstigt nog omedelbart. Men hon fick inte tillbaka dem för jag och min kompis hade fyllt dem med en massa vatten och slängt ut dem från balkongen.

Nuuuu har jag varit vaken läääänge. Satt och spelade Sims hela jävla dagen. När man väl har fastnat i Simsberoendet så är det väldigt farligt att bli uttråkad, om ens bara för en minut. Om jag så bara ha en enda minut av tristess så är det för mycket. Jag hinner tänka den där tanken: "Hmmm, jag kanske skulle ta och spela lite Sims? Bara ett par timmar..." och så tjottahejti! Nio timmar flyger förbi och helt plötsligt är det mörkt ute och min mage har desperat börjat äta upp sig själv. Jag hade ju faktiskt saker att göra idag. Riktiga saker. Sådant som måste göras. Hade tänkt att diska och dammsuga innan jag hade tänkt ta en promenad in till stan och M. Jag hade tänkt sova hos honom inatt nämligen för ibland längtar jag otroligt mycket efter honom. Det behöver inte ens ha gått lång tid sedan jag såg honom sist, jag längtar jättemycket efter honom ändå. Det är en sådan där enormt stark längtan efter honom, efter att få vara nära honom och somna till ljudet av hans hjärtslag. Det är nästan något primitivt i den saknaden efter M. Känns som om jag saknar honom på grottmänniskanivå liksom.

Men min primitiva längtan efter M får vänta till imorgon natt istället. Nu gäspar jag käken ur led och min sänger ropar mitt namn. Nu ångrar jag att jag inte bytte lakanen istället för att spela Sims. Jag hatar att byta lakan när jag är sömnig. Det är lika hemskt som att laga mat när man är vrålhungrig.

Har nyss kollat lokalnyheterna på tv. Jag kollar sällan på lokala nyheter, det är mest bara skit, men lokalvädret vill man ju se. Märkte idag att jag inte längre kan kolla på lokalnyheterna. Det är en tjej där som är speaker till många inslag och hon har enormt irriterande röst. Något fruktansvärt irriterande röst! Hon pratar helt nasalt och pipit samtidigt som hon låter ultrasnobbig. Hur i helvete kan hon ha fått jobb som speaker? Fy fan vilken hemsk röst hon har alltså! Det går inte ens att beskriva hur hemsk hon låter. När jag hör henne så lyssnar jag inte ens på vad hon säger, jag kan bara tänka på hur irriterande hennes röst är. Fran Drescher låter bättre än den där speakertjejen. Jag ryser verkligen i hela kroppen när jag hör den där speakertjejen prata. Fy fan vilken hemsk röst. Fingernaglar mot svarta tavlan låter skönare än hennes fruktansvärda röst. Jag kan inte för mitt liv förstå hur fan hon kunnat få ett sådant jobb? Är man speaker så är väl ändå huvudkravet att man har en behaglig röst? Uuuaäääh! Hemsk röst! Jag ryser i hela kroppen.

Speakertjejens röst är så fruktansvärd att jag känner ett anfall av "vän av ordning"-attityden och får lust att maila tv-kanalen och klaga. "Be henne sluta självmant eller sparka henne för hon är fruktansvärd!" Om jag inte passar mig så kommer jag nog att bli en sådan "vän av ordning"-människa när jag blir stor. Dvs: gammal och tråkig, och tycker Sveriges Radio P1 är världens bästa.

