Promise...
Njuter för fullt av den ljuva smärtan som kommer av att åtrå någon som är så ouppnåelig.
Very busy...
Eller egentligen inte, men har typ kommit av mig med bloggandet lite. Känner dock ett behov av att få skriva av mig snart. Men ibland kan det vara riktigt tveeggat att ha en blogg. Personer som känner mig IRL och som läser min blogg kan ibland säga att jag måste blogga om ditten eller datten när vi har festat tillsammans eller snackat om något superbt intressant, och då blir det som ett tvång. Då är jag tvingad att blogga liksom, och det är inte lika kul. Jag bloggar ju enbart av egen fri vilja och lust liksom.
Kan ibland vara rätt svårt att hålla på den regeln.
Men, men...
Tills nästa gång, vilket säkert blir nu i helgen skulle jag tro, så kan jag meddela att jag inte har försvunnit från bloggvärlden.
Det kommer jag nog aldrig att göra :-)
Det är bara det att för tillfället njuter jag av den ljuva smärtan som kommer av att åtrå någon som är så ouppnåelig.
Är egentligen ett citat från "Sex And The City", men det stämmer faktiskt in på moi också.
*
Ämnen/situationer som jag kan lova att jag bloggar om inom en snar framtid:
- Mig och M (pågår ju fortfarande faktiskt...)
- En festkväll där jag; popbruden, och min kompis; punkaren, med våld försökte dra in en rysk kille i en taxi... (eehehehehe...)
- Mina allmänt vrickade funderingar över sådant jag lägger märke till
- Min terapi och ett genombrott jag närmar mig där
- En av mina älskade teknikprylar som slutat fungera...
- Min lilla förälskelse/attraktion till Pållen (har inte satt min fot på körskolan för att jag vill undvika honom och därmed låta min lilla förälskelse självdö, men jag såg honom på stan för ett par dagar sedan och blev helt fnittrigt glad av att se honom och jag svävade på moln i flera timmar efter att vi bytt några ord, så, hmm)
*
Solong tills dess...
Varför?
Idag är det en sådan där dag då jag håller mig undan folk. Skulle egentligen ha haft tisdagsmöte på soc idag och jag vaknade i tid, var utvilad och sådär, men fan. När klockan var sju och jag var tvungen att börja göra mig iordning för att sedan ta bussen till stan vid nio, så kände jag bara: Varför?
Varför skulle jag börja sminka mig?
Varför skulle jag fixa håret?
Varför skulle jag leta fram och byta kläder för att hitta något som fick mig att se okej ut?
Varför skulle jag överhuvudtaget åka till soc för det där mötet?
Hade liksom ingen lust.
Egentligen så gillar jag väl dessa tisdagsmötena på soc. Det är ett välkommet avbrott i min monotona vardag att en gång i veckan ha en anledning att fixa mig, snofsa till mig lite eftersom jag har någonstans att vara på tisdagar. Eftersom jag i princip aldrig har något att göra så har det blivit som en vana att jag gör mig fin på tisdagar. Brukar till exempel se till så att håret är nytvättat, jag ser till så att jag har rena kläder, jag kollar vädret lite extra noga så jag vet vad jag ska ha på mig, och sådär. Jag har gjort en big deal av tisdagsmötena eftersom jag annars bara sitter hemma dag in och dag ut.
Men idag, trots att jag vaknade i god tid, så kände jag bara inte för det. Jag kunde inte hitta en anledning till att borsta ut mitt sängrufsiga hår och börja sminka mig för att sedan få de där uppskattande blickarna från folk på stan, eller de mycket välkommna komplimangerna jag ibland får från människorna som brukar komma till tisdagsmötena. Jag kände inte någon lust att överhuvudtaget gå ut idag. Tisdagsmötena hålls av två av socialens syos och en av dem, som var "min" syo, har slutat nu. Hon har bytt jobb helt och jobbar inte ens inom soc längre tyvärr, och det tyckte jag också gjorde att det kändes extra poänglöst för mig att gå på dagens möte. Jag gillar inte den andra syon nämligen. Jag ogillar inte den andra, men jag föredrog min syo. Mest för att jag har haft henne i två år nu så hon visste allt om mig och jag hade hunnit utveckla en bra kontakt med henne. Jag gillade henne starkt, min syo, för hon var lite mammig av sig liksom.
Det känns faktiskt väldigt jobbigt att jag nu ska ha den andra syon. Är en kvinna som verkar trevlig och sådär, helt okej egentligen, och lite kontakt har jag haft med henne i och med tisdagsmötena så någon helt främmande är hon ju inte. Men det känns jobbigt ändå! Nu måste jag liksom börja om på nytt med att försiktigt pejla in vad hon är för människa, den här nya syon jag har nu. Måste börja om med att försöka ta reda på om hon är någon som förstår mig och vill mig väl innan jag sedan kan börja lita på henne tillräckligt för att öppna mig inför henne. Min förra syo liksom, henne hade jag precis börjat våga lita på. Det är för fan inte mer än knappa sex månader sedan jag vågade berätta en grej, som verkligen tynger mig, för henne. Och då hade hon redan gått runt i ett år och försökt få mig att berätta vad, för hon märkte ju naturligtvis att jag höll tyst om vissa grejer. I början av januari avslöjade jag det för henne, och nu kommer jag aldrig att träffa henne igen.
Det känns jävligt jobbigt alltså. Är alltid samma sak, jag fäster mig vid någon, öppnar mig, och sedan är den personen poof borta och en annan människa som är mer eller mindre en främling kräver att jag ska börja öppna mig inför honom eller henne.
Imorse tyckte jag att det inte var någon anledning att börja med det, träffa nya syon på tisdagsmötet och samtidigt tvingas boka in ett privat möte där jag skulle påbörja samma jobbiga process som tog nästan två år med förra syon. Och det var snabbt.
Kände ingen anledning att fixa mig. Ville inte träffa folk idag för det är ändå ingen idé.
Det känns så, det är ingen idé.
Jag satt i sängen imorse och tänkte att det finns ingen anledning till att göra mig fin för jag kommer ändå aldrig att träffa någon. Liksom, varför ska jag sminka mig? Varför ska jag borsta håret och fixa frisyren? Varför ska jag klämma in tuttarna i en behå som ger bra stöd och gör en fin klyfta? Varför? Ingen kommer att se mig ändå. Ingen kommer bli intresserad hur jag än gör. Jag är inte någon som folk blir intresserade av. Det är ingen idé att försöka fånga någons intresse för det varar ju inte.
Varför ska jag plocka ögonbrynen, sminka mig så att näsan ser mindre ut, fixa håret så att huvudet ser mindre ut, ta på mig kläder som döljer allt det fula och framhäver det fina?
Ingen kommer att stanna hos mig ändå.
Alla bara försvinner förr eller senare så varför ska jag ens fortsätta hoppas?
ROTFLMFAO
Kollar justnu på "The DaVinci Code" på kanal 5. Har aldrig sett filmen eftersom jag har hört att boken ska vara bättre, men det har aldrig blivit av att jag köpt boken. Har också varit lite tveksamt inställd till både boken och filmen eftersom det ska vara mycket religion i handlingen, och jag är inte så förtjust i sådana historier. Religion i sig är intressant även om jag faktiskt är ateist, men att se filmer eller läsa boken med religiösa budskap är för mig helt ointressant. Är mer intresserad av faktadelen inom religion liksom.
Men jag höll på att garva ihjäl mig nyss när jag tittade på filmen...
Den där heliga graalen som är så himla mytomspunnen i religioner är en vagina????
Jag dör, jag dör, jag kommer skratta ihjäl mig!!!!
Ååååh jag kommer SÅ att använda det! Nästa gång en man är otrevlig mot mig så kommer jag verkligen att svara "Hörru, säg inte så till den heliga graalen!"...
Bortser man från det hysteriska roliga där så är det ju också en förklaring till varför så många män verkar hata eller åtminstone se ner på kvinnor.
Inte undra på varför alla män jag har mött, faktiskt ALLA, har betett sig oerhört arrogant mot mig. En del mer än andra. Men det är klart, om jag, liksom alla andra kvinnor, har och är den heliga graalen så är det ju inte konstigt att karlarna får mindrevärdeskomplex.
Och också inte det minste konstigt varför kvinnor är så förtryckta inom typ alla religioner.
Pfft, jävla män.
Tjo
Har inte lust att blogga för tillfället. Har så mycket att göra numera att jag inte riktigt orkar blogga.
Är typ så upptagen med att leva mitt liv att jag inte hinner skriva om det, hähähä...
Väntar på svar från en grej nu, hoppas det kommer till veckan snart, samt att jag är väldigt fokuserad på terapin och mitt körkortstagade, så mitt bloggande får nog vänta på sin tur.
Solong for now...
;-)
Kom igen Pållen...
Hoppla Pållen...
Duktig Pållen...
Set fire to the rain
Jag lyssnar ofta på den låten om och om igen.
Speciellt om jag är ute på stan,
om den börjas spelas i mobilen så passar jag alltid på att sätta den på repeat,
och sedan går jag bara runt och ryser i hela kroppen.
Har nog gjort sådär i närmare ett år nu tror jag.
