Agree to disagree?
Grrr, nu är jag sur alltså!
Ringde nyss pappa. Jag ville inget särskilt, tänkte bara fråga hur han hade det och om han hade fått mitt grattiskort. Han fyllde år nyligen och jag skickade kort, men det har han tydligen inte fått. Konstigt eftersom jag skickade det i tisdags. Är väl jävla posten som fuckat upp igen. Jag beställde lite grejer från cdon.com, också i tisdags, och det skickades från deras lager lika snabbt som alla andra gånger jag har beställt från cdon.com, dem kan man verkligen lita på. Men posten har fuckat upp med mitt paket. Har spårat kollinumret och paketet kom till Göteborg i onsdags men inte fanken har det kommit därifrån sedan dess. Jag borde ju ha fått paketet innan helgen men när jag spårade kollinumret både i torsdags och i fredags så stod det att paketet fortfarande var i Göteborg. Är väl kanske något skit med SJ som gör att mitt paket sitter fast i Göteborg, kan gissa på att grattiskortet till pappa också sitter fast där.
Iallafall...
Ringde pappa och småpratade lite och så sa han att jag skulle gå in på SvtPlay och kolla ett klipp på Benny Anderssons Orkester och någon Helen Sjöholm. Hähähä, det jag har hört av deras musik var inget jag rockade loss av direkt... Det är inte i min smak liksom så jag är inte speciellt intresserad av det. Jag gillar dessutom inte Svt vilket jag också sa till pappa, och som han också borde veta eftersom jag har ogillat Svt i åratal nu, och då verkade det som om pappa typ tog illa upp av att jag tycker som jag tycker. Han sa att jag var som "de där" muslimerna som får för sig att avsky saker till höger och vänster, sådär kunde jag väl inte hålla på och ogilla utan anledning.
Bla, bla, bla...
Det är fan hemskt vilka fördomar han har! Pappa har aldrig haft speciellt normalt empatisk människosyn, men fy fan vad han har utvecklat fördomar på äldre dagar! Han är så himla tjurskallig alltså! Jag ogillar Svt eftersom de är falska. Eller, okej, eftersom JAG tycker de är falska. Det är min åsikt om Svt. De påstår att de är politiskt oberoende, att de inte håller med något parti överhuvudtaget, och jag tycker att de är precis tvärtom. Hela jävla Svt är vänstervridna och det är ibland väldigt tydligt, speciellt i politiska debatter på tv och i typ alla programmen på radio. Därför bojkottar jag Svt. De smyger in vänsterbudskap i varje program och är så fula att de tar betalt av alla som har tv, samtidigt som de skryter om att de är sååååå politiskt neutrala och intressanta för alla människor oavsett ålder, bakgrund, utbildningsnivå, osv. De vill ju dessutom få det som så att alla som har internet och dator ska tvingas betala tv-avgiften också och det för att Svt har gjort vaddå...? Jo, lagt ut sina program på internet och medvetet gjort programmen tillgängliga för alla som har internet och dator, men inte tv... FULT!
Så därför hatar jag Svt, Radiotjänst och Sveriges Radio. Jag betalar inte tv-avgift sedan några år tillbaka, och jag är också så pass ärlig att jag inte heller tittar på Svt. Jag undviker dem medvetet eftersom jag inte vill betala för det.
Så där fick jag höra av pappa att jag inte har någon anledning att ogilla Svt eftersom det "alltid är jättebra" program där. Pfft. Att pappa själv typ tre minuter innan Svt-tjafset sa att han vägrade skaffa Facebook eftersom han inte ville bli "en sådan där" (vad det nu innebär) är tydligen en åsikt han ska få ha ifred men jag får inte ha min åsikt om Svt ifred.
Han är så himla tjurskallig.
Smygrasist också. Han har verkligen fått för sig att alla muslimer är som de där arga flaggbrännande muslimerna på tv-nyheternas rapporter. Pfft. Är ju knappast en bra beskrivande bild av muslimer... Liksom, hur skulle vi svenskar uppfattas ifall folk från andra länder bara såg oss när det är matcher mellan Bajen och AIK...?
Feel me
Angående M och krånglet med honom ja, jag har inte haft fullt upp med att hämta mina kläder och grejer från hans lägenhet, har däremot haft fullt upp med att bråka med M på sms. Jag har inte fått speciellt mycket tid att hämta mina grejer eftersom M smsade och sa att han behövde mer tid på sig att packa, trots att vår deal var att han skulle hålla sig borta från och med 15:e januari så att jag sedan kunde ta mina grejer i lugn och ro. Men M smsade den 12:e och skrev att han behövde mer tid så nya dealen blev 23:e januari, alltså i måndags. Då smsade han såklart igen och ville ha några dagar till men jag blev förbannad och sa att han skulle hålla sig borta från lägenheten idag, 26:e, för jag vill ha mina grejer. Han skrev tillbaka och sa att jag skulle hinna hämta mina saker ändå för nye hyresgästen (som M sagt skulle flytta in 1:a februari) blev inte godkänd av värden, och näste person på tur kan inte flytta in förrän tidigast i mars, så jag kommer ha gott om tid. Då hade jag dock ingen lust att vänta så jag fick M att lova att hålla sig borta från lägenheten idag så att jag kunde hämta åtminstone en del av mina saker. Så sagt och gjort, M lovade att hålla sig borta mellan klockan 12 och 18 idag.
Så idag har jag äntligen hämtat min laptop!
Jag var där i typ fem minuter enbart för laptopen. Hade tänkt att vara där längre, tills åtminstone klockan 17, och leta fram några smycken och kläder som jag vet ska vara hos M, men när jag kom dit så tyckte jag det var så obehagligt på något sätt. Jag visste ju att M inte var där och att han inte skulle hoppa fram bakom en dörr och börja bråka för innan jag kom dit så ringde jag hans granne, vår medlare, och bad henne kolla ifall han öppnade när hon ringde på dörren och det gjorde han inte. Grannen sa dessutom att hon mött M i trapphuset en stund innan jag ringde och då hade han sagt att han skulle gå runt på stan medan jag var i lägenheten och hämtade grejer, så jag visst ju helt säkert att han inte var i lägenheten när jag kom dit. Men det kändes obehagligt ändå.
Jag kände liksom av honom ändå. Kände att han nyss hade varit där. Hans lukt fanns liksom där, överallt. Kaffebryggaren var avstängd men fortfarande kokhet och det var så tydligt att han alldeles precis nyss hade varit just där. Det kändes som om hans tankar fortfarande fanns kvar där i lägenheten tillsammans med både hans kroppsvärme och lukt.
Så fort jag kom in så kände jag allt det där så jag gick bara en snabb runda i lägenheten och tittade efter mina grejer, såg bara ett par örhängen och laptopen och tänkte att jag skulle leta efter alla andra grejer men stod inte ut med den där obehagliga känslan. Jag försökte verkligen skärpa till mig och strunta i den faktiskt helt obefogade obehagskänslan, men jag kunde fan inte. Så det blev bara örhängena och laptopen jag tog idag. Smsade M på bussen hemåt sedan, skrev att när han hittar något som är mitt medan han packar så ska han bara lägga det i en hög så kommer jag och hämtar det när han är klar. Han verkade förvånad men skrev att det gick bra.
Hela vägen hem och ända sedan dess har jag gått och funderat på varför det kändes så obehagligt när jag var i hans lägenhet idag. Jag vet ju att M inte är "misshandlaochjävlasmedex"-typen, långt ifrån, och på senare tid så har vi kunnat ha en ganska så städad kontakt med varandra utan att störa hans stackars granne som fick leka fredsmäklare i början. Visserligen hörs vi bara av på sms nu men ändå, vi verkar kunnat komma överens rätt okej så det finns absolut ingen anledning till att jag tyckte det var så obehagligt idag.
Är lite skumt.
(Och ja jag inser hur dubbelt det är att i förra inlägget klaga på att en pizzeriachef avfärdar mig på grund av just en dålig känsla, och att jag i nästa inlägg skriver hur jag själv får en känsla som helt går emot mina planer och som jag vet är obefogad men jag litar på den ändå. Men sammanhangen är jävligt olika. Tycker fortfarande pizzeriachefen var knasig som inte ens lät mig provjobba bara för att han inte fick "rätt" känsla av mig.)
Jobb?
Blaaaa. Hur mycket har hänt sedan sist? Ptjae, typ en massa.
Den där intervjun med jobbcoachen/Eric Saade (hahaha) gick trots mina förvirrade fuckups rätt bra. Jag bestämde mig att helt enkelt bara spela cool och låtsas som ingenting när jag träffade honom, och det gick bra. Mötet med jobbcoachen verkade gå bra, han var trevlig och sådär, fick reda på i efterhand att han har jobbat som handläggare på soc tidigare men nu startat eget, vilket gjorde att jag slappnade av litegrann. Jobbar man på soc så möter man ju en hel del förvirrade människor så jag lyckades nog smita undan med mina vardagsidiotier där utan att han tog illa upp för att jag var otrevlig i telefonen den där tisdagen...
Så mötet med honom gick finfint. Nästan omedelbart fixade han en jobbintervju åt mig och jag var faktiskt inte speciellt nervös när jag kom dit, trots att jag förra och enda gången jag varit på jobbintervju har suttit tryggt med en stor stark arbetsförmedlare bredvid mig som ett skydd mot den läskiga chefen (den chefen var fan läskig...) och inte har några andra referensramar. Men jag klarade mig fint på egen hand. Kändes åtminstone som det.
Jobbet jag intervjuades för var på en pizzeria, men som städare och andra hand åt personalen. Jobbet gick ut på att förutom lite lättare städning, också tvätta och stryka personalens kläder. Låter kanske inte särskilt kul men jag tyckte det lät helt okej. Jag är ju dessutom så pass knasig att jag tycker det är kul att stryka kläder, så det jobbet var nästan perfekt för mig.
Intervjun gick bra, tror jag iallafall. Jag kom dit i tid, såg bra ut förutom otvättat vansinneshår eftersom jobbcoachen inte gav mig mer än fem timmars förvarning, var artig och trevlig och ärlig. Min enda merit för det här jobbet var ju att jag var restaurangstädare i några månader, ett jobb som faktiskt är ganska svårt ur ren hygiensynpunkt. Kraven på hygien är ju fucking enorma i restaurangvärlden, det är mycket städning av utrymmen som man aldrig skulle städa hemma. Baksidan på toaletterna, under borden, taklampornas sladdar, listerna under och runt om kylskåp och bänkar...
Sådan anal städning ägnar man knappast sig åt hemma. Men det är iallafall en jävligt bra merit att ha när det gäller att intervjuas inför andra jobb där städning ingår. Jag var faktiskt ganska så säker på att jag skulle få jobbet enbart på grund av min erfarenhet av att göra ett restaurangkök kliniskt rent. Chefen som intervjuade mig verkade också bli postitivt överraskad när jag berättade om min tidigare städerfarenhet, och mot slutet av intervjun sa han att jag var väldigt välkommen så snart den nuvarande hade slutat, vilket skulle bli i början av februari. Så tralala, jag hade alltså ett provjobb att invänta.
Nix.
Min jobbcoach ringde igår och sa att chefen för pizzerian hade sagt att han inte fick någon bra känsla av mig och att han därför inte ville anställa mig ens på prov.
Coño!
Vad fan betyder det??? Han fick "inte någon bra känsla" av mig. Vad innebär det då? Vad betyder det när en chef säger så? Jag har flera gånger varit på väg att som vanligt maila min före detta arbetsförmedlare och fråga, för han är säkert van vid chefers knasbeteenden och uttryck och kan avkoda det. Men det är out of the question för han verkade vara jävligt irriterad på mig då före jul (var förvisso på mail men ändå, han verkade vara väldigt sur och irriterad på mig) så jag har försökt klura ut det själv.
