Vem ska trösta knytet?
Idag har en skugga hängt över mig och jag har varit ledsen hela dagen. Har legat i sängen i en vaken koma och bara stirrat ut i luften i flera timmar. Gråten sitter i halsen hela tiden och hotar att komma fram. Just nu ser jag inget ljust alls i framtiden. Förra året skrev jag en lista på saker som jag ville skulle hända under 2009. Den första saken jag skrev ner var att jag ville börja på någon utbildning som faktiskt skulle leda mig någonstans i livet. Totalt misslyckande. Är istället utförsäkrad från FSK och tillbaka hos socialen med betalningsanmärkning som en jävla loser. Jag kan inte hjälpa att tänka att jag en gång hade enormt mycket potential att bli något. Jag hade sådana drömmar och framtidsplaner. Jag kallade mig maskrosbarn för jag skulle ju bli något bra trots min svåra barndom som fortfarande spökar. Jag skulle växa upp genom asfalten likt en maskros och när jag sedan vissnade och dog så skulle jag spridas med vinden och växa upp på nytt på omöjliga ställen.
Men om jag inte är en maskros då? Om jag inte är något speciellt alls? Tänk om det inte är meningen att jag ska bli något bra? Meningen med mig kanske istället är att jag ska leva på en parkbänk innan jag är 30. Jag kanske är menad att bli det där avskräckande exemplet som får tonåringar att stanna kvar i skolan. Eller så ska jag inte bli något alls. Om jag tar livet av mig nu så är det ingen som minns mig om 20 år och de 26 år jag levde var helt meningslösa.
Ibland tror jag att jag gör intryck på människor jag möter, att de ser något speciellt hos mig som de minns i flera år efter att de passerade mig på gatan. Att de ser att jag ber dem om hjälp. Att de hör mina skrik. Samtidigt tror jag att ingen kan se vem jag är på riktigt och att det är därför jag aldrig får någon hjälp. Jag spelar för bra. Min mask är för noggrant lagd och ingen kan se att jag är lika rädd och osäker som ett litet barn. Ibland kan jag tycka att jag står helt ensam. Då blir jag så rädd att jag blir helt iskall inuti. Då vill jag bara luta mig mot någon och få vara liten och rädd och samtidigt vara skyddad. Låta någon annan bestämma. Låta någon annan leda mig dit jag borde gå. Det skulle inte vara något problem om jag hade föräldrar som ville vara föräldrar till mig fastän jag är vuxen, men mina föräldrar orkar/kan/vill inte vara där för mig längre. Ibland önskar jag så himla mycket att jag hade en mamma att ta stöd av. Jag vill ha en mamma att ringa till som kommer och hjälper mig och är sådär härligt mammig. Eller en pappa som alltid finns där och vet allt som jag inte vet.
Fastän jag nu sitter och gråter och funderar på sätt att ta mitt liv på så kan jag ändå se den psykologiska orsaken till varför jag har det så svårt nu. Jag fick växa upp alldeles för fort och tiden jag var barn var inte lång nog. Det måste väl tas igen nu antar jag. Men vem kan vara barn som 26-åring? Vem vill vara förälder åt en självmordsbenägen 26-åring?
Vem ska trösta knytet?
Men om jag inte är en maskros då? Om jag inte är något speciellt alls? Tänk om det inte är meningen att jag ska bli något bra? Meningen med mig kanske istället är att jag ska leva på en parkbänk innan jag är 30. Jag kanske är menad att bli det där avskräckande exemplet som får tonåringar att stanna kvar i skolan. Eller så ska jag inte bli något alls. Om jag tar livet av mig nu så är det ingen som minns mig om 20 år och de 26 år jag levde var helt meningslösa.
Ibland tror jag att jag gör intryck på människor jag möter, att de ser något speciellt hos mig som de minns i flera år efter att de passerade mig på gatan. Att de ser att jag ber dem om hjälp. Att de hör mina skrik. Samtidigt tror jag att ingen kan se vem jag är på riktigt och att det är därför jag aldrig får någon hjälp. Jag spelar för bra. Min mask är för noggrant lagd och ingen kan se att jag är lika rädd och osäker som ett litet barn. Ibland kan jag tycka att jag står helt ensam. Då blir jag så rädd att jag blir helt iskall inuti. Då vill jag bara luta mig mot någon och få vara liten och rädd och samtidigt vara skyddad. Låta någon annan bestämma. Låta någon annan leda mig dit jag borde gå. Det skulle inte vara något problem om jag hade föräldrar som ville vara föräldrar till mig fastän jag är vuxen, men mina föräldrar orkar/kan/vill inte vara där för mig längre. Ibland önskar jag så himla mycket att jag hade en mamma att ta stöd av. Jag vill ha en mamma att ringa till som kommer och hjälper mig och är sådär härligt mammig. Eller en pappa som alltid finns där och vet allt som jag inte vet.
Fastän jag nu sitter och gråter och funderar på sätt att ta mitt liv på så kan jag ändå se den psykologiska orsaken till varför jag har det så svårt nu. Jag fick växa upp alldeles för fort och tiden jag var barn var inte lång nog. Det måste väl tas igen nu antar jag. Men vem kan vara barn som 26-åring? Vem vill vara förälder åt en självmordsbenägen 26-åring?
Vem ska trösta knytet?
Prickad
Inget brev från Skatteverket idag heller. Får väl inget anstånd. Börjar acceptera att jag snart hamnar hos Kronofogden. De är väl människor där får man hoppas. Ibland har nyheterna intervjuat någon representant från Kronofogdemyndigheten som sagt att de inte vill ha unga människor med betalningsanmärkningar, så man får väl hoppas på det. Jag räknas väl fortfarande som ung? M säger att jag inte ska vara rädd för dem för på sätt och vis har min pappa rätt när han säger att Kronofogden inte kan göra mig något eftersom jag inte har någon inkomst. Även om det är hemskt okänsligt sagt av min pappa. M är lite sur på min pappa nu för att han inte hjälper mig undan en betalningsanmärkning. Det är jag också, om jag hade haft ett barn som var i min situation nu så hade jag hjälpt till. Jag hade betalat skatteskulden och sedan hade barnet fått betala av lite i taget till mig. Så hade jag gjort det. Men min pappa skiter i det.
M verkar vara lite fascinerad av min pappa, det verkar som det för han undrade en massa och jag fick berätta. Jag börjar iallafall acceptera att jag får betalningsanmärkning. En liten prick i registret som ligger kvar i två år. En liten intetsägande prick som sabbar hela mitt liv för två år framöver. Solong felfria kredithistoria. Jag kommer vara 28 år när pricken suddas ut. Undrar vad jag gör då? Undrar om man kan få studielån när man har betalningsanmärkning? CSN brukar väl vara rätt stränga? Man kan säkert inte få hyra lägenhet när man har den där pricken hos Kronofogden. Bara om soc går in. Jag får allt bo kvar här i två år till. Känns det okej så? Försöker fråga mig själv ifall jag är okej med det. Är jag okej med att ha prick i registret i två år? Den kommer ju inte att synas sedan liksom. Om två år finns den inte längre och jag är fri att handla på postorder mot faktura igen.
Det jag irriterar mig på är dock detta: jag kunde ha fixat det helt själv. Om jag bara hade vågat ringa Skatteverket i somras när jag fick deklarationen så skulle jag ha hunnit betala av restskatten för länge sedan. Istället valde jag att dra täcket över huvudet och låtsas som om jag inte kom ihåg det. Om jag bara hade ringt dem då och frågat hur jag skulle göra för att betala lite i taget (behöver ju OCR och sådant) så hade jag aldrig hamnat hos Kronofogden. Är helt och hållet mitt eget fel, så jag har egentligen inte rätt att bli sur på min pappa för att han inte hjälper mig ur knipan. Men jag blir sur ändå. Jag kan ju bara utgå från vad jag skulle göra om jag hade ett barn i denna knipan, och jag hade aldrig skrattat åt det och låtit barnet få betalningsanmärkning.
Det positiva är att jag lär mig av mina fel. Till skillnad från min pappa. Jag kommer aldrig att hamna hos Kronofogden igen, den saken är klar.
Det negativa är att jag ligger back ekonomiskt. Kronofogden har väl en massa avgifter som kommer att läggas på skulden.
M verkar vara lite fascinerad av min pappa, det verkar som det för han undrade en massa och jag fick berätta. Jag börjar iallafall acceptera att jag får betalningsanmärkning. En liten prick i registret som ligger kvar i två år. En liten intetsägande prick som sabbar hela mitt liv för två år framöver. Solong felfria kredithistoria. Jag kommer vara 28 år när pricken suddas ut. Undrar vad jag gör då? Undrar om man kan få studielån när man har betalningsanmärkning? CSN brukar väl vara rätt stränga? Man kan säkert inte få hyra lägenhet när man har den där pricken hos Kronofogden. Bara om soc går in. Jag får allt bo kvar här i två år till. Känns det okej så? Försöker fråga mig själv ifall jag är okej med det. Är jag okej med att ha prick i registret i två år? Den kommer ju inte att synas sedan liksom. Om två år finns den inte längre och jag är fri att handla på postorder mot faktura igen.
Det jag irriterar mig på är dock detta: jag kunde ha fixat det helt själv. Om jag bara hade vågat ringa Skatteverket i somras när jag fick deklarationen så skulle jag ha hunnit betala av restskatten för länge sedan. Istället valde jag att dra täcket över huvudet och låtsas som om jag inte kom ihåg det. Om jag bara hade ringt dem då och frågat hur jag skulle göra för att betala lite i taget (behöver ju OCR och sådant) så hade jag aldrig hamnat hos Kronofogden. Är helt och hållet mitt eget fel, så jag har egentligen inte rätt att bli sur på min pappa för att han inte hjälper mig ur knipan. Men jag blir sur ändå. Jag kan ju bara utgå från vad jag skulle göra om jag hade ett barn i denna knipan, och jag hade aldrig skrattat åt det och låtit barnet få betalningsanmärkning.
Det positiva är att jag lär mig av mina fel. Till skillnad från min pappa. Jag kommer aldrig att hamna hos Kronofogden igen, den saken är klar.
Det negativa är att jag ligger back ekonomiskt. Kronofogden har väl en massa avgifter som kommer att läggas på skulden.
Det gick inte bra
Det gick inte bra. Min ansökan om anstånd är inte ens registrerad hos Skatteverket. Jag har två dagar till att betala 2300 som jag inte har annars kommer det till Kronofogden. Var nära att bryta ihop i telefonen när jag pratade med någon på lokala skattekontoret och fick veta det. Kvinnan jag pratade med lät snäll och hon frågade om jag inte hade föräldrar eller någon som kunde låna mig pengar. Det tar tre bankdagar för Skatteverket att se att man har betalat in så de har inte ens registrerat att jag har betalat 300 redan. Kvinnan jag pratade med sa att på måndag den fjärde januari så balanseras skattekontot och om inte min betalning finns där då så lämnas det till Kronofogden. Efter det har man ytterligare några dagar, en dryg vecka, att betala och om man gör det då, om man betalar allt man är skyldig så skickar Kronofogden tillbaka ärendet till Skatteverket. Alltså har man klarat sig undan betalningsanmärkning då.
Jag ringde pappa i panik och berättade allt det. Han skrattade och sa att Skatteverket och Kronofogden var en myndighet som alla andra och även om Kronofogden kan gå in och ta pengar så spelade det ingen roll i mitt fall eftersom jag inte har några pengar. Ingen förståelse alls han tyckte det var roligt att jag kommer få en prick i registret i två år. Vad fan händer då? Min hyresvärd kanske inte vill ha mig längre, de kanske vräker mig. Då blir jag hemlös och totalt misslyckad. Jag bara la på när pappa flamsade om att Kronofogden inte kunde göra mig något eftersom jag inte har någon inkomst. Han bryr sig inte! Bara skiter i mig. Om jag hade 2300 så skulle jag betala in allt nu även om det var det enda jag hade att leva på. Har dock bara en dryg tusenlapp, tror jag. Det är flera inköp som inte har dragits från kontot fastän jag betalade med VISA-kortet och har kvitton på summorna. Saldot på min internetbank visar att jag har 1100 mer än vad jag har räknat ut att jag borde ha. Funderar på att ta ett sms-lån på 2000. Då kan jag betala in all restskatt och även om betalningen inte registreras hos Skatteverket innan den fjärde januari då de stämmer av skattekontot så skickas mitt ärende tillbaka av Kronofogden utan att jag får betalningsanmärkning. Men vad händer sedan med sms-lånet? Det ska betalas tillbaka på 30 dagar och då plus räntan på över en tusenlapp. Jag borde få bostadsbidrag från Försäkringskassan för december och januari i slutet av januari och det blir kanske 1600. Det skulle kunna funka att betala tillbaka sms-lånet med hela bostadsbidraget och en del av socbidraget. Men om jag inte får bostadsbidraget i januari? De brukar vara sena med utbetalningarna såhär års. Då har jag istället en ännu större skuld till både sms-lånföretaget och till Kronofogden. Istället för "bara" 2300 så kommer det vara närmare 6000 i skulder. Jag vet inte vad jag ska göra. Pappa vill ju inte lösa mig ur knipan och jag känner ingen annan som skulle ha råd att låna mig pengar.
Jag ringde pappa i panik och berättade allt det. Han skrattade och sa att Skatteverket och Kronofogden var en myndighet som alla andra och även om Kronofogden kan gå in och ta pengar så spelade det ingen roll i mitt fall eftersom jag inte har några pengar. Ingen förståelse alls han tyckte det var roligt att jag kommer få en prick i registret i två år. Vad fan händer då? Min hyresvärd kanske inte vill ha mig längre, de kanske vräker mig. Då blir jag hemlös och totalt misslyckad. Jag bara la på när pappa flamsade om att Kronofogden inte kunde göra mig något eftersom jag inte har någon inkomst. Han bryr sig inte! Bara skiter i mig. Om jag hade 2300 så skulle jag betala in allt nu även om det var det enda jag hade att leva på. Har dock bara en dryg tusenlapp, tror jag. Det är flera inköp som inte har dragits från kontot fastän jag betalade med VISA-kortet och har kvitton på summorna. Saldot på min internetbank visar att jag har 1100 mer än vad jag har räknat ut att jag borde ha. Funderar på att ta ett sms-lån på 2000. Då kan jag betala in all restskatt och även om betalningen inte registreras hos Skatteverket innan den fjärde januari då de stämmer av skattekontot så skickas mitt ärende tillbaka av Kronofogden utan att jag får betalningsanmärkning. Men vad händer sedan med sms-lånet? Det ska betalas tillbaka på 30 dagar och då plus räntan på över en tusenlapp. Jag borde få bostadsbidrag från Försäkringskassan för december och januari i slutet av januari och det blir kanske 1600. Det skulle kunna funka att betala tillbaka sms-lånet med hela bostadsbidraget och en del av socbidraget. Men om jag inte får bostadsbidraget i januari? De brukar vara sena med utbetalningarna såhär års. Då har jag istället en ännu större skuld till både sms-lånföretaget och till Kronofogden. Istället för "bara" 2300 så kommer det vara närmare 6000 i skulder. Jag vet inte vad jag ska göra. Pappa vill ju inte lösa mig ur knipan och jag känner ingen annan som skulle ha råd att låna mig pengar.
Ugh!
Sitter i fucking evighetslång telefonkö till Skatteverket. Är nummer 123 i kön. Ugh! Förväntade väntetid är 26 minuter... Idag är sista dagen att betala inte restskatten men jag sökte ju anstånd den 17:e. Då påstod de att jag skulle få svar på anståndet rätt snabbt, "säkert innan jul" blev jag lovad att få svar. Neeeej, inget svar med posten idag. Därför måste jag sitta i Skatteverkets fucking telefonkö. Ugh... De är ju värre än FSK för fanken. Har ringt Skatteverket flera gånger idag och fick då bara höra en inspelad röst som sa att det var många som ringde just nu och att jag skulle försöka senare. Dåligt. Alla som klantat sig med skatten ringer ju idag, det måste de väl fatta?
Jävla skatthelvete.
Jag vill ha svartjobb... Hittar man ett sådant på AF's hemsida kanske? Jag har alltid undrat hur man hittar ett svartjobb. Någon som vet...?
Jävla skatthelvete.
Jag vill ha svartjobb... Hittar man ett sådant på AF's hemsida kanske? Jag har alltid undrat hur man hittar ett svartjobb. Någon som vet...?
"På Richelieus tid"
Såg nyss att detta blir blogginlägg nummer 799 (står på min sida när jag loggar in). Wow, 799 bloggningar sedan november 2008. På min gamla blogg, som ligger på bloggspace.se, så blev det bara 628 inlägg. Way past that number.
Nu tänkte jag blogga om att jag äntligen har hittat en dikt som jag har gått och grunnat på i minst fem år. Läste den på svenskalektionen i högstadiet någon gång och glömde sedan bort den trots att jag gillade den. För några år sedan läste jag en snutt av den i en bok och kände igen dikten men det stod inte vem som hade skrivit den. Nu jävlar har jag hittat dikten igen. Satt och läste om svenska poeter på Wikipedia och kom till Birger Sjöberg, och tadaa, det var han som skrev dikten jag gillade i högstadiet.
På Richelieus tid var en fallgrop som noll,
och en dolk liksom en leksak, ser Frida,
och musketörens kappa bar blodbestänkt fåll,
som fladdrade kring glimmande slida.
I cellen, där stod munken och bakade sitt gift.
Den fina sammetsmattan var vägen till en grift.
En man, som buga vackert och var mjuk och timid,
det var Djävulen på Richelieus tid.
Och lyste jasmin under mångloben klar,
tycktes själva friden sträcka ut handen,
den friden mörka sorger i mantelen bar,
den tystnan dolde rovet och branden.
Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens topp
en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!
Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,
det är ingenting för Richelieus tid!
Baronen, han blänker och bugar sig grant
framför Richelieu, som gnider sin haka:
"Berätta, herr baron! Är det sant, är det sant?"
Han stirrar i kamin, som hörs spraka,
och rör liksom i tankar en knapp i sin tapet:
Baronen sjönk i golvet! Varthän? Åh, ingen vet!
"Vart tog baronen vägen?", väste Richelieu blid,
och smög in uti salongernas frid.
En röd bigarrå ibland lövverket sken
med sin imma, fin och frostig, på kinden,
och späd grevinna bröt den från darrande gren,
fast bladen viska varning i vinden.
På gröna trädgårdsbänken, där bleknade hon av.
Snart klämtar klosterklockan i sorg vid hennes grav ...
Den röda bigarråen, djupt i trädgårdens frid,
den var Döden uppå Richelieus tid.
Han ropade korpen, som flaxar på stig,
att de dolda ränker strax rapportera.
Han värvade en våg för att lyssna åt sig,
han manade ett träd: "Spionera!"
Han Kärlek hade städslat som tjänare och sagt:
"Hav dolken i beredskap, stå troget på din vakt!"
Och Kärleken - den bugade så mjuk och timid
och blev Djävulen på Richelieus tid.
Nu tänkte jag blogga om att jag äntligen har hittat en dikt som jag har gått och grunnat på i minst fem år. Läste den på svenskalektionen i högstadiet någon gång och glömde sedan bort den trots att jag gillade den. För några år sedan läste jag en snutt av den i en bok och kände igen dikten men det stod inte vem som hade skrivit den. Nu jävlar har jag hittat dikten igen. Satt och läste om svenska poeter på Wikipedia och kom till Birger Sjöberg, och tadaa, det var han som skrev dikten jag gillade i högstadiet.
På Richelieus tid var en fallgrop som noll,
och en dolk liksom en leksak, ser Frida,
och musketörens kappa bar blodbestänkt fåll,
som fladdrade kring glimmande slida.
I cellen, där stod munken och bakade sitt gift.
Den fina sammetsmattan var vägen till en grift.
En man, som buga vackert och var mjuk och timid,
det var Djävulen på Richelieus tid.
Och lyste jasmin under mångloben klar,
tycktes själva friden sträcka ut handen,
den friden mörka sorger i mantelen bar,
den tystnan dolde rovet och branden.
Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens topp
en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!
Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,
det är ingenting för Richelieus tid!
Baronen, han blänker och bugar sig grant
framför Richelieu, som gnider sin haka:
"Berätta, herr baron! Är det sant, är det sant?"
Han stirrar i kamin, som hörs spraka,
och rör liksom i tankar en knapp i sin tapet:
Baronen sjönk i golvet! Varthän? Åh, ingen vet!
"Vart tog baronen vägen?", väste Richelieu blid,
och smög in uti salongernas frid.
En röd bigarrå ibland lövverket sken
med sin imma, fin och frostig, på kinden,
och späd grevinna bröt den från darrande gren,
fast bladen viska varning i vinden.
På gröna trädgårdsbänken, där bleknade hon av.
Snart klämtar klosterklockan i sorg vid hennes grav ...
Den röda bigarråen, djupt i trädgårdens frid,
den var Döden uppå Richelieus tid.
Han ropade korpen, som flaxar på stig,
att de dolda ränker strax rapportera.
Han värvade en våg för att lyssna åt sig,
han manade ett träd: "Spionera!"
Han Kärlek hade städslat som tjänare och sagt:
"Hav dolken i beredskap, stå troget på din vakt!"
Och Kärleken - den bugade så mjuk och timid
och blev Djävulen på Richelieus tid.
Snöigt
Fick nyss det här mailat till mig från min tjejkompis N. Alla som hatar SJ kommer få lite bränsle till sitt hat av det där. Jag är helt anti-SJ sedan min helvetesresa i somras, här men det var ju ingenting mot vad flickorna i artikeln fick gå igenom igår. Jeez, de är ju bara 13 och 14 år gamla och fick sitta fast i Trollhättan i åtta timmar. SJ har ansvar för sina passagerare. Flickornas föräldrar tänkte säkert att barnens resa skulle gå finfint och lämnade över ansvaret till SJ som sket totalt i sina mindreåriga passagerare. Det är svårt nog att som vuxen kunna klara sig när man strandar i en främmande stad även om man har VISA-kort och mobiltelefon med abonnemang och vet vart man ska ringa, men som 13-åring? Jeez. Man får ju bara hoppas att de där flickorna hade matsäck med sig igår när de satt i Trollhättan i åtta timmar. SJ borde ha ringt in en order till närmaste taxibolag men det gjorde de tydligen inte. Mycket snålt när det är så förbannat dyrt att resa med SJ. En resa tur och retur mellan till exempel Stockholm och Göteborg kostar 1011 kronor som billigast och ingår inte sittplats eller ens en blaskig kopp kaffe. Hata SJ. Om jag inte minns fel så går SJ's monopol ut nästa år. Har för mig att jag har läst det någonstans. Det är SJ som äger järnvägarna och det kontraktet går ut nästa år och såvitt jag vet så ska det inte förnyas heller. Hahaha. Solong SJ. Jag hoppas jag minns rätt där alltså.
Har nyss varit ute på en liten promenad. Jag närde mitt inre barn och plumsade i snön utanför den plogade vägen. Det är ju inget kul med att kunna gå på den plogade vägen, det är hur lätt och tråkigt som helst. Men det är askul att plumsa vid sidan om i snön som går upp till knäna och sedan halka på rumpan nerför en backe. Spelar ingen roll att man blir blöt i baken och fryser: man har barnsligt kul och det är viktigt när man måste vara vuxen. Är ju inte så roligt att bara tänka på räkningar, restskatt, utbildning och jobb hela tiden. Till och med polisen när sina inre barn. Iallafall den brittiska polisen, kolla klippet nedan så får ni se.
Såg jävligt skoj ut! Ska maila det till M.
Har nyss varit ute på en liten promenad. Jag närde mitt inre barn och plumsade i snön utanför den plogade vägen. Det är ju inget kul med att kunna gå på den plogade vägen, det är hur lätt och tråkigt som helst. Men det är askul att plumsa vid sidan om i snön som går upp till knäna och sedan halka på rumpan nerför en backe. Spelar ingen roll att man blir blöt i baken och fryser: man har barnsligt kul och det är viktigt när man måste vara vuxen. Är ju inte så roligt att bara tänka på räkningar, restskatt, utbildning och jobb hela tiden. Till och med polisen när sina inre barn. Iallafall den brittiska polisen, kolla klippet nedan så får ni se.
Såg jävligt skoj ut! Ska maila det till M.
Drömmar?
M åkte hem imorse. Jag hade tänkt städa lite och fixa sådant som alltid behöver fixas i ett hem, men jag somnade och vaknade strax efter klockan 16. Örrk. Jag har varit väldigt duktig med sömnen nu över julhelgen. Natten till julafton sov jag bara två timmar för jag låg och tänkte på allt som jag behövde göra. På juldagen vaknade jag ju 05.30 helt av mig själv men somnade inte förrän runt 02 på natten mot annandagen då jag vaknade vid 11. Inatt var jag vaken till 03 och låg och funderade på lite allt möjligt. M väckte mig sedan vid 09 och så åt vi frukost innan han åkte hem. Jag gick och la mig för jag frös så himla mycket. Låg och jobbade på en lista jag har i huvudet och som jag ska skriva ner i bloggen om några dagar. Det är typ en sammanfattning över det här året med höjdpunkter, motgångar, besvikelser, osv. Jag somnade såklart och drömde underliga drömmar. Drömde bland annat att det var julafton och jag firade jul med EB och Nalle Puh och de gav mig knäppa julklappar. Fick ett bananskal i en toapappersrulle av Nalle Puh och använda tepåsar av EB. Helsjukt. När jag vaknade såg jag att det låg några tepåsar och några bananskal i soppåsen i köket så det var väl därifrån jag fick det. Får jag hoppas, annars är jag väl sinnessjuk.