Och det är fortfarande samma kick jag får.
Samma berusande känsla i hela kroppen.
Låten gör mig hög.
Det är något med Adeles underbara röst och den vackra, men oerhört sorgliga,
texten som gör att jag måste höra låten igen, och igen, och igen.
Jag får verkligen rysningar i hela kroppen.
Ofta blir det att jag börjar tänka på M när jag hör den.
Tänker på andra personer också, i synnerhet män, just när jag har låten på repeat.
Det är mixade minnen av flera olika män som spelas upp i mina tankar,
som om Set Fire To The Rain var temalåten för alla mina olika förhållanden till dessa män.
Fadersgestalter.
Killkompisar.
Surrogatbröder.
Pojkvänner.
Män som älskade mig mer än vad jag älskade dem.
Män som jag älskade mer än vad de älskade mig.
Grannar som visar intresse.
Blivande vänner.
Expojkvänner som spökar.
Trevliga snubbar som dolde sina otrevliga avsikter.
Otrevliga snubbar som aldrig fick en chans att visa sina trevliga avsikter.
Älskare.
Minnesbilder av dem alla, mix, mix, mix.
Brukar tänka på vad som gick fel.
Vem som gjorde fel, jag eller han?
Vem utnyttjade vems känslor?
Vem begick det större klavertrampet?
Vem bär skulden för att jag idag inte har någon vidare god kontakt med någon av dem?
M ringer ju bara för att få telefonsex, pappa ringer bara för att krossa min självkänsla, och om någon av de andra männen hör av sig så ska jag nog ta och satsa allt jag äger på Stryktipset, för då är det dags för det otroliga att bli sant.
Är väl något sjukt självplågeriliknande jag håller på med kanske.
Brukar tänka att på vissa ställen i låten borde Adele sjunga "set fire to the blame" istället eftersom det passar mina tankar bättre.
Men det är väl det hon menar med rain, att det är en metafor för blame.
*♥*
I let it fall, my heart,
and as it fell, you rose to claim it
It was dark, and I was over
until you kissed my lips, and you saved me
♥
My hands, they're strong,
but my knees were far too weak,
to stand in your arms,
without falling to your feet
♥
But there's a side, to you,
that I never knew, never knew
all the things, you'd say,
they were never true, never true
and the games, you play,
you would always win, always win
♥♥♥
But I set fire, to the rain
Watched it pour as I touched your face,
Well it burned while I cried
Cause I heard it screaming out your name, your name!
♥♥♥
When I lay, with you,
I could stay there
Close my eyes,
feel you here, forever,
your and me together nothing gets better
♥
Cause there's a side, to you
that I never knew, never knew
all the things you'd say,
they were never true, never true
and the games you play,
you would always win, always win
♥♥♥
But I set fire, to the rain!
Watched it pour as I touched your face,
well it burned while I cried
cause I heard it screaming out your name, your name!
I set fire, to the rain
and I threw us into the flames,
where I felt something die
cause I knew that that was the last time, the last time!
♥♥♥
Sometimes I wake up by the door,
that heart you caught must be waiting for you
even now when we're already over,
I can't help myself I'm looking for you
♥
I set fire, to the rain
Watched it pour as I touched your face,
Well it burned while I cried
cause I heard it screaming out your name, your name!
I set fire, to the rain
and I threw us into the flames,
where I felt something die
cause I knew that that was the last time, the last time, oooh...
♥
Oh, no
Let it burn, oh
let it burn
let it burn.
♥?♥
Ryser av njutning och vill höra låten igen...
The magic # 7
Idag fyller jag halvår!
Om några få minuter äntrar jag mina sista sex månader som 28 år för att sedan mycket ödesdigert fylla 29 massiva år i höst. Jag börjar faktiskt nojja lite nu... Jag har verkligen ingen lust att sluta vara 20-någonting! Det är komfortabelt att vara 20-någonting. Jag är ju van vid att säga "schugi..." och sedan en siffra som svar när folk frågar hur gammal jag är. Att jag om ynka ett år och sex månader tvingas börja säga "trretti..." istället för det gamla välkända "schugi..." känns ju bara... Brr... Uuuhh...
Men jag kommer ju att göra det, även om jag antagligen kommer avsky att aldrig mer få forma det trygga och välbekanta "sch"-ljudet i munnen när jag ska säga min ålder. Jag är ju dessutom långt ifrån att vara så gammal att jag kan börja påstå att jag är en "plusålder", att säga att man är 27 plus eller 29 plus. Sådana tönterier kan de som är medelålders hålla på med.
Trots mina åldersnojjor så ser jag det fortfarande inte som en komplimang att jag måste visa leg när jag köper cigg eller sprit. Det händer för sjutton allt oftare! Och det är sjukt eftersom jag knappast ser ut att vara under 18, eller ens 20. Man ser att jag åtminstone är 25.
Yeah, whatever...
Var inte ålder jag tänkte blogga om egentligen. För ett par veckor sedan la jag upp några nya foton på mig själv på Facebook, och nästan omedelbart kommenterade båda mina systrar ett av fotona och skrev att jag var lik vår mamma. Jag hatar dem djupt för det. De borde båda två veta att jag aldrig vill bli liknad vid den där psykotiska barnmisshandlaren, ens på skoj. Jag är dessutom den av oss tre systrar som är minst lik mamma eftersom jag har fler dominerande drag från pappa som syns mycket mer än de få drag jag har från mamma. Färgen på mina fransar, bryn och ögon kommer från pappa. Likaså det sneda utseendet på mina ögon kommer från pappa, han har det inte själv men min faster, båda farbröderna och min farmor har/hade det. Min mammas färger är mer nordiska: väldigt ljusbruna fransar, brunröda bryn och blåa ögon. Mamma har dessutom väldigt små och runda ögon, så över delen av mitt ansikte liknar inte alls hennes.
Bortsett från kindbenen. Dem har vi tyvärr alla tre från från mamma. Jag och mellansyrran har dessutom mammas raka näsa medan äldsta syrran fick pappas lite krökta näsa. Så fine, det får jag väl gå med på, mellandelen av mitt ansikte liknar väl den där psykotiska barnmisshandlaren då.
Mun, haka och käke, who knows? Jag kan inte se något av föräldrarnas drag där när jag kollar i spegeln. Dock har vi tre systrar samma munnar och amorbågar, vilket är lite knasigt. Typ som om just våra munnar är klonade men att allt annat, förutom klonkindbenen, är olika på oss. Mina systrar påstod dock att jag liknade mamma på munnen men att deras egna munnar inte liknade hennes alls.
Suck. Jävla systrar. Allt eftersom åren går så blir de bara bättre och bättre på det där fula de båda gör: att se någons svagheter, slå ner få dem och hugga oavbrutet tills åtminstone jag är så ledsen att jag vill upphöra att existera. Jag kan ibland verkligen önska att även jag var lika bra på det, bara för att kunna ge igen. Egentligen är jag väl det, förmågan att hitta folks svagheter och hugga ner dem med väl valda ord är nog något som vi alla tre har ärvt från vår pappa, men jag har svårt för att bete mig så mot människor jag bryr mig om. Jag kan göra det i försvar, när till exempel pappa hugger sådär så hugger jag tillbaka direkt eftersom det är det enda sättet att handskas med honom. Man får inte ge honom en chans liksom, han får aldrig inse att man är en människa av kött, blod och känslor för det ser han som en svaghet. Så om min pappa hugger, måste man hugga tillbaka. Sätta honom på plats direkt, markera tydligt att man inte accepterar hans hugg. Det har jag med åren lyckats bli rätt bra på, tyvärr, men det är nog för att jag inte haft något annat val. Jag tar inte skit från min pappa liksom, jag tog för mycket skit från mamma när jag bodde med henne, och henne klarade jag nätt och jämnt av enbart för att jag då var i puberteten och det där ruskiga tonårshumöret gav mig styrka.
Pappa har jag fått klara av på ett annat sätt, genom att ge igen med samma mynt. Det tål han inte. Han tål verkligen inte att jag så snabbt kan kasta tillbaka hans egna ord på honom och hugga honom på samma sätt han själv högg mig på. Tricket är att lyssna på honom, lyssna på allt det hemska han kan kasta ur sig, och sedan vända på det och motbevisa eller använda det mot honom. Och man måste göra det snabbt innan han hinner börjar njuta av att ha tryckt ner mig. Innan hans ögon börjar glittra av triumfen måste man hugga tillbaka, för när han njuter av sin triumf över att ha tryckt ner dig, är han som starkast.
Jag kan numera klara av honom. Jag kan trumfa över honom och ge igen med samma mynt, eller värre. Priset har dock varit alldeles för högt då min pappa och jag har haft en ytterst ytlig relation sedan drygt tio år tillbaka. Vi kommer knappast att komma närmare varandra heller. Om jag måste hugga tillbaka för att han huggit mig så slutar det alltid med att jag gråter så hårt att jag får svårt att andas och jag känner mig död inuti i flera dagar efteråt, medan pappa demonstrativt behandlar mig som luft i några dagar och övertydligt visar att han tycker bättre om mina systrar. Vi talar liksom aldrig med varandra, min pappa och jag. Även om vi sitter instängda i en bil tillsammas är vi som främlingar. Jag känner inget band till honom och jag tvivlar på att han känner ett till mig.