Ingen bra känsla. Vilket jävla uttryck... Finns ju miljoner saker man kan få mindre bra känslor av. Magont kanske? Nu har jag förvisso kommit över att jag inte ens får provjobba på pizzerian, ävan om jag såg fram emot det, men just det där med att han "inte fick någon bra känsla av mig" har jag fastnat på. Jag stör mig verkligen på det eftersom jag inte fick någon bra känsla av chefen. Han var lite oseriös liksom för han satt och pillade med sin mobil under hela intervjun vilket ju är ganska oartigt. Åtminstone i det sammanhanget. Han var också onödigt skrytsam av sig och det är antagligen en del av hans personlighet så det är egentligen bra att jag inte fick provjobba eftersom jag brukar gå dåligt ihop med sådana människor. Men just det uttrycket liksom, "inte någon bra känsla" pfft. Helt känslostyrd kan man ju inte vara.
Anyways, min jobbcoach har redan fixat en ny intervju på ett annat ställe, ett tvätteri som ligger väldigt nära city och där M bodde/bor - vilket jag tycker är skitskumt eftersom jag har rört mig i det området miljontals gånger och aldrig sett att det ligger ett tvätteri där. Jag gick på den gatan senast idag och såg fan inte något som liknade ett tvätteri. Kan ju i och för sig ligga runt ett hörn så det är svårt att se någon skylt, men jaja.
Särskilt ledsen över att jag inte ens fick provjobba på pizzerian är jag egentligen inte. Igår var jag det eftersom jag verkligen sett fram emot att jobba där. Hade planerat vilken tid på morgonen jag skulle ta bussen, vad jag skulle ha med mig till lunch, hur jag skulle lägga upp mina arbetsuppgifter och sådant där tönteri, men shit the same. Tvätteriet verkar vara ett trevligare ställe!
Skriver om M-situationen i nästa inlägg, blir så långt här annars.
Döden tack!
Varför kan jag inte sluta råka ut för pinsamheter?
Suck och stön jag vill hänga mig!
Okej, såhär är det (krångligt i början nu men jag lovar att ni kommer garva åt mig snart...):
Veckan innan jul, typ två dagar innan, ringde en sochandläggare till mig och sa att hon hade fått i uppdrag av ett privat jobbcoachning/bemanningsföretag (eller vad man ska kalla det, typ som "Poolia" iallafall) att hitta folk som ville börja jobba hos det där coachföretaget - som i sin tur hade fått uppdraget att hitta anställda till ett vykortsföretag.
Rörigt?
Sochandläggaren ringde alltså på uppdrag av jobbcoachföretaget och frågade om jag var intresserad av att börja jobba för vykortsföretaget.
Jag tyckte det hela lät döskumt eftersom hon sa att vykortsföretaget erbjöd anställning direkt - UTAN praktik eller provjobbning först. Det existerar ju inte. Kvinnan som ringde var ingen jag hade pratat med förut heller, den enda på soc jag har kontakt med, förutom min ekonomihandläggare, är en syokonsulent, och det var ingen av dem som ringde utan en ny tjej.
*
Efter att ha varit inskriven på jävla Arbetsförmedlingen i drygt fem år och alltid ha blivit avkrävd löfte om praktik eller provjobbning i en månad eller längre innan man sedan får veta att man inte blir anställd, så tyckte jag att det här med vykortsföretaget lät alldeles för bra för att vara sant. Alla ställen man praktiserar eller provjobbar på via Arbetsförmedlingen är ju ställen med chefer som enbart är ute efter gratishjälp. Så länge arbetsförmedlaren ser och hör så är cheferna vänliga och pigga på att lova guld och gröna skogar till den arbetslöse, men sedan när praktiken börjar så blir det övertydligt att man bara är där som gratishjälp och att det aldrig fanns en chans till anställning.
Det är ju allmänt känt bland alla som praktiserat via Arbetsförmedlingen, och trots att jag har försökt få två av mina arbetsförmedlare att förstå detta så har de inte trott mig. Den ena reagerade väldigt mammigt i stil med, ungefär, "Vad tråkigt att du tycker så, lilla vän..." och den andre trodde mig överhuvudtaget inte.
Men så är det, och det vet alla som har fått praktik via jävla AF.
Jag hade själv min otrevliga upplevelse när jag praktiserade en månad som restaurangstädare, och sedan fick vikariat i tre månader samtidigt som min chef lovade mig fast anställning till hösten. Vilket jag inte fick eftersom häxan till chef ville att jag först skulle praktisera en andra gång, i en månad, innan hon möjligtvis kunde ge mig fast jobb. Att praktisera i en månad och vara sommarvikarie i tre månader räckte tydligen inte enligt henne...
*
Det där var en parentes.
Men iallafall, efter mina dåliga upplevelser och efter att ha hört vänners liknande och värre berättelser så tyckte jag att det var hur skumt som helst att bli erbjuden jobb med lön från dag ett utan att det ens var tal om praktik. Jag hade dessutom inte hört talas om varken jobbcoachföretaget eller vykortsföretaget förut och båda ställena hade såpass ovanliga namn att jag skulle ha kommit ihåg dem ifall jag hade hört talas om dem. Sochandläggaren sa iallafall att hon skulle ge mina uppgifter till jobbcoachen och sedan la vi på.
Efter samtalet blev jag supermisstänksam och, av någon konstig anledning också, skiträdd och nervös. Var så nervös att jag var darrig. Jag googlade lite och det där jobbcoachföretagets hemsida gav knappast ett seriöst intryck vilket bara gjorde mig mer rädd. För vad vet jag faktiskt inte, men jag var verkligen rädd efter det samtalet. Det var ju så overkligt liksom. Jag pendlade mellan att tro att jag var med i "Blåsningen" till att misstänka att om jag skulle få jobb via jobbcoachen på det där vykortsföretaget så skulle resultatet säkert bli något som skulle sluta i ett skandalliknande avslöjande i "Uppdrag Granskning" eller dylikt program.
Jag försökte gå igenom samtalet i huvudet och eftersom det var såhär:
- vykortsföretaget gav uppdraget med att att hitta intressenter till
-jobbcoachföretaget, som i sin tur gav uppdraget till
-soc, eller rättare sagt, kommunens avdelning för arbetsmarknad, integration och försörjning,
där sedan en handläggare jag inte kände till ringde mig,
så tyckte jag det lät döskumt.
Det var för många led liksom.
Jag var väldigt nyfiken men ganska så panikslagen och förvirrad, så jag mailade en före detta arbetsförmedlare, för övrigt den enda på AF jag litar på, och bad honom kasta lite ljus över det hela. Och jodå, han hade faktiskt hört talas om båda företagen och kunde verifiera att sochandläggaren inte hade drivit med mig när hon sagt att jobbet gällde jobb med lön direkt. Så då blev jag lugn igen (som alltid förr när jag haft kontakt med honom).
Det gick någon dag och jag väntade på att den där jobbcoachen skulle ringa eftersom sochandläggaren hade sagt att de ville ha folk innan året tog slut.
Men innan jul hann jag inte få något samtal. Julen kom och gick och de vanliga svarta kalenderdagarna innan nyår ringde det inte heller någon från jobbcoachföretaget, så då tänkte jag att de hade väl hittat någon annan istället för mig. Det kändes rätt surt för jag tänkte att jag hade missat min once in a lifetime chance där.
Sedan kom nyåret och jag glömde faktiskt bort det hela.
Ända tills idag, 10 januari.
Idag var det möte på soc med socialens syo. Varje tisdag är det möte där vi träffas och fikar och "bollar idéer", vilket är syons favorituttryck när hon ska förklara varför vi träffas där. Pfft.
På bussen på väg in till mötet imorse så satt jag som vanligt och lyssnade på musik i mobilen. Det var soligt imorse och snökristallerna på bussfönstret glittrade jättevackert i solskenet, och jag satt och tittade på glittret och var långt borta i tankarna (som alltid när jag har Adeles "Set fire to the rain" på repeat...jag blir hög av den låten, på allvar alltså, den låten gör mig HÖG). Då ringde min mobil och jag svarade med svarsknappen på mitt headset utan att kolla vem det var som ringde. Brukar alltid kolla först men imorse var jag så långt borta i tankarna att jag inte gjorde det. Jag tänkte att det antagligen var syon från soc som ringde eftersom jag var lite sen till mötet, så jag svarade automatiskt liksom och var säker på att jag skulle höra syons überpigga röst i hörlurarna när jag sagt "Hallå?".
Nope.
Det var en mansröst och de första typ två sekunderna tyckte jag att det lät som M så jag hörde inte riktigt vad rösten sa utan tänkte mer "WTF ringer han för!?!?!?". Fast sedan hörde jag att det såklart inte var M. Hade dock suttit och tänkt på M så det var väl därför.
Rösten sa att han sökte mig utan att själv presentera sig först, så då tänkte jag DIREKT att det var en telefonförsäljare. Det är ju bara telefonförsäljare som ringer och säger namnet på den de söker utan att själva presenterna sig först... I tron om att det då var en telefonhelvetesjävlaskithögsförsäljare så blev jag omedelbart på kasst humör och surmumlade därför bara "Mhmm, det är jag." när rösten frågade efter mig. Det var en massa skrammel i bakgrunden på hans sida och en väldigt brusig linje så jag hörde inte hans namn när han sekunden senare presenterade sig. Nu i efterhand har jag kommit på att han säkert pratade i ett sådant där kontorsheadset med (obligatoriskt) kass mikrofon som mindre företag och callcenters brukar ha.
Så jag hörde knappt hans namn när han sa det, men det jag hörde tyckte jag lät som "Saade" med just extra betoning på a, och jag kände mig helt nollställd i huvudet... Jag tänkte typ:
"Saade? Hmmm, Saade, vart har jag hört det namnet...? Erik Saade är det väl någon som heter...? Känner jag en Erik Saade? Njae? Fast det låter ju jävligt bekant... Hmm, vänta... M känner väl någon som heter Erik? Han den där med farfarsskägget, heter han Erik? Kanske? Men heter han Saade i efternamn...? Och förresten, varför ringer han mig!?"
medan rösten pratade vidare. Någon sekund senare kom jag på att snubben med farfarsskägget som M känner inte ens heter något som är likt Erik Saade, (vette fanken vart jag fick det ifrån, jag har bara hört namnet och gissar nu på att det är någon avdankad "Idol"-vinnare), men jag gick iallafall tillbaka till att anta att det var en telefonförsäljare som nu pratade vidare på en väldigt bakgrundsskramlig och brusig linje. Jag hörde inte ens en tredjedel av vad rösten sa och brydde mig inte om att meddela honom det heller eftersom jag aldrig är intresserad av vad telefonförsäljare säger.
Om jag vill byta bredbands/telefonileverantör så gör jag för fan det på egen hand på internet som alla andra människor. Jag skulle aldrig i livet sluta ett avtal på telefon sådär utan att först själv researcha priser och bindningstider, osv. I söndags var det en telefonförsäljare som ringde 08.30 och ville erbjuda mig trådlöst bredband och en massa tv-kanaler i 12 månader på köpet om jag flyttade mitt mobilabonnemang till Telia (vilket fick mig att börja hånskratta i luren eftersom jag redan har mitt mobilabonnemang hos Telia och har haft det i ett år nu, alltså är Telia skyldiga mig ett år av gratis skräp på kabel-tv...). Och telefonförsäljare brukar alltid ringa rätt tätt efter varandra i perioder, det börjar med ett samtal ena dagen och sedan är det femtielva samtal i sträck dagarna efter innan de ger upp och lämnar en ifred tills nästa gång några månader senare.
Alltså blev jag ännu mer säker på att det var en sådan där callcenterterrorist, så jag lyssnade med ett halvt öra och blev bara irriterad för att han avbrutit min sköna morgonstund på stadsbussen med underbara "Set fire to the rain" på repeat i lurarna. Jag satt och stirrade på iskristallerna på bussfönstret och försvann i tankarna liksom.
The next thing I know är att rösten säger att han vill träffa mig imorgon och undrar ifall det går bra klockan 11.
Ääähm... Va?
Typ då kommer jag på att en av mina grannar hade sagt till mig dagen innan nyårsafton att han skulle fixa ihop mig med sin polare, men jag är inte intresserad av att bli ihopfixad med någon överhuvudtaget vilket jag också sa till honom, men dagen efter nyårsafton sa min granne att han hade gett mitt mobilnummer till sin kompis ändå och att han säkert skulle ringa mig snart.