Drömde också att jag färgade håret ljusbrunt. Det är något jag har funderat på de senaste åren. Jag har varit platinablont bombnedslag i ungefär tio år nu och ibland blir jag lite sugen på att byta hårfärg. Vågar inte riktigt testa någon annan hårfärg dock. Tänk om det ser för jävligt ut liksom? Tänk om det inte alls pasar mig? Och om jag färgar håret ljusbrunt och hatar det så kanske jag inte kan få tillbaka min platinablonda färg utan att bleka hela håret, och det vill jag helst inte göra. Blekning sliter så mycket på håret och jag bleker bara utväxten nu för tiden. Det är mest skonsamt mot de stackars hårstråna ju. Hela håret har jag inte blekt sedan jag var 15 år och gjorde en avfärgning för att bli av med den röda hårfärgen jag hade haft då. Håret blev inte blont utan orange men jag gillade det. Passade bra med mitt glittriga blåa läppstift jag hade då. Fjortistiden var full av experiment. Men om jag skulle färga håret ljusbrunt nu så skulle det nog kännas som om jag förlorade mitt ursprung litegrann. Jag skulle inte se svensk ut ifall jag hade mörkt hår för mina ögonfransar är svarta, ögonbrynen är bruna och mina ögon är väldigt mörka. Mina färger är osvenska liksom, huden är lite mörkare än "riktiga" svenskars och ibland tror nya bekantskaper att jag inte är svensk. Inte för att det är horribelt, jag är ju människa ändå, men det skulle nog kännas som om jag förlorade mitt ursprung ifall jag bytte hårfärg. Funderar på att kanske färga håret i en mörkare blond nyans. Fast jag gillar verkligen mitt platinablonda hår. Får se.
Inser nu att mina hårfärgsfunderingar ovan kanske kan uppfattas som lite rasistiska, men det är inte så jag menar det. Jag vill bara inte förlora mitt ursprung, mina svenska rötter, liksom. Jag tror inte att det skulle kännas som JAG ifall jag färgade håret brunt även om jag är lite sugen på att testa. Man är sitt ursprung, man är sina rötter, det är ens identitet. Om man förändrar sitt utseende som ändrar man ju sin identitet. Jag kanske har en identitetskris?
Drömde också att jag färgade håret ljusbrunt. Det är något jag har funderat på de senaste åren. Jag har varit platinablont bombnedslag i ungefär tio år nu och ibland blir jag lite sugen på att byta hårfärg. Vågar inte riktigt testa någon annan hårfärg dock. Tänk om det ser för jävligt ut liksom? Tänk om det inte alls pasar mig? Och om jag färgar håret ljusbrunt och hatar det så kanske jag inte kan få tillbaka min platinablonda färg utan att bleka hela håret, och det vill jag helst inte göra. Blekning sliter så mycket på håret och jag bleker bara utväxten nu för tiden. Det är mest skonsamt mot de stackars hårstråna ju. Hela håret har jag inte blekt sedan jag var 15 år och gjorde en avfärgning för att bli av med den röda hårfärgen jag hade haft då. Håret blev inte blont utan orange men jag gillade det. Passade bra med mitt glittriga blåa läppstift jag hade då. Fjortistiden var full av experiment. Men om jag skulle färga håret ljusbrunt nu så skulle det nog kännas som om jag förlorade mitt ursprung litegrann. Jag skulle inte se svensk ut ifall jag hade mörkt hår för mina ögonfransar är svarta, ögonbrynen är bruna och mina ögon är väldigt mörka. Mina färger är osvenska liksom, huden är lite mörkare än "riktiga" svenskars och ibland tror nya bekantskaper att jag inte är svensk. Inte för att det är horribelt, jag är ju människa ändå, men det skulle nog kännas som om jag förlorade mitt ursprung ifall jag bytte hårfärg. Funderar på att kanske färga håret i en mörkare blond nyans. Fast jag gillar verkligen mitt platinablonda hår. Får se.
Inser nu att mina hårfärgsfunderingar ovan kanske kan uppfattas som lite rasistiska, men det är inte så jag menar det. Jag vill bara inte förlora mitt ursprung, mina svenska rötter, liksom. Jag tror inte att det skulle kännas som JAG ifall jag färgade håret brunt även om jag är lite sugen på att testa. Man är sitt ursprung, man är sina rötter, det är ens identitet. Om man förändrar sitt utseende som ändrar man ju sin identitet. Jag kanske har en identitetskris?
Lite grinig
Sådär. Risgrynsgröten är klar och M har fått äta den till frukost innan han åkte till jobbet. Jag är jättetrött. Vaknade 08 av att M sa att han ville ha risgrynsgröt och sedan stod jag vid spisen i två timmar.
Jag ska väl ge mig iväg till mellandagsrean snart. Måste bara få i mig lite kaffe först. Min låtsasfarmor har redan ringt och gnällt om att jag inte kom klockan 10 som jag hade lovat. Är lite sur nu för jag hade inte alls lovat att komma dit någon speciell tid. Det är typiskt henne att säga en sak när det inte alls är sant. Har verkligen inte lust att bli tjurig nu. Sitter och tittar på Mr Bean på Youtube och försöker bli på bättre humör.
Risgrynsgröt
Gäsp. Vaknade 05.30 helt av mig själv. Konstigt att vakna så jävla tidigt när jag inte somnade förrän 02 eller något. Kunde inte somna om så jag var vaken. Gick runt och pysslade så tyst jag kunde för att inte väcka M. Han snarkade och sov tungt efter all glögg vi fick i oss igår. Jag brukar oftast bli sur och tycka han är jobbig när han snarkar, vilket han gör när han har druckit alkohol, men idag tyckte jag det var lite mysigt. Att han låg på rygg med händerna vid huvudet som en liten baby och snarkade gjorde det så gulligt på något sätt. Det var gulligt och sexigt på samma gång för han hade sparkat av sig (och mig) täcket, så han låg i bara kalsongerna. Han låg där och såg bara så himla manlig ut med allt hår på bröstet och happy trail ner i kalsongerna. Lite paradoxalt att han kunde se så gullig och babylik ut på samma gång när han låg med händerna och armarna vid huvudet. Fotade honom med mobilen för kameraarslet ville inte funka. Jävla kamerajävel! Snart slänger jag ut skiten. Syrran 78 fick en ny kamera i födelsedagspresent. Hon fick en Canon EOS 500D som kostar runt sju lax och som jag har gått och dreglat efter. Pratade lite med henne igår förresten. Hon sa att paketet som är till mig från pappa är stort nog att vara en digitalkamera... Det såg ut att vara lika stort som lådan som hennes kamera kom i... Och hon hade fått ett telezoomobjektiv till sin kamera i julklapp av pappa. Håll tummarna nu allihopa. Jag vill ha en ny kamera!!! Gärna en sådan värsting som syrran fick. Fast å andra sidan: pappa kan ju ha återanvänt lådan som syrrans kamera låg i och lagt i något annat. Det har han gjort förut. Flera jular har man liksom öppnat ett paket och sett en låda som verkar innehålla något fint, typ kamera, stereo, lavalampa, en symaskin, osv, men så säger pappa att lådan är från fem jular sedan. Ööööh. Elakt att göra så.
Vid elvatiden stack jag till min låtsasfarmor. Är ju sur på henne men, in the spirit of christmas liksom. Man får väl vara lite snäll mot sina medmänniskor vid den här tiden på året. Ett av hennes barnbarn är där över jul så jag åkte dit med julklappar. Tog och slog in en scarf jag hittade här hemma. Den snodde jag från Myrornas när jag praktiserade där i våras, hehe. Gav den till min låtsasfarmor som julklapp och hon blev jätteglad. Till barnbarnet I, som jag typ är lite storasyster till, hittade jag ett läppglans i mina sminklådor som jag aldrig har använt för jag tycker det är så ful färg. Det blev hon glad för så det blev lyckat. Tog även med mig resterna av risgrynsgröten jag gjorde i förrgår. Min speciella risgrynsgröt, gjord efter ett hemligt recept som det tog lång tid att få perfekt. Alla älskar min risgrynsgröt och säger att det är den godaste de har ätit. Min låtsasfarmor och I glufsade i sig den till frukost (de var nyvakna när jag kom dit) och jag tog lite som lunch. Vaknade ju så himla tidigt. M ringde vid 12 och undrade vart risgrynsgröten hade tagit vägen. Han blev tjurig när jag sa att jag hade tagit den till min låtsasfarmor för han hade tänkt äta den till lunch. Fick lova att göra mer risgrynsgröt. Inte för att jag vill skryta nu men min risgrynsgröt är verkligen jättegod och M blev riktigt tjurig när han inte fick äta den till lunch. Han hade sett fram emot det stackarn.
Vid ettiden började I och min låtsasfarmor bråka. I vill ha löshår och få linser istället för att ha glasögon och hon hade tydligen blivit lovad att hennes farmor och hennes mamma skulle dela på kostnaderna för detta. Jag hörde på min låtsasfarmor att hon ljög när hon argumenterade emot att hon absolut inte hade lovat att betala hälften. Jag har känt henne så länge nu så jag läser henne bra, in i minsta lilla förändring i tonläget. I var jätteledsen och började gråta så jag tog ut henne på promenad i snöovädret för att prata. Hennes farmor gör ofta sådär: säger en sak och tar sedan tillbaka det och påstår att hon aldrig har sagt så. Bara för att det passar henne liksom. Det var ju så hon gjorde med min provision för hjälpen med Traderaauktionerna och jag blev så arg att jag ville gråta typ. I lugnade ner sig efter en stund. Hon är 14 år så känslorna stormar hela tiden. Plus att hon äter p-piller. Jag fick reda på det idag. Sjukt, vem fan ger en fjortonåring p-piller??? En så ung och ännu inte färdigvuxen kropp är redan proppfull med hormoner och jag är helt emot idén att tillsätta ännu mer hormorner. Idiotisk idé! Blir förbannad på alla dessa idiotföräldrar som låter sina tonårsdöttrar få p-piller. Det borde vara olagligt alltså. Man kan knappast hindra tonåringar att ha sex, det är ju något man börjar med i den åldern. Men ge för fan ungarna kondomer istället och se till så att de fattar vikten av att använda den när de ska ha sex. Det är inte svårt: jag fattade det flera år innan jag hade min debut och jag har aldrig skippat kondomen. Bara med mitt ex D och så med M men då hade jag p-piller istället. Jag var ju färdigvuxen när jag började med p-piller så det är en annan sak att jag hade det. Slutade dock ta dem i våras för jag blev så aggressiv av dem, kunde brusa upp och sedan börja gråta två sekunder senare. Blev helknasig av dem. Nu är det såklart kondom som gäller och jag har aldrig tyckt att det är några problem. Inte M heller.
Åkte hem vid fyratiden och fann att M hade gått och skåpätit lunch som en hämnd för att han inte fick min risgrynsgröt. En tredjedel av skinkan, resterna av rödbetssalladen och potatisgratängen, massa prinskorvar, massa köttbullar, flera äpplen och apelsiner och en halv limpa vörtbröd hade försvunnit. När jag förvånat undrade vart all mat hade tagit vägen så muttrade M tjurigt att han hade ingen aning och frågade om jag inte kunde göra mer risgrynsgröt. Uuuh! Så sur han blev för att han inte fick risgrynsgröt... Han går fortfarande och gnäller att han vill att jag ska göra mer men jag har faktiskt inte ork till det. Så som jag gör gröten så tar det cirka två timmar att koka den för den ska inte koka utan mest bara hållas varm och nästan sjuda. Och eftersom jag gör den på bara mjölk och inte med vatten som det står i recepten så måste man röra om nästan hela tiden. Det är lite drygt. Har lovat M att jag ska göra risgrynsgröt imorgon när jag kommer tillbaka från mellandagsrean men det är han inte nöjd med. Han kan inte följa med på rean för han ska jobba och vill äta risgrynsgröt till frukost. Nej jag tänker inte göra det nu. Klockan är snart tio för fanken. Ska sova snart ju. Huu, vad han är tjurig alltså! För lite risgrynsgröt bara. Jisses... Okej då jag ger mig. Om jag går upp tidigt imorgon så hinner jag göra gröt innan han börjar jobba vid 11. Så får han äta den nygjord istället. Frågade honom nyss ifall det går bra (haha var nära att börja flabba för han är verkligen tjurig nu) och han muttrade något om att den var väl okej.
Ja se karlar...
Vid elvatiden stack jag till min låtsasfarmor. Är ju sur på henne men, in the spirit of christmas liksom. Man får väl vara lite snäll mot sina medmänniskor vid den här tiden på året. Ett av hennes barnbarn är där över jul så jag åkte dit med julklappar. Tog och slog in en scarf jag hittade här hemma. Den snodde jag från Myrornas när jag praktiserade där i våras, hehe. Gav den till min låtsasfarmor som julklapp och hon blev jätteglad. Till barnbarnet I, som jag typ är lite storasyster till, hittade jag ett läppglans i mina sminklådor som jag aldrig har använt för jag tycker det är så ful färg. Det blev hon glad för så det blev lyckat. Tog även med mig resterna av risgrynsgröten jag gjorde i förrgår. Min speciella risgrynsgröt, gjord efter ett hemligt recept som det tog lång tid att få perfekt. Alla älskar min risgrynsgröt och säger att det är den godaste de har ätit. Min låtsasfarmor och I glufsade i sig den till frukost (de var nyvakna när jag kom dit) och jag tog lite som lunch. Vaknade ju så himla tidigt. M ringde vid 12 och undrade vart risgrynsgröten hade tagit vägen. Han blev tjurig när jag sa att jag hade tagit den till min låtsasfarmor för han hade tänkt äta den till lunch. Fick lova att göra mer risgrynsgröt. Inte för att jag vill skryta nu men min risgrynsgröt är verkligen jättegod och M blev riktigt tjurig när han inte fick äta den till lunch. Han hade sett fram emot det stackarn.
Vid ettiden började I och min låtsasfarmor bråka. I vill ha löshår och få linser istället för att ha glasögon och hon hade tydligen blivit lovad att hennes farmor och hennes mamma skulle dela på kostnaderna för detta. Jag hörde på min låtsasfarmor att hon ljög när hon argumenterade emot att hon absolut inte hade lovat att betala hälften. Jag har känt henne så länge nu så jag läser henne bra, in i minsta lilla förändring i tonläget. I var jätteledsen och började gråta så jag tog ut henne på promenad i snöovädret för att prata. Hennes farmor gör ofta sådär: säger en sak och tar sedan tillbaka det och påstår att hon aldrig har sagt så. Bara för att det passar henne liksom. Det var ju så hon gjorde med min provision för hjälpen med Traderaauktionerna och jag blev så arg att jag ville gråta typ. I lugnade ner sig efter en stund. Hon är 14 år så känslorna stormar hela tiden. Plus att hon äter p-piller. Jag fick reda på det idag. Sjukt, vem fan ger en fjortonåring p-piller??? En så ung och ännu inte färdigvuxen kropp är redan proppfull med hormoner och jag är helt emot idén att tillsätta ännu mer hormorner. Idiotisk idé! Blir förbannad på alla dessa idiotföräldrar som låter sina tonårsdöttrar få p-piller. Det borde vara olagligt alltså. Man kan knappast hindra tonåringar att ha sex, det är ju något man börjar med i den åldern. Men ge för fan ungarna kondomer istället och se till så att de fattar vikten av att använda den när de ska ha sex. Det är inte svårt: jag fattade det flera år innan jag hade min debut och jag har aldrig skippat kondomen. Bara med mitt ex D och så med M men då hade jag p-piller istället. Jag var ju färdigvuxen när jag började med p-piller så det är en annan sak att jag hade det. Slutade dock ta dem i våras för jag blev så aggressiv av dem, kunde brusa upp och sedan börja gråta två sekunder senare. Blev helknasig av dem. Nu är det såklart kondom som gäller och jag har aldrig tyckt att det är några problem. Inte M heller.
Åkte hem vid fyratiden och fann att M hade gått och skåpätit lunch som en hämnd för att han inte fick min risgrynsgröt. En tredjedel av skinkan, resterna av rödbetssalladen och potatisgratängen, massa prinskorvar, massa köttbullar, flera äpplen och apelsiner och en halv limpa vörtbröd hade försvunnit. När jag förvånat undrade vart all mat hade tagit vägen så muttrade M tjurigt att han hade ingen aning och frågade om jag inte kunde göra mer risgrynsgröt. Uuuh! Så sur han blev för att han inte fick risgrynsgröt... Han går fortfarande och gnäller att han vill att jag ska göra mer men jag har faktiskt inte ork till det. Så som jag gör gröten så tar det cirka två timmar att koka den för den ska inte koka utan mest bara hållas varm och nästan sjuda. Och eftersom jag gör den på bara mjölk och inte med vatten som det står i recepten så måste man röra om nästan hela tiden. Det är lite drygt. Har lovat M att jag ska göra risgrynsgröt imorgon när jag kommer tillbaka från mellandagsrean men det är han inte nöjd med. Han kan inte följa med på rean för han ska jobba och vill äta risgrynsgröt till frukost. Nej jag tänker inte göra det nu. Klockan är snart tio för fanken. Ska sova snart ju. Huu, vad han är tjurig alltså! För lite risgrynsgröt bara. Jisses... Okej då jag ger mig. Om jag går upp tidigt imorgon så hinner jag göra gröt innan han börjar jobba vid 11. Så får han äta den nygjord istället. Frågade honom nyss ifall det går bra (haha var nära att börja flabba för han är verkligen tjurig nu) och han muttrade något om att den var väl okej.
Ja se karlar...
Min julafton del 2
Sådär ja. Då har M och jag varit ute på en promenad. Blev en kortare promenad än vad vi hade tänkt oss för vi var mättare än vad vi trodde. Vi blev liksom sugna på ris à la Malta och den där romglöggen innan vi gick ut, så vi var både proppmätta och lite fulla. Ändå var vi fast beslutna om att få åtminstone lite motion så vi gick vidare fastän vi var så slöa av mättheten. Samtalet mellan oss på promenaden gick ungefär såhär.
M: Varför åt jag så jäkla mycket? Jag gör det varje år fastän jag vet att jag ångrar mig efteråt när jag inte orkar röra mig.
Jag: Det är väl typ tradition att äta sig till matkoma tror jag. Poängen med jul överhuvudtaget.
M: Öööh! Vilken dålig tradition. Det har vi nog fått från amerikanarna.
Jag: Mhm, tror jag också. Jämför Sverige med USA om 20 år så ser vi nog likadana ut. Fettgrejmässigt alltså.
M: Fettgrejmässigt! Hahahaha!
Jag: Amen vad faen heter det då? Fetmainpex eller typ så.
M: Index heter det ju.
Jag: Men shit the same... Jag är för mätt för att komma på riktiga ord. Du fattar ju vad jag menar.
Här är vi inne på en gård (är tre hus med lägenheter så det blir ju som en liten gård där inne) och här halkar M på en isfläck och drullar in i en stor snödriva och orkar inte ta sig upp. Det ser vansinnigt roligt ut och eftersom jag redan är flamsig av slöheten från matkoman så börjar jag gapskratta åt honom när han ligger där i snön och ser ut som en sköldpadda som hamnat på rygg.
M: Få upp mig! Jag kan inte komma upp! Upp!
Jag försöker dra upp honom men skrattar mig svag. Han ser bara så jädra rolig ut när han ligger i snödrivan!
M: Oj nu rapade jag ris à la Malta. Mmmm, gott!
Jag: Men usch, det är väl inget gott att rapa? Jag har rapat rödbetssallad och must i några timmar nu och det är inte gott alls.
M: Hahaha, nej inte den kombinationen kanske. Men upp nu, dra upp mig!
Jag försöker dra upp honom men så ramlar jag också. Det är ju rätt mjukt och skönt att ligga i snödrivan och eftersom vi inte orkar komma upp så ligger vi kvar, fnissiga av matslöheten. Vi tittar på stjärnorna och njuter av att det inte är så speciellt kallt ute.
M: Är det den stjärnan där som är Cassiopeja?
Jag: Hmm, njae. Cassiopeja är en hel stjärnbild och inte bara en stjärna har jag för mig.
M: Hur ser den ut då?
Jag: Minns inte faktiskt. Men där är Orion iallafall. Karlavagnen ska väl också vara här någonstans tror jag.
Typ här hör vi röster som närmar sig och M försöker komma upp. Det skulle ju vara lite pinsamt ifall någon trodde att vi var fyllon som lagt sig för att sova. Men vi orkar inte kravla oss upp så vi ligger kvar och viskar så tyst vi kan.
M: Fan jag orkar inte komma upp.
Jag: Inte jag heller. Vi får ligga tysta så kanske de bara går förbi.
M: Om det är ****** som kommer nu så får jag höra det här resten av nästa år.
Jag: Vem är det?
M: En störig jävel på stationen och han bor här.
Jag: Men det är ju rätt dåliga odds för att det är han som kommer nu. Fatta vad många det är som är ute och går av sig matkoman nu liksom.
M: Jo men han har två hundar och är alltid ute och går med dem.
Vi hör hundar som skäller och blir knäpptysta och försöker krypa ihop bakom snödrivan. Jag börjar fnissa vilket får M att börja fnissa. Vi fyllefnissar så tyst vi kan.
M: Åh det var inte han! Skönt!
Jag: Hahaha, är du rädd för ****** eller?
M: Ääh... Han är så jävla störig av sig. Ska alltid hålla på och kommentera allt man gör och han ska alltid göra sig lustig över småsaker.
Jag: Ge igen då!
M: Det kan jag inte göra fattar du väl. Det blir ju bara värre då.
Jag: Men ring honom och be honom komma hit och så puttar vi ner honom i snön och springer iväg, moahaha.
M: Det var en skön tanke du men jag spricker om jag måste springa nu.
Jag: Vad skönt det var att ha mjukisbyxor på mig nu. Massa plats för magen.
M: Ja det var det. Vad bra att du hade mina mjukisbyxor hos dig.
Jag: Fast man skulle behöva mer plats ändå. Jag skulle vilja ha på mig typ en sopsäck med hängslen nu.
M: Eller en klänning. Jag vill fan ha en klänning nu! Där sitter ju inget åt.
Vi garvade en stund. Som sagt, vi var lite småfulla från glöggen då. Efter en stund orkade vi rulla över på mage och kunde ta oss upp och gå hem till mig igen.
Nu värmer M mer glögg. Gott, mera romglögg! Uuuh, jag är nog rätt full nu tror jag. Inte jätte, men litegrann. Det är julkonsert med de tre tenorerna på tv4+ nu och sedan ska vi se "Ogifta par - En film som skiljer sig" på kanal 5. Mera romglögg. Och pepparkaka. Kan nog få ner lite till.
Har fortfarande mysig julkänsla. Var helt rätt beslut att stanna hemma.
M: Varför åt jag så jäkla mycket? Jag gör det varje år fastän jag vet att jag ångrar mig efteråt när jag inte orkar röra mig.
Jag: Det är väl typ tradition att äta sig till matkoma tror jag. Poängen med jul överhuvudtaget.
M: Öööh! Vilken dålig tradition. Det har vi nog fått från amerikanarna.
Jag: Mhm, tror jag också. Jämför Sverige med USA om 20 år så ser vi nog likadana ut. Fettgrejmässigt alltså.
M: Fettgrejmässigt! Hahahaha!
Jag: Amen vad faen heter det då? Fetmainpex eller typ så.
M: Index heter det ju.
Jag: Men shit the same... Jag är för mätt för att komma på riktiga ord. Du fattar ju vad jag menar.
Här är vi inne på en gård (är tre hus med lägenheter så det blir ju som en liten gård där inne) och här halkar M på en isfläck och drullar in i en stor snödriva och orkar inte ta sig upp. Det ser vansinnigt roligt ut och eftersom jag redan är flamsig av slöheten från matkoman så börjar jag gapskratta åt honom när han ligger där i snön och ser ut som en sköldpadda som hamnat på rygg.
M: Få upp mig! Jag kan inte komma upp! Upp!
Jag försöker dra upp honom men skrattar mig svag. Han ser bara så jädra rolig ut när han ligger i snödrivan!
M: Oj nu rapade jag ris à la Malta. Mmmm, gott!
Jag: Men usch, det är väl inget gott att rapa? Jag har rapat rödbetssallad och must i några timmar nu och det är inte gott alls.
M: Hahaha, nej inte den kombinationen kanske. Men upp nu, dra upp mig!
Jag försöker dra upp honom men så ramlar jag också. Det är ju rätt mjukt och skönt att ligga i snödrivan och eftersom vi inte orkar komma upp så ligger vi kvar, fnissiga av matslöheten. Vi tittar på stjärnorna och njuter av att det inte är så speciellt kallt ute.
M: Är det den stjärnan där som är Cassiopeja?
Jag: Hmm, njae. Cassiopeja är en hel stjärnbild och inte bara en stjärna har jag för mig.
M: Hur ser den ut då?
Jag: Minns inte faktiskt. Men där är Orion iallafall. Karlavagnen ska väl också vara här någonstans tror jag.
Typ här hör vi röster som närmar sig och M försöker komma upp. Det skulle ju vara lite pinsamt ifall någon trodde att vi var fyllon som lagt sig för att sova. Men vi orkar inte kravla oss upp så vi ligger kvar och viskar så tyst vi kan.
M: Fan jag orkar inte komma upp.
Jag: Inte jag heller. Vi får ligga tysta så kanske de bara går förbi.
M: Om det är ****** som kommer nu så får jag höra det här resten av nästa år.
Jag: Vem är det?
M: En störig jävel på stationen och han bor här.
Jag: Men det är ju rätt dåliga odds för att det är han som kommer nu. Fatta vad många det är som är ute och går av sig matkoman nu liksom.
M: Jo men han har två hundar och är alltid ute och går med dem.
Vi hör hundar som skäller och blir knäpptysta och försöker krypa ihop bakom snödrivan. Jag börjar fnissa vilket får M att börja fnissa. Vi fyllefnissar så tyst vi kan.