Ibland lockas jag av att tänka på hur, varför och vart det gick fel mellan oss.
Länge har jag tänkt att det hände när jag var cirka 16 år och kuratorn i skolan kritiserade honom som förälder på ett möte i skolan. Kuratorn och min pappa råkade fullkomligt i luven på varandra, jag, en lärare och rektorn satt knäpptysta. Kuratorn tyckte såklart inte om att min pappa lämnade mig ensam hemma så ofta och så länge när han jobbade utomlands i ett halvår eller längre. Om han var i Sverige så var han ändå inte hemma, då drog han till stugan eller till min styvmor, och jag som då var djupt inne i en depression och helt hade slutat gå till skolan, var för mycket ensam. Kuratorn gjorde en anmälan till soc efter det mötet och jag trodde länge att det var just där det började gå fel mellan mig och pappa eftersom han blev totalt diskvalificerad som förälder och nog skyllde det på mig. Jag tyckte länge att det var mitt fel också, att jag som då var 16 år borde ha ljugit mer för rektorn när han krävde möte med min pappa, att jag borde ha klarat skolan trots att jag var ganska mobbad redan från dag ett och senare blev helt utfryst i nionde klass. Jag hade ju ett par vänner ändå, även om de inte gick på samma skola, och pojkvän hade jag också. Ett par stycken till och med, men på min skola var jag ett spöke. Jag trodde väldigt länge att det var just där som det gick fel i relationen mellan mig och pappa, och att det mest var hans fel.
Efter över ett år i terapi har jag dock kommit på att det började drygt tio år tidigare, när min pappa tog ut skilsmässa från mamma och flyttade ut ur huset vi bodde i då. Jag kom på i terapin för ett tag sedan att jag länge har varit arg på pappa för det. Han bara lämnade mig med mamma och senare tog han emot mellansyrran när hon rymde till honom ett halvår senare. Kvar blev jag, ensam med mamma. Äldsta syrran hade ju flyttat hemifrån, och innan mellansyrran rymde så brukade pappa i smyg hälsa på oss när mamma pluggade på Komvux ett tag. Jag har varit, och är väl fortfarande, arg på pappa för att han aldrig kom och hälsade på i smyg när jag var enda barnet kvar hos mamma. Som om han bara ville komma dit innan mellansyrran rymde till honom. Idag är jag vuxen och kan resonera, vrida och vända och diplomatiskt se på situationen ur olika perspektiv, men jag minns ju även hur jag kände och upplevde det då. Sju år gammal, lämnad i sticket av pappa och av båda systrarna. Det är råa känslor och minnen jag har från den tiden. När jag var sju år kunde jag inte resonera eller sätta mig in i situationen på något annat sätt. Jag kände bara att de allihop struntade i mig när de en efter en försvann ur mitt liv för minst två år framöver.
Pappa träffade jag inte igen förrän tre år senare och då var jag blyg inför honom. Någon av de första gångerna jag fick hälsa på honom och mellansyrran, ville pappa en morgon att jag skulle krypa ner i hans säng så att vi kunde gosa lite. Helt normalt gos mellan förälder och barn, men jag var så ovan vid min pappa då att jag kände mig hemskt obekväm och efter en kort stund gick upp och kröp ner i mellansyrrans säng och gosade med henne istället medan pappa gjorde frukost. Det är ett av mina mest smärtsamma minnen.
Med åren har jag nog kunnat komma över den bitterhet mitt inre barn bär med sig emot mina systrar, och jag tror jag helt har förlåtit dem också. Äldsta syrran hade ju flyttat hemifrån strax innan helvetet bröt loss, och mellansyrran var ännu ett barn då och gjorde säkert bara vad hon var tvungen att göra när hon rymde. Jag minns plågsamt väl hur jag hjälpte henne rymma men att jag inte riktigt förstod att hon verkligen inte skulle komma tillbaka. Så liten var jag då att hon faktiskt tvingades lura mig genom att säga att vi lekte. Hon sa att hon skulle cykla till affären och tillbaka och att jag skulle stanna hemma och ta tiden på henne, och om mamma frågade så skulle jag säga att vi lekte. Fram tills den dagen kan jag trots allt minnas rätt mycket av min barndom, men efter den dagen blir det svårt. Det är trasiga minnen här och där blandat med kristallklara minnen huller om buller, fram tills att jag är cirka 11 år. Men efter den där dagen då jag sju år gammal hjälpte mellansyrran rymma, där blir det svart i mitt minne. Svart och kallt, för det jag minns från den tiden är mest vad jag kände och tänkte, och inte vad jag upplevde.
Vad känner en sjuåring som har sett mamma slå övriga familjen och främst pappan i flera år?
Vad tänkte mitt sjuåriga jag när min allra tryggaste punkt i livet hade försvunnit?
Pappa? Var är du?
Jag har nog varit länge och är nog fortfarande arg på honom för att han lämnade mig. Min inre sjuåring kommer ihåg den där koncentrerade ensamheten och den råa känslan av att ha blivit övergiven av pappa, och fastän jag idag är enerverande noga med att försöka se allt ur allas synvinkel, kan jag inte ännu förlåta honom.
Tidvis kan jag fortfarande vara arg på mellansyrran för att hon hade modet att rymma. Det är som en automatisk känsla jag får när jag nu som vuxen upplever hur hon är pappas favorit. En känsla närd av det mamma sa till mig under åren då vårdnadstvisten om mig pågick, och jag frågade henne vart pappa var. Den psykotiska barnmisshandlaren sa till mig att min pappa inte ville vara pappa åt mig, bara åt min fem år äldre syster. Lite då och då kan jag fortfarande, än idag, få den där automatiska känslan av avund, avsky och övergivenhet jag kände då. Men jag resonerar bort den så gott jag kan.
Hur lång tid det tar innan jag kan förlåta pappa för att han lämnade mig då när jag var sju år, det vet jag inte. Jag kan inte resonera där, jag kan inte vara diplomatisk och förstå hans val.
Men det var nog där som det blev fel mellan oss.
Skoj!
Hihihihihihi, det här var fan ett bra aprilskämt!
Wordfeud
Alltså, det här med Wordfeud...
Vad är det egentligen?
Idén är bra, spelet är ju gammalt som gatan och som notorisk ordnazist älskar jag verkligen att spöa skiten ur nära och kära som tror de kan vinna mot mig. Men det kan de inte...
Jag har förlorat mot syrrorna två gånger av kanske tio spelomgångar. Hihihihihihi, mina två äldre systrar som älskar att sätta sig på sina höga hästar när det kommer till utbildningsnivå, förlorar mot mig som knappt har någon utbildning alls.
Min äldsta syster har i flera år skrytsamt berättat om att hon minsann har 20 högskolepoäng i psykologi, något som hon är noga med att berätta om och om igen så fort hon ska förklara något som kan ha med psykologi att göra. Dock är ju 20 högskolepoäng inte särskilt mycket alls. Är väl knappt en termin. Äldsta syrran läste bara individuella kurser och inget speciellt program på universitetet. Mellansyrran däremot, hon är utbildad lärare. Plus att hon flummade runt på tre olika folkhögskolor innan hon ens påbörjade lärarutbildningen.
Mina systrar är välutbildade båda två.
Det är inte jag...
Men jag vinner mot dem i Wordfeud, moahahaha!
Wordfeud är för mig, som lillasyster åt två dominanta äldre systrar, en revansch. Jag vinner rätt lätt mot dem båda två, jag vinner även mot några bekanta som jag har ett knasigt hat/kärleksförhållande med. Det är ju bara så jävla skönt att kunna lägga "zoom" på ett random spelbräde och kamma hem nära idiotmånga poäng eftersom jag snodde åt mig två DW och en TW. Ooooh det känns såååå braaaa...
Wordfeud är ibland som sex, och när man drar hem 90 poäng för ordet "arvode" och vinner spelet, då är det som en liten orgasm.
En väldigt liten och kortvarig orgasm, men ändå, det är väldigt tillfredsställande att kicka arsle med folk som är mindre ordbegåvade än moi.
Det dåliga med Wordfeud är att det finns en chatt i spelet. Bläää, det där är rena idiotin!
Varenda gång jag vågar mig på att välja "play with random opponent" så blir jag alltid uppkopplad mot något äckel som börjar ragga på mig på chatten. Motspelaren kan skriva något i stil med:
"Hej! Leif 42 år från Uddevalla här! Vem kan du vara? ;-)"
som om jag skulle nappa på den beskrivningen, pfft!
Jag brukar snarare tänka:
"Suck, idiotäckel..."
eftersom han gjorde en blinksmiley (äcklens kännetecken), så jag lägger ett ord på brädet, och skriver tillbaka på chatten:
"Jag heter Gösta, 69 år från Kiruna, har du lust att hälsa på och mysa lite?"
och den där äckelmotspelaren trycker alltid på "resign" och ger därmed upp spelet mindre än två sekunder senare. Jag undrar vad äcklen förväntar sig? Leif 42 år från Uddevalla, trodde han att jag skulle svara "Åååh, Leif, härligt att träffa dig!!! Jag bor också i Uddevalla, här är min adress, kom genast hit och knulla skiten ur mig!" eller?