Så alltså, sisådär tre minuter in i samtalet när jag satt på bussen imorse så ändrade jag min gissning igen.
Det var inte en telefonförsäljare eller M eller Erik Saade som ringde utan det var min grannes kompis.
Och oh no, lägg av jag hatar att bli uppraggad av främlingar.
Jag hatar också att främlingar försöker ragga upp mig via telefon. Jag hade en stalkerliknande upplevelse med en kompis' pojkväns kompis när jag var 20 år och den jävla idioten ringde mig varje helg i ett halvår fastän jag bad honom dra åt helvete och hotade med polisanmälan. Vilket bara fick honom att ringa ännu mer och skrika att "ingen jävla hora skulle skicka snuten på honom för då jävlar skulle han slå ihjäl mig". Den idioten slutade dock ringa helt plötsligt, det blev knäpptyst från honom, och det var inte förrän förrförra året som jag fick reda på att det var för att han åkt in i fängelse för en rad bilstölder och inbrott. Tror han satt inne i ett år eller så och jag antar att när han sedan blev fri igen så hade han glömt mig. Lyckligtvis.
Efter det har jag lite telefonskräck, speciellt när det ringer män som försöker låta flörtiga i luren och bara fortsätter låta sliskigt trevliga fastän jag säger "Nej tack, hej då" om och om igen.
(Med andra ord: 99% av alla telefonförsäljare...)
Så nu trodde jag alltså att det var min grannes kompis som ringde. Trots att rösten i mina lurar lät helt normalt trevlig när han sa att han ville träffa mig imorgon klockan 11 så vände jag alla mina taggar utåt och sa så bestämt jag bara kunde att jag var upptagen. Rösten föreslog då istället att jag skulle stå utanför "Sibylla"-köket i city på fredag klockan 13 så skulle han möta upp mig där.
Jag tror jag typ smällde av litegrann...
Liksom, en snubbe som jag aldrig har pratat med förut ringer och föreslår en dejt utanför "Sibylla"????????
WHAT THE FUUUUUUCK!??
Okej, jag är ingen high maintenance-brud direkt men, hallå, SIBYLLA!?
SIBYLLA!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!? Nej. Bara nej. Dröm och glöm!
Aldrig i liiiiiiiiivet att jag dejtar någon som vill träffas på Sibylla!!!!!!
Let's face it guys: om ni bjuder på en grillad med mos på urinstinkande Sibylla på första dejten med en tjej så kan ni knappast bli förvånade över att ni sedan får sova ensamma...
Jag var vid det här laget helt chockad av att snubben föreslog Sibylla som stället att ha första dejten på, samtidigt som jag var på väg att explodera av gapskratt åt hela grejen. Jag kunde liksom inte riktigt svälja ner skrattexplosionen tillräckligt mycket för att artigt förklara att jag nyss avslutat ett långt förhållande och inte var intresserad alls, men jag tyckte också lite synd om killen så jag kände att jag inte heller kunde snäsa av honom eller bara lägga på luren.
Så när rösten frågade igen om vi kunde träffas utanför Sibylla på fredag klockan 13 så kunde jag faktiskt bara svara "Ja visst, okej..." i en ointresserad ton.
Sedan bröts samtalet innan han hann säga något tillbaka. Och tur var väl det för jag garvade så jag fick tårar i ögonen resten av bussresan in till stan och mitt möte.
Men...
När jag hade klivit av bussen och hunnit gå halva vägen till soc så får jag sms. Jag gick fortfarande och skrattade då och hade skrattårar i ögonen så jag väntade med att öppna smset tills jag kom fram.
Väl framme vid soc går jag först in på toaletten och räddar min sminkning från skrattårarna och sedan öppnar jag smset.
Och vill typ gå och hänga mig direkt.
För i smset står det:
"Ursäkta att det bröts, det är min telefon som krånglar. Men du har en tid hos mig fredagen den 13 januari klockan 13.00, och jag möter dig utanför Arbetsförmedlingen. / Med vänlig hälsning, Salem"
Och så stod det en webadress under hans meddelande.
Och jag ville DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ eftersom jag direkt kände igen internetadressen jag hade googlat fram och även fått mailad till mig av min före detta arbetsförmedlare strax innan jul.
Japp: ladies and gentlemen, mannen som ringde mig när jag satt på bussen var chefen för det där jobbcoachföretaget.
När jag hämtat mig från dödsångestattackerna gick jag in till syon där mötet hade börjat och berättade hela historien. Alla som var på mötet gapskrattade åt mig som hade tänkt "Vaddå Erik Saade...?" och senare trott att jag skulle på dejt på Sibylla. Syokonsulenten sa dock att hon kände den där Salem och tyckte att jag skulle ringa honom, berätta allt och ge honom ett gott skratt. Hon var säker på att han skulle skratta åt det också.
Men då, så snart efter samtalet som på min sida var väldigt invecklat och förvirrat, så vågade jag faktiskt inte.
Så sjukt jävla pinsamt! Jag trodde att jag skulle våga ringa nu när jag kom hem men näe... Jag sitter fan och dör av skam för helvete! Är också rätt konfunderad över hur fanken den där jobbcoachen ska veta vem jag är på fredag? Han vet väl inte hur jag ser ut och det brukar stå folk utanför AF typ hela tiden, så hur ska han ens hitta mig? Och också, varför ska jag möta honom där...?? Har kollat på hemsidan och coachföretaget ligger inte ens i AF-huset.
Måste maila syon och tigga och be henne att ringa jobbcoachen och förklara allt.
Annars vågar jag inte stå utanför Arbetsförmedlingen på fredag. Kommer skämmas ihjäl med tanke på hur jävla otrevlig jag var mot snubben när jag trodde han var en telefonförsäljare. Har dessutom körlektion på fredag kom jag på nu! Helvete. Ska köra 12.30 till 13.30 ju. Jävla skiiiiiiiiiiiiiiiit.
Döden tack!!!!!!!
Gnugga mina grå
Imorgon är
idag -
igår.
*
Igår är
idag -
imorgon.
*
Fuck. Jag fattar inte... Försöker verkligen förstå den gåtan... Har suttit i typ en timme nu och grubblat. Hur fan kan morgondagen bli gårdagen IDAG????
Och hur fan kan gårdagen bli idag IMORGON?
Okej...
Om vi gör det såhär då:
Framtiden är idag dåtiden.
Dåtiden är idag framtiden.
Hmmm...
What the freaking fuck...
Framtiden kan aldrig bli nutiden, framtiden är ju hela tiden framför NUET, så där kan ju inte framtiden bli dåtiden heller. Eller hur? Man befinner sig aldrig i framtiden liksom, aldrig i dåtiden heller, man är hela tiden i NUET.
DÅTIDEN är det som har varit och kan inte heller vara NUTIDEN (för hallå: nutiden varar ju bara i cirkus en millisekund eftersom vi hela tiden går vidare in i det som tidigare var framtiden...typ) alltså kan inte dåtiden vara framtiden.
Så vad i hela helvete är svaret på den fucking gåtan då???
Gaaaah jag har aldrig känt mig så korkad förut!
Vad är det med mig och gåtor egentligen? Typ halva julaftonen satt jag och grubblade på en annan gåta:
Min bror är dubbelt så gammal som jag, om tio år är han 13 år äldre. Hur gammal är han nu?
Och jag kunde inte lista ut den ens en gång. Jag höll på att bli totalknäpp på den gåtan... Spammade några kontakter i min mobil med just den gåtan och förstörde nog flera människors julaftnar innan någon hörde av sig med ett svar. Som jag nu naturligtvis har glömt...
Men jag brukade ju faktiskt vara bra på gåtlösning.
Nu känner jag mig bara helt nollställd i huvudet.
Imorgon är idag igår...
Igår är idag imorgon...
Eeh. Visst, jag håller med. Absolut!
(hjääääääälp...)
What's a happy new year?
*
Vid den här tiden.
För precis ett år sedan.
Kom jag hem och var så glad över att jag hade två bra män som brydde sig om mig.
Var och en på sitt sätt.
M älskade mig då och jag trodde att han skulle vara min för resten av åtminstone mitt liv.
Jag smsade med honom hela förra nyårskvällen.
Vi skrev sådana där puttenuttiga saker till varandra.
Saknar dig!
Älskar dig!
Puss älskling!
Jag längtar efter dig!
Flera, flera gånger under de sista timmarna av 2010 och några timmar in på 2011.
Samtidigt hade jag min egen speciella kontakt med den där andre mannen som jag tyckte var helt fantastisk.
Han var speciell för mig och jag var så väldigt stolt över att ha honom i mitt liv.
Intelligent som fan var han och det var bara en av anledningarna till varför jag blev som hans lilla ivriga hundvalp som tiggde och bad om hans uppmärksamhet.
Han brydde sig om mig utan att ens behöva göra det.
En nyårsafton liksom, då hörde han av sig till mig.
Till mig.
Det tyckte jag var helt otroligt fantastisk alltså.
Samtidigt som jag förra nyårskvällen satt och smsade med M på min isblåa LG gw520, så Facebookmailade jag även med han den där andre mannen.
Önskade honom gott nytt år och berättade om min ganska så skumma nyårskväll.
Idag för exakt ett år sedan kom jag hem och var så glad över att ha dem båda två i mitt liv.
Jag älskade att de båda brydde sig.
Jag älskade att tänka på dem och känna att jag alltid kunde vända mig till dem, vad det än gällde.
Jag älskade att de båda två fanns i mitt liv, om än på olika sätt.
Jag älskade att tänka på dem och känna att jag hade dem.
Nu är det exakt ett år senare och jag har ingen av dem kvar i mitt liv.
Fy fan vad mycket som kan slitas itu och förstöras så fullkomligt under bara ett enda litet år.
Fy fan vad det svider och bränner i mig nu av saknad.
Fan fan vad lätt jag kunde slitas itu inuti när de båda gjorde sin sorti från mitt liv.
Bara ett enda litet år senare.
Ett enda jävla år senare satt jag med min varmgråa HTC Desire Z som inte levererade något från någon av dem.
365 dagar senare har jag mascara och silverögonskugga långt nere på kinderna.
Ett fucking jävla skitår senare och jag har ingen av dem kvar i mitt liv.
De fanns båda två i mina tankar hela denna, liksom förra, nyårskvällen.
Hej alla
Jag har verkligen varit borta länge. Förlåt, jag förstår att ni måste ha undrat. En bloggläsare mailade mig för ett par dagar sedan och undrade om jag levde, och jo då det gör jag. Har varit upptagen med mig själv bara. Men jag tänkte faktiskt inte på att det var någon i bloggosfären som saknade mig förrän jag fick det mailet. Fick lite dåligt samvete över att jag har försvunnit dock så okej, jag ska försöka förklara vad som hänt sedan jag bloggade sist.
Det som har hänt är fan inte lätt att förklara, jag har inte ens lust att förklara det egentligen. Känner inte heller något direkt behov av att blogga om det eftersom jag har gått igenom det här så flitigt med min psykolog, men jag känner att mina läsare förtjänar en förklaring, så here we go.
Sist jag bloggade var 6 oktober, dagen innan min födelsedag då M smsade och undrade vad jag lagade till middag. Då var han på semester i Thailand med flera kollegor från "kursgrejen" (som numera är avslutad) där en bekant till någons bror, eller hur det nu var, hade ett hus de fick låna/hyra. M och hans kollegor var där i cirka tre veckor, en del skulle stanna kvar längre, men M's hemkomst var planerad till 10 oktober.
Något jag aldrig avslöjade här i bloggen var att det inte var så bra mellan mig och M sedan han kom hem från "kursgrejen". Det var okej mellan oss bara, varken mer eller mindre, och jag tyckte hela tiden att det var något som fattades mellan oss eller något som inte riktigt stämde liksom. Det var en känsla av att något var fel bara. När jag var med M så var han liksom inte närvarande. Han var någon annanstans i tankarna typ. Till och med när vi hade sex så var han inte där. Och rent sexuellt hade han ändrat sig också. Han var liksom hårdare. M och jag kunde ofta köra med lite hårda tag, lite "rough" så att säga, men inte mer än så. Han var aldrig hänsynslös liksom, men när han kom hem så var han verkligen kall, hänsynslös, och rätt så egoistisk. Snudd på brutal.