Började plötsligt fundera på när man räknas som vuxen. När hjärtat dör? Hallå vuxenhet? Vart är du? Enligt AF så räknas jag fortfarande som ungdom men enligt till exempel SJ så räknas jag som vuxen. Är det en gråzon det här med att vara vuxen? Ibland kan jag skämtsamt tänka att jag föddes för fan som vuxen men det gjorde jag ju inte. Jag hade trots allt en barndom även om den var plågsam, och en fjortisperiod då jag älskade att ha rött hår och silverläppstift. Men sedan dess liksom...är jag inte vuxen nu då? Jag får rösta, köpa cigg och sprit, ta banklån, skaffa kreditkort, köra bil (snart iallafall) och jag är gammal nog att sterilisera mig. Min före detta kollega Ormbunken har flera gånger sagt till mig att jag är alldeles för ung för att vara så cynisk som jag är. Jag anser nog att jag är alldeles tillräckligt gammal för att vara cynsik. Faktiskt så anser jag att jag är alldeles tillräckligt gammal för att alltid räknas som vuxen, i alla lägen. Ändå räknas jag in bland ungdomarna ibland. Varför? Det kanske är en gråzon jag befinner mig i?
Det var ju länge sedan jag gick runt med illrött hår och silverläppstift. Brukade till och med ha blått läppstift men det var senare när jag hade blivit blondin igen. Jag gick runt i genomskinlig spetströja och hade byxor som satt så långt ner att man såg trosorna. Sådär ser jag ju inte ut nu. Långt ifrån. Nu för tiden är det proper klädsel som gäller för jag vill inte längre väcka uppmärksamhet med min klädsel. Jag har lärt mig genom åren att jag ändå syns och står ut från mängden pga mina ögon. Jag ser till att se fullkomligt städad ut när jag klär mig. Uppmärksamheten får jag istället genom min sminkning: lite rött läppstift och ZOOM! Alla tittar och jag får en enorm egokick när jag har en dålig dag. Ibland tar jag på mig rött läppstift när jag är ensam hemma för bara tanken på att mina läppar lyser röda gör att jag känner mig lite starkare.
Är man vuxen när man inte längre svär på engelska? Är det kanske därför jag fortfarande räknas som ungdom ibland? Jag svär alltför ofta på engelska faktiskt. Ett "Fuck!" brukar slinka ut när jag slår i tån i dörrkarmen istället för "Järnspikar" eller något annat helyllesvenskt. Överhuvudtaget uttrycker jag mig ofta på engelska. Ibland känns det som om svenskan inte räcker till på något sätt. Det kanske är svordomarna överhuvudtaget? Jag svär kanske för mycket för att anses vara sofistikerad nog att räknas som vuxen? Men fan...min pappa är inte sofistikerad för fem öre och han är ju vuxen.
Eller är det ens musiksmak som avgör det? Jag laddade ner Spice Girls för några dagar sedan och när jag lyssnade på "Viva Forever" blev jag en total fjortis igen och återupplevde minnet av hur Geri/Ginger Spice lämnade gruppen. I popfjortisvärlden var det ju bara såååå fruktansvärt. Nu har jag upptäckt att jag fortfarande gillar de trallvänliga melodierna i Spice Girls' låtar och de går på repeat. Lyssnar på "Stop" nu...
Det kanske är de tre punkterna!? Jag skriver fan alltid tre punkter när jag bloggar. Dock uttrycker jag mig jävligt mycket mer vuxet nu än vad jag gjorde som mindreårig. Jag skriver inte längre "dom" istället för "de" och "dem" men flera riktigt vuxna (dvs de som är mycket äldre än jag) skriver "dom". Min styvmor skriver "dom" och det grunnar jag mycket på. Hon är ju så gammal...dessutom välutbildad. M skriver också "dom". Men Michelle skriver "dem" och hon är ju 10 år yngre. Är hon mer vuxen än jag?

Men en anledning till varför jag så ofta kallas "ungdom" trots mina 26 år är kanske att jag omger mig med människor som är äldre än jag. Den yngsta jag umgås med är min killkompis E och han är 30. Jag känner sällan igen mig bland de som är i min ålder och ofta kan jag tycka att E är jättebarnslig. Bortsett från ett par internetkontakter som båda är tjejer och 10 år yngre än jag så umgås jag enbart med de som är äldre. De två yngre tjejerna jag har internetkontakt med är vuxnare än sina år och jag har fått en mentorsroll med dem. För dem är jag ju jättevuxen. Men för alla andra är jag fortfarande ungdom.

Det är nog en gråzon. Jag skulle nog inte bry mig om den om jag inte hade sådan lust att alltid definera allting. Det är väl ett bordeline-drag kanske. Eller så har jag alldeles för mycket tid att fundera.