M: Åh det var inte han! Skönt!
Jag: Hahaha, är du rädd för ****** eller?
M: Ääh... Han är så jävla störig av sig. Ska alltid hålla på och kommentera allt man gör och han ska alltid göra sig lustig över småsaker.
Jag: Ge igen då!
M: Det kan jag inte göra fattar du väl. Det blir ju bara värre då.
Jag: Men ring honom och be honom komma hit och så puttar vi ner honom i snön och springer iväg, moahaha.
M: Det var en skön tanke du men jag spricker om jag måste springa nu.
Jag: Vad skönt det var att ha mjukisbyxor på mig nu. Massa plats för magen.
M: Ja det var det. Vad bra att du hade mina mjukisbyxor hos dig.
Jag: Fast man skulle behöva mer plats ändå. Jag skulle vilja ha på mig typ en sopsäck med hängslen nu.
M: Eller en klänning. Jag vill fan ha en klänning nu! Där sitter ju inget åt.
Vi garvade en stund. Som sagt, vi var lite småfulla från glöggen då. Efter en stund orkade vi rulla över på mage och kunde ta oss upp och gå hem till mig igen.
Nu värmer M mer glögg. Gott, mera romglögg! Uuuh, jag är nog rätt full nu tror jag. Inte jätte, men litegrann. Det är julkonsert med de tre tenorerna på tv4+ nu och sedan ska vi se "Ogifta par - En film som skiljer sig" på kanal 5. Mera romglögg. Och pepparkaka. Kan nog få ner lite till.
Har fortfarande mysig julkänsla. Var helt rätt beslut att stanna hemma.
Min julafton
Såhär mycket julmat åt jag och M. Jättegod potatisgratäng, skinka, köttbullar, prinskorv, hemgjord rödbetssallad, brysselkål och broccoli. Det sköljdes ner med ett stort glas must. Skönt att jag slapp tjata mig till att få vanlig potatisgratäng istället för Janssons. Brukar få göra det när jag är i stugan över julen eftersom jag är den enda i familjen som är fiskallergiker. Nu slapp jag det för M avskyr ansjovis.
Efter maten hamnade vi nästan i matkoma... Kaffe på maten, en god cigg och ännu en skvätt must var nödvändigt. (Visst har jag fina underlägg? De är ju inte så juliga men jag har bara de här förutom ett par av plast som är illgröna. Inte fina ju.)
Min fina adventsljusstake i porslin. Fick den av min låtsasfarmor för några år sedan.
De här ljuslyktorna fick jag av M i julklapp. De kom inte till sin rätta på foto dock, de är mycket finare i verkligheten.
Närbild på ena lyktan. Här ser man hur fina de är.
Söta minifotoramar som jag också fick av M. Ska nog sätta ett foto på honom i den ena och ett foto på mig i det andra.
Som ni säkert har gissat så fick jag min kamera att funka. Fattar inte varför men jag testade att lägga mina GP-batterier på laddning hela natten trots att de redan var laddade och sedan kunde jag fota. Magiskt. Fast kameran funkade bara en liten stund innan den stängde av sig och sa åt mig att byta batterier.
Har haft magisk och mysig julkänsla hela dagen idag. Den där julkänslan man hade som liten ni vet. Den känslan har jag inte haft sedan jag var barn. Jag gjorde helt klart rätt val som skippade familjen. Hade tänkt att äta julmat iklädd mjukisbyxor med Gällivarehäng och en säckig tröja men M kom hit i verkligen ursnygga byxor, vit skjorta och jättefin slips, så jag fick göra mig fin jag också. Det blev lite omvända roller: det var M som tittade på mig och sa "Men ska du ha på dig det där?" hahahahahaha. Annars är det jag som säger så till honom. Men idag är han jättesnyggt klädd. Han ska alltid ha slips. ALLTID! Det är så himla sexigt alltså. Gud vad sexigt. Män ska alltid ha slips. Jäääävligt sexigt... Om jag orkade röra mig så skulle jag slänga ner M i sängen. Men maten måste få sjunka lite till. Öööh. Mätt. Ska titta på honom tills dess. Han är verkligen förbannat stilig alltså! Ha alltid slips säger jag bara! Brudarna håller nog med mig. Om männen har slips så har man ju något att styra dem med liksom. Och något att binda fast dem med ifall man vill gå ett steg längre.
Av M fick jag också en stor kastrull från Ikea som jag alltid har velat köpa själv men aldrig kommit till skott, en himla snygg tröja (dock i fel storlek, ska byta den imorgon) och en jättelång halsduk. Jag har inte hunnit köpa några julklappar till honom ännu. Jag tyckte det var dåligt av mig, skämdes lite liksom, men han sa att jag kan vänta till mellandagsrean med att köpa honom något för han vill inte att jag ska spendera för mycket pengar. Snällt sagt. Är nästan så att jag förlåter honom för att han inte hjälpte mig med julmaten... Han kom hit vid 11-tiden idag och satte sig att glo på tv ända tills klockan var 14.30. Jag stressade runt i köket för att hinna steka prinskorv och köttbullar, koka broccoli och brysselkål och höll dessutom på med att skrapa ugnen för potatisgratängen rann över så det brändes. Då var det bara en kvart kvar tills Kalle Anka skulle börja och jag hade tänkt att vi skulle äta middag när vi kollade på det. Hade tänkt att det var lagom att börja stekningen och kokningen en halvtimme innan men det var inte tillräckligt. Var fortfarande inte klar när klockan var 14.55 så jag bad M hjälpa mig. Han svarade "Jamen du har ju järnkoll på det där...det fixar du fint." och fortsatte titta på tv. Jag tänkte genast säga något vasst tillbaka men kom på att jag skulle spara det. Då kan jag använda hans kommentar mot honom en annan gång när jag behöver något att dra till med... Kvinnor är listiga. Gud nåde den karl som glömmer det. (M flabbar nu åt att jag skrev det och säger att han ska komma ihåg att jag sparar det. Hmpff. Han hälsar och säger att ni inte ska köra fulla i jul. Ikväll kommer tydligen 5 av 10 att köra fulla påstår han. Lät läskigt många tycker jag.)
Lite senare när maten har sjunkit så ska vi dricka glögg och äta pepparkakor. M har köpt Blossas Trestjärniga Glögg som är spetsad med rom. Tror det var den vi drack förra året, har för mig det. Den var så god då att vi drack upp allt. Och blev rätt fulla för den är 21-procentig hehe. Men vi ska ta en promenix först. Om en stund. När matkoman har släppt och vi kan röra oss igen. Sedan ska vi hamna i matkoma igen för jag har gjort risgrynsgröt och ris à la Malta. Men kvällen är lång.
Nu ska jag glo på tv och låta M diska. Jag lagade ju maten. Då får han diska. Rättvist och bra.
Dessutom är diskning ett karljobb.
Dan före dan
Jag tillagade julskinkan igår. Den blev riktigt bra, min första julskinka! Tadaa... Råkade dock somna när den var i ugnen och jag trodde jag hade sabbat den för termometern visade 80 grader när jag tog ut skinkan. Griskött ska ju tillagas på 75. Typ en timme per kilo eller till 75 grader och skinkan var inne i drygt fyra timmar. Smsade M's exfru och undrade ifall jag hade sabbat den, men hon skrev tillbaka att hon brukade låta skinkan vara inne just till 80 så det var ingen fara. Nu när skinkan har vilat i kylen i ett dygn så märker jag att den är perfekt. Mycket god på vörtbrödsmackan med lite senap. Det är en stor skinka, 4,3 kilo så den räcker ett tag.
Hade nyss vaknat och satt mig framför datorn med skinkmacka och kaffe när telefonen ringde. Det var hon den där nya jag har på Arbetsförmedlingen. I do not like her. Hon är för slapp i sättet, som om hon inte bryr sig liksom. Hon frågade vad jag behövde från hennes sida. Vilken dum fråga. Jag kunde känna hur jag fällde upp taggarna för fan. Är fullkomligt osocial när jag är nyvaken men jag sa iallafall att jag behövde stöd och uppbackning (vilket i och för sig är samma sak) och mer än vad andra behöver eftersom jag har så dåliga föräldrar. Var nära att börja skratta när hon liksom hickade till i telefonen. Det svaret hade hon nog inte väntat sig. Jag har en känsla av att Nalle Puh har sagt till henne att hon inte ska ringa mig innan 11. Vet inte varför men jag får för mig det. Undrar om de gör så på Arbetsförmedlingen: gamla välkända och omtyckta arbetsförmedlare delar med sig av sina erfarenheter av oduglingen i fråga? Jag misstänker det för sättet som den här nya arbetsförmedlaren har emot mig är så himla försiktigt. Undrar vad hon har hört om mig liksom.
Je, je, whatever... Mailade nyss julkort till EB och Nalle Puh. Återanvänder ett som jag fick för några år sedan för jag tycker det är så fint. Hittade inget som jag tyckte var tillräckligt fint så jag återanvänder syrrans gamla.
Jag fick pengar igår och idag har räkningarna dragits. Då får jag iallafall bo kvar en månad till. Idag ska jag åka till Maxi och köpa lite grejer som jag och M glömde köpa i måndags. Och så får jag betala något också. Är inte rättvist att M ska betala allt ju. Behöver mer must för jag råkade pimpla i mig en hel flaska igår. Det var så gott ju... Jävlar vad trött jag blev när jag hade druckit musten. Det är nog humlen som man blir trött av. Min "mamma" sa för några år sedan att hon och pappa brukade ge mig och syrrorna en massa must på jul när vi var små så att vi skulle bli trötta och hålla oss lugna. Jag minns att det funkade faktiskt. Jag brukade somna framför teven.
Hade nyss vaknat och satt mig framför datorn med skinkmacka och kaffe när telefonen ringde. Det var hon den där nya jag har på Arbetsförmedlingen. I do not like her. Hon är för slapp i sättet, som om hon inte bryr sig liksom. Hon frågade vad jag behövde från hennes sida. Vilken dum fråga. Jag kunde känna hur jag fällde upp taggarna för fan. Är fullkomligt osocial när jag är nyvaken men jag sa iallafall att jag behövde stöd och uppbackning (vilket i och för sig är samma sak) och mer än vad andra behöver eftersom jag har så dåliga föräldrar. Var nära att börja skratta när hon liksom hickade till i telefonen. Det svaret hade hon nog inte väntat sig. Jag har en känsla av att Nalle Puh har sagt till henne att hon inte ska ringa mig innan 11. Vet inte varför men jag får för mig det. Undrar om de gör så på Arbetsförmedlingen: gamla välkända och omtyckta arbetsförmedlare delar med sig av sina erfarenheter av oduglingen i fråga? Jag misstänker det för sättet som den här nya arbetsförmedlaren har emot mig är så himla försiktigt. Undrar vad hon har hört om mig liksom.
Je, je, whatever... Mailade nyss julkort till EB och Nalle Puh. Återanvänder ett som jag fick för några år sedan för jag tycker det är så fint. Hittade inget som jag tyckte var tillräckligt fint så jag återanvänder syrrans gamla.
Jag fick pengar igår och idag har räkningarna dragits. Då får jag iallafall bo kvar en månad till. Idag ska jag åka till Maxi och köpa lite grejer som jag och M glömde köpa i måndags. Och så får jag betala något också. Är inte rättvist att M ska betala allt ju. Behöver mer must för jag råkade pimpla i mig en hel flaska igår. Det var så gott ju... Jävlar vad trött jag blev när jag hade druckit musten. Det är nog humlen som man blir trött av. Min "mamma" sa för några år sedan att hon och pappa brukade ge mig och syrrorna en massa must på jul när vi var små så att vi skulle bli trötta och hålla oss lugna. Jag minns att det funkade faktiskt. Jag brukade somna framför teven.
Ingenting
Fick nyss tag på den där sochandläggaren. Hon som jag ska ha som ekonomisk handläggare hädanefter. Ringde henne för en stund sedan för att fråga ifall hon hade behandlat min bidragsansökan ännu och det hade hon. Den godkände hon igår så jag kanske får pengar idag men snarare kommer det väl imorgon. Hoppas som fan på att det kommer idag dock.
Jag vågade mig på att fråga hur mycket jag får den här månaden. Förra månaden fick jag drygt 8000:- fast då hade jag ju elräkningen som höjde bidraget litegrann. Den här månaden får jag 7100:- bara. Fan alltså. Sju lakan, det är inte mycket. Mina räkningar ligger på nästan 4600:- den här månaden så alltså får jag knappt 2500:- kvar. Det är ju ingenting. Hur fan lever man på det en hel månad? Och i december, hur går det att leva på 2600:- då?
Jag ska kunna köpa mat när julmaten är slut.
Jag skulle gärna vilja köpa en riktigt stor julskinka och leva på den i en månad.
Jag ska kunna köpa några julklappar.
Jag ska ju gärna kunna åka buss till körlektioner och diverse möten.
Jag skulle gärna vilja köpa ett par varma vinterskor.
Jag skulle vilja fynda lite kläder på mellandagsrean.
För 2600 spänn.
Går det?
Jag vågade mig på att fråga hur mycket jag får den här månaden. Förra månaden fick jag drygt 8000:- fast då hade jag ju elräkningen som höjde bidraget litegrann. Den här månaden får jag 7100:- bara. Fan alltså. Sju lakan, det är inte mycket. Mina räkningar ligger på nästan 4600:- den här månaden så alltså får jag knappt 2500:- kvar. Det är ju ingenting. Hur fan lever man på det en hel månad? Och i december, hur går det att leva på 2600:- då?
Jag ska kunna köpa mat när julmaten är slut.
Jag skulle gärna vilja köpa en riktigt stor julskinka och leva på den i en månad.
Jag ska kunna köpa några julklappar.
Jag ska ju gärna kunna åka buss till körlektioner och diverse möten.
Jag skulle gärna vilja köpa ett par varma vinterskor.
Jag skulle vilja fynda lite kläder på mellandagsrean.
För 2600 spänn.
Går det?
M är Mark Darcy
Idag har M och jag shoppat julmat på Maxi. Slutsumman hamnade på nästan 1300:- och jag hickade till lite när jag såg det. Var ju M som betalade, inte jag, och jag tycker det är lite orättvist att han ska betala det. Bara för att jag inte har pengar liksom. Men, men. Hans ex ringde mig lite senare och jag berättade det att jag tyckte det kändes fel att M skulle betala julmaten. Exfrun sa en grej som jag tyckte var smart "Alla har ont om pengar någon gång i livet, så är det bara." och det var ju väldigt bra sagt, även om det är simpelt, för det stämmer ju. Kändes lite som ett plåster på såren faktiskt och M gnällde inte över att maten kostade 1300:- så jag får väl vara okej med det då. Skit samma liksom. Det är bara att rycka på axlarna och vara glad att jag slipper vara med familjen över jul. När vi hade handlat maten så satt jag och funderade lite i bilen. Försökte inför mig själv försvara mitt val att skippa familjen i jul så jag märkte inte vart M körde förrän vi stannade utanför mitt bostadsområde och M sa till mig att låsa upp bommen så vi kunde köra in. Det var ju många kassar i bilen. Jag tittade mig förvånat omkring och undrade varför han hade kört hit. Vi skulle väl inte vara hos mig över jul? Joho, det skulle vi visst tyckte M. Jag var bergsäker på att vi skulle vara i hans lägenhet för den är större, han har en trea och jag en etta ju. Vi satt i bilen och argumenterade lite för M ville absolut att vi skulle vara hos mig och jag ville absolut att vi skulle vara hos honom. Efter en stund sa han att han tyckte det var mycket mysigare hos mig och att det var därför han prompt ville ha julfirandet här, även om hans lägenhet var större.
Jag fick en minnesflashback från "Bridget Jones"-böckerna. Mark Darcy säger så till Bridget när hon frågar varför de aldrig är hos honom. Har M läst Bridget Jones? Är M Mark Darcy kanske? Jag satt bara och stirrade på honom när jag kom på att Mark Darcy säger precis så till Bridget. Hmm. Det är nog en manlig grej att tycka att kvinnans hem är mysigare. Fnissade åt det för M passar inte riktigt in i mitt hem. Det är ju anpassat efter mig: gosedjur i sängen, en Nalle Puh sitter på bokhyllan tillsammans med en gammal "Sindy"-docka och två porslinshundar, taklampan hänger så att jag precis kan gå under den men M får böja sig, jag har liksom tjejgrejer som gulliga foton och fina bilder överallt. Har en svartvit vägg där det bara sitter svartvita bilder på mig. En egovägg typ, har skrivit ut en massa häftiga bilder på mig själv och satt upp dem där. Mitt hem är ett tjejhem med tjejgrejer all over the place. Inte för att M's hem är fyllt med vapen, Jack Daniels och bilder på utvikningsbrudar överallt men det är ju skillnad mellan hans lägenhet och min lägenhet. Man ser tydligt när man kommer in i mitt hem att det bor en tjej här, lika tydligt som man ser att det bor en karl i M's lägenhet. Började skratta när jag kom på det men sa inte till M varför, fastän han undrade. Kvinnohumor är bara roligt för kvinnor, hehe. Okej, vi är väl hos mig då. Jag låste upp bommen så vi kunde lasta in allt i mitt lilla kylskåp som blev fullpackat. Hade mitt kamerahelvete funkat så hade jag postat ett foto här men kameran totalstrejkade trots att jag satte i ett par Duracell-batterier. Hade nyss köpt dem men kameran sa ändå att jag skulle byta batterier. Sjukt, det är något seriöst fel på den där förbannade kameran. Duracell är ju jättebra batterier. Testade att sätta in dem i en ficklampa och jag blev bländad av ljuset så batterierna är det inget fel på. Kamerahelvete. Blev så sur att jag stod och dunkade kameran i väggen och sa "Jag hatar dig, jag hatar dig!" hela tiden. M sa till mig att det säkert skulle göra så att den fungerade bättre. Jag tittade surt på honom och han började skratta och sa att jag såg mordisk ut.
Så vi ska alltså vara hos mig över jul. M såg inte så lite söt ut när han sa att han tyckte det var mysigare hos mig. Han såg ju ut som en hundvalp. Söta ögon och allt. Kunde nästan höra det där högfrekventa hundgnället. Svårt att tänka att den lilla gulleplutten nu jobbar nattskiftet. Jag har hängt upp mig på den min kusin NG sa förra helgen om hur M växlar mellan sina roller. Han är smart min kusin och det han sa om M tyckte jag var genialt. Påminde om en grej som min kompis Den Bästa sa om hur man attraheras av människor på olika sätt. Både hon och NG kan säga sådana där fullkomligt genialiska saker så man blir övertygad om att man just har varit med om något oerhört banbrytande. Hur bär de sig åt? Jag säger aldrig smarta saker ju. Det smartaste jag har kommit på är att man är sina föräldrars barn på både gott och ont, och det är ju inte ens i närheten så smart som det NG och Den Bästa har sagt.
Jag fick en minnesflashback från "Bridget Jones"-böckerna. Mark Darcy säger så till Bridget när hon frågar varför de aldrig är hos honom. Har M läst Bridget Jones? Är M Mark Darcy kanske? Jag satt bara och stirrade på honom när jag kom på att Mark Darcy säger precis så till Bridget. Hmm. Det är nog en manlig grej att tycka att kvinnans hem är mysigare. Fnissade åt det för M passar inte riktigt in i mitt hem. Det är ju anpassat efter mig: gosedjur i sängen, en Nalle Puh sitter på bokhyllan tillsammans med en gammal "Sindy"-docka och två porslinshundar, taklampan hänger så att jag precis kan gå under den men M får böja sig, jag har liksom tjejgrejer som gulliga foton och fina bilder överallt. Har en svartvit vägg där det bara sitter svartvita bilder på mig. En egovägg typ, har skrivit ut en massa häftiga bilder på mig själv och satt upp dem där. Mitt hem är ett tjejhem med tjejgrejer all over the place. Inte för att M's hem är fyllt med vapen, Jack Daniels och bilder på utvikningsbrudar överallt men det är ju skillnad mellan hans lägenhet och min lägenhet. Man ser tydligt när man kommer in i mitt hem att det bor en tjej här, lika tydligt som man ser att det bor en karl i M's lägenhet. Började skratta när jag kom på det men sa inte till M varför, fastän han undrade. Kvinnohumor är bara roligt för kvinnor, hehe. Okej, vi är väl hos mig då. Jag låste upp bommen så vi kunde lasta in allt i mitt lilla kylskåp som blev fullpackat. Hade mitt kamerahelvete funkat så hade jag postat ett foto här men kameran totalstrejkade trots att jag satte i ett par Duracell-batterier. Hade nyss köpt dem men kameran sa ändå att jag skulle byta batterier. Sjukt, det är något seriöst fel på den där förbannade kameran. Duracell är ju jättebra batterier. Testade att sätta in dem i en ficklampa och jag blev bländad av ljuset så batterierna är det inget fel på. Kamerahelvete. Blev så sur att jag stod och dunkade kameran i väggen och sa "Jag hatar dig, jag hatar dig!" hela tiden. M sa till mig att det säkert skulle göra så att den fungerade bättre. Jag tittade surt på honom och han började skratta och sa att jag såg mordisk ut.
Så vi ska alltså vara hos mig över jul. M såg inte så lite söt ut när han sa att han tyckte det var mysigare hos mig. Han såg ju ut som en hundvalp. Söta ögon och allt. Kunde nästan höra det där högfrekventa hundgnället. Svårt att tänka att den lilla gulleplutten nu jobbar nattskiftet. Jag har hängt upp mig på den min kusin NG sa förra helgen om hur M växlar mellan sina roller. Han är smart min kusin och det han sa om M tyckte jag var genialt. Påminde om en grej som min kompis Den Bästa sa om hur man attraheras av människor på olika sätt. Både hon och NG kan säga sådana där fullkomligt genialiska saker så man blir övertygad om att man just har varit med om något oerhört banbrytande. Hur bär de sig åt? Jag säger aldrig smarta saker ju. Det smartaste jag har kommit på är att man är sina föräldrars barn på både gott och ont, och det är ju inte ens i närheten så smart som det NG och Den Bästa har sagt.
Tradition?
Vaknade för en dryg halvtimme sedan. Helt okej tid att vakna med tanke på att jag somnade strax efter 04. Ska ringa min nya sochandläggare idag och höra ifall hon tror att jag får pengarna innan julen. Ringde henne nyss men hon var ute till klockan 15.
Igår la jag grunden till min lilla vita lögn som jag måste ha för att slippa sommarstugan. Ringde syrran och sa att jag först kände mig allmänt sjuk kvällen innan och sedan hade haft feber. Hon sa omedelbart att jag inte fick komma om jag var sjuk för hennes son hade precis blivit frisk igen. Visst, men han smittar ner alla andra. Jag tror jag har blivit sjuk varenda gång jag har träffat 78's son. Nu tror iallafall syrran att jag är förkyld. Tjoho. Inte för att jag tycker om att ljuga men jag vill inte åka någonstans i år. Det vill jag aldrig göra. Varför ska man stressa som en galning kors och tvärs över hela landet bara för att någon hittade på att en oskuld födde barn på den här dagen för över två tusen över sedan? Gud får ursäkta, men jag tror det är skitsnack. Om det nu var meningen att vi skulle fira jul så skulle det nog vara så att vi skulle göra det på ett annat sätt och av en annan anledning än att alla kvinnor i Bibeln antingen är horor eller oskulder. Vad firar vi det med egentligen? Man tjafsar med familjen, går upp mellan fem och tio kilo, några kör säkert fulla efter eller misshandlar sina barn efter för många nubbar, och man förväntas spendera i snitt 5000 kronor på enbart julklappar. Jag läste det någonstans, medelsvensken kommer spendera cirka fem lakan på bara julklappar i år. Vad fan? Vem har fem tusen? Jag har inte fem långsjalar att lägga på presenter till släkt och vänner. Är det någon som verkligen har det? Fem tusen? Det kan lika gärna vara fem miljoner.
Hur brukar jag fira jul egentligen? Brukar motvilligt åka till sommarstugan efter att ha försökt stå på mig i flera dagar men till slut fått ge efter för 78's nästan manipulerande övertalningsförmånga. Och jag brukar ångra mig redan när jag sitter på tåget. Fast å andra sidan tycker jag om att resa, att vara på resande fot och känna hur rotlös jag är, det gillar jag. Själva resan brukar vara höjdpunkten, även om tåget försenas av snö. Eller som en gång då det stod en älg på spåret när tåget kom där i typ 100 km/h eller hur fort de nu brukar köra. Älgen blev till färs och tåget stod still i över en timme medan de rensade spåret. Fast då hade jag inte varit i stugan förresten. Hade varit hos min "mamma" över julen och var på väg hem, så det är väldigt länge sedan. Även om tåget är packat av äckliga barn i trotsåldern som skriker att de vill ha nya julklappar (hände en gång...) så brukar själva resan vara höjdpunkten med julen. Jag är rotlös och hittar i ungefär tio olika städer. Blir så när man har flyttat mycket. Denna höjdpunkt brukar dock ta slut med att jag måste gå av tåget och sedan stå och vänta på bussen för att ta mig till området där stugan ligger. Fastän pappa skulle kunna hämta mig så att jag skulle komma fram snabbare och dessutom slippa frysa när jag väntar en dryg timme på bussen som alltid är sen. Kommer sedan till stugan och brukar vara på väldigt dåligt humör eftersom jag blivit åksjuk på bussen och sedan kånkat väskan från busshållsplatsen till sommarstugan, cirka två kilometer. Pappa brukar tycka att jag ska vara på humör för hans hemska "skämt" om att jag ska läsa alla veckotidningar som runt den här tiden på året brukar locka med smaklösa rubriker om att man kan gå ner fem kilo på en vecka. Jag är dock inte på humör för sådana "skämt", det är jag aldrig, så jag säger något elakt till pappa. Något lite för elakt och spydigt för då håller han tyst i flera timmar och lämnar mig i fred. Men han brukar alltid häva ur sig att jag är ett svin mot honom när han alltid är så snäll mot mig. Jag käftar emot att det där han nyss sa var inte det minsta snällt och att han ska sluta leka martyr. Pappa går och beklagar sig för syrrorna som går och skäller på mig. Jag går ut och röker och önskar att jag hade stannat hemma. Brukar känna det i varenda cell i kroppen: jag skulle ha stannat hemma, jag skulle ha stannat hemma, jag skulle ha stannat hemma. Jag går in igen och möter pappa i hallen. Ingen av oss låtsas om den andre och ingen av oss ber om ursäkt. Pappa håller sig istället till mina syrror och jag får tid att packa upp och vila lite.