Jag brukar få koppla upp mig mot ungefär fem random opponents innan jag hittar EN som faktiskt är intresserad av att spela Wordfeud. Alla är brukar också vara kvinnor...
I wonder why??? Män tänker väl med kuken hela tiden antar jag.
Jag har spelat Wordfeud i cirka ett år nu och har runt 15 vänner på vänlistan i Wordfeud, alla är kvinnor, och allihop är plågsamt väl medvetna om att det knappt går att spela mot män eftersom de bara äcklar sig på chatten förr eller senare. Några av kvinnorna jag spelar med har skrivit på chatten att de bara spelar mot dem på vänlistan och helt har slutat klicka på "play with random opponent" eftersom de inte ens orkar riskera att bli uppkopplade mot äckel.
Jag har ungefär samma strategi. Efter ett år med Wordfeud har jag fått skamlösa förslag på chatten alltför många gånger. Och ärligt talat, jag förstår inte varför. Jag har inte ens något foto på mig själv på WF, och mitt spelalias är ett helt neutralt sådant. Tänker inte avslöja vad jag heter på Wordfeud men jag heter något på fyra bokstäver iallafall. Det går inte att lista ut om jag är tjej eller kille med hjälp av mitt WF-alias liksom.
Ibland har jag spelat med på chatten när jag fått ett äckel till motspelare...
I could not resist...
Bara för att jävlas så har jag ibland skrivit att jag är 18 år, blond och blåögd, bor ensam med min katt och nyss har blivit dumpad av min pojkvän. Löjligt nog så har alla äckel hittills gått på det också... Tssss.
JÄVLA ÄCKEL.
Då har jag också haft ett foto på en katt, har funderat på att ha ett foto på mig själv från när jag var 19, men risken finns ju att någon känner igen mig senare. Bara igår blev jag uppkopplad mot en snubbe som bor i samma stad som jag, så ibland är världen verkligen liten.
Något jag skulle vilja testa nästa gång jag jävlas med ett äckel på Wordfeud är att efter ett par dagars chatt och spel, byta foto från det på katten jag har nu, till ett foto på en kuk.
Det skulle nog vara jävligt kul alltså.
Flörta lite på chatten med ett lättlurat 56-årigt äckel från Norrköping i några dagar, och sedan byter jag foto från katten till en kuk. Tyvärr har jag ju numera väldigt begränsad tillgång på kukfoton. Skulle ju i och för sig kunna bildgoogla på "kuk" men jag har ingen större lust att utsätta mina stackars ögon för sådana syner... Jag har funderat på att be min killkompis dra ner brallorna så jag kan fota. Det skulle han nog gå med på faktiskt, min killkompis E och jag har en annorlunda vänskap. Vi har tafsat lite här och var på varandra i snart nio år, hånglat lite lätt då och då, jag har vissa filmer med honom i min gamla mobil, och även lite ovanliga foton på honom, så om jag ber honom att få fota hans kuk så går han nog med på det. Jag måste verkligen fråga honom alltså! Även om jag inte använder kukfotot till att jävlas med äckel på Wordfeud så är det ju alltid trevligt att, typ, ha något att titta på. Min killkompis har verkligen en fin kuk alltså. Hade han inte varit min kompis så skulle jag ha plockat honom för länge sedan! Men vi är bara vänner, så är det. (Även om han verkligen inte skulle säga nej, även om vi går och klämmer på varandra lite då och då. Och även om jag var dökåt på honom på nyårsafton, haha! Jeesh, hade han kommit till festen jag var på då så hade vi definitivt haft sex.)
För mig är Wordfeud ett tidfördriv, och också en revansch på systrarna.
Men för de flesta män verkar det vara ett nytt ställe där de kan äckla sig mot kvinnor.
"Vad heter du då ;-)"
"Vart bor en så trevlig tös som du?"
"Fin kissemurra!"
"Gillar du att suga?"
"Har du haft en äldre man?"
Och så vidare. Allt det där är för övrigt sådant som random äckel har skrivit till mig på chatten.
Ibland blir jag bara så förtvivlat trött på män. Liksom, tror de att sådant beteende lönar sig? Även om jag nu utger mig för att vara 18 år gammal så är inte det en förklaring: 18-åriga tjejer idag är med hårdhudade än vad jag var när jag var i den åldern. Jag föddes med en god portion misstänksamhet och tampades med äckel på Aftonbladets chatt när jag var 14 år, när jag var 18 hade jag redan blivit lite avtrubbad av alla äckel. Så även om jag var den där 18-åriga tjejen jag ibland kan utge mig för att vara på Wordfeuds chatt, är det ingen ursäkt.
Är du en 51-årig man från Skövde så ska du fan inte ens försöka stöta på en 18-årig tjej.
Är du en 64-årig man från Kinna så får du för fan aldrig ens fråga en 18-årig tjej om hon "har haft" en äldre man.
Är du en 45-årig man från Forshaga så kan du bara inte fråga en 18-årig tjej om hon gillar att suga, även om du senare påstår att du menade "suga på klubbor".
Det är inte okej på något sätt att hålla på så.
Du är bara äcklig om du gör det.
För mig är Wordfeud bara ett kul tidsfördriv, och en revansch mot syrrorna.
Tyvärr blir det också allt oftare att det är ett ställe jag blir smått trakasserad på, oavsett om jag har neutralt foto och neutralt spelalias, eller om jag har katten som foto och låtsas vara Sandra eller Malin, nyss fyllda 18 eller 17 år, som pluggar till socionom. En del av de där äcklen borde ju tänka till lite innan de går på mitt bete, den 17-åriga Malin, för: när man är 17 år så går man fortfarande i gymnasiet.
Socionom läser man till på universitetet.
Äcklen är inte speciellt smarta.
Kasst...
Syon på soc ringde mig igårkväll, vid 19-tiden, och sa att hon helt glömt bort att vi skulle ha möte med min nya arbetsförmedlare idag. Jag var inte speciellt pigg på att gå med på ett möte med så kort varsel, men fine, jag gick med på det ändå trots att det var ett morgonmöte.
Natten till idag blev jag såklart stressad över detta oförberedda mötet så jag sov bara två timmar. Är typiskt problem jag får just när det blir sådär oförberett. Jag blir stressad av sådant där och då kan jag inte sova. Med tanke på att fredagar vanligtvis är mina sköna dagar med psykmöte klockan 14.30 så hade jag som vanligt tänkt sova till typ 10 eller 11. Istället fick jag idag gå upp klockan 06 vilket var allt annat än lätt eftersom jag somnade strax innan 04. Bläää.
Men, men, mötet var ju 09.30 så jag lyckades pallra mig upp trots svår separationsångest från sängen och en stark önskan att bara skita i allt. Jag kom såklart i tid också, det ska mycket till för att jag ska vara sen till något. Oftast är det stadsbussarnas fel om jag är sen, är rätt sällsynt att det är mitt fel ifall jag är sen. Jag pallar inte av att komma sent till något... Får så dåligt samvete och ibland även lite ångestkänslor ifall jag kommer för sent. Det är så dålig stil också, i hemlighet är jag väldigt snabb med att döma folk som kommer för sent... Men utåt sett så är jag väääääldigt överseende och förlåtande med "senhet".
Jag ogillar att komma för sent så mycket att jag hellre offrar några dyrbara timmars sömn så att jag istället alltid är ute i god tid. Sova kan jag göra i graven! Det brukade min mormor säga, haha.
Iallafall, den där nya arbetsförmedlaren jag nu har fått kom överhuvudtaget aldrig till mötet. Så jävla kasst. Jag och syon väntade och väntade och försökte ringa men fick inte tag på arbetsförmedlaren. Uuuuh vad kasst! Syon och jag fick sitta och snacka själva vilket egentligen inte gjorde mig något, hon är trevlig och schysst och jag känner ju henne sedan typ två år tillbaka. På senare tid har jag berättat väldigt mycket för henne, sådant som jag egentligen svurit att inte avslöja för "fel" person eftersom det är rätt jobbiga saker. Jag menar såklart sådant från min barndom. Det finns sådant jag minns som jag tycker att jag inte får berätta för "fel" personer eftersom det säkert kan vara svårt för dem att hantera, och därmed har negativ påverkan på deras relation på mig. Vetskapen om hur jag hade det som barn kan säkerligen vara jobbig, jag själv har ju svårt för det trots cirka 14 månader i terapi nu som vuxen och drygt två år i terapi som tonåring. Så därför tycker jag att jag inte får berätta allt för en person som inte har erfarenheten och utbildningen att kunna klara av att höra sådant, som arbetsförmedlare, sochandläggare, vänner och faktiskt också bloggläsare. Under dessa 14 månader jag har gått i terapi nu så har jag börjat minnas mer och mer saker, mer hemska saker helt enkelt. Trevliga saker också såklart, men det är flera tunga minnen som har lossnat nu det senaste året. En del mindre grejer lossnade när jag läste de där vårdnadstvistpapperna syrran skickade till mig, andra grejer har grävts fram under terapin.