Somnade väldigt tidigt igår. Runt 16 någon gång så då vaknade jag ju tidigt också. Har redan varit vaken i 4 timmar. Försöker hitta något att göra. Jag är så enormt uttråkad. När jag är det brukar jag börja fundera över mitt liv och det är dumma tankar. Det är tankar jag inte ska tänka. För tillfället blir jag arg istället för ledsen. Det gör mig arg att jag måste börja om nu när jag kommer till en främling på AF. Jag blir arg för det kommer ta lång tid innan jag öppnar mig inför den här kvinnan och då slösar vi tid. Jag har inte tid att slösa direkt men processen måste få ta sin tid. Det är ju inget jag gör medvetet eller ens frivilligt, det bara finns där i mig när jag träffar någon ny som jag vet kommer kräva av mig att jag öppnar mig fullkomligt. Jag drar mitt innersta långt in i mig och släpper inte ut det förrän jag känner att jag vågar lita på den nya människan. Samtidigt längtar jag efter att få stå under en handläggares beskyddande vingar igen. Under någon som jag litar på och som jag vet kommer göra det bästa för mig. Det är både för mycket och för lite jag vill ha och behöver.

Det är verkligen Mission Impossible.

Jag hoppar fortfarande mycket upp och ner i måendet. Igår gick jag och la mig strax före 02 och hade alarmet på 08, men jag bara sov hela dagen. Vaknade flera gånger och tittade på klockan men jag brydde mig inte. Vaknade till slut runt klockan 21 och gick upp. En del dagar bryr jag mig inte. Det känns ibland som om det inte finns någon ork i mig att bry mig liksom. Flera av de gånger jag vaknade igår låg jag vaken en stund och tänkte på den här nya handläggaren på AF vars bord jag nu har hamnat på. När EB skrev i mailet att hon var alldeles övertygad om att jag skulle bli nöjd med henne så fick det mig bara att bli misstänksam. Varför skulle EB annars skriva något sådant superlativt? Visst, den här nya handläggaren kanske är jättebra på sitt jobb, men jag tror inte att jag kommer gilla henne. Jag har hört mig för bland mina vänner och två av vännerna har haft denna AF-kvinnan jag nu har hamnat hos. Hon fick inte så jättebra betyg av mina vänner, de sa båda två att de tyckte hon var påträngande i sitt sätt men annars okej. Påträngande människor är de sämsta man kan råka ut för som trasig människa. De är dem som försöker tvinga sig inpå en. Usch, jag ser verkligen inte fram emot att bli kallad till AF-möte med denna nya förmedlaren. Det var därför jag hoppades på att få Dots istället. Då skulle jag slippa ångesten och den nakna stressen över att tvingas lägga mitt liv i någon ny människas händer. Någon totalt okänd som dessutom har uppfattats som påträngande av två andra arbetslösa. De är förvisso inte lika trasiga som jag, långt ifrån, men det gör egentligen bara saken värre. Om de som är starka och stabila människor uppfattade AF-kvinnan som påträngande, hur kommer jag då att uppfatta henne? Gissar på att jag kommer sluta mig totalt. Hon kommer inte att komma innanför mina murar överhuvudtaget.

Jag ger henne ändå en chans. Det får alla handläggare jag möter. De får en chans. Förr i tiden kunde de få två chanser men numera får de bara en. Jag vet redan vid det första mötet om jag kommer att gilla den här människan eller ej. Jag kommer ihåg när jag mötte FSK's Terminator första gången. Hon gav inte ett nådigt intryck på mig och jag visste direkt att jag inte skulle komma överens med henne. Det syntes i hennes ögon vad hon var för människa. Jag läser människor bra efter alla mina år som odugling, jag ser i deras ögon vilka människor de är. Jag lägger märke till deras sätt att föra sig, att tala, att se på mig och det tar inte lång tid innan jag vet vilka sorters människor de är. När FSK beställde en FMU på mig så träffade jag bara människor som jag gillade omedelbart, vid första mötet. Psykologen, sjukgymnasten, teraputen, läkaren, och handläggaren, jag gillade alla. Kommer ihåg att jag blev förvånad över att jag bara fick kontakt med bra människor. Det var innan jag fick Terminatorn. Mötet med henne fick mig nog att lita mindre på människor för hon var totalt osympatisk.