Jag tänkte att jag säkert bara inbillade mig eller att den där känslan bara kom av att M och jag varit ifrån varandra så länge att vi hade hunnit bli ovana vid varandra. Typ.
Jag höll det iallafall för mig själv och när M nämnde att flera kollegor från gruppen som varit inblandade i "kursgrejen" skulle semestra i Phuket där någons bror hade hus de fick låna, så tänkte jag faktiskt helt ärligt att det säkert var en bra idé. M uppförde sig lite skumt tiden efter att han kommit hem, han blev aggressiv för ingenting, sur och tjurig och inte sig själv helt enkelt. Hans attityd var skum liksom. Så när nämnde att det var flera kollegor som skulle semestra i Thailand och att han var inbjuden, var det jag som fick honom att hoppa på. M verkade inte vara mer än halvt intresserad av att åka dit, det var faktiskt jag som övertalade honom. Jag var mer intresserad av att han skulle åka än vad han själv var. Så han åkte dit och under tiden hade vi bara kontakt på sms och några gånger via Skype.
Vår kontakt blev allt mer sporadisk ju längre han var där, och jag började känna att han liksom försvann från mig. Den där känslan jag haft tidigare av att det var något som var fel blev bara starkare för varje dag som gick, men så fort han hörde av sig så tänkte jag att jag bara inbillade mig.
Sedan kom min födelsedag och jag åkte i sista stund hem till en kompis för att festa. Hade tänkt vara ensam hemma på min födelsedag men ångrade mig och hann in på systemet faktiskt bara fem minuter innan de stängde. Sedan drog jag hem till min enda IRL-vän som hade grattat mig på hela dagen och blev packad.
Först hade jag det helt underbart kul, hoppade i soffan och skrek med i David Hasselhoffs "Looking for freedom" hahahaha, och hade lite allmänt knasiga grejer för mig. Stod ute på balkongen och skrek "Jag är 28 år nu!!!!" tills grannen under kom ut och skrek "Grattis. Håll käft nu." bland annat...
Jag tror klockan var runt 21 och jag var helt råpackad när jag kom på att jag skulle kolla mobilen eftersom jag smsat M tidigare att jag skulle festa. Dagen innan hade han frågat ifall jag skulle ut och röja på min födelsedag och jag hade svarat att jag inte skulle det. Men när jag var på väg till min kompis så smsade jag M och skrev att det blev lite födelsedagsröj ändå och att jag var på väg hem till min kompis med en kasse vin. Jag tänkte att M säkert hade svarat på det smset och ville att jag skulle höra av mig i fyllan. Han brukar vilja det, att jag hör av mig då och då när jag är ute och är full. Men när jag kollade mobilen så hade jag inget sms från M. Jag blev förvånad eftersom han alltid brukar vilja hålla lite koll på mig när jag är full, även om han är trött och ligger och sover så vill han att jag smsar lite då och då. Speciellt att jag har kommit hem säkert, det brukar han vilja att jag smsar även om han ligger och sover eller jobbar eller är sjuk. Han vill alltid att jag hör av mig när jag är ute och är full. Först tänkte jag väl bara att han glömt bort att svara så jag skickade ett sms till honom där jag skrev typ "Nu är jag 28 och fullare än vad jag någonsin var när jag var 27!" och sedan la jag mobilen i behån för att inte missa när han svarade.
Men han svarade aldrig. Det gick någon timme och jag fick inget svar och full som jag var blev jag jätteledsen för det. Hade jag varit nykter så hade jag kanske inte tagit det så hårt, men nu var jag ju bra packad. Han hade inte gratulerat mig på min 28:e födelsedag och när det bara var ett par timmar kvar av min födelsedag började jag gråta. Känslan av att något var fel mellan oss blev ju liksom bekräftad när han inte svarade på något av mina sju sms jag hade skickat den dagen. Jag var så ledsen att jag låste in mig på toaletten och låg på golvet och grät. M hade inte hört av sig alls på hela dagen liksom. Det gjorde så ont att känna att det verkligen var fel mellan oss. Jag kände mig så bortglömd och ratad och var så otroligt ledsen att jag i ren desperation vände mig till en annan person. Jag ville bara ha lite bekräftelse liksom. Jag ville veta ifall jag var någon som var värd att gratta på födelsedagen, så jag smsade en annan person och bad honom om en gratulation. Vem denna personen är låter jag vara osagt, men det är någon som alltid annars har funnits där för mig och gett diamantglittrande tröst i mina mörka stunder. Åtminstonde de senaste tre åren. Han har liksom alltid funnits till hands och tröstat och stöttat så mycket att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna tacka honom för det.
Men han svarade inte heller. Låg väl antagligen och sov men det tänkte inte jag på, och kvällen började lida mot sitt slut utan att jag fick något svar från varken honom eller M.
Jag grät så jag inte kunde andas. Kände mig så ensam och ratad liksom. Min kompis försökte trösta mig men jag var helt förstörd och otröstlig, och till slut sa min kompis åt mig att åka hem. Festen var ändå över eftersom hon råkade dränka sin laptop i öl och utan den kunde vi inte spela musik.
Jag gick ut och i min fylleförvirring råkade jag kliva på fel buss. Jag åkte nästan ända till unversitetet innan jag kom på mitt misstag och hoppade av. Jag fick stå och vänta ett tag på nästa buss men kom så småningom till centrum där jag fick vänta på min buss hemåt. Satt ensam på torget och började gråta när en kille och en tjej började kyssas mitt framför mig. Jag kände mig som världens ensammaste människa och var närapå desperat efter någon form av tröst från vem som helst.
Så jag smsade honom igen. Den där personen som alltid funnits där förut. Då var det bara ett par minuter kvar av min födelsedag och jag kände mig totalt bortglömd och oälskad. Den där personen svarade inte på mitt andra sms heller och jag kände mig så ensam att jag bara ville dö.
Ångest, ilska, sorg och saknad, jag kände allt på samma gång när jag satt på bussen hemåt och grät helt öppet. Jag kom hem och duschade innan jag grät mig till sömns.
Dagarna efteråt var jag helt apatisk, minns inte mycket av vad jag gjorde då så jag satt väl mest bara och stirrade. M hörde inte av sig förrän på kvällen den 10:e oktober, när han hade kommit hem. Då smsade han att vi måste prata, och jag var konstigt nog inte särskilt förvånad över vad han sedan sa.
*
I stora drag:
M blev kär i en kollega när han jobbade med henne på kursgrejen.
När de var i Thailand blev de tillsammans.
Han var med henne på min födelsedag.
Han kom bara hem för att hämta grejer innan han stack till henne.
De flyttar ihop i januari.
*
Jag vet inte varför jag inte blev förvånad. Jag kände visserligen på mig att något var fel mellan oss men något sådant kunde jag knappast ana. Eller så kunde jag det och det är därför jag inte grät en enda tår till efteråt. Har fortfarande inte gråtit sedan min födelsedag. Inte över M iallafall. Nu innan jul började jag gråta när det var 22 december och jag fortfarande inte hade fått pengar, men annars har jag inte gråtit.
Men jag har också en psykolog som jag har stött och blött det här med. Annars hade jag inte klarat det. Jag tror inte att jag hade klarat det utan terapin. Jag har nog inte överlevt det här utan terapin.
Nu kan jag tänka på det här utan att bli ledsen, jag har kunnat skriva ner allt här utan att ens bli fuktig i ögonen. Har snarare fått mig ett fniss när jag tänkte på hur jag stod på min kompis' balkong och skrek tills grannen kom ut, hehehe...
Arg har jag dock blivit. Det är jag ju nu, jag är väldigt arg på M. Så arg att jag skulle kunna slå honom faktiskt. Jag är så himla arg på honom. Besviken också minst sagt, speciellt eftersom han känner den där kvinnan sedan flera år tillbaka och allt jag har hört honom säga om henne i över fyra år är att hon är jobbig, hon är påträngande, hon är tillgjord, hon är dålig på att samarbeta, hon har ett irriterande skratt, osv, osv, och nu är han helt plötsligt kär i och ska flytta ihop med henne. Är ju så att min hjärna exploderar.
Vill slå honom.
M och jag har bråkat om detta, mest för att jag tycker jag förtjänar en ordentlig förklaring till varför han ska flytta ihop med henne såhär pang bom, och speciellt varför han ska flytta till henne i Göteborg trots att han alltid har sagt att han hatar Göteborg. Jag fattar inte varför, själv tycker jag att Göteborg är en förvånansvärt mysig stad, med tanke på att den är så stor liksom, och jag skulle gärna bo där. Men M har alltid avskytt Göteborg. Jag vet att han jobbade där på 90-talet när hans och exfruns äktenskap knakade i fogarna så jag kan gissa att han har dåliga minnen av staden på grund av det, men varför han hatar staden har jag aldrig förstått.
Men shit the same.
Vi har också bråkat om grejer som jag har hos honom. Bland annat fick han låna min laptop när han var i Thailand och den försökte han lura i mig att den fått virus och kraschat, vilket jag inte gick på eftersom jag har Norton 360 på laptopen (krävs ju för fan en idiot till datoranvändare för att en dator med Norton 360 ska få virus och M må vara kass på datorer men helt jävla blåst är han inte). Till slut erkände han att han hade foton på laptopen som han inte ville att jag skulle se. Pfft. Jag har fortfarande inte fått tillbaka den men han lovade att jag ska få den så fort han har fört över fotona till sin dator (lär väl ta ett år eller så med tanke på hur jävla kass han är på datorer). Jag har också kläder och sådant hos M som jag vill ha tillbaka. Smink och parfymer och sådana småsaker har jag massor av hos honom och eftersom jag inte längre har nyckel till hans lägenhet så kan jag inte heller hämta dem. Till en början verkade det som om jag skulle behöva skicka hans kollegor på honom, vilket jag också hotade med, men nu för två veckor sedan lyckades vi via en medlare komma överens någotsånär.
Dealen är att han ska ha tömt lägenheten på sina grejer tills 15:e januari (nästa hyresgäst flyttar in 1:a februari) och då får jag nyckeln och kan hämta mina grejer, förutom laptopen som jag har krävt att få tillbaka nu. Min laptop är det enda värdefulla jag har liksom och jag vill ha tillbaka den nu. Verkar som om jag får den snart också, M's granne som har medlat mellan oss sa till mig igår att hon ska hjälpa M med fotona så att jag får laptopen snart.
Hon, grannen, har hållit sig väldigt neutral alltså, kudos till henne för det minst sagt. Hade det inte varit för henne så hade jag nog kontaktat en advokat och stämt M.
Så ja, vad ska man säga.
Det är syrligt mellan M och mig.
Och jävligt slut.
Men jag överlever! Jag känner mig trots allt ganska stark och det är tack vare terapin. Är övertygad om det! Jag hade fan inte klarat det här om jag inte hade haft min psykolog att prata med.
Spion...
Lagar mat nu. Hade alldeles nyss gjort klart korv stroganoffen och hade precis satt pastakastrullen på plattan när jag fick sms. Var från M som skrev "Vad blir det för gott till middag ikväll?".
Hur fan visste han att jag lagade mat? Han är ju i en annan tidzon nu för fanken! Det där händer ju fan hela tiden också och det har varit så i flera år. Har ibland tyckt att han måste ha ett sjätte sinne för det där, att han typ känner på sig när jag lagar mat. Och speciellt när jag lagar något som han gillar, som stroganoff.
Men hallå, han är i en annan tidzon nu! Det är ju natt hos honom nu liksom.
Nu var han ju verkligen mitt i prick: hade precis gjort klart stroganoffen liksom.
Funderar ibland på om M har installerat en webkamera i mitt kök. Det skulle liksom förklara varför han så himla ofta vet när jag lagar mat. Eller han kanske typ har en mikrofon i mina blomkrukor...?
Fast å andra sidan är han inte så teknisk av sig. Han är inte speciellt haj på datorgrejen liksom, jag är hundra gånger vassare, haha. Så egentligen, det finns inte en chans att han skulle ha satt upp en webkamera i mitt kök.