Det finns två riktigt tunga och mörka grejer jag minns nu som lossnat i huvudet efter terapin, de minnena kommer jag aldrig att berätta för någon som jag inte vet säkert kan hantera det.
Jag tycker liksom att jag har ett visst ansvar mot min omgivning på det sättet. Jag tycker inte att jag har rätt att bara spränga deras medvetande sådär genom att tvinga på dem vetskapen om min sjuka barndom. Min kusin till exempel, hon tittar ju in på min blogg ibland och jag tänker att det nog kan vara svårt för henne att veta vad hennes moster har gjort. De flesta av mina vänner vet det mesta dock, även bloggläsare vet det mesta, men ett par grejer behåller jag helst för mig själv. Jag skulle nog få sjukt dåligt samvete om jag delade med mig om just de här två minnena liksom.
Så därför tycker jag att jag bara får berätta för människor som kan hantera vetskapen. Som psykologer, de kan hantera sådant. Min styvmor är den enda i min inre bekantskapskrets som vet allt och det är ju just för att hon är psykolog. Inriktad på kristerapi är hon också så hon pallar det trycket. Har funderat på att berätta för M för han skulle säkert kunna hantera det, men å andra sidan så finns det ingen anledning att berätta för honom. Han skulle nog bara bli ledsen tror jag.
Men idag när jag och syon satt och väntade på den där kassa arbetsförmedlaren som aldrig dök upp, så blev det att jag berättade för syon ändå. Jag klickar med henne helt enkelt, när jag träffar henne så brukar det bli som så att jag låter allt som för tillfället tynger mig välla ut. Dålig vana... Jag fick sjukt dåligt samvete för hon blev gråtfärdig. Såg hur hon blev sådär röd i ögonen och tagen av det jag berättade. Usch vilket dåligt samvete jag fick!
Måste lära mig att hantera min stora käft.
Får väl se hur det blir med nya arbetsförmedlaren. Jag är som sagt inte det minsta imponerad än så länge... Är helt oerhört kasst av henne att glömma bort ett inbokat möte sådär. Vad blir det nu...? Hon är den sjunde arbetsförmedlaren jag har inom loppet av fyra år och typ tre månader. Huuuuvaligen vad dåligt att jag har haft sju arbetsförmedlare på fyra år och det enda jobbet jag har haft var ett sommarvikariat som varade tre månader. Dåliga odds AF...
Oh no!
No no no no no no!!!
Nej! Lägg av...
Oh my god... NEJ!
Kom just på en sak...
Känslan Pållen ger mig med egoboostningarna, och den känslan jag har om honom som person, det intrycket osv, och allt jag har uppfattat om honom...
Jag kom just på att jag tycker, och nog har tyckt länge men inte hittat orden, att han verkar vara sådär genuint manlig.
Han är snäll och rolig...
Han är trevlig och rätt söt...
Hans skägg är jättefint och det passar verkligen honom....
Väldigt charmig...
Han ser mysigt kramig ut...
Han har ett gulligt leende...
Han ser ut att ha väldigt mysiga armar...
Och han har väldigt bra händer...
Hela intrycket av Pållen som person och som man är liksom bara väldigt genuin. Han skulle nog aldrig spela spel eller hålla på med bullshit liksom. Han verkar inte vara den typen alls.
Jag kom på det nu att jag tycker han är väldigt genuint maskulin alltså.
Och...
I förra blogginlägget, det om skådespelaren jag har en liten crush på, där skrev jag att jag tyckte han var genuint manlig och jag kom på att det är den typen av män jag attraheras av.
Oh no. No. No. No. No.
Nej, fy!
FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL!
Fuck.
Jag bara kom på det nu!!! Jag skulle precis börja värma lite rester från gårdagens middag när jag kom på det. Jag blev bara ståendes där med kylskåpet öppet och kom på mer och mer saker med Pållen som jag gillar.
Liksom hans händer, han har väääääldigt bra händer. Det är FINA händer! Med väldigt bra fingrar.
Han har ett sött leende!
Varför har jag ens lagt märke till det? Han ska bara hjälpa mig ta körkort. Det är allt jag ska ha honom till! Det VET jag, jag VET det! Jag ska inte tycka något om honom. Jag ska absolut inte tycka att han ser charmig ut! Jag får inte tänka så... Det kan bli väldigt fel då. Det har det blivit förr...
Jag ska liksom inte tycka att Pållens armar nog ser ut att vara mysiga att ha runt mig.
Oh no nej lägg av.
Åååååh neeeeeej.... Det här är så fel!
VARFÖR GÖR JAG SÅHÄR!?!?!?!?!?
Komplimangerrrr
Hade körlektion idag. Första gången jag körde med nya glasögonen och det var verkligen annorlunda jämfört med att köra när jag hade de gamla glasögonen. Är helt klart bättre med de nya, men, en fördel med mina gamla brillor var att jag såg bättre på långt håll med dem. I och med att de var för starka så fick jag typ höksyn på långt håll, men såg uselt på nära håll. Med nya brillorna så är det precis tvärtom. Ser rätt dåligt på långt håll vilket jag oroväckande nog upptäckte idag när jag låg i 110 km/h på motorvägen och höll utkik efter en viss avfart som Pållen sagt att jag skulle ta. Man ska ju blinka i god tid när man ser avfarten, och jag blinkade lite för sent eftersom det tog några extra sekunder för mig att kunna läsa vad det stod på skylten. Det var en läskig upptäckt alltså. Med gamla brillorna hade jag ju som sagt höksyn på långt håll. Fick dock dra ner dem på näsan och titta över kanten för att kunna se på nära håll. Men så är det väl att vara närsynt antar jag.
Konstigt nog så upplever jag aldrig några problem med att se på vare sig långt eller nära håll när jag har kontaktlinser, men då har jag istället svårt med djupseendet och avståndsbedömning.
Suck och stön.
Pest eller kolera.
Är inte ännu van vid mina nya glasögon fastän jag har haft dem i en vecka nu. Ringde min optiker igår och frågade om det verkligen tar så lång tid att vänja sig vid nya brillor, och hon sa att det nog kan ta ännu en vecka i mitt fall eftersom det är så stor skillnad i styrka mellan de gamla och de nya glasögonen. Speciellt mitt djupseende kan ta tid att bli som det ska eftersom vänstra ögat har gått ner med nästan två punkter i styrka (från -4,25 till -2,75). Är en enorm skillnad som jag faktiskt stör mig på, känns ju fel att synen förbättras av sig själv, men samtidigt så känns det som en fin tröst att tänka att jag kan "lära" mina ögon att se, hehe. Att mitt djupseende inte är okej ännu märkte jag verkligen idag på körlektionen. Det var liksom en annorlunda upplevelse att ligga i 110 på motorvägen nu. Kunde verkligen känna att ögonen blev ansträngda när jag hela tiden tittade långt fram. Jag gick till optikern en snabbis direkt efter min körlektion idag och berättade just detta att jag höll på att ta körkort och nyss hade varit ute på motorvägen och fick anstränga ögonen, men hon sa att det var helt normalt just på grund av skillnaden i styrka.
Hmm, låter skumt och det känns skumt, men jag väntar en vecka till så får vi se. Optikern tyckte förresten att jag helst skulle avstå från att ha körlektioner innan mina ögon har vant sig vid nya brillorna, men det har jag inte lust med. Blir avbrott i inlärningen då och jag har verkligen flyt nu.
Angående körlektionen så gick den väldigt bra med tanke på att jag i början var både yr och lite illamående. Vet inte varför men det var lite panikångest jag hade. Skumt att jag fick det idag, jag känner så sällan av det nu för tiden. Kan känna lite ibland men det försvinner lika snabbt som det kommer. Kände det redan innan körlektionen idag men lyckades inte få bort det fastän jag brukar kunna tänka bort panikångesten med hjälp av musik. Det brukar bara ta en låt, om ens det, innan jag har tänkt bort panikångesten.
Idag höll den i sig lite längre, kom och gick och kom tillbaka under ett par timmar. Till slut försvann den av sig själv efter ungefär halva körlektionen när Pållen sa att jag luktade gott, och jag blev akut fnissnödig när han höll på och sniffade åt mitt håll och sa "Mmmm!" om och om igen. Hahahahaha, han säger sådana saker på varenda lektion numera! Varenda jäkla lektion! Alltid också efter halva lektionen, efter en halvtimme eftersom jag enbart kör dubbellektioner (2 x 35 min).
Alltid, like clockwork, efter en halvtimme så ger han mig en komplimang! Eller han ger mig egentligen komplimanger och säger snälla saker hela tiden, men första halvtimmen handlar det bara om körningen och hur jag hanterar bilen. Sedan, en halvtimme in i lektionen, så blir det helt andra bullar liksom.
