Helvetesmöte gånger 2
Kom hem från en liten stund sedan. Jävla helvetesmöte på Arbetsförmedlingen. Kände mig halvdöd när jag kom ut från EB's rum för det var inga roliga nyheter jag fick. Det verkar som om jag snart måste söka socialbidrag igen och det har jag inte behövt göra sedan typ 2005. FSK verkar inte veta vad de ska göra med mig. Egentligen är det väl bättre att då att vända mig till soc igen. De borde ju ha någon plan som funkar bättre än jävla FSK's samarbete med Arbetsförmedlingen. Kommer dock att kännas konstigt att vara en vanlig arbetslös igen. Sitter och gruvar mig lite för vilken handläggare jag kommer få. Finns ett par handläggare på soc som sådana som jag verkligen inte vill få för jag har redan haft dem och vet hur de är. Suck, jävla helvetesmöte. (Jag hade dock rätt kul åt att Terminatorn från FSK idag hade på sig världens sämst sittande blus. Jag vet inte om hon hade tappat typ alla knapparna i blusen eller om det var meningen att man skulle kunna se hela hennes behå. Gick inte att titta bort ju. Kunde till och med se att hon hade väldigt fasta bröst trots att hon är minst 55 år gammal. Var på väg att fråga henne ifall hon hade gjort ett boob job för det såg väldigt onaturligt ut.)
Jag skulle ha bokat om helvetesmötet istället för att gå dit idag. När jag kom ut från EB's rum så visste jag liksom ingenting, kände mig vilsen och visste inte riktigt hur jag skulle orka med att träffa körskolechefen och berätta hela den långa historien som jag hade lovat henne. Det var för mycket att ta nu att ha helvetesmöte idag, jag känner mig fortfarande konstig (eller hur fan jag ska beskriva det) sedan i förrgår. Det håller i sig fortfarande faktiskt. Men jag kommer mer och mer tillbaka till mig själv. Efter helvetsmötet pratade jag med Dots i typ en timme och jag kände hur jag liksom började "landa i mig själv" när jag pratade med honom om helt vanliga grejer som FSK. Kändes som om mina tankar hela tiden hade svävat omkring utanför min kropp och nu så sakteliga kom in i mitt huvud igen och la sig till ro där. När Dots och jag kollade lite på tjuvtittat.se blev jag förvånad över att jag kunde skratta. Det kändes så konstigt att kunna skratta, verkligen skitkonstigt att kunna skratta igen. Jag har inte gjort det sedan "det" hände i förrgår. Svårt att beskriva, men det kändes så jätteskönt att kunna skratta och vara lite glad, även om det bara var åt roliga bilder som den här. Kändes väldigt skönt att vara normal igen. Skrattet är ju den bästa medicinen sägs det.
Gick runt lite efter det. Jag hade lust att strunta i att ringa körskolechefen och åka hem istället. Började gå mot biblioteket men vände om och började gå mot körskolan istället utan att tänka på vart jag gick. Jag blev helt iskall när jag kom på vart jag var på väg och förstod inte varför jag började gå dit. Fattar fortfarande inte varför. Vana kanske? Andra gånger då jag har varit på möte med EB har jag nästan alltid gått till körskolan och övat lite teori. Jag började gå mot biblioteket igen och ringde körskolechefen samtidigt. Hon kom till biblioteket och jag berättade hela den långa historien om F. Chefen såg skitsur ut när hon fick höra "airbagskämtet" som F hade dragit på en lektion med mig. Jag berättade om allt han gjorde på lektionerna med mig. Porrskämtet, alla blondinskämt, garaget, smsandet mellan oss, att jag ångrade mig och att han sedan fortsatte smsa efter lektionen då han ballade ur. Chefen bara stirrade på mig när jag berättade om vad F gjorde i förrgår. Sa igen att han är anmäld för sexuellt ofredande, sexuella trakasserier och eventuellt våldtäktsförsök och har förhörts av polisen. Jag var tyst efter det, hade liksom inget mer att säga och körskolechefen verkade inte kunna prata hon heller. Det gick kanske ett par minuter innan hon sa vad hon och Gamlingen hade tänkt att vi ska göra nu. De hade samlat all personal på körskolan i morse och sagt till dem att F är polisanmäld för "flera grova brott" och att han nu är avstängd från jobbet "tills vidare". Ingen utom Gamlingen och hans fru vet vad polisanmälan gäller specifikt och vem som gjorde den. De andra som jobbar där på körskolan måste ha undrat som fan men de vet inte att jag är inblandad, de vet inte ens att det är en elev på skolan som gjort anmälan. Chefen sa till mig att hon förstår ifall jag vill byta skola men att hon hoppas jag vill gå kvar. Jag sa att jag gärna stannar kvar på skolan så länge F inte är där och då sa Chefen helt kliniskt: "Vi har meddelat honom att vi inte vill ha honom kvar hos oss efter det här.". Jag blev lite chockad och sa att jag tyckte det verkade extremt men chefen svarade att med tanke på vad han har gjort så varken ville eller kunde de låta honom vara kvar. "Det finns många unga flickor på skolan och vi måste tänka på dem först." sa hon.
F har alltså blivit avstängd och ska få sparken. Shit, det var aldrig min mening! Jag var aldrig ute efter att förstöra för honom sådär. Jag förstår ju förvisso Gamlingen och hans fru, hur de måste tänka på att det är många tonårstjejer där på skolan. De driver ju en trafikskola och måste kunna lita på att lärarna uppför sig professionellt mot eleverna och inte tafsar, men ändå. Han har inget jobb, vad ska han göra nu? Jag får dåligt samvete nu, det kanske hade varit bättre ifall jag inte sa något till körskolechefen? Kunde ju ha nöjt mig med att bara anmäla honom för han skulle nog ha kunnat skärpa sig. Eller fan jag vet inte! Jag tänker på de där tonårstjejerna som fnittrat varje gång F har gått förbi. Han vet ju att de fnittrar över honom och att de är lite kära i honom. Jag vill inte tro att han skulle göra något med dem men jag vet inte säkert. Har ingen aning om vad han går för längre, jag vet inte ens vem han är nu för tiden. Jag hade aldrig i helvete kunnat gissa att han skulle göra så mot mig liksom. Nu är mina tankar utanför mitt huvud igen.
Jobbig natt
Jobbig natt. Jag vaknade flera gånger av att M pratade med mig och sa att allt var bra. Jag drömde om F flera gånger och varje gång vaknade jag av att M höll om mig och sa att allt var bra. Helt sjukt. Tror jag bara har sovit 3-4 timmar inatt. Hade det inte varit för mötet med EB så hade jag fått ett par timmar till innan jag ska träffa körskolechefen. Jag vet inte hur bra jag kommer klara av 2 helvetesmöten på samma dag. Jag är konstigt nog inte nervös inför att berätta allt för körskolechefen, den långa versionen, det känns mest bara skönt även om jag vet att det kommer bli jobbigt. Ska bli skönt att få berätta allt om vad F gjorde när jag körde med honom osv. Men jag gruvar mig inför mötet med EB klockan 10. Terminatorn från FSK ska vara med och det har aldrig funnits en enda jävla gång som jag har träffat henne och inte börjat gråta efteråt. Hon är hemsk! De första gångerna jag träffade henne var när jag hade Dots och då började jag oftast gråta redan i hissen på väg ner efteråt. Terminatorn är absolut den hemskaste jag har haft och jag ser verkligen inte fram emot att träffa henne.
Det känns konstigt att tänka på sådant här efter allt som har hänt. Känner mig ändå rätt normal. Försöker bli ännu mer normal genom att lyssna på musik.
Det känns konstigt att tänka på sådant här efter allt som har hänt. Känner mig ändå rätt normal. Försöker bli ännu mer normal genom att lyssna på musik.
Hemma från Maxi
Kom hem för en stund sedan. Jag och M handlade lite på Maxi, lite bröd och sådant. Jag behövde egentligen inte köpa så mycket mat att det var nödvändigt att åka till stormarknaden men M drog med mig och det var nog bra. Det finns ju nästan allt på Maxi och jag tycker om att gå där och titta även om jag inte ska handla något. Tycker det är lugnt och skönt att gå och titta där. Smink brukar vara billigare på Maxi och jag köpte lite Max Factor-grejer. Gick mest runt och tittade på alla skolstartsgrejer som finns överallt nu. M följde efter och lät mig liksom vara ifred där när jag gick runt och tittade närmare på skolväskor med Hello Kitty och några filmer i en realåda. Jag tittade på klockan då och då för jag kände hur jag kom tillbaka mer och mer till mitt vanliga jag samtidigt som minuterna närmade sig tiden då det var rätt så exakt 24 timmar sedan F var hemma hos mig. Det kändes jättekonstigt att gå runt på Maxi och kolla på prylar som en helt vanlig människa. Fast det kändes ju bra också. Nu när vi kom hem hit kändes det både läskigt och skumt att komma in i hallen och tänka att jag satt där och var livrädd för 24 timmar sedan. Känns väldigt jobbigt att han har varit i mitt hem. Nu när jag kom hem såg jag att bilden jag har upptejpad på badrumsdörren är trasig. Den har rivits av i ett hörn. Hände nog när F var här, jag stod med ryggen mot badrumsdörren när han höll fast mig. Sa det till M och då var det som om han tappade sin lugna attityd han haft hela dagen.
Jag tror att jag, konstigt nog, hanterar det som har hänt bättre än vad M gör. Jag känner mig nästan helt normal nu. Men M började fråga mig vad F gjorde när han höll fast mig mot badrumsdörren fastän han redan vet och när jag berättade igen så slog han näven i väggen flera gånger tills jag tog tag i honom. Det är inte alls konstigt att M tycker det här är svårt att hantera men jag tycker det är konstigt att jag klarar av det bättre. Men jag lägger nog över en hel del på honom också. Eller om jag är van vid att klara av svåra situationer sedan min barndom kanske? Jag började distansera mig från F och vad som hände redan inatt, efter några timmar bara. Tror jag till och med skrev det i bloggen, att jag började kunna se tillbaka på det och samtidigt hålla mig lugn. Fast det varade inte så länge. Det höll bara tillräckligt länge tills M kom hit. När jag hade berättat allt för honom mådde jag snabbt skitdåligt. Det kändes som om jag föll liksom. Fick ont i magen, frös, kallsvettades och var så snurrig att jag inte kunde sitta upp utan fick lägga mig ner på köksgolvet. Där kommer distanseringen igen för nu ser jag tillbaka på det och kan liksom analysera den reaktionen: det är solklart att jag desperat försökte klara mig bäst jag kunde under timmarna som jag väntade på M och jag försökte så mycket att jag liksom kraschade när jag sedan inte behövde vara stark längre. Kommer ihåg att jag reagerade på ungefär samma sätt för 7 år sedan, fast inte så starkt, när jag hade blivit påkörd av en bil och den chocken släppte när jag äntligen fick gå på toa flera timmar senare på sjukhuset. Fick ju hålla mig i 5 timmar tror jag det var. Det var samma reaktion nu imorse men väldigt mycket värre. Jag föll verkligen när jag hade berättat allt för M. Då var han lugn, han var polis-M liksom. Jag tror att det är pga min barndom som jag hanterar det här bättre än vad han gör nu. Jag är van vid att hålla mig stark och börja distansera mig från "jobbiga saker" så snabbt som möjligt. Eller om det är en kvinnlig grej kanske? Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt.
Jag tror att jag, konstigt nog, hanterar det som har hänt bättre än vad M gör. Jag känner mig nästan helt normal nu. Men M började fråga mig vad F gjorde när han höll fast mig mot badrumsdörren fastän han redan vet och när jag berättade igen så slog han näven i väggen flera gånger tills jag tog tag i honom. Det är inte alls konstigt att M tycker det här är svårt att hantera men jag tycker det är konstigt att jag klarar av det bättre. Men jag lägger nog över en hel del på honom också. Eller om jag är van vid att klara av svåra situationer sedan min barndom kanske? Jag började distansera mig från F och vad som hände redan inatt, efter några timmar bara. Tror jag till och med skrev det i bloggen, att jag började kunna se tillbaka på det och samtidigt hålla mig lugn. Fast det varade inte så länge. Det höll bara tillräckligt länge tills M kom hit. När jag hade berättat allt för honom mådde jag snabbt skitdåligt. Det kändes som om jag föll liksom. Fick ont i magen, frös, kallsvettades och var så snurrig att jag inte kunde sitta upp utan fick lägga mig ner på köksgolvet. Där kommer distanseringen igen för nu ser jag tillbaka på det och kan liksom analysera den reaktionen: det är solklart att jag desperat försökte klara mig bäst jag kunde under timmarna som jag väntade på M och jag försökte så mycket att jag liksom kraschade när jag sedan inte behövde vara stark längre. Kommer ihåg att jag reagerade på ungefär samma sätt för 7 år sedan, fast inte så starkt, när jag hade blivit påkörd av en bil och den chocken släppte när jag äntligen fick gå på toa flera timmar senare på sjukhuset. Fick ju hålla mig i 5 timmar tror jag det var. Det var samma reaktion nu imorse men väldigt mycket värre. Jag föll verkligen när jag hade berättat allt för M. Då var han lugn, han var polis-M liksom. Jag tror att det är pga min barndom som jag hanterar det här bättre än vad han gör nu. Jag är van vid att hålla mig stark och börja distansera mig från "jobbiga saker" så snabbt som möjligt. Eller om det är en kvinnlig grej kanske? Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt.
Allt är klart
Det känns som om det har gått flera långa år sedan igår. Varför känns det så? Jag vet ju att det bara är några timmar sedan. Knappt 20 timmar sedan. Ändå har så mycket hunnit hända: har berättat allt för M, anmält F, varit på polisstationen och lämnat redogörelse, och ringt hem till körskolechefen och berättat lite av historien.
Det var enormt jävla jobbigt att berätta allt på polisstationen! Jag var där i nästan 3 timmar men jag fick gå ut och röka då och då, fick dricka läsk och gå på toa osv. Jag blev bra bemött och så men det var jättesvårt att komma ihåg klockslag och vad jag gjorde och vad F gjorde och i vilken ordning allt hände. Vad jag sa och vad han sa och vad hände efter det. Fick prata med 2 kvinnliga poliser som var jättesnälla och väldigt stödjande. Kommer ihåg att jag tänkte att de var nästan för unga för att hantera sådant. De var bara lite äldre än jag. De bad mig berätta allt flera gånger för att jag inte skulle missa något och de sa hela tiden att jag var i säkerhet nu och att jag kunde känna mig lugn. En av dem sa att det här var det sista jobbiga jag var tvungen att göra men sedan skulle de ta hand om allt. Jag grät hela tiden, kändes som om jag ville gråta mer för de var så snälla liksom. Det kändes skönt att det var kvinnliga poliser jag pratade med. Jag hade nog inte kunnat berätta allt så bra ifall de hade varit manliga poliser. M sa efteråt när vi körde hem att han hade bett just de kvinnorna att ta hand om min redogörelse för de hade mest erfarenhet av att ta hand om sådant här. Han var med under hela min redogörelse. Han satt tätt bakom mig och höll i mig hela tiden. Han sa inget men han blev arg när jag berättade sådant som jag inte hade sagt till honom. Små detaljer som exakt vad F sa och vilka ord han använde, det kom jag nog inte ihåg när jag berättade för M så när han fick höra mig säga det där på polisstationen började han röra irriterat på sig.
Körskolechefen, kan kalla henne för Chefen för att göra det enklare, lät väldigt förvånad när jag ringde hem till henne och Gamlingen. De är gifta och driver körskolan ihop men det var kvinnan jag pratade med. Jag presenterade mig med namn och frågade ifall hon visste vem jag var. Kan ju vara lite svårt att känna igen en röst som man inte brukar höra i telefon liksom. Men Chefen kom ihåg vem jag var iallafall. Berättade i korta drag om mig och F, att vi har varit ihop och att vi nästan blev det igen när vi började köra, osv. Berättade det viktigaste och att F har smsat mig. Hon lät förvånad men sa inte mycket. Sedan berättade jag att F kom hem till mig igår och gick så långt över gränsen att han nu är polisanmäld för sexuellt ofredande, sexuella trakasserier och eventuellt våldtäktsförsök. Upprepade det så som M sa det i telefon när han gjorde anmälan tidigare, jag rabblade det utan att tänka på vad det betydde. Kommer ihåg att jag sa det snabbt till Chefen så jag inte skulle haka upp mig eller börja gråta. Kände hur gråten var på väg liksom. Jag har gråtit jättemycket idag, tycker det är konstigt hur jag kan ha så mycket gråt i mig. Körskolechefen sa bara "Oj men lilla vännen!" hela tiden och lät helchockad. Fick dåligt samvete för att jag ringde henne bara sådär utan förvarning och släppte en bomb på henne. Hon var jättesnäll under hela samtalet och hon lyssnade och tog det på allvar. Hon sa att hon ville prata med Gamlingen för han är ju också chef på körskolan, och sedan prata med mig igen, så vi ska träffas imorgon på biblioteket. Jag hade glömt bort att jag ska ha möte på Arbetsförmedlingen imorgon men kom på det då när jag och Chefen stämde "träff". Det är konstigt hur jag bara kom på det då, just i den stunden, att jag ska träffa EB för sista gången imorgon klockan 10. Körskolechefen sa först att vi kunde träffas just klockan 10 och det var då jag kom på det. Vi kom överens om att jag ska ringa henne när mitt möte med EB är slut och så ska Chefen komma till biblioteket direkt. Det ligger ju inte så långt bort. Fick hennes privata mobilnummer så jag ringer direkt till henne och inte behöver prata med någon annan där på körskolan imorgon.
Gud det känns som om jag har levt flera år sedan F kom hit. Som om jag har tänkt flera tusen miljoner tankar sedan dess. Det är så mycket tankar i huvudet nu! De surrar runt och vill inte sluta. Det har hänt så jäkla mycket på bara några timmar. Jag är jättehes nu för jag har pratat och gråtit hela dagen. Känns som om jag liksom klamrar mig fast vid M nu också, som om han vore det enda jag hade att hålla mig fast i. Sa det till honom förut och han skrattade åt mig och sa att jag skulle "klamra på" så mycket jag ville. Nu ska han tvinga mig att följa med honom ut till Ica Maxi och handla lite mat. Jag totalvägrade först. Ville hellre stanna hemma och ligga i sängen men han säger att jag mår bättre om jag kommer ut. Låter logiskt antar jag.
Linn undrade i en kommentar på mitt förra inlägg ifall F var full när han kom hit. Jag vet inte riktigt. Jag kommer ihåg väldigt tydligt att han luktade lite öl men han verkade inte vara påverkad. Om han hade druckit så var det nog bara en folköl gissar jag på. Han såg ut som ett vrak dock. Som om han inte hade sovit eller duschat på flera dagar.
Det var enormt jävla jobbigt att berätta allt på polisstationen! Jag var där i nästan 3 timmar men jag fick gå ut och röka då och då, fick dricka läsk och gå på toa osv. Jag blev bra bemött och så men det var jättesvårt att komma ihåg klockslag och vad jag gjorde och vad F gjorde och i vilken ordning allt hände. Vad jag sa och vad han sa och vad hände efter det. Fick prata med 2 kvinnliga poliser som var jättesnälla och väldigt stödjande. Kommer ihåg att jag tänkte att de var nästan för unga för att hantera sådant. De var bara lite äldre än jag. De bad mig berätta allt flera gånger för att jag inte skulle missa något och de sa hela tiden att jag var i säkerhet nu och att jag kunde känna mig lugn. En av dem sa att det här var det sista jobbiga jag var tvungen att göra men sedan skulle de ta hand om allt. Jag grät hela tiden, kändes som om jag ville gråta mer för de var så snälla liksom. Det kändes skönt att det var kvinnliga poliser jag pratade med. Jag hade nog inte kunnat berätta allt så bra ifall de hade varit manliga poliser. M sa efteråt när vi körde hem att han hade bett just de kvinnorna att ta hand om min redogörelse för de hade mest erfarenhet av att ta hand om sådant här. Han var med under hela min redogörelse. Han satt tätt bakom mig och höll i mig hela tiden. Han sa inget men han blev arg när jag berättade sådant som jag inte hade sagt till honom. Små detaljer som exakt vad F sa och vilka ord han använde, det kom jag nog inte ihåg när jag berättade för M så när han fick höra mig säga det där på polisstationen började han röra irriterat på sig.
Körskolechefen, kan kalla henne för Chefen för att göra det enklare, lät väldigt förvånad när jag ringde hem till henne och Gamlingen. De är gifta och driver körskolan ihop men det var kvinnan jag pratade med. Jag presenterade mig med namn och frågade ifall hon visste vem jag var. Kan ju vara lite svårt att känna igen en röst som man inte brukar höra i telefon liksom. Men Chefen kom ihåg vem jag var iallafall. Berättade i korta drag om mig och F, att vi har varit ihop och att vi nästan blev det igen när vi började köra, osv. Berättade det viktigaste och att F har smsat mig. Hon lät förvånad men sa inte mycket. Sedan berättade jag att F kom hem till mig igår och gick så långt över gränsen att han nu är polisanmäld för sexuellt ofredande, sexuella trakasserier och eventuellt våldtäktsförsök. Upprepade det så som M sa det i telefon när han gjorde anmälan tidigare, jag rabblade det utan att tänka på vad det betydde. Kommer ihåg att jag sa det snabbt till Chefen så jag inte skulle haka upp mig eller börja gråta. Kände hur gråten var på väg liksom. Jag har gråtit jättemycket idag, tycker det är konstigt hur jag kan ha så mycket gråt i mig. Körskolechefen sa bara "Oj men lilla vännen!" hela tiden och lät helchockad. Fick dåligt samvete för att jag ringde henne bara sådär utan förvarning och släppte en bomb på henne. Hon var jättesnäll under hela samtalet och hon lyssnade och tog det på allvar. Hon sa att hon ville prata med Gamlingen för han är ju också chef på körskolan, och sedan prata med mig igen, så vi ska träffas imorgon på biblioteket. Jag hade glömt bort att jag ska ha möte på Arbetsförmedlingen imorgon men kom på det då när jag och Chefen stämde "träff". Det är konstigt hur jag bara kom på det då, just i den stunden, att jag ska träffa EB för sista gången imorgon klockan 10. Körskolechefen sa först att vi kunde träffas just klockan 10 och det var då jag kom på det. Vi kom överens om att jag ska ringa henne när mitt möte med EB är slut och så ska Chefen komma till biblioteket direkt. Det ligger ju inte så långt bort. Fick hennes privata mobilnummer så jag ringer direkt till henne och inte behöver prata med någon annan där på körskolan imorgon.
Gud det känns som om jag har levt flera år sedan F kom hit. Som om jag har tänkt flera tusen miljoner tankar sedan dess. Det är så mycket tankar i huvudet nu! De surrar runt och vill inte sluta. Det har hänt så jäkla mycket på bara några timmar. Jag är jättehes nu för jag har pratat och gråtit hela dagen. Känns som om jag liksom klamrar mig fast vid M nu också, som om han vore det enda jag hade att hålla mig fast i. Sa det till honom förut och han skrattade åt mig och sa att jag skulle "klamra på" så mycket jag ville. Nu ska han tvinga mig att följa med honom ut till Ica Maxi och handla lite mat. Jag totalvägrade först. Ville hellre stanna hemma och ligga i sängen men han säger att jag mår bättre om jag kommer ut. Låter logiskt antar jag.
Linn undrade i en kommentar på mitt förra inlägg ifall F var full när han kom hit. Jag vet inte riktigt. Jag kommer ihåg väldigt tydligt att han luktade lite öl men han verkade inte vara påverkad. Om han hade druckit så var det nog bara en folköl gissar jag på. Han såg ut som ett vrak dock. Som om han inte hade sovit eller duschat på flera dagar.
Har berättat nu
Det var svårare än vad jag trodde det skulle vara att berätta allt för M. Satt på golvet med ryggen mot ugnen när jag berättade. Jag skämdes nästan hela tiden. Det kändes så dumt och skämmigt att jag inte har berättat om smsandet tidigare när det har pågått så jäkla länge. Jag vet inte varför jag dolde det för M. Antar att jag inte ville "lasta" honom med det när han var så förstående i februari/mars. (Jag har fortfarande svårt för att skriva hans namn trots att det är fiktivt så han, min före detta körlärare, får nu heta F. Jag fösökte skriva hela hans fiktiva namn nu men jag vill bara inte, mina fingrar vill inte göra det.) M hade så stort tålamod och var så snäll då i februari/mars när jag var intresserad av F så nu kändes det enormt elakt att berätta att F har smsat nästan hela tiden sedan dess. Jag började med att berätta om dem för M imorse när han satt i köket och åt frukost. De enda smsen jag har kvar i min mobil nu är de senaste men jag har skrivit av alla, nästan varenda sms med datum och klockslag, i en txt-fil på datorn. Jag vet inte varför jag har gjort så. Det var bara något jag började med varje gång jag behövde tömma smsminnet på mobilen. Skrev ut txt-filen när M åt frukost för han sa att han ville läsa det. Redan då var han skitsur på F. När jag visade de senaste smsen blev han skitförbannad och frågade varför jag inte hade sagt något. Jag svarade som jag brukade tycka: att jag borde klara av det själv och att jag inte ville lasta honom med hela "F-historien" igen. Sedan satt jag och blundade när jag berättade att F kom hit igår och vad som hände, för jag ville inte titta på M när jag sa det. Det känns som om jag har svikit M nu liksom, genom att inte berätta förrän det var för sent.