Dagen efter är det julstök. Vi lagar skinka och risgrynsgröt och pappa envisas med att spela Tom Jones på stereon i gillestugan och volymen är så hög att det vibrerar i golvet. Både jag och syrrorna brukar försöka sänka men pappa vrider trotsigt upp volymen igen. Omvända roller: barnen skriker åt föräldern att sänka oljudet. När pappa går på toa så smiter någon av oss systrar ner och byter ut Tom Jones-cd:n mot Delerium eller The Grid. Vi gillar trance allihop men när pappa hör att vi har bytt cd så kommer han ut från toa och börjar gnälla att det är ett sådant oljud vi spelar. Föredrog han att oss skrika "Säääänk skiiiiteeeen föööör heeelveeeteee!" hela tiden? Syrrorna brukar försöka argumentera emot med att det är tre personer som vill höra trance och bara en person som vill höra en brunstig kossa från Wales råma fram att det inte är ovanligt att bli kär i någon. Simpelt som fan. Systrarna brukar tjafsa att lätt melodisk trance på behaglig volym är mycket skönare att höra. Jag brukar gå och hämta min mp3-spelare, dra risgrynsgröten från plattan, och ta en liten promenad och röka en cigg för att lugna ner mig. Kommer tillbaka efter drygt 40 minuter, glad och avslappnad, har ringt M och fått gnälla av mig lite. Syrrorna går och surar i köket: pappa har vunnit och spelar nu Tom Jones på högsta volym igen för annars bli pappa grinig och det vill man undvika för han låter det gå ut över andra. Mot eftermiddagen går syrrorna och pappa ut för att hugga en julgran i skogen. Jag stannar hemma och tjurar för att jag har ont i huvudet efter all jävla Tom Jones och har försökt ligga på soffan en stund för att vila. Äldsta syrran 71 brukar se det som ett tillfälle att försöka få tillbaka sin storasystermakt och säger åt mig att jag inte ska sova i vardagsrummet. Jag suckar och svarar att jag inte sover, stick nu och låt mig vara ifred innan jag vrider nacken av dig. Äldsta syrran vill inte ge sig och inte fan gör jag, lillsyrran, det heller. Antingen brukar pappa eller mellansyrran få gå emellan eller så blir det slagsmål. Ett år slängde jag vatten på 71 när hon inte kunde låta mig vila tio minuter på soffan.
Julafton kommer med all tillhörande ångest. När det börjar närma sig julmiddag så säger jag att jag är jättehungrig. Brukar nämligen hoppa över frukosten för att istället få mer plats för julmat... När klockan närmar sig 16 så är jag döhungrig vilket jag också säger. Pappa brukar kontra med att jag har fett att ta av och jag får gråtklump i halsen. Gå ut och röker och känner att jag vill hem. Kommer in igen och finner att de har börjat julmiddagen utan mig. Plockar åt mig mat och sätter mig, försöker njuta av den goda maten trots att jag fortfarande har gråtklump i halsen. Resten av dagen säger jag inte mycket. Jag gör mig undergiven och låter syrrorna bestämma allt.
Dagen efter julafton brukar jag oftast åka hem. Ibland får jag vänta men oftast åker jag hem så fort det går tåg och bussar igen.
Igår la jag grunden till min lilla vita lögn som jag måste ha för att slippa sommarstugan. Ringde syrran och sa att jag först kände mig allmänt sjuk kvällen innan och sedan hade haft feber. Hon sa omedelbart att jag inte fick komma om jag var sjuk för hennes son hade precis blivit frisk igen. Visst, men han smittar ner alla andra. Jag tror jag har blivit sjuk varenda gång jag har träffat 78's son. Nu tror iallafall syrran att jag är förkyld. Tjoho. Inte för att jag tycker om att ljuga men jag vill inte åka någonstans i år. Det vill jag aldrig göra. Varför ska man stressa som en galning kors och tvärs över hela landet bara för att någon hittade på att en oskuld födde barn på den här dagen för över två tusen över sedan? Gud får ursäkta, men jag tror det är skitsnack. Om det nu var meningen att vi skulle fira jul så skulle det nog vara så att vi skulle göra det på ett annat sätt och av en annan anledning än att alla kvinnor i Bibeln antingen är horor eller oskulder. Vad firar vi det med egentligen? Man tjafsar med familjen, går upp mellan fem och tio kilo, några kör säkert fulla efter eller misshandlar sina barn efter för många nubbar, och man förväntas spendera i snitt 5000 kronor på enbart julklappar. Jag läste det någonstans, medelsvensken kommer spendera cirka fem lakan på bara julklappar i år. Vad fan? Vem har fem tusen? Jag har inte fem långsjalar att lägga på presenter till släkt och vänner. Är det någon som verkligen har det? Fem tusen? Det kan lika gärna vara fem miljoner.
Hur brukar jag fira jul egentligen? Brukar motvilligt åka till sommarstugan efter att ha försökt stå på mig i flera dagar men till slut fått ge efter för 78's nästan manipulerande övertalningsförmånga. Och jag brukar ångra mig redan när jag sitter på tåget. Fast å andra sidan tycker jag om att resa, att vara på resande fot och känna hur rotlös jag är, det gillar jag. Själva resan brukar vara höjdpunkten, även om tåget försenas av snö. Eller som en gång då det stod en älg på spåret när tåget kom där i typ 100 km/h eller hur fort de nu brukar köra. Älgen blev till färs och tåget stod still i över en timme medan de rensade spåret. Fast då hade jag inte varit i stugan förresten. Hade varit hos min "mamma" över julen och var på väg hem, så det är väldigt länge sedan. Även om tåget är packat av äckliga barn i trotsåldern som skriker att de vill ha nya julklappar (hände en gång...) så brukar själva resan vara höjdpunkten med julen. Jag är rotlös och hittar i ungefär tio olika städer. Blir så när man har flyttat mycket. Denna höjdpunkt brukar dock ta slut med att jag måste gå av tåget och sedan stå och vänta på bussen för att ta mig till området där stugan ligger. Fastän pappa skulle kunna hämta mig så att jag skulle komma fram snabbare och dessutom slippa frysa när jag väntar en dryg timme på bussen som alltid är sen. Kommer sedan till stugan och brukar vara på väldigt dåligt humör eftersom jag blivit åksjuk på bussen och sedan kånkat väskan från busshållsplatsen till sommarstugan, cirka två kilometer. Pappa brukar tycka att jag ska vara på humör för hans hemska "skämt" om att jag ska läsa alla veckotidningar som runt den här tiden på året brukar locka med smaklösa rubriker om att man kan gå ner fem kilo på en vecka. Jag är dock inte på humör för sådana "skämt", det är jag aldrig, så jag säger något elakt till pappa. Något lite för elakt och spydigt för då håller han tyst i flera timmar och lämnar mig i fred. Men han brukar alltid häva ur sig att jag är ett svin mot honom när han alltid är så snäll mot mig. Jag käftar emot att det där han nyss sa var inte det minsta snällt och att han ska sluta leka martyr. Pappa går och beklagar sig för syrrorna som går och skäller på mig. Jag går ut och röker och önskar att jag hade stannat hemma. Brukar känna det i varenda cell i kroppen: jag skulle ha stannat hemma, jag skulle ha stannat hemma, jag skulle ha stannat hemma. Jag går in igen och möter pappa i hallen. Ingen av oss låtsas om den andre och ingen av oss ber om ursäkt. Pappa håller sig istället till mina syrror och jag får tid att packa upp och vila lite.
Dagen efter är det julstök. Vi lagar skinka och risgrynsgröt och pappa envisas med att spela Tom Jones på stereon i gillestugan och volymen är så hög att det vibrerar i golvet. Både jag och syrrorna brukar försöka sänka men pappa vrider trotsigt upp volymen igen. Omvända roller: barnen skriker åt föräldern att sänka oljudet. När pappa går på toa så smiter någon av oss systrar ner och byter ut Tom Jones-cd:n mot Delerium eller The Grid. Vi gillar trance allihop men när pappa hör att vi har bytt cd så kommer han ut från toa och börjar gnälla att det är ett sådant oljud vi spelar. Föredrog han att oss skrika "Säääänk skiiiiteeeen föööör heeelveeeteee!" hela tiden? Syrrorna brukar försöka argumentera emot med att det är tre personer som vill höra trance och bara en person som vill höra en brunstig kossa från Wales råma fram att det inte är ovanligt att bli kär i någon. Simpelt som fan. Systrarna brukar tjafsa att lätt melodisk trance på behaglig volym är mycket skönare att höra. Jag brukar gå och hämta min mp3-spelare, dra risgrynsgröten från plattan, och ta en liten promenad och röka en cigg för att lugna ner mig. Kommer tillbaka efter drygt 40 minuter, glad och avslappnad, har ringt M och fått gnälla av mig lite. Syrrorna går och surar i köket: pappa har vunnit och spelar nu Tom Jones på högsta volym igen för annars bli pappa grinig och det vill man undvika för han låter det gå ut över andra. Mot eftermiddagen går syrrorna och pappa ut för att hugga en julgran i skogen. Jag stannar hemma och tjurar för att jag har ont i huvudet efter all jävla Tom Jones och har försökt ligga på soffan en stund för att vila. Äldsta syrran 71 brukar se det som ett tillfälle att försöka få tillbaka sin storasystermakt och säger åt mig att jag inte ska sova i vardagsrummet. Jag suckar och svarar att jag inte sover, stick nu och låt mig vara ifred innan jag vrider nacken av dig. Äldsta syrran vill inte ge sig och inte fan gör jag, lillsyrran, det heller. Antingen brukar pappa eller mellansyrran få gå emellan eller så blir det slagsmål. Ett år slängde jag vatten på 71 när hon inte kunde låta mig vila tio minuter på soffan.
Julafton kommer med all tillhörande ångest. När det börjar närma sig julmiddag så säger jag att jag är jättehungrig. Brukar nämligen hoppa över frukosten för att istället få mer plats för julmat... När klockan närmar sig 16 så är jag döhungrig vilket jag också säger. Pappa brukar kontra med att jag har fett att ta av och jag får gråtklump i halsen. Gå ut och röker och känner att jag vill hem. Kommer in igen och finner att de har börjat julmiddagen utan mig. Plockar åt mig mat och sätter mig, försöker njuta av den goda maten trots att jag fortfarande har gråtklump i halsen. Resten av dagen säger jag inte mycket. Jag gör mig undergiven och låter syrrorna bestämma allt.
Dagen efter julafton brukar jag oftast åka hem. Ibland får jag vänta men oftast åker jag hem så fort det går tåg och bussar igen.
Hata jul
Vaknar till när jag ser all snö som ramlat ner under natten. Det är allt någon decimeters skillnad sedan igår. Jag ser folk som kliver av bussen som stannar precis utanför min lägenhet. Alla ser ut att vara tungt lastade med kassar från alla möjliga affärer. Blir ledsen när jag ser dem, visserligen har jag precis vaknat och är extra känslig då, men jag blir verkligen ledsen när jag ser människorna med alla julklappskassarna. Jag vill också köpa julklappar. Astrist att inte kunna det. Sitter och hoppas på att jag kanske kommer få pengar imorgon för då hinner jag ju shoppa i lugn och ro. Skulle säkert hinna ut till Ikea också. Behöver en stor kastrull att göra risgrynsgröt i. Julmaten ordnar det sig med för M säger att han betalar den, men allt annat liksom. Vad gör man åt det? Jag har sju kronor i plånboken, drygt fem på kontot, kanske tio kronor i pantflaskor. Vill köpa julklappar. Vill köpa onödigheter som alla andra. Vill verkligen sms:a in till Musikhjälpen och önska en låt och samtidigt skänka pengar till välgörande ändamål. Sitter och lyssnar på det nästan hela tiden och folk bara skänker pengar så jag får dåligt samvete för att jag inte kan göra det. Har typ 11 spänn på mobilen bara.
Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag hatar soc. Det är så jävla segt av min sochandläggare att inte behandla ansökan utan istället försena det med minst en dag bara för att hon hade glömt meddela mig om att jag inte har henne längre. Hon påstod det i meddelandet hon lämnade på min svarare, "...du måste väl ha missat att jag skrev att du skulle ha ********* ***** från och med november, och inte mig." och när jag hörde det så tänkte jag okej, jag hade väl missat det då. Hade jag inte alls! I det där förbannade infobrevet som soc skickar varenda jävla månad så står det ingenting om att jag skulle ha en ny handläggare nästa månad, det vill säga nu. Har läst vartenda ord hon skrev och det står ingenting om att jag ska ha någon annan ekonomisk handläggare än henne som jag fick i oktober. Dessutom så skickade hon med en ny ansökan som jag skulle ha till nästa gång och där skrev hon för fan sitt namn i rutan för sochandläggarens förbannade helvetesnamn. Vad ska jag tro då?
Blev arg för en stund men nu är jag bara ledsen. Ska gå och gråta. Jag sa ju att jag hatar jul.
Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag hatar soc. Det är så jävla segt av min sochandläggare att inte behandla ansökan utan istället försena det med minst en dag bara för att hon hade glömt meddela mig om att jag inte har henne längre. Hon påstod det i meddelandet hon lämnade på min svarare, "...du måste väl ha missat att jag skrev att du skulle ha ********* ***** från och med november, och inte mig." och när jag hörde det så tänkte jag okej, jag hade väl missat det då. Hade jag inte alls! I det där förbannade infobrevet som soc skickar varenda jävla månad så står det ingenting om att jag skulle ha en ny handläggare nästa månad, det vill säga nu. Har läst vartenda ord hon skrev och det står ingenting om att jag ska ha någon annan ekonomisk handläggare än henne som jag fick i oktober. Dessutom så skickade hon med en ny ansökan som jag skulle ha till nästa gång och där skrev hon för fan sitt namn i rutan för sochandläggarens förbannade helvetesnamn. Vad ska jag tro då?
Blev arg för en stund men nu är jag bara ledsen. Ska gå och gråta. Jag sa ju att jag hatar jul.
Gäsp
Trots att jag vaknade tidigt igår så var jag vaken hela natten. Gick och la mig 06 och sov till nu. Det är ju helt okej också att sova tills nu när jag var vaken så länge. Jag har miljoner regler för hur och när jag får sova och när jag måste vakna.
Inatt satt jag uppe och kollade recept på julmat. Jag vill absolut inte åka till sommarstugan alltså. Känner bara ett "NEEEEEEEJ JAG VILL INTE!" när jag tänker på det, så varför ska jag då tvinga mig att åka dit ändå? Jag brukar ju lyssna på instinkterna annars. Jag vet att syrran 78 kommer lirka som fan för att få dit mig, det är därför jag behöver en liten vit lögn om att jag är sjuk för att slippa. Visselpaj skrev att jag kunde får vinterkräksjukan. Asbra idé! Då vill 78 inte ha dit mig eftersom hennes son är där. Vinterkräksjukan är ju inte trevlig för småbarn. Jag har haft det två gånger och det var det värsta jag varit med om... Speciellt eftersom jag har kräkfobi. Alltså: jag har bestämt mig. Jag stannar hemma i stan över julen. Ska vara hos M och ha en mysig jul istället för ett ångestfyllt "firande" med familjen. Och M lagar inte mat så mycket så då får jag göra det istället. Ingen konst men jag hittar inget bra recept på rödbetssallad. M säger att vi kan ju köpa färdig rödbetssallad men det är inte lika god som hemgjord. Jultraditionerna är lite olika från familj till familj och i min familj gör vi egen rödbetssallad dagen innan julafton. Då får den ligga i kylen och mogna lite och då blir den godast. Minns att min "mamma" brukade göra eget vörtbröd och surdegsbröd till jul när jag var liten. I min familj gör vi allt själva istället för att bara köpa färdigt som M är van vid. Fast jag tänker inte göra eget vörtbröd, det är för omständligt... Surdegsbröd är ännu jobbigare att göra själv. Men rödbetssallad ska jag göra egen. Måste bara hitta ett bra recept först. Äldsta syrran 71 har ett bra vill jag minnas. Får ringa henne.
Fördelar & Nackdelar
Funderar allvarligt på att skita i julen i år. Pratade nyss med M och han ska vara hemma i år. Han och exfrun har traditionen att han kommer till henne och barnen på östkusten ena året, och är hemma det andra året. I år ska M vara hemma över julhelgen och åker till östkusten över nyår istället. Så jag kan ju vara hos M i jul. Skulle verkligen vara skönt alltså. Kul också. Helt klart mysigare än jävla sommarstugan. Jag är trött på att åka dit varenda jul och påsk. Det är väl inte stugan i sig som är jobbig, det är bara det att det är så obekvämt. Man får inte duscha länge för varmvattnet tar slut, man måste elda hela tiden om man inte gillar istappstår, man måste klä på sig istället för att dega i mjukisbyxor med Gällivarehäng hela dagen. Bredband finns inte, bara uppringt internet. De enda tv-kanalerna som går att få in är svt1, svt2, nrk1 och ibland tv4 men bara om det är fint väder. Om det regnar eller blåser så är det en jävligt ointressant version av Star Wars på tv4. Närmaste Ica ligger liksom låååångt bort om man inte har bil och jag har ju inte körkort ännu, även om jag faktiskt kan köra (ingen konst). Det är förvisso mestadels småsaker som gör det jobbigt att vara i sommarstugan, men ändå. Små bekvämligheter som obegränsat med varmvatten i duschen, dator med bredband och 17 kanaler på teven är sådant man har vant sig vid och ogärna offrar.
Funderar på fördelar vs. nackdelar med att skippa sommarstugan över jul.
NACKDELAR:
1. Kanske ångrar mig och börjar längta efter pappa och syrran. Kan ju hända.
2. Kanske tar livet av mig. Men antagligen inte eftersom jag kommer vara med M hela julhelgen ifall jag skippar stugan. Han ska annars vara ensam över julhelgen (och dessutom jobba annandagen) så han blev jätteglad över att jag kanske kommer till honom då.
FÖRDELAR:
1. Slipper ansjovisen, sillen, lutfisken och alla jävla nötter som pappa envisas med att knäcka mitt framför mitt ansikte så jag blir helt svullen och kliar mig. Julen är inte allergivänlig direkt.
2. Slipper stressa med tågtider och kånka bagage mellan perrongerna på tre olika tågstationer. Kommer antagligen tvingas åka långfärdsbuss också för pappa brukar vägra att hämta mig vid den sista tågstationen och därifrån kan man bara ta sig med buss eller bil till stugan. Och jag pallar inte med att åka buss längre sträckor då jag bli åksjuk efter fem minuter. Stadsbuss går bra men långfärdsbussar gungar så mycket.
3. Slipper frysa arslet av mig i sommarstugan som tar flera timmar på sig att värmas upp av kaminen. Den eldas det inte i på natten så på morgonen är det oftast bara 9-10 grader inomhus. Man får ju extremt ökad kroppsbehåring om man är där en längre tid.
4. Slipper sängen i sommarstugan: den är enormt obekväm. Extremt obekväm alltså, jag bryter ryggen av mig varenda gång jag sover där.
5. Kan ha sex så mycket jag (och M) vill. Brukar bli grinig om jag inte har sex regelbundet. Måste åtminstone ha det var fjärde dag, annars blir jag grinig.
6. Slipper vakna tio gånger per natt av syrrans son som brukar gnälla och skrika på morgonen också. Det är en enorm fördel. Har dock märkt att om jag stirrar surt på min systerson, riktigt spänner ögonen i honom, så blir han tyst ett tag. En gång gnällde jag tillbaka när han höll på vid frukostbordet. Jävlar vad förvånad han blev. Moahahaha. Men 78 blev sur på mig så det kan jag inte göra när hon ser eller hör.
7. Slipper tvingas vara social när jag är nyvaken, haha. Jag är fullkomligt osocial de första timmarna efter att jag har vaknat, något som M tar hänsyn till. Min familj gör det dock inte. Jag är inte sur eller något sådant på morgonen, jag vaknar bara väldigt långsamt och då orkar jag inte vara social helt enkelt. Vill helst bli lämnad ifred på morgonen och slippa prata med någon. Min pappa har berättat att hans mamma var likadan så det är väl ett släktdrag kanske.
8. Slipper se hur 78 är pappas favoritdotter. Det märks allt, man kan se hur faderskärleken riktigt lyser i hans ögon när han tittar på henne. När jag och 78 är i sommarstugan med pappa så finns jag inte ens. Det är bara henne och pappa hela tiden. Dessutom pratar de ofta om julen förra året då de båda var i Indien och jag vill bara skära upp handlederna varje gång de börjar med det.
9. Slipper höra pappas kommentarer om att jag inte behöver äta någon julmat för jag har redan fett att ta av. Den kommentaren brukar oftast följas av ett skratt, som om han tycker det är skitkul.
10. Slipper ångra mig och gå och tänka att jag skulle ha stannat hemma istället.
11. Slipper utsätta mig för pappas dåliga humör som han mer än gärna låter gå ut över mig. Ända sedan han började betala för mitt körkort så verkar det som om han tycker att jag ska fungera som hans slagpåse i utbyte.
12. Skulle bara behöva köpa julklappar till M och pappa och kunna vänta med klapparna till syrran, hennes kille och deras son. Syrran och hennes familj bor rätt långt ifrån mig så vi träffas ju inte så ofta. Skulle vara snällare mot mitt bankkonto ifall jag kunde köpa något åt dem i januari och skicka till dem då. Men det är ju också rätt själviskt att tänka så. Men om jag inte får pengar förrän 23:e så skulle jag iallafall slippa stressleta efter julklappar till pappa, syrran 78, killen och sonen. Skulle istället kunna hitta något åt dem på mellandagsrean som jag alltid brukar MISSA annars eftersom jag brukar sitta fast i sommarstugan: miltals från köpcentrat. Det är faktiskt en stor fördel rent ekonomiskt att göra så istället. Det tänkte jag inte ens på förut. Igen: jag inser hur själviskt det låter att vilja snåla på kostnaden för julklapparna men vad fan liksom, jag har väl max 3000 efter räkningarna. Jag måste ju snåla på allt numera, har börjat sno cigg av M till exempel. Om jag stannar hemma i stan över jul så skulle jag ju kunna fynda julklappar på mellandagsrean.
Nu lutar det jävligt mycket åt att stanna hemma över jul. När jag föreställer mig hur det skulle vara att få vara med M över jul så blir jag förväntansfull och glad av den tanken. När jag förställer mig att vara i sommarstugan så blir jag ledsen av bara tanken. Problemet med att inte bli övertalad av 78 kvarstår dock. Hon har alltid fått mig att komma till sommarstugan varenda jul sedan jag blev myndig (och därmed fick rätt att välja själv) när jag har sagt att jag inte vill. Och jag har ångrat mig varenda gång när hon har vunnit och fått dit mig.
Får bli sjuk. Host. Får säga att jag fick svininfluensa trots vaccineringen. Eller pest. Jag kan ju bli pestsmittad. Eller få en släng av ebola. Eller lepra. Eller en vanlig förkylning. Det funkar nog det också.
Funderar på fördelar vs. nackdelar med att skippa sommarstugan över jul.
NACKDELAR:
1. Kanske ångrar mig och börjar längta efter pappa och syrran. Kan ju hända.
2. Kanske tar livet av mig. Men antagligen inte eftersom jag kommer vara med M hela julhelgen ifall jag skippar stugan. Han ska annars vara ensam över julhelgen (och dessutom jobba annandagen) så han blev jätteglad över att jag kanske kommer till honom då.
FÖRDELAR:
1. Slipper ansjovisen, sillen, lutfisken och alla jävla nötter som pappa envisas med att knäcka mitt framför mitt ansikte så jag blir helt svullen och kliar mig. Julen är inte allergivänlig direkt.
2. Slipper stressa med tågtider och kånka bagage mellan perrongerna på tre olika tågstationer. Kommer antagligen tvingas åka långfärdsbuss också för pappa brukar vägra att hämta mig vid den sista tågstationen och därifrån kan man bara ta sig med buss eller bil till stugan. Och jag pallar inte med att åka buss längre sträckor då jag bli åksjuk efter fem minuter. Stadsbuss går bra men långfärdsbussar gungar så mycket.
3. Slipper frysa arslet av mig i sommarstugan som tar flera timmar på sig att värmas upp av kaminen. Den eldas det inte i på natten så på morgonen är det oftast bara 9-10 grader inomhus. Man får ju extremt ökad kroppsbehåring om man är där en längre tid.
4. Slipper sängen i sommarstugan: den är enormt obekväm. Extremt obekväm alltså, jag bryter ryggen av mig varenda gång jag sover där.
5. Kan ha sex så mycket jag (och M) vill. Brukar bli grinig om jag inte har sex regelbundet. Måste åtminstone ha det var fjärde dag, annars blir jag grinig.
6. Slipper vakna tio gånger per natt av syrrans son som brukar gnälla och skrika på morgonen också. Det är en enorm fördel. Har dock märkt att om jag stirrar surt på min systerson, riktigt spänner ögonen i honom, så blir han tyst ett tag. En gång gnällde jag tillbaka när han höll på vid frukostbordet. Jävlar vad förvånad han blev. Moahahaha. Men 78 blev sur på mig så det kan jag inte göra när hon ser eller hör.