Men jag undrar verkligen hur han alltid vet att jag lagar mat. Speciellt när jag gör hans favoriträtter så är han misstänksamt mitt i prick med att alltid smsa eller ringa när jag är nästan klar. Fattar fan inte hur han lyckas...
Ska nog undersöka mina blomkrukor...
Har redan kollat bakom gardinerna, hehe...
:@
Ringde nyss pappa. Är dags att betala in till körskolan igen. Upptäckte idag att jag faktiskt har kört på kredit och det är ju inte bra. Så jag ringde pappa och fastän jag var lite hög på den där sköna "Yeyyy, jag regerar"-känslan efter att ha klarat av motorväg, rondeller och citykörning i hård trafik så fick han fan ner mig direkt. Pappa började tjata om att jag skulle lägga på ett kol med körkortet och jag blev omedelbart sur. Hatar när han håller på sådär. Han har ingen jävla aning om hur svårt det är idag att ta körkort, vilket jag också sa och då sa pappa att han inte behövde förstå det för han hade redan körkort.
Ja, där har vi det. Genom att säga sådär så tror pappa att han hjälper till och typ stöttar mig, visar intresse och så vidare, men effekten blir ju snarare den motsatta. Han visar överhuvudtaget inget intresse liksom, han frågar aldrig hur det går, bara "Är du klar snart? Fixa det nu, se till att fixa det nu!" och han är aldrig intresserad av att höra om mina framsteg. Idag till exempel, jag berättade glatt att jag hade klarat både motorväg, rondellkörning och citykörning i hård trafik, och han svarade "Det är inget svårt, jag körde på motorväg igår." och lät helt ointresserad. Jag blev så ledsen att jag ville ta livet av mig direkt alltså.
Och dessutom, som om han ville göra det värre, så blev han även sur på mig för att jag sa att jag är upptagen på fredag mellan 14 och 16. Han ska ju komma till stan då för att fira min födelsedag och har lovat att jag ska få Windows 7 i present. Det har varit bestämt sedan ett par veckor tillbaka. Han har dock inte sagt någon tid och har inte heller hört av sig sedan han kom hem från Kina. Jag har ju mina psykmöten på fredagar, 14.30 till 15.15 och denna fredagen ska jag dessutom bli lite födelsedagsfirad av en kompis som ska möta mig direkt efter mitt psykmöte. Så denna fredagen är jag redan bokad. Jag hade ju kunnat möta min kompis en annan tid och/eller avboka mitt psykmöte ifall pappa hade sagt en tid då han ville möta mig, men han har ju inte sagt någon tid. Ändå blev han sur på mig för att jag var upptagen mellan klockan 14 och 16. Jag sa att vi kan ju träffas efter klockan 16 då men det tyckte han var för sent för då är det tydligen kväll.
Efter mycket tjafs gick han med på att träffas klockan 12 istället men la på luren innan jag hann fråga vart vi ska träffas.
Ibland hatar jag honom verkligen. Min pappa kan verkligen vara en skitunge ibland. Han vill ha allt på sitt sätt och förväntar sig att jag hela tiden ska rätta mig efter honom. Bara för att det passar honom.
Usch vad arg jag blir nu.
Hade det inte varit för att jag så gärna vill ha Windows 7 så hade jag vägrat att ens träffa honom.
Oslugt...
Hade körlektion igen idag. Gick rätt bra faktiskt, Lillen har en lugnande effekt på mig har jag märkt. Fick tyvärr reda på nu idag att han bara har praktiserat och ska sluta snart. Gråt, gråt, gråt... Jag vill fortsätta köra med Lillen! Han är fan förvånansvärt bra med tanke på att han är så pass ung. Lillen är ju bara 24... Hehehe, det tycker jag är extremt roligt på något sätt... Han är ju yngre än jag, hihihi! Finns ju klara fördelar med att köra med någon äldre som har mer erfarenhet men shit alltså, jag gillar Lillen! Han är liksom så liten och söt, även om han har storlek 46 i skor (oooh...). Jag klickar med honom antar jag. I like helt enkelt.
Även om han faktiskt var lite dum idag...
Han sa förra lektionen att vi idag skulle köra på motorväg för på förra lektionen valde jag bort det. Hade redan kört i två av stans mest trafikerade rondeller förre lektionen och var sjukt stressad efter det. Folk kommer ju och susar förbi mig i 50 när jag håller 30 i rondellen (vilket man faktiskt också ska, så ha!) och det gjorde mig jävligt nervös. Då förra lektionen ville Lillen att vi skulle ut på motorvägen också men jag kände att jag inte vågade mig på det efter rondellstressen så jag fick skippa motorvägen den lektionen i utbyte mot att jag lovade att gå med på motorvägskörning nästa lektion.
Vilket var idag då.
Dock sa Lillen redan innan lektionen att motorvägen antagligen skulle vara för hårt trafikerad på grund av att klockan var 16 plus att det är vägarbete på gång, så han ändrade sig och bestämde att vi skulle ta rondeller istället.
Den jäveln...
Klarade dock av rondellerna helt okej, hade sådan ofattbar TUR att alla rondellerna var tomma när jag skulle köra in och det underlättade ju. Efter ett par rondeller så ändrade han sig igen och sa till mig att jag skulle ut på motorvägen i nästa rondell. Uuuhuhuhuhu... Är lite rädd för motorvägar, eller rättare sagt avfarterna. På förra skolan blev jag fartblind när jag körde in på en avfart, som dessutom var svängd, och det var såååå nära att jag körde rätt in bilen framför mig. Jag fattade liksom inte att jag tog avfarten i typ 80 och hade verkligen ingen aning om hur hårt jag behövde bromsa. Var inte beredd för fem öre liksom så Gamlingen, som jag körde med då, fick hjälpa mig bromsa. Det var helt sjukt läskigt alltså och det har hållt i sig antar jag. Nu idag gick det bra dock. Hade bättre koll och fastän jag var nervös så gick det fint. No problems... Avfarten jag tog idag var dock inte samma som den jag blev fartblind på, tack och lov. Den avfarten är verkligen läskig eftersom det är en väldigt snäv kurva.
Fram tills dess var Lillen dock rätt schysst...
Dum blev han efteråt för han sa, mest för sig själv, att vi nog skulle hinna med några rondeller till varpå jag helst ville tvärbromsa och säga "NEEEEEJ, snälla låt mig slippa" och börja gråta bara för att ge honom dåligt samvete...
Men så tänkte jag att nu ska jag vara slug (är ju kvinna för helvete...) och göra det bästa av situationen så gott jag kunde. Så jag sa att vi kunde ju köra i några rondeller som ligger bredvid motorvägen...
Anledningen till varför jag sa det och valde just de rondellerna var för att de är nya. Är vägarbeten på gång i det området och rondellerna är helt nya och vägen är ännu inte asfalterad vilket tvingar folk att köra långsamt... Därmed skulle jag slippa ha galningar som susar förbi mig i 50 i rondellerna. Det området ligger precis bredvid där jag bor också och jag vet att busslinjerna är tillfälligt ändrade just för att vägen är så dålig där i rondellerna.
Haha, slugt eller hur?
Jag tänkte att jag då skulle slippa både fartdårar och läskiga bussar, två saker som stressar mig och gör mig nervöööös när jag ska köra i rondell, och därmed klara det mycket bättre.
Slugt...
Njae.
Jag glömde bort att jag, för att överhuvudtaget kunna komma till rondellerna jag hade tänkt på, först var tvungen att köra i tre andra rondeller. Blah.
Där blev Lillen lite störig av sig faktiskt... Han började reta mig och säga att han såg hur jag log och såg sugen ut på att köra i rondell. Blörrgh, jag blev sååå irriterad! Jag hade ju inte varit speciellt slug alls eftersom jag faktiskt hade råkat välja typ det enda jävla stället i stan där det är hela sju rondeller efter varandra. På en sträcka som är kanske tre-fyra kilometer lång så är det sju rondeller och mig veterligen så finns det inget annat ställe i stan där det är så rondellpackat som just där.
-.-
Så särskilt slug hade jag ju inte alls varit.
Fuck.
Lillen förstod ju antagligen inte att jag hade försökt lura mig till några enkla rondeller så han satt och flinade åt mig och retade mig, sa "Åhja, jag ser allt att du gillar rondeller nu, erkänn!" och höll på.
Sooo not funny!
Blev ju pinsamt liksom. Jag satt ju och skämdes lite eftersom jag helt omedvetet hade föreslagit det mest rondelltäta området i hela jävla stan när jag trodde att jag var smart. Blörrgh.
Men, men.
Klarade iallafall av både rondeller och motorväg helt okej, citykörningen gick jättebra trots galen trafik! Lillen gav mig godkänt och till och med en glad smiley på det där utbildningskortet.
Wiiie!
:-)
Internets bästa
Åh fy fan jag kan inte sluta garva...
Så jäkla fyndigt att skriva det...
Och det bästa: fem personer klickade "gilla" utan att säga något...
*
FYI, ifall någon inte riktigt fattar: kolla på "Back to the future"-filmerna...
*
*
Ännu värre: 14 personer... Jag skrattar så hårt att jag har svårt att andas...
*
*
Läste den här med M för ett par veckor sedan. Han satt fan och glodde på sin tumme, hahaha!
Fast, jag får väl erkänna, jag tittade också litegrann på hans tumme.
Stämde gjorde det också...
Jag har fördomar om...
Inspirerad av Visselpajs underhållande lista över fördomar...
Kommer här min egen lista över sådant som jag har förutfattade meningar, eller till och med fördomar, om...
Beteenden hos andra som sätter igång mina varningsklockor, moralkakor och misstankar...
Seriöst blandat hej vilt med flamsåsikter...
Here we go.
*
*folk som aldrig blir myggbitna... Det är något fel på sådana människor, jag är säker på det... Myggorna vet något om dessa personer som vi andra inte vet...
*folk som avslutar varje vecka med att ta några öl... Att dricka alkohol, oavsett mängd, varje vecka är det faktiskt lite alkoholistvarning på...
*folk som envist håller fast vid sitt politiska parti utan att ens vilja lyssna på andra sidans argument/åsikter... Jag själv är moderat men kan hålla med både sossar och vänsterpartister i en del frågor, och jag blir väldigt misstänksam mot en del personer som enbart håller med ett parti och det på alla punkter fullt ut. Att omedelbart avfärda motståndarpartiets argument utan att ens vilja lyssna är bara korkat...
*folk som kan dricka hinkvis med nattsvart kaffe på tom mage... Omänskligt...
*så kallade felfria människor som inte har några laster, det vill säga; ett oskyldigt missbruk av mat, godis, cigg, eller liknande, samt inga komplex överhuvudtaget. Igen; omänskligt...
*vuxna män som har Playstation, Wii OCH Xbox hemma... En vuxen man som har alla tre är det "eternal boy"-varning på...
*folk som tycker "No Country For Old Men" är en bra film... Kom igen för helvete: det handlar om en mördare som går runt och avrättar människor helt random med en bultpistol: ett verktyg som för övrigt användes på slakterier för att döda djur... Trevligt sätt att dö på: en bit av skallen trycks in och man blöder ihjäl. Kan inte fatta att han fick en Oscar för den rollen...
*folk som tror att alla muslimer är självmordsbombare... Kan man vara mer korkad? Islam är en fredlig religion, det skulle alla fatta om de bara klickade sig in på Wikipedia. Eller ännu bättre, lånade Koranen på närmaste bibliotek. Självmordsbombare är extremister som har valt att tolka islam på ett vridet sätt, typ som de kristna "Pro Life" i USA som bombar abortkliniker. Uuuh, det är ju verkligen kristet beteende det... Islam är för övrigt en väldigt bred religion med många olika "underreligioner", eller vad man ska kalla det. Finns ju också folk som tror att alla muslimer ser ut som dem man ser på nyheterna, det vill säga att alla kvinnorna har slöja. Den uppfattningen är ju bara så fel. Åk till Marocko.
*folk som inte har några foton i sitt hem... Vad döljer du...?
*folk som biter på naglarna... Uuuh, äckligt!