Jag tillhör ju M, jag är hans, och då känns det jävligt dumt att jag har mörkat så mycket för honom. Och jag gör inte det annars alls. M är en av de få som vet allt om mig och som jag alltid har berättat allt för. M sa ingenting när jag berättade vad F gjorde igår. Vad han sa, vad han gjorde. M var helt tyst hela tiden och när jag berättat klart och öppnade ögonen igen så satt han och stirrade på mig. Han såg helt skräckslagen ut och då började jag gråta. Det gjorde ont att se hans ansikte när han visste och jag sa förlåt flera gånger tills han sa att jag inte skulle säga så för det var inte mitt fel. M satte sig bredvid mig och jag grät jättemycket. Jag kände så jävla dum liksom! Varför sa jag inget tidigare? När jag hade berättat allt kände jag mig helkonstig, blev helt svag och snurrig och frös. Var jätteblek i ansiktet också. M sa att det var chocken som släppte och när jag frågade hur han kunde veta det så sa han att han hade sett det förut. Jag skrattade nästan för jag tänkte ju inte på att han antagligen ser sådant hela tiden när han jobbar. Han frågade vad jag ville göra, om jag ville anmäla eller om jag ville att han skulle ta hand om det och prata med F. Jag sa att jag inte visste och ville tänka på det men då sa han att jag måste anmäla. M säger att om jag anmäler så får F antagligen sparken och om jag inte anmäler så kanske det händer någon annan. Jag kom att tänka på de yngre tjejerna på körskolan, de som jag har kallat "fnittertjejerna" förut i bloggen. En av dem är kär i F och de andra är nog småförälskade i honom. Och F vet ju det för jag, mitt dumma arsle, berättade det för honom en gång när vi smsade i typ februari eller när det nu var. Sa det till M och då sa han att jag verkligen måste anmäla. Så jag sa att jag ville anmäla F. Jag vågade inte ringa själv så M gjorde det. Började gråta när jag hörde vad han och polisen som tog emot anmälan sa. Det kändes helsjukt att höra någon annan prata om det, som om det inte blev verkligt förrän då. M anmälde det som ett "sexuellt ofredande, sexuella trakasserier och eventuellt våldtäktsförsök" och allt jag behövde säga var mina 4 sista siffror för han kunde inte hela mitt personnummer. Kändes sjukt overkligt att höra M anmäla det som "eventuellt våldtäktsförsök". Det händer inte mig! Sa till M att jag inte trodde att F skulle gått så långt som att försöka våldta mig men han svarade att det kunde jag inte veta och att det inte gjorde något ifall det inte var ett våldtäktsförsök för anmälan kunde ändras senare. Anmälan är bara början enligt M. När han hade lagt på så frågade jag vad som händer nu och då började jag gråta igen för han sa att F kommer tas in för förhör.
Det känns helt sjukt.
Jag tillhör ju M, jag är hans, och då känns det jävligt dumt att jag har mörkat så mycket för honom. Och jag gör inte det annars alls. M är en av de få som vet allt om mig och som jag alltid har berättat allt för. M sa ingenting när jag berättade vad F gjorde igår. Vad han sa, vad han gjorde. M var helt tyst hela tiden och när jag berättat klart och öppnade ögonen igen så satt han och stirrade på mig. Han såg helt skräckslagen ut och då började jag gråta. Det gjorde ont att se hans ansikte när han visste och jag sa förlåt flera gånger tills han sa att jag inte skulle säga så för det var inte mitt fel. M satte sig bredvid mig och jag grät jättemycket. Jag kände så jävla dum liksom! Varför sa jag inget tidigare? När jag hade berättat allt kände jag mig helkonstig, blev helt svag och snurrig och frös. Var jätteblek i ansiktet också. M sa att det var chocken som släppte och när jag frågade hur han kunde veta det så sa han att han hade sett det förut. Jag skrattade nästan för jag tänkte ju inte på att han antagligen ser sådant hela tiden när han jobbar. Han frågade vad jag ville göra, om jag ville anmäla eller om jag ville att han skulle ta hand om det och prata med F. Jag sa att jag inte visste och ville tänka på det men då sa han att jag måste anmäla. M säger att om jag anmäler så får F antagligen sparken och om jag inte anmäler så kanske det händer någon annan. Jag kom att tänka på de yngre tjejerna på körskolan, de som jag har kallat "fnittertjejerna" förut i bloggen. En av dem är kär i F och de andra är nog småförälskade i honom. Och F vet ju det för jag, mitt dumma arsle, berättade det för honom en gång när vi smsade i typ februari eller när det nu var. Sa det till M och då sa han att jag verkligen måste anmäla. Så jag sa att jag ville anmäla F. Jag vågade inte ringa själv så M gjorde det. Började gråta när jag hörde vad han och polisen som tog emot anmälan sa. Det kändes helsjukt att höra någon annan prata om det, som om det inte blev verkligt förrän då. M anmälde det som ett "sexuellt ofredande, sexuella trakasserier och eventuellt våldtäktsförsök" och allt jag behövde säga var mina 4 sista siffror för han kunde inte hela mitt personnummer. Kändes sjukt overkligt att höra M anmäla det som "eventuellt våldtäktsförsök". Det händer inte mig! Sa till M att jag inte trodde att F skulle gått så långt som att försöka våldta mig men han svarade att det kunde jag inte veta och att det inte gjorde något ifall det inte var ett våldtäktsförsök för anmälan kunde ändras senare. Anmälan är bara början enligt M. När han hade lagt på så frågade jag vad som händer nu och då började jag gråta igen för han sa att F kommer tas in för förhör.
Det känns helt sjukt.
Förlåt
Kom att tänka på de som läser min blogg och vet vem jag är. Det är ju några som känner mig och läser bloggen. Jag får dåligt samvete nu när jag tänker på hur min kusin, min kompis Den Bästa, Michelin och Dots kommer läsa det här och liksom tänka "Herrejävlagud". Jag hoppas att de inte mår dåligt när de läser vad som hänt. Det är blir nog jobbigt för alla att läsa det här, både bloggkompisar och IRL-vänner, men de som känner mig IRL kan nog bli riktigt oroliga. Jag mår bra nu så det är okej. Ni behöver inte oroa er. Jag är inte skadad eller något sådant. Har bara lite ont i vänstra handleden men jag har inte fått några blåmärken. Är jävligt lugn och det förstår jag inte riktigt hur jag kan vara så lugn. Gud, jag vill nästan be om ursäkt till min kusin, Den Bästa, Michelin och Dots för att jag råkade ut för det! Jag är ledsen om ni blir oroliga. Fan jag känner mig elak som kanske oroar er så. Skicka ett mail eller sms ifall ni mår dåligt. Men M kommer snart hit, om typ 20 minuter, så jag är inte ensam länge till.
Tänker
Har legat i sängen en stund sedan sist. Jag var nära att somna och varje gång jag började slumra till var han här igen så jag satte mig framför datorn istället. Satt och väntade liksom på att någon skulle säga vad jag skulle göra. Var inloggad på Windows Live Mail hela tiden så jag skulle få reda på om någon kommenterade. Tess skrev en kommentar för en stund sedan. Tack för att du finns.
Duschade förut när jag hade bloggat för jag kunde känna honom på mig, som om min hud kom ihåg hans händer. Jag tycker fortfarande att jag kan känna honom på mig men jag vet att jag är ren från honom. Jag skrubbade hela kroppen med en sådan där vass loofa. Eller natursvamp heter det kanske. Skrubbade hela kroppen med den och massor av Dove duschtvål för att få bort honom. Jag tyckte att jag hade hans fingeravtryck och hans hudceller på mig och jag ville bli ren från det. Jag har alltid tyckt att när man har läst om tjejer som blivit överfallna och känt sig smutsiga efteråt, att det låtit konstigt. Jag har alltid tänkt det iallafall, varför skulle man känna sig smutsig "bara" för att någon har tagit på en liksom. Men jag fattar nu. Tycker att jag var dum som tänkte så. Jag förstår den känslan nu för jag kände mig verkligen smutsig förut. Kunde känna hans smutsiga finger i mig. Gör jag fortfarande men jag vet att jag är ren. Jag är helt ren överallt. Sitter och intalar mig det.
Nu minns jag mer också. Förut var det som om jag hade glömt bort det med vilje men nu kommer jag helt plötsligt ihåg allt i detalj. Har suttit och hållt i skrivbordet för att komma ihåg att jag är säker nu. Jag är på ett säkert ställe, dörren är låst och han är inte här på riktigt när jag går igenom vad som hände. Jag har inte gråtit mer och det tycker jag är konstigt. Jag är förvånansvärt lugn nu fastän jag kommer ihåg precis vad han gjorde och sa. Det är som om jag tittar på en film i mitt huvud när jag tänker på det. Jag har redan distanserat mig från det. Brukar göra det väldigt snabbt när jag är med om jobbiga grejer. Även om det här är extremt "jobbigt". Ordet har fått en ny mening nu på något sätt. Men jag är nog fortfarande lite chockad tror jag för jag trodde aldrig aldrig aldrig det om honom! Aldrig att han skulle gå så långt. När jag bloggade förut så satt jag och tänkte på hur riset på spisen kunde fortsätta koka under tiden som jag upplevde min största skräck. Hur kan hela världen bara fortsätta liksom? Mina tankar är överallt nu, jag kan inte samla ihop dem. Jag kommer ihåg att han sa, innan, att han hade suttit i bilen och tittat på mina fönster och smsat. Han sa att han sett mig dra ner persiennerna och då bestämt sig för att gå och ringa på. Nu kommer jag ihåg att jag såg att porten var öppen också. Någon hade ställt upp den. Brukar stå vidöppen både dag och natt ibland. Han var helt lugn först och verkade så normal så det var väl därför jag tyckte att jag kunde släppa in honom. Jag tänkte aldrig att han skulle göra någonting liksom. Det är märkligt vad snabbt jag distanserar mig från det! Jag är helt lugn nu när jag tänker på det. Han verkade uppriktigt ledsen och sa hela tiden att han saknade mig. Sedan försökte han kyssa mig. Jag gjorde inget först. Jag tryckte bara bort honom litegrann, tänkte att han var så ledsen att han inte visste vad han gjorde liksom. När han inte slutade kyssa mig så tog jag bort hans händer och tryckte bort honom från mig. Då var jag fortfarande inte rädd. Det tog rätt lång tid innan jag blev det för jag var arg först. När han började tafsa på mig blev jag arg som fan och försökte slå honom. Jag rev honom nog i nacken. Jag kommer ihåg att jag försökte klösa honom i nacken men jag vet inte om jag lyckades, mina naglar är korta nu för jag klippte av dem förra veckan. Jag var skitarg och slog och rev honom så mycket jag kunde. Men när jag märkte att han liksom höll emot mig när jag försökte få bort honom, och att han tog i, då blev jag rädd. Det byttes så snabbt från ilska till rädsla, bara blixtsnabbt, pang liksom. Han var så jävla mycket starkare än jag. När jag märkte det blev jag helt iskall av rädsla. Nu kommer jag ihåg att jag började gråta då när han visade sig varamycket starkare än jag. Och han tog i också. Han var väldigt hårdhänt och tog i så det gjorde ont när han tog på mig. Jag är säker nu. Kommer ihåg att jag ropade på M med min inre röst. Eller om jag ropade med min riktiga röst kanske. Jag kommer ihåg att jag skrek när han tog på mig innanför trosorna och fick in ett finger i mig. Det gjorde ont. Sedan förstår jag inte vart jag fick styrkan ifrån. Vart fanns den? Jag kunde bara få bort honom helt plötsligt. Som om jag fick hjälp av någon liksom. Jag tog i allt jag kunde och kunde liksom slänga in honom eller trycka in honom i jackorna som hänger från hatthyllan. Det verkade nästan som om han flög in i jackorna. Jag kommer ihåg att det krasade i min skohylla när han landade på den. Skohyllan är av trä, den lät sådär träaktigt när han dunsade ner på den. Varför kommer jag ihåg det? Sedan blev det helt stilla. Han bara satt där med min skinnjacka och några tröjor över sig. Min vinterkappa ramlade också ner. Den har hängt där hela sommaren, har tänkt att jag ska hänga in den i klädkammaren men det har inte blivit av. Han satt där och såg liksom helt nyvaken ut på något sätt. Han såg förvånad ut, som om han ville fråga mig vad han gjorde där. Han tittade sig omkring och verkade inte fatta någonting alls. Sedan tittade han på mig och så gick han.
Det var svårt att gå igenom det nu. Tog lång tid att skriva det här. Gud mitt hjärta slår skitsnabbt! Smsade M för en stund sedan, bad honom komma hit när han slutar för jag vill prata med honom. Skrev: "Kom hit när du slutar. Jag måste prata med dig". Jag tänker att det är ju lördagnatt efter löning nu och då brukar det vara mycket för M och alla stadens poliser att ta hand om. Jag ska berätta allt för honom. Jag vill bara göra det ansikte mot ansikte och inte över telefon. Och jag vill absolut inte prata med någon främmande polis! Inte nu iallafall. Men jag ska göra anmälan. Vill berätta för M först för jag vet inte hur jag ska göra riktigt. Jag funderade på att ringa lokala polisens nummer men det är ett akutnummer. Det är ju inte akut liksom, jag är säker nu. Blev ju bara rädd. Men jag ska säga allt till M när han kommer hit vid 06. Jag börjar nästan känna mig dum nu. Inget hände ju. Inget riktigt allvarligt hände ju även om det kanske var nära att det gjorde det. Jag tycker fortfarande att det är märkligt hur jag fick styrka helt plötsligt. Det kändes nästan som om jag fick hjälp av någon. Av högre makter liksom. Kanske av en skyddsängel? Fan jag kan inte samla mina tankar! Det är en enda röra i huvudet nu men samtidigt känner jag mig väldigt lugn. Jag kan tänka klart men ändå inte liksom. Jag känner mig ren nu också. Det hjälpte att sitta och intala mig själv att inte en enda av hans hudceller, inte ett enda fingeravtryck finns kvar på mig. Kläderna jag hade på mig har jag lagt i en kasse. De var helt rena när jag tog på mig dem. Trosor, bh, linne, byxor och strumpor. De var helt rena när jag tog på mig dem men nu är de liksom smutsiga. Han finns på dem. Hans hudceller finns på dem. Vill slänga de kläderna. Snart kommer M hit. Känns bra. Jag behöver bara vara ensam i en timme till. Jag ska berätta allt för honom. Ska säga allt om att han har smsat för han vet inte det. Ska säga precis allt men jag vet att M kommer bli skitarg på honom. Jag vill inte ens skriva hans namn längre. Det är ju inte ens hans riktiga namn men jag vill inte skriva det mer. M kommer bli vansinnig.
Duschade förut när jag hade bloggat för jag kunde känna honom på mig, som om min hud kom ihåg hans händer. Jag tycker fortfarande att jag kan känna honom på mig men jag vet att jag är ren från honom. Jag skrubbade hela kroppen med en sådan där vass loofa. Eller natursvamp heter det kanske. Skrubbade hela kroppen med den och massor av Dove duschtvål för att få bort honom. Jag tyckte att jag hade hans fingeravtryck och hans hudceller på mig och jag ville bli ren från det. Jag har alltid tyckt att när man har läst om tjejer som blivit överfallna och känt sig smutsiga efteråt, att det låtit konstigt. Jag har alltid tänkt det iallafall, varför skulle man känna sig smutsig "bara" för att någon har tagit på en liksom. Men jag fattar nu. Tycker att jag var dum som tänkte så. Jag förstår den känslan nu för jag kände mig verkligen smutsig förut. Kunde känna hans smutsiga finger i mig. Gör jag fortfarande men jag vet att jag är ren. Jag är helt ren överallt. Sitter och intalar mig det.
Nu minns jag mer också. Förut var det som om jag hade glömt bort det med vilje men nu kommer jag helt plötsligt ihåg allt i detalj. Har suttit och hållt i skrivbordet för att komma ihåg att jag är säker nu. Jag är på ett säkert ställe, dörren är låst och han är inte här på riktigt när jag går igenom vad som hände. Jag har inte gråtit mer och det tycker jag är konstigt. Jag är förvånansvärt lugn nu fastän jag kommer ihåg precis vad han gjorde och sa. Det är som om jag tittar på en film i mitt huvud när jag tänker på det. Jag har redan distanserat mig från det. Brukar göra det väldigt snabbt när jag är med om jobbiga grejer. Även om det här är extremt "jobbigt". Ordet har fått en ny mening nu på något sätt. Men jag är nog fortfarande lite chockad tror jag för jag trodde aldrig aldrig aldrig det om honom! Aldrig att han skulle gå så långt. När jag bloggade förut så satt jag och tänkte på hur riset på spisen kunde fortsätta koka under tiden som jag upplevde min största skräck. Hur kan hela världen bara fortsätta liksom? Mina tankar är överallt nu, jag kan inte samla ihop dem. Jag kommer ihåg att han sa, innan, att han hade suttit i bilen och tittat på mina fönster och smsat. Han sa att han sett mig dra ner persiennerna och då bestämt sig för att gå och ringa på. Nu kommer jag ihåg att jag såg att porten var öppen också. Någon hade ställt upp den. Brukar stå vidöppen både dag och natt ibland. Han var helt lugn först och verkade så normal så det var väl därför jag tyckte att jag kunde släppa in honom. Jag tänkte aldrig att han skulle göra någonting liksom. Det är märkligt vad snabbt jag distanserar mig från det! Jag är helt lugn nu när jag tänker på det. Han verkade uppriktigt ledsen och sa hela tiden att han saknade mig. Sedan försökte han kyssa mig. Jag gjorde inget först. Jag tryckte bara bort honom litegrann, tänkte att han var så ledsen att han inte visste vad han gjorde liksom. När han inte slutade kyssa mig så tog jag bort hans händer och tryckte bort honom från mig. Då var jag fortfarande inte rädd. Det tog rätt lång tid innan jag blev det för jag var arg först. När han började tafsa på mig blev jag arg som fan och försökte slå honom. Jag rev honom nog i nacken. Jag kommer ihåg att jag försökte klösa honom i nacken men jag vet inte om jag lyckades, mina naglar är korta nu för jag klippte av dem förra veckan. Jag var skitarg och slog och rev honom så mycket jag kunde. Men när jag märkte att han liksom höll emot mig när jag försökte få bort honom, och att han tog i, då blev jag rädd. Det byttes så snabbt från ilska till rädsla, bara blixtsnabbt, pang liksom. Han var så jävla mycket starkare än jag. När jag märkte det blev jag helt iskall av rädsla. Nu kommer jag ihåg att jag började gråta då när han visade sig varamycket starkare än jag. Och han tog i också. Han var väldigt hårdhänt och tog i så det gjorde ont när han tog på mig. Jag är säker nu. Kommer ihåg att jag ropade på M med min inre röst. Eller om jag ropade med min riktiga röst kanske. Jag kommer ihåg att jag skrek när han tog på mig innanför trosorna och fick in ett finger i mig. Det gjorde ont. Sedan förstår jag inte vart jag fick styrkan ifrån. Vart fanns den? Jag kunde bara få bort honom helt plötsligt. Som om jag fick hjälp av någon liksom. Jag tog i allt jag kunde och kunde liksom slänga in honom eller trycka in honom i jackorna som hänger från hatthyllan. Det verkade nästan som om han flög in i jackorna. Jag kommer ihåg att det krasade i min skohylla när han landade på den. Skohyllan är av trä, den lät sådär träaktigt när han dunsade ner på den. Varför kommer jag ihåg det? Sedan blev det helt stilla. Han bara satt där med min skinnjacka och några tröjor över sig. Min vinterkappa ramlade också ner. Den har hängt där hela sommaren, har tänkt att jag ska hänga in den i klädkammaren men det har inte blivit av. Han satt där och såg liksom helt nyvaken ut på något sätt. Han såg förvånad ut, som om han ville fråga mig vad han gjorde där. Han tittade sig omkring och verkade inte fatta någonting alls. Sedan tittade han på mig och så gick han.
Det var svårt att gå igenom det nu. Tog lång tid att skriva det här. Gud mitt hjärta slår skitsnabbt! Smsade M för en stund sedan, bad honom komma hit när han slutar för jag vill prata med honom. Skrev: "Kom hit när du slutar. Jag måste prata med dig". Jag tänker att det är ju lördagnatt efter löning nu och då brukar det vara mycket för M och alla stadens poliser att ta hand om. Jag ska berätta allt för honom. Jag vill bara göra det ansikte mot ansikte och inte över telefon. Och jag vill absolut inte prata med någon främmande polis! Inte nu iallafall. Men jag ska göra anmälan. Vill berätta för M först för jag vet inte hur jag ska göra riktigt. Jag funderade på att ringa lokala polisens nummer men det är ett akutnummer. Det är ju inte akut liksom, jag är säker nu. Blev ju bara rädd. Men jag ska säga allt till M när han kommer hit vid 06. Jag börjar nästan känna mig dum nu. Inget hände ju. Inget riktigt allvarligt hände ju även om det kanske var nära att det gjorde det. Jag tycker fortfarande att det är märkligt hur jag fick styrka helt plötsligt. Det kändes nästan som om jag fick hjälp av någon. Av högre makter liksom. Kanske av en skyddsängel? Fan jag kan inte samla mina tankar! Det är en enda röra i huvudet nu men samtidigt känner jag mig väldigt lugn. Jag kan tänka klart men ändå inte liksom. Jag känner mig ren nu också. Det hjälpte att sitta och intala mig själv att inte en enda av hans hudceller, inte ett enda fingeravtryck finns kvar på mig. Kläderna jag hade på mig har jag lagt i en kasse. De var helt rena när jag tog på mig dem. Trosor, bh, linne, byxor och strumpor. De var helt rena när jag tog på mig dem men nu är de liksom smutsiga. Han finns på dem. Hans hudceller finns på dem. Vill slänga de kläderna. Snart kommer M hit. Känns bra. Jag behöver bara vara ensam i en timme till. Jag ska berätta allt för honom. Ska säga allt om att han har smsat för han vet inte det. Ska säga precis allt men jag vet att M kommer bli skitarg på honom. Jag vill inte ens skriva hans namn längre. Det är ju inte ens hans riktiga namn men jag vill inte skriva det mer. M kommer bli vansinnig.
Han kom hit
Fleppo kom hit. Det ringde på dörren och jag tänkte inte så mycket på det så jag öppnade. När jag såg att det var han försökte jag stänga dörren. Han tog tag i den och sa att han bara ville prata med mig. Jag sa okej. Han började fråga varför jag aldrig svarade på hans sms, jag sa att jag inte var intresserad av honom längre. Att det var därför jag inte svarade liksom. Han började säga hur sexig och fantastisk han tycker jag är. Att han tänker på mig när han runkar och att han gör det varje dag. Det var då jag bjöd in honom. Jag tyckte inte att han skulle stå ute i trapphuset och säga sådana saker. Det ekar ju där och nästan allt hörs in i lägenheterna. Så jag sa åt honom att komma in och stänga dörren. Jag minns inte vad han sa efter det. Jag kan inte komma ihåg det fastän det inte är länge sedan. Jag minns inte alls vad han sa innan han försökte kyssa mig. Han bara började kyssa mig och ta på mina bröst. Jag försökte vrida mig undan. Försökte putta bort honom från mig. Han drog ner mitt linne och bh-banden och tog mig på brösten. Jag vet inte om jag skrek, ropade, sa eller viskade att han skulle sluta men jag vet att jag sa det flera gånger. Han bara fortsatte ta på mig och försökte kyssa mig. Det var nog då min ilska övergick i rädsla. Jag blev helt iskall inuti. Jag kände hans händer överallt samtidigt som han på något sätt kunde hålla fast min ena arm. Jag vet inte hur han gjorde det men han höll fast min vänstra arm och tog mig mellan benen och på brösten samtidigt som han kysste mig. Det var som om han hade flera tusen händer och kunde hålla fast mig och ta på min kropp samtidigt. Jag vet inte om jag skrek eller grät. Jag kommer bara ihåg den där iskalla skärande skräcken och att det gjorde ont när han tog på mig. Varför minns jag inte? Han sa en massa hela tiden. Han sa att jag gjorde honom kåt, att jag var sexig, att han hade längtat efter min kropp. Han fick in en hand i mina trosor och fick in ett finger och sa att han ville knulla mig hårt. Jag vet inte var jag fick styrkan ifrån. Jag vet inte vart jag hittade orken att kämpa emot när jag inte hade lyckats förut men jag tog i allt vad jag kunde och puttade bort honom från mig. Jag tog i så mycket att han ramlade bakåt in i jackorna och satte sig på min skohylla. Jag vet inte hur mycket jag fick ta i för att trycka bort honom men han hamnade där på min skohylla med mina jackor över sig. Då var det som om han vaknade. Jag såg det i hans ögon. Han vaknade och tittade på mig som om han inte hade en aning om vad han nyss hade gjort med mig. Jag skrek åt honom att han skulle gå men han bara satt där och stirrade förvirrat på mig som om han inte visste vad han gjorde här. Han bara satt där och stirrade på mig som om han inte fattade någonting alls. Jag skrek åt honom igen att han skulle gå sticka försvinna dra åt helvete. Han reste sig upp och tittade på mig och såg ut som om han ville säga något men så gick han istället. Sedan minns jag inte vad jag gjorde. Jag vet att jag låste dörren men sedan satt jag nog bara där på golvet och grät tills nu. Jag vet inte hur länge sedan det var. Det känns som det har gått flera år samtidigt som det känns som om det bara var några minuter sedan. Jag tror det är en timme sedan. Men det känns som om jag har suttit här framför datorn i flera år och försökt att inte gråta. Jag vet inte när jag började skriva det här. Jag har stannat upp ibland och bara suttit och gråtit och undrat hur han kom in i huset för porten låses klockan 21 och jag vet han han ringde på efter det för jag stod i duschen till 20 över. Jag hade precis klätt på mig och börjat koka ris när han ringde på dörren. Nu kommer jag ihåg. Jag reste mig från hallgolvet när timern i köket ringde. Hade satt den på 25 minuter och då tog jag av kastrullen från plattan. Sedan gick jag och stängde min innerdörr och sedan satte jag mig här framför datorn. Varför släppte jag in honom? Varför sa jag till honom att han kunde komma in? Jag skulle inte ha bjudit in honom. Jag sa ju att han skulle komma i jag skulle inte ha gjort det han blev inbjuden. Varför bjöd jag in honom? Varför tillät jag honom att komma in här i mitt hem? Jag vet inte vad jag ska göra. Vill att M ska vara här nu! Tror att han jobbar nu.Jag vet inte vad jag ska göra jag vet inget.