Jag har inte ens fått kallelse till möte med den här nya AF-kvinnan men jag gruvar mig redan. Jag blir illamående när jag tänker på det. Påträngande. Det är sådana människor som oftast är totalt avskyvärda.
Nu kom jag att tänka på en sak. Jag som är så bra på att läsa människor: varför kunde jag inte ana vad F skulle göra?

Ingen gäspning fastän jag vaknade prick 06.00 av teven som hade stått på hela natten. Teven är min nya tröst på nätterna när jag börjar tänka på det jag inte ska tänka på. Pratade med M igårkväll och berättade det där med "Ica S PERMARAKET". M gapskrattade och sa att han hade nog också tappat masken helt om han hade stått där som jag gjorde. Min bloggkompis Visselpaj säger detsamma så det var väl extremt kul då och inte bara situationen som gjorde det. Fast situationen hjälpte nog till en hel del. Jag var faktiskt med om något liknande för fem, sex år sedan och satt på bussen. Jag lyssnade på radio i min mp3-spelare. Lyssnade på P3's program "Christer" och en av radiopratarna sa något som var skitkul. Nu kommer jag inte alls ihåg vad han sa men det var kul iallafall och jag började gapskratta så att folk på bussen vände sig om och glodde. Fast då lyckades jag skärpa mig väldigt snabbt, till skillnad från igår. Då löstes jag upp till en gapskrattande massa som skämdes och desperat försökte sluta flabba. Ibland blir det klockrent även om man skämmer ut sig totalt. Men det bjuder jag på. Så pass mycket humor har jag att jag kan driva med mig själv.

Gick nyss in på tjuvlyssnat.se och skrattade mycket åt den här. Så ska jag göra nästa gång någon jobbig person kommer fram och frågar vilken operatör jag ringer med. Ska fan säga så när folk ringer hem till mig för att sälja något. "Hej det är från ComHem, jag undrar vilken bredbandsleverantör du har idag?". Det svaret från tjuvlyssnat.se borde ju funka i alla lägen.
Samma sak med tricket i ett avsnitt av "Jerry Seinfeld" då han blir uppringd av en telefonförsäljare och man hör bara vad Jerry säger. Han säger "Oj, tyvärr har jag inte tid att prata just nu men om jag får ditt hemnummer så kan jag ringa upp dig senare. Jaha, ni får inte göra så...? Ja jag antar att ni inte vill stt folk ringer er hemma...nu vet du hur jag känner." och lägger på. Det avsnittet visades senast för bara några dagar sedan. Så ska jag börja göra med alla jävla telefonförsäljare som ringer mig trots att jag är med i Nix. Jag brukar säga att jag är med i Nix men då får jag svaret att de har rätt att ringa mig ändå. Det har de ju inte alls. Bestämmer väl fan jag. Funderar på att ändra mitt telefonsvararmeddelande till "Om du är telefonförsäljare så kan du dra åt helvete. Om du är någon annan, lämna meddelande efter pipet." men bäst är väl att skaffa hemligt nummer. Fast jag gillar mitt hemnummer, det är så enkelt.
Det snackas på nyheterna om att telefonförsäljare mår dåligt pga stressen de utsätts för med mätningar och krav på att sälja. Det kan jag förstå, min exkompis jobbade ett tag med telefonförsäljning och hon slutade just för att hon tyckte det var så enormt jobbigt med kravet att sälja si och så mycket. Ändå har jag som regel att jag är otrevlig när folk ringer mig och ska sälja någon skit. Jag är faktiskt med i Nix och även om försäljaren hävdar att han har rätt att ringa mig så borde han ta hinten. Om jag direkt säger att jag är med i Nix så betyder det ju inte att han ska prata vidare om skiten han säljer.