*vuxna människor som särskriver och stavar fel trots att de vet bättre... I min värld är sådana människor dumma i huvudet. En del stavar så dåligt att jag tycker de borde avlivas...
*folk som alltid, alltid, alltid, alltid, alltid har perfekt städade hem... Inte en enda dammråtta under sängen... Aldrig någon bortglömd strumpa under soffkuddarna... Aldrig ens en odiskad gaffel i diskhon... ONATURLIGT!
*folk som är pigga direkt när de vaknar och står och gnolar en glad trudelutt medan de gör kaffe... M är sådan. Han är sjuk. Jag tycker att man måste nog vara någon slags übermänniska ifall man överhuvudtaget klarar av att gå rakt innan man har fått sin kaffefix...
*amerikaner... Har flera amerikaner som vänner på Facebook och grannar i Farmville. Amerikaner är fan ett konstigt folk! De är verkligen sjukligt patriotiska, otroligt naiva i sin världsbild, och helt galet religiösa. De har till och med "In God we trust" på pengarna. Jag har ju efter nästan två år med Farmville blivit vän med flera amerikaner, vi snackar varje dag faktiskt, och de slutar fanimej ALDRIG att säga "Have a blessed day!" och liknande som hälsningsfras. Samtidigt som jag kan tycka att det är fantastiska och fina egenskaper som amerikanarna besitter, så kan jag inte hjälpa att i hemlighet idiotförklara dem lite när de postar gulliga animationer med kristna budskap, det uttjatade "Support our troops! They fight for our freedom!!!", bilder på World Trade Center med texten "9-11-01 Never forget!!!", eller uppdaterar sina statusar med budskapet om att de är så stolta över att bo i världens bästa land. De två sista sakerna är dessutom korkade och helt ologiska: vaddå "Never forget"??? Hallå, alla barn i alla skolor kommer för all framtid att läsa i alla skolböcker om World Trade Center, precis som vi andra läste om första och andra världskriget i skolan. INGEN kommer någonsin att glömma bort vad som hände. Och vaddå "världens bästa land"? Hur vet de det? Har de gjort undersökningar? Har de testat att bo i alla andra länder i världen? Det är ologiskt. Och dessutom fel, för rent sjukförsäkringsmässigt så är USA snarare världens sämsta land (i västvärlden åtminstone). Kanada och en hel hög med europeiska länder med Frankrike i topp, är bättre. Monaco till exempel, jag har hört att all sjukvård betalas av kasinot. Tycker också att det är närapå sjukligt att amerikanarna sätter en sådan enorm stolthet i att kriga. Dör man i krig så har man dött med ära och som en hjälte. Vrickat... Det är mer ärofyllt att klara konflikter utan krig.
*folk som avvaktande iakttar utan att göra något väsen av sig... Jag är sådan och när jag träffar någon som är likadan så blir jag omedelbart misstänksam...
*folk med låg inkomst/socbidrag som ändå kan äta ute och shoppa kläder sista veckan innan nästa "löning" kommer... Känner två som liksom jag har socialbidrag och bostadsbidrag som enda inkomst och de går båda på bio sista veckan innan nästa "löning". Hur fan lyckas de?
*alla människor som har sagt till mig att jag är intelligent... Que? Hur märks det och hur kan dessa människor vara så säkra på det?
*i princip alla som ger mig en komplimang som inte gäller något ytligt som frisyr eller klädsel... Min körlärare Lillen till exempel, strax innan lektionen i tisdags sa han att jag hade vackra kindben, och senare under lektionens gång sa han två gånger att jag hade ett fint skratt... Varför? Är säker på att han ljög för jag har INTE ett fint skratt... Låter snarare som en whiskeyhes och gnällig sagohäxa när jag skrattar. Och kindben? Vem tänker på kindben??? När har man någonsin tittat på en människa och tänkt "Ååååhåhåhåhå, jäääävlarrrr vilka... kindben..."??? Är i och för sig inte första gången jag sådär oväntat får höra att jag har fina kindben, min psykolog har också sagt det och hon är ju den sista jag förväntar mig komplimanger av. Minns förresten också att en lärare i lågstadiet brukade säga att jag hade fina kindben (visste dock inte vad hon menade, haha) så visst, jag har hört det förut. Men hu vad oväntat det var att höra det av Lillen... Att få komplimanger för annat än mitt allra ytligaste gör mig direkt misstänksam. Jag kan själv ge sådana komplimanger ibland, men när jag får dem så tänker jag bara "Vad fan är du ute efter?"...
*folk som gärna tar en joggingtur eller tränar på gymmet innan de sticker till jobbet... M är sådan. Han är sjuk. Har känt honom i typ nio år nu och han har alltid, i alla år, joggat eller gymmat i någon timme innan han drar till jobbet. Knäppis...
*vuxna män som använder y-frontkalsonger... Först det första: bläää eftersom min pappa har sådana, men också: är du åtta år gammal eller??? Jag är stolt över att jag för många år sedan lyckades där M's exfru misslyckades, och tvingade M att slänga sina y-fronts och använda boxers istället. Det är sååå mycket sexigare...
*folk som inte lägger in ett mobilnummer under ett namn i sin egen mobil... Respektlöst och kyligt som fan. Varför överhuvudtaget bara ha en kontakt som ett anonymt nummer? Är det svårt att skriva in ett namn? Fingerkramp kanske? Har själv råkat ut för detta, en jag smsade med la aldrig in mitt nummer under mitt namn och jag blev ordentligt sårad av det. Jag tycker det är riktigt oschysst att inte vilja ge en kontakt ett namn sådär. Alla mina kontakter heter något i min mobil, dock heter inte alla sina riktiga namn eftersom jag föredrar att göra mobilens telefonbok personlig genom att hitta på smeknamn åt så många som möjligt. När jag fick veta att jag bara var ett nummer i den andra personens mobil kändes det som om den personen typ ville säga "Psst! Jag anser inte att du är värd den tiden det skulle ta mig att skriva in ditt namn i min mobil, men visst kan vi smsa". Jag tyckte det var så himla respektlöst och kyligt gjort att jag började gråta.
*
Sådär... Tror jag fick med alla mina fördomar.
Maxi nästa!
Vill ha/Vill inte ha
Ska köra igen idag. Känns bättre...
Tror jag är mer förberedd mentalt nu på att jag faktiskt kan suga något oerhört på att köra bil.
Låååååga förväntningar är bäst...
Anyways, ska ta en heldag på trafikskolan idag. Ska inte köra förrän i eftermiddag men ska dra in till stan om en stund och sitta och plugga teori på skolan.
Ska medvetet sätta hela min hjärna i köra-bil-mode... Ska enbart tänka på att köra bil. Är förresten jäkligt fascinerad av hur en bil funkar. Pappa har förklarat lite hur bilmotorn funkar, vad som händer när den är igång. Är rätt coolt att tänka på hur det faktiskt är en liten explosion i cylindrarna hela tiden när motorn är igång.
Det fascinerar mig faktiskt. Får typ lust att pilla lite under huven bara för att se hur det ser ut. Ska nog fråga Lillen idag om jag inte kan få titta lite åtminstone.
Ah, just det. Ska lämna in pappas lägenhetsnycklar till bovärdskontoret idag också. Är äntligen dags!
Och nu kom jag av någon anledning ihåg att mina guldsmycken som ligger på pantbanken snart säljs på auktion. Fick brev om det för ett par månader sedan att de ska säljas i oktober om jag inte hämtar ut dem. Vilken faktiskt är omöjligt eftersom jag löste ut hela värdet i december förra året. Hade känt en längre tid att jag verkligen inte ville ha mina guldsmycken. Jag gillar inte guld liksom. Vill bara ha silver! (Suktar efter den här ringen just nu...) Så jag löste ut hela värdet, vilket var 1300:- och sa adios till guldet.
Funderar nu lite på om jag vill ha något av smyckena men jag tror inte det.
Guldsmyckena jag har är:
*en snurrad tunn kedja + ett droppformat hänge, 18 k
*en jättetunn och kort Veneziakedja + ett litet hjärthänge, 18 k
*ett hänge i form av det kinesiska tecknet för lycka, 14 k
*creolörhängen cirka en cm i diameter, 14 k
*små fyrkantiga örhängen med varsin infattad smaragd, 18 k
och jag är inte intresserad av något av det.
Det enda smycket som det är något större värde i är smaragdörhängena. Pappa köpte dem i Colombia när han jobbade där för några år sedan, men jag har aldrig gillat de örhängena. De är små, knappt en halv cm i diameter, och smaragderna har ingen fin slipning. Knappt någon slipninga alls, såvitt man kan se. De varken glittrar eller ens blänker det minsta och det ser snarare ut som om det är gröna plastbitar... Länge har jag funderat på att lösa ut bara smaragdörhängena för att själv sälja dem på auktion och kanske tjäna en hacka. Trots att de inte är fina så är det ju ändå smaragder, och de finaste smaragderna kommer från just Colombia så därför kanske det är lite värde i dem. Men jag ids inte. Är nu och har alltid varit helt ointresserad av de örhängena. Har aldrig använt dem ens en gång.
Creolörhängena och det kinesiska hänget fick jag av ena syrran när jag fyllde 18. Har inte använt dem heller. Creolerna är sjukt fula... Och hänget gillade jag aldrig eftersom det då, för typ tio år sedan, var superhippt med kinesiska tecken. Alla hade dem. Jag tyckte bara det var fult. Creolerna och hänget är dessutom bara i 14 karats guld vilket gör att de ser smaklöst billiga ut. Guld i 14 karat ser väldigt ljusgult ut och misstas lätt för bijouterier.
Den snurrade kedjan med droppformat hänge till fick jag av morsan när jag fyllde 20 tror jag. Jag avskydde det direkt eftersom det kom från henne. Plus att jag inte gillar sådana där snurrade kedjor, delvis för att de är så opraktiska. Ludd från kläder, hårstrån och annat fastnar hur lätt som helst i just snurrade kedjor. Blir lätt knutar på dem också. Men snurrkedjor är rätt lika Bismarck-länkar, och herrejesus vad jag avskyr Bismarck-smycken! Verkligen skitfult ju. Hade en pojkvän som på min 17-årsdag gav mig ett Bismarck-armband i silver. Jag tyckte redan då att Bismarck var skitfult men gillade armbandet litegrann ändå eftersom det kom från honom. Men när det tog slut några månader senare så slängde jag faktiskt armbandet.
Det enda som jag är lite intresserad av att behålla är halsbandet med det lilla hjärtat. Det har jag nämligen haft sedan jag var liten så det har ett visst affektionsvärde. Är dock inget trevligt affektionsvärde direkt. Blir mest bara påmind om otrevliga saker när jag tänker på det halsbandet.
Så jag skiter faktiskt i mina guldsmycken. Är så trött på att behöva betala för dem, det är ju skatt som ska betalas varje år för det där pantbankslånet och jag har haft mitt guld på pantbanken nästan hela tiden i tio års tid. Jag vill inte ens veta hur mycket jag har fått betala i skatt och omläggning av lånet. Bara nu i år åkte jag på 500:- i restskatt på grund av guldsmyckena.
Så pantbanken kan gärna sälja dem.
Ska faktiskt bli skönt att bli av med dem!
Anyways...
Har ju en födelsedag som kommer snart. Gaaah... 28 bast.
The big two-eight.
Dags att få 30-årskris snart kanske?
Äh, orkar inte bry mig.
Fick sms av M igår som undrade vad jag önskade mig och inte förrän då kom jag ihåg att jag snart fyller år, haha. Tråkigt egentligen att jag har slutat bry mig... Är det såhär det är att vara vuxen...?
Önskar mig (förutom ringen från Amazon som jag länkade till):
*prenumeration på "Illustrerad Vetenskap"... Älskar verkligen den tidningen och har velat prenumerera sedan jag var tonåring. Men den är sjukt dyr att prenumerera på tyvärr...