Jag har tänkt tillbaka på ungefär mina tio senaste lektioner, och hittills har Pållen sagt att jag har fina händer, fina naglar, vackra ögon, att jag luktar gott, och att jag har ett sött skratt. I olika sammanhang såklart, när han sa att jag hade ett sött skratt så var det för att vi stod vid ett segt rödljus i city och han sa något som jag nu inte kommer ihåg men jag minns att det var något väldigt roligt och att jag skrattade rätt mycket åt det. Även Lillen sa ett par gånger att jag hade ett vackert skratt, fast han sa just vackert, och jag var rätt misstänksam då. Jag har hört mig själv skratta och jag låter som om jag är en elak häxa i någon Disney-film. Jag tycker verkligen inte att mitt skratt är varken vackert eller, som Pållen sa: sött, men tjae, smaken är som baken. Sött skratt liksom? Vad betyder det? Bebisar har ett sött skratt, annars vet jag ingen som skrattar på ett sött sätt. Weird.
Ännu mer weird är att både Lillen och Pållen har sagt att jag har vackra kindben. Vem fan tänker på kindben???
Komplimangen om mina händer och naglar, det kommer jag ihåg att Pållen sa i början av januari när jag fortfarande hade mina långa naglar med nyårsmanikyren (har för mig att jag bröt två naglar senare samma dag, typiskt), och han sa det när jag skulle köra in i en rondell och blev ståendes en bra stund. Det var rusningstrafik och det kom typ 20-30 bilar i rad och susade in i rondellen från de andra vägarna så jag fick vänta, och under tiden satt jag och trummade sådär med naglarna mot ratten. Är en vanesak jag gör när jag tänker eller när jag är stressad. Jag gör antingen det, trummar med naglarna, eller så snurrar jag på två av mina ringar vilket låter litegrann. Sådär, klirr, klirr, ungefär, vilket jag också kan ha gjort när vi stod stilla där. Då sa han först att jag hade fina händer, jag sa att jag avskydde mina händer och har lite komplex för att de är så små, han sa att jag hade både fina händer och fina naglar. Det minns jag så väl för det blev en smått pinsam air i bilen då för jag sa ju typ "Nej usch jag hatar mina händer!!!" och la dem i knät så att han inte skulle kunna se hur fula de var (faktiskt), och han svarade ungefär "Nej det tycker inte jag, du har både fina händer och fina fingrar." och jag fnissade lite och sa väl tack, och sedan var jag på väg att köra men fick avbryta för det kom bara fler och fler bilar hela tiden, och då petade Pållen lite på min högerhand, som var på växelspaken, och sa att jag hade fina naglar också. Det kommer jag ihåg plågsamt väl just eftersom det blev så pinsamt, både jag och Pållen satt tysta resten av lektionen hahahaha!
Komplimangen om mina ögon minns jag också för det är bara en månad sedan. Pållen och jag var väl båda två på väldigt muntert humör så hela den lektionen var vi fnissiga och sådär flamsiga av oss, och vi snöade in på det här med att flörta och bli flörtad med. Jag har för mig att vi snackade om filmer först så vi kanske kom in på flörtningar via filmsnacket, jag minns inte riktigt hur det gick till. Men vi snackade iallafall om hur man flörtar och jag sa att jag inte vet hur man flörtar. Han sa något i stil med "Jo det är väl klart att du vet? Du har väl flörtat åtminstone en gång?", jag svarade att ja det har jag ju såklart gjort men att jag inte vet om det funkar eftersom jag inte har någon bra flörtteknik.
(Vilket är helt ärligt, jag kan ju flörta litegrann ibland sådär random oftast, men jag vet faktiskt inte om jag gör "rätt" för jag har nog aldrig funderat på det tillräckligt för att kunna få in en speciell teknik.)
Pållen sa att han flörtar med att ge en blick och att det funkade för honom, och jag funderade lite på det och blev lite fnissig så jag sa "Ooojsan, en blick bara...?" sådär i en ooooolalala-ton liksom, och han blev generad och skrattade, och sa att jag nog var bättre på att flörta än vad jag själv trodde. Det tog en liten stund innan jag fattade men han menade att jag kunde flörta med min röst, och om jag gjorde det på samma sätt som jag nyss hade gjort och om jag samtidigt hade tittat på honom så hade han trott att jag flörtade med honom eftersom jag hade så vackra ögon.
När Pållen sa det så kom faktiskt direkt att tänka på vad en före detta kollega till mig har sagt om just den komplimangen. Det var 2008 när jag vikarierade som städare på en restaurang och jag och "Ormbunken", kollegan, snackade om det där. Ormbunken sa då att det där med att en man säger till en kvinna att hon har vackra ögon är total bullshit som män bara säger för att få ligga. Jag tror jag bloggade om det då också.
Det sa jag iallafall till Pållen, "Är inte det bara något som snubbar säger för att få tjejen på rygg?", och han svarade ungefär att jo, det kunde kanske stämma men mina ögon var på riktigt så vackra att en man inte skulle kunna säga det till mig om han inte menade det.
Nu när jag tänker tillbaka på då när vi snackade om flörtning och vackra ögon och vad Pållen sa då, kan jag bara säga, WOW. Att säga en sådan sak... Take my breath away. Hur han liksom riktigt argumenterade fram att han tyckte jag hade vackra ögon och att ingen man kunde säga det till mig utan att också mena det, det är ju bara wow. Det där gör han rätt ofta faktiskt, han är sådär förklarande av sig som person antar jag. Det är nog därför jag tycker att jag kommer så bra överens med Pållen, jag har ju ovanan att argumentera emot när jag får komplimanger. Det är verkligen en dålig vana alltså. Är ju rätt synd och tråkigt att jag har så svårt för att ta emot en komplimang. Jag verkar liksom inte kunna acceptera att någon gillar mig, utan jag måste säga emot och förklara att mina ögon, händer och naglar, och mitt skratt verkligen inte är något speciellt.
Typ - Nej, nej, nej, du får inte tycka att jag är fin! - ungefär.
Är ju fan sorgligt.
Men samtidigt sätter jag verkligen värde på Pållens komplimanger. Han verkar ha förstått mig med tanke på att han nog aldrig har låtit mig komma undan när jag sagt att jag inte körde den där rondellen så bra, jag var dålig på avfarten där, jag tycker inte om mina händer, osv, osv, och han vägrar att hålla med. Han bara fortsätter att säga att jo, du tog visst den rondellen bra, den där avfarten klarade du bättre än förra gången, du har visst fina händer.
Han skämmer verkligen bort mig med komplimanger och positiva kommentarer och verkar vägra acceptera allt från att jag tycker jag var dålig på lektionen, till att jag tycker jag har fula händer.
Det känns som om han är ute efter att boosta mitt ego, som om han känner på sig att jag behöver det. Och han gör det genom att väldigt snabbt och smart, punkt för punkt, argumentera emot mig. Vilket nog är helt rätt sätt att hantera mig på.
Hmmm.
Tänker nu att jag antingen får se till att aldrig träffa Pållen igen, eller så måste jag gifta mig med honom, för inte ens M kunde hantera my ups and downs så bra. Jag älskade M och han älskade mig, men jag kände aldrig så som jag känner med Pållen. Att M var ute efter att boosta mitt ego, menar jag. Det kände jag faktiskt aldrig med honom. Men Pållen verkar faktiskt, helt genuint, vara ute efter att ge mig självförtroende både som människa och som bilförare, och det utan att ragga på mig. Han gör det på ett så osjälviskt sätt liksom, som om allt han vill är att få mig att må bra.
Wow.
Det är ju bara helt wow.
Me likeee
Jag har sedan en tid tillbaka haft en lång konversation på Facebook med, mestadels, amerikanska tjejer och kvinnor om vilka manliga skådisar vi är lite smått förälskade i. För att citera mailrubriken i startmailet: "Okay ladies, be honest: which male actor do you have a crush on/makes your heart beat a little faster?" och sedan följer en rätt lång lista på skådisar som inte får nämnas eftersom det i princip är en självklarhet att enbart namnen på de här snubbarna får majoriteten av tjejernas hjärtan att slå lite snabbare.
Dregelklassikerna typ.
Till exempel ultracoola Johnny Depp är (såklart) etta, Brad Pitt helt rätt tvåa, Sean Connery är föga överraskande trea, och så vidare. Syftet med mailkonversationen är alltså att man ska lyfta fram de kanske lite mindre kända skådisarna som man av någon anledning har fäst sig vid.
Jag drogs in i konversationen av en Farmville-kompis strax efter nyår någon gång men såvitt jag kan se så har denna dregeldiskussion pågått i snart ett år.