Sms
Nu smsar Fleppo hela tiden. Har fått typ 10 stycken den senaste timmen. Han skriver mest att vi måste prata, att han vill träffa mig, osv. I ett sms skrev han "Jag drömmer om att du är min och att jag kan göra vad jag vill med dig." vilket jag tyckte var konstigt formulerat. Man kan ju aldrig göra exakt som man vill med någon. Funkar ju inte så. Jag tycker det var väldigt konstigt formulerat alltså. Helskumt att uttrycka sig så. Jag tycker det verkar som om han är full för han stavar fel eller gör slarvfel på nästan varje ord. Smset ovanför ser egentligen ut såhär: "Ja drömmer om attt du är minn å att ja kan göre vad jagg vill me dej." och han brukar inte skriva "dej" istället för "dig". Inte skriva "å" istället för "och" heller. Det har han nog aldrig gjort förut faktiskt. Tror han är full nu. Jaha, nu fick jag detta smset: "Tänk om vi skulle ta och köra iväg och knulla nästa gång du är på skolan.". Ja, han är nog full alltså.
Jag ska ta en dusch och sedan laga mat.
Igår och inatt
Åh fy! Jag vaknade typ nu! Eller jag menar: äh. Jag ska ju inte bry mig om det. Om jag gör det så kommer jag att utveckla ännu ett hinder. Måste övertyga mig själv om att sömn ÄR bra. Dessutom somnade jag vid 06 så jag har ju inte sovit speciellt länge.
Fick fler små bevis igår kväll och inatt när blogg.se hade avbrott för serviceunderhåll. Fleppo skickade 3 sms till.
23.40: "Jag saknar dig. Kan vi inte träffas och prata?"
00.52: "Du var fantastisk när vi var ihop. Jag måste få träffa dig igen annars vet jag inte vad jag gör."
01.18: "Allt skiter sig nu. Jag måste få prata med dig."
Hmm. Ska jag ta det andra smset som ett hot? "...annars vet jag inte vad jag gör." Vad menar han med det? Jag borde kanske bli lite orolig men fan. Jag orkar liksom inte oroa mig för honom nu längre. Jag har inte tid alltså, jag ska ta körkort och det ska jag göra med Gamlingens hjälp och jag tänker inte byta körskola. Gamlingen är bäst. Nu känns det verkligen bra med körningen också för när jag körde nu i tisdags så hade jag ju inte kört på över 1 månad men allt kändes urbra ändå! Jag hade inte glömt bort något alls! Tvärtom så hade jag blivit säkrare för förut ville jag gärna titta på växelspaken innan jag växlade men det gjorde jag inte i tisdags alls. Blev förvånad själv faktiskt. När jag märkte det så sa jag till Gamlingen "Märkte du att jag inte tittade på spaken nu?" och det hade han märkt. Han brukade alltid anmärka på att jag tittade innan jag växlade och då höll han liksom handen mot mitt huvud så jag inte skulle vrida på huvudet, haha. Men jag gjorde väl så för att jag glömde bort vilken växel jag hade i och vart växlarna satt. Har lärt mig hur de sitter nu, uppe sitter: 1, 3, och 5, där nere sitter 2, 4, 6, och backen. Mycket enkelt att komma ihåg nu, tralala. I tisdags var det en så himla bra körlektion alltså! Allt kändes urbra. Kände verkligen att mitt körkort inte är sådär förbannat långt bort nu.
5 timmar senare
Jag somnade såklart. Sov åtminstone bara 5 timmar, inte 8 som jag befarade. Äh, det är okej. Det kan vara bra att få sova lite. Hade visserligen tänkt vara på körskolan en stund idag (mest för att få Fleppo att smsa bevis till mig) men jag råkade somna istället. Får säkert mer bevis nästa vecka då jag ska köra tisdag och onsdag. Jag tror dock att jag har tillräckligt med bevis redan. Speciellt med det senaste smset. Hrrrmm. Har inte raderat det ännu men jag gör nog det senare. Det var liksom för mycket bevis, spiken i hans kista så att säga, och jag är ju inte ute efter att sabba hans liv totalt.
Jag vill bara få säga mitt och det utan att bli anklagad för att vara en lögnare! Jag vill få rätt här. Jag känner mig så jävla orättvist behandlad att jag inte ens kan sätta ord på det, och det är extremt för jag kan alltid uttrycka mig. Så är det bara, oavsett hur jag mår så har jag alltid kunnat lätta på det genom att skriva. Men så som jag känner mig nu angående hela "Fleppodramat", fan jag får inte fram orden jag söker efter. Jag är för jävla förbannad! Och ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag. Fleppo skulle säkerligen komma med bortförklaringar om att han bara har försökt vara snäll mot mig och därför har smsat. Eller han skulle kanske till och med totalt ljuga ihop något och försöka smälla i folk att det är jag som ljuger. Who knows? Det är därför jag samlar bevis mot honom även om det är väldigt elakt och manipulerande av mig. Jag ska ge honom en dos av hans egen medicin. Jag tar inte skit längre! Jag fick tillräckligt när jag var liten och maktlös. Nu är jag vuxen och kan göra något mer konstruktivt med min ilska än att bita ihop käkarna så hårt jag kan. Kommer ihåg att jag brukade göra det när jag var liten och blev arg på "mamma" för om jag mopsade mig mot henne så slog hon mig. En gång bet jag ihop käkarna så hårt att en liten tandflisa gick av.
Det här med Fleppo är naturligtvis ingen försenad hämnd mot min plågoande i min barndom, men jag kan ju göra något åt orättvisan nu för tiden. Jag har lärt mig av min "mamma" tyvärr och hon var och är en mästare på manipulation och hämndplaner. Mitt samvete oroar sig för att jag kanske är för hård mot Fleppo nu. Jag vet inte om jag är det, svårt att tänka så öppet liksom.
Är jag för hård mot Fleppo?
Dumt kaffe
Så himla trött nu. Har jag blivit immun mot kaffe? Drack 2 stora muggar kaffe utan att bli det minsta piggare, snarare blev jag tröttare. Funderar på att ta en dusch. Jag kanske piggnar till då. Brukar oftast bli slö och trött när jag har duschat, det är därför jag aldrig kan duscha på morgonen när jag ska iväg någonstans, men ibland har jag faktiskt vaknat till av duschen. Kanske ska duscha kallt? Då borde jag väl vakna. Annars kan jag fylla badkaret med kallt vatten och slänga i en massa isbitar. Hemmagjord isvak. Då vaknar jag garanterat.
Fast jag vet inte. Nu är jag redan så trött att jag börjar fundera på att gå och lägga mig. Bara för en liten stund. Och vakna 8 timmar senare. Nej fy! Enbart tanken på att vakna på jävligt fel tid gör mig lite piggare.
Fast jag vet inte. Nu är jag redan så trött att jag börjar fundera på att gå och lägga mig. Bara för en liten stund. Och vakna 8 timmar senare. Nej fy! Enbart tanken på att vakna på jävligt fel tid gör mig lite piggare.
9162
Det är inte klokt hur lätt jag har för att vända totalt fel på dygnet! Tror jag lyckades vara normal med sömnen 2 dagar den här veckan, onsdag och torsdag. Men nu var jag vaken hela jädra natten igen. Har kollat igenom musikmappen på min dator och upptäckte låtar som jag inte ens visste att jag hade. Den här låten är en bortglömd 90-talsdänga (från 1991 för att vara exakt).
Det finns en undermapp i musikmappen där jag vet varenda låt. Den mappen heter "Alla låtar i mp3n" och där finns det 3041 låtar justnu. Sedan har jag en undermapp som heter "Till mp3n" och där finns det 192 låtar justnu. Sedan har jag en undermapp som heter "New shit" och där...där finns det grejer: 120 undermappar och totalt 5929 låtar. Som jag inte ännu har lyssnat igenom. Jag är komplett hagalen när det gäller musik, jag måste ha allt, och det märks i min dator. Hela musikmappen är på 28,8 gigabyte och den blir ju bara större för varje gång jag råkar starta uTorrent. Eller varje gång jag snackar med min killkompis E på msn för han kan inte sluta skicka låtar till mig och jag kan inte sluta be honom om några. Senaste gången jag lattjade på The Pirate Bay och hittade låtar så drog jag nog hem flera hundra. Sist jag kollade igenom musikmappen hade jag bra mycket mindre. Tror jag "bara" hade knappt 8000 låtar då. Nu är det ju långt över 8000. Vad blir det? 9162 låtar. Hoppsan.
Hur ska detta sluta?
Too much info!
Jisses. När klockan var typ 20 fick jag för mig att jag skulle redigera lite foton. Klippa, ändra exponering, färg, spegelvända osv. Har man ett bra bildprogram så kan man ju göra hur jädra mycket som helst med foton. Jag fastnade totalt i bildredigeringen! Stängde programmet alldeles nyss. What the fuck, har jag redigerat bilder i 7 timmar? Lägg aaaaav...jag har inget liv! Är ju för fan värre än att jag lätt kan spela Sims 2 i 12 timmar. Då gör jag ju ändå något liksom, men att redigera bilder är inget som är så extremt kul eller beroendeframkallande att man gör det flera timmar i sträck. Fast jag tog faktiskt en paus kom jag på nu. Fixade mat runt midnatt tror jag och sedan kollade jag bloggen ifall jag hade fått några kommentarer.
Linn och min kusin skriver i kommentarerna att KY-utbildning är kvalificerad yrkesutbildning. Aahaaaa... Fan det kunde de väl ha skrivit på internetsidan jag var inne på? Var det så jädra svårt eller? Kusinen skrev att de flesta fack har en a-kassa. Men. Jag fattar ändå inte. Varför finns det olika a-kassor? Vore det inte smartare att bara ha en? Varför kan min kusin det när jag inte kan... Det är orättvist, varför fick hon smartgenerna?
Linn undrade ifall Fleppo/DBL har smsat idag/igår. Japp det har han:
22.17: "Jag tänker på dig hela tiden."
23.40: "Kan vi inte träffas och prata? Jag måste få prata med dig! "
och till sist, smset jag verkligen inte ville få, skickade han 01.06 idag: "Jag tänker på dig när jag runkar."
Jag vill ju inte läsa några av hans sms egentligen men det sista där, ja. Too much info!!! Det hade jag gärna velat slippa. Först blev jag heläcklad för jag fick en bild i huvudet som inte ville försvinna på ett par timmar. Jag kanske borde reagera på något annat sätt, andra tjejer skulle kanske reagera annorlunda, men nu skrattar jag åt det sista smset där. Och jag kan inte sluta skratta åt det. Jag bara undrar: varför tror han att jag skulle vilja veta det? Liksom, tänker han att jag ska bli helt till mig i trasorna nu när jag vet det? Eller tror han att jag ska tycka att det är sexigt och svara "åh jävlar vad kåt jag blev nu"? I mitt huvud verkar det väldigt lustigt och jag kan inte sluta fnissa åt det.
Det vette faaan om jag använder det smset som bevis mot honom när jag tar snacket med körskolechefen nästa vecka. Tror jag ska radera det faktiskt, för hans egen skull. Jag antar att jag bryr mig lite om honom fortfarande, känner att det smset, det kan jag bara inte visa för körskolechefen. Då blir han nog av med jobbet och det vill jag ju inte.
Linn och min kusin skriver i kommentarerna att KY-utbildning är kvalificerad yrkesutbildning. Aahaaaa... Fan det kunde de väl ha skrivit på internetsidan jag var inne på? Var det så jädra svårt eller? Kusinen skrev att de flesta fack har en a-kassa. Men. Jag fattar ändå inte. Varför finns det olika a-kassor? Vore det inte smartare att bara ha en? Varför kan min kusin det när jag inte kan... Det är orättvist, varför fick hon smartgenerna?
Linn undrade ifall Fleppo/DBL har smsat idag/igår. Japp det har han:
22.17: "Jag tänker på dig hela tiden."
23.40: "Kan vi inte träffas och prata? Jag måste få prata med dig! "
och till sist, smset jag verkligen inte ville få, skickade han 01.06 idag: "Jag tänker på dig när jag runkar."
Jag vill ju inte läsa några av hans sms egentligen men det sista där, ja. Too much info!!! Det hade jag gärna velat slippa. Först blev jag heläcklad för jag fick en bild i huvudet som inte ville försvinna på ett par timmar. Jag kanske borde reagera på något annat sätt, andra tjejer skulle kanske reagera annorlunda, men nu skrattar jag åt det sista smset där. Och jag kan inte sluta skratta åt det. Jag bara undrar: varför tror han att jag skulle vilja veta det? Liksom, tänker han att jag ska bli helt till mig i trasorna nu när jag vet det? Eller tror han att jag ska tycka att det är sexigt och svara "åh jävlar vad kåt jag blev nu"? I mitt huvud verkar det väldigt lustigt och jag kan inte sluta fnissa åt det.
Det vette faaan om jag använder det smset som bevis mot honom när jag tar snacket med körskolechefen nästa vecka. Tror jag ska radera det faktiskt, för hans egen skull. Jag antar att jag bryr mig lite om honom fortfarande, känner att det smset, det kan jag bara inte visa för körskolechefen. Då blir han nog av med jobbet och det vill jag ju inte.
Underläppsplut...
Hmm. Satt och googlade lite och kollade på Eniros utsiktsbilder på de städer jag har bott i. Råkade komma in på det där med utbildning eftersom flera av mina hemstäder har universitet och högskolor. Kollade igenom vilka skrivarkurser det fanns i hela Sverige och när jag sökte på min stad så fick jag bara en träff. I våras var jag faktiskt där och pratade med kursledarna och jag ville gärna börja direkt men det tyckte att jag hade för mycket problem. Vrickat. Det stod ju i kursbeskrivningen att den vände sig till de som hade sådana svårigheter. Pfft.
Sitter justnu och kollar på lite andra utbildningar. Jag fastnade för psykologi och beteendevetenskap men de fanns bara på avancerad nivå i min stad. Det står en massa om KY-utbildningar överallt. Vad fan är det? Har kollat överallt på sidan utan att få en förklaring till vad KY-utbildning är. Och APU? Vad i helvete är det? Dumma utbildningssidor som förväntar sig att alla är så pass utbildade redan att de inte behöver någon förklaring. Vad händer med de som är korkade? Hur ska jag få reda på vad KY och APU är?
Blir sur när jag stöter på något som jag vill förstå och borde förstå, men inte fattar det minsta av. Önskar jag hade någon att fråga sådant som alla verkar veta vad det är. Sådana där lite dumma frågor som man inte vågar fråga vem som helst om. Jag var på väg att smsa M förut och fråga om han visste vad KY-utbildning var men jag vågade inte. Han brukar reta mig när jag frågar om sådant som enligt honom är något som alla vet. Som hur det där med facket funkar. Varför måste man vara med i ett fack när man har ett jobb? Varför finns det flera olika fack och hur vet man vilket man ska vara med i? LO verkar vara ett fack men M sa en gång något om att "LO är ju alla fack" och då fattade jag ingenting. Vågade inte fråga vad han menade för jag kände mig så dum. Låtsades istället att jag förstod precis vad han menade och svarade "Ja just det ja..." och bytte ämne så fort jag kunde. A-kassa har jag inte heller fattat riktigt. Förra sommaren var jag nära att få reda på hur det funkade när jag mailade med Dots. Han skrev lite om hur det funkade men jag fattade ändå inte riktigt för han skrev att det fanns flera A-kassor och då ville jag fråga varför och vad syftet med hela grejen var, men sedan släppte han ämnet och mailade om något annat.
Åååh! Vad är det? Hur funkar hela grejen? Jag är dum ju...fattar nästan ingenting av sådana där vuxengrejer fastän jag borde veta precis hur det funkar. Alla andra vet ju... Jag vill också vara sådär smart och vass på vuxengrejer! Istället sitter jag här och plutar tjurigt med underläppen.
Sitter justnu och kollar på lite andra utbildningar. Jag fastnade för psykologi och beteendevetenskap men de fanns bara på avancerad nivå i min stad. Det står en massa om KY-utbildningar överallt. Vad fan är det? Har kollat överallt på sidan utan att få en förklaring till vad KY-utbildning är. Och APU? Vad i helvete är det? Dumma utbildningssidor som förväntar sig att alla är så pass utbildade redan att de inte behöver någon förklaring. Vad händer med de som är korkade? Hur ska jag få reda på vad KY och APU är?
Blir sur när jag stöter på något som jag vill förstå och borde förstå, men inte fattar det minsta av. Önskar jag hade någon att fråga sådant som alla verkar veta vad det är. Sådana där lite dumma frågor som man inte vågar fråga vem som helst om. Jag var på väg att smsa M förut och fråga om han visste vad KY-utbildning var men jag vågade inte. Han brukar reta mig när jag frågar om sådant som enligt honom är något som alla vet. Som hur det där med facket funkar. Varför måste man vara med i ett fack när man har ett jobb? Varför finns det flera olika fack och hur vet man vilket man ska vara med i? LO verkar vara ett fack men M sa en gång något om att "LO är ju alla fack" och då fattade jag ingenting. Vågade inte fråga vad han menade för jag kände mig så dum. Låtsades istället att jag förstod precis vad han menade och svarade "Ja just det ja..." och bytte ämne så fort jag kunde. A-kassa har jag inte heller fattat riktigt. Förra sommaren var jag nära att få reda på hur det funkade när jag mailade med Dots. Han skrev lite om hur det funkade men jag fattade ändå inte riktigt för han skrev att det fanns flera A-kassor och då ville jag fråga varför och vad syftet med hela grejen var, men sedan släppte han ämnet och mailade om något annat.
Åååh! Vad är det? Hur funkar hela grejen? Jag är dum ju...fattar nästan ingenting av sådana där vuxengrejer fastän jag borde veta precis hur det funkar. Alla andra vet ju... Jag vill också vara sådär smart och vass på vuxengrejer! Istället sitter jag här och plutar tjurigt med underläppen.
Suck...
Var på körskolan en liten stund idag. Övade teori och shit vad rostig jag är på det! Måste lägga på ett kol med det alltså, annars blir det nog svårt det här med körkortstagandet. Ibland förundras jag över hur fan en del människor lyckades få körkort så som de uppför sig på vägarna. En busschaufför jag åkte med för ett tag sedan till exempel, han körde som en jubelidiot. Körde alldeles för snabbt på väldigt små vägar och han saktade inte ner när han skulle svänga. Han körde så vansinnigt att jag drog en lättnadens suck när jag klev av bussen.
Fleppo/DBL verkade titta på mig mycket idag så han smsar väl ikväll skulle jag tro. Kom igen bara...ge mig bevis.
Nu sitter jag på MSN messenger och pratar med min killkompis E om min exkompis. Det verkar inte gå så bra att bli vän med henne igen. Jag har smsat utan att få något svar, har skrivit till henne på msn utan att det blir något mer än ett par minuters skrivande om att det är fint väder.
Suck.
Fleppo/DBL verkade titta på mig mycket idag så han smsar väl ikväll skulle jag tro. Kom igen bara...ge mig bevis.
Nu sitter jag på MSN messenger och pratar med min killkompis E om min exkompis. Det verkar inte gå så bra att bli vän med henne igen. Jag har smsat utan att få något svar, har skrivit till henne på msn utan att det blir något mer än ett par minuters skrivande om att det är fint väder.
Suck.
Too little, too late?
Väldigt vad dagen gick fort. Förstår inte vart den tog vägen riktigt... Hallå? Jaja. Det kommer fler onsdagar snart. Har blivit rätt förbannad på Kappahl nu för min bloggkompis Petra/Lyxmamman blev uppsagd därifrån igår och det verkar solklart att det är för att hon är gravid. Totalvrickat. Jag tycker hon ska ringa Diskrimineringsombudsmannen eller facket men Petra är väl lite för ledsen för att orka det justnu. Jag hade antagligen reagerat samma, brukar bli arg när det är för sent liksom.
Som det här med Fleppo/DBL. Då när han ballade ur i mars och skrek att jag var otrevlig osv så blev jag först skitledsen och förstod ingenting. Jag skämdes när jag var på körskolan fastän jag knappast hade något att skämmas för. Men efter typ ett par månader blev jag arg istället och nu önskar jag sååå att jag omedelbart hade tagit det där snacket med körskolechefen. Jag tänker på det varenda gång jag är på körskolan att jag gärna skulle vilja berätta allt för chefen, för lärarna beter sig fortfarande konstigt emot mig. Fortfarande, typ 6 månader efter! Det är bara Gamlingen och Idiotläraren som "vågar" prata med mig, de andra tittar bort och svarar inte när jag hälsar på dem. Känns helt sjukt. Gud vet vad Fleppo/DBL har sagt till dem om mig? De var ju inte så förut alls! Raka motsatsen: alla pratade med alla, vi skämtade, alla lärarna gav tips till mig, alla hälsade och frågade hur lektionerna gick, alla småpratade om allt och ingenting.
Samma dag som Fleppo/DBL ballade ur så bad ju körskolechefen mig att komma och prata med henne. Hon ringde mig på mobilen och sa att jag nu skulle köra med Gamlingen istället för Fleppo/DBL tyckte jag var otrevlig, ouppmärksam, plus en massa annat, och då började ju jag gråta i telefonen för jag fattade absolut ingenting! När jag då pratade med henne senare den dagen så sa hon att Fleppos/DBLs anledning till varför han inte ville köra med mig mer var att jag inte lyssnade, var otrevlig, inte tog honom på allvar, och att jag stötte på honom.
Jag stötte på honom. Jag! Kommer ihåg att jag fick lust att springa ut och strypa Fleppo när körskolechefen sa det. Jag hade stött på honom!? Are you fucking kidding me? Jag skulle ha visat körskolechefen vad Fleppo smsade till mig! Om jag minns rätt så hade jag flera sms från Fleppo i min mobil just då, flera stycken sexsms, en del var helt vanliga men flera var verkligen snuskiga. Grrr. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Han håller ju för fan fortfarande på och smsar! Har fått ett sms idag: "Varje gång du är på skolan vill jag att du ska följa med mig i min bil. Kan vi inte träffas och prata? Snälla? Jag måste få prata med dig.". Tänkte radera det direkt när jag såg att det var han. Har raderat alla andra sms han skickat senaste tiden, men något säger mig att jag ska behålla smsen nu. Det bara känns som det, typ i magen känns det liksom. Svårt att förklara hur det känns, det är bara en stark känsla, ett något. Jag brukar alltid lita på den känslan när den kommer, oavsett vad det gäller så litar jag helt på den. Så jag sparar Fleppos sms från och med nu. De senaste dagarna har jag funderat på allvar på att ta det där snacket med körskolechefen, trots att jag känner mig dum som drar upp gammalt groll liksom. Jag tycker att det skulle kännas så mycket bättre om jag bara fick säga mitt! My fucking side of the story. Så Fleppos chef vet allt, precis allt om honom och om mig och att vi har varit ett par och att jag till en början var intresserad av honom igen men sedan sansade mig och då ville han inte ge upp tills han en vacker dag ballade ur och sedan dess har jag tagit skit för det. Typ så, det är ju faktiskt hela historien. Plus att han vägrar sluta smsa att "vi måste prata". Vi måste prata, vi måste prata. Vad fan då om? Jag har inget att säga honom! Förutom "dra åt helvete".
Jag har alltså tänkt att jag måste ta det snacket med körskolechefen och då kan ju smsen komma bra till hands. Då har jag bevis. Om det inte blir ändring snart så kommer jag inte orka gå kvar på den körskolan med lärarna som viker undan med blicken och inte svarar när jag hälsar. Det känns så enormt jävla otrevligt alltså! Som om jag vore pestsmittad. Förvisso skulle det väl inte vara svårt för mig att byta körskola men där kommer mitt trots in i bilden. Blir trotsig som värsta fjortisen när jag tänker på det! Jag ska för helvete inte flytta på mig! Grrr. Fan heller. Dessutom så lärde jag mig knappt något när jag körde med Fleppo och det gjorde jag på 14 lektioner tror jag. Hela 14 lektioner! De kostar 400 styck så 14 gånger 400 är 5600 spänn. Det är pengar i sjön det. Inte mina pengar visserligen, men ändå. Hade det varit mina egna pengar så hade jag blivit vansinnig. Om pappa visste allt så skulle han nog inte bli så glad direkt. Han vet fortfarande inte allt, han vet litegrann, har sagt att Fleppo var dålig på att lära ut men inte mer. Jag har inte direkt haft lust att berätta allt för pappa. Så lagom kul att säga att det är mitt gamla knull som jag körde med... Dessutom så vill jag inte ens försöka berätta mer för pappa för han vill liksom inte lyssna och då blir jag sur för han ska ju lyssna på mig. Jag är hans dotter för fan, tro på mig! Och när jag blir arg nu för tiden så säger pappa alltid att jag "inte ska bråka" med honom för han "är så snäll och betalar körkortet". Visst, han är jättesnäll som betalar det, jag är faktiskt tacksam, men bara för att han betalar mitt körkort så ger det honom inte rätten att behandla mig som skit. Vilket han har börjat göra ibland. Som om det skulle jämna ut sig: han lägger ut cirka 30 lakan på mig och så blir jag hans slagpåse när han är uttråkad. Hade jag vetat att mitt körkort skulle komma med det priset så hade jag tackat nej.