*en ny jättekastrull... Fick en av M i julklapp 2009 och jag är inte riktigt säker på hur det har gått till men den är borta. Jag vet att jag lånade ut den till en kompis som skulle göra storkok och sedan fick jag tillbaka den, men lånade ut den en gång till efter det. En random bekant som bodde ett par trappuppgångar från mig fick låna den nu i julas och jag glömde bort det. Kom inte ihåg det förrän någon gång i februari och då upptäckte jag att den tjejen hade flyttat. Hade dock hennes nummer så jag ringde och hon letade men hittade den inte och trodde att hon hade lämnat tillbaka den några dagar efter nyåret. Jag kan nästan svära på att hon inte gjorde det. Misstänker att hon ljög, men hon lät ärlig så det är ju möjligt att hon kanske har slarvat bort kastrullen i flytten eller själv lånat ut den till någon.
*Trisslotter... Snart händer det, hehehe...
*pengar... I min familj är det ingen som någonsin ger bort pengar i present eller julklapp. VARFÖR??? Hallå, jag skulle bli skitglad ifall jag fick pengar i present!!!
*presentkort på IKEA... Älskade Ikea... Vill ha och behöver en massa grejer till hemmet (ny jättekastrull till exempel) så ett presentkort på Ikea skulle verkligen uppskattas!
*nya vinterskor... Förra vintern fick jag klara mig med gympaskor och det var kallt!
*Windows 7... Och det kommer jag få också! Tralali, tralala!
Efter förra julens klappfiasko då min pappa gav mig datorspel så har jag sett till att i förväg tipsa honom om vad jag verkligen vill ha. Datorspelen har jag inte ens tagit bort plasten från eftersom jag är helt ointresserad av den sortens spel, de jag fick riktar dessutom sig till 12-åriga pojkar... Något av spelen är ett "Star Wars"-spel, funderar på ifall jag kanske kan sälja dem? Iallafall, jag smsade min pappa när han var i Kina att jag önskade mig Windows 7 i födelsedagspresent i år och han fattade hinten. När jag fyller år så ska han komma till stan och så ska vi fika och köpa det jag vill ha! Jippi... Win 7 är ju bara helt underbart. Hade det på skolans datorer förra året och det är verkligen ett bra operativsystem. Lika enkelt som XP (men ännu enklare) och snyggare än Vista (men ännu snyggare). Praktiskt också. Logiskt uppbyggt liksom.
Fast funderar nu på om jag kanske skulle ha önskat mig en symaskin istället. Vill ha en.
Kan ju önska mig det i julklapp kanske.
Måste nu rusa till körskolan! Nu jävlar ska jag lyssna på Lillen idag och kicka rondellhelvetets arsle.
Måste komma ihåg att erbjuda Lillen ett tuggummi. Han har så himla dålig andedräkt...
Jag suger på det här
Hade körlektion idag. Börjar bli övertygad om att jag borde lägga av faktiskt.
Jag gillar verkligen min lärare. Han är jättebra på att förklara och sådär fastän han bara är 24 år gammal. Det fann jag nästan lite lustigt i början: min lärare är yngre än jag liksom... Men sedan släppte jag mina fördomar och tänkte att det snarare var bra att min lärare var så ung. Det är ju inte länge sedan han själv tog körkort och även utbildade sig till trafikskolelärare. Han har ju allt det där färskt i huvudet liksom, även om han omöjligen kan ha erfarenheten som min förra lärare hade. Gamlingen jag körde med på förra skolan, han var ju över 60 år och hade varit trafiklärare i mer än 20 år.
Min nya lärare, som jag har kallat för Lillen i tankarna eftersom han är sådär liten och söt liksom, har ju verkligen inte samma erfarenhet men han har kunskapen. Lillen är dessutom snäll och sådär lillgammalt rar av sig så jag gillar honom för det också.
Började köra med Lillen förra veckan och hade fjärde dubbellektionen idag. Förra veckan gick det helt okej, jag var ganska nöjd med mig själv där alltså. Speciellt förra måndagen då jag satt bakom ratten igen för första gången på över ett år men ändå klarade av dragläge och växling närapå perfekt. Jag hade nämligen förväntat mig att jag inte skulle hitta dragläget sådär direkt eftersom det är en annan bil. På förra skolan körde jag underbara Volvo v70 D5 med råsexiga 205 hästkrafter, och som jag nu inser vilken snäll bil det är. Volvon behövde jag aldrig ge grundgas på, det gick utmärkt att köra iväg på dragläget med bara kopplingen. Gamlingen och de andra lärarna lärde dessutom ut den tekniken, att man skulle kunna köra iväg med bara kopplingen. Grundgas skulle jag bara ge om jag behövde komma iväg snabbt. Gamlingen brukade säga att jag inte skulle röra gaspedalen förrän jag hade släppt kopplingen helt.
Nu på nya skolan kör jag en Audi A3 och den bilen är inte snäll alls.
Elaka bilhelvete, brinn ner jävla skitunge.
Audi A3 blir sur när jag försöker göra som jag lärt mig: köra iväg med enbart dragläget. Och resultatet blir kärringstopp. Jag får så många kärringstopp nu med Audin att jag skäms över mig själv. Hela tiden för helvete. Jag får kärringstopp hela fucking tiden och jag blir så besviken varje gång att jag blir gråtfärdig. Jag snittar väl på lite drygt tio kärringstopp per dubbellektion. Hatar den bilen. Ibland hoppar växeln i friläge av sig själv också. Är så krångligt att komma igång efter kärringstoppen för på Audi A3 måste man vrida tillbaka nyckeln innan man vrider om den igen, och ibland måste man dessutom vrida lite på ratten för att nyckeln överhuvudtaget ska gå att vrida om. Lillen säger att det är en säkerhetsfunktion. Till vilken nytta, om jag får fråga? Audi A3 är en jobbig bil jämfört med sköna Volvo v70 som man startade med en knapp. Det var fan mycket enklare. Man sticker in brickan i ett litet hål. Klick. Man trycker på START. Vrooom. Volvon hade ju en ens en riktig nyckel, det var bara den där brickan.
Förra veckan gick mina två dubbellektioner iallafall okej, och lektionen nu i måndags gick också ganska okej. Har fattat hur jag ska göra fickparkering nu faktiskt. Kan till och med backa in mellan två bilar, vilket Lillen lärde mig att göra på första lektionen. Han sa att det var enklare att backa in och jag var hur skeptisk som helst när han ritade upp det på ett papper och förklarade hur jag skulle göra. Det var dock väldigt enkelt och smidigt. Är bara att gå efter högerlyktan i bakre fönstret-regeln så går det smidigt att backa in sedan.
Idag gick min lektionen så himla mycket sämre dock.
Lillen tvingade mig att köra i rondell.
Jag hatar rondeller.
Och jag suger på rondeller.
Hela grejen med att välja inkörningsfil, kolla döda vinkeln, ge tecken och byta fil inne i rondellhelvetet innan jag ska styra ut ur rondellen är jag bara helt fantastiskt asdålig på. Trots att Lillen visade en gång idag hur jag skulle göra, och trots att jag på förra skolan fick öva rätt mycket på rondellkörning, så kan jag inte köra i rondell. Jag blir sjukt stressad när folk susar förbi mig i typ 50 km/h och tränger sig före när jag försöker byta fil. Jag fegar dessutom när jag ska köra in för jag vill helst alltid stanna innan jag kör in, men det behöver man ju inte alltid. Och jag vill överhuvudtaget inte byta fil i rondeller, varför måste jag göra det? Kan jag inte bara få välja ytterfilen från början? Och om alla bilar i hela jävla Sverige kunde sluta dyka upp så fort just jag ska köra in så vore det bra.
När jag började köra 2008 så hade jag länge den där känslan av att jag helst ville ha en stor roterande orange varningslykta på taket och en eskortbil som körde framför och banade väg. Tror jag hade den känslan i drygt ett år innan jag blev så pass säker bakom ratten att jag kände att jag nog kunde klara mig utan roterande varningslykta och eskortbil. Nu börjar jag dock få tillbaka den känslan. Vill verkligen ha en stor orange varningslykta på taket och en eskortbil som kör före mig och får alla andra bilar att lämna vägen fri.
Lillen går igenom varje lektion med mig efteråt, snackar om vad vi har övat på och sådär och det är något som han är mycket bättre på än de andra två lärarna jag körde med på förra skolan. De hade också genomgång efter varje lektion, alla körlärare har väl det antar jag, men Lillen är mycket bättre på det. Han förklarar bättre alltså. Till och med bättre än Gamlingen som ändå var jävligt bra och pedagogisk av sig. Men jag känner också att Lillen förstår mig bättre, haha... Han och jag är ju av samma generation liksom, vi snackar samma språk, med Gamlingen kände jag ofta att han inte riktigt förstod mig när jag efter en lektion muttrade att jag "suger på det här". Lillen förstår ju det uttrycket så jag tror jag kan kommunicera lite bättre med honom.
Han förstod mig direkt idag när jag efter lektionen sa just det, och här kommer det enda roliga jag har haft idag:
*
Jag (är tjurig och besviken på mig själv): "Men jag suger fan på det här! Jag suuuuugeeeeer ju på att köra bil!"
Lillen (sitter och skriver ner vad vi gjort på lektionen): "Nej men du ska inte behöva suga... eeh..." (han kommer av sig och blir tyst och tittar förskräckt på mig)
Jag säger ingenting eftersom jag inte noterar hans (freudianska...?) felsägning förrän efter några sekunder när han börjar se generad ut.
Lillen: "Eeeh, nej, ööh, haha, jag menar du ska inte behöva känna att du suger på att köra bil."
Jag börjar fnissa åt att han la extra mycket betoning på de sista orden och Lillen ser väldigt generad ut. Jag får lust att säga något, en dum-dum-dum sak, men tycker synd om honom så jag biter mig i läppen istället och låter honom börja prata om lektionen igen.
*
Det var kul. Var det enda fnisset jag fick idag.
Känner trots fnisset att jag verkligen suger på att köra bil. Även i situationer där jag vet att jag gör rätt, som när jag inom citys gränser kör i 30 eftersom det är 30 där, men får bilister som både tutar och ger mig långfingret, och ser i backspegeln hur de sitter och ser sura ut när de nosar mig i hasorna. Där, i den situationen vet jag att jag faktiskt gör rätt. Det är max 30 km/h som gäller i city, det finns skyltar överallt och så som folk bara går rakt ut i gatan så att bilisterna får bromsa, så tror jag inte att jag skulle våga mig på att köra fortare även om det var tillåtet.
Så där gör jag ju helt rätt, de andra bilisterna som tutar, visar långfingret och glor surt i backspegeln gör fel. Och jag vet ju detta och att jag ska skita i dem. Men jag blir ändå sjukt stressad av dem. Får den där känslan av att jag omedelbart borde trampa gasen i botten och skita i att låta folk gå när de står och väntar vid ett övergångsställe, även fast man som bilist har väjningsplikt där.
Känner mig liksom helt kass på det här. Funderar allvarligt på om det ens är lönt att fortsätta. Jag tycker att om det var meningen att jag ska köra bil så borde jag också kunna känna det. Jag borde liksom kunna känna att det är möjligt för mig, att det är inom räckhåll, men jag känner inte det. Jag är kass på att köra bil!
Jag kan förklara hur jävla kass jag är: Idag när jag skulle köra in i en rondell, en sådan stor med fyra "utgångar" och dubbla filer, så sa Lillen att jag skulle till vänster i rondellen.
För det första så tänkte jag i typ en halv sekund att jag då genast skulle svänga vänster och alltså köra mot trafiken, vilket hade varit direkt livsfarligt eftersom det just då kom en fet lastbil i rondellen.
För det andra så fick jag kärringstopp precis när jag skulle köra in i rondellen och blev skitnervös för jag tänkte att nu hade jag fått det så jävla många gånger under den här timmen att Lillen säkert, vilken sekund som helst, skulle börja skälla på mig.
För det tredje, när jag äntligen kom in i rondellen så tog jag inte ut svängen ordentligt och tog då upp båda filerna istället för att byta fil från inre till yttre.
För det fjärde så körde jag rakt igenom och inte till vänster som Lillen hade sagt.
Jag är totalkass på att köra bil.
Är närapå gråtfärdig nu alltså. En kram och några uppmuntrande ord skulle sitta fint.