7. Slipper tvingas vara social när jag är nyvaken, haha. Jag är fullkomligt osocial de första timmarna efter att jag har vaknat, något som M tar hänsyn till. Min familj gör det dock inte. Jag är inte sur eller något sådant på morgonen, jag vaknar bara väldigt långsamt och då orkar jag inte vara social helt enkelt. Vill helst bli lämnad ifred på morgonen och slippa prata med någon. Min pappa har berättat att hans mamma var likadan så det är väl ett släktdrag kanske.
8. Slipper se hur 78 är pappas favoritdotter. Det märks allt, man kan se hur faderskärleken riktigt lyser i hans ögon när han tittar på henne. När jag och 78 är i sommarstugan med pappa så finns jag inte ens. Det är bara henne och pappa hela tiden. Dessutom pratar de ofta om julen förra året då de båda var i Indien och jag vill bara skära upp handlederna varje gång de börjar med det.
9. Slipper höra pappas kommentarer om att jag inte behöver äta någon julmat för jag har redan fett att ta av. Den kommentaren brukar oftast följas av ett skratt, som om han tycker det är skitkul.
10. Slipper ångra mig och gå och tänka att jag skulle ha stannat hemma istället.
11. Slipper utsätta mig för pappas dåliga humör som han mer än gärna låter gå ut över mig. Ända sedan han började betala för mitt körkort så verkar det som om han tycker att jag ska fungera som hans slagpåse i utbyte.
12. Skulle bara behöva köpa julklappar till M och pappa och kunna vänta med klapparna till syrran, hennes kille och deras son. Syrran och hennes familj bor rätt långt ifrån mig så vi träffas ju inte så ofta. Skulle vara snällare mot mitt bankkonto ifall jag kunde köpa något åt dem i januari och skicka till dem då. Men det är ju också rätt själviskt att tänka så. Men om jag inte får pengar förrän 23:e så skulle jag iallafall slippa stressleta efter julklappar till pappa, syrran 78, killen och sonen. Skulle istället kunna hitta något åt dem på mellandagsrean som jag alltid brukar MISSA annars eftersom jag brukar sitta fast i sommarstugan: miltals från köpcentrat. Det är faktiskt en stor fördel rent ekonomiskt att göra så istället. Det tänkte jag inte ens på förut. Igen: jag inser hur själviskt det låter att vilja snåla på kostnaden för julklapparna men vad fan liksom, jag har väl max 3000 efter räkningarna. Jag måste ju snåla på allt numera, har börjat sno cigg av M till exempel. Om jag stannar hemma i stan över jul så skulle jag ju kunna fynda julklappar på mellandagsrean.
Nu lutar det jävligt mycket åt att stanna hemma över jul. När jag föreställer mig hur det skulle vara att få vara med M över jul så blir jag förväntansfull och glad av den tanken. När jag förställer mig att vara i sommarstugan så blir jag ledsen av bara tanken. Problemet med att inte bli övertalad av 78 kvarstår dock. Hon har alltid fått mig att komma till sommarstugan varenda jul sedan jag blev myndig (och därmed fick rätt att välja själv) när jag har sagt att jag inte vill. Och jag har ångrat mig varenda gång när hon har vunnit och fått dit mig.
Får bli sjuk. Host. Får säga att jag fick svininfluensa trots vaccineringen. Eller pest. Jag kan ju bli pestsmittad. Eller få en släng av ebola. Eller lepra. Eller en vanlig förkylning. Det funkar nog det också.
Och så mår jag dåligt igen
Vad fan. Har mått illa hela dagen utan att jag har fått i mig något olämpligt. Jag har trots illamåendet fått i mig både lunch och middag sedan frukosten. Åt okryddad risotto med en massa grönsaker till middag, tänkte att det skulle vara snäll och nyttig mat liksom. Men så fort jag hade ätit klart så blev jag så illamående att jag sprang in på toa i panik. Trodde att jag skulle kräkas vilken sekund som helst men det kom inget. Blir arg på min egen kropp för att den håller på såhär. Skärpning för fan liksom. För stunden mår jag okej igen, det har gått i vågor hela dagen. Mår dåligt i typ en timme och mår bra i ungefär tre timmar. Suck och stön.
Hade det varit veckan innan lingonveckan så hade jag inte ägnat mitt illamående en enda tanke för jag brukar må illa och känna mig allmänt sjuk då. Men nu är det två veckor sedan jag hade mens sist. Fast det kan bero på just det också kom jag på nu, har ju fan ägglossning nu. Ahaa? Kan det bero på det kanske? Fast jag brukar nog inte må såhär illa varannan vecka. Inte vad jag kommer på iallafall. Det skulle jag ju ha lagt märke till tycker jag.
Nej det är nog inte det faktiskt. Jag har aldrig hört att man skulle må dåligt under ägglossningen. Är ju ett tag sedan jag gick i skolan och hade biologiundervisning men... Nej, jag kan fan inte minnas att man skulle ha problem under ägglossningen. Det har jag verkligen inte något minne av. Jag misstänker snarare att det är psykosomatiskt. Jag går och är nervös och stressad hela tiden numera och det har jag varit sedan jag började gå på soc, i oktober. Jag oroar mig för allt nu för tiden, just nu oroar jag mig för att jag kanske inte hinner få pengar innan jul. Var ju sen med att lämna in ansökan men det skulle ändå ha gått precis för sochandläggarna har fem arbetsdagar på sig att behandla en ansökan, och jag lämnade in den igår och då var det fem arbetsdagar tills den 23:e. Fick dock ett meddelande på telefonsvararen av min sochandläggare igår som jag inte hörde förrän idag. Hon sa att jag ska ha en ny handläggare istället för henne så hon skulle inte behandla min ansökan utan lämna den till den här nya handläggaren idag. Så om min nya sochandläggare fick min bidragsansökan idag så blir det ju bara fyra arbetsdagar tills den 23:e. Skit, skit, skit, skit liksom. Varför kunde inte min förra handläggare bara ha behandlat min ansökan direkt och sedan hänvisa till den där nya?
Blir illamående igen bara jag tänker på det: inga pengar. Jag skiter totalt i att det är jul snart, jag hatar jul! Jag har alltid ogillat julen men nu är jag enormt antijul sedan förra året, om jag fick bestämma så skulle vi ta bort julen helt och hållet. Jag hatar jul, så är det bara. Jag hatar den! Men sochandläggaren kunde väl ha varit lite schysst och behandlat min ansökan direkt istället för att göra sådär och försena det ännu mer. Hon kan väl gissa att jag liksom alla andra har julklappar att inhandla? Även om jag hatar jul.
Det där har jag gått och tänkt på idag sedan jag lyssnade av svararen runt 10-tiden i förmiddags. Hur fan ska jag göra nu liksom? Jag vägrar att fråga pappa! Jag totalvägrar att fråga honom om pengar, så är det bara. Så om jag inte har fått pengar den 23:e så åker jag inte till sommarstugan, även om pappa säger att han kan betala tågresan. Han är nämligen redan där, annars hade jag ju åkt med honom. Syrran 71 ska vara med sin killes familj i år. Min andra syrra 78 kommer till sommarstugan med pojkvännen och sonen, och jag hade tänkt att komma jag också men nu vet jag inte längre. Sedan förra året så vill jag bara inte ha jul längre. Sitter nästan och hoppas på att jag inte ska få några pengar i tid för då slipper jag åka dit, men det skulle bli astrist utan pengar. Även om jag hatar julen i sig så gillar jag maten och jag skulle vilja fixa egen julmiddag.
Finns både fördelar och nackdelar om jag blir ensam över den satans julhelgen.
Hade det varit veckan innan lingonveckan så hade jag inte ägnat mitt illamående en enda tanke för jag brukar må illa och känna mig allmänt sjuk då. Men nu är det två veckor sedan jag hade mens sist. Fast det kan bero på just det också kom jag på nu, har ju fan ägglossning nu. Ahaa? Kan det bero på det kanske? Fast jag brukar nog inte må såhär illa varannan vecka. Inte vad jag kommer på iallafall. Det skulle jag ju ha lagt märke till tycker jag.
Nej det är nog inte det faktiskt. Jag har aldrig hört att man skulle må dåligt under ägglossningen. Är ju ett tag sedan jag gick i skolan och hade biologiundervisning men... Nej, jag kan fan inte minnas att man skulle ha problem under ägglossningen. Det har jag verkligen inte något minne av. Jag misstänker snarare att det är psykosomatiskt. Jag går och är nervös och stressad hela tiden numera och det har jag varit sedan jag började gå på soc, i oktober. Jag oroar mig för allt nu för tiden, just nu oroar jag mig för att jag kanske inte hinner få pengar innan jul. Var ju sen med att lämna in ansökan men det skulle ändå ha gått precis för sochandläggarna har fem arbetsdagar på sig att behandla en ansökan, och jag lämnade in den igår och då var det fem arbetsdagar tills den 23:e. Fick dock ett meddelande på telefonsvararen av min sochandläggare igår som jag inte hörde förrän idag. Hon sa att jag ska ha en ny handläggare istället för henne så hon skulle inte behandla min ansökan utan lämna den till den här nya handläggaren idag. Så om min nya sochandläggare fick min bidragsansökan idag så blir det ju bara fyra arbetsdagar tills den 23:e. Skit, skit, skit, skit liksom. Varför kunde inte min förra handläggare bara ha behandlat min ansökan direkt och sedan hänvisa till den där nya?
Blir illamående igen bara jag tänker på det: inga pengar. Jag skiter totalt i att det är jul snart, jag hatar jul! Jag har alltid ogillat julen men nu är jag enormt antijul sedan förra året, om jag fick bestämma så skulle vi ta bort julen helt och hållet. Jag hatar jul, så är det bara. Jag hatar den! Men sochandläggaren kunde väl ha varit lite schysst och behandlat min ansökan direkt istället för att göra sådär och försena det ännu mer. Hon kan väl gissa att jag liksom alla andra har julklappar att inhandla? Även om jag hatar jul.
Det där har jag gått och tänkt på idag sedan jag lyssnade av svararen runt 10-tiden i förmiddags. Hur fan ska jag göra nu liksom? Jag vägrar att fråga pappa! Jag totalvägrar att fråga honom om pengar, så är det bara. Så om jag inte har fått pengar den 23:e så åker jag inte till sommarstugan, även om pappa säger att han kan betala tågresan. Han är nämligen redan där, annars hade jag ju åkt med honom. Syrran 71 ska vara med sin killes familj i år. Min andra syrra 78 kommer till sommarstugan med pojkvännen och sonen, och jag hade tänkt att komma jag också men nu vet jag inte längre. Sedan förra året så vill jag bara inte ha jul längre. Sitter nästan och hoppas på att jag inte ska få några pengar i tid för då slipper jag åka dit, men det skulle bli astrist utan pengar. Även om jag hatar julen i sig så gillar jag maten och jag skulle vilja fixa egen julmiddag.
Finns både fördelar och nackdelar om jag blir ensam över den satans julhelgen.
Ta-daah!
Natten till igår...
...passerade jag 100 000 ord i Word-filen som är min bok. Hade tyvärr ingen skumpa, annars hade jag firat lite. Blev istället att jag satt och svor långa haranger över att min kamera stängde av sig hela tiden. Kamerahelvete! Iallafall... Bokskrivandet går bra. Tänk, 132 sidor. Jävlar alltså! Och det är a4-sidor. Hann skriva typ 500 ord till efter att jag fotade så det är till och med lite mer än 100 000. Satt och flinade en lång stund när jag kom in på 99 990 ord.
Jag började skriva på boken den 19 juli 2007. Skrev så smått ner lite av storyn som jag hade haft i huvudet i över ett år. Och resten är historia. Det går rätt långsamt dock. Tog två år att komma till 100 000 ord. Är inte det förbannat långsamt?
Idag är det kallt. Jävligt kallt, 9 minus, så jag tänker inte gå ut. Forget about it. Ska sitta inne och slöa framför datorn hela dagen. Kanske skriva ett par tusen ord på boken... Eller researcha lite grejer. Eller så sitter jag och glor på "24". Har fortfarande tre säsonger kvar att titta på.
Gyn
Idag har jag mått okej igen. Ibland känns det som om jag aldrig mår bra helt, till 100 %. Brukar snarare bara känna mig okej som bäst. Får väl ringa Gregory House kanske. Min mystiska smärta i magtrakten försvann inatt någon gång. Gjorde döont när jag stod upp och sträckte på mig men det gjorde knappt ont alls om jag satt kutryggig. Kollade lite i en läkarbok jag har och det verkade inte vara njurarna det gjorde ont i för de är längre upp. Snarare gjorde det ont där äggstockarna sitter, och på båda sidorna också, så nu går jag och nojar över det. Jaja, borta är det iallafall. Jag brukar inte vara speciellt hypokondrisk mer än att jag undrar vad fan det är med mig när jag känner av något, men jag ska faktiskt ta och beställa tid hos gyn. Det är väldigt länge sedan jag var där. Så länge sedan att jag inte ens minns när jag var där sist. Kommer dock ihåg att jag fick en manlig gynekolog den gången. Uuuhuu. Hemskt obekvämt. Män borde förbjudas från att bli gynekologer! Om en man inte tänker ge mig en orgasm, eller ens försöka göra det (en del män verkar behöva både karta och kompass för att hitta rätt), så har han fan inget att göra mellan mina ben. Får ringa gynmottagningen imorgon och kräva att få tid hos en kvinnlig gynekolog. Om man ber om det så brukar man få det också men när jag var hos gyn sist så hade jag ingen inbokad tid. Då får man hålla tillgodo med en manlig gynekolog. Kommer ihåg att jag gick hem till M efter att jag hade varit hos gyn sist. Sa att jag hade fått en manlig gynekolog och då började han fundera över varför män väljer ett sådant yrke. Han gjorde det högt så att jag hörde också. Han gick omkring och sa rakt ut "Men varför tror du att han ville bli gynekolog? Om du måste gissa liksom...?". Tyst för fan... Jag vill inte veta varför en man skulle välja det yrket.
Idag har jag iallafall mått bra nog att springa tre ärenden. Var på jävla soc och kopierade ett ton papper innan jag kunde lämna in ansökan. Sedan upp till Skattemyndigheten. Och sist till FSK och ansökte om bostadsbidrag. Fick inte ansöka retroaktivt av någon anledning. Pfft, dumt det har man ju alltid fått göra förut. Men när ansökan är behandlad om en hel fucking månad så blir det ju från och med december, det blir ju lite retroaktivt iallafall.
På Skattemyndigheten hade jag en väldigt försenad grej att göra, nämligen att ansöka om anstånd med skatten. Jag ska betala tillbaka 2600 senast den 28 december och så mycket kan jag ju inte slänga fram bara sådär. Borde egentligen ha ansökt om anstånd och fått avbetalningsplan för flera månader sedan, men jag valde att istället dra täcket över huvudet. Jag vet fan inte hur skatt och allt det där funkar så jag glömde selektivt bort det tills det kom hotbrev från Skattemyndigheten förra veckan. Jag har bara fått betala tillbaka en gång förut och det var förra året. Då var det typ 250 kronor bara så det betalade jag direkt utan att fundera mer över det. Nu är det 2600 spänn och jag hade ingen aning om att man kunde få en avbetalningsplan när det hade gått så lång tid. Min pappa sa att man inte kunde få det så jag trodde ju på honom ända tills M sa för ett par dagar sedan att man visst kan få betala lite i taget, bara man ansöker om det där förbaskade anståndet. Jag är inte ens säker på att jag vet vad ett anstånd är men nu har jag iallafall varit på Skattemyndigheten och ansökt om ett. Ska få svar så fort som möjlig också.
Förra veckan när jag pratade med pappa om hur jag kunde göra med skatten så sa han något som gjorde mig väldigt ledsen. Det var bara så okänsligt. Han sa att det var väl inte hela världen om jag hamnade hos kronofogden för de kan ju ta av ens inkomst om de måste och pappa skrattade åt det för jag har ju ingen inkomst som de kan ta pengar från. Det tyckte jag var fruktansvärt okänsligt sagt. Blev jätteledsen och började gråta. Min egen pappa sket fullständigt i att jag kunde hamna hos kronofogden liksom. Ibland kan jag stanna upp och verkligen undra vad jag har för föräldrar egentligen. Kvinnan som födde mig är psykiskt sjuk och misshandlade mig i flera år. Min pappa är totalt ovillig att ta något som helst ansvar. Förvisso är jag det yngsta barnet och jag är stor nu men han var likadan när jag var liten. Han var alltid lekpappa, aldrig diciplinpappa. Han gav mig för fan en fickkniv när jag var nio år och året efter fick jag en Morakniv. Han lärde mig hur man gjorde upp en eld när jag var typ tre år. Om jag ramlade och slog mig och ville ha tröst så sa han alltid att jag skulle springa till "mamma". Han har svårt med känslor min pappa. Kan bli enormt besviken på honom ibland för att han beter sig så idiotiskt, fortfarande trots att han är 65 år.
Men ett av mina käraste barndomsminnen är ändå av pappa. Han lärde mig cykla och sprang långa sträckor bredvid mig när jag ostadigt vinglade omkring i byn där vi bodde då.
Idag har jag iallafall mått bra nog att springa tre ärenden. Var på jävla soc och kopierade ett ton papper innan jag kunde lämna in ansökan. Sedan upp till Skattemyndigheten. Och sist till FSK och ansökte om bostadsbidrag. Fick inte ansöka retroaktivt av någon anledning. Pfft, dumt det har man ju alltid fått göra förut. Men när ansökan är behandlad om en hel fucking månad så blir det ju från och med december, det blir ju lite retroaktivt iallafall.
På Skattemyndigheten hade jag en väldigt försenad grej att göra, nämligen att ansöka om anstånd med skatten. Jag ska betala tillbaka 2600 senast den 28 december och så mycket kan jag ju inte slänga fram bara sådär. Borde egentligen ha ansökt om anstånd och fått avbetalningsplan för flera månader sedan, men jag valde att istället dra täcket över huvudet. Jag vet fan inte hur skatt och allt det där funkar så jag glömde selektivt bort det tills det kom hotbrev från Skattemyndigheten förra veckan. Jag har bara fått betala tillbaka en gång förut och det var förra året. Då var det typ 250 kronor bara så det betalade jag direkt utan att fundera mer över det. Nu är det 2600 spänn och jag hade ingen aning om att man kunde få en avbetalningsplan när det hade gått så lång tid. Min pappa sa att man inte kunde få det så jag trodde ju på honom ända tills M sa för ett par dagar sedan att man visst kan få betala lite i taget, bara man ansöker om det där förbaskade anståndet. Jag är inte ens säker på att jag vet vad ett anstånd är men nu har jag iallafall varit på Skattemyndigheten och ansökt om ett. Ska få svar så fort som möjlig också.
Förra veckan när jag pratade med pappa om hur jag kunde göra med skatten så sa han något som gjorde mig väldigt ledsen. Det var bara så okänsligt. Han sa att det var väl inte hela världen om jag hamnade hos kronofogden för de kan ju ta av ens inkomst om de måste och pappa skrattade åt det för jag har ju ingen inkomst som de kan ta pengar från. Det tyckte jag var fruktansvärt okänsligt sagt. Blev jätteledsen och började gråta. Min egen pappa sket fullständigt i att jag kunde hamna hos kronofogden liksom. Ibland kan jag stanna upp och verkligen undra vad jag har för föräldrar egentligen. Kvinnan som födde mig är psykiskt sjuk och misshandlade mig i flera år. Min pappa är totalt ovillig att ta något som helst ansvar. Förvisso är jag det yngsta barnet och jag är stor nu men han var likadan när jag var liten. Han var alltid lekpappa, aldrig diciplinpappa. Han gav mig för fan en fickkniv när jag var nio år och året efter fick jag en Morakniv. Han lärde mig hur man gjorde upp en eld när jag var typ tre år. Om jag ramlade och slog mig och ville ha tröst så sa han alltid att jag skulle springa till "mamma". Han har svårt med känslor min pappa. Kan bli enormt besviken på honom ibland för att han beter sig så idiotiskt, fortfarande trots att han är 65 år.
Men ett av mina käraste barndomsminnen är ändå av pappa. Han lärde mig cykla och sprang långa sträckor bredvid mig när jag ostadigt vinglade omkring i byn där vi bodde då.
Ont
Skiiit. Har fortfarande inte vant mig vid att jag måste lämna in ansökan varje månad för att få pengar. Nackdelen med soc. Hade tänkt fixa det idag och det hade blivit på håret det för soc har fem arbetsdagar på sig att behandla ansökan. Det hade blivit till på tisdag det ju. Två dagar innan julafton. Får lämna in ansökan imorgon istället och hoppas på det bästa. Borde väl hinna köpa några julklappar om jag får pengarna på onsdag. Även om det är i sista minuten.
Jag var uppe hela natten för att jag har vänt på dygnet. Tvättade mellan 07 och 10 och hade sedan tänkt att lämna in ansökan om både socbidrag och bostadsbidrag. Men min kropp ville inte det. Mådde så asdåligt att jag inte vågade gå ut utan var tvungen att lägga mig och vila en stund och började inte må bra igen förrän nu. Hade någon konstig kramp i svalget, kändes som om jag skulle kräkas vilken sekund som helst trots att jag inte var illamående. Var snurrig och så yr att jag kröp från toan till sängen för jag vågade inte ställa mig upp. Jag brukar bli lite sjuk när jag har varit vaken länge men nu hade jag inte varit vaken så himla länge. Och så himla dåligt brukar jag inte må. Hade även ont på ett ställe som jag inte brukar ha ont på. Tror det är njurarna som sitter där för det gör ont typ där vid höftbenet. Fick kolla på Wikipedia för att lista ut vilket organ som sitter där. Fast det gör ont lite längre ner än vart Wikipedia visar att njurarna sitter. Gör ont där äggstockarna säkert sitter.
Nu mår jag okej igen men det gör fortfarande ont där vid höftbenet, i njurarna eller om det är äggstockarna. Gör mer ont när jag står upp än när jag sitter ner och när jag gjorde nummer ett på toa nyss så gjorde det jävligt ont. Krampaktigt ont liksom. Är nog njurarna som sitter där. Fast Wikipedias bild visade att njurarna sitter högre upp men det måste ju vara dem som gör ont. Varför skulle äggstockarna göra ont liksom?
Jag var uppe hela natten för att jag har vänt på dygnet. Tvättade mellan 07 och 10 och hade sedan tänkt att lämna in ansökan om både socbidrag och bostadsbidrag. Men min kropp ville inte det. Mådde så asdåligt att jag inte vågade gå ut utan var tvungen att lägga mig och vila en stund och började inte må bra igen förrän nu. Hade någon konstig kramp i svalget, kändes som om jag skulle kräkas vilken sekund som helst trots att jag inte var illamående. Var snurrig och så yr att jag kröp från toan till sängen för jag vågade inte ställa mig upp. Jag brukar bli lite sjuk när jag har varit vaken länge men nu hade jag inte varit vaken så himla länge. Och så himla dåligt brukar jag inte må. Hade även ont på ett ställe som jag inte brukar ha ont på. Tror det är njurarna som sitter där för det gör ont typ där vid höftbenet. Fick kolla på Wikipedia för att lista ut vilket organ som sitter där. Fast det gör ont lite längre ner än vart Wikipedia visar att njurarna sitter. Gör ont där äggstockarna säkert sitter.
Nu mår jag okej igen men det gör fortfarande ont där vid höftbenet, i njurarna eller om det är äggstockarna. Gör mer ont när jag står upp än när jag sitter ner och när jag gjorde nummer ett på toa nyss så gjorde det jävligt ont. Krampaktigt ont liksom. Är nog njurarna som sitter där. Fast Wikipedias bild visade att njurarna sitter högre upp men det måste ju vara dem som gör ont. Varför skulle äggstockarna göra ont liksom?
"PLI-HING"
Jag älskar det ljudet. Jag har just skickat iväg ett par mail och ett av dem fick jag svar på efter bara några minuter. Det sjunger i min dators högtalare när svaret kommer. "PLI-HING" Två väldigt tröstande toner att höra några gånger per dag när man sitter vid datorn. "PLI-HING" Världen finns kvar därute. Någon finns och har tagit sig några minuter att svara på mitt mail. "PLI-HING" Min tjejkompis N skriver att hon fyllehånglade med F för några år sedan. Hon har just kommit ihåg detta och skriver till mig att hon blir alldeles iskall inuti när hon tänker på vad jag råkade ut för. Jag skriver tillbaka att jag fortfarande, efter fyra månader, blir iskall inuti när jag tänker på det. Samtidigt är jag säker på att F inte är en sådan man som har för vana att gå emot kvinnors vilja. Jag känner ju honom. N skriver att hon också tror det om F, men ställer sedan en fråga som jag inte kan svara på utan att börja försvara honom på ett sätt som han inte längre förtjänar. N undrar varför F då gjorde så mot mig. Det kan jag verkligen inte svara på. Jag har själv ställt mig den frågan säkert varje dag sedan det hände. "PLI-HING" Reklammail från Yves Rocher. Inte det mailet jag väntar på...