Sådär, nu har jag postat halsbandet till killen som vann min Tradera-auktion. Stod i kö inne på Ica Supermarket för att köpa ett vadderat kuvert att skicka halsbandet i. Det var en lååång kö så jag stod där och tittade mig uttråkat omkring och fick syn på en plastskylt som det stod "Ica SUPERMARKET" på. Helt normalt, alla Ica-butiker har sådana plastskyltar med påklistrade bokstäver. Det var bara det att på den här skylten hade någon skrapat bort u och klottrat dit ett a mellan r och k. Alltså läste man istället "S PERMARAKET". Jag vet inte om man måste ha enormt barnslig humor för att tycka det var skitkul men jag började gapflabba. Rakt ut bland alla främlingar, jag gapskrattade och jag kunde inte sluta. Folk i kön vände sig om och tittade undrande på mig men jag bara skrattade som en galning åt "S PERMARAKET". Jag försökte allt vad jag kunde att sluta skratta men det gick vääääldigt dåligt och när en kille i kön bakom mig frågade sin tjej vad "idioten" skrattade åt så pekade jag på skylten. Killen och hans tjej granskade skylten under några sekunder och började också skratta, fast bara litegrann. Sedan spred det sig lite, en äldre kvinna såg också vad det stod och muttrade något om "snuskigheter" vilket bara fick mig att skratta ännu mer. En medelålders man i kostym och trenchcoat flinade åt skylten och var på väg att börja skratta, men han lyckades hålla masken. Något som jag gång på gång totalt misslyckades med. Jag kände mig så enormt dum när folk glodde så på mig och jag skämdes så mycket att jag kunde känna hettan från ansiktet, så jag försökte läsa kvällstidningarnas löpsedlar istället. Koncentrerade mig allt vad jag kunde på att en liten pojke har dött av svininfluensan. Det var ju inte alls något att skratta åt. Stod och råstirrade på löpsedeln och tänkte typ "Inte skratta, sluta nu för Guds skull, skratta för fan inte...skärp dig, knip ihop käften, folk stirrar..." och fick till slut bort gapskrattet. Lyckades efter ett tag kväva mitt flabb till ett jättestort flin som jag kunde gömma bakom det vadderade kuvertet jag skulle köpa. Mina hysteriska fniss kvävde jag i min halsduk. Såvitt de andra inne på "S PERMARAKET" kunde se så hade jag slutat skratta lagom tills det var min tur i kassan och sedan sprang jag ut så fort jag kunde. Skrattade hela vägen hem trots att det ösregnade och jag frös.

Jag vet inte om det bara var jag som tyckte det var så enormt kul? Sitter fortfarande och småfnissar åt det faktiskt. Det var ju lite kul faktiskt... Men det var nog mer situationen som gjorde det, stod ju där och var på väg att dö av tristess i den långa kassakön när jag fick syn på skylten. I den stunden hade nog skrattat åt "Pia & Klara" eller vad de heter. De är INTE roliga! Fan alltså, jag har sett flera avsnitt av det där när M har varit här hos mig och ockuperat teven. Han skrattar hela tiden åt "Pia & Klara" men jag ser bara inte det roliga. Jag drar inte på smilbanden ens en gång. DET ÄR INTE ROLIGT! De är ju bara jobbiga, humorn är jobbigt krystad och verkligen ett lågvattenmärke i stil med "...kom nu ketchup så går vi". So not funny. Jag vet att många tycker "Pia & Klara" är asroliga men fan vad ni måste vara lättroade då. Min pappa och mina syrror, flera kompisar och M tycker det är det roligaste programmet som finns. Jag har börjat fundera på om de inte är enormt jävla lättroade som flabbar åt det. Funderar på om de är halvidioter som skrattar åt det. Jag är ganska lättroad och har både barnslig och snuskig humor, men "Pia & Klara" är inte roligt för fem öre. Jag tycker bara de är jobbiga.