Så jag ska faktiskt ta det där snacket med körskolechefen snart, ska bara "samla ihop" lite fler sms från Fleppo. Har bara 1 än så länge och det kommer säkert fler för han brukar smsa oftare när han har sett mig på skolan. Jag kan slå vad om att han smsar mer om jag visar mig på skolan imorgon...hmm. Ska jag nog göra faktiskt, var ju ett tag sedan jag övade teori. Om jag är på skolan både imorgon och i övermorgon så borde jag väl ha minst 3 sms denna veckan och så ska jag köra tisdag och onsdag nästa vecka och då borde jag ha 5-6 sms totalt. Då kan jag snacka med körskolechefen. Ett sms är så lite liksom, det är mycket bättre om jag har flera stycken för då får körskolechefen det verkligen svart på vitt och kan inte bortförklara det! Hon verkar inte vara sådan men man vet ju aldrig.
Det räcker säkert som bevis! Eller vad tror mina läsare? Tess och Norrmannen? Ni har varit tysta ett bra tag nu. Vad tycker ni om min lilla hämndplan? Too fucking evil eller inte en minut för sent?
Som det här med Fleppo/DBL. Då när han ballade ur i mars och skrek att jag var otrevlig osv så blev jag först skitledsen och förstod ingenting. Jag skämdes när jag var på körskolan fastän jag knappast hade något att skämmas för. Men efter typ ett par månader blev jag arg istället och nu önskar jag sååå att jag omedelbart hade tagit det där snacket med körskolechefen. Jag tänker på det varenda gång jag är på körskolan att jag gärna skulle vilja berätta allt för chefen, för lärarna beter sig fortfarande konstigt emot mig. Fortfarande, typ 6 månader efter! Det är bara Gamlingen och Idiotläraren som "vågar" prata med mig, de andra tittar bort och svarar inte när jag hälsar på dem. Känns helt sjukt. Gud vet vad Fleppo/DBL har sagt till dem om mig? De var ju inte så förut alls! Raka motsatsen: alla pratade med alla, vi skämtade, alla lärarna gav tips till mig, alla hälsade och frågade hur lektionerna gick, alla småpratade om allt och ingenting.
Samma dag som Fleppo/DBL ballade ur så bad ju körskolechefen mig att komma och prata med henne. Hon ringde mig på mobilen och sa att jag nu skulle köra med Gamlingen istället för Fleppo/DBL tyckte jag var otrevlig, ouppmärksam, plus en massa annat, och då började ju jag gråta i telefonen för jag fattade absolut ingenting! När jag då pratade med henne senare den dagen så sa hon att Fleppos/DBLs anledning till varför han inte ville köra med mig mer var att jag inte lyssnade, var otrevlig, inte tog honom på allvar, och att jag stötte på honom.
Jag stötte på honom. Jag! Kommer ihåg att jag fick lust att springa ut och strypa Fleppo när körskolechefen sa det. Jag hade stött på honom!? Are you fucking kidding me? Jag skulle ha visat körskolechefen vad Fleppo smsade till mig! Om jag minns rätt så hade jag flera sms från Fleppo i min mobil just då, flera stycken sexsms, en del var helt vanliga men flera var verkligen snuskiga. Grrr. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Han håller ju för fan fortfarande på och smsar! Har fått ett sms idag: "Varje gång du är på skolan vill jag att du ska följa med mig i min bil. Kan vi inte träffas och prata? Snälla? Jag måste få prata med dig.". Tänkte radera det direkt när jag såg att det var han. Har raderat alla andra sms han skickat senaste tiden, men något säger mig att jag ska behålla smsen nu. Det bara känns som det, typ i magen känns det liksom. Svårt att förklara hur det känns, det är bara en stark känsla, ett något. Jag brukar alltid lita på den känslan när den kommer, oavsett vad det gäller så litar jag helt på den. Så jag sparar Fleppos sms från och med nu. De senaste dagarna har jag funderat på allvar på att ta det där snacket med körskolechefen, trots att jag känner mig dum som drar upp gammalt groll liksom. Jag tycker att det skulle kännas så mycket bättre om jag bara fick säga mitt! My fucking side of the story. Så Fleppos chef vet allt, precis allt om honom och om mig och att vi har varit ett par och att jag till en början var intresserad av honom igen men sedan sansade mig och då ville han inte ge upp tills han en vacker dag ballade ur och sedan dess har jag tagit skit för det. Typ så, det är ju faktiskt hela historien. Plus att han vägrar sluta smsa att "vi måste prata". Vi måste prata, vi måste prata. Vad fan då om? Jag har inget att säga honom! Förutom "dra åt helvete".
Jag har alltså tänkt att jag måste ta det snacket med körskolechefen och då kan ju smsen komma bra till hands. Då har jag bevis. Om det inte blir ändring snart så kommer jag inte orka gå kvar på den körskolan med lärarna som viker undan med blicken och inte svarar när jag hälsar. Det känns så enormt jävla otrevligt alltså! Som om jag vore pestsmittad. Förvisso skulle det väl inte vara svårt för mig att byta körskola men där kommer mitt trots in i bilden. Blir trotsig som värsta fjortisen när jag tänker på det! Jag ska för helvete inte flytta på mig! Grrr. Fan heller. Dessutom så lärde jag mig knappt något när jag körde med Fleppo och det gjorde jag på 14 lektioner tror jag. Hela 14 lektioner! De kostar 400 styck så 14 gånger 400 är 5600 spänn. Det är pengar i sjön det. Inte mina pengar visserligen, men ändå. Hade det varit mina egna pengar så hade jag blivit vansinnig. Om pappa visste allt så skulle han nog inte bli så glad direkt. Han vet fortfarande inte allt, han vet litegrann, har sagt att Fleppo var dålig på att lära ut men inte mer. Jag har inte direkt haft lust att berätta allt för pappa. Så lagom kul att säga att det är mitt gamla knull som jag körde med... Dessutom så vill jag inte ens försöka berätta mer för pappa för han vill liksom inte lyssna och då blir jag sur för han ska ju lyssna på mig. Jag är hans dotter för fan, tro på mig! Och när jag blir arg nu för tiden så säger pappa alltid att jag "inte ska bråka" med honom för han "är så snäll och betalar körkortet". Visst, han är jättesnäll som betalar det, jag är faktiskt tacksam, men bara för att han betalar mitt körkort så ger det honom inte rätten att behandla mig som skit. Vilket han har börjat göra ibland. Som om det skulle jämna ut sig: han lägger ut cirka 30 lakan på mig och så blir jag hans slagpåse när han är uttråkad. Hade jag vetat att mitt körkort skulle komma med det priset så hade jag tackat nej.
Så jag ska faktiskt ta det där snacket med körskolechefen snart, ska bara "samla ihop" lite fler sms från Fleppo. Har bara 1 än så länge och det kommer säkert fler för han brukar smsa oftare när han har sett mig på skolan. Jag kan slå vad om att han smsar mer om jag visar mig på skolan imorgon...hmm. Ska jag nog göra faktiskt, var ju ett tag sedan jag övade teori. Om jag är på skolan både imorgon och i övermorgon så borde jag väl ha minst 3 sms denna veckan och så ska jag köra tisdag och onsdag nästa vecka och då borde jag ha 5-6 sms totalt. Då kan jag snacka med körskolechefen. Ett sms är så lite liksom, det är mycket bättre om jag har flera stycken för då får körskolechefen det verkligen svart på vitt och kan inte bortförklara det! Hon verkar inte vara sådan men man vet ju aldrig.
Det räcker säkert som bevis! Eller vad tror mina läsare? Tess och Norrmannen? Ni har varit tysta ett bra tag nu. Vad tycker ni om min lilla hämndplan? Too fucking evil eller inte en minut för sent?
I reach Nirvana
Vaknade 07.40 helt av mig själv. Helt av mig själv! Jag har fortfarande svårt att förstå det faktiskt, jag vaknade 07.40: helt och hållet av mig själv! Fast jag var seeeg när jag vaknade. Kändes faktiskt lite som om jag hade druckit alkohol igår men det vet jag att jag inte gjorde. Har druckit 2 muggar kaffe och glott på Simpsons och blev pigg typ nu. Nirvana hjälper till, fick lust att lyssna på dem nu.
Kom precis att tänka på när jag nyss hade flyttat in i min första lägenhet, var inneboende i ett gammalt garage som låg vägg-i-vägg med ett förråd där familjen jag bodde hos förvarande en jävla massa tomburkar. En morgon vaknade jag av det extremt irriterande ljudet av hundratals tomburkar som ramlade ut på golvet där inne i förrådet. Kollade på klockan som visade lite efter 06. När jag bodde där gick jag i gymnasiet och just den dagen hade lärarna konferensdag så jag var ledig, hade tänkt sova ut och sedan plugga resten av dagen. Sedan lät det som om någon försökte samla ihop dem. Jag låg där i min säng och kastade hatenergi mot vem det nu var som höll på med tomburkarna men det verkade ta så jävla lång tid. Till slut gick jag upp, fly förbannad, öppnade dörren från min lägenhet in till huset och skrek "Håll käften för fan din jävla idiot!" åt vem det nu var som höll på med tomburkarna. Vilket visade sig vara mannen i huset, min hyresvärd. Han hoppade till och såg lite skrämd ut. Jag smällde igen dörren och satte på cdskivan som låg i min stereo, vilket råkade vara Nirvanas "Nevermind" och spelade den på högsta volym som hämnd för tomburkarna. Hade den på repeat i ett par timmar tills min hyresvärds fru kom ner och bad om ursäkt för tomburkarna och snällt bad mig sluta spela Nirvana.
Hon var schysst, det gick att prata med henne men hennes man var vrickad. Han gick och snodde mina behås när jag hade tvättdag. Kommer ihåg en sommar då jag låg och solade i trädgården i bikini och han kom fram och bara stod och glodde på mig. Det var när jag bodde där som jag slutade träffa Fleppo/DBL och började träffa D istället. Kommer ihåg att jag och D hade sex hemma hos mig och sedan gick han ut till kylskåpet (som var i tvättstugan, jag delade både tvättstuga och kylskåp med en annan inneboende) och hämtade mat med bara kalsongerna på sig. Det gillade min hyresvärds fru kommer jag ihåg. D hade jäääävligt snygg kropp, sexpack på magen och allt och jag och "husfrun" brukade fnissa åt det. Hennes man tyckte inte om att D gick runt i kalsonger och var så hemmastadd där. Min hyresvärd var kul att häckla för han var hockeytönt som höll på stadens hockeylag. Varje gång de spelade match hade han sina kompisar hemma och satt och vrålade däruppe och när "deras" lag förlorade, vilket de gjorde rätt ofta då, så brukade jag gå upp till dem och häckla "deras" hockeylag. Det var kuuuuuul.
Deras barn var alltid inne hos mig för jag hade alltid glass. Det äldsta barnet brukade be mig om läxhjälp och det yngsta barnet lekte med mitt smink. Sedan när familjen skaffade katt så brukade den smita in till mig för att komma undan barnen som drog den i svansen. Trots att jag alltid varit allergisk mot katt så släppte jag in lilla "Missan" som hon hette när hon krafsade på dörren. Jag är så kattkär och Missan var så snäll så. Hon brukade hoppa upp på min tv och ligga där och sova hela dagen tills barnen kom hem från skola och dagis. Då kröp hon in under min säng och kom inte fram förrän jag dinglade med en reflex. Den gillade hon. Brukade attackera den med både klor och tänder. Sedan kom barnen in till mig och ville ha tillbaka Missan och så fick jag göra läxor i ett par timmar tills katten kom och krafsade på min dörr igen.
Den andra tjejen som var inneboende där var rolig kommer jag ihåg. Varje gång vi hade festat upp våra pengar så smet vi upp till övervåningen där familjen bodde och snodde mat från deras kylskåp. När familjen åkte bort på semester så satt hon och jag på deras balkong och rökte majja på nätterna. Haha, tänk om någon hade fått reda på vad som pågick i det huset!? Vår hyresvärd jobbade ju på socialen och både jag och den andra tjejen hade testboende hos honom och det var ju meningen att hyresvärden skulle ha koll på oss.
Åh Jesus! Kom just ihåg en kille som jag drog hem till den lägenheten en gång. Blääää. Vilken kille! Han var nog mitt sämsta one-night-stand någonsin! Han var till och med sämre än den där killen som ville komma i mitt hår. Herregud vilka jädra killar jag har dragit hem genom åren. Åh, jag skäms! Ska glömma bort hälften av dem. Minst hälften.
Kom precis att tänka på när jag nyss hade flyttat in i min första lägenhet, var inneboende i ett gammalt garage som låg vägg-i-vägg med ett förråd där familjen jag bodde hos förvarande en jävla massa tomburkar. En morgon vaknade jag av det extremt irriterande ljudet av hundratals tomburkar som ramlade ut på golvet där inne i förrådet. Kollade på klockan som visade lite efter 06. När jag bodde där gick jag i gymnasiet och just den dagen hade lärarna konferensdag så jag var ledig, hade tänkt sova ut och sedan plugga resten av dagen. Sedan lät det som om någon försökte samla ihop dem. Jag låg där i min säng och kastade hatenergi mot vem det nu var som höll på med tomburkarna men det verkade ta så jävla lång tid. Till slut gick jag upp, fly förbannad, öppnade dörren från min lägenhet in till huset och skrek "Håll käften för fan din jävla idiot!" åt vem det nu var som höll på med tomburkarna. Vilket visade sig vara mannen i huset, min hyresvärd. Han hoppade till och såg lite skrämd ut. Jag smällde igen dörren och satte på cdskivan som låg i min stereo, vilket råkade vara Nirvanas "Nevermind" och spelade den på högsta volym som hämnd för tomburkarna. Hade den på repeat i ett par timmar tills min hyresvärds fru kom ner och bad om ursäkt för tomburkarna och snällt bad mig sluta spela Nirvana.
Hon var schysst, det gick att prata med henne men hennes man var vrickad. Han gick och snodde mina behås när jag hade tvättdag. Kommer ihåg en sommar då jag låg och solade i trädgården i bikini och han kom fram och bara stod och glodde på mig. Det var när jag bodde där som jag slutade träffa Fleppo/DBL och började träffa D istället. Kommer ihåg att jag och D hade sex hemma hos mig och sedan gick han ut till kylskåpet (som var i tvättstugan, jag delade både tvättstuga och kylskåp med en annan inneboende) och hämtade mat med bara kalsongerna på sig. Det gillade min hyresvärds fru kommer jag ihåg. D hade jäääävligt snygg kropp, sexpack på magen och allt och jag och "husfrun" brukade fnissa åt det. Hennes man tyckte inte om att D gick runt i kalsonger och var så hemmastadd där. Min hyresvärd var kul att häckla för han var hockeytönt som höll på stadens hockeylag. Varje gång de spelade match hade han sina kompisar hemma och satt och vrålade däruppe och när "deras" lag förlorade, vilket de gjorde rätt ofta då, så brukade jag gå upp till dem och häckla "deras" hockeylag. Det var kuuuuuul.
Deras barn var alltid inne hos mig för jag hade alltid glass. Det äldsta barnet brukade be mig om läxhjälp och det yngsta barnet lekte med mitt smink. Sedan när familjen skaffade katt så brukade den smita in till mig för att komma undan barnen som drog den i svansen. Trots att jag alltid varit allergisk mot katt så släppte jag in lilla "Missan" som hon hette när hon krafsade på dörren. Jag är så kattkär och Missan var så snäll så. Hon brukade hoppa upp på min tv och ligga där och sova hela dagen tills barnen kom hem från skola och dagis. Då kröp hon in under min säng och kom inte fram förrän jag dinglade med en reflex. Den gillade hon. Brukade attackera den med både klor och tänder. Sedan kom barnen in till mig och ville ha tillbaka Missan och så fick jag göra läxor i ett par timmar tills katten kom och krafsade på min dörr igen.
Den andra tjejen som var inneboende där var rolig kommer jag ihåg. Varje gång vi hade festat upp våra pengar så smet vi upp till övervåningen där familjen bodde och snodde mat från deras kylskåp. När familjen åkte bort på semester så satt hon och jag på deras balkong och rökte majja på nätterna. Haha, tänk om någon hade fått reda på vad som pågick i det huset!? Vår hyresvärd jobbade ju på socialen och både jag och den andra tjejen hade testboende hos honom och det var ju meningen att hyresvärden skulle ha koll på oss.
Åh Jesus! Kom just ihåg en kille som jag drog hem till den lägenheten en gång. Blääää. Vilken kille! Han var nog mitt sämsta one-night-stand någonsin! Han var till och med sämre än den där killen som ville komma i mitt hår. Herregud vilka jädra killar jag har dragit hem genom åren. Åh, jag skäms! Ska glömma bort hälften av dem. Minst hälften.
Körlektion # 29
Lång dag idag. Känns alltid som en lång dag när jag har körlektion. Det gick bra på lektionen iallafall. Gamlingen tyckte inte att jag verkade ha glömt bort något alls. Tyckte jag inte själv heller: dragläget satt där det brukade (i min vänstra fot haha), jag klarade av 2 rondeller utan problem, klarade placering och hastighetsanpassning när jag körde förbi 2 ställen där de grävde upp vägen, och kurshållningen satt den med. Var ju pigg och utsövd också, det underlättar när man ska ha körlektion. Nu idag var det första körlektionen som jag kunde känna att det faktiskt är möjligt att jag kommer klara körkortet. Typ alla andra lektioner med Gamlingen har känts som ett halvt steg framåt, ett helt steg bakåt, men nu idag kändes det tvärtom. Jag tog flera kliv framåt liksom. Körlektionerna med Fleppo/DBL räknar jag inte ens en gång för då stod jag liksom bara still i lärandet. Gamlingen pushar så mycket mer och det är ju så man lär sig. Han är så jävla mycket bättre. Lärare är ett erfarenhetsjobb, det märks.
Nu idag märkte jag en grej. Jag tänkte att Fleppo hade gett upp för han har inte smsat så mycket mer. Har kommit ett par sms då och då, typ varannan eller var tredje dag, men jag har inte brytt mig om dem. Jag nådde någons slags vändpunkt den gången han smsade mitt i natten, då jag först blev rädd och sedan fly förbannad på honom. Efter det har jag bara raderat hans sms direkt utan att läsa dem. Nu har det varit tyst från honom i runt 2 veckor så jag trodde han hade fattat eller gett upp. Idag när jag satt utanför körskolan och väntade på Gamlingen kom Fleppo ut för att röka innan sin lektion. Och han glodde på mig hela jävla tiden. Han glodde på det där flörtsättet, som om han kollade in mig, och ett par minuter senare när jag och Gamlingen körde iväg såg jag hur Fleppo följde mig med blicken när han satt i sin bil med sin elev. Inte nog med det, han följde efter mig och Gamlingen också. Fast killen som Fleppo körde med var nog en nybörjare för han körde så långsamt och när det blev 70-väg så sa Gamlingen åt mig att gasa så då gjorde jag det. Då försvann ju Fleppo långt bakom mig och jag såg honom inte mer. Han var fortfarande borta på lektion när jag och Gamlingen kom tillbaka och sedan gick jag till min låtsasfarmor för jag hade inte lust att vara på körskolan när Fleppo kom tillbaka. Nu sitter jag nästan och väntar på att han ska börja smsa igen.
Nu idag märkte jag en grej. Jag tänkte att Fleppo hade gett upp för han har inte smsat så mycket mer. Har kommit ett par sms då och då, typ varannan eller var tredje dag, men jag har inte brytt mig om dem. Jag nådde någons slags vändpunkt den gången han smsade mitt i natten, då jag först blev rädd och sedan fly förbannad på honom. Efter det har jag bara raderat hans sms direkt utan att läsa dem. Nu har det varit tyst från honom i runt 2 veckor så jag trodde han hade fattat eller gett upp. Idag när jag satt utanför körskolan och väntade på Gamlingen kom Fleppo ut för att röka innan sin lektion. Och han glodde på mig hela jävla tiden. Han glodde på det där flörtsättet, som om han kollade in mig, och ett par minuter senare när jag och Gamlingen körde iväg såg jag hur Fleppo följde mig med blicken när han satt i sin bil med sin elev. Inte nog med det, han följde efter mig och Gamlingen också. Fast killen som Fleppo körde med var nog en nybörjare för han körde så långsamt och när det blev 70-väg så sa Gamlingen åt mig att gasa så då gjorde jag det. Då försvann ju Fleppo långt bakom mig och jag såg honom inte mer. Han var fortfarande borta på lektion när jag och Gamlingen kom tillbaka och sedan gick jag till min låtsasfarmor för jag hade inte lust att vara på körskolan när Fleppo kom tillbaka. Nu sitter jag nästan och väntar på att han ska börja smsa igen.
Blåmärke och sex
Hmm. Vaknade flera gånger innan alarmet idag och till slut låg jag och tänkte "Men ring nu då..." för inte fan tänkte jag gå upp innan alarmet skrek åt mig. Sedan när det gick på tryckte jag tvångsmässigt på snooze och tänkte "Håll käft mobiljävel" och slumrade om. Mycket skönt. Jag trodde inte att jag skulle vakna i tid idag för jag var rätt pigg till 01 inatt. M hjälpte mig sova dock. Han kom hit när han gick av kvällspasset och "hjälpte mig bli uttröttad" vilket inte brukar funka annars, men inatt funkade det. Efter sexningen slocknade jag nästan direkt så det var ju bra. Vaddå oromantiskt att somna efteråt? Jag ids inte ligga och prata efter sex, brukar prata så mycket innan och under sexningen så efteråt vill jag faktiskt vara tyst och ligga och njuta av "efterorgasmerna" och få somna. Nu fnissar M åt att jag skrev det. Det är väl inget kul? Jag tycker det mest är jobbigt om jag måste prata efteråt. Ibland vill jag ju prata efteråt, typ om det var extra bra, och då säger jag det. Typ. Men att alltid, som regel, prata efter sex? Nej tack. Håll tyst och låt mig sova. Get in, get out. Nu skrattar M åt mig igen. Hmm?
Såg nyss att jag har ett jätte-jätteblåmärke på ena benet och kunde först inte komma på hur fan jag fått det. Fick det nog för ett par dagar sedan när jag cyklade för första gången sedan i april. Skulle kliva av cykeln och gjorde det genom att svänga benet över sadeln, och glömde bort att jag hade cykelkorgen på pakethållaren. Smällde i benet rejält och det gjorde så enormt ont att jag stod och svor på öppen gata. (Kommer ihåg att jag pratade med min syrra 78 senare den dagen och var på väg att säga att jag hade slagit i benet djävulskt hårt, men avstod...ville inte få ett till "Blä vad äckligt! Men vänta tills du ska föda barn, då ska du få känna på riktig smärta!" och därmed råka döda 78 över telefon...hjärndöda häxa.) Inte förrän nu syns det ett väldigt fult blåmärke på benet. Jag får alltid blåmärken på benen. Varför just där? Och varför just på sommaren när jag vill runt runt i kjol eller shorts? Fuuuult. Min tjejkompis N brukar säga att man ska ta Tigerbalsam på blåmärken för då ökar blodcirkulationen och blåmärket läker fortare. Hmm, får testa det. Jag tror jag ska ha en burk Tigerbalsam hemma också. Värt att prova, låter ju som om det borde funka också. Tigerbalsam funkar ju som en dröm när man har sträckt en muskel eller stukat foten.
Var på väg att glömma att jag ska köra idag. Har inte haft en körlektion på drygt en månad. Undrar hur det går idag då? Om jag har glömt bort vart det där jävla dragläget sitter så slutar jag med lektionerna!
Såg nyss att jag har ett jätte-jätteblåmärke på ena benet och kunde först inte komma på hur fan jag fått det. Fick det nog för ett par dagar sedan när jag cyklade för första gången sedan i april. Skulle kliva av cykeln och gjorde det genom att svänga benet över sadeln, och glömde bort att jag hade cykelkorgen på pakethållaren. Smällde i benet rejält och det gjorde så enormt ont att jag stod och svor på öppen gata. (Kommer ihåg att jag pratade med min syrra 78 senare den dagen och var på väg att säga att jag hade slagit i benet djävulskt hårt, men avstod...ville inte få ett till "Blä vad äckligt! Men vänta tills du ska föda barn, då ska du få känna på riktig smärta!" och därmed råka döda 78 över telefon...hjärndöda häxa.) Inte förrän nu syns det ett väldigt fult blåmärke på benet. Jag får alltid blåmärken på benen. Varför just där? Och varför just på sommaren när jag vill runt runt i kjol eller shorts? Fuuuult. Min tjejkompis N brukar säga att man ska ta Tigerbalsam på blåmärken för då ökar blodcirkulationen och blåmärket läker fortare. Hmm, får testa det. Jag tror jag ska ha en burk Tigerbalsam hemma också. Värt att prova, låter ju som om det borde funka också. Tigerbalsam funkar ju som en dröm när man har sträckt en muskel eller stukat foten.
Var på väg att glömma att jag ska köra idag. Har inte haft en körlektion på drygt en månad. Undrar hur det går idag då? Om jag har glömt bort vart det där jävla dragläget sitter så slutar jag med lektionerna!