Jag funderar vidare på varför F gjorde som han gjorde. En enkel förklaring som jag väljer att tro mest på är att hans liv började gå åt helvete och han vände sig då till mig. Vi var vänner ett bra tag efter att den intima delen av vårt förhållande var slut. Vi pratade ofta i telefon om allt möjligt. När hans liv då började gå åt helvete för fyra månader sedan så tänkte han på mig och trodde säkert att jag skulle förstå honom. Det har jag gjort andra gånger, för flera år sedan när vi hade en sådan kontakt. Jag har väl inte alltid haft rollen som problemlösare och lekmannapsykolog bland mina vänner men jag har haft den länge iallafall. Han tänkte säkert att jag skulle lyssna på honom, kanske komma med lite tröst och råd, och sedan skulle han åka hem med lättat hjärta. Hem till sin flickvän som han var förlovad med. Hem och äta middag med sina två barn som jag inte visste att han hade. Jag fick reda på det i somras någon gång. Kommer ihåg att jag tänkte att det var tur att inget hände mellan oss då när jag körde med honom. F tänkte säkert att det nog var lite fel att åka till mig när han hade en familj som väntade där hemma, men han gjorde det ändå. Jag är den som löser problemen och om jag inte kan lösa dem helt så kan jag åtminstone mildra dem. Jag kan göra så att det inte känns lika tungt längre. "PLI-HING" Ännu ett mail. Denna gången skräpmail om att köpa Viagra över nätet. Suck. Definitivt inte det mailet jag väntar på...
Jag fortsätter fundera på N's fråga om F. Okej, så han tänkte säkert bara prata en stund med mig och sedan åka hem till sin familj. Det är jag övertygad om, fram till denna punkten i tankegången är jag helt säker på att det var F's ursprungliga mening med besöket hos mig. Vad kan det sedan ha varit som gjorde att han kysste mig? Han var väl ledsen kanske. Han verkade ledsen, som om något tyngde honom. Min första tanke efter "Stäng dörren och ring M!" var att F säkert hade bråkat med sin tjej och ville gråta ut på min axel. Jag visste ju att de hade haft lite problem. Vi säger att F kysste mig för att han var ledsen och ville ha tröst. Inte för att jag vill försvara honom här nu men, kyssar och gos funkar finfint när man är ledsen. En liten kyss och några vänliga ord hade jag kunnat bjuda på, om än bara för att få iväg honom från min lägenhet. Vart gick det sedan fel? De kvinnliga läsarna jag har kan säkert känna igen sig i följande scenario:
Du ligger och halvhånglar med någon kille. Han är inte den du vill ha men han verkar schysst och kysser rätt bra så du går med på att han tar dig på brösten. Det är ju lite mysigt att någon faktiskt vill ha dig. Sedan går det lite för långt och han blir för ivrig. Något i dig, kanske en instinkt som har slumrat i flera år, vaknar till liv och berättar klart och tydligt för dig att du inte vill längre. Instinkten får dig hellre att vilja åka hem och slötitta på tv i pyjamas med en påse lördagsgodis som enda sällskap. Du motar vänligt men bestämt bort killen från dig men han märker det inte tillräckligt fort. Du måste putta lite på honom, daska till honom på axeln litegrann. Det märker han och han lugnar sig lite. Killen mumlar att du är så vacker att han inte kan hålla sig ifrån dig och du fnissar lite. Okej då. Lite till. Ni börjar halvhångla igen men den där instinkten i dig vill inte ge sig. Den talar fortfarande om klart och tydligt att du inte vill vara med längre. Du vill bara åka hem och sova och du får daska till killen på axeln flera gånger utan att han märker något. Instinkten som talar om för dig att du absolut inte vill vara med längre har nu satt igång varningsklockorna och väckt några fler instinkter som slumrat fram till nu. Kylan sprider sig i din kropp när instinkterna vaknar till liv en efter en och du hoppas att det är en okej kille du har råkat hångla med. Han är nog bara så otroligt betagen av din skönhet att han glömmer bort att han måste respektera dig. Varningsklockorna ringer och du slår honom lagom hårt på ryggen. Alla dina instinkter varnar dig att du måste iväg nu, nu, nu, åk hem och kryp ner i sängen med din kelsjuka katt i famnen. Åk hem nu och låt kattens sövande spinnande göra dig lugn igen. Varningsklockorna ringer i ditt huvud. Få bort honom från dig nu då för fan. Skit i att han kanske blir sur, bara du kommer därifrån. Du slår till honom på ryggen igen, hårdare den här gånger, och sedan börjar du försöka putta bort honom. Killen verkar komma till sans och frågar om du är okej. Du puttar bort honom ännu mer och reser dig upp utan att svara på killens frågor om vad det är med dig. Du mumlar generat att du vill hem och att du kanske ringer honom någon gång. Sedan går du och rättar till kläderna på vägen ut. När du kommer hem funderar du på varför du reagerade som du gjorde. Han var ju rätt gullig den där killen. Det var inget fel på honom alls. Han var trevlig och fick dig att skratta flera gånger. Det var bara den där jäkla instinkten som vaknade till liv och sa till dig att du inte ville mer. Du känner dig lite dum när du nu är i trygghet i ditt hem med din kelsjuka katt som spinner och tigger om uppmärksamhet.
Såhär långt i tankegången som skapades efter N's mail har jag kommit. Och jag har inte lust att gå längre. Har helt tappat tråden också. Nu läser jag istället igenom hångelscenariot jag skrev ovan. Jag inser nu att det är förbannat bra skrivet. Det är jävligt bra så det får bli mitt svar till N. Jag har verkligen inte lust att fundera vidare över varför F gjorde som han gjorde. Jag blir rädd när mina tankar tar mig dit. I jakten på annat att ockupera mina tankar med har jag istället börjat tänka på hur många gånger jag har varit tjejen i scenariot ovan. Det är rätt många. Är säker på att jag inte är den enda som har varit med om en sådan situation då en instinkt plötsligt har vaknat till och sagt att man inte vill vara med längre. Fastän killen är trevlig. Det finns säkert många tjejer som har ignorerat den där instinkten och gått vidare ändå. De har kvävt alla instinkter och ignorerat varningsklockorna och gått i säng med den där killen iallafall. Man vill ju inte känna sig dum och tvingas förklara för killen varför man helt plötsligt inte vill längre.
Jag kan ju erkänna att jag har gjort det. Flera gånger, alltför många gånger.
"PLI-HING" Jag har försvunnit i mina tankar, har suttit och tänkt i en dryg kvart och N har hunnit svara på mitt mail. Hon skriver tillbaka att hon känner igen sig och hon nämner namnen på några killar som jag känner. Hmm? Det var som fan: N har hånglat med en kille som är nybliven polis på M's station. No shit!? Jävlar vad världen kan vara liten. Är förvisso inte förvånad, den killen hånglar med en jädra massa tjejer.
Har fått flera "PLI-HING" sedan jag började skriva detta men inget av mailen var det jag väntade på. Får väl vänta lite till då. Mailskrivaren får mig alltid att bli så lugn inuti och jag värdesätter varenda ord jag får i mailen från denna otroligt fina människa. Speciellt sedan det där med F: mailskrivaren vars svar jag väntar på har haft en mycket lugnande effekt på mig sedan "det där" hände. Allt kaos stillas och jag kan för ett ögonblick se klart.
Det "PLI-HING"et väntar jag gärna på...
Jag funderar vidare på varför F gjorde som han gjorde. En enkel förklaring som jag väljer att tro mest på är att hans liv började gå åt helvete och han vände sig då till mig. Vi var vänner ett bra tag efter att den intima delen av vårt förhållande var slut. Vi pratade ofta i telefon om allt möjligt. När hans liv då började gå åt helvete för fyra månader sedan så tänkte han på mig och trodde säkert att jag skulle förstå honom. Det har jag gjort andra gånger, för flera år sedan när vi hade en sådan kontakt. Jag har väl inte alltid haft rollen som problemlösare och lekmannapsykolog bland mina vänner men jag har haft den länge iallafall. Han tänkte säkert att jag skulle lyssna på honom, kanske komma med lite tröst och råd, och sedan skulle han åka hem med lättat hjärta. Hem till sin flickvän som han var förlovad med. Hem och äta middag med sina två barn som jag inte visste att han hade. Jag fick reda på det i somras någon gång. Kommer ihåg att jag tänkte att det var tur att inget hände mellan oss då när jag körde med honom. F tänkte säkert att det nog var lite fel att åka till mig när han hade en familj som väntade där hemma, men han gjorde det ändå. Jag är den som löser problemen och om jag inte kan lösa dem helt så kan jag åtminstone mildra dem. Jag kan göra så att det inte känns lika tungt längre. "PLI-HING" Ännu ett mail. Denna gången skräpmail om att köpa Viagra över nätet. Suck. Definitivt inte det mailet jag väntar på...
Jag fortsätter fundera på N's fråga om F. Okej, så han tänkte säkert bara prata en stund med mig och sedan åka hem till sin familj. Det är jag övertygad om, fram till denna punkten i tankegången är jag helt säker på att det var F's ursprungliga mening med besöket hos mig. Vad kan det sedan ha varit som gjorde att han kysste mig? Han var väl ledsen kanske. Han verkade ledsen, som om något tyngde honom. Min första tanke efter "Stäng dörren och ring M!" var att F säkert hade bråkat med sin tjej och ville gråta ut på min axel. Jag visste ju att de hade haft lite problem. Vi säger att F kysste mig för att han var ledsen och ville ha tröst. Inte för att jag vill försvara honom här nu men, kyssar och gos funkar finfint när man är ledsen. En liten kyss och några vänliga ord hade jag kunnat bjuda på, om än bara för att få iväg honom från min lägenhet. Vart gick det sedan fel? De kvinnliga läsarna jag har kan säkert känna igen sig i följande scenario:
Du ligger och halvhånglar med någon kille. Han är inte den du vill ha men han verkar schysst och kysser rätt bra så du går med på att han tar dig på brösten. Det är ju lite mysigt att någon faktiskt vill ha dig. Sedan går det lite för långt och han blir för ivrig. Något i dig, kanske en instinkt som har slumrat i flera år, vaknar till liv och berättar klart och tydligt för dig att du inte vill längre. Instinkten får dig hellre att vilja åka hem och slötitta på tv i pyjamas med en påse lördagsgodis som enda sällskap. Du motar vänligt men bestämt bort killen från dig men han märker det inte tillräckligt fort. Du måste putta lite på honom, daska till honom på axeln litegrann. Det märker han och han lugnar sig lite. Killen mumlar att du är så vacker att han inte kan hålla sig ifrån dig och du fnissar lite. Okej då. Lite till. Ni börjar halvhångla igen men den där instinkten i dig vill inte ge sig. Den talar fortfarande om klart och tydligt att du inte vill vara med längre. Du vill bara åka hem och sova och du får daska till killen på axeln flera gånger utan att han märker något. Instinkten som talar om för dig att du absolut inte vill vara med längre har nu satt igång varningsklockorna och väckt några fler instinkter som slumrat fram till nu. Kylan sprider sig i din kropp när instinkterna vaknar till liv en efter en och du hoppas att det är en okej kille du har råkat hångla med. Han är nog bara så otroligt betagen av din skönhet att han glömmer bort att han måste respektera dig. Varningsklockorna ringer och du slår honom lagom hårt på ryggen. Alla dina instinkter varnar dig att du måste iväg nu, nu, nu, åk hem och kryp ner i sängen med din kelsjuka katt i famnen. Åk hem nu och låt kattens sövande spinnande göra dig lugn igen. Varningsklockorna ringer i ditt huvud. Få bort honom från dig nu då för fan. Skit i att han kanske blir sur, bara du kommer därifrån. Du slår till honom på ryggen igen, hårdare den här gånger, och sedan börjar du försöka putta bort honom. Killen verkar komma till sans och frågar om du är okej. Du puttar bort honom ännu mer och reser dig upp utan att svara på killens frågor om vad det är med dig. Du mumlar generat att du vill hem och att du kanske ringer honom någon gång. Sedan går du och rättar till kläderna på vägen ut. När du kommer hem funderar du på varför du reagerade som du gjorde. Han var ju rätt gullig den där killen. Det var inget fel på honom alls. Han var trevlig och fick dig att skratta flera gånger. Det var bara den där jäkla instinkten som vaknade till liv och sa till dig att du inte ville mer. Du känner dig lite dum när du nu är i trygghet i ditt hem med din kelsjuka katt som spinner och tigger om uppmärksamhet.
Såhär långt i tankegången som skapades efter N's mail har jag kommit. Och jag har inte lust att gå längre. Har helt tappat tråden också. Nu läser jag istället igenom hångelscenariot jag skrev ovan. Jag inser nu att det är förbannat bra skrivet. Det är jävligt bra så det får bli mitt svar till N. Jag har verkligen inte lust att fundera vidare över varför F gjorde som han gjorde. Jag blir rädd när mina tankar tar mig dit. I jakten på annat att ockupera mina tankar med har jag istället börjat tänka på hur många gånger jag har varit tjejen i scenariot ovan. Det är rätt många. Är säker på att jag inte är den enda som har varit med om en sådan situation då en instinkt plötsligt har vaknat till och sagt att man inte vill vara med längre. Fastän killen är trevlig. Det finns säkert många tjejer som har ignorerat den där instinkten och gått vidare ändå. De har kvävt alla instinkter och ignorerat varningsklockorna och gått i säng med den där killen iallafall. Man vill ju inte känna sig dum och tvingas förklara för killen varför man helt plötsligt inte vill längre.
Jag kan ju erkänna att jag har gjort det. Flera gånger, alltför många gånger.
"PLI-HING" Jag har försvunnit i mina tankar, har suttit och tänkt i en dryg kvart och N har hunnit svara på mitt mail. Hon skriver tillbaka att hon känner igen sig och hon nämner namnen på några killar som jag känner. Hmm? Det var som fan: N har hånglat med en kille som är nybliven polis på M's station. No shit!? Jävlar vad världen kan vara liten. Är förvisso inte förvånad, den killen hånglar med en jädra massa tjejer.
Har fått flera "PLI-HING" sedan jag började skriva detta men inget av mailen var det jag väntade på. Får väl vänta lite till då. Mailskrivaren får mig alltid att bli så lugn inuti och jag värdesätter varenda ord jag får i mailen från denna otroligt fina människa. Speciellt sedan det där med F: mailskrivaren vars svar jag väntar på har haft en mycket lugnande effekt på mig sedan "det där" hände. Allt kaos stillas och jag kan för ett ögonblick se klart.
Det "PLI-HING"et väntar jag gärna på...
Hemma igen
Kom hem så sent igår att jag bara orkade äta och glo på tv innan jag somnade. Natten till igår sov jag ju hos min syrra 71 och min fem månader gamla systerdotter vaknar och skriker en gång i timmen. Så jag sov inte så mycket. Namnfesten var okej. Rätt pretentiöst men det var okej. Det var bara jag och min kusin NG som var barnfria på festen så han höll sig till mig och jag höll mig till honom i flera timmar. NG är så lättpratad av sig, sådana människor är sköna att hålla sig till på stela pretentiösa tillställningar där kallprat är ett måste. När alla andra på festen ojade sig över hur fiiiiint barnen lekte så satt NG och jag i ett hörn och snackade om förhållanden. Mitt förhållande med M kom upp och det blev ju en lång diskussion. NG är lärare på gymnasiet och jobbar ju i en kvinnodominerad värld, M är polis och jobbar i en mansdominerad värld. NG fick höra lite om hur M ofta får sådana där jobbigt grabbiga kommentarer från sina jobbarkompisar om att han ligger med mig som är så mycket yngre. Det är ju jobbigare för M än vad det är för mig att vi är tillsammans för mina kompisar kommer inte med några kommentarer om oss. M får försvara förhållandet till mig hela tiden medan det är fritt fram för mig att vara med mina vänner utan att jag måste försvara det. Jag har ofta lite svårt att förstå hur M har det där liksom, hur jobbigt det kan vara i den där grabbvärlden, men NG förklarade det för mig. De där oskrivna reglerna och lagarna som finns i grabbvärlden. Varför män dunkar varandra i ryggen när de kramas till exempel. NG's jobb i en kvinnodominerad värld har liksom gjort honom till en hybrid: en man med kvinnotankar typ. En av de bättre männen. Sa det till honom och det tyckte han var skitkul. Iallafall med två glas rödvin i sig.
Den diskussionen med NG fick mig att börja tänka på en av de få kvinnliga poliserna på M's station. Har för mig att det bara finns tre eller fyra kvinnliga poliser där och en av dem känner jag litegrann. Hon var ensam kvinna i drygt ett år innan de andra kom dit och hon har sagt till mig att det året var så skitjobbigt att hon var på väg att säga upp sig. Männen på stationen gjorde ingenting särskilt, de var bara män, med all tillhörande idioti, men när den här kvinnan var ensam där så började hon gråta flera gånger för att hon inte orkade med grabbigheten. Hon har sagt att hon brukade gå in på toa och gråta flera gånger om dagen. Det där berättade jag för NG igår när vi flydde kallpratet med främlingar för att istället sitta i ett hörn och gapskratta åt riktiga saker. Vår diskussion ledde till att jag förstod hur M har det i grabbvärlden, varför han ibland kan vara riktigt sur när han kommer från jobbet. M brukar oftast komma direkt hem till mig istället för att åka hem efter jobbet, och det har jag funderat länge över. Han har inte sagt varför och när jag har frågat så har han inte gett något riktigt svar utan bara mumlat något om att jag lagar så god mat. NG fann det intressant, han sa att det antagligen är M's sätt att varva ner från grabbvärlden och göra sig av med den där hårda imagen han måste ha utåt hela tiden. M brukar inte vilja att jag ska hälsa på honom när han jobbar och det har jag undrat lite över men NG sa något som jag tyckte var riktigt smart. "Att försvara förhållandet med dig och samtidigt hålla masken utåt är nog svårare än vad du tror, han får koppla bort sina svagheter och bli stenhård för att klara det." sa han. Det gick upp ett ljus för mig när NG sa det igår. Gick ut och rökte och ringde samtidigt M. Samtalet blev långt och alldeles för privat för att återges här men NG fick mig att inse hur mycket jag betyder för M. Började till och med gråta i telefonen för M sa att han tyckte jag var för fin för att vara bland "all skit på stationen".
När namnfesten var över så gick alla hem, alla från 71's sida följde med till huset och åt lite rester. Jag fick titta till min systerdotter medan 71 och hennes karl sprang omkring och fixade lite. Min systerdotter är förbannat söt alltså! Fem månader gammal och så tjock att hon har ett veck vid händerna och fötterna och gropar på knäna. Urgulligt... Bebisar i den åldern ska ju vara tjocka, det är bara bra för dem och min systerdotter är inte för tjock för sin ålder. Hon är ju fem månader och väger cirka sju kilo. Hon är vig också: kan ligga på rygg i soffan och suga på fötterna. Pappa skulle träffa sin bror så han försvann snabbt men 71 och hennes karl, 78, jag och NG satte oss att äta lite överbliven mat från festen. Vi började prata om pinsamheter vi har varit med om. Där råkar jag ha en grej jag kan berätta om... Alla, precis alla, lider med mig varje gång jag berättar det här för alla kan känna igen sig i den här historien.
Det var när jag gick i sjunde klass så jag var 14 år. Jag var dökär i en kille som gick i nian och alla minns väl att när man gick i sjuan så var niorna verkligen stora! Man tyckte ju att de var vuxna. En dag i skolan då så var jag på väg till en lektion, gick genom en lång korridor och när jag hade gått halvvägs genom den där korridoren så såg jag killen i nian som jag var kär i. Han satt i slutet av korridoren med sina kompisar och jag skulle egentligen inte gå förbi honom utan skulle in i en lektionssal. Men jag var käääär och ville ju att killen skulle titta på mig...jag gick ofta omvägar för att få en glimt av honom eller att han skulle titta på mig. Alltså fortsatte jag att gå och när jag närmade mig honom så tänkte jag att jag skulle gå lite häftigt och coolt så att han verkligen skulle se mig. Jag började gå lite häftigt, vickade på höfterna och sådär och när jag var precis framför killen och hans kompisar så fes jag. Högt så att det ekade i korridoren, jag släppte en brakfis. Killen och hans kompisar började skratta. Jag blev så generad att jag började gråta och sprang ut. Satt inne på toa resten av dagen och grät. Flera månader efter detta så gjorde killen och hans kompisar pruttljud så fort de såg mig men de sa nog inget till någon annan. Det var de snälla nog att inte göra iallafall... Det där är fortfarande det mest pinsamma jag har varit med om, jag kan fortfarande känna skammen faktiskt men jag delar gärna med mig av det. Det är ju vaddå, 12 år sedan och jag är vuxen nu. Kan bjuda på den historien även om jag fortfarande skäms lite.
Senare på natten var min systerdotter inte så himla söt. Jag vaknade var 40:de minut av att hon pep och skrek efter 71 att langa fram brösten. Suck. När jag och pappa körde hem senare var jag på väg att somna i bilen och när jag kom hem runt klockan 21 så var jag så trött att jag bara hann äta lite innan jag somnade framför teven.
Den diskussionen med NG fick mig att börja tänka på en av de få kvinnliga poliserna på M's station. Har för mig att det bara finns tre eller fyra kvinnliga poliser där och en av dem känner jag litegrann. Hon var ensam kvinna i drygt ett år innan de andra kom dit och hon har sagt till mig att det året var så skitjobbigt att hon var på väg att säga upp sig. Männen på stationen gjorde ingenting särskilt, de var bara män, med all tillhörande idioti, men när den här kvinnan var ensam där så började hon gråta flera gånger för att hon inte orkade med grabbigheten. Hon har sagt att hon brukade gå in på toa och gråta flera gånger om dagen. Det där berättade jag för NG igår när vi flydde kallpratet med främlingar för att istället sitta i ett hörn och gapskratta åt riktiga saker. Vår diskussion ledde till att jag förstod hur M har det i grabbvärlden, varför han ibland kan vara riktigt sur när han kommer från jobbet. M brukar oftast komma direkt hem till mig istället för att åka hem efter jobbet, och det har jag funderat länge över. Han har inte sagt varför och när jag har frågat så har han inte gett något riktigt svar utan bara mumlat något om att jag lagar så god mat. NG fann det intressant, han sa att det antagligen är M's sätt att varva ner från grabbvärlden och göra sig av med den där hårda imagen han måste ha utåt hela tiden. M brukar inte vilja att jag ska hälsa på honom när han jobbar och det har jag undrat lite över men NG sa något som jag tyckte var riktigt smart. "Att försvara förhållandet med dig och samtidigt hålla masken utåt är nog svårare än vad du tror, han får koppla bort sina svagheter och bli stenhård för att klara det." sa han. Det gick upp ett ljus för mig när NG sa det igår. Gick ut och rökte och ringde samtidigt M. Samtalet blev långt och alldeles för privat för att återges här men NG fick mig att inse hur mycket jag betyder för M. Började till och med gråta i telefonen för M sa att han tyckte jag var för fin för att vara bland "all skit på stationen".
När namnfesten var över så gick alla hem, alla från 71's sida följde med till huset och åt lite rester. Jag fick titta till min systerdotter medan 71 och hennes karl sprang omkring och fixade lite. Min systerdotter är förbannat söt alltså! Fem månader gammal och så tjock att hon har ett veck vid händerna och fötterna och gropar på knäna. Urgulligt... Bebisar i den åldern ska ju vara tjocka, det är bara bra för dem och min systerdotter är inte för tjock för sin ålder. Hon är ju fem månader och väger cirka sju kilo. Hon är vig också: kan ligga på rygg i soffan och suga på fötterna. Pappa skulle träffa sin bror så han försvann snabbt men 71 och hennes karl, 78, jag och NG satte oss att äta lite överbliven mat från festen. Vi började prata om pinsamheter vi har varit med om. Där råkar jag ha en grej jag kan berätta om... Alla, precis alla, lider med mig varje gång jag berättar det här för alla kan känna igen sig i den här historien.
Det var när jag gick i sjunde klass så jag var 14 år. Jag var dökär i en kille som gick i nian och alla minns väl att när man gick i sjuan så var niorna verkligen stora! Man tyckte ju att de var vuxna. En dag i skolan då så var jag på väg till en lektion, gick genom en lång korridor och när jag hade gått halvvägs genom den där korridoren så såg jag killen i nian som jag var kär i. Han satt i slutet av korridoren med sina kompisar och jag skulle egentligen inte gå förbi honom utan skulle in i en lektionssal. Men jag var käääär och ville ju att killen skulle titta på mig...jag gick ofta omvägar för att få en glimt av honom eller att han skulle titta på mig. Alltså fortsatte jag att gå och när jag närmade mig honom så tänkte jag att jag skulle gå lite häftigt och coolt så att han verkligen skulle se mig. Jag började gå lite häftigt, vickade på höfterna och sådär och när jag var precis framför killen och hans kompisar så fes jag. Högt så att det ekade i korridoren, jag släppte en brakfis. Killen och hans kompisar började skratta. Jag blev så generad att jag började gråta och sprang ut. Satt inne på toa resten av dagen och grät. Flera månader efter detta så gjorde killen och hans kompisar pruttljud så fort de såg mig men de sa nog inget till någon annan. Det var de snälla nog att inte göra iallafall... Det där är fortfarande det mest pinsamma jag har varit med om, jag kan fortfarande känna skammen faktiskt men jag delar gärna med mig av det. Det är ju vaddå, 12 år sedan och jag är vuxen nu. Kan bjuda på den historien även om jag fortfarande skäms lite.
Senare på natten var min systerdotter inte så himla söt. Jag vaknade var 40:de minut av att hon pep och skrek efter 71 att langa fram brösten. Suck. När jag och pappa körde hem senare var jag på väg att somna i bilen och när jag kom hem runt klockan 21 så var jag så trött att jag bara hann äta lite innan jag somnade framför teven.