Andrahandssyftet har helt automatiskt blivit att diskutera vad det är med en viss manlig skådis som man gillar, vad det är som den snubben har som gör att man blir lite förälskad i honom. I typ hälften av fallen har tjejerna som är med i konversationen också kunnat likna sina respektive vid den där skådisen de gillar. Andra gånger kan tjejerna istället hitta liknelser mellan vilken typ av män de faller för, och vilket typ av karaktär deras favvoskådis oftast spelar. Till exempel så skrev en tjej rätt nyligen att hon gillade John C McGinley, som spelade Dr Cox i "Scrubs", och som i typ varenda roll innan "Scrubs" har spelat en Dr Cox-liknande karaktär. Den tjejen skrev att hon alltid attraherades av sådana där lite känslomässigt handikappade och halvt aggressiva killar. Det var rätt tragiskt att läsa eftersom en av de Dr Cox-liknande killarna hon hade dejtat hade misshandlat henne, men bortsett från det så brukar den här lååååånga mailkonverationen bara vara rolig. Är också rätt många tjejer som spinner vidare på vad de attraheras av och avslöjar sådant om sig själva som vi kvinnor bara kan berätta för andra kvinnor. Det finns ju en hel del "kvinnogrejer" som män aldrig kommer att förstå, sådant som bara kvinnor kan greppa så att säga. När jag läser sådana grejer i den här långa mailkonversationen så blir jag inte så lite imponerad av hur universiellt det här med kvinnligt förstående är. Bara som exempel, (alltför) många tjejer skriver om problem med att vara intima med en man, inte nödvändigtvis på ett sexuellt sätt, utan ofta bara att våga vara intim med en man. Till exempel en blick kan vara intim och svår att hantera, och speciellt om den kommer från fel man så kan den framkalla ren och skär rädsla. Det där är en rädsla som män aldrig ens kommer att komma i närheten av att förstå. Jag som sätter en stolthet i att alltid kunna uttrycka mig i ord, oavsett vad det gäller, går faktiskt bet där. Eventuellt skulle jag kunna förklara det till hälften, men orden skulle inte räcka till eftersom den där rädslan inte går att förklara. Den är så djup.
Den där förståelsen kvinnor emellan blir jag ibland väldigt imponerad av alltså.
Den senaste månaden har väldigt många tjejer skrivit att de har en crush på Ryan Gosling efter att de sett antingen den smått sexiga men mycket blodiga "Drive" eller den skrattframkallande "Crazy Stupid Love" och dött litegrann i scenen med det så kallade Dirty Dancing-tricket. Jag som har sett båda filmerna kan verkligen rekommendera båda två, även om den sistnämnda kanske är lite mer av en tjejfilm. "Crazy Stupid Love" är dock rolig nog att vända sig till både flickor och pojkar, även om flickorna nog garvar mer än pojkarna åt just Dirty Dancing-tricket (som för övrigt bara är en enda scen, men som tjej är det den scenen man minns bäst...eller fan, scenen i bastun går inte av för hackor den heller...).
När jag har läst vad andra tjejer (i alla åldrar) har skrivit så har jag fram tills väldigt nyligen bara läst för att få filmtips. En tjej skrev att hon hade en crush på Brendan Fraser efter att ha sett honom som musklig snygging i "George of the jungle", och när jag kollade IMDB efter filmer där han var med så hittade jag en film som gick på tv för inte så länge sedan, vackra "The air I breathe" med min tonårshjältinna Sarah Michelle Gellar. "The air I breathe" är en otroligt vacker film! Tror det var kanal 5 som visade den för några månader sedan och jag grät lite när jag såg den då.
Majoriteten av tjejerna skrev också specifikt vilken film det var som fick dem att bli lite förälskade i en viss skådis, och det underlättade ju min jakt på filmer att se. Som svensk är det också rätt kul att se hur allt fler amerikanska tjejer börjar få upp ögonen för Joel Kinnaman.
Men vilken manlig skådis är det jag erkände förra veckan att jag är lite oskyligt förälskad i...? När jag precis hade dragits in i konversationen efter nyår så tänkte jag skriva direkt att det var Kiefer Sutherland som fick mitt hjärta att hoppa ett par slag, men såg sedan att han fanns fan med på listan över förbjudna skådisar i det första mailet. Egentligen ingen överraskning: han är ju så himla sexig att man vill slita av sig kläderna så fort man hör hans namn... Hans röst är ju bara sååå, ååååh, också att min behå knäpps upp till hälften av sig själv. Dock blev jag överraskad av att se Kiefer på listan över självklara dregelobjekt som nummer 13. Jag skulle nog vilja ha honom på tredje plats. Eller delad andra plats med Pitten.
Men förra veckan gav jag mig in i mailkonversationen för första gången efter att ha sett "Romeo + Juliet" två gånger samma natt, och det var INTE Leo DiCaprio jag erkände att jag hade en crush på. No way, aldrig i livet... Han är en bra skådis men, nä tack, han ser ju ut som en liten pojke fastän han bara är ett par år från att fylla 40. Jag vill ha mina män manliga som fan ju.
Baz Luhrmann's "Romeo + Juliet" från 1996 är ju en underbar film. Jag har sett den så himla många gånger förr men det var inte förrän förra veckan som jag kom på att det är en skådis i den filmen som jag faktiskt måste erkänna att jag har en liten oskyldig crush på... Jag kollade min filmsamling och överraskades av mitt undermedvetna när jag sedan kollade på "min" skådespelares sida på IMDB.
Bland filmerna jag har samlat på mig genom åren så finns hela sju av hans filmer med och alla sju är sådana filmer jag aldrig tröttnar på.
:-o
De filmerna har något visst, kanske gillar jag dem bara för att han är med eftersom rollerna han oftast spelar är sådana där charmiga och lite lätt blyga typer som bara är biroller. Dock är det något oerhört manligt med alla roller han spelar. Något genuint manligt alltså. Kan inte riktigt sätta fingret på vad, men han har något visst.
Bäst är han dock i "Romeo + Juliet" tycker jag. Där spelar han inte någon mjukiskaraktär direkt, vilket är liiite knasigt eftersom jag gillar honom bäst i den rollen. Han är i Romeos gäng, en av Montagues hantlangare, och är verkligen ledartypen i början av filmen. Han skjuter hejvilt med pistol men försöker samtidigt lugna ner och kontrollera situationen där i filmens första scener. När jag började fundera på vilka paralleler jag kunde dra från min skådisförälskelses filmroller till typen av män jag attraheras av i verkliga livet, så kunde jag faktiskt inte komma på någon överhuvudtaget. Men så började det kopplas ihop i huvudet på mig... No shit att jag gillar honom bäst i "Romeo + Juliet"! Hans roll där påminner mig väldigt mycket om hur M är. Inte för att M någonsin har skjutit hejvilt omkring sig, vad jag vet iallafall, men M är den lugna typen som alltid tar kontrollen och leder alla andra, samtidigt som han några sekunder senare kan sätta sig och snacka och skämta som om ingenting hänt. M kan också hålla på och leka och lattja med sina killkompisar på ett ganska så töntigt och typiskt manligt sätt (som finns bra porträtterat lite senare i "Romeo + Juliet").
Direkt liknelse med "min" skådisförälskelses roll i "Romeo + Juliet" hahahahahaha!!!
Men okej... Ska jag i all pinsamhet avslöja vilken manlig skådis det är som jag har en liten crush på?
It's -----> this <----- guy.
Jävligt sexigt namn har han!
Nu när jag tänker efter så kan jag faktiskt se liknelser mellan hans olika filmroller och flera andra killar jag gillat genom åren. Till och med så långt tillbaka som till min första pojkvän.
Typ alla killar jag har dragits till genom åren har antingen varit sådär charmigt bortkommna och blyga som han är i "The Day After Tomorrow", eller direkta ledartyper av det ödmjuka slaget som ändå osar coolhet som han är i "Romeo + Juliet". Om jag ska jämföra min skådisförälskelse med snubbarna jag dejtat som vuxen, så kan jag nog även se en viss fysisk likhet. Inte jättetydlig men om man kollar på min skådis i "The Thin Red Line" så ser man ju rätt väl vilken kroppstyp han har och det är faktiskt samma kroppstyp som mina ex har haft (bortsett från M som var mer åt muskelbergshållet).
Hmm, alltså har jag en viss typ av män jag gillar. Eller rättare sagt, två typer. Det stämmer fan alltså. Jag dras till två typer av män:
Typ 1: charmtrollet som jag får leda eftersom han är så blyg och försiktig...
Typ 2: ledaren som omgiven av coolhet lugnt kontrollerar situationen...
Kort sagt så vill jag alltså antingen bossa eller bli bossad. Hmmm... Är ju lite pest eller kolera över det.
Rent kroppstypsmässigt som har jag nog ingen preferens även om de flesta av killarna jag dejtat i vuxen ålder allihop har varit långa som fan, smala och liksom lite gängliga, men vältränade på det där sexiga seniga sättet. När jag var yngre, i tonåren, föredrog jag nog mulliga killar som var lite nallebjörnsaktiga av sig. Såvitt jag kan komma på nu när jag tänker efter så är det bara två killar jag attraherats av i vuxen ålder som har haft en annan typ av kropp, M som var lite åt muskelbergshållet, och så en kille (som jag är ute efter just nu :-P) som är den mulliga och kramgoa nallebjörnstypen.
Är ju lite motsägelsefullt på något sätt: antingen vill jag ha bossiga muskelmän, eller så vill jag ha mesiga mulliga nallebjörnar.
Hmm. Jag kan nog se kopplingen mellan ledartypen och det där "bad boy"-draget och förstå attraktionen till den typen, men varför jag också attraheras av charmiga nallebjörnstyper kan jag inte fatta. Båda typerna är ju snälla liksom, annars skulle jag inte gilla dem för tro mig: jag har fått nog av arsel för evigheter sedan.
Att jag alltid ska ha så svårt för att bestämma mig.
Men hur som helst, me likeee Dash! Honom har jag en liten crush på, helt klart.