Bokmal
Sorry att jag inte har bloggat mer idag men jag har suttit med näsan i en bok hela dagen. Igår hittade jag "Emma - Mias dotter" på Ica (av alla ställen) men glömde sedan bort att jag hade köpt den. Jag hade ju sömnbrist igår och då är minnet åt helsicke. La boken i min handväska och glömde helt bort att jag äntligen hade fått tag på den i pocketform (har ju de andra böckerna som pocket). Kom på det strax efter jag bloggade tidigare idag och då fastnade jag totalt i boken.
Mycket bra bok alltså. Den är lite som en avslutning på de andra böckerna även om jag flera gånger hann tänka "Gud ska det aldrig bli slut på alla hemskheter så den familjen kan få leva lite mer i frid och fröjd?". För det händer ju en hel del till, massa tråkigheter och hemskt, innan det sista kapitlet i "Emma - Mias dotter". Jag suckade liksom när jag läste den. Tänkte flera gånger att "Nu får det väl ändå vara nog med olycka för dem!" när jag läste om vad som hände både familjen och Emma. Jag fick lite ångest när jag vände blad i boken, blev lite rädd för att det skulle stå på nästa sida att någon mer skulle dö. Känns enormt orättvist att Mia & Co får så mycket skit som händer och sedan inte ens blir trodda. Av den där häxan Monica Antonsson till exempel.
Jag tror iallafall. Känner det när jag läser böckerna, speciellt de som är skrivna av Liza Marklund och Mia själv. Så som Mia beskriver rädslan för "mannen med de mörka ögonen" det är så jag brukade känna när jag bodde med min "mamma" och aldrig kunde slappna av. Det är exakt samma känsla liksom. Samma iskalla skräck.
Det är ju så man funderar på om det finns någon rättvisa i världen överhuvudtaget.
Det här är förresten mitt 631:a blogginlägg här på blogg.se. Hmm. Har bara bloggat här sedan 14 november förra året, alltså 9 månader, men på bloggspace.se så bloggade jag i 13 månader. Och då blev det "bara" 628 inlägg. Konstigt att jag bloggar mer här.
Mycket bra bok alltså. Den är lite som en avslutning på de andra böckerna även om jag flera gånger hann tänka "Gud ska det aldrig bli slut på alla hemskheter så den familjen kan få leva lite mer i frid och fröjd?". För det händer ju en hel del till, massa tråkigheter och hemskt, innan det sista kapitlet i "Emma - Mias dotter". Jag suckade liksom när jag läste den. Tänkte flera gånger att "Nu får det väl ändå vara nog med olycka för dem!" när jag läste om vad som hände både familjen och Emma. Jag fick lite ångest när jag vände blad i boken, blev lite rädd för att det skulle stå på nästa sida att någon mer skulle dö. Känns enormt orättvist att Mia & Co får så mycket skit som händer och sedan inte ens blir trodda. Av den där häxan Monica Antonsson till exempel.
Jag tror iallafall. Känner det när jag läser böckerna, speciellt de som är skrivna av Liza Marklund och Mia själv. Så som Mia beskriver rädslan för "mannen med de mörka ögonen" det är så jag brukade känna när jag bodde med min "mamma" och aldrig kunde slappna av. Det är exakt samma känsla liksom. Samma iskalla skräck.
Det är ju så man funderar på om det finns någon rättvisa i världen överhuvudtaget.
Det här är förresten mitt 631:a blogginlägg här på blogg.se. Hmm. Har bara bloggat här sedan 14 november förra året, alltså 9 månader, men på bloggspace.se så bloggade jag i 13 månader. Och då blev det "bara" 628 inlägg. Konstigt att jag bloggar mer här.
God & Goddess
Idag vaknade jag strax före 10, helt okej tid. Men jisses vad jag sov! Slocknade redan före 21 igår så alltså sov jag över 12 timmar. Råkade somna med sminket på också. Haa...såg inte det minsta ut som Brigitte Bardot när jag vaknade. Tog foton på mig själv igår för jag såg riktigt jäkla bra ut med den looken. Speciellt när jag nyss hade kommit ur duschen. Mailade några till M strax innan jag somnade så jag var ju inte vaken när han mailade tillbaka: "Faaaaan vad sexig du är!!!!! " och ville att jag skulle komma hem till honom. M fick vara ensam inatt och nu när jag såg hans mail och smsade att jag hade somnat strax efter det så fick jag tillbaka: "Jävlar vad sexig du var på de fotona! Jag låg vaken i flera timmar och väntade på att du skulle komma hit. Sedan drömde jag om dig och när jag åkte till jobbet imorse så tänkte jag fortfarande på dina rosa läppar." och en smiley som dreglade.
Mitt ego är lika stort som mitt hår nu. Stackars M, fick ligga ensam i sin kalla säng inatt och längta efter mig. Men han överlever säkert. Nu jämnar det ut sig också: hur många gånger har inte jag legat och suktat efter honom när jag har sett honom i uniform på stan? Med handklovar och allt...? I våras någon gång råkade jag se honom in action när jag stod utanför Åhléns och väntade på en kompis. Han tog hand om en alkis som hade bråkat inne på systemet. Då blev jag svartsjuk för det stod ett gäng med tonårstjejer bredvid mig och dregelfnittrade över M. Min karl. M märkte såklart att tjejgänget fnittrade åt honom och jag såg hur han flinade sådär irriterande självsäkert åt dem. Jag hörde ju vad tjejerna sa om honom och jag blev enormt svartsjuk. När det gäller M är jag såååå ägande. Han är min, så det så. Även om de där småtjejerna inte hade en chans så ska de inte gå och dregla efter min karl. M är likadan när det gäller mig. När vi är på Ica Maxi så brukar varenda karlslok glo på mig som om jag var världens sexigaste, även om jag har en fuldag, och M brukar till en början tycka att det är kul. Till en viss gräns. Sedan vill han alltid gå med armen runt mig bara för att visa att jag är hans. Som om han vill säga till alla andra män "Haha, kolla vad jag har!".
Jag antar att vi är likadana, och lika barn leker väl bäst.
Stiiiil alltså
Lyckades undvika att gå och lägga mig idag vid 12-tiden när jag började bli trött. Åkte istället in till stan, gick en lång runda och tog bussen hem igen. Det var något jag skulle handla inne i stan men när jag kom dit så hade jag glömt bort det. Har fortfarande inte kommit på vad det var. Jisses vad störigt. Men så är jag när jag inte har sovit, jag glömmer bort allting hur lätt som helst. Jag fixade till mig idag innan jag åkte in till city. Gjorde mig riktigt klassiskt snygg med svart eyeliner, massor av mascara, ljusrosa pärlemorläppglans och slarvigt uppsatt rufslockigt hår. Folk på stan tittade på mig jättemycket och log sådär igenkännande, speciellt de som var lite äldre, och det var inte förrän jag kom hem som jag kom på varför de tittade så på mig. Stod framför spegeln i badrummet och städade lite i badrumsskåpet när jag såg det. Jag hade lyckats få till Brigitte Bardot-looken på pricken. Lite kul. Jag försökte inte ens få till någon speciell look, ville bara bli fin liksom, och så lyckades jag sminka mig exakt som en av världens största stilikoner. Ha. Jag har försökt få till BB-looken förut men inte lyckats helt för den är inte så enkel med just den läppfärgen och det håret. Ibland får man till det helt perfekt utan att man ens försöker. Monroe-looken har jag lärt mig dock. Den är inte så svår faktiskt. Har kört med den i många år.
(Förklaring för de få manliga läsarna: Marilyn Monroe och Brigitte Bardot (uttal: "Brrishitt Barrdå" typ, med franska R såklart) är ett par av de ultraklassiska stilikonerna som alla tjejer/kvinnor apar efter någon gång i livet. Låter kanske töntigt men det är ett måste att ta efter de legendarerna som kommer att fortsätta sätta stilen i säkert flera hundra år till. Det är ett måste helt enkelt. Precis som när ni karlar låtsas att ni är Jimi Hendrix eller Slash när ni står framför spegeln och spelar luftgitarr. Eller Barry Manilow / Marvin Gaye när ni ska få till det.)
Nu börjar jag bli riktigt, riktigt tröööött. Skum känsla att känna hur hela kroppen liksom slutar vara pigg. Hmm. Varför är jag inte hungrig? Jag har ju inte ätit sedan frukost och det gjorde jag runt 8 imorse. Borde verkligen vara hungrig nu ju. Konstigt.
Orättvist
Vad schysst. Har haft en elak huvudvärk sedan 03 inatt. Det vill inte släppa trots att jag tagit 4 stycken Panodil Zapp. Vad snällt...tack. Vet inte vem det är jag är irriterad på för att jag fått huvudvärk? Universum? Jesus? Buddah? Shiva? Allah? Äh, jag kan väl säga att jag är kinkig på hela universum justnu. Är tjurig.
Det är orättvisa överallt för fan. Vanliga människor som bara försöker ta sig genom sin dag får en så smärtsam huvudvärk att det dunkar i ögonen, men en mördare eller en pedofil: de verkar aldrig få ont i huvudet. Man hör liksom aldrig talas om på nyheterna att en mördare fick fruktansvärd huvudvärk efter att han hade strypt någon.
Det finns de som vänder på varenda femtioöring för att få ekonomin att gå ihop samtidigt som bebisar föds med silversked i munnen och sedan växer upp till hjärndöda människor som påstår att de gärna involverar sig i välgörenhet = ge en tiggare 10 spänn.
Det finns gamla människor som sitter med enormt mycket erfarenhet och visdom och säkert har svaren på många frågor, men ingen vill lyssna på dem.
Det finns arbetslösa som har massor av idéer som aldrig kommer till användning och därför spenderar all sin vakna tid med att lekmannalära sig saker, men det kommer aldrig till nytta eftersom "Du är ju arbetslös, outbildad och oerfaren, vad vet du?".
Det finns de som har ett fast jobb som de hatar varje minut av och mycket hellre skulle vilja vara vara utan jobb, samtidigt som det säkerligen finns lika många arbetslösa som skulle gå över lik för att få vilket jobb som helst.
Orättvisan kan dela sig över en persons liv, ta mig som exempel: när jag var tonåring så hatade jag plugget. Halva åttonde klass var okej för det var innan jag och pappa flyttade hit till staden vi bor i nu. Halva åttan gick jag i en nördklass och jag var helt klart coolast och blev drottningen över de andra. (Jag överdriver faktiskt inte, man kan se på klassfotot att jag var den enda coola, alla andra var nördar. Har visat klassfotot för mina vänner och alla säger de att de andra i klassen verkligen ser nördiga ut och jag ser ultracool ut.) Då gillade jag skolan. Ett tag.
Andra halva av åttan som jag gick i en annan högstadieskola, var totalt annorlunda. Jag var mobbad och började hata varenda lektion eftersom det antingen var alldeles för lätt (språk, religon, historia, biologi) eller alldeles för svårt (matte, fysik, kemi). De enda lektionerna jag inte hatade var de i bild och teckning. Jag blev frustrerad när jag insåg att min tredje högstadieskola var lika dålig som de andra 2. Brukade tycka att lärarna alltid gav för mycket hjälp till fel person (hjälpte mig när jag inte behövde det eller hjälpte alla andra när jag behövde det).
Till slut gick jag bara till skolan för att träffa kuratorn. Det fanns så mycket roligare saker att göra, som att vara med min dåvarande pojkvän (en halvkriminell kille som gav mig idén att börja spraya polisbilar). Jag sket i skolan för att få utmaningar som passade mig. Den tiden var jag också väldigt skoltrött och deprimerad och eftersom min pappa jobbade utomlands så var det ingen konst att skolka. Sedan kom de 3 första gymnasieåren på IV då jag i sakta mak läste upp betygen från högstadiet. Då var jag lite intresserad av skolan men fortfarande väldigt skoltrött. Sedan började jag på gymnasiet igen, fast nu på ett riktigt program. Då var jag så sugen på att få börja om på nytt och verkligen komma in i min framtid som jag hade längtat så länge efter. Jag försökte allt jag kunde men det funkade inte speciellt länge. Knappt ett halvår. Jag hade ingen som hjälpte mig liksom och när jag sedan blev mobbad så hoppade jag av. Orkade inte med den motgången när jag inte hade någon stark som stod bakom mig.
Och idag: nu skulle jag så gärna vilja plugga. Åh jag skulle kunna gå över lik för att få komma in på universitetet! Få vara bland mina likar och verkligen lääääära mig. Jag brukar se tillbaka på mina skolår och tycka att lärarna verkligen var värdelösa som inte kunde se att jag behövde svårare/lättare uppgifter i respektive ämne. Fast det är väl snarare läroplanens fel som inte är anpassad till en individ utan bara en statistikstandard.
Ibland känns det som om min hjärna är tom liksom. Tom och outnyttjad. Det finns ingen kunskap där inne. Jag har funderat på om det kanske är därför jag kan typ alla låttexter och varenda litet ljud i en låt. Mina hjärnceller kanske är så trötta på att inte användas att de absorberar sådant de kan komma över, som en sångares exakta tonläge, låttexter, takt, alla instrumentens melodier osv (radion, en cd eller WMP är ju alltid på hemma hos mig för jag måste höra musik hela tiden). Min hjärna är så desperat efter kunskap att det snor åt sig allt den kan komma över. Det är rätt kul att kunna impa på folk genom att omedelbart kunna berätta låttitel och artist när en låt spelas, men det är ju inte så användbart.
Orättvist. DÅ hatade jag plugget. NU längtar jag efter det. Orättvist. DÅ hade jag inget att ge men allt krävdes av mig. NU har jag massor att ge men ingen vill ha något.
Do you see my point here?
Det är orättvisa överallt för fan. Vanliga människor som bara försöker ta sig genom sin dag får en så smärtsam huvudvärk att det dunkar i ögonen, men en mördare eller en pedofil: de verkar aldrig få ont i huvudet. Man hör liksom aldrig talas om på nyheterna att en mördare fick fruktansvärd huvudvärk efter att han hade strypt någon.
Det finns de som vänder på varenda femtioöring för att få ekonomin att gå ihop samtidigt som bebisar föds med silversked i munnen och sedan växer upp till hjärndöda människor som påstår att de gärna involverar sig i välgörenhet = ge en tiggare 10 spänn.
Det finns gamla människor som sitter med enormt mycket erfarenhet och visdom och säkert har svaren på många frågor, men ingen vill lyssna på dem.
Det finns arbetslösa som har massor av idéer som aldrig kommer till användning och därför spenderar all sin vakna tid med att lekmannalära sig saker, men det kommer aldrig till nytta eftersom "Du är ju arbetslös, outbildad och oerfaren, vad vet du?".
Det finns de som har ett fast jobb som de hatar varje minut av och mycket hellre skulle vilja vara vara utan jobb, samtidigt som det säkerligen finns lika många arbetslösa som skulle gå över lik för att få vilket jobb som helst.
Orättvisan kan dela sig över en persons liv, ta mig som exempel: när jag var tonåring så hatade jag plugget. Halva åttonde klass var okej för det var innan jag och pappa flyttade hit till staden vi bor i nu. Halva åttan gick jag i en nördklass och jag var helt klart coolast och blev drottningen över de andra. (Jag överdriver faktiskt inte, man kan se på klassfotot att jag var den enda coola, alla andra var nördar. Har visat klassfotot för mina vänner och alla säger de att de andra i klassen verkligen ser nördiga ut och jag ser ultracool ut.) Då gillade jag skolan. Ett tag.
Andra halva av åttan som jag gick i en annan högstadieskola, var totalt annorlunda. Jag var mobbad och började hata varenda lektion eftersom det antingen var alldeles för lätt (språk, religon, historia, biologi) eller alldeles för svårt (matte, fysik, kemi). De enda lektionerna jag inte hatade var de i bild och teckning. Jag blev frustrerad när jag insåg att min tredje högstadieskola var lika dålig som de andra 2. Brukade tycka att lärarna alltid gav för mycket hjälp till fel person (hjälpte mig när jag inte behövde det eller hjälpte alla andra när jag behövde det).
Till slut gick jag bara till skolan för att träffa kuratorn. Det fanns så mycket roligare saker att göra, som att vara med min dåvarande pojkvän (en halvkriminell kille som gav mig idén att börja spraya polisbilar). Jag sket i skolan för att få utmaningar som passade mig. Den tiden var jag också väldigt skoltrött och deprimerad och eftersom min pappa jobbade utomlands så var det ingen konst att skolka. Sedan kom de 3 första gymnasieåren på IV då jag i sakta mak läste upp betygen från högstadiet. Då var jag lite intresserad av skolan men fortfarande väldigt skoltrött. Sedan började jag på gymnasiet igen, fast nu på ett riktigt program. Då var jag så sugen på att få börja om på nytt och verkligen komma in i min framtid som jag hade längtat så länge efter. Jag försökte allt jag kunde men det funkade inte speciellt länge. Knappt ett halvår. Jag hade ingen som hjälpte mig liksom och när jag sedan blev mobbad så hoppade jag av. Orkade inte med den motgången när jag inte hade någon stark som stod bakom mig.
Och idag: nu skulle jag så gärna vilja plugga. Åh jag skulle kunna gå över lik för att få komma in på universitetet! Få vara bland mina likar och verkligen lääääära mig. Jag brukar se tillbaka på mina skolår och tycka att lärarna verkligen var värdelösa som inte kunde se att jag behövde svårare/lättare uppgifter i respektive ämne. Fast det är väl snarare läroplanens fel som inte är anpassad till en individ utan bara en statistikstandard.
Ibland känns det som om min hjärna är tom liksom. Tom och outnyttjad. Det finns ingen kunskap där inne. Jag har funderat på om det kanske är därför jag kan typ alla låttexter och varenda litet ljud i en låt. Mina hjärnceller kanske är så trötta på att inte användas att de absorberar sådant de kan komma över, som en sångares exakta tonläge, låttexter, takt, alla instrumentens melodier osv (radion, en cd eller WMP är ju alltid på hemma hos mig för jag måste höra musik hela tiden). Min hjärna är så desperat efter kunskap att det snor åt sig allt den kan komma över. Det är rätt kul att kunna impa på folk genom att omedelbart kunna berätta låttitel och artist när en låt spelas, men det är ju inte så användbart.
Orättvist. DÅ hatade jag plugget. NU längtar jag efter det. Orättvist. DÅ hade jag inget att ge men allt krävdes av mig. NU har jag massor att ge men ingen vill ha något.
Do you see my point here?
20.45
Jaha...alla som satsade sina pengar på att jag skulle sova till klockan 20.45: ni vann. Suck å stön. Har förvisso inte sovit så länge, drygt 7 timmar bara, och jag förväntade mig knappast att jag skulle lyckas den här gången, men det känns fel ändå. Jag försöker att inte tänka så dock. Tror att om jag tillåter mig att tänka så "Åh nej fan jag somnade" liksom, så lär jag mig själv att sömn är dåligt och då blir jag ännu mer fucked up än vad jag redan är. Nu får jag det där illamåendet varje gång jag har lagt mig för att sova på dagen. Det kommer blixtsnabbt precis när jag håller på att somna. Så jag försöker verkligen att inte sitta och hata mig själv justnu. Jag vaknade faktiskt av alarmet när det gick på 15.45 men jag ställde såklart om det på en timme senare och sedan minns jag inte om jag vaknade igen innan nu. Glömde tyvärr bort att be M ringa och väcka mig. Jag glömde selektivt bort det...
Jaja. Skit i det. Måste försöka lära mig att sömn inte är dåligt så jag slipper det där illamåendet varje gång jag börjar slumra till. Sömn ÄR bra.
Jaja. Skit i det. Måste försöka lära mig att sömn inte är dåligt så jag slipper det där illamåendet varje gång jag börjar slumra till. Sömn ÄR bra.
Sleeeeeeeeepy
Kom hem från Biltema och Maxi för typ en timme sedan. Cyklade dit och hade motvind hela vägen, naturligtvis vände vinden när jag skulle cykla hem så jag fick motvind på hemvägen också. Satt där på min cykel och flåsade och svor åt vinden. Jisses vad dålig kondis jag har fått sedan i april då min cykel gick sönder! Inte för att jag var någon mega-fit tjej innan men nog hade jag tillräcklig kondis för att enkelt orka cykla fram och tillbaka till city eller köpcentrat. En nätt liten tur på cirka 3 kilometer både in till city eller ut till köpcentrat (enkel väg). Det klarade jag faktiskt av utan problem. Nu när jag kom hem så var jag så utschasad att jag bara la mig ner på golvet i hallen och låg där som en fisk på torra land och flämtade efter luft. Efter typ 20 minuter kravlade jag mig upp på fötter igen och kunde mycket långsamt och mödosamt börja packa in maten i kylskåpet. Jag kanske börjar bli gammal och trött? Nu sitter jag här framför datorn och är på väg att nicka till då och då. Är så trött alltså.
Fast jag har nog inte så fruktansvärt dålig kondition. När jag låg på hallgolvet så kände jag med 2 fingrar på halspulsådern och pulsen gick ner ganska snabbt, vilket är bra. Hade det tagit lång tid innan den gick ner så hade jag varit i väldigt dålig kondition. Jag behöver nog bara cykla lite mer så blir jag fit igen. Kan säkert gå ner ett par kilo också. Har faktiskt gått upp lite... Fy. Det är den där jävla Marabou mjölkchokladen! Köpte ingen nu när jag var på Maxi, mycket duktigt. Jag köpte faktiskt inget godis alls. Duktigt!
Åh så trött jag är. Kanske ska vila lite...bara 1 timme...jag kan sätta alarmet så vaknar jag säkert. Jag somnar nog inte. Ska ju bara vila litegrann... Fast vi vet att jag kommer sova djupt till ikväll någon gång. Jag vet det, alla som läser min blogg vet det, Gud vet det. Fan, Buddah vet säkert han också. Men jag vill ändå sova en liten stund. Bara en liten, liten, liten stund... Sova. Sova... Jag kommer säkert att vakna om en timme... Ska ställa helvetesalarmet, dvs klockradion och gömma den under soffan. Brukar funka när jag måste komma upp. Ska smsa M också och be honom ringa om ett par timmar ifall jag somnar om. För säkerhets skull... Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta hur det antagligen kommer bli...
Fast jag har nog inte så fruktansvärt dålig kondition. När jag låg på hallgolvet så kände jag med 2 fingrar på halspulsådern och pulsen gick ner ganska snabbt, vilket är bra. Hade det tagit lång tid innan den gick ner så hade jag varit i väldigt dålig kondition. Jag behöver nog bara cykla lite mer så blir jag fit igen. Kan säkert gå ner ett par kilo också. Har faktiskt gått upp lite... Fy. Det är den där jävla Marabou mjölkchokladen! Köpte ingen nu när jag var på Maxi, mycket duktigt. Jag köpte faktiskt inget godis alls. Duktigt!
Åh så trött jag är. Kanske ska vila lite...bara 1 timme...jag kan sätta alarmet så vaknar jag säkert. Jag somnar nog inte. Ska ju bara vila litegrann... Fast vi vet att jag kommer sova djupt till ikväll någon gång. Jag vet det, alla som läser min blogg vet det, Gud vet det. Fan, Buddah vet säkert han också. Men jag vill ändå sova en liten stund. Bara en liten, liten, liten stund... Sova. Sova... Jag kommer säkert att vakna om en timme... Ska ställa helvetesalarmet, dvs klockradion och gömma den under soffan. Brukar funka när jag måste komma upp. Ska smsa M också och be honom ringa om ett par timmar ifall jag somnar om. För säkerhets skull... Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta hur det antagligen kommer bli...
Godmorgon Columbus
Vad snabbt de långsamma nattimmarna går när man spenderar dem med att se på film. Såg på "The Butterfly Effect" som jag inte hade sett förut. Fantastiskt bra film! Diskuterade filmen med min killkompis E över msn efteråt och han letade fram på Youtube att det finns 4 olika slut till den filmen. Undrar varför de gör olika slut? Det räcker väl med ett? Det var iallafall en väldigt bra film. Vad konstigt att jag inte har sett den förut, jag brukar liksom inte missa filmer sådär totalt. Såg även "Spun" och "Baise-moi" som jag funderat på att se länge nu. Den senare har jag hört så mycket om från mina vänner, några tyckte den var hemskt våldsam, några tyckte den var jättebra, så jag ville se den för att få en egen åsikt om den. Och den var okej faktiskt. Jag tyckte inte att den var sådär jättevåldsam direkt, om man jämför med exempelvis "Resovoir Dogs" eller "Kill Bill" så var ju "Baise-moi" inte speciellt våldsam. Den var lite otäck i början dock. Min tjejkompis N varnade mig för just den första våldsamma scenen där så jag var lite förberedd, men jag ville ändå stänga av filmen i den scenen. Fast det var en rätt kort scen så det var okej ändå. Efter det tyckte jag att det var en bra film faktiskt så jag får sälla mig till de i min umgängeskrets som tycker samma. M såg filmen för ett par år sedan och tyckte den var fruktansvärd och hemsk men bra ändå. Jag tycker nog ungefär likadant tror jag. Helt klart sevärd, men mest för att man ska kunna skapa sig en egen åsikt om filmen när den tas upp i diskussioner. "Spun" var galen men sevärd den med.
Har nyss slitit mig från de 56 sidorna som är min bok hittills. Jag fastnar totalt i att sitta och läsa igenom och skriva in kommentarer på varje sida. Skriver nog runt 10 kommentarer på varje sida för det är mycket som jag kommer på samtidigt som jag läser. "Dra ut på det, för mkt av koncentrerade goodies!" skriver jag på många ställen där jag har skrivit något för "rent" liksom och kan fylla ut det med annat. Då känns det mer narturligt när man läser det för det blir jobbigt när man läser en bok där det händer saker i handlingen hela tiden. Anyways...har 16 sidor kvar att läsa igenom och kommentera så nu dröjer det inte lång tid innan M får läsa. Tro mig: han har tjatat nu när han vet det är utskrivet. Om han ringer idag och tjatar lika mycket som han gjorde igår så ska jag dra ut telefonjacket. Genomläsningen av sidorna går ju fan inte snabbare när han ringer och stör hela tiden...