Men "S PERMARAKET" var kul. Just då iallafall.

Sov nästan hela dagen igår. Tror jag somnade runt 12-tiden och sedan vaknade jag inte förrän 03. Ugh! Så trött var jag inte. När jag vaknade visste jag inte vart jag var för jag hade vänt på mig, låg med fötterna på huvudkudden och tvärtom och hade vänt mig mot väggen. Visste verkligen inte vart jag var och låg och funderade på om jag kanske var hos M men jag hade inget minne av att jag hade åkt hemifrån. Tog ett tag innan jag vände mig om och då såg den välbekanta synen av cykelvägen utanför mina fönster. Persiennerna var ju uppe också, hatar att somna med dem uppe, känns som om någon står och tittar på mig då. Även om det är mörkt i lägenheten så tycker jag att det känns som om någon kan se mig. Ibland vill jag gärna ligga i mörkret och titta ut på träden och så men om det är mörkt så kan jag inte göra det. Brukar få för mig att Jason Voorhees ska hoppa fram utanför fönstret. Även om han då skulle vara över två meter lång för att nå upp till fönstret. Jag bor en trappa upp men det är ändå första våningen liksom.


Fick mail från min föredetta arbetsförmedlare, EB, idag. Hon meddelade att jag kommer bli kallad till en annan arbetsförmedlare snart, en kvinna. Usch, jag har verkligen inte lust att komma till någon ny arbetsfömedlare. Jag vill hellre ha Dots. EB skrev "Jag är alldeles övertygad om att du kommer bli nöjd med henne." hur kan hon vara det? Jag är alldeles övertygad om att jag inte kommer bli nöjd med denna kvinnan, jag vill ju inte ha någon ny och okänd arbetsförmedlare. Det känns så osäkert att komma till någon ny liksom. Jag måste berätta allt för denna nya handläggaren, måste på nytt påbörja processen med att öppna mig, steg för steg tills jag vågar lita lite på henne, och sedan hinner jag väl bara börja lita mer på henne innan hon överför mig till någon annan. Det där är en rätt lång process och det måste få ta sin tid. Nu känner jag bara ett enormt "JAG VILL INTE" inom mig när jag tänker på att den här nya arbetsförmedlaren kommer att kräva fullständig tillit från min sida. Och om jag inte ger det så kommer hon kanske försöka tvinga fram det. Känner hur jag fäller upp taggarna vid bara tanken. Fan jag vill inte komma till någon ny! Jag får lite panikångest av bara tanken för fan. Mår illa nu. Jag har svårt för att träffa nya handläggare. En del kan vara helt okej, en del kan vara jättebra, men sedan finns det en del som verkligen är för jävliga. Sådana som man "missar" möten med för att man inte vill träffa dem. Har mailat tillbaka till EB och sagt att jag önskade Dots när jag skrev in mig men jag har inte fått något svar. Hon slutar ju vid 12 så jag får väl inget svar idag heller. Fan. Skulle verkligen vilja ha Dots istället.
Usch. Är helt fylld av motvilja inför att bli tvingad att lita på någon ny handläggare. Tycker att AF om någon myndighet borde förstå hur jävla trasig man kan vara när man kommer till dem. Då skulle de veta vilken enorm tjänst de ber en om när man hänvisas till en ny handläggare istället för att låta en få någon som man redan har haft. Är ju förvisso upp till Dots också. Det kanske var han som inte ville ha mig igen.

Nu ska jag ut i blåsten och regnet. Måste skicka iväg några grejer som jag har sålt på Tradera. I och med att jag har soc nu så får jag ju inte ha några inkomster överhuvudtaget för då dras det av på nästa månad. Därför har jag använt min pappas konto, det som jag har kortet till, för betalning av grejerna jag har sålt. Jag undrar om det är olagligt? Det är ju inga stora summor det handlar om direkt, hittills är det faktiskt bara 300 kronor, men soc räknar varenda spänn. Jag vet förut, tre år sedan, så hade min syrra lånat 200 kronor av mig och när hon sedan betalade tillbaka så drog soc av dem från bidraget. 200 ynka spänn liksom. Men soc räknar varenda liten krona som inkomst. Så jag fuskar lite nu när jag lyckades sälja ett halsband på Tradera för 281 kronor. Plus 10 spänn i frakt. Jag har inget annat jag vill sälja så det här kommer ju knappast att hända igen. Och en gång är ingen gång...