Resa
Kom hem från M's igår. Ville verkligen inte åka hem men jag måste ju iväg till äldsta syrrans lilla fest idag. Det är namnceremoni för hennes dotter idag och alla måste dit. Jag blev lite sjuk igår och smsade syrran 71 att jag kanske inte skulle komma. Är ju inte speciellt artigt att smitta ner alla ifall jag var sjuk. Men det gick över, var nog bara mitt blodtryck som spökade lite. Jag kan må riktigt dåligt ibland, brukar bli yr och illamående och det beror oftast på blodtrycket. Efter ett par timmar igår gick det över så jag smsade syrran och sa att jag kommer idag ändå. 71 är lite problematisk av sig. Hon skällde på både mig och 78 igår för 78's son var sjuk och hon ville helst stanna hemma med honom. Jag och 78 smsade och jag fick henne till att komma till namnceremonin ändå och hennes pojkvän stannar hemma med sonen. Om syrrorna inte kommer till 71's grej så tar hon det personligt. När 71's son hade namnceremoni för ett par år sedan så kunde inte pappa komma, han var i Korea då och kunde inte ställa in den resan. 71 tog det personligt och vägrade prata med pappa fram till i våras. Och då bara för att jag tog hand om saken, jag skrev ett brev till min äldsta syrra och bad henne börja prata med pappa igen för han mådde så dåligt av det. Just då pratade hon inte med mig heller men hon började igen efter det. Jag skrev ett långt brev till henne, skrev att jag inte var arg för att hon sagt upp kontakten med mig och att jag älskade henne ändå.
Ibland faller det på lillsyrrans lott att ordna upp saker och ting. Konstigt eftersom jag så ofta får höra "Du är för liten för att förstå" av syrrorna. Pfft. Jag ska börja säga "Du är för jävla gammal och tråkig för att förstå det här..." till mina syrror. De är ju gamla och tråkiga. Bor i förortsidyller och lyssnar på Sveriges Radio P2 hela dagarna... Lillsyrran Lady Angel ska ha på sig urtjusiga kläder på den här festen. Svarta byxor, vitt linne med guldglittriga paljetter på, röd figursydd kavaj. Ska ha pärlhalsband och rocklockigt hår. Snyggast av alla, helt klart. Men om jag fick välja så skulle jag hellre stanna hemma. jag avskyr stela tillställningar där jag måste vara artig och kallprata med främlingar.
Min kusin NG kommer också till namnceremonin. Honom gillar jag! Han är välsignat lättpratad av sig. Sådana människor är sköna att ha på en stel och tråkig namnfest där alla utom en själv har barn. Av de som kommer till festen idag så är det bara jag och NG som inte har barn så vi får väl hålla ihop. Undrar vem som blir fadder åt 71's dotter förresten? 78 blev fadder till 71's son med 71 är sur på 78 just nu. Kanske blir jag istället? Bäst att inte hoppas på det, blir bara ledsen ifall det inte blir jag.
Iallafall, ska sova över hos syrran 71 också så jag kommer inte tillbaka förrän imorgon. Det är så långt att åka och pappa är glad i whiskeyn så han vill inte köra tillbaka ikväll. Bra. Hade han kört ändå så hade jag snott hans bilnycklar. Jag går ju faktiskt i körskola.
Nu började jag tänka på den där boken Nalle Puh tipsade mig om. Vad fan hette den? Hann inte läsa ut den när jag lånade den på bibblan. Får försöka köpa den istället.
Lagom mycket drama
Det är ett tag sedan jag bloggade. Förlåt att jag har försvunnit men det hände lite grejer. Sist jag bloggade var i måndags och då var jag helt insugen i mitt bokskrivande. På tisdagen hade jag möte på soc, med en handläggare som inte ska vara min ekonomiska handläggare. Den här nya handläggaren ska ha hand om mig i övrigt så att säga. Jag är nöjd med henne faktiskt, jag tyckte om henne direkt. Till skillnad från min nya arbetsförmedlare som jag inte kan komma ihåg namnet på ens en gång. När jag träffade min sochandläggare nu i tisdags så ville hon veta vem jag har på Arbetsförmedlingen och jag kunde fan inte komma på vad hon hette. Sa till sochandläggaren att hon kunde ringa Nalle Puh istället för han vet ju vem jag har och han är väl fortfarande lite inblandad, på sätt och vis. Mer eller mindre frivilligt. Jag fattar inte varför jag inte kan komma ihåg den nya arbetsförmedlarens namn. Jag fattar det bara inte, jag brukar komma ihåg namn annars. Det är jag bra på, namn lägger jag på minnet och jag är noga med att stava dem rätt också. Iallafall, jag gillar min sochandläggare. Hon utstrålade ungefär samma sak som jag ser hos Nalle Puh och som jag alltid har gillat med honom. Det är det där "je ne sais quoi", det speciella och odefinierbara som man inte kan sätta fingret på. Både Nalle Puh och sochandläggaren har det iallafall. Jag har alltså träffat en kvinnlig Nalle Puh nu och i jakten på bloggalias till henne så tänkte jag först ge henne ett namn från Nalle Puh-världen. EB är ju Nasse, Dots är Nalle Puh, jag är Ior. Vad finns det då kvar? Kaninen? Sorken? Tiger? Lilla Ru? Ugglan? Ingen av namnen passar den här kvinnliga Nalle Puh jag nu har träffat och eftersom hon är som en kvinnlig version av min exarbetsförmedlare som jag kallar för Nalle Puh, så får hon heta Winnie: Nalle Puh på engelska.
Efter mötet med Winnie i tisdags åkte jag hem och tänkte blogga. Blev inte så dock. Fick veta per brev att det här med F och det han gjorde, överfallet eller vad man ska kalla det för, inte kommer att få några följder. Jag hade tänkt att det skulle bli åtal och att han skulle få något straff, även om det bara skulle bli dagsböter eller något sådant onödigt, men det blir det inte. M förklarade det lite för mig. Han säger att sådant här anses som småsaker jämfört med allt annat som händer och oftast går det inte längre än just polisanmälan precis som i mitt fall. Det tas på allvar men det är sällan som det går upp i rätten enligt M. Det där förklarade han för mig i onsdags. I tisdags när jag fick veta detta så sjönk jag ner i ett svart hål. Jag hade väl kanske överdrivit lite i mina tankar om vart det skulle leda när jag tänkte på åtal och straff osv, men jag var övertygad om att något skulle hända. F blev ju förhörd och jag fick åka till polisstationen en andra gång och bekräfta sådant som jag hade sagt när jag och M var där. Det verkade som om det skulle leda till att F skulle bli straffad för allt verkade så allvarligt liksom. Egentligen orkar jag inte tänka på det alls nu när det är över men jag vill förklara hur jag har mått de senaste dagarna. Jag sjönk helt enkelt. Låg i sängen resten av tisdagen och halva onsdagen innan M fick reda på vad som hänt med "mitt fall" genom att söka på mitt personnummer i datorn när han var på jobbet. Han ringde flera gånger innan han kom hit i onsdags, på kvällen när jag så smått började vakna ur mitt komaliknande tillstånd. Jag sov när han kom hit och blev livrädd när han stod vid sängen i uniform och skakade mig för han trodde jag hade tagit livet av mig. Jag såg blek ut tydligen och han slet av mig täcket för att se ifall jag hade skurit upp handlederna samtidigt som han frågade vad jag hade tagit. Jag skäms nu när jag tänker på det, jag hade ju inte "tagit något" alls och jag hade inte skurit mig heller. Men M trodde det först och han var ju nästan panikslagen när han kom hit. Det blev ett bryskt uppvaknande ur min koma för först låg jag bara där när han kände på mig för att kolla ifall jag levde, och när han sa mitt namn och frågade vad jag hade tagit så fattade jag knappt något alls. Jag insåg dock rätt snabbt att M trodde jag hade försökt ta livet av mig så jag vaknade till mest pga det, att jag var tvungen att lugna ner honom. M lyste i mina ögon med ficklampa för jag såg så blek ut att han inte trodde på mig men jag förklarade ju så gott jag kunde. Sa att jag inte hade tagit några piller och jag hade inte skurit mig eller något, jag hade bara gått in i mig själv liksom. Sådär som jag gör ibland. M vet att jag gör så ibland och han blev lugn efter ett tag.
Han vägrade att lämna mig ensam trots att det var ett par timmar kvar tills han slutade jobbet, han tvingade mig att klä på mig och följa med honom till polisstationen. Där fick jag sitta i fikarummet hålla fikasugna snutar sällskap tills M slutade. Frågade en polis ifall han tyckte "snut" var negativt men det gjorde han inte. "Snutig" och "snutjävel" var dock inte populära benämningar på poliserna jag pratade med men "snut" tyckte de var helt okej (fritt fram att kalla poliser för snutar alltså :) spread the word). Sedan kidnappade M mig (typ) hem till honom. Han och en kollega bytte timmar så M fick torsdagen ledig för han sa att han visste hur jag blir och att han ville hålla ett öga på mig. Vaddå "hur jag blir"? I och för sig har han rätt, jag blir ju dissociativ och går in i mig själv ibland, men något självskadebeteende har jag aldrig haft även om jag ibland har självmordstankar. M vågade ändå inte lämna mig ensam fastän jag sa att jag hade klarat över ett dygn ensam sedan jag fick veta att det inte blir något mer med "F-grejen". Han bara tittade på mig som om jag försökte lura honom liksom. Jag fnissar lite åt det nu samtidigt som jag skäms över att ha orsakat så mycket drama. Även om det bara var jag och M som var inblandade. Jag skäms ändå, inför M för att jag är så labil och för att han vet att jag är så labil. Det är jävligt få som vet att jag är så labil, inför alla andra låtsas jag oftast vara helt normal och de går på det för jag har spelat rollen som normal och stark tjej i så många år att jag är bra på det. En del kan se igenom mitt lilla skådespel dock, däribland M. Han har alltid kunnat se rakt igenom mig. Första gångerna vi träffades så såg han rakt igenom min spelade fasad och en gång sa han till mig att han kunde se att jag hade "mycket att bära". Kommer ihåg när han sa det, jag blev asnervös för jag hade aldrig mött någon innan det som kunde genomskåda mitt skådespeleri. Folk i min närhet anade nog men ingen sa något om det som M gjorde. Tror vi hade träffats fem, sex gånger då när han sa det till mig. Det där pratade vi om igår när vi låg och drog oss i sängen nästan hela dagen.
Jag är ego nog att älska att höra om hur folk uppfattar mig, deras första intryck av mig, och jag har nog torterat en och annan bekant i min jakt på deras åsikter. Nalle Puh bland andra. M har sagt förut att hans första tanke när han såg mig var att han tyckte jag var en bimbo och det ställde jag honom till svars för igår. Vi låg och flamsade i sängen och det kan lätt bli lite löjligt då men också väldigt kul. M sa igår att då när han såg mig första gången och tänkte att jag var en bimbo så hade han inte pratat med mig utan bara sett mig på håll och hört talas om mig. Alla har ett rykte och när jag och M träffades så hade jag slamprykte. Inget jag brydde mig om direkt, slamprykten skapas av män som är så osäkra på sin egen sexuella erfarenhet att de måste nedvärdera kvinnor som råkar ha större sexuell erfarenhet. Och FYI: skällsord som slampa och hora är inte något som bara kvinnor kan kallas. Jag känner fler män än kvinnor med dessa stämplar. Jag har alltid skitit i slamprykten och när jag hade ett så struntade jag fullkomligt i det. M är ju dock en man och han baserade sin bedömning av mig på mitt dåvarande slamprykte när han tyckte jag var en bimbo. Det erkände han igår när vi låg och flamsade. (Hans rykte vid den tiden var för övrigt samma som mitt men inte kallades han för något nedvärderande. Pfft.) Men sedan när vi hade träffats några gånger och pratat lite så ändrade M sig och tänkte istället att jag hade mycket att bära och att jag var osäkrare än vad jag verkade vara. Intressant att höra faktiskt. Jag har ju mycket att bära, det vet jag, men jag visste inte att folk kunde se det så väl. Jag fick erkänna mitt första intryck av M också och han tyckte det var rätt kul. Mina första tankar om honom var att han hade väldigt mycket auktoriet. Det syns på lång väg att han har det och det har jag alltid tyckt. Sa till honom igår att mina första tankar om honom var att man inte skulle "bullshita" honom, att han var en sådan som kräver fullkomlig respekt från första stunden. Det flabbade han åt och undrade varför jag då inte visar honom fullkomlig respekt hela tiden. Jag slog honom med kudden och sa att jag bara ger respekt om jag tycker att personen ifråga förtjänar det, och sedan hade vi kuddkrig.
Så nu är jag tillbaka i bloggvärlden. Förlåt att jag försvann.
Efter mötet med Winnie i tisdags åkte jag hem och tänkte blogga. Blev inte så dock. Fick veta per brev att det här med F och det han gjorde, överfallet eller vad man ska kalla det för, inte kommer att få några följder. Jag hade tänkt att det skulle bli åtal och att han skulle få något straff, även om det bara skulle bli dagsböter eller något sådant onödigt, men det blir det inte. M förklarade det lite för mig. Han säger att sådant här anses som småsaker jämfört med allt annat som händer och oftast går det inte längre än just polisanmälan precis som i mitt fall. Det tas på allvar men det är sällan som det går upp i rätten enligt M. Det där förklarade han för mig i onsdags. I tisdags när jag fick veta detta så sjönk jag ner i ett svart hål. Jag hade väl kanske överdrivit lite i mina tankar om vart det skulle leda när jag tänkte på åtal och straff osv, men jag var övertygad om att något skulle hända. F blev ju förhörd och jag fick åka till polisstationen en andra gång och bekräfta sådant som jag hade sagt när jag och M var där. Det verkade som om det skulle leda till att F skulle bli straffad för allt verkade så allvarligt liksom. Egentligen orkar jag inte tänka på det alls nu när det är över men jag vill förklara hur jag har mått de senaste dagarna. Jag sjönk helt enkelt. Låg i sängen resten av tisdagen och halva onsdagen innan M fick reda på vad som hänt med "mitt fall" genom att söka på mitt personnummer i datorn när han var på jobbet. Han ringde flera gånger innan han kom hit i onsdags, på kvällen när jag så smått började vakna ur mitt komaliknande tillstånd. Jag sov när han kom hit och blev livrädd när han stod vid sängen i uniform och skakade mig för han trodde jag hade tagit livet av mig. Jag såg blek ut tydligen och han slet av mig täcket för att se ifall jag hade skurit upp handlederna samtidigt som han frågade vad jag hade tagit. Jag skäms nu när jag tänker på det, jag hade ju inte "tagit något" alls och jag hade inte skurit mig heller. Men M trodde det först och han var ju nästan panikslagen när han kom hit. Det blev ett bryskt uppvaknande ur min koma för först låg jag bara där när han kände på mig för att kolla ifall jag levde, och när han sa mitt namn och frågade vad jag hade tagit så fattade jag knappt något alls. Jag insåg dock rätt snabbt att M trodde jag hade försökt ta livet av mig så jag vaknade till mest pga det, att jag var tvungen att lugna ner honom. M lyste i mina ögon med ficklampa för jag såg så blek ut att han inte trodde på mig men jag förklarade ju så gott jag kunde. Sa att jag inte hade tagit några piller och jag hade inte skurit mig eller något, jag hade bara gått in i mig själv liksom. Sådär som jag gör ibland. M vet att jag gör så ibland och han blev lugn efter ett tag.
Han vägrade att lämna mig ensam trots att det var ett par timmar kvar tills han slutade jobbet, han tvingade mig att klä på mig och följa med honom till polisstationen. Där fick jag sitta i fikarummet hålla fikasugna snutar sällskap tills M slutade. Frågade en polis ifall han tyckte "snut" var negativt men det gjorde han inte. "Snutig" och "snutjävel" var dock inte populära benämningar på poliserna jag pratade med men "snut" tyckte de var helt okej (fritt fram att kalla poliser för snutar alltså :) spread the word). Sedan kidnappade M mig (typ) hem till honom. Han och en kollega bytte timmar så M fick torsdagen ledig för han sa att han visste hur jag blir och att han ville hålla ett öga på mig. Vaddå "hur jag blir"? I och för sig har han rätt, jag blir ju dissociativ och går in i mig själv ibland, men något självskadebeteende har jag aldrig haft även om jag ibland har självmordstankar. M vågade ändå inte lämna mig ensam fastän jag sa att jag hade klarat över ett dygn ensam sedan jag fick veta att det inte blir något mer med "F-grejen". Han bara tittade på mig som om jag försökte lura honom liksom. Jag fnissar lite åt det nu samtidigt som jag skäms över att ha orsakat så mycket drama. Även om det bara var jag och M som var inblandade. Jag skäms ändå, inför M för att jag är så labil och för att han vet att jag är så labil. Det är jävligt få som vet att jag är så labil, inför alla andra låtsas jag oftast vara helt normal och de går på det för jag har spelat rollen som normal och stark tjej i så många år att jag är bra på det. En del kan se igenom mitt lilla skådespel dock, däribland M. Han har alltid kunnat se rakt igenom mig. Första gångerna vi träffades så såg han rakt igenom min spelade fasad och en gång sa han till mig att han kunde se att jag hade "mycket att bära". Kommer ihåg när han sa det, jag blev asnervös för jag hade aldrig mött någon innan det som kunde genomskåda mitt skådespeleri. Folk i min närhet anade nog men ingen sa något om det som M gjorde. Tror vi hade träffats fem, sex gånger då när han sa det till mig. Det där pratade vi om igår när vi låg och drog oss i sängen nästan hela dagen.
Jag är ego nog att älska att höra om hur folk uppfattar mig, deras första intryck av mig, och jag har nog torterat en och annan bekant i min jakt på deras åsikter. Nalle Puh bland andra. M har sagt förut att hans första tanke när han såg mig var att han tyckte jag var en bimbo och det ställde jag honom till svars för igår. Vi låg och flamsade i sängen och det kan lätt bli lite löjligt då men också väldigt kul. M sa igår att då när han såg mig första gången och tänkte att jag var en bimbo så hade han inte pratat med mig utan bara sett mig på håll och hört talas om mig. Alla har ett rykte och när jag och M träffades så hade jag slamprykte. Inget jag brydde mig om direkt, slamprykten skapas av män som är så osäkra på sin egen sexuella erfarenhet att de måste nedvärdera kvinnor som råkar ha större sexuell erfarenhet. Och FYI: skällsord som slampa och hora är inte något som bara kvinnor kan kallas. Jag känner fler män än kvinnor med dessa stämplar. Jag har alltid skitit i slamprykten och när jag hade ett så struntade jag fullkomligt i det. M är ju dock en man och han baserade sin bedömning av mig på mitt dåvarande slamprykte när han tyckte jag var en bimbo. Det erkände han igår när vi låg och flamsade. (Hans rykte vid den tiden var för övrigt samma som mitt men inte kallades han för något nedvärderande. Pfft.) Men sedan när vi hade träffats några gånger och pratat lite så ändrade M sig och tänkte istället att jag hade mycket att bära och att jag var osäkrare än vad jag verkade vara. Intressant att höra faktiskt. Jag har ju mycket att bära, det vet jag, men jag visste inte att folk kunde se det så väl. Jag fick erkänna mitt första intryck av M också och han tyckte det var rätt kul. Mina första tankar om honom var att han hade väldigt mycket auktoriet. Det syns på lång väg att han har det och det har jag alltid tyckt. Sa till honom igår att mina första tankar om honom var att man inte skulle "bullshita" honom, att han var en sådan som kräver fullkomlig respekt från första stunden. Det flabbade han åt och undrade varför jag då inte visar honom fullkomlig respekt hela tiden. Jag slog honom med kudden och sa att jag bara ger respekt om jag tycker att personen ifråga förtjänar det, och sedan hade vi kuddkrig.
Så nu är jag tillbaka i bloggvärlden. Förlåt att jag försvann.
Grrrr...
Jag hatar min kamera. Jag har en Canon A410 som jag fick 2002 tror jag. Då var den hypermodern typ. Nu är den fanimej antik. Den klarar ingenting längre! Batterierna är ett par nya och fulladdade GP 2100 så det är inte där felet ligger när kameran stänger av sig och visar "byt batterier" i displayen. Batterierna är helt fulladdade och har ju 2100 milliamperetimmar för fan. Det är den förbannade kameran som drar så asmycket ström att batterierna töms efter bara några användningar. Även om jag sätter in batterier som kommer direkt från laddaren så visar kameran strömvarningssymbolen efter att jag har tagit en enda bild med blixt. Nu när jag för en stund sedan nådde 90 999 ord på min bok och ville fota det så tog det en jävla halvtimme innan kameran tog bilden. Jag fick byta batterier tre gånger men ändå hann kameran stänga av sig när jag skulle göra så att blixten inte användes och så att det blev närbildsinställning. Satte på kameran igen, gjorde inställningarna och när jag skulle ta bilden så stängde kamerahelvetet av sig. Sådär höll jag på tills jag lyckades ta en enda bild innan kameran stängde av sig igen. Nu har jag misshandlat kameran lite. Kunde inte låta bli. Den har bara blivit sämre och sämre de senaste månaderna fastän jag knappt har använt den.
JAG VILL HA EN NY KAMERA!!!
Ska säga till pappa att jag önskar mig en ny digitalkamera i julklapp. En bra en. Nu för tiden finns det 10 megapixelkameror som kostar en dryg tusing. De var svindyra när mitt nuvarande kamerahelvete var ny. Kameran i sig är det inget fel på, den tar bilder och alla inställningar funkar och sådär, men den kräver oerhört mycket ström. Tycker den kräver mer och mer ström också trots att jag köpte nya batterier för ett par veckor sedan.
Iallafall: boken går bra. Det var det jag hade tänkt blogga om men sedan blev jag så himla förbannad på kamerahelvetet.
PARNINGSSIGNAL!!!
Aj. Jävla Pandemrix. Har fortfarande ont i armen efter sprutan. Det är svårt att sova när jag inte får ha huvudet på högerarmen. Så har jag somnat nästan varenda gång sedan jag var baby. Finns jättemånga foton på mig när jag är liten och ligger med huvudet på högerarmen och blöjrumpan uppe i vädret.
Tror jag har haft lite feber inatt också för jag har drömt überkonstigt och det gör jag bara när jag har feber. Jag kan ofta drömma konstigt men überkonstiga drömmer har jag bara när jag har feber. Nu inatt drömde jag att jag skulle ut och festa och ragga lite och jag hade tänkt ha rött läppstift. Brukar funka att få napp då, M faller totalt när jag har rött läppstift. I drömmen kunde jag inte hitta något av mina två röda läppstift och jag ringde till min låtsasfarmor för att fråga ifall jag kanske hade glömt dem där. Hon letade men kunde inte hitta mina läppstift någonstans. Sedan sa hon att rött läppstift är en parningssignal. Till saken hör att hon har sagt det många gånger när jag har fnissat över hur män är så enormt fascinerade av röda läppar (speciellt i kombination med blont hår och stora tuttar, M brukar säga att han är "i mitt våld" när jag har rött läppstift, utsläppt hår och urringning). I drömmen sa min låtsasfarmor detta igen, att rött läppstift är en parningssignal. Så när jag då, i drömmen, gick ut för att ragga fick jag göra det utan rött läppstift och istället ropade jag "PARNINGSSIGNAL, HALLÅ? PARNINGSSIGNAL!!!" hela tiden. Istället för att ha rött läppstift. Mitt raggande i drömmen gick inte så bra och när jag vaknade började jag skratta åt min knäppa dröm.
Så lagom knäppt. Jag är riktigt nyfiken på vad jag kommer drömma för knäppt inatt. Vad kan min hjärna koka ihop? Tror jag känner av ännu en biverkning av Pandemrix för jag är riktigt slö och seg hela tiden. Det är väl den där tröttheten som jag inte trodde att jag skulle känna av. Bloggar fortfarande från laptopen och den beter sig lite skumt just nu. Den byter energischema av sig själv. Jag har alltid laptopen på energisparläge när den går på batteri, eller på HP Optimized eller hög prestanda när den är ansluten till elnätet och batteriet laddas. Nu går laptopen på batteriet och alltså ska energischemat vara på energisparläge. Men den hoppar. Ibland lyser skärmen upp och när jag kollar energischemat så har det hoppat till antingen HP Optimized eller hög prestanda. Först höll jag på och klickade tillbaka till energisparläget men det hoppade tillbaka till något av de två andra igen. Nu låter jag det vara när laptopen autobyter energischemat för den verkar byta tillbaka till energisparläget efter en liten stund. Mycket skumt. Har kollat ifall fläktens utblås kanske har varit tilltäppt av kudden jag har som laptopbord, men det är helt fritt där. Konstigt. Laptopen behöver också Pandemrix. Fast nu har den snällt hållt sig på energisparläget ett tag. Funderar på om det kanske var Norton som behövde hämta någon uppdatering eller så och bytte energischema för att det skulle gå snabbare.
Tror jag har haft lite feber inatt också för jag har drömt überkonstigt och det gör jag bara när jag har feber. Jag kan ofta drömma konstigt men überkonstiga drömmer har jag bara när jag har feber. Nu inatt drömde jag att jag skulle ut och festa och ragga lite och jag hade tänkt ha rött läppstift. Brukar funka att få napp då, M faller totalt när jag har rött läppstift. I drömmen kunde jag inte hitta något av mina två röda läppstift och jag ringde till min låtsasfarmor för att fråga ifall jag kanske hade glömt dem där. Hon letade men kunde inte hitta mina läppstift någonstans. Sedan sa hon att rött läppstift är en parningssignal. Till saken hör att hon har sagt det många gånger när jag har fnissat över hur män är så enormt fascinerade av röda läppar (speciellt i kombination med blont hår och stora tuttar, M brukar säga att han är "i mitt våld" när jag har rött läppstift, utsläppt hår och urringning). I drömmen sa min låtsasfarmor detta igen, att rött läppstift är en parningssignal. Så när jag då, i drömmen, gick ut för att ragga fick jag göra det utan rött läppstift och istället ropade jag "PARNINGSSIGNAL, HALLÅ? PARNINGSSIGNAL!!!" hela tiden. Istället för att ha rött läppstift. Mitt raggande i drömmen gick inte så bra och när jag vaknade började jag skratta åt min knäppa dröm.