Snart ska jag pallra mig ut till Biltema och köpa lite grejer. Igår satt jag och kollade på Biltemas hemsida och såg att de hade riktigt fina vägghyllor i trä för bara 30 spänn. Grrr...jag köpte en hylla på Ikea som med konsolerna kostade mig 170 spänn. Fuck. 170 spänn för en hylla är ju förvisso inte fasligt dyrt men i jämförelse med Biltemas hylla så var det ju lite surt. Fast min hylla är lite finare och smartare för konsolerna kan man sätta upp och ner så de både håller upp hyllplanet och fungerar som bokstöd. Det kan inte Biltemas hylla. Så HA. Ikea är mycket bättre, så det så.
Ska nog cykla ut till Biltema. Känns otroligt skönt att ha en fungerande cykel igen! Frihet, tralalala, ungefär.
Hmm?
Vad fan har jag gjort ända sedan igår? Sist jag bloggade var klockan 17 igår, det är ju över ett dygn sedan. Få se nu, gå tillbaka ett dygn i tiden. Jag vaknade och bloggade att jag hade råkat somna när jag redigerade min bok. Sedan, vad gjorde jag sedan? Tror jag mest satt och redigerade faktiskt. Jag ser det jag skrivit på ett helt annat sätt nu när det är på papper och märker småfel här och där. Mest är det för långa meningar som jag får syn på nu och som jag gör en liten kommentar på med min ljusblåa Stabilo-penna. Konversationerna kan vara krångliga också. Man måste ju fatta vem som säger vad och det gör jag också anmärkning på. Det var nog det jag gjorde igår och typ hela natten. För jag var ju såklart vaken hela natten efter min förbaskade tupplur igår.
Åt frukost imorse vid 06 och redigerade boken lite till och åt frukost. Tänkte åka ut till Biltema och köpa lite grejer men så somnade jag istället. Vaknade fucking 18.12 och tänkte "FAAAAAN" så fort jag såg vad klockan var.
Nähä, nu får jag väl fixa något att äta. Och redigera boken lite mer. Det tar tid, längre tid än vad jag trodde det skulle ta så M får vänta några dagar till på att få läsa.
Åt frukost imorse vid 06 och redigerade boken lite till och åt frukost. Tänkte åka ut till Biltema och köpa lite grejer men så somnade jag istället. Vaknade fucking 18.12 och tänkte "FAAAAAN" så fort jag såg vad klockan var.
Nähä, nu får jag väl fixa något att äta. Och redigera boken lite mer. Det tar tid, längre tid än vad jag trodde det skulle ta så M får vänta några dagar till på att få läsa.
Faaaan
Fuck! Jag somnade! Låg på sängen, fullt påklädd, och läste igenom min bok. Man ser det annorlunda när det är på papper så jag skrev små kommentarer här och där, la till något glömt kommatecken, osv. Sedan somnade jag nog när klockan var runt 15 och så vaknade jag nu för en stund sedan när P3 spelade den där urusla "Rap das armas" eller vad fan den heter. Gud vilken dålig låt... Usch. Jag stänger av radion varje gång de spelar den låten. Skit, nu kommer jag ju inte att kunna sova inatt! Bajs också.
Igår
Är så nyvaken att mina händer darrar nu. Fan vad obehagligt.
Igår var jag ute på Ikea. Spenderade lite för mycket pengar...hade tänkt spendera 177 men det blev...260 istället. Fast det är ju inte så stor skillnad. Svåååårt att gå in på Ikea och bara köpa en pryl som jag hade tänkt att göra. Hyllorna fanns långt in i varuhuset och jag gick ju förbi många avdelningar innan jag kom dit. En badrumsmatta, 3 lådor med tillhörande lock och 1 ram hamnade i min gula Ikea-kasse innan jag valde hylla. Och jag valde en helt annan hylla än den jag hade tänkt mig. Den blev istället den här och med de här konsolerna. Jag kom på att om jag hade de konsolerna så skulle jag inte behöva köpa bokstöd till hyllan för konsolerna kan man sätta upp och ner, liksom. Dessutom ville jag allra helst ha en träig hylla. Snyggast så ju när alla andra möbler är i furu.
Innan jag gick till Ikea igår så fick jag gå in på Maxi och köpa ett par bananer och Dextro för sömnbristen gjorde att mitt blodtryck var jättelågt. Precis när jag steg av bussen kände jag hur både blodsockret och trycket bara sjöööönk som fan och jag kände mig svimfärdig. Jag blir så känslig när jag har sömnbrist. Efter 2 bananer och ett par Dextro så fixade det sig dock. Satt ner en stund och vilade och efter typ 20 minuter kändes det bra igen. Jag vet sedan länge att jag brukar bli svag när jag har sömnbrist men jag brukar pusha mig till att göra saker ändå. Som att köpa en hylla ifall jag vill. Har haft sömnproblemen så länge att jag är van vid att må dåligt. Fast det är då jag kan bli lite rädd också för det är då jag känner i hela kroppen att det kanske inte är så bra att ha det såhär. Hur mår hjärtat av allt det här? Det brukar flyga genom mitt huvud i de stunderna.
Skrev ut min bok igår också, fick krångla lite för att byta bläckpatron dock. Hade totalt glömt bort hur man fick ut den där patronhållaren. Fick en religös upplevelse när alla 56 sidorna matades ut ur skrivaren, och underlaget som är på 22 sidor. När man har skapat något av sin egen fantasi och får se det i svart och vitt på papper: ja det är som ens barn. Får jag anta eftersom jag inte har barn. Det är ens lilla baby som kommer ut ur skrivaren. Får väl se om M gillar det lika mycket som jag gör. Han är den första på väldigt lång tid som får läsa något som jag har skrivit. Bortsett från ett par stycken här och där som jag har bett min killkompis E att läsa, så har ingen läst något som jag har skrivit sedan jag satt på "utbildningsstället" i höstas och skrev en uppsats i svenska som Dots och min kusin fick läsa. Och då satt jag som på nålar och tänkte "Tänk om de hatar det? Tänk om de säger att jag är skitdålig på att skriva?" hela tiden. Men sedan fick jag ju svar från först Dots och sedan min kusin, och de gillade det båda två. Då pös jag av stolthet. Det var ju bara en svenskauppsats på typ 3 sidor. Nu handlar det om min bok, min baby, 56 sidor skapade av enbart min fantasi.
Om inte M gillar det det jag skrivit så ska jag nog sluta ligga med honom.
Ikea-dregel
Håhåjaja. Undrar hur länga jag kan palla med att leva med den här dygnsrytmen jag har nu? De senaste 10 dagarna, ungefär, har jag varje dag vaknat när klockan varit runt 19, varit vaken hela natten och somnat runt lunchtid. Nu börjar jag känna att det inte är rätt liksom. Min kropp känner det på något sätt. Fast samtidigt vill jag inte vända rätt på dygnet, inte just nu iallafall, för skrivandet på boken går asbra nu. Jag verkar kunna skriva som bäst och mest när jag är zombifierad av trötthet, när jag har skrivit hela natten och framåt morgonkvisten börjar se skuggor mellan textraderna, när jag mentalt sett inte finns kvar i verkligheten längre utan är helt inne i handligen, då är det som om min fantasi når en högre nivå och jag får ont i fingrarna av att trycka så snabbt på tangenterna. På ungefär 8-9 dagar har Word-filen, den som är själva boken, vuxit från 140 till 186 kb och sidorna har nu hunnit bli 57 stycken. Med enkelt radavstånd, inte dubbelt. Det är först nu som jag inser att boken kommer bli väldigt tjock. Hade anat att den skulle bli 250 eller 300 sidor i Word, men det blir nog närmare 400. Och i Word visas texten på A4-sidor.
Idag ska jag verkligen, seriöst, försöka att inte slockna runt lunchtid. När klockan börjar närma sig 11 så ska jag åka ut till köpcentrat eller Ikea och gå runt där lite. På Ikea har jag faktiskt lite research till boken att göra...men jag skulle också vilja köpa en hylla. Kom på det igår när jag satt och dreglade av allt fint som finns på Ikeas hemsida. Vill ha en hylla på väggen ovanför datorn för att få mer plats på mitt överbelamrade skrivbord. Har hittat en hylla som jag verkligen gillar... Den här är det. Den är rätt stor och jag måste borra med slagborrmaskin och sätta i pluggar (väggen låter solid när jag knackar) men fan vad plats jag skulle få på skrivbordet! Fast jag såg nyss att den går ut hela 39 cm från väggen. Det blir ju väldigt mycket det och om den skulle sitta cirka 10 cm ovanför datorskärmen för att lämna plats för värmen från den, så skulle hyllan vara i vägen en del. Jag skulle säkert slå huvudet i den. Hmmm, det tänkte jag inte på. Hoppsan, nu såg jag att den väger 19 kg! Shit. Får nog bli en annan hylla. Men jag gillade den för den var "ren" i formen liksom.
Den här hyllan kollade jag på igår, mycket tjusig faktiskt men jag vill inte ha vit. Det är för jävla trist med vitt, det är så inspirationsdödande. Dessutom är typ alla mina möbler av furu så det skulle skära sig med vitt. Kan förvisso måla hyllan. Biltema har små provmålningsburkar med färg för typ 15 kr i en massa olika nyanser. Jag skulle ju kunna måla med schabloner...och skruva i krokar så jag kan hänga halsband där. Hmm. Jo, det får nog bli den hyllan faktiskt. Ett par stycken behöver jag nog men jag kan ju börja med att köpa en så kan jag köpa en till senare ifall jag behöver. Hyllplanet är 79 cm långt så där får det ju plats en del och den hyllan går bara ut 19 cm från väggen. Då hamnar den bara en halv centimeter "utanför" datorskärmen så det blir inte lika klumpigt som den andra hyllan. Ja det får bli den hyllan! Får se när pappa kan komma hit med sin slagborrmaskin och fixa upp hyllan. Det är nog bäst om han borrar och sätter i pluggar, han kan sådant. Dessutom har jag ingen borrmaskin. Och jag har redan brutit en nagel. Den gick av inatt efter att den fick en spricka när vi fixade med cykeln. Grrrr.
Fan vad idéer jag får när jag har varit vaken länge. Igår förmiddag när jag precis hade gått och lagt mig så kom jag på en grej som skulle in i boken. Det var en skitkul händelse som jag låg och skrattade åt långt efter att jag hade klottrat ner det på en Post-it. Berättade det för M igårkväll och han tyckte det var hysteriskt kul. Han har börjat bli så himla nyfiken på min bok nu att han tigger om att få läsa det jag har skrivit hittills. När han började be om att få läsa så sa jag först nej men nu ska han faktiskt få det. När han började bli nyfiken på boken för cirka 1 år sedan så hade jag inte så mycket att visa honom, det var mest spridda stycken eftersom jag hoppar fram och tillbaka i handlingen när jag skriver. Jag skriver inte på samma ställe hela tiden utan scrollar upp och ner i Word och byter plats i tidslinjen, lägger till ett par sidor här och där tills händelse 4 smidigt kan gå ihop med händelse 5 och 6, osv. Då underviker jag skrivkramp som jag har stött på förut när jag börjat skriva något. Fick det sist när jag gick i högstadiet och den novellen jag skrev då fick aldrig något slut. Iallafall, igår beställde jag bläck till min skrivare så att jag kan skriva ut allt jag har skrivit hittills så att M kan läsa det. Han har lite svårt för att läsa på en datorskärm ibland, speciellt om det är mycket text, men det går bra att läsa på papper. Sådär får jag också ibland när jag har stirrat på skärmen för länge. Det gör liksom ont i ögonen om man läser länge på skärmen. Är väl för att det är så starkt ljus.
Nähä. Ikea, here I come. ♥ Hoppas jag inte spenderar för mycket pengar nu. Är ju så lätt gjort på just Ikea.
Idag ska jag verkligen, seriöst, försöka att inte slockna runt lunchtid. När klockan börjar närma sig 11 så ska jag åka ut till köpcentrat eller Ikea och gå runt där lite. På Ikea har jag faktiskt lite research till boken att göra...men jag skulle också vilja köpa en hylla. Kom på det igår när jag satt och dreglade av allt fint som finns på Ikeas hemsida. Vill ha en hylla på väggen ovanför datorn för att få mer plats på mitt överbelamrade skrivbord. Har hittat en hylla som jag verkligen gillar... Den här är det. Den är rätt stor och jag måste borra med slagborrmaskin och sätta i pluggar (väggen låter solid när jag knackar) men fan vad plats jag skulle få på skrivbordet! Fast jag såg nyss att den går ut hela 39 cm från väggen. Det blir ju väldigt mycket det och om den skulle sitta cirka 10 cm ovanför datorskärmen för att lämna plats för värmen från den, så skulle hyllan vara i vägen en del. Jag skulle säkert slå huvudet i den. Hmmm, det tänkte jag inte på. Hoppsan, nu såg jag att den väger 19 kg! Shit. Får nog bli en annan hylla. Men jag gillade den för den var "ren" i formen liksom.
Den här hyllan kollade jag på igår, mycket tjusig faktiskt men jag vill inte ha vit. Det är för jävla trist med vitt, det är så inspirationsdödande. Dessutom är typ alla mina möbler av furu så det skulle skära sig med vitt. Kan förvisso måla hyllan. Biltema har små provmålningsburkar med färg för typ 15 kr i en massa olika nyanser. Jag skulle ju kunna måla med schabloner...och skruva i krokar så jag kan hänga halsband där. Hmm. Jo, det får nog bli den hyllan faktiskt. Ett par stycken behöver jag nog men jag kan ju börja med att köpa en så kan jag köpa en till senare ifall jag behöver. Hyllplanet är 79 cm långt så där får det ju plats en del och den hyllan går bara ut 19 cm från väggen. Då hamnar den bara en halv centimeter "utanför" datorskärmen så det blir inte lika klumpigt som den andra hyllan. Ja det får bli den hyllan! Får se när pappa kan komma hit med sin slagborrmaskin och fixa upp hyllan. Det är nog bäst om han borrar och sätter i pluggar, han kan sådant. Dessutom har jag ingen borrmaskin. Och jag har redan brutit en nagel. Den gick av inatt efter att den fick en spricka när vi fixade med cykeln. Grrrr.
Fan vad idéer jag får när jag har varit vaken länge. Igår förmiddag när jag precis hade gått och lagt mig så kom jag på en grej som skulle in i boken. Det var en skitkul händelse som jag låg och skrattade åt långt efter att jag hade klottrat ner det på en Post-it. Berättade det för M igårkväll och han tyckte det var hysteriskt kul. Han har börjat bli så himla nyfiken på min bok nu att han tigger om att få läsa det jag har skrivit hittills. När han började be om att få läsa så sa jag först nej men nu ska han faktiskt få det. När han började bli nyfiken på boken för cirka 1 år sedan så hade jag inte så mycket att visa honom, det var mest spridda stycken eftersom jag hoppar fram och tillbaka i handlingen när jag skriver. Jag skriver inte på samma ställe hela tiden utan scrollar upp och ner i Word och byter plats i tidslinjen, lägger till ett par sidor här och där tills händelse 4 smidigt kan gå ihop med händelse 5 och 6, osv. Då underviker jag skrivkramp som jag har stött på förut när jag börjat skriva något. Fick det sist när jag gick i högstadiet och den novellen jag skrev då fick aldrig något slut. Iallafall, igår beställde jag bläck till min skrivare så att jag kan skriva ut allt jag har skrivit hittills så att M kan läsa det. Han har lite svårt för att läsa på en datorskärm ibland, speciellt om det är mycket text, men det går bra att läsa på papper. Sådär får jag också ibland när jag har stirrat på skärmen för länge. Det gör liksom ont i ögonen om man läser länge på skärmen. Är väl för att det är så starkt ljus.
Nähä. Ikea, here I come. ♥ Hoppas jag inte spenderar för mycket pengar nu. Är ju så lätt gjort på just Ikea.
Tech noir
Min cykel blev klar igår! Jag och pappa lyckades få ihop den och det var inte lätt. Inte rent heller: smörjfett från Biltema är så lagom kul för en kvinna att doppa sina nyfixade naglar i. I själva navet på bakhjulet sitter det på vissa cyklar en massa små metallkulor som ska få hjulet att snurra enklare. Så har jag det på min cykel vilket min pappa inte visste när han öppnade navet igår. Alla små metallkulorna ramlade ut och det blev min roliga uppgift att ta reda på dem, rengöra dem i lacknafta (blev hög av lukten) och smörja in dem i smörjfett innan pappa kunde pilla tillbaka dem i navet igen. Det som var felet på cykeln var att bakhjulet var ojämnt, något som man justerar genom att spänna ekrarna. Det är ett finjusteringsjobb som tar lååång tid. Speciellt då min pappa inte visste att min cykel hade en massa sådana där metallkulor i navet i bakhjulet.
När jag sa till pappa att jag inte ville sabba mina naglar så fnös han åt mig som om han aldrig hade hört något så dumt förut. Det måste han ha hört förut: han har faktiskt 3 döttrar och jag är den som är mest lik honom.
Mina syrror kan nada, niente, nicht, om teknik eller hur man fixar något av mekanisk natur, de försöker inte ens lära sig trots att de säkert har det i blodet. Det är istället jag som får fixa sådant, för jag kan. Jag har fått ta bort virus från syrrornas datorer, lärt dem hur deras teknikprylar funkar och ett par gånger har jag skruvat ihop Ikea-möbler åt dem (när deras så kallade manliga pojkvänner gått bet...på Ikea-möbler!!! Finns för fan inget enklare än att skruva ihop sådana). Ibland är det som om mina systrar inte har samma pappa som jag, för så himla haj på tekniska och mekaniska grejer som pappa är så borde syrrorna kunna sådant de med. De, liksom jag, växte upp med pappas Commodore 64 och bilmekning. Istället är det bara jag som verkar vara min fars dotter. Det är så att jag ibland funderar på ifall mina systrar inte är lite korkade när de inte ens klarar av att hitta defrag på sina datorer. Just defrag verkar de ha svårt för. Och att installera ett program...suck och stön. De klarar inte ens de mest triviala sakerna som knappt kräver basickunskaper i datorhantering. Beror det kanske på att de är 70-talister? De kanske är trögare än 80-talisterna? Eller så är mina syrror bara lata av sig som låter lillsyrran eller pappa fixa allt som om de vore 1700-talet och de var adelsdamer. Jag älskar ju inte att få händerna insmorda med olja och smörjfett men jag är inte heller rädd för det. Så länge jag inte bryter en nagel så är det okej. Jag hade säkert kunnat fixa cykeln själv om jag bara hade gett mig fan på det och haft fler verktyg, men jag var ute efter att sno åt mig lite gemenskap med min pappa.
Lillasystern Lady Angel sitter nu på sina höga hästar och firar med att lyssna på favoritlåten från 80-talsfilmen "Terminator".
Döda MS Word
Äh! Förbannade jävla Word. Åh så jag hatar dig jävla idiotprogram! Jag satt och skrek alla fula ord jag kunde komma på när Word helt plötsligt började anmärka på helt vanliga ord som "favoritsolglasögon" och "jeansficka". Det är helt vanliga ord för fan! Och de var inte felstavade. Jag fick högerklicka på varenda ord som Word strök under med rött och välja "lägg till i ordlista" fastän jag VET att jag redan har lagt till en del av dem för flera månader sedan.
Dö, dö, dö, dö, dö, dö jävla Word, DÖÖÖÖÖÖÖ! Önskar ibland att Word inte var ett dataprogram utan hade en fysisk kropp som jag kunde misshandla litegrann. Lite grovt, så det blöder bokstäver och ordnazistiska regler.
Det funkar liksom inte att skriva "Hej jag heter Microsoft Word och är världens mest idiotiska skitprogram, jag är helt sjuk i huvudet och är absolut inte värd de 998 kronorna du betalade för mig." även om det kanske får mig att dra på smilbanden lite. Hade det säkert gjort om jag inte var så förbannad nu.
DÖÖÖÖÖ!!!!
Dö, dö, dö, dö, dö, dö jävla Word, DÖÖÖÖÖÖÖ! Önskar ibland att Word inte var ett dataprogram utan hade en fysisk kropp som jag kunde misshandla litegrann. Lite grovt, så det blöder bokstäver och ordnazistiska regler.
Det funkar liksom inte att skriva "Hej jag heter Microsoft Word och är världens mest idiotiska skitprogram, jag är helt sjuk i huvudet och är absolut inte värd de 998 kronorna du betalade för mig." även om det kanske får mig att dra på smilbanden lite. Hade det säkert gjort om jag inte var så förbannad nu.
DÖÖÖÖÖ!!!!
Vaken hela natten
Tog en promenad förut när klockan var strax före 06.30 och det blev så att jag gick förbi restaurangen jag jobbade på förra sommaren. Städarna börjar ju just 06.30 så jag ville se ifall jag kände igen någon. Ormbunken stod utanför restaurangen och vi pratade en stund. Han har tydligen letat efter mig på Facebook men hade glömt bort mitt efternamn så han hittade mig inte. När jag kom hem igen så addade jag honom till min Facebook, haha. Fast jag undrar jag. Har lite dumma foton på FB, sådana där sexiga foton som man egentligen bara ska visa för vänner, riktiga vänner. Jag kan ju fixa så att Ormbunken bara kan se "limited profile" dock. Det har jag ställt in på några FB-vänner. Det är ju inga nakenbilder jag har men jag visar lite urringning liksom. Jag vill inte ta bort dem men jag vet inte om jag vill att Ormbunken ska se dem. Äsch. Skit i det, han har väl sett några urringningar förut. Dessutom gillar jag honom bara som vän ändå så. Ormbunken är rolig! Har ibland funderat på ifall jag kan gå så långt som att kalla honom tvillingsjäl? Jag tycker han är så lik mig på något sätt, det är något hos honom som är så gammalt liksom. Något så välbekant, som om jag har känt honom i flera, flera år. Och varenda gång jag träffar honom så börjar han med det där snacket. Det gjorde han förra sommaren när vi jobbade också, typ varje dag kom han in i diskrummet eller ut i entrén när jag var där och sa någonting, frågade vad jag tyckte om det, vad var min åsikt osv, innan han gick tillbaka till arbetet.
Han lägger sig till med en förtrolig ton och berättar allt för just mig på ett sätt som säger "jag anförtror mig åt dig". Den där attityden, eller vad man ska kalla det, får jag från många människor. Det verkar som om jag har något som får folk att anförtro sig åt mig. Det gillar jag såklart. Det ger en skön känsla inombords när man får finnas till för en annan människa i en stund då de behöver någon. Man känner sig lite utvald liksom. Sedan får man reda på en hel jävla massa också. Uuuuh vad grejer jag har fått reda på! En del berättar precis allt för mig, som om jag var en präst som kunde ge syndernas förlåtelse (en hel del av det jag får höra kan räknas som just synder...). De kan berätta allt för mig också för jag berättar inte saker vidare. Nix, det stannar hos mig. Möjligtvis har jag någon gång gått så långt och sagt "Jag känner en som gjort si eller så" men inte mer. Inga namn eller ledtrådar till vem det är, och inga specifika grejer. Och aldrig att jag ens nämner något överhuvudtaget inför någon som känner den som anförtrott sig åt mig. Forget about it...
Ormbunken har ändrat på sig lite sedan förra sommaren. Då sa han att han gillade att vara städare, han tyckte det var ett skönt jobb där han hade mycket frihet. Det kommer jag ihåg så himla väl att han sa, för typ samma vecka hade Dots skrivit i ett mail till mig att det var med sådana fraser som folk skapade bortförklaringar och ursäkter till att stanna kvar på ett dåligt jobb där de egentligen inte trivdes. "Börjar att rationalisera sina val och pratar om bra jobbarkompisar och "friheten i jobbet"." så var det han skrev. Då när Ormbunken sa det där förra året, att han tyckte det var ett fritt jobb, så kommer jag ihåg att jag direkt tänkte på vad Dots hade skrivit och att Ormbunken säkerligen var en av dem som snart skulle börja hata sitt jobb. Det sa han idag också, (helt öppet inför 2 andra städare som stod där...hmm, undrar ifall de skvallrar till Chefen som de gjorde på mig???) att han hatade jobbet. Han använde det ordet, "hatar" och sa att han skulle allra helst bara vara arbetslös och slippa göra någonting. Jag kontrade med att säga hur mycket jag tyckte om jobbet (för det gjorde jag, trots allt) och sa att jag blev så ledsen när Chefen inte anställde mig. Ormbunken stirrade på mig som om jag var en alien.
Det är inte så lite orättvist. Ormbunken hatar sitt jobb och jag skulle gladeligen ta hans. I en rättvis värld skulle vi kunna byta. Fast det vette faaaaan om jag skulle orka med den där klimaterie-Margaret Thatcher-åh-jag-är-så-underbart-snäll-och-alla-avgudar-mig-von oben-häxan till områdeschef. Gud så jag avskydde henne! Hon fick mig att börja gråta flera gånger. Om jag tvingades jobba med henne vareviga dag så skulle jag också hata mitt jobb så jag förstår ju förvisso Ormbunken... Chefen var verkligen hemsk. Så hemsk att jag fortfarande tänker att jag ska dansa på hennes grav den dagen hon begravs levande av någon anställd stackare som hon har tryckt ner i skorna en gång för mycket. Fan, jag skulle säkert hjälpa till att gräva ner henne. Ge mig en spade bara.