Önskar att M var hemma nu men han har semester efter "kursgrejen". Han drog till Thailand i förrgår och ska vara där i Phuket i tre jävla veckor vilket jag hatar. Unnar honom dock semester nu efter allt, han behöver verkligen det. Det syns lång väg att M är sliten som fan efter "kursgrejen" då jag vet att han jobbade mycket natt och dubbla pass, faktiskt nästan enbart nattjobb hela tiden. I ett helt år dessutom och det syns på honom. Syns lång, lång väg. Jag sa till och med till honom att boka tre veckor istället för två som han hade tänkt sig, för jag tänkte att han verkligen behövde det. Så det var min tjusiga idé att M skulle lämna mig i tre veckor istället för två. Faktiskt så var det min idé att han överhuvudtaget skulle sticka utomlands. Var fan fick jag den korkade idén från? Suck. Gissa om jag ångrar mig... Tänker hela tiden nu att jag vill ringa honom men det kostar väl asmycket.
Fördel Skype, ha-bittert-ha, jag får be M skaffa det. Hoppas han kan ladda ner det bara, när pappa var i Kina så kunde han ju inte komma åt den svenska versionen av Skype utan blev omdirigerad till kinesiska Skype. Fast det var ju just i Kina också, inte i Thailand. Kina är lite udda.
Jag önskar sååå att jag hade M här hos mig nu. Behöver någon nu alltså.
Behöver en lång skön kram och några uppmuntrande ord.
Några frivilliga?
Seriöst, några frivilliga? Jag sitter här och väntar.
Au revoir?
Har de senaste dagarna tänkt mycket på relationer. Hur man kan ha en massa olika relationer, hur de börjar, och hur de slutar. Såklart tänker jag på mina egna relationer då, något annat vore lite väl svårt att sätta mig in i.
Två av mina relationer kan jag nog helt säkert säga att de är över nu.
Ena relationen är den med min låtsasfarmor. Hon och jag hade en fin vänskap i hela 11 år, även om hon från början inte riktigt var en vän. Det började ju när jag var 16 och socialen tog beslut om att jag skulle ha en kontaktperson eftersom de inte tyckte jag hade tillräcklig kontakt med vuxna. Min pappa jobbade utomlands hela tiden och om han någon gång var i Sverige så drog han till stugan eller till min styvmor. Han var knappt hemma ens när han jobbade i Sverige för han började sju på morgonen och kom sällan hem förrän framåt åtta på kvällen, och så fort det blev helg drog han till stugan eller till min styvmor. Jag minns att jag brukade känna det som att han till varje pris försökte slippa mig, och jag försökte alltid vara så tyst och så osynlig som möjligt när han kom hem på kvällarna. Ibland kunde han komma hem från en jobbresa och bara vara hemma länge nog för att lägga smutstvätten i tvättkorgen och säga till mig att jag skulle tvätta det nu eftersom han skulle utomlands igen några dagar senare, och sedan drog han till stugan.
Hela tiden hoppades jag att han skulle vilja stanna hemma med mig i lägenheten en enda helg, och jag blev lika svidande besviken varje gång han valde att åka till stugan och lämna mig ensam hemma. Jag fick inte följa med till stugan såvida det inte var jul eller födelsedagsfirande.
Sådär höll han på från 1998 tills att jag flyttade hemifrån 2002.
Han lämnade mig i sticket med en handfull pengar och tyckte att jag fick klara mig själv. Ändå hade han mage att säga till socialen att han hade koll på mig. Pfft. Min pappa hade ingen aning om hur många gånger jag gick hem från fester mitt i natten, full och ensam och klädd i extremt utmanande kläder, sådana kläder man alltid hade som tonåring. En sommarnatt gick jag i bara bikini och t-shirt från badplatsen och hem efter en strandfest där min dåvarande pojkvän hade stuckit hem och glömt att han skulle skjutsa hem mig. Jag gick över tre kilometer barfota och kom hem med väldigt ömma fötter framåt morgonen.
Jag kommer ihåg att jag som tonåring hade kompisar som brukade ringa sina föräldrar som kom och hämtade dem när de behövde komma hem, och jag brukade tänka att det skulle vara skönt ifall jag hade kunnat ringa min pappa istället för att gå hem mitt i natten. Ibland fick ju jag också skjuts av kompisarnas föräldrar, ibland hade jag någon random pojkvän som var schysst, ibland hann jag med sista bussen hem, ibland kunde jag ta taxi, men oftast fick jag gå.
Den tiden i mitt liv, mina tankar och känslor då, att tänka på det nu gör mig bara ledsen.
Jag var så ensam.
Under de två sista åren jag bodde hemma hade jag dock min låtsasfarmor att gå till. Hon fanns där som en extraförälder vilket var vad socialen hade utsett henne att vara åt mig också. Jag hade egen nyckel till hennes lägenhet och kunde ibland sova hos henne istället för att gå hem mitt i natten. När jag fyllde 18 så slutade hon vara mina kontaktperson, jag var ju myndig då. Men kontakten med henne fortsatte. Hon var i samma ålder som mina föräldrar, men hade barnbarn i min ålder, så hon blev som en farmor för mig. Eftersom jag umgicks mycket med hennes barnbarn, var ihop med en av dem ett tag till och med, var barnvakt i drygt tre år till ett par tvillingflickor som var hennes yngsta barnbarn, och de kallade henne farmor så började jag också kalla henne det. Hon var farmor helt enkelt, det var det hon kallades av nästan alla andra, men av en lite märklig hänsyn till min riktiga farmor så slutade jag efter ett tag att kalla min låtsasfarmor för farmor och började säga hennes namn istället.
Min riktiga farmor dog 1990 och jag träffade henne bara någon enstaka gång när jag var baby så jag har inget minne av henne, även om jag minns vagt att jag pratade med henne i telefon en gång när jag var fem, sex år gammal. Men jag minns inget mer av henne. Jag känner inte ens igen henne på foto, även fast jag har ett av henne som jag ramat in och som står i min fönster. Men jag känner inte igen henne på det fotot. Dock har jag alltid känt ett speciellt band till min riktiga farmor eftersom hon dog på min födelsedag. Så av ren hänsyn till min riktiga farmor ville jag inte fortsätta kalla min låtsasfarmor för farmor utan jag sa hennes namn istället.
Vi var väl ändå mer som vänner.
Något jag verkligen gillade med min låtsasfarmor var att hon kunde mycket mer om män än vad jag kunde. Och kan... Jag har ofta svårt för att hantera män (och tro mig, jag kommer blogga om det senare), såvida de inte har ett sexuellt intresse av mig för då är män enkla. Jag kan direkt bestämma mig för om en man har något sexuellt att hämta hos mig, har de inte det så är jag jävligt bra på att få bort dem från mig. Min låtsasfamor kunde alltid förklara mäns övriga beteenden. Hon kunde avkoda dem liksom. M till exempel, han har rätt lite av det där typiska manliga "buffelbeteendet" som kvinnor ofta blir sårade av, men han har det. Ibland kan han göra eller säga saker som jag blir helt förkrossande ledsen över och jag har svårt att förstå varför han gör så. Varför han reagerar si eller så och så vidare, sådant kunde min låtsasfarmor förklara.
Hon kunde förklara, trösta, och sedan oftast laga exceptionellt god mat och bjuda på vin tills jag var så full att jag glömde varför jag hade varit ledsen på M. Det där är också ett typiskt kvinnobeteende, kvinnor emellan. Jag håller på så med mina tjejkompisar: larmet går om att någons kille har varit dum och tjejerna dyker upp från alla håll beväpnade med onyttig mat, cigg, vin och skapar en väldigt skön kvinnlig air genom att bara samlas.
Fastän min låtsasfarmor ibland var mer som en mamma än en vän, så såg jag henne som en vän.
Vi var likar.
Trots väldigt olika åsikter inom politik, religion och livets alla val, så kunde vi diskutera sådant som likar. Även om hon ibland blev en irriterande besserwisser och la sig till med en nedlåtande ton mot mig. Hon kunde till och med ibland vara direkt överlägsen, speciellt de senare åren var hon sådan. Om jag kom till henne och hade haft en skitdag och behövde prata så var det knappt att jag fick prata i fem minuter innan hon skickade mig till datorn som efter hennes urbota korkade behandling hade börjat uppföra sig konstigt.
Oftast var det inget allvarligt fel på datorn. Det var mest bara att min låtsasfarmor hade behandlat den fel, stängt av den genom att dra ut strömsladden till exempel. Det där gjorde hon hela tiden utan att avsluta program som var igång, och sedan kunde hon fråga mig varför ett dokument hon hade skrivit i Word inte fanns kvar.
Suck...
Sedan 2005 när hon köpte sin första dator så har det varit jag som har fått ta hand om den. Lärt henne hantera den, lärt henne varför hon ska ha virusskydd, och framför allt lärt henne att hon inte ska stänga av datorn genom att rycka ut strömsladden. Speciellt inte utan att spara dokument och avsluta program först... Datorn i sig tog ju ingen skada av att stängas av på det viset men en del program kan blir lite tjuriga om de inte avslutas korrekt. I början förstod hon ju inte ens att hon var tvungen att klicka på spara innan dokumentet hon skrivit i Word verkligen fanns i datorn. Samma sak med mail hon skrev: hon förstod inte att hon var tvungen att klicka på skicka för att meddelandet skulle nå mottagaren, utan trodde det räckte med att trycka på enter. Där hade hon blandat ihop chat med mail och det tog mig en dryg vecka innan hon förstod skillnaden. Ibland satte hennes okunskap om datorer och IT min egen kunskap på prov eftersom det jag kan om datorer är sådant som jag aldrig har reflekterat över. Det bara är si och så det funkar. När min låtsasfarmor frågade mig varför hon var tvungen att spara ett dokument så hade jag svårt att ens förstå vad hon menade. Vaddå varför? Efter många timmar insåg jag dock att hon trodde att allt hon skrev i Word var sparat så fort hon skrev det eftersom hon kunde se det på skärmen.
Suck...
Hur jag gick från att vara hennes vän/adoptivbarnbarn till att vara hennes datorfixare vet jag inte riktigt, men jag började känna mer och mer att jag bara var hennes datorfixare. Samtidigt märkte jag att hon faktiskt inte ville lära sig att klara av datorn själv. Hon var aldrig intresserad av att förstå hur datorn och programmen fungerade, hon ville bara att de skulle funka. Och det var min sak att se till tyckte hon. Hon uttryckte sig ofta som så att eftersom jag faktiskt kunde, så skulle jag automatiskt göra det, och den fina attityden blev bara värre. Trots att jag flera gånger försökte förklara att jag inte hade tid eller att jag inte kunde hålla på såhär dag in och dag ut, så blev hon bara värre. En gång förra året när hon sa att jag var ju så bra på datorer, sa jag att bara eftersom hon hade körkort så begärde ju inte jag att hon skulle skjutsa mig överallt. Hon reagerade ungefär som alla andra gånger då jag vågade mig på att säga att jag inte ville vara IT-support längre; hon blev otrevlig och sa att jag var lat och jag gjorde ju inget på dagarna så då borde jag väl för fanken hjälpa henne.
I maj i år fick jag nog. 25 maj var det för att vara exakt. Den kvällen skildes vi inte som vänner direkt, jag drog därifrån arg och trött och bestämde mig för att inte ha kontakt med min låtsasfarmor på ett bra tag. Jag tänkte att det var bäst ifall jag sa upp kontakten med henne helt och hållet eftersom hon knappast skulle ändra sig, men att vi kanske kunde höras av igen om några månader.
Det är ganska så exakt fyra månader sedan och jag har inte hört ett pip från henne. Jag vet att hon flyttade i juni för hon sålde sin lägenhet (för obskyra 2,4 mille) då i maj. I juli någon gång när jag kollade på Eniro så hade hon flyttat till en adress i city, nästan mitt i city till och med. Men nu, när jag kollade nu, så fanns hon inte ens i stan.
Hon bor numera på en ort cirka tre mil norr om stan.
Jag finner det rätt sorgligt alltså. Hon har flyttat långt utanför stan nu utan att ens säga något till mig.
Jag antar att det enda hon såg i mig var en datorfixare.
