"På Richelieus tid"
Såg nyss att detta blir blogginlägg nummer 799 (står på min sida när jag loggar in). Wow, 799 bloggningar sedan november 2008. På min gamla blogg, som ligger på bloggspace.se, så blev det bara 628 inlägg. Way past that number.
Nu tänkte jag blogga om att jag äntligen har hittat en dikt som jag har gått och grunnat på i minst fem år. Läste den på svenskalektionen i högstadiet någon gång och glömde sedan bort den trots att jag gillade den. För några år sedan läste jag en snutt av den i en bok och kände igen dikten men det stod inte vem som hade skrivit den. Nu jävlar har jag hittat dikten igen. Satt och läste om svenska poeter på Wikipedia och kom till Birger Sjöberg, och tadaa, det var han som skrev dikten jag gillade i högstadiet.
På Richelieus tid var en fallgrop som noll,
och en dolk liksom en leksak, ser Frida,
och musketörens kappa bar blodbestänkt fåll,
som fladdrade kring glimmande slida.
I cellen, där stod munken och bakade sitt gift.
Den fina sammetsmattan var vägen till en grift.
En man, som buga vackert och var mjuk och timid,
det var Djävulen på Richelieus tid.
Och lyste jasmin under mångloben klar,
tycktes själva friden sträcka ut handen,
den friden mörka sorger i mantelen bar,
den tystnan dolde rovet och branden.
Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens topp
en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!
Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,
det är ingenting för Richelieus tid!
Baronen, han blänker och bugar sig grant
framför Richelieu, som gnider sin haka:
"Berätta, herr baron! Är det sant, är det sant?"
Han stirrar i kamin, som hörs spraka,
och rör liksom i tankar en knapp i sin tapet:
Baronen sjönk i golvet! Varthän? Åh, ingen vet!
"Vart tog baronen vägen?", väste Richelieu blid,
och smög in uti salongernas frid.
En röd bigarrå ibland lövverket sken
med sin imma, fin och frostig, på kinden,
och späd grevinna bröt den från darrande gren,
fast bladen viska varning i vinden.
På gröna trädgårdsbänken, där bleknade hon av.
Snart klämtar klosterklockan i sorg vid hennes grav ...
Den röda bigarråen, djupt i trädgårdens frid,
den var Döden uppå Richelieus tid.
Han ropade korpen, som flaxar på stig,
att de dolda ränker strax rapportera.
Han värvade en våg för att lyssna åt sig,
han manade ett träd: "Spionera!"
Han Kärlek hade städslat som tjänare och sagt:
"Hav dolken i beredskap, stå troget på din vakt!"
Och Kärleken - den bugade så mjuk och timid
och blev Djävulen på Richelieus tid.
Nu tänkte jag blogga om att jag äntligen har hittat en dikt som jag har gått och grunnat på i minst fem år. Läste den på svenskalektionen i högstadiet någon gång och glömde sedan bort den trots att jag gillade den. För några år sedan läste jag en snutt av den i en bok och kände igen dikten men det stod inte vem som hade skrivit den. Nu jävlar har jag hittat dikten igen. Satt och läste om svenska poeter på Wikipedia och kom till Birger Sjöberg, och tadaa, det var han som skrev dikten jag gillade i högstadiet.
På Richelieus tid var en fallgrop som noll,
och en dolk liksom en leksak, ser Frida,
och musketörens kappa bar blodbestänkt fåll,
som fladdrade kring glimmande slida.
I cellen, där stod munken och bakade sitt gift.
Den fina sammetsmattan var vägen till en grift.
En man, som buga vackert och var mjuk och timid,
det var Djävulen på Richelieus tid.
Och lyste jasmin under mångloben klar,
tycktes själva friden sträcka ut handen,
den friden mörka sorger i mantelen bar,
den tystnan dolde rovet och branden.
Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens topp
en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!
Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,
det är ingenting för Richelieus tid!
Baronen, han blänker och bugar sig grant
framför Richelieu, som gnider sin haka:
"Berätta, herr baron! Är det sant, är det sant?"
Han stirrar i kamin, som hörs spraka,
och rör liksom i tankar en knapp i sin tapet:
Baronen sjönk i golvet! Varthän? Åh, ingen vet!
"Vart tog baronen vägen?", väste Richelieu blid,
och smög in uti salongernas frid.
En röd bigarrå ibland lövverket sken
med sin imma, fin och frostig, på kinden,
och späd grevinna bröt den från darrande gren,
fast bladen viska varning i vinden.
På gröna trädgårdsbänken, där bleknade hon av.
Snart klämtar klosterklockan i sorg vid hennes grav ...
Den röda bigarråen, djupt i trädgårdens frid,
den var Döden uppå Richelieus tid.
Han ropade korpen, som flaxar på stig,
att de dolda ränker strax rapportera.
Han värvade en våg för att lyssna åt sig,
han manade ett träd: "Spionera!"
Han Kärlek hade städslat som tjänare och sagt:
"Hav dolken i beredskap, stå troget på din vakt!"
Och Kärleken - den bugade så mjuk och timid
och blev Djävulen på Richelieus tid.
Kommentarer
Trackback