Nä, nu ska jag sova lite. Är så trött att jag mår illa och ser dubbelt.
Han lägger sig till med en förtrolig ton och berättar allt för just mig på ett sätt som säger "jag anförtror mig åt dig". Den där attityden, eller vad man ska kalla det, får jag från många människor. Det verkar som om jag har något som får folk att anförtro sig åt mig. Det gillar jag såklart. Det ger en skön känsla inombords när man får finnas till för en annan människa i en stund då de behöver någon. Man känner sig lite utvald liksom. Sedan får man reda på en hel jävla massa också. Uuuuh vad grejer jag har fått reda på! En del berättar precis allt för mig, som om jag var en präst som kunde ge syndernas förlåtelse (en hel del av det jag får höra kan räknas som just synder...). De kan berätta allt för mig också för jag berättar inte saker vidare. Nix, det stannar hos mig. Möjligtvis har jag någon gång gått så långt och sagt "Jag känner en som gjort si eller så" men inte mer. Inga namn eller ledtrådar till vem det är, och inga specifika grejer. Och aldrig att jag ens nämner något överhuvudtaget inför någon som känner den som anförtrott sig åt mig. Forget about it...
Ormbunken har ändrat på sig lite sedan förra sommaren. Då sa han att han gillade att vara städare, han tyckte det var ett skönt jobb där han hade mycket frihet. Det kommer jag ihåg så himla väl att han sa, för typ samma vecka hade Dots skrivit i ett mail till mig att det var med sådana fraser som folk skapade bortförklaringar och ursäkter till att stanna kvar på ett dåligt jobb där de egentligen inte trivdes. "Börjar att rationalisera sina val och pratar om bra jobbarkompisar och "friheten i jobbet"." så var det han skrev. Då när Ormbunken sa det där förra året, att han tyckte det var ett fritt jobb, så kommer jag ihåg att jag direkt tänkte på vad Dots hade skrivit och att Ormbunken säkerligen var en av dem som snart skulle börja hata sitt jobb. Det sa han idag också, (helt öppet inför 2 andra städare som stod där...hmm, undrar ifall de skvallrar till Chefen som de gjorde på mig???) att han hatade jobbet. Han använde det ordet, "hatar" och sa att han skulle allra helst bara vara arbetslös och slippa göra någonting. Jag kontrade med att säga hur mycket jag tyckte om jobbet (för det gjorde jag, trots allt) och sa att jag blev så ledsen när Chefen inte anställde mig. Ormbunken stirrade på mig som om jag var en alien.
Det är inte så lite orättvist. Ormbunken hatar sitt jobb och jag skulle gladeligen ta hans. I en rättvis värld skulle vi kunna byta. Fast det vette faaaaan om jag skulle orka med den där klimaterie-Margaret Thatcher-åh-jag-är-så-underbart-snäll-och-alla-avgudar-mig-von oben-häxan till områdeschef. Gud så jag avskydde henne! Hon fick mig att börja gråta flera gånger. Om jag tvingades jobba med henne vareviga dag så skulle jag också hata mitt jobb så jag förstår ju förvisso Ormbunken... Chefen var verkligen hemsk. Så hemsk att jag fortfarande tänker att jag ska dansa på hennes grav den dagen hon begravs levande av någon anställd stackare som hon har tryckt ner i skorna en gång för mycket. Fan, jag skulle säkert hjälpa till att gräva ner henne. Ge mig en spade bara.
Nä, nu ska jag sova lite. Är så trött att jag mår illa och ser dubbelt.
Det är vackrast...
Bloggade jag aldrig igår? Minns inte vad jag gjorde igår. Är det konstigt? Det känns konstigt angående igår för jag vet att jag gjorde en massa men jag minns inte vad. Bloggen hjälper mig inte här eftersom jag aldrig skrev något igår. Hmm. Lördag idag. Snart är det söndag. Alltså var det fredag igår. Vad gjorde jag då? Jag vet att jag inte skrev på boken så det är inte därför jag inte bloggade igår. Inte spelade jag Sims heller. Men vad fan gjorde jag då? Hmm. Vad mystiskt.
Jaja, nu ska jag iallafall öppna Word-filerna till min bok. Eller det är ju bara en av filerna som är själva boken, har en annan fil som är underlaget till den första filen. I underlaget skriver jag ner idéer, händelser och sådant som ska in i boken men som jag inte har lust att utveckla för tillfället. I förrgår när jag skrev på boken så kom jag på en STOR grej som jag hade missat: nämligen tidslinjen i en av huvudpersonernas liv. Den stämde inte i den ordningen som jag hade skrivit det. Disaster... Hade råkat avslöja en stoooor grej alldeles för tidigt! Min bok, den som jag skriver mest på, har några oväntade "twists" i handlingen och en av dem hade jag råkat skriva in på fel ställe.
Det är inte så lätt att skriva bok. Allt måste stämma in i minsta lilla detalj och dessutom passa ihop. Words ordnazistiska regler gör det knappast lättare. Fast egentligen gillar jag när Word säger ifrån, då lär jag ju mig (som att det faktiskt stavas "åtminstone" inte "åtminstonde", "naturligtvis" inte "narturligtvis", "förrän" inte "förren", och "bredvid" inte "brevid" även om jag kan svära på att Word bara jävlades med mig på det sista där...) och jag vill ju lära mig mer.
Fast jag trodde ju faktiskt att jag var fullärd i svenska språket, mitt modersmål, det språk jag har kunnat tala praktiskt taget flytande sedan jag var typ 2 år. Då är det för fan en bedrift att jag inte kan komma ihåg vad fan tempus är! Och adverb får jag anmärkning om också. Man får inte använda ett adverb efter ett verb tror jag Word sa för ett par dagar sedan. Man fick inte ha ett adverb före ett substantiv var det nog. Har förresten märkt att jag får förbannat många fler anmärkningar från Word när jag skriver på laptopen. När jag skriver på stationära datorn så anmärkte Word inte ens på när jag försökte jävlas tillbaka genom att skriva "mej, dej, sej". Jag som trodde jag kunde knipa åt Word där. Gud vad besviken jag blev när Word inte reagerade alls (nu hade väl Sopkvasten roligt åt det). Verkar som om Word 2007 funkar bättre på datorer som har Vista. En grej får jag dock aldrig anmärkning på och det är interpunktion. Ha!
Hmm, vänta. Adverb beskriver ett verb. Tror jag? Vad fan är substantiv då? Finns det inte en ramsa? Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring. Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär. Verb är någonting man gör, till exempel gasa, tuta, kör. Var det så det var? Lågstadiesvenskan...var det meningen att den skulle sitta för resten av livet? Det enda jag minns från svenskalektionerna i skolan (ändå upp till 6an faktiskt) är att jag tyckte det var så elementärt att jag ibland vägrade göra det. Någon utmaning fick jag inte förrän i sjunde klass då vi började med dikter och sådant. Det var då jag lärde mig Pär Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer" utantill.
Jaja, nu ska jag iallafall öppna Word-filerna till min bok. Eller det är ju bara en av filerna som är själva boken, har en annan fil som är underlaget till den första filen. I underlaget skriver jag ner idéer, händelser och sådant som ska in i boken men som jag inte har lust att utveckla för tillfället. I förrgår när jag skrev på boken så kom jag på en STOR grej som jag hade missat: nämligen tidslinjen i en av huvudpersonernas liv. Den stämde inte i den ordningen som jag hade skrivit det. Disaster... Hade råkat avslöja en stoooor grej alldeles för tidigt! Min bok, den som jag skriver mest på, har några oväntade "twists" i handlingen och en av dem hade jag råkat skriva in på fel ställe.
Det är inte så lätt att skriva bok. Allt måste stämma in i minsta lilla detalj och dessutom passa ihop. Words ordnazistiska regler gör det knappast lättare. Fast egentligen gillar jag när Word säger ifrån, då lär jag ju mig (som att det faktiskt stavas "åtminstone" inte "åtminstonde", "naturligtvis" inte "narturligtvis", "förrän" inte "förren", och "bredvid" inte "brevid" även om jag kan svära på att Word bara jävlades med mig på det sista där...) och jag vill ju lära mig mer.
Fast jag trodde ju faktiskt att jag var fullärd i svenska språket, mitt modersmål, det språk jag har kunnat tala praktiskt taget flytande sedan jag var typ 2 år. Då är det för fan en bedrift att jag inte kan komma ihåg vad fan tempus är! Och adverb får jag anmärkning om också. Man får inte använda ett adverb efter ett verb tror jag Word sa för ett par dagar sedan. Man fick inte ha ett adverb före ett substantiv var det nog. Har förresten märkt att jag får förbannat många fler anmärkningar från Word när jag skriver på laptopen. När jag skriver på stationära datorn så anmärkte Word inte ens på när jag försökte jävlas tillbaka genom att skriva "mej, dej, sej". Jag som trodde jag kunde knipa åt Word där. Gud vad besviken jag blev när Word inte reagerade alls (nu hade väl Sopkvasten roligt åt det). Verkar som om Word 2007 funkar bättre på datorer som har Vista. En grej får jag dock aldrig anmärkning på och det är interpunktion. Ha!
Hmm, vänta. Adverb beskriver ett verb. Tror jag? Vad fan är substantiv då? Finns det inte en ramsa? Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring. Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär. Verb är någonting man gör, till exempel gasa, tuta, kör. Var det så det var? Lågstadiesvenskan...var det meningen att den skulle sitta för resten av livet? Det enda jag minns från svenskalektionerna i skolan (ändå upp till 6an faktiskt) är att jag tyckte det var så elementärt att jag ibland vägrade göra det. Någon utmaning fick jag inte förrän i sjunde klass då vi började med dikter och sådant. Det var då jag lärde mig Pär Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer" utantill.
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.
Avbruten
Idag hade jag precis börjat komma in i bokskrivandet när pappa ringde för att fixa min cykel. Det behövde han ha assistans med tydligen så jag fick spendera 4 timmar i källaren med att räcka honom olika verktyg. Sedan var jag sömnig och var på väg att somna när jag äntligen fick sätta mig framför datorn igen. Då ringde M, han hade nyss kommit till jobbet och ville att jag skulle åka hem till honom och kolla ifall han hade glömt låsa dörren. Okej'rå. Åkte hem till honom och han hade faktiskt glömt låsa ytterdörren så det var ju bra att jag kollade. Förstår inte hur man kan glömma det? Jag har aldrig glömt låsa min ytterdörr när jag ska gå hemifrån. När jag var hemma hos M kom jag på att jag nog hade lämnat några papper från körskolan där, testresultaten från teoridel C har varit borta ett bra tag och de har inte dykt upp hemma hos mig när jag letat. Började leta efter mina papper i M's papperslåda som han har i en garderob men där fanns de inte. Letade vidare i ett av köksskåpen där han brukar lägga räkningar och sådant men där fanns de inte heller. Såg dock M's kreditkortsräkning och tittade såklart närmare på vart han hade handlat och han verkar mest bara handla på Maxi eller Konsum förutom en massa internetaffärer och ett par betalningar till fulltiltpoker.com. Man tror man känner någon: jag hade ingen aning om att han spelade poker på nätet.
Tog en paus i letandet och gick ut på balkongen för att röka en cigg och glo in i folks fönster och sedan kom jag av mig för jag märkte att M's krukväxter inte hade vattnats på bra länge, så jag gjorde det. En krukväxt var nästan död. Sedan tittade jag på tv och fyllde diskmaskinen innan jag kom på vad jag egentligen skulle göra. Kunde ändå inte hitta mina papper och efter ett par sms till M så gav jag upp för M skrev att han antagligen hade råkat slänga dem med pappersinsamlingen. Skit. Snodde ett par ciggpaket och en halvfull påse lösgodis av honom som straff och åkte hem.
Får se om han märker något. Nu ska jag ägna mig åt bokskrivandet som lockar på mig.
Tog en paus i letandet och gick ut på balkongen för att röka en cigg och glo in i folks fönster och sedan kom jag av mig för jag märkte att M's krukväxter inte hade vattnats på bra länge, så jag gjorde det. En krukväxt var nästan död. Sedan tittade jag på tv och fyllde diskmaskinen innan jag kom på vad jag egentligen skulle göra. Kunde ändå inte hitta mina papper och efter ett par sms till M så gav jag upp för M skrev att han antagligen hade råkat slänga dem med pappersinsamlingen. Skit. Snodde ett par ciggpaket och en halvfull påse lösgodis av honom som straff och åkte hem.
Får se om han märker något. Nu ska jag ägna mig åt bokskrivandet som lockar på mig.
Skriva
Jag var lite deprimerad igår. Hade varit vaken en kortare evighet och med insomnian känns allting värre. Fast jag kan undra ibland ifall det verkligen känns värre då eller om det är då jag känner på riktigt? Har undrat över det många gånger när jag har läst mina tankar från dagen innan i bloggen eller i dagboken. Igår gick jag och la mig när klockan var ungefär 10 tror jag, men jag somnade aldrig. Slumrade en liten stund bara och sedan var jag pigg igen. Mådde bättre också så jag spenderade resten av dagen i soffan framför min laptop och skrev på boken. Satt där non-stop och skrev till klockan var 18 och jag var trött igen och så somnade jag nog ett par timmar senare vilket var alldeles för tidigt för jag vaknade 02 och var helt utsövd.
Nu har jag alltså varit vaken sedan dess, är lite seg. Var på väg att somna tidigare idag men hindrades av boken. Det hindrade mig från att gå och lägga mig! Jag är ordentligt insugen i skrivandet justnu. Jag öppnade Word-filerna med min bok klockan 07 imorse och började skriva direkt. Har i stort sett bara suttit och skrivit idag. Vansinne. Jag glömmer både tid och rum när jag skriver på boken och det märks på antalet ord: är uppe i 40 149 ord och det är justnu. Så fort jag har postat det här inlägget kommer jag att återvända till bokskrivandet igen. Sömn är så ångestfyllt för mig numera att jag lika gärna kan strunta i det. Jag vill mycket hellre skriva ändå så. Fast idag har det mer känts som om jag inte har kunnat styra det för mina fingrar har jobbat så jävla snabbt.
Kreativiteten vet inga hinder när den flödar fritt. Det är bara att hänga med.
Jävla Word. Blev skitsur när jag nyss såg detta meddelandet från Word: "Beakta "Tjena", det kan ge ett vardagligt eller talspråkligt uttryck i skriven text.". Men, suck och stön! Gissa varför jag använde det ordet då? Det är meningen att det ska låta vardagligt för fan din dumma jävla skitunge till dataprogram. Det är en full tonårskille som hälsar på en tjej i bikini: vad fan ska han säga om han inte får säga "Tjena"?
Nu har jag alltså varit vaken sedan dess, är lite seg. Var på väg att somna tidigare idag men hindrades av boken. Det hindrade mig från att gå och lägga mig! Jag är ordentligt insugen i skrivandet justnu. Jag öppnade Word-filerna med min bok klockan 07 imorse och började skriva direkt. Har i stort sett bara suttit och skrivit idag. Vansinne. Jag glömmer både tid och rum när jag skriver på boken och det märks på antalet ord: är uppe i 40 149 ord och det är justnu. Så fort jag har postat det här inlägget kommer jag att återvända till bokskrivandet igen. Sömn är så ångestfyllt för mig numera att jag lika gärna kan strunta i det. Jag vill mycket hellre skriva ändå så. Fast idag har det mer känts som om jag inte har kunnat styra det för mina fingrar har jobbat så jävla snabbt.
Kreativiteten vet inga hinder när den flödar fritt. Det är bara att hänga med.
Jävla Word. Blev skitsur när jag nyss såg detta meddelandet från Word: "Beakta "Tjena", det kan ge ett vardagligt eller talspråkligt uttryck i skriven text.". Men, suck och stön! Gissa varför jag använde det ordet då? Det är meningen att det ska låta vardagligt för fan din dumma jävla skitunge till dataprogram. Det är en full tonårskille som hälsar på en tjej i bikini: vad fan ska han säga om han inte får säga "Tjena"?
500 miles
Satt vaken inatt. Har mest suttit framför datorn och sett på film eller lyssnat på musik och tänkt. Jag tänker rätt mycket på EB nu. Antar att jag saknar henne. Jag har fäst mig vid EB på något sätt, trots att hon inte kunde hjälpa mig till ett jobb. Hon var så personlig i sin kontakt med mig och det kändes fint och speciellt liksom. Ungefär som kontakten med Dots, B.T.F såklart. Nu är det inte så längre tyvärr, jag har ingen kontakt alls med honom längre. Känns fattigt ibland. Det känns ännu fattigare nu när jag inte kommer träffa EB längre. Även då jag gnällde på henne här i bloggen så känns det tomt nu när jag inte kommer träffa henne mer. Inte ens ett slutmöte blir det såvitt jag vet. Man saknar väl inte kon förrän båset är tomt. Jag hade precis börjat fästa mig vid EB när jag fick reda på att hon inte "ska ha" mig mer. Jag blir väl överflyttad till någon annan antar jag. Förhoppningsvis. Jag kan ju ramla emellan igen, ramla in i en av de där sprickorna i systemet.
Jag undrar om alla dessa handläggare på Arbetsförmedlingen, FSK, och andra ställen, vet om vilken effekt de kan ha på en människa? Hur mycket man kan tycka om en handläggare och börja tro att man nu är i säkra händer, att man kan slappna av litegrann och lämna över ansvaret till någon annan: vet de om det? Man bär sitt liv som en börda som bara blir tyngre för varje år som går. Man möter någon som visar sig vara välvillig, man slappnar av och lämnar gladeligen över lite av bördan till denna människan. Man får leva i trygga händer ett tag. Tills man får reda på handläggaren nu flyttar över dig till någon annan och man måste börja om igen. Leva i den nakna stressen över att man är oduglig till det mesta. Man lever oskyddad och rädd för framtiden, rädd för varje dag som ska komma och gå, och varje dag är en tyst kamp mot ens egna känslor och tankar som verkar jobba hårt på att underminera hela ens värld.
Jag är ofta rädd för att jag ska ta livet av mig. Ibland när jag känner att jag inte orkar kämpa mer känns det som om självmord är den enda vägen ut. Jag antar att det är därför jag fäster mig så lätt vid en del handläggare jag haft genom åren: jag försöker klamra mig fast vid dem som om de kunde rädda mig från mina egna tankar. En annan teori är att jag hela tiden söker efter extraföräldrar som kan ge mig den trygghet jag aldrig hade när jag var barn. Rent psykologiskt stämmer väl den senare teorin in bäst: jag söker ständigt efter trygghet eftersom jag aldrig fick det som barn. Men en kombination av båda teorierna känns rätt det också.
EB gillade jag. Hon var så personlig mot mig. Hon kommer stanna hos mig, i mitt hjärta, tillsammans med:
en polis som kom till mitt hem när jag var 4-5 år när mina föräldrar bråkade,
"Sara" som anade att något var fel när hon kom på hembesök hos mig och min "mamma",
en lärare på min första högstadieskola som verkade veta allt fastän jag aldrig sa något,
kuratorn på min andra högstadieskola som blev den första som fick veta allt,
kuratorn på min tredje högstadieskola som slog larm i sista stund,
psykologen på barnpsyk som började gråta en gång när jag berättade om min barndom,
en socialsekreterare som inte gav upp kampen när jag var 16 år och försökte ta livet av mig,
handläggaren jag hade på soc när jag var 18 som brydde sig så mycket att hon ringde mig på helgerna,
en psykolog som var med och gjorde min FMU,
och Dots.
Spillror
Det verkar som om jag har lättare för att sova på dagen än på natten. Nu gick jag och la mig vid 08 och vaknade för ungefär 1 timme sedan. Ibland undrar jag varför jag ska fortsätta bry mig om det. Varför ska jag fortsätta försöka? Jag verkar ju inte kunna få ordning på sömnen ändå, hur mycket jag än försöker. Sådär känns det med nästan allting numera. Varför ska jag längta efter ett jobb och en utbildning? Varför ska jag vänta på att få komma till en psykolog? Varför ska jag gå och drömma om att skaffa större lägenhet? Jag kommer ändå inte att kunna utbilda mig, jag kommer inte att få något jobb, jag kommer aldrig att ha råd med större lägenhet och den där psykologen verkar vara långt bort.
Drömmar är onödiga. De är farliga. Man tror att man är någon och kan göra något men det fungerar bara i drömmen. Man ska inte drömma. Inte hoppas, inte våga längta, aldrig våga tro. Du är inget, inte ens en spillra av vad du är i dina drömmar.
Drömmar är onödiga. De är farliga. Man tror att man är någon och kan göra något men det fungerar bara i drömmen. Man ska inte drömma. Inte hoppas, inte våga längta, aldrig våga tro. Du är inget, inte ens en spillra av vad du är i dina drömmar.
Typiskt
Jag var duktig idag och tog en promenad när jag började bli trött istället för att gå och lägga mig. Klockan var väl runt 11 när jag kände hur jag började längta efter sängen så jag gick ut till köpcentrat. Köpte en god mjukglass med strössel och handlade lite nödvändigheter innan jag tog bussen in till stan. Ringde på hos min låtsasfarmor men hon var inte hemma så jag gick runt i stan lite innan jag åkte hem. Då var jag rätt så pigg så jag tänkte att det inte var någon fara ifall jag åkte hem, även om det är där min säng står. När jag hade ätit så slocknade jag. Somnade direkt och sov först bara en knappt halvtimme vilket verkade vara tillräckligt för att jag skulle bli pigg igen. När jag vaknade efter tuppluren var jag så pigg att jag tyckte jag kunde ligga kvar i sängen och titta på tv utan risk. Men jag somnade såklart. Somnade och sov tills tv4 visade 22-nyheterna. Skiiiiit.
Det är svårt att inte skämmas när man inte ens kan klara av något så enkelt som att sova. Det känns som en meningslös kamp jag utkämpar varje dag när jag försöker vända rätt på dygnet eller somna i tid på kvällen. Man hatar sig själv när man vaknar när alla andra går och lägger sig. När sömn till slut förknippas med något ångestfyllt som känns fel, ja då vet man att man behöver professionell hjälp illa kvickt.
Det är svårt att inte skämmas när man inte ens kan klara av något så enkelt som att sova. Det känns som en meningslös kamp jag utkämpar varje dag när jag försöker vända rätt på dygnet eller somna i tid på kvällen. Man hatar sig själv när man vaknar när alla andra går och lägger sig. När sömn till slut förknippas med något ångestfyllt som känns fel, ja då vet man att man behöver professionell hjälp illa kvickt.
Juicy
Dagen börjar med huvudvärk för min del. Funderar på om det beror på att jag spelade Sims inatt? Jag har fått huvudvärk rätt ofta den senaste tiden och det verkar ibland ha hängt ihop med att jag spelat Sims. Inatt blev det inte så mycket spelande dock: spelet hängde sig och så dök det upp en ruta där det stod att programmet hade kraschat och nu skulle avslutas. Irriterande. Hade precis hunnit göra en familj, byggt deras väldigt tjusiga hus och börjat spela familjen när spelet hängde sig. Betyder ju att huset är borta nu eftersom jag inte sparade innan jag började spela med familjen i det huset. Familjen borde vara kvar dock, den sparas ju när man har skapat den. Men huset är borta. Fuck, det var ju tjusigt.
Såg om några filmer inatt. Såg Hayden Christensens "Awake" och "Life as a house". Hot little cookie. Undrar varför hans filmer inte har uppmärksammats mer? Visst, killen är het som fan men filmerna är hur bra som helst. Så bra filmer brukar inte gå omärkt förbi liksom. "Life as a house" är ju bara så himla bra, det är absolut den bästa filmen jag sett på flera år. De andra, "Awake" och "Shattered Glass" hade ett par så vääääldigt oväntade twists i handlingen att min haka föll ner. Båda filmerna fick mig verkligen att ropa "VA!!!" liksom. Svårt att skriva om filmerna utan att avslöja handlingen för er som inte har sett dem, men den mest oväntade handlingen hade "Shattered Glass". Såååå jävla oväntat alltså! I did not see that coming, verkligen inte. Grrr...vill diskutera filmen med någon men ingen jag känner har sett den ännu. Visselpaj får lägga på ett kol... Kom igen tjejen, ladda ner de 3 Hayden-filmerna nu, du valde ju att vara groupie till Hayden du också, hahaha. Johnny Depp får se upp, Hayden kommer för att ta över tronen som hetingkung. Fast jag tycker nog att Hayden var allra sötast i "Attack of the clones". Faktiskt. Han är ju verkligen inte mindre het nu men han hade något visst när han var 6-7 år yngre ("Attack of the clones" är från 2002, "Life as a house" från 2001, "Awake" från 2007, och "Shattered Glass från 2003). Hayden hade något oskyldigt i utseendet när han var med i Star Wars första gången, som en liten pojke liksom. Jag brukar inte gilla den looken hos män, snarare tvärtom: jag vill ha karlakarlar, riktiga män, män, män, men hmm. Den där oskyldiga, pojkaktiga looken hos män brukar faktiskt få mig att välja bort de männen. Men ibland fastnar man ändå. Jag antar att Haydens oskyldiga utseende i "Attack of the clones" väcker mina moderskänslor, hahahaha.
Har roat med mig att komma på en lista som Visselpaj kan svara på (haha, du började så låt oss vara totalt tjejiga nu!):
5 kändisar jag gärna skulle vilja vara groupie åt:
1. Johnny Depp får förstaplatsen för han är ju bara sååå-ååå-åååh...
2. Hayden Christensen, får nästan dela förstaplatsen men blir tvåa för han är ack så ung fortfarande. Men ge det några år så har suget i hans blick blivit livsfarligt dock.