I can see!
*
Äntligen nya glasögon!
Har tjatat och bönat och bett soc om att få nya glasögon i typ ett halvår nu. Det går att få nya glasögon av socialen, det är ett "extra" bidrag man kan söka så att säga, men huvvaligen vad svårt det var att få min sochandläggare att gå med på det. Är rätt konstigt att jag fick tjata så mycket, glasögon är ju viktigt liksom.
Trägen vinner tydligen.
Är såååå glad över att äntligen ha nya brillor! Mina gamla är inte bara för starka med en styrka på -4 någonting som gav mig typ konstant huvudvärk, men de är också så himla slitna att bågarna och skalmarna som är i metall har ärgat sig. Vid näsan och där vid tinningarna och vid öronen blev huden grön av ärgningen från glasögonen. Not good med tanke på att jag faktiskt har nickelallergi... Jag löste dock det temporärt genom att sätta genomskinligt nagellack på metallen. Det hjälpte ju lite, ett tag. Ungefär en gång i månaden fick jag skrapa loss nagellacket och sätta på nytt eftersom den där ärgningen av metallen fortsatte under lacket. Så blir det med glasögon som man har haft i sju år...
Nya glasögonen har skalmar i plast! Så där slipper jag eventuella utslag på grund av nickelallergin. När man får glasögon av socialen har man tyvärr ett väldigt begränsat urval av bågar att välja bland. Det är ju de billigaste modellerna man får välja bland såklart. Och urvalet jag hade nu var inte speciellt stort vilket det aldrig är, även om det nu fanns ett par bågar av märket Dior som jag funderade på att ta... De var ganska snygga och jag kunde ha fått Dior-bågarna eftersom de var på rea, men de såg lite tantiga ut liksom. Påminde om Dame Ednas glasögon, hahaha, så jag provade inte ens Dior-bågarna.
Alla de andra bågarna var skitfula, formen och färgen var hiskeligt fula i mina ögon men till slut hittade jag en modell som var lite mindre ful. Det blev en stor förändring från mina gamla glasögon, och alla andra glasögon jag har haft genom åren, för jag har alltid valt en modell med lite runda och ovala bågar. Den modellen fanns inte att hitta nu, det går ju ett visst mode i glasögonbågar liksom. Nu är det lite mer kantiga bågar som gäller tydligen, och också färgade bågar. Jag har aldrig velat ha färg på bågarna, blir så svårt att matcha med sminkning och kläder liksom... Så jag försöker alltid hitta bågar i en neutral färg. Funderade länge på att kanske ta ett par bågar i en matt bronsaktig färg eftersom den färgen nog skulle passa mina ögon, men jag fegade ur. Mina ögon syns ändå. Bättre att ha bågar i en neutral färg liksom.
Det lyckades jag hitta nu på nya glasögonen också tack och lov. Valde en kall silverfärg på bågarna och skalmarna är inkapslade i svart plast med ett rätt så tjusigt silvermönster på sidan.
Hämtade nya glasögonen i tisdag och har nu börjat vänja mig vid dem. Måste eventuellt få dem lite justerade men jag får se om jag kanske vänjer mig vid att de sitter så pass stilla på näsan. Mina gamla glasögon var ju helt jädra lösa och slappa i gångjärnen så de åkte ner på näsan hela tiden, och det är jag ju van vid nu så det känns skumt när de nya glasögonen sitter stilla även när jag skakar på huvudet.
Gillar verkligen mina nya glasögon men är fortfarande liiite tveksam. Jag har nämligen fått för mig att de ser maskulina ut. Rakt framifrån ser de lite maskulina ut tycker jag, från sidan ser man dock direkt att det är en dammodell. Jag frågade till och med två gånger och optikern lovade att det var en dammodell. Reaktionen från vänner och plågsamt kritiska systrar har dock varit positiv. Min styvmor tyckte jag såg professionell ut med nya glasögonen, och det håller jag med om. Är nog just det där professionella utseendet på bågarna som jag har fått för mig är något maskulint (pfft).
En annan sak jag måste vänja mig vid är att mitt synfält är större nu. Folk som inte har glasögon har nog svårt att relatera till det problemet men det är ju som så att när man måste ha brillor för att se så får man ett mindre synfält. Man kan ju se utanför och vid sidan av glasögonen men där ser man suddigt. Man ser bara klart när man ser genom glasen, och ju större glasen är desto större blir det tydliga synfältet. Mina gamla brillor som var lite runda och ovala gav ett rätt så litet tydligt synfält jämfört med mina nya. De nya brillorna är lite mer rektangulära så mitt tydliga synfält är större än vad det någonsin varit med glasögon. Är lite svårt att vänja mig vid faktiskt, men det är ju egentligen bara bra att jag har ett större synfält nu.
Har körlektion på tisdag och det blir första gången jag kör med nya glasögonen! Ska bli spännande att se hur mycket bättre jag ser. Jag ser ju bättre nu trots att jag ännu en gång har gått ner i styrka. När jag gjorde synundersökning för linser 2008 så hade jag -3,5 på vänster och -3,0 på höger. Nya glasögonen är -2,75 på vänster och -3,0 på höger. Höger öga har alltså inte ändrat sig alls på fyra år medan vänster öga har blivit sjukt mycket bättre.
Knasigt.
Optikern jag hade nu förklarade det med att mina gamla glasögon antagligen hade varit lite för starka redan från början, så lite som en skillnad på 0.20 punkter gissade hon på eftersom det är svårt att märka skillnad på så lite. Och under de sju åren som jag har haft de gamla brillorna så har ögonen hela tiden korrigerat för det där. 2008 sa en annan optiker typ samma sak men han hade aldrig hört talats om det förut, inte i min ålder iallafall. Är vanligt att det händer barn innan tonåren, och också senare i medelåldern, men inte när man är i 20-årsåldern. Så förra optikern hade aldrig varit med om det förr, men optikern jag hade nu sa att det hade hon varit med om förr.
Är rätt coolt att tänka på, att ögonen liksom kan lära sig se bättre liksom.
Människokroppen är fan cool...
Kvinnokroppen är liiite coolare än manskroppen.
Lockad
Det där var en störig förkylning! Febern flög sin kos rätt snabbt men från i torsdags tills typ i söndags morse hade jag istället en jobbig huvudvärk och lock för öronen. Totalt, fullkomligt lock för öronen som inte försvann hur jag än försökte gapa stort och spänna käkmusklerna. I lördags började det släppa tack och lov. Irriterande nog släppte det bara tillfälligt på ett öra i taget. Vänsterörat var lockfritt tills det släppte på högerörat, då kom det tillbaka på vänsterörat. Om och om igen, sådär höll det på och bytte av sig själv hela söndagen. Äckligt irriterande... Nu inatt vaknade jag dock vid 03 och upptäckte till min stora lycka att jag inte hade lock på något av öronen, tjoho! Undrar varför man får sådana där "lock" för öronen? Ha, satt precis nu och tänkte att jag skulle smsa min svåger, som är läkare, och be honom luska reda på varför man får lock för öronen ibland, men testade Wikipedia först.
Hmm, intressant.
När jag fortfarande hade feber så hade jag också lock, plus att det gjorde ont i öronen varje gång jag snöt näsan. Misstänkte då lite lätt öroninflammation men sedan försvann det när min näsa slutade "gråta". Var nog all snytning jag gjorde som orsakade de där irriterande locken tror jag, för shit vad jag snorade och hade mig! Snöt upp hela tre toapappersrullar! Är nog rekord tror jag. Definitivt personbästa åtminstone.
Inte för att jag brukar hålla koll på hur mycket papper jag tömmer näsan i, men jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har snytit mig så mycket som jag gjorde förra veckan. Fick för fanken hårt skinn på näsan av allt extra slitage...
I tisdags härjade febern fritt med mig men jag orkade ändå titta lite på tv. Min favoritduo Erick & Mackan har ju ett nytt program på tv6 nu, "Erick & Mackan knäcker den manliga koden" heter det denna gången, och titeln lät ju alltför intressant för att missa. Att få se nallebjörnssöta Erik är ju extra trevligt också! Det där programmet var faktiskt riktigt roligt, jag låg och skrattade mig fördärvad (och hostade något fruktansvärt) åt "manlighetstesterna" som i förra avsnittet var att bryta sig in i en bil innan en zombie hann ikapp (Mackan klarade det precis, Erik failade grymt) och att bära tunga slangar, stegar och annan brandmansutrustning en viss sträcka på tid (båda klarade det men Erik hade bättre tid). Är ju knappast ett program med ursprung i äkta forskning men det verkar vara fan så kul!
Lite forskningsmässig info var dock med: tydligen så blir män mer påverkade av en förkylning av kvinnor. Det var något med immunförsvaret och vita blodkroppar som funkar snabbare hos kvinnor, och som "slöar ner" män som gör att män och kvinnor reagerar helt olika på samma förkylning. Alltså så är det inte en myt det där med att män inte är förkylda - de har influensa...
(Och kvinnor påstås vara det svaga könet...?)
Erik & Mackan - knäcker den manliga koden, tisdagar klockan 21 på tv6.
Rekommenderas!