Sov ett par timmar inatt med teven på. Den har blivit min nya stora trygghet de nätterna när jag inte kan sluta tänka på F och återuppleva "det där". Ljud och ljus distraherar mina tankar. M var min stora trygghet innan när tankarna på "det där" kom men jag kan ju inte klamra mig fast vid honom hur länge som helst. Även om han fortfarande inte har något emot det. Jag har märkt att han gärna vill att jag klamrar mig fast vid honom. Pratade med honom igår och sa att jag fortfarande tänker på "det där" och att jag vissa nätter får för mig att F finns i min lägenhet. M reagerade inte så bra på det men jag kunde inte gå och hålla det inom mig längre. Om någon så borde M veta det. Han verkade bli både arg och väldigt ledsen när jag sa det. Fick ångest när jag hörde hur hans röst blev sådär hård och han mumlande någonting om F och att han "borde..." någonting. Lät som om han sa att han "...borde vrida nacken av skithögen." och något mer "borde". Men han förstod iallafall. Han sa att jag inte skulle hålla på och säga att jag var löjlig som fortfarande är rädd, så han fattade vad jag menade. Sedan lät M ledsen och nästan lite desperat när han sa att han kan sova hos mig eller jag kan sova hos honom istället för att jag ligger och undviker att sova. Jag blev rätt ledsen och sur på mig själv när jag sa att jag måste bli stark i mig själv. Det kändes elakt att behöva säga så när jag vet att M inte har något emot att jag sover hos honom, eller vice versa, ett tag. Jag behövde verkligen säga det också för det är ju sant: jag måste bli stark i mig själv igen och sluta gripa tag i M så fort det är något. Nu mer än någonsin förut. Jag måste vara stark. Jag känner det som ett tvång på något sätt, känner att jag måste vara ensam och stark nu ungefär. Stå stark helt i mig själv utan att luta mig mot någon även om jag väldigt gärna skulle vilja det då och då. Ibland vill jag bara hålla någon i handen och låta mig ledas för vissa dagar, vissa veckor till och med, så kan jag inte se. Jag kan inte se vart jag borde gå liksom.

Jag har ingen annan beskyddare någonstans som jag kan luta mig mot när det blåser storm i andra delar av mitt liv. Inget ankare liksom. M tillhör den privata delen, sedan kommer arbets/studiedelen och socdelen och han kan inte vara den som tar hand om mig där också. Det funkar inte: fritid och arbete, det ska man inte blanda ihop. Det skulle bli för mycket för både M och mig och skulle inte funka i längden. Om ens överhuvudtaget. Alltså måste jag stå stark i mig själv och nu är det ypperligt att jag börjar med det eftersom jag verkligen måste bli stark i mig själv nu. AF har inte hört av sig fastän det är två veckor sedan jag skrev in mig, och soctjejen verkar ju ha glömt bort att hon skulle ringa mig. Det där jobbsökarstället som skulle skicka kallelse verkar vara oerhört sega på det. Får försöka ringa soctjejen imorgon. Ringde både i torsdags och fredags utan att få tag på henne. Måste ringa AF också och höra hur det går med inskrivningen. Jag tycker ju att jag borde ha blivit kallad till AF-möte för länge sedan. Åtminstone förra veckan borde jag ha hört något från dem. Jag tycker ju det.
AF kanske inte funkar så bra? Jag skriver liksom in mig som arbetssökande och requestar min exarbetsförmedlare för trygghetens skull och så hör jag inte ett pip. Inte ens ett "pi" eller ett "p" har jag hört. Jag hamnar mellan stolarna hela tiden. Då kan man ju undra hur lätt det blir att samtidigt tvingas vara stark i sig själv.