3. Kiefer Sutherland, grrr, han kan säkert få mig att morra i 24 timmar.
4. Demi Moore, jag struntar i att jag inte är homo eller bi: hon är så jävla sexig!
5. Anthony Michael Hall, jag står fast vid mitt val! Det är hans händer alltså... En natt med honom skulle ge mig en chans att testa min teori om att ju fulare man, desto bättre i sängen (undrar hur jädra dålig Johnny Depp är då...?).
Märkte ni att Brad Pitt inte var med på listan? Jag tycker faktiskt inte att han är så snygg längre, han har inte åldrats väl. Han var mycket snyggare i "Thelma & Louise". Jag slet fan ut pausknappen på min gamla videospelare när jag pausade i scenen där kameran åker över hans bringa. Då var han helt klart nummer 1.
Fan
Är det ens någon idé att bli irriterad? Vaknade vid 12 och hade då sovit i ungefär 5 timmar. Var så trött att jag satt och slumrade framför datorn så jag gick och la mig igen. Bara för en liten stund. Eller hur... Vaknade för drygt 20 minuter sedan. Undrar om det känns mer normalt om jag struntar i att bli irriterad? Om jag skiter i att det är kväll nu, känns det bättre då?
Ännu en
Jag visste det! Nu har ännu en kändis dött. De dör aldrig en i taget utan nästan alltid i par om 2 eller fler. Först var det Michael Jackson och Farrah Fawcett den 25 juni och nu har John Hughes dött. Igår enligt IMDB. Giganterna dör alltid för tidigt alltså.
John Hughes producerade ju "The Breakfast Club" bland andra. Fuck, det är min favoritfilm. Den är genial helt enkelt. Har den både på dvd och vhs och har ramat in vhs-omslaget. Så mycket älskar jag den filmen: fan jag har inte ens Michael Jackson på väggarna och honom avgudar jag för alltid. Men "The Breakfast Club" har jag på min vägg. Så bra är den. En liten jämförelse bara.
John Hughes producerade ju "The Breakfast Club" bland andra. Fuck, det är min favoritfilm. Den är genial helt enkelt. Har den både på dvd och vhs och har ramat in vhs-omslaget. Så mycket älskar jag den filmen: fan jag har inte ens Michael Jackson på väggarna och honom avgudar jag för alltid. Men "The Breakfast Club" har jag på min vägg. Så bra är den. En liten jämförelse bara.
Öööh
Idag har det bara varit för jävla varmt. Öööh, försvinn jädra hetta! Luften är alldeles för varm för att andas in. Funderar på att börja röka mentolcigg för att få lite svalkande känsla i lungorna. Fast då måste jag väl börja dricka Shandy också (hälften öl hälften 7up...bläää). Jag som är utan cykel nu också, skit. Att bara gå till Ica är otroligt uttröttande i denna hettan. Gick dit förut och förbannade min cykel när jag kände hur svettdropparna rann på min rygg. När man cyklar så blir man ju svalkad av vinden.Men när man går en liten kort bit till närmaste Ica så steks man långsamt. Känner mig helt handikappad utan min cykel men nu har pappa hittat den där ekerspännaren han letade efter så min cykel borde vara fixad nästa vecka.
Var på date igår. Med M såklart, vem annars? Är ju inte intresserad av någon annan än honom. Daten gick bra, he got lucky, haha.
Var på date igår. Med M såklart, vem annars? Är ju inte intresserad av någon annan än honom. Daten gick bra, he got lucky, haha.
Oj vad jag sov
Jag var igång igår. Städade nästan hela köket vilket behövdes. Diskade, dammsög, moppade golv och torkade av skåpen. Gick ut med den enorma pappersinsamlingen också (hittade en postorderkatalog från våren 2006!!!). Jag hade tänkt mig att jag skulle fortsätta men det blev inte så, somnade när klockan var runt 17 och sooooov tills strax efter 05. Det är en mycket tillfredsställande känsla att både ha städat och kunnat sova och vända rätt på dygnet. Mycket skönt!
Drömde något om Stephen Hawking också. Tror jag träffade honom och diskuterade något. Hm, står på Wikipedia att han är ateist. Världens smartaste man tror inte att det finns en Gud. Antar att han borde veta, haha.
Helt vanliga funderingar
Äh, nu var jag vaken hela natten igen. Jag fastnade i den väldigt intressanta sysslan med att ladda ner och titta på filmer. Jag verkar hitta många bra filmer på sista tiden. En film som jag nyss såg nu på morgonkvisten var "Life as a house" med bland andra Kevin Kline och Hayden Christensen. Otroligt bra film! Har sett flera av hans filmer den senaste tiden: "Shattered Glass", "Awake", "Jumper", "Virgin Territory". Den sista var sådär men de andra var förvånansvärt bra. Fast "Jumper" saknade en del, verkade som om de hade klippt bort typ 1 timme av storyn för den slutade så abrupt. "Life as a house", "Awake" och "Shattered Glass" är nog bland de bästa filmerna jag sett.
Har fått en liten crush på Hayden Christensen nu...började med att jag såg Star Wars-filmerna förra veckan och sedan ville jag se mer. Gud vad vacker han är alltså, det gör ont i ögonen när man ser honom. Skulle jag träffa en så snygg man i verkligheten så skulle jag bli blyg faktiskt. Att träffa så snygga män i verkligheten är otroligt irriterande: de vet ju att de ser enormt bra ut, det syns på dem att de vet att de är sagolikt snygga och att alla tycker det och det är irriterande. De uppför sig oftast som han den där som har Postkodsmiljonären, vad heter han? Rickard Sjöberg! Han vet ju helt klart om att han är så vacker att det gör ont att titta på honom och han verkar utnyttja det genom att spänna sina otroligt vackra ögon i folk. Jag dejtade en kille för några år sedan som var sådär drop dead gorgeous och det funkade liksom inte. Han var för jävla snygg, jag blev nervös av det. Han hade så enormt vackra ögon att jag blev jätteblyg varje gång han tittade på mig och det går ju inte för sig att jag är undergiven i ett förhållande. Nej, nej. Han var förresten inte så bra i sängen heller... Efter honom så dejtade jag en kille som var rätt ful men helt jävla underbar i sängen.
Det kanske är det som är grejen? Vrålsnygga män = dåliga på att dansa vågrät mambo, normalsnygga män = bra mellan lakanen, och fula män = fabulous fucks? Fast det stämmer inte alls in på M. Han är jättesnygg och får mig att skrika i sängen. Och alla andra ställen vi sexar på. Fast han är inte sådär vrål-vrålsnygg. M är helt klart en heting-geting men inte en sådan där irriterande snygg man som Hayden Christensen. Det gör ju verkligen ont att titta på honom för har är ju bara sååå snygg (likaså Johnny Depp). Jag blir inte blyg av M's snygghet. Iallafall inte nu längre, haha. Jag var det i början då när han raggade på mig och det var därför jag inte raggade tillbaka. Jag blev för nervös helt enkelt. Hahaha, faktiskt: första gången jag såg honom så tyckte jag att M var så snygg att jag blev illamående av nervositet. Jag gillar inte när jag blir blyg, då blir jag undergiven och det tycker jag inte om. Det är jag som ska ha den sexuella makten annars funkar det inte. Tror jag var runt 20-21 år innan jag kände att det var jag som hade den sexuella makten över männen. Nu för tiden känner jag verkligen att jag har det. Låter det divigt och bimboaktigt? Hmm, är faktiskt inte så jag menar det. Jag bara känner att jag har den makten över männen. Jag antar att det är därför man ser rätt många snygga tjejer tillsammans med fula killar.
Det är ju också ett sätt för kvinnor att skaffa sig makt. Ett väldigt lätt sätt. Hehe.
Har fått en liten crush på Hayden Christensen nu...började med att jag såg Star Wars-filmerna förra veckan och sedan ville jag se mer. Gud vad vacker han är alltså, det gör ont i ögonen när man ser honom. Skulle jag träffa en så snygg man i verkligheten så skulle jag bli blyg faktiskt. Att träffa så snygga män i verkligheten är otroligt irriterande: de vet ju att de ser enormt bra ut, det syns på dem att de vet att de är sagolikt snygga och att alla tycker det och det är irriterande. De uppför sig oftast som han den där som har Postkodsmiljonären, vad heter han? Rickard Sjöberg! Han vet ju helt klart om att han är så vacker att det gör ont att titta på honom och han verkar utnyttja det genom att spänna sina otroligt vackra ögon i folk. Jag dejtade en kille för några år sedan som var sådär drop dead gorgeous och det funkade liksom inte. Han var för jävla snygg, jag blev nervös av det. Han hade så enormt vackra ögon att jag blev jätteblyg varje gång han tittade på mig och det går ju inte för sig att jag är undergiven i ett förhållande. Nej, nej. Han var förresten inte så bra i sängen heller... Efter honom så dejtade jag en kille som var rätt ful men helt jävla underbar i sängen.
Det kanske är det som är grejen? Vrålsnygga män = dåliga på att dansa vågrät mambo, normalsnygga män = bra mellan lakanen, och fula män = fabulous fucks? Fast det stämmer inte alls in på M. Han är jättesnygg och får mig att skrika i sängen. Och alla andra ställen vi sexar på. Fast han är inte sådär vrål-vrålsnygg. M är helt klart en heting-geting men inte en sådan där irriterande snygg man som Hayden Christensen. Det gör ju verkligen ont att titta på honom för har är ju bara sååå snygg (likaså Johnny Depp). Jag blir inte blyg av M's snygghet. Iallafall inte nu längre, haha. Jag var det i början då när han raggade på mig och det var därför jag inte raggade tillbaka. Jag blev för nervös helt enkelt. Hahaha, faktiskt: första gången jag såg honom så tyckte jag att M var så snygg att jag blev illamående av nervositet. Jag gillar inte när jag blir blyg, då blir jag undergiven och det tycker jag inte om. Det är jag som ska ha den sexuella makten annars funkar det inte. Tror jag var runt 20-21 år innan jag kände att det var jag som hade den sexuella makten över männen. Nu för tiden känner jag verkligen att jag har det. Låter det divigt och bimboaktigt? Hmm, är faktiskt inte så jag menar det. Jag bara känner att jag har den makten över männen. Jag antar att det är därför man ser rätt många snygga tjejer tillsammans med fula killar.
Det är ju också ett sätt för kvinnor att skaffa sig makt. Ett väldigt lätt sätt. Hehe.
Drömmar och minnen
Gäsp... Vaknade för en liten stund sedan. Det var så skönt att få sova ut ordentligt så jag struntar i att bli sur. Fick sova lite drygt 12 timmar, mycket skönt. Jag drömde om EB inatt. I drömmen var jag ledsen för att hon inte hjälper mig mer, och det är jag ju på verkligheten också men i drömmen var jag riktigt jätteledsen och kände mig helt övergiven. Jag antar att den drömmen bottnar i att jag har så lätt för att ty mig till en del handläggare jag har haft genom åren. Speciellt EB och Dots tydde jag mig till (och gör väl det fortfarande, jag vill inte släppa taget liksom), och en handläggare på FSK som jag nu inte kommer på vad hon hette. Det fanns en tant från socialen som jag tydde mig till när jag var barn och hon var en av de få som förstod att allt inte stod rätt till. Tror hon hette Sara någonting, det var ett dubbelnamn tror jag. Eller om hon kanske bara använde båda sina förnamn, jag vet inte. Iallafall, henne kommer jag ihåg väl. Hon är en av de få som kommer stanna kvar i mitt minne. Hon försökte på riktigt liksom och hon förstod att det inte stod rätt till hrmma hos min "mamma". Men den där Sara, om hon nu hette det, gjorde aldrig något åt det. Har något svagt minne av att hon var vikarie faktiskt, kanske var därför hon inte följde sina misstankar.
Ååååh...ge mig!
Undrar hur bra det är att spela The Sims 2 i totalt 25 timmar med bara 4 timmars paus emellan? Hmm? Slutade spela nyss och märkte att jag var så trött att jag inte kunde resa mig ur fåtöljen. Hur bra är det? Faaarligt spel... Jag höll mig vaken i 29 timmar bara för att få simsa. The Sims är ett faaaarligt spel. Om ni som läser detta inte redan simsar så börja inte. Tro mig: ni vill inte börja. Att spela Sims är som att sugas in i simvärlden och fastna där både ofrivilligt och frivilligt på samma gång. Man vet att man är fast i spelet och man vet att man kan sluta fast ändå inte. Och när man håller sig vaken: när man undviker att gå och lägga sig bara för att få spela Sims...ja då är det...ja det är inte bra alls. Inte bra alls... Jag antar att det som fascinerar mig mest med simvärlden är att jag är deras Gud. Jag styr dem totalt och det är en tillfredsställande känsla när mitt eget liv nästan alltid ligger helt och hållet i andras händer. Fast helt och hållet Gud är jag ju inte för simmarna. En av dem dog och det kunde jag inte förhindra. Teologiska tankar i simvärlden... Jag byggde faktiskt en kyrkogård till simmen som dog för fler kommer väl att dö antar jag.
Jag är så beroende av spelet att jag till och med kollar på Youtube-videos av hur man bygger hus med en grund. Det har jag inte fått kläm på ännu och jag försöker hålla mig från att fråga Michelinen (simsexpert) om hur allt funkar. Hon har väl bättre saker för sig liksom. Jag har thesims2.com bland internetfavoriterna för där finns det grejer att ladda ner... Oj, oj vad grejer. Kan man ladda ner en Ford Mustang? Ååååh...ge mig! En ny cool simdator? Ååååh...ge mig! Nya sminkningar? Ååååh...ge mig! Samma hemsida har även en onlineshop där man kan köpa downloadexpansioner. Är expansionen Studentliv 60 kr billigare här än hos cdon.com? Åååååh...ge mig! Prylpaketet Tonårsprylar? Ååååh...ge mig!
Gud hjälpe mig om jag klickar mig in på fansites där det finns downloads gjorda av andra simberoende. Ååååh...ge mig! Ge mig allt!
Det är en ny slags porr. Enda skillnaden är att det inte är förutsägbar story i The Sims.
Jag är så beroende av spelet att jag till och med kollar på Youtube-videos av hur man bygger hus med en grund. Det har jag inte fått kläm på ännu och jag försöker hålla mig från att fråga Michelinen (simsexpert) om hur allt funkar. Hon har väl bättre saker för sig liksom. Jag har thesims2.com bland internetfavoriterna för där finns det grejer att ladda ner... Oj, oj vad grejer. Kan man ladda ner en Ford Mustang? Ååååh...ge mig! En ny cool simdator? Ååååh...ge mig! Nya sminkningar? Ååååh...ge mig! Samma hemsida har även en onlineshop där man kan köpa downloadexpansioner. Är expansionen Studentliv 60 kr billigare här än hos cdon.com? Åååååh...ge mig! Prylpaketet Tonårsprylar? Ååååh...ge mig!
Gud hjälpe mig om jag klickar mig in på fansites där det finns downloads gjorda av andra simberoende. Ååååh...ge mig! Ge mig allt!
Det är en ny slags porr. Enda skillnaden är att det inte är förutsägbar story i The Sims.
Paranoia
Blev lite nyfiken för en stund sedan så jag kollade Nortons aktivitetslogg. Det brukar aldrig finnas något hot där men jag kollar med jämna mellanrum ändå. Det är intressant att se hur Norton jobbar utan att jag märker det. Nu fanns det hot loggade: runt 06.30 försökte en dator komma in i min dators systemfiler 9 gånger. Samma dator varje gång (samma IP-nummer) blev blockerad av Norton var 30:e sekund 9 gånger innan den tydligen slutade försöka. Rätt coolt men hu vad nojjig jag blev! Jag blev så nojjig att jag nu bloggar från min laptop fastän det knappast är någon risk. Det där IP-numret som visades i Nortons logg spårade jag och det visade sig vara en dator i Singapore. En stund senare satt jag och stirrade på uTorrent-fönstret och hade liksom fastnat med blicken som råkade falla på listan med IP-nummer och landsflaggorna. Där stod samma IP-nummer som hade blockerats av Norton från att komma in i min dator. Den där datorn/IP-numret seedade jag en film åt just då så jag tog bort den filen från uTorrent. Det där är paranoia nu för tiden.
Förr i tiden, för inte så fasligt många år sedan, nojjade folk över reporäntan och andra "riktiga" saker. Nu nojjar man över datorn. Tänk om den krashar? Tänk om den får virus? Vi lever hela våra liv på internet och genom datorer. Förr i tiden kunde man få reda på massor om en person genom att kolla i personens plånbok. Har han foton på folk som han inte är släkt med? Tyder på en bra och stabil kille, förmodligen en klängig romantiker. Har han ett enda foto som är av hans mamma? Spring för livet...han har moderskomplex. Har han foton på exflickvännen? Fy...dumpa fort som fan. En bild på prinsessan Leia/Carrie Fisher iklädd metallbikini? Suck...försök inte ens få ordning på den killen om han fortfarande trånar efter den fiktiva kvinnan som dessutom i den scenen har en kedja runt halsen.
Det där är ingenting jämfört med vad man kan hitta i personens dator. Inscannade foton från hans barndom? Datanörd som knappt lever ett liv utanför datorvärlden. Har han över 100 gigabyte med nedladdade filmer och The Pirate Bay i internetfavoriterna? Snåljåp som inbillar sig att han är en rebell. Redtube bland internetfavoriterna? Porrtönt som är för snål för att köpa porrfilmer. MSN's konversationslogg och över 20 kontakter i messenger? Han har antagligen bara internetvänner. Lagligt införskaffade program? Proper kille som låtsas att han är en fin och trygg karlakarl men som gömmer sig genom att köpa program istället för att så enkelt kunna ladda ner det: han döljer något. Medlem på fler än 10 communitys? Han är uttråkad och har få vänner, antagligen för att han är en sådan enorm datanörd.
Kolla datorn och upptäck vad du är för typ.
Vad är då jag för typ om man kollar mina datorer? Hmm: lagligt Norton, Office, Vista och XP = jag tycker det känns säkrare att betala för det, speciellt Norton.
Mina datorer är inte värstingdatorer = jag lever inte hela mitt liv genom dem.
Jag har 2 datorer = datanöööörd.
Videomappen på min externa hårddisk är 192 gigabyte stor = jag är hagalen.
Musikmappen på den externa hårddisken innehåller 8339 låtar = jag är hagalen.
Programmet uTorrent ligger i autostarten = jag vet aldrig när jag blir hagalen.
Bland internetfavoriterna finns: onlinebutiker = jag tycker om att titta på saker utan att bli störd av "Vill du ha hjälp?", 5 communitys = lagom, sidor för att kolla upp folks inkomst och IP-nummers plats = jag gillar att göra research om folk jag träffar på utan att för den sakens skull någonsin använda den infon, Statistiska Centralbyrån, Wikipedia och IMDB = jag gillar onödig info, Lexin = jag gillar språk. Dock har jag inte The Pirate Bay bland internetfavoriterna = jag vill inte erkänna att jag är hagalen.
Jag vet hur man spårar ett IP-nummer genom kommandotolken = jag tycker det är kul att lista ut vart folk befinner sig och se hur paranoida de är (dvs hur många routers och proxys de sitter bakom).
Jag vet hur man krypterar en fil = avkomma till en programmerare.
Allt jag kan om datorer och internet har jag lärt mig på egen hand = jag är fan född på 80-talet.
Jag har 19 Word-filer på datorn som är säkerhetskopierade till laptopen, externa hårddisken och mitt USB-minne = jag är kreativ och skriver hela tiden och vill inte att filerna ska försvinna.
Hmmm. Länge leve datorer och internet.
Förr i tiden, för inte så fasligt många år sedan, nojjade folk över reporäntan och andra "riktiga" saker. Nu nojjar man över datorn. Tänk om den krashar? Tänk om den får virus? Vi lever hela våra liv på internet och genom datorer. Förr i tiden kunde man få reda på massor om en person genom att kolla i personens plånbok. Har han foton på folk som han inte är släkt med? Tyder på en bra och stabil kille, förmodligen en klängig romantiker. Har han ett enda foto som är av hans mamma? Spring för livet...han har moderskomplex. Har han foton på exflickvännen? Fy...dumpa fort som fan. En bild på prinsessan Leia/Carrie Fisher iklädd metallbikini? Suck...försök inte ens få ordning på den killen om han fortfarande trånar efter den fiktiva kvinnan som dessutom i den scenen har en kedja runt halsen.
Det där är ingenting jämfört med vad man kan hitta i personens dator. Inscannade foton från hans barndom? Datanörd som knappt lever ett liv utanför datorvärlden. Har han över 100 gigabyte med nedladdade filmer och The Pirate Bay i internetfavoriterna? Snåljåp som inbillar sig att han är en rebell. Redtube bland internetfavoriterna? Porrtönt som är för snål för att köpa porrfilmer. MSN's konversationslogg och över 20 kontakter i messenger? Han har antagligen bara internetvänner. Lagligt införskaffade program? Proper kille som låtsas att han är en fin och trygg karlakarl men som gömmer sig genom att köpa program istället för att så enkelt kunna ladda ner det: han döljer något. Medlem på fler än 10 communitys? Han är uttråkad och har få vänner, antagligen för att han är en sådan enorm datanörd.
Kolla datorn och upptäck vad du är för typ.
Vad är då jag för typ om man kollar mina datorer? Hmm: lagligt Norton, Office, Vista och XP = jag tycker det känns säkrare att betala för det, speciellt Norton.
Mina datorer är inte värstingdatorer = jag lever inte hela mitt liv genom dem.
Jag har 2 datorer = datanöööörd.
Videomappen på min externa hårddisk är 192 gigabyte stor = jag är hagalen.
Musikmappen på den externa hårddisken innehåller 8339 låtar = jag är hagalen.
Programmet uTorrent ligger i autostarten = jag vet aldrig när jag blir hagalen.
Bland internetfavoriterna finns: onlinebutiker = jag tycker om att titta på saker utan att bli störd av "Vill du ha hjälp?", 5 communitys = lagom, sidor för att kolla upp folks inkomst och IP-nummers plats = jag gillar att göra research om folk jag träffar på utan att för den sakens skull någonsin använda den infon, Statistiska Centralbyrån, Wikipedia och IMDB = jag gillar onödig info, Lexin = jag gillar språk. Dock har jag inte The Pirate Bay bland internetfavoriterna = jag vill inte erkänna att jag är hagalen.
Jag vet hur man spårar ett IP-nummer genom kommandotolken = jag tycker det är kul att lista ut vart folk befinner sig och se hur paranoida de är (dvs hur många routers och proxys de sitter bakom).
Jag vet hur man krypterar en fil = avkomma till en programmerare.
Allt jag kan om datorer och internet har jag lärt mig på egen hand = jag är fan född på 80-talet.
Jag har 19 Word-filer på datorn som är säkerhetskopierade till laptopen, externa hårddisken och mitt USB-minne = jag är kreativ och skriver hela tiden och vill inte att filerna ska försvinna.
Hmmm. Länge leve datorer och internet.
Varföööör
Åh nej...varför! När klockan var ungefär 9 eller 10 så var jag trött igen. Gick och la mig och satte mobilalarmet på 12 och klockradion på 12.30. Kommer ihåg att jag vaknade och var helt klarvaken och kände mig utvilad liksom, men sedan måste jag somnat om för jag vaknade nu. Blev helt fylld av ångest när jag såg vad klockan var. Usch, fy. Sova är dåligt. Fy, fy, fy.
Jag tror jag håller på att utveckla ett nytt hinder eller vad man ska kalla det. Ibland när jag har vänt på dygnet och ska sova lite på dagen så har jag legat i sängen och blivit illamående när jag tänkt att jag inte får vakna för sent. Jag mår inte illa varje gång men det är liksom för ofta för att vara relaterat till något annat än ångest. Fy fan. Jag behövde en psykolog för länge sedan och nu får jag vänta minst 3 månader till på en. Gode Gud, hjälp mig.
Jag tror jag håller på att utveckla ett nytt hinder eller vad man ska kalla det. Ibland när jag har vänt på dygnet och ska sova lite på dagen så har jag legat i sängen och blivit illamående när jag tänkt att jag inte får vakna för sent. Jag mår inte illa varje gång men det är liksom för ofta för att vara relaterat till något annat än ångest. Fy fan. Jag behövde en psykolog för länge sedan och nu får jag vänta minst 3 månader till på en. Gode Gud, hjälp mig.
Jävla nattfjäril
Var precis på väg att somna inatt när något kröp på mig. Tände lampan i vild panik och hann se en nattfjäril flyga iväg från min arm. Jag hade inte lust att jaga efter den för jag var trött och ville hellre försöka vända rätt på dygnet. Hann precis börja slumra in när nattfjärilen började krypa på mig igen. Jag vifta bort den och slumrade till igen när samma jävla nattfjäril började krypa på min kind. Sådär höll det på i minst ett par timmar innan jag till slut somnade. Och vaknade igen av att nattfjärilen kröp på min näsa. Jag blev fly förbannad, slet av mig täcket och tände alla lampor och började jaga efter nattfjärilen med ett glas och en tidning. Det där jävla krypet satte sig såklart i taket och struntade i att jag stod och svor åt den. Efter någon timmes jakt efter nattfjärilen lyckades jag fånga den för några minuter sedan. Nu sitter den under glaset och surrar åt mig och där får den sitta. Jävla kryp. Jag var för fan trött och hade kunnat sova och därmed vända rätt på dygnet. Nattfjäril från helvetet! Döööö!
Och nu är jag såklart pigg. Det är så himla typiskt alltså. Fan.