Så lagom knäppt. Jag är riktigt nyfiken på vad jag kommer drömma för knäppt inatt. Vad kan min hjärna koka ihop? Tror jag känner av ännu en biverkning av Pandemrix för jag är riktigt slö och seg hela tiden. Det är väl den där tröttheten som jag inte trodde att jag skulle känna av. Bloggar fortfarande från laptopen och den beter sig lite skumt just nu. Den byter energischema av sig själv. Jag har alltid laptopen på energisparläge när den går på batteri, eller på HP Optimized eller hög prestanda när den är ansluten till elnätet och batteriet laddas. Nu går laptopen på batteriet och alltså ska energischemat vara på energisparläge. Men den hoppar. Ibland lyser skärmen upp och när jag kollar energischemat så har det hoppat till antingen HP Optimized eller hög prestanda. Först höll jag på och klickade tillbaka till energisparläget men det hoppade tillbaka till något av de två andra igen. Nu låter jag det vara när laptopen autobyter energischemat för den verkar byta tillbaka till energisparläget efter en liten stund. Mycket skumt. Har kollat ifall fläktens utblås kanske har varit tilltäppt av kudden jag har som laptopbord, men det är helt fritt där. Konstigt. Laptopen behöver också Pandemrix. Fast nu har den snällt hållt sig på energisparläget ett tag. Funderar på om det kanske var Norton som behövde hämta någon uppdatering eller så och bytte energischema för att det skulle gå snabbare.
Alldeles nymornad
Jag är helt nyvaken. Igår hann jag precis åka ut till köpcentrat och handla lite mat innan jag fick biverkningarna från vaccinet. Förväntade mig det faktiskt. Låg i soffan och glodde på tv och frös något enormt. Då var klockan lite efter 18 och jag somnade nog så fort jag hade huttrat klart i sängen. Vaknade av att klockradion låg under mig och petade mig väldigt obekvämt i ryggen. Hur kom den dit? Klockradion står vanligtvis på soffbordet, ungefär sex meter ifrån min säng. Sladden hade åkt ur men den har batteribackup så den visade 02.22 ändå. Varför hade jag klockradion i sängen? Jag kan verkligen inte minnas att jag har gått upp och hämtat den. Ett mysterium.
Däremot minns jag att jag drömde lite. Drömde att jag hade en stor orangegul katt här inne som hängde i mina gardiner och levde loppan. Den där katten hör hemma i någon av trappuppgångarna här i mitt område men det var ett tag sedan jag såg den sist. Den brukar sitta utanför en trappuppgång och jama väldigt klagande för att bli insläppt så det har blivit som en underförstådd grej att alla som ser den öppnar dörren och låter den sitta i trapphuset istället. I min dröm klöste den upp mina gardiner och lekte med glittret jag har hängt i taklampan. Vilken enormt meningsfull dröm.
Nattaktivitet igen
Man kan roa sig på många sätt när det är natt och man inte kan sova. Jag är pigg nu, var trött tidigare men då kunde jag inte sova för min arm gjorde för ont efter vaccineringen. Smärtan kommer och går och ibland dunkar det riktigt ordentligt. När jag skulle få sprutan så sa de att jag inte skulle ta i den i vänster arm om jag skrev med vänter hand så jag valde ju att få vaccinet i högra armen. Har dock kommit på att det inte var så smart för jag ligger alltid med huvudet på högerarmen när jag ska gosa ner mig i sängen för att sova. Antingen det eller så ligger jag på högersidan. Gör de flesta förresten, om man ligger på vänster sida så trycker det på hjärtat och det är inte speciellt behagligt. Typiskt att jag skulle komma på för sent att jag borde ha fått vaccinet i vänsterarmen istället. Ja, ja. Får väl försöka sova på rygg även om jag tycker det är obekvämt. Iallafall om jag är nykter. Eller det kanske hjälper att vira ett bandage runt överarmen?
Nu sitter jag med laptopen i soffan och roar mig med att läsa igenom en massa frågor som har kommit in till 118 100's tjänst "Svar På Allt" och många frågor och svar är riktigt roliga. En del fattar jag inte alls och en del är bara onödiga. Folk verkar inte tänka på att det kostar 18 spänn att smsa 118 100. De här frågorna och svaren delar jag iallafall med mig av:
Q: Hur fungerar kvinnlig logik?
A: Den kvinnliga logiken är något som fortfarande förbryllar alla världens forskare. De enda som egentligen vet är kvinnorna själva - och hur det fungerar vill de inte tala om. Ett olöst mysterium!
Lady Angels svar: Finns det forskare som forskar i kvinnlig logik? Mrrffhahahahahahahaha! Det kan bara vara män som slösar tid på att försöka förstå sig på sådant. Det är inte meningen att män ska förstå kvinnlig logik, vi ska omges av hemlig och sexig mystik likt Greta Garbo.
Q: Skulle 50 galna koalor kunna döda en galen isbjörn?
A: 118100 tror att de måste vara riktigt galna och tokiga för att kunna döda en galen isbjörn. Vi tror att en galen isbjörn blir för mycket för dem, även om de själva är 50 stycken och galna.
Lady Angels kommentar: Vad fan var det för bra grejer de rökte när de kom på den frågan?
Q: Vilken Bellman-historia är roligast?
A: Det var en gång en finsk, en dansk och Bellman. De skulle vara med i ett projekt som innebar att de skulle flyga upp till månen och stanna där ett år. De fick ta med varsin sak från jorden. Finnen tog med sig frun. Dansken tog med sig öl. Bellman tog med sig cigaretter. Efter ett år kom de tillbaka till jorden. Finnen hade fått ett barn. Dansken var full. Bellman kom ut och sa, "Är det någon som har en tändare?"
Lady Angels kommentar: Jag fattar inte...? Det var ju inte roligt. Eller har jag missat något? Kan någon förklara den för mig...?
Q: Vad är det för skillnad mellan frukt och grönsaker?
A: En grönsak är en växt som själv är ätbar medan en frukt är producerad av en växt i fortplantningssyfte.
Lady Angel säger: Ahaaa...! Det har jag funderat på ibland, varför det heter "frukt OCH grönsaker".
Q: Hur mycket sädesvätska rymmer en standardkondom?
A: Kondomer är mycket elastiska och töjbara och rymmer förmodligen mer än 5 liter sädesvätska innan de brister.
Lady Angels svar: Tack så mycket. Fick bild i huvudet. Ööörrrk. Om man fyller kondomer med vatten från badkarskranen och lägger handdukar som underlag så kan kondomerna faktiskt fylla hela badkaret till slut. Det testade jag och en kompis när vi var 14 år och hade snokat i min syrras skrivbordslådor.
Q: Varför har vissa tjejer fladdermus?
A: Fladdermusen är inte så vanligt som husdjur i Sverige, men om man ser till statistiken så är det vanligare bland det manliga än det kvinnliga könet att ha en fladdermus hemma. Varför vissa kvinnor och inte andra har fladdermöss kan bero på att de som inte har dem helt enkelt inte tycker att de är gulliga.
Lady Angels kommentar: Öööahahahahahahahaha! Jag brukar inte använde mig av sådana här uttryck, men: RAOTFLMAO.
Eller "Rolling Around On The Floor Laughing My Ass Off".
Nu sitter jag med laptopen i soffan och roar mig med att läsa igenom en massa frågor som har kommit in till 118 100's tjänst "Svar På Allt" och många frågor och svar är riktigt roliga. En del fattar jag inte alls och en del är bara onödiga. Folk verkar inte tänka på att det kostar 18 spänn att smsa 118 100. De här frågorna och svaren delar jag iallafall med mig av:
Q: Hur fungerar kvinnlig logik?
A: Den kvinnliga logiken är något som fortfarande förbryllar alla världens forskare. De enda som egentligen vet är kvinnorna själva - och hur det fungerar vill de inte tala om. Ett olöst mysterium!
Lady Angels svar: Finns det forskare som forskar i kvinnlig logik? Mrrffhahahahahahahaha! Det kan bara vara män som slösar tid på att försöka förstå sig på sådant. Det är inte meningen att män ska förstå kvinnlig logik, vi ska omges av hemlig och sexig mystik likt Greta Garbo.
Q: Skulle 50 galna koalor kunna döda en galen isbjörn?
A: 118100 tror att de måste vara riktigt galna och tokiga för att kunna döda en galen isbjörn. Vi tror att en galen isbjörn blir för mycket för dem, även om de själva är 50 stycken och galna.
Lady Angels kommentar: Vad fan var det för bra grejer de rökte när de kom på den frågan?
Q: Vilken Bellman-historia är roligast?
A: Det var en gång en finsk, en dansk och Bellman. De skulle vara med i ett projekt som innebar att de skulle flyga upp till månen och stanna där ett år. De fick ta med varsin sak från jorden. Finnen tog med sig frun. Dansken tog med sig öl. Bellman tog med sig cigaretter. Efter ett år kom de tillbaka till jorden. Finnen hade fått ett barn. Dansken var full. Bellman kom ut och sa, "Är det någon som har en tändare?"
Lady Angels kommentar: Jag fattar inte...? Det var ju inte roligt. Eller har jag missat något? Kan någon förklara den för mig...?
Q: Vad är det för skillnad mellan frukt och grönsaker?
A: En grönsak är en växt som själv är ätbar medan en frukt är producerad av en växt i fortplantningssyfte.
Lady Angel säger: Ahaaa...! Det har jag funderat på ibland, varför det heter "frukt OCH grönsaker".
Q: Hur mycket sädesvätska rymmer en standardkondom?
A: Kondomer är mycket elastiska och töjbara och rymmer förmodligen mer än 5 liter sädesvätska innan de brister.
Lady Angels svar: Tack så mycket. Fick bild i huvudet. Ööörrrk. Om man fyller kondomer med vatten från badkarskranen och lägger handdukar som underlag så kan kondomerna faktiskt fylla hela badkaret till slut. Det testade jag och en kompis när vi var 14 år och hade snokat i min syrras skrivbordslådor.
Q: Varför har vissa tjejer fladdermus?
A: Fladdermusen är inte så vanligt som husdjur i Sverige, men om man ser till statistiken så är det vanligare bland det manliga än det kvinnliga könet att ha en fladdermus hemma. Varför vissa kvinnor och inte andra har fladdermöss kan bero på att de som inte har dem helt enkelt inte tycker att de är gulliga.
Lady Angels kommentar: Öööahahahahahahahaha! Jag brukar inte använde mig av sådana här uttryck, men: RAOTFLMAO.
Eller "Rolling Around On The Floor Laughing My Ass Off".
Pandemrixad
Sisådärja. Nu är jag vaccinerad mot svininfluensan. Sprutan gjorde lite ont men det var inte värre än ett när man lämnar blodprov. Jag har varit rätt nervig de senaste dagarna för jag brukar liksom ha otur och bli sjuk i vanlig influensa förr eller senare så nu var det allt dags att få vaccineringen avklarad. Jag tillhör ju en riskgrupp. Samtidigt är jag även äggallergiker men min läkare sa att det skulle gå bra ändå. Ringde henne imorse och frågade. Jag är ju inte sådär jätteallergisk mot ägg, bara lite. Det var en lång kö utanför vårdcentralen när jag kom dit klockan 17 och redan en timme senare när jag satt och väntade på min tur så ropade sjuksköterskorna att vaccinet var slut. De var bara de som redan var inne på vårdcentralen som kunde få vaccinet. Alla fick nummerlappar i dörren så de visste ju direkt att person nummer 170 var den sista. De hade bara 170 doser vaccin kvar tydligen. Fastän vaccineringen har pågått så himla länge nu så var det lång kö redan när jag kom dit prick klockan 17, jag blev nummer 80 som kom in så jag är väl inte den enda som har svårt att få ändan ur vagnen. Men det var ju tur att jag fick det idag då. Jag hade egentligen inte lust att överhuvudtaget gå ut idag, har nämligen skrivit fyra sidor på min bok och jag ville helst fortsätta utan störningsmoment, men sedan tyckte att det nog var bäst att få vaccineringen gjord. Jag är lite spruträdd och jag anade också att det skulle bli lite rabalder på grund av äggallergin så jag fick tjata på mig själv för att komma iväg i tid. Fick vaccinet vid 18-tiden och det är ett tag sedan nu.
På grund av äggallergin blev jag kvarhållen efter vaccineringen och fick ligga i akutrummet och en sköterska tittade till mig då och då. De kollade pulsen och tog blodtryck två gånger och sa åt mig att jag skulle ligga ner hela tiden. Min puls var jämn och fin båda gångerna men när de tog blodtryck andra gången så var det tydligen väldigt mycket lägre än första gången och sjuksköterskorna började nojja som fan över det. Jag sa att jag har lågt blodtryck, det har jag alltid haft och det verkar ligga i släkten också. Dessutom har jag mens nu och då är blodtrycket ofta ännu lägre, men sjuksköterskorna nojjade ändå. Jag kände mig väldigt löjlig alltså. Jag vet ju själv att ägg inte är den farligaste allergin jag har, snarare är det sojabönor: de kan jag inte ens vara i närheten av för jag reagerar på lukten av dem, men visst kan jag reagera på ägg om jag äter för mycket sockerkaka. Kan till exempel inte äta kokt ägg till frukost som en del gör men i matlagning går det bra, som i köttbullar. Jag sa det till sjuksköterskorna också men de sa att de inte ville ta några risker så jag fick inte gå hem förrän klockan 19 när alla vaccindoser var insprutade och vårdcentralen stängde. Då hade det gått en hel timme sedan jag fick vaccinet och då var det verkligen ute i kroppen också. Det sprider sig jättesnabbt när man får det i en muskel så vaccinet hann nog pumpas runt några vändor i min kropp på den tiden. Var ju lagom tråkigt att ligga i vårdcentralens akutrum och vara de stackars sjuksköterskorna till last, de har väl annat att göra liksom och jag tyckte det var riktigt pinsamt. Jag fick inte ligga med dörren stängd heller så alla som hade fått vaccinet glodde in på mig när de skulle gå ut. Men i och för sig är jag van vid att någon av mina allergier orsakar lite uppståndelse och ibland lite dramatik i en del situationer. Det är ju något som man måste ta hänsyn till, det kan inte hjälpas.
Nu fick jag ont i armen där jag fick sprutan. Det värker lite liksom. Jag tycker det kliar lite också fast det brukar kittla och klia lite i huden när det har gått in en otrevlig nål där. Fick ett papper med info med mig hem där det stå att jag kommer få ömhet och svullnad där sprutan gick in. Sedan kan man kanske få feber, muskelvärk, huvudvärk, lymfkörtelsvullnad (vart fan sitter den?) och trötthet. Hahahahahahaha trötthet? Jag är fan trött hela tiden. Jag skulle inte ens märka om vaccinet nu hade den biverkningen att jag blir trött.
På grund av äggallergin blev jag kvarhållen efter vaccineringen och fick ligga i akutrummet och en sköterska tittade till mig då och då. De kollade pulsen och tog blodtryck två gånger och sa åt mig att jag skulle ligga ner hela tiden. Min puls var jämn och fin båda gångerna men när de tog blodtryck andra gången så var det tydligen väldigt mycket lägre än första gången och sjuksköterskorna började nojja som fan över det. Jag sa att jag har lågt blodtryck, det har jag alltid haft och det verkar ligga i släkten också. Dessutom har jag mens nu och då är blodtrycket ofta ännu lägre, men sjuksköterskorna nojjade ändå. Jag kände mig väldigt löjlig alltså. Jag vet ju själv att ägg inte är den farligaste allergin jag har, snarare är det sojabönor: de kan jag inte ens vara i närheten av för jag reagerar på lukten av dem, men visst kan jag reagera på ägg om jag äter för mycket sockerkaka. Kan till exempel inte äta kokt ägg till frukost som en del gör men i matlagning går det bra, som i köttbullar. Jag sa det till sjuksköterskorna också men de sa att de inte ville ta några risker så jag fick inte gå hem förrän klockan 19 när alla vaccindoser var insprutade och vårdcentralen stängde. Då hade det gått en hel timme sedan jag fick vaccinet och då var det verkligen ute i kroppen också. Det sprider sig jättesnabbt när man får det i en muskel så vaccinet hann nog pumpas runt några vändor i min kropp på den tiden. Var ju lagom tråkigt att ligga i vårdcentralens akutrum och vara de stackars sjuksköterskorna till last, de har väl annat att göra liksom och jag tyckte det var riktigt pinsamt. Jag fick inte ligga med dörren stängd heller så alla som hade fått vaccinet glodde in på mig när de skulle gå ut. Men i och för sig är jag van vid att någon av mina allergier orsakar lite uppståndelse och ibland lite dramatik i en del situationer. Det är ju något som man måste ta hänsyn till, det kan inte hjälpas.
Nu fick jag ont i armen där jag fick sprutan. Det värker lite liksom. Jag tycker det kliar lite också fast det brukar kittla och klia lite i huden när det har gått in en otrevlig nål där. Fick ett papper med info med mig hem där det stå att jag kommer få ömhet och svullnad där sprutan gick in. Sedan kan man kanske få feber, muskelvärk, huvudvärk, lymfkörtelsvullnad (vart fan sitter den?) och trötthet. Hahahahahahaha trötthet? Jag är fan trött hela tiden. Jag skulle inte ens märka om vaccinet nu hade den biverkningen att jag blir trött.
Knäcka
Somnade så oerhört tidigt igår trots att jag sov några timmar på dagen. Somnade redan 20 tror jag, teven stod på hela natten tills jag vaknade vid 04 och stängde av den. Sedan låg jag och drog mig lite. Låg och tänkte på halkbanan och hur det gick. Fuck alltså, jag var verkligen inte förberedd på att jag skulle snurra de där fyra varven på första banan. De första millisekunderna fattade jag ingenting och sedan när jag insåg att jag snurrade runt så blev jag livrädd. Det var hemskt läskigt! När jag äntligen stod still igen så satt jag bara och sa "Uuuuh" hela tiden. Det var fruktansvärt jäkla läskigt även om det såg jättehäftigt ut enligt M. Han och min syrra 78 säger båda två att det var bra att jag fick känna på hur det var. Jag tycker dock det var lite väl extremt. Det är inte så värst pedgogiskt att dra till med värsta tänkbara scenario från början. Var ju förvisso ett misstag att jag snurrade runt sådär eftersom jag hade missuppfattat instruktören men ändå. Hur det är att inte kunna kontrollera bilen fick jag ju känna på senare när vi gjorde panikbromsningar utan ABS och antispinn, och skulle undvika hinder på våt väg. Det var ju inte ens någon idé att hålla i ratten för bilen bara gled dit den ville. Det var då instruktören tyckte jag påminde om Bambi på is. Lät ju sött. Det kommer jag att komma ihåg länge tror jag. Rolig sak att säga till någon liksom, att man påminner om Bambi på is. Jag har ju fått sämre komplimanger. Det var en bra instruktör också. Har tänkt på det där han sa om att jag inte skulle pressa mig till att köra lika fort som de andra på halkbanan pga mitt lilla trauma för sju år sedan. Det var nog ett bra beslut av honom för det påverkar mig fortfarande än idag att jag har blivit påkörd av en bil. Jag tycker fortfarande det är hemskt obehagligt att gå framför bilar.
Jag gjorde knäck igår. Den blev klar precis innan jag somnade och nu när jag vaknade så gick jag och provsmakade den. Smakade mycket gott men den blev inte tillräckligt hård. Knäck ska vara stenhård men min blev kolamjuk trots att det fick koka dubbelt så lång tid som det stod i receptet. Och det är samma recept som jag hade förra året då den blev hård. Vad fasen gjorde jag för fel i år då?
Jag gjorde knäck igår. Den blev klar precis innan jag somnade och nu när jag vaknade så gick jag och provsmakade den. Smakade mycket gott men den blev inte tillräckligt hård. Knäck ska vara stenhård men min blev kolamjuk trots att det fick koka dubbelt så lång tid som det stod i receptet. Och det är samma recept som jag hade förra året då den blev hård. Vad fasen gjorde jag för fel i år då?
Impning
Uuuhuuh. Somnade vid 08, sov ett par timmar, drömde konstigt, vaknade och var spyfärdig av mensvärk, somnade till slut om med radion på och vaknade för en knapp halvtimme sedan. Snabbast sättet att sammanfatta det på.
Bloggar från laptopen igen. Den stationära datorn drar fortfarande hem filer och det verkar vara skumma torrents jag fått tag på den här gången. Norton får jobba en del. Inte för fullt men nog kommer det info-popups lite då och då. Norton har rapporterat nio gånger om högriskhot, bland annat en "Bloodhound" vilket jag har för mig att det är ett virus som tar reda på ens användaruppgifter och annan känslig info. Det blockerades direkt. Norton har även fått blockera ett par försök till att starta program och komma in i systemfiler, försök som kommit utifrån nätet någonstans via uTorrent.
Rätt kul att se hur Norton jobbar, har gått in i loggen och kollat och det var några högriskhot där. Nu när jag sitter skräddare i soffan med laptopen på en "memory foam"-kudde så kan jag höra hur den stationära datorn knarrar till ibland. Det är Norton som fäller ut taggarna och rustar för fullkomligt försvar. Och det tycker jag är för jävla häftigt alltså. Är jäääävligt impad av Norton 360. Det är oerhört coolt när man tänker på hur jävla avancerade sådana program är. Fatta vad sofistikerat ett sådant program måste vara för att bli så poppis som just Norton. Typ alla har ju någon version av Norton på datorn, jag känner bara tre som har andra antivirusprogram. Min pappa har F-Prot, min killkompis E har F-Secure och Ormbunken har Panda. Och Ormbunken fick en trojan för några månader sedan när han klickade på en annons på Facebook. Det var något om att man kunde testa hur man skulle se ut som tecknad figur och den har jag också klickat på. Jag blev dock misstänksam när det kom upp ett filhämtningsfönster så fort jag hade klickat på annonsen så jag klickade på "avbryt". Ormbunken klickade "OK" istället. Smart. När jag skällde på honom så försvarade han sig med att han var man och "...roades av blinkande fina saker". Pfft. Det ledde till en kul diskussion för jag sa att bröst är ju inte "blinkande saker" även om de var fina men ändå är män så förbannat förhäxade av minsta lilla urringning och klyfta. Han skrev tillbaka att bröst var i en särskild katgori över saker som män fascinerades av och att de hade en nästan magisk effekt på män. Det var ju ett tjusigt uttryck tycker jag. Diskussionen ledde vidare till att handla om dumma saker som män gör för att impa på brudar och det blev ju ännu roligare. Det är ju många män som försöker impa med hjälp av sin bil trots att det inte impar alls på kvinnor. De hade till och med den diskussionen på "Top Gear" för ett par veckor sedan. Jag vet många män som har försökt impa på mig just med sina bilar: M gör det ofta, mitt ex D gjorde det också, Ormbunken himself gjorde det förra sommaren när han skjutsade mig in till stan en gång, F gjorde det flera gånger när jag hade körlektioner med honom, och till och med min favoritarbetsförmedlare Nalle Puh har gjort det. Plus en massa namnlösa småpojkar inne i stan en vanlig fredagskväll, speciellt taxichaufförer. Jag sa till Ormbunken att kvinnor verkligen inte blir impade av sådant beteende, snarare blir vi lite överlägsna och tänker "Haha vilken tönt!" när män gör löjliga tvärnitar eller överdrivet aggressiva omkörningar på motorvägen. Man kan nästan se på männen ifråga att de lyser av iver och längtan efter att få impa lite. Ormbunken svarade "Hahaha, nu rodnar jag över hela kroppen!" och skrev att jag som kvinna kunde väl vara snäll och spela lite impad i dessa situationer. "Vårt ego behöver det." skrev han. Det var en kul diskussion! Men diskussionen om vad kvinnor behöver göra för att impa på män blev väldigt kort. Ormbunken skrev att kvinnor bara behöver finnas för att impa på en man. Det lät överdrivet enkelt tycker jag. Hade gissat på att man skulle halsa en ölflaska eller något i den stilen.
Ormbunken är jädra rolig att diskutera sådana saker med, det gjorde vi ofta förra sommaren när vi jobbade ihop och han tog upp ämnet lika ofta som jag. Och han avslöjade en del också, kolla här bara. Det var rätt sällan det var jobbprat på jobbet. Vi snackade om telefonsex, prostitution, första dejten, hångel, och en massa sådant. Hela gruppen av städare brukade skratta så högt att restaurangpersonalen tittade förvånat på oss.
Nattaktiviteter
Orkade inte blogga igår. Vaknade med en elak huvudvärk som höll i sig hela dagen. Det ledde ju till att jag låg i sängen hela dagen och sov nästan hela tiden. Vaknade runt 20 och blev så glad över att huvudvärken var borta att jag struntade i att jag hade vänt totalt fel på dygnet. Nu sitter jag vid laptopen och bloggar. Jag fick för mig att jag skulle ladda ner alla säsongerna av "24" så den stationära datorn är lite upptagen nu. Jag brukade följa "24" slaviskt fram till säsong fyra tror jag, sedan började ju tv4 ändra sändningstiderna hela tiden och då missade jag så många avsnitt att jag slutade följa serien. Nu tyckte jag att det var dags att börja titta igen. Har en kompis som har sett varenda avsnitt och hon har pratat så mycket om vad som hänt i serien att jag blev sugen på att se själv. Tony dog ju i säsong fem vad jag hörde men han dog inte så länge tydligen. Han ska vara tillbaka i säsong sex från vad jag har fått höra av min "24"-galna kompis. Ska bli spänande att se serien igen. Fast det verkar ta lång tid att få hem säsongerna. En säsong är dessutom i HD så den är totalt 17 gb. Lär ju ta ett tag.
Satt vid laptopen och lyssnade på musik i min mp3-spelare och blev alldeles lycklig av nostalgi när jag hörde den här låten. Var ett tag sedan jag hörde den sist.